Den nakna sanningen ...
Så här kan min förvandling se ut, från att jag stiger upp ur sängen till att jag lämnar lägenheten för ärenden eller så. Jag försöker inte fiska komplimanger (för slutbilderna). Det jag gör är att försöka avdramatisera det jag upplever och acceptera läget som det är och det jag har jobbigt med. Jag vill ju inte gömma mig, som jag gör nu, utan stå rak och stark i min verklighet.
Det är inte många strån kvar i ögonbrynen medan det mesta av ögonfransarna faktiskt är kvar. Jag väljer att ändå inte måla dem med mascara, jag gissar att själva rengöringen kan få dem att släppa om jag har otur. Bättre att de finns där som skydd till ögonen mot damm och smuts.
En mild kräm med solskyddsfaktor 15 får ligga till grund. Huden är känslig och kortisonet har tunnat ut den. Nästippen får en extra klick. Man anar att pannan fått lite färg trots parasollen.
Jag använder en liten dosa från Make-up store med tre färger och snedställd pensel. De två ljusare lägger jag som ögonbryn och de mörkare på och under ögonen efter humör. Jag blandar och duttar med färgerna tills jag blir nöjd och den ljusaste ger mer effekt än man kan tro.
Själva tekniken är inget märkvärdigt. Jag börjar mitt på ögonlocket och utåt och sedan om igen tills jag är nöjd. Samma med brynen. Det funkar bra.
Ögonen är klara. Och färdiga. Har jag så där mycket skrattrynkor? Jag måtte haft roligt i mitt liv ...
Sommarbågen har kommit fram. Jag har flera glasögon att välja mellan och den här är snygg när man blivit lite solbränd. Kanske skulle jag ta ett läppstift eller -glans till läpparna som jag tycker blivit strama och spända. Allt kan jag ju inte skylla på sjukdomen. Jag fyller ju faktiskt snart 50 om Gud vill.
Vinterbågen markerar ögonen bättre och de får hänga med den här sommaren trots löfte till den om vintervila. De svullna kinderna kan jag inte trolla bort. Lite av den varan gör ju att man ser frisk ut, i och för sig, men jag gillar det inte. Kortisonnedtrappningen pågår för fullt. Fyra piller om dagen i en vecka nu och sedan bara två. Kanske släpper den värsta bulligheten så småningom.
Och så har jag ju hår att hänga på mig också. Det är inte många som har en fix och färdig frisyr att slänga på när man går hemifrån. Jag har fått in rutinen nu och det tar inte mer än en minut att få den på plats.
Två olika bågar till peruken och jag kan se att den sista bilden mest motsvarar det jag strävar efter. Plus de olika halsdukarna och scarfarna jag har då. Möjligheterna är många.
Ja, det blev väl ganska bra med tanke på utgångsläget. Det är ju det här man ser när jag går och handlar men bilden av mig själv - minnet från spegeln - är en annan. Jag har aldrig ansett mig som en fåfäng person, men ännu accepterar jag inte helt ut hur jag ser ut inför andra. På något sätt vill jag förskona mina anhöriga från mitt "omålade" jag och när jag inte täcker huvudet. Ett tag till kommer det att vara hemmautseendet när jag är med mig själv och med katterna. De tycks inte lägga märke till annat än min goda och vackra insida. De är kloka de och det kanske jag också blir en dag.
Matar djuren.
Lukta först.
Smaka sedan.
Och njut med stängda ögon. Milla är en riktig gourmand.
Hela fredagen.
Jag har lagt märke till dem tidigare, men försökt bortse från det. De svidande slemhinnorna och blåsorna i munnen alltså. I morse hade jag bestämt mig för en frukost bestående av ägg- och kaviarmacka. Det funkade inte alls. Sved som ... Fick lägga om planerna och göra en messmörsdito istället. Besvären har smugit sig på lite och jag försöker låtsas som ingenting, men nu gick det inte.
Sedan gjorde jag som igår. Sudoku ute i solen. Myste. Gillar. Semesterkänsla. Ja, det lär ju inte bli någon resa så ...
Fötter, anklar, handleder är svullna och stumma (av vätska?). Ansiktet av kortison. Åkte med Christer och Sara för att handla och jag tycker att alla tittar och tänker att 'stackarn, hon är sjuk hon', men jag kanske inbillar mig. Hoppas det.
Sara och hennes Milla ska bo hos mig i helgen. Mysigt med sällskap. Sara jobbar natt, så vi ses väl när vi ses, men det är kul i alla fall. Innan hon stack iväg på sitt pass satt vi ute i kvällssolen, alla katter likaså, åt jordgubbar med mycket grädde och pratade.
Jag måste fuska ibland. Det gååår bara inte med de svårare varianterna.
Milla hoppade helt sonika upp i den ännu tomma blomlådan för att se bra på gårdens aktiviteter. Alla sätt är bra utom de dåliga.
Rena sommarvärmen.
Den 24 maj bjöd på sol och värme och jag hämtade parasollen från källarförrådet för att kunna sitta ute. Det är lustigt att se hur människor kryper ut ur vinterskalet och hur barn, ungdomar och alla andra vistas tillsammans på gården och har det mysigt. Bollar, cyklar och andra leksaker kommer fram. Jag jobbade med ett antal sudoku eller satt bara och tittade på verksamheten omkring.
Jag gjorde en ny bekantskap. Livia, 6 år, lekte ensam på gården på förmiddagen, innan kompisarna kommit hem från skolan. Varför Livia var hemma och inte i skolan, vet jag inte, men den söta, trevliga och pratsamma flickan tillbringade en lång stund med mig. Det var nog när hon barfota hoppade ner på något vasst och började blöda från ett sår på hälen, som vi definitivt blev vänner. Jag rengjorde och plåstrade om och tröstade. Man kan inte få för många kompisar.
Halv åtta gick jag och katterna in och då var jag ordentligt trött men jättenöjd med den lugna dagen. Fler såna tack!
Äppelträdet och sommar.
När jag bäddar och ordnar i mycket sakta mak tänker jag på gamla tider och på Kristina och Karl-Oskar. Astrakanen. Du milde vad gråtmild jag blivit ...
Dagen efter.
Igår kväll kom jag i säng tidigare än jag brukar, jag sov före kl 23, tror jag, och det gjorde mig gott. Var bara upp en gång, vid 2-tiden, och annars sov jag lugnt utan skrämmande drömmar. Pratade gjorde jag, men det var någon som frågade mig om mitt jobb, det jag hade innan jag blev sjuk och jag berättade på medan jag lyssnade intresserat på hur jag försökte få mina meriter att vara längre i tid än i verkligheten. Jag är en riktig skojare tydligen. En annan del av drömmen bestod av att en okänd man hörde av sig och ville att jag skulle följa honom till Stockholm på en föreställning av Parlamentet. ??? Nej, nog om drömmar nu ett tag.
Annars är det ju bra!
Herceptin och taxol.
Jag vaknade kl 8 av mobilens larm och var förvånad. Som jag upplevde det, hade jag sovit lugnt hela natten utan att vakna. Och drömmen jag tog med mig in i dagen var betydligt behagligare än de jag haft tidigare. Det var fortfarande en kamp om liv och död, men den här gången var vi två lag, team, som stöttade varandra, så jag var inte ensam om att slåss och inte så rädd som i de andra marorna. Vi hade vapen nu och sköt hejvilt på stora avstånd så jag var inte så rädd och utsatt. Mycket bättre. Vem som vann, vet jag inte, kanske är det inte avgjort riktigt ännu.
På sjukhuset flöt det på bra, Hb 109 är väl inget att jubla över, men helt OK. Levervärdena var något förhöjda, men inget hinder för behandling. Venporten fungerade direkt. Ja, du hör ju. Det jäklas inte varje dag. Halv tre promenerade jag iväg från dagvården och handlade några saker innan jag tog bussen hem.
Jag åt i solen hemma på uteplatsen och satt och läste en stund, trots att jag vet att jag borde vara försiktig för hudens skull. Det var omöjligt att låta bli. Jag och tomatplantan har väntat och längtat efter sol och värme så vi sög åt oss för de dagar då det varit mulet. Trött är jag, men nöjd med att ha fått mina cellgifter. Nu är allt som det ska!
Till fabriken!
Med matsäck i handen sticker jag iväg med halvtiobussen för ännu ett heldagspass i vårdfabriken.
Repris.
Söndagsnatten var inget undantag. Med drygt en timme emellan, vaknade jag svettig och hes efter mina fruktlösa fighter. En av marorna var mer påtaglig. Jag slet i en okänd mans ansikte med mina bara händer och naglar utan att han besvärades det minsta. Han flinade och verkade inte alls känna smärtan av mitt klösande. Jag gav upp och flydde istället.
Jag har läst någonstans, att för att få ett stopp på (den återkommande) mardrömmen, att få ett slut på det undermedvetnas försök att visa något, ska man ta kontroll över den och inte fly utan fäkta - även om man fäktar illa. Att man inte ska springa ifrån monstret man möter utan vända sig om och se plågan i vitögat och slåss. Lättare sagt än gjort, men det kanske fungerar.
Bara till mig.
En hel långpanna med läckert luftiga rutor ... BARA TILL MIG!!!
1 av 3 får cancer. Men alla berörs.
Runt omkring mig rullar livet på som vanligt för alla andra. Känns det som. Jag vet såklart att vi alla har våra ok att bära. Ingen går fri från sorg, sjukdom och kamp. Ingen. Jag är inte ensam, men på något sätt upplever jag det så. Trots all hjälp jag får, är det ju jag som ska uthärda det här. Ingen kan göra det här åt mig. Samtidigt är min familj drabbad hårt. Mina vänner. De som bryr sig om mig. Det är inte så lätt att står där bredvid, och jag önskar många gånger att jag skulle vilja kunna bespara dem jag älskar, den här upplevelsen. Man klarar sig utan det, om man säger så.
Tänker på Cancerfondens senaste kampanj. 1 av 3 får cancer. Men alla berörs. Det är sant.
Hos Cancerfonden kan du se fler filmer och även hur du gör för att stötta forskningen. Varje krona gör skillnad.
30% off.
Jag och Jea följdes till Coop på lördagen. Bambupinnar att så småningom stadga tomatplantan, inköptes. Två snygga vävda plädar fick också följa med hem. Jag har länge tänkt degradera de noppiga fleecefiltarna som jag har i soffan, till utomhusfiltar eller liknande och när man lockar med 30% rabatt på hemtextil får man hänga på. Snygga är di.
Några butiker på stan fick också påhälsning. Jag provade några par tunnare bomullsbyxor, men köpte inga. Fy sjutton vad det är jobbigt med provhytter och att klä av sig och på. Tycker du att jag shoppat loss på senaste tiden? Har egentligen inte råd och behöver egentligen inget alls, men det gör mig glad med små fynd och det är alltid upplyftande med nytt på sig eller till hemmet.
Vi avslutade med en fika på min favoritplats i Port 9. En macka fick utgöra lunch och jag behövde sitta ner och hämta luft och kraft innan Jea skjutsade mig hem. Det första jag gjorde var att göra det bekvämt för mig under en av de nya plädarna. Gillar.
Mardrömmar.
Jag drömmer livliga drömmar och minns oftast allt mycket väl. Ibland försöker jag förstå om drömmarna vill säga mig något, och att berätta om dem för någon annan brukar kunna sprida ljus över symbolik och konstiga detaljer. Jag pratar också. Inte sömnigt mummel utan tydliga haranger, högljudda uppmaningar och isande skrik är vanligt förekommande. Tur kanske att jag är ensam i sängkammaren. Fast, det är jag ju inte. Och i natt drabbades jag av en riktigt läbbig mardröm.
Runt omkring mig fanns hotfulla människor som ville mig illa och som kom allt närmare och jag slog omkring mig för att få bort dem utan att lyckas så bra. Jag slog och slog och slog och skrek samtidigt högt och ljudligt så att till slut väckte jag mig själv. Jag kunde höra mina egna skrik eka i betongtaket och väggarna och när jag tittade på klockradion var den nästan tre på morgonen. Du milde om grannarna hört! De måste ju tro att jag är galen. Eller har mardrömmar. Jag kanske får lov att förklara för dem någon gång.
Tarzan suckade från sängens fotände, hoppade ner på golvet och försvann till en lugnare plats i lägenheten.
Fredagsblues.
Och så fick jag hem en Kitty som var bedrövad och kladdig av fågelskit på ett större område på ryggen. För att vara säker på att få bort allt fick jag ta fram saxen. Återigen: Vad gör den här damen när hon är ute och var är hon? Kan man montera någon slag webkamera på henne eller ska jag tvingas följa efter henne någon dag?
När datorn är stängd.
Ett stort tack vill jag skicka till er alla som läser bloggen varje dag eller ibland, och delar med er av er egen vardag, stöttar mig och pushar mig. Jag samlar alla fina ord och all uppmuntran i en vacker ask som jag kommer att ha intill mig när datorn är stängd.
TACK!
