Så fortsätter det när det väl har börjat.
Det är ett rätt gammalt städredskap jag har, det medges, men jag anade aldrig att den skulle börja spontandegradera. En plastdetalj som håller påsen hade gått av rakt över alldeles av sig själv (förmodligen i maskopi med den där Sjörövarfabbe) och gjort att dammet inte hamnade rätt. Det såg jätteläbbigt ut när jag lyfte på locket och tittade. Har jag verkligen haft det där omkring mig i bostaden innan? Det kan aldrig vara sunt. Det lät konstigt också. Oroande var bara förnamnet. Det är ju sådant här som överhettar olika slags motorer till döds och gör att man måste uppsöka billighetskedjor för att köpa sådant som inte trodde man behövde slösa pengar på någonsin igen. Ever.
Jag fick avbryta städningen, nogsamt rengöra sugarens insida och helt enkelt ge mig iväg mot stan och herr Claes Ohlson för inköp av ny plastdetalj för att kunna fortsätta att suga. Efter min sanering låg det mesta på köksgolvet och det var ju inte så fräscht. Så fortlider det när det börjat med barnlåt i arla stund. Jag lovar.
Den här bilden togs vid ett helt annat tillfälle men visar min uppskattning över en väl fungerande maskinpark.
Barnlåt.
Vaknade av en gäll barnstämma som för full hals skrålade Pippis Långstrumps Sjörövarfabbe. Inte det rätta versionen heller. Den med ord man inte riktigt uppfattat, och liksom chansar, på småfolks vis. Den med falsk stämma. Och den med omtagningar där man är osäker på fortsättningen.
Det är inte det sätt jag önskar att börja min måndag. Eller någon annan veckodag heller. Trappuppgångar och källargångar har blivit platser där man får göra vad och hur man vill och när. Man får springa, prata högt, sjunga, skramla, röka och skräpa ner i trappor och utrymmen mellan dörrarna till våra bostäder. Laglöst område.
Nej, det är inte det arma barnets fel. Det är föräldrarna som inte lärt barnet skillnaden på 'hemma hos mig' och 'en plats där jag kanske stör någon som sover tidigt på morgonen'. Jag älskar barn. Missförstå mig inte. Jag har två egna. Jag tror till och med att jag en gång varit barn själv. Det är inte något jag är säker på, men jag tror det. Det var bara det jag ville säga. Att det började fel redan i morse när jag väcktes av en arvinge till M A Numinen.
Mödrar och döttrar.
Vi andra samlades på ön för att fira oss mammor.
Jag tog ett eget bord under parasollen och tog för mig av syrrans goda bakverk. Sol, hav, barnskratt, doft av hallon och vågornas brus. Jamen, blir det så mycket bättre?
Töserna samsas i en stol. De påminner mig om när Sara och Emma var små. De befann sig sällan långt från varandra några längre stunder.
Min mamma, själva livmodern då, med familjens just nu yngsta medlem.
Ser att man 1920 fastslog regler för hur Mor ska firas.
1. Svenska flaggan hissas från hemmets flaggstång.
2. Mor hälsas om morgonen med sång av barnen.
3. Hon bjudes före uppstigandet på gott kaffe och bröd, berett av barnen. Hon hedras med blommor och en liten gåva.
4. Henne beredes, så långt det är möjligt, vila och frihet från allt hushålls-
arbete den dagen. Barnen bädda, sopa, laga mat och diska.
5. Vid eftermiddagskaffet eller på aftonen hålles en liten högtidlighet, där far i huset medverkar.
6. Frånvarande barn hälsa Mor med brev eller telegram eller vykort, som särskilt
gjorts och tillhandahållas för mors dag.
Det var ingen som sjöng för mig idag, men lika glad är jag för det. Mitt hjärta är fyllt av kärlek.
Grattis lilla mor!
Den nakna sanningen ...
Så här kan min förvandling se ut, från att jag stiger upp ur sängen till att jag lämnar lägenheten för ärenden eller så. Jag försöker inte fiska komplimanger (för slutbilderna). Det jag gör är att försöka avdramatisera det jag upplever och acceptera läget som det är och det jag har jobbigt med. Jag vill ju inte gömma mig, som jag gör nu, utan stå rak och stark i min verklighet.
Det är inte många strån kvar i ögonbrynen medan det mesta av ögonfransarna faktiskt är kvar. Jag väljer att ändå inte måla dem med mascara, jag gissar att själva rengöringen kan få dem att släppa om jag har otur. Bättre att de finns där som skydd till ögonen mot damm och smuts.
En mild kräm med solskyddsfaktor 15 får ligga till grund. Huden är känslig och kortisonet har tunnat ut den. Nästippen får en extra klick. Man anar att pannan fått lite färg trots parasollen.
Jag använder en liten dosa från Make-up store med tre färger och snedställd pensel. De två ljusare lägger jag som ögonbryn och de mörkare på och under ögonen efter humör. Jag blandar och duttar med färgerna tills jag blir nöjd och den ljusaste ger mer effekt än man kan tro.
Själva tekniken är inget märkvärdigt. Jag börjar mitt på ögonlocket och utåt och sedan om igen tills jag är nöjd. Samma med brynen. Det funkar bra.
Ögonen är klara. Och färdiga. Har jag så där mycket skrattrynkor? Jag måtte haft roligt i mitt liv ...
Sommarbågen har kommit fram. Jag har flera glasögon att välja mellan och den här är snygg när man blivit lite solbränd. Kanske skulle jag ta ett läppstift eller -glans till läpparna som jag tycker blivit strama och spända. Allt kan jag ju inte skylla på sjukdomen. Jag fyller ju faktiskt snart 50 om Gud vill.
Vinterbågen markerar ögonen bättre och de får hänga med den här sommaren trots löfte till den om vintervila. De svullna kinderna kan jag inte trolla bort. Lite av den varan gör ju att man ser frisk ut, i och för sig, men jag gillar det inte. Kortisonnedtrappningen pågår för fullt. Fyra piller om dagen i en vecka nu och sedan bara två. Kanske släpper den värsta bulligheten så småningom.
Och så har jag ju hår att hänga på mig också. Det är inte många som har en fix och färdig frisyr att slänga på när man går hemifrån. Jag har fått in rutinen nu och det tar inte mer än en minut att få den på plats.
Två olika bågar till peruken och jag kan se att den sista bilden mest motsvarar det jag strävar efter. Plus de olika halsdukarna och scarfarna jag har då. Möjligheterna är många.
Ja, det blev väl ganska bra med tanke på utgångsläget. Det är ju det här man ser när jag går och handlar men bilden av mig själv - minnet från spegeln - är en annan. Jag har aldrig ansett mig som en fåfäng person, men ännu accepterar jag inte helt ut hur jag ser ut inför andra. På något sätt vill jag förskona mina anhöriga från mitt "omålade" jag och när jag inte täcker huvudet. Ett tag till kommer det att vara hemmautseendet när jag är med mig själv och med katterna. De tycks inte lägga märke till annat än min goda och vackra insida. De är kloka de och det kanske jag också blir en dag.
Matar djuren.
Lukta först.
Smaka sedan.
Och njut med stängda ögon. Milla är en riktig gourmand.
Hela fredagen.
Jag har lagt märke till dem tidigare, men försökt bortse från det. De svidande slemhinnorna och blåsorna i munnen alltså. I morse hade jag bestämt mig för en frukost bestående av ägg- och kaviarmacka. Det funkade inte alls. Sved som ... Fick lägga om planerna och göra en messmörsdito istället. Besvären har smugit sig på lite och jag försöker låtsas som ingenting, men nu gick det inte.
Sedan gjorde jag som igår. Sudoku ute i solen. Myste. Gillar. Semesterkänsla. Ja, det lär ju inte bli någon resa så ...
Fötter, anklar, handleder är svullna och stumma (av vätska?). Ansiktet av kortison. Åkte med Christer och Sara för att handla och jag tycker att alla tittar och tänker att 'stackarn, hon är sjuk hon', men jag kanske inbillar mig. Hoppas det.
Sara och hennes Milla ska bo hos mig i helgen. Mysigt med sällskap. Sara jobbar natt, så vi ses väl när vi ses, men det är kul i alla fall. Innan hon stack iväg på sitt pass satt vi ute i kvällssolen, alla katter likaså, åt jordgubbar med mycket grädde och pratade.
Jag måste fuska ibland. Det gååår bara inte med de svårare varianterna.
Milla hoppade helt sonika upp i den ännu tomma blomlådan för att se bra på gårdens aktiviteter. Alla sätt är bra utom de dåliga.
Rena sommarvärmen.
Den 24 maj bjöd på sol och värme och jag hämtade parasollen från källarförrådet för att kunna sitta ute. Det är lustigt att se hur människor kryper ut ur vinterskalet och hur barn, ungdomar och alla andra vistas tillsammans på gården och har det mysigt. Bollar, cyklar och andra leksaker kommer fram. Jag jobbade med ett antal sudoku eller satt bara och tittade på verksamheten omkring.
Jag gjorde en ny bekantskap. Livia, 6 år, lekte ensam på gården på förmiddagen, innan kompisarna kommit hem från skolan. Varför Livia var hemma och inte i skolan, vet jag inte, men den söta, trevliga och pratsamma flickan tillbringade en lång stund med mig. Det var nog när hon barfota hoppade ner på något vasst och började blöda från ett sår på hälen, som vi definitivt blev vänner. Jag rengjorde och plåstrade om och tröstade. Man kan inte få för många kompisar.
Halv åtta gick jag och katterna in och då var jag ordentligt trött men jättenöjd med den lugna dagen. Fler såna tack!
Äppelträdet och sommar.
När jag bäddar och ordnar i mycket sakta mak tänker jag på gamla tider och på Kristina och Karl-Oskar. Astrakanen. Du milde vad gråtmild jag blivit ...
Dagen efter.
Igår kväll kom jag i säng tidigare än jag brukar, jag sov före kl 23, tror jag, och det gjorde mig gott. Var bara upp en gång, vid 2-tiden, och annars sov jag lugnt utan skrämmande drömmar. Pratade gjorde jag, men det var någon som frågade mig om mitt jobb, det jag hade innan jag blev sjuk och jag berättade på medan jag lyssnade intresserat på hur jag försökte få mina meriter att vara längre i tid än i verkligheten. Jag är en riktig skojare tydligen. En annan del av drömmen bestod av att en okänd man hörde av sig och ville att jag skulle följa honom till Stockholm på en föreställning av Parlamentet. ??? Nej, nog om drömmar nu ett tag.
Annars är det ju bra!
Herceptin och taxol.
Jag vaknade kl 8 av mobilens larm och var förvånad. Som jag upplevde det, hade jag sovit lugnt hela natten utan att vakna. Och drömmen jag tog med mig in i dagen var betydligt behagligare än de jag haft tidigare. Det var fortfarande en kamp om liv och död, men den här gången var vi två lag, team, som stöttade varandra, så jag var inte ensam om att slåss och inte så rädd som i de andra marorna. Vi hade vapen nu och sköt hejvilt på stora avstånd så jag var inte så rädd och utsatt. Mycket bättre. Vem som vann, vet jag inte, kanske är det inte avgjort riktigt ännu.
På sjukhuset flöt det på bra, Hb 109 är väl inget att jubla över, men helt OK. Levervärdena var något förhöjda, men inget hinder för behandling. Venporten fungerade direkt. Ja, du hör ju. Det jäklas inte varje dag. Halv tre promenerade jag iväg från dagvården och handlade några saker innan jag tog bussen hem.
Jag åt i solen hemma på uteplatsen och satt och läste en stund, trots att jag vet att jag borde vara försiktig för hudens skull. Det var omöjligt att låta bli. Jag och tomatplantan har väntat och längtat efter sol och värme så vi sög åt oss för de dagar då det varit mulet. Trött är jag, men nöjd med att ha fått mina cellgifter. Nu är allt som det ska!
Till fabriken!
Med matsäck i handen sticker jag iväg med halvtiobussen för ännu ett heldagspass i vårdfabriken.
Repris.
Söndagsnatten var inget undantag. Med drygt en timme emellan, vaknade jag svettig och hes efter mina fruktlösa fighter. En av marorna var mer påtaglig. Jag slet i en okänd mans ansikte med mina bara händer och naglar utan att han besvärades det minsta. Han flinade och verkade inte alls känna smärtan av mitt klösande. Jag gav upp och flydde istället.
Jag har läst någonstans, att för att få ett stopp på (den återkommande) mardrömmen, att få ett slut på det undermedvetnas försök att visa något, ska man ta kontroll över den och inte fly utan fäkta - även om man fäktar illa. Att man inte ska springa ifrån monstret man möter utan vända sig om och se plågan i vitögat och slåss. Lättare sagt än gjort, men det kanske fungerar.
Bara till mig.
En hel långpanna med läckert luftiga rutor ... BARA TILL MIG!!!
1 av 3 får cancer. Men alla berörs.
Runt omkring mig rullar livet på som vanligt för alla andra. Känns det som. Jag vet såklart att vi alla har våra ok att bära. Ingen går fri från sorg, sjukdom och kamp. Ingen. Jag är inte ensam, men på något sätt upplever jag det så. Trots all hjälp jag får, är det ju jag som ska uthärda det här. Ingen kan göra det här åt mig. Samtidigt är min familj drabbad hårt. Mina vänner. De som bryr sig om mig. Det är inte så lätt att står där bredvid, och jag önskar många gånger att jag skulle vilja kunna bespara dem jag älskar, den här upplevelsen. Man klarar sig utan det, om man säger så.
Tänker på Cancerfondens senaste kampanj. 1 av 3 får cancer. Men alla berörs. Det är sant.
Hos Cancerfonden kan du se fler filmer och även hur du gör för att stötta forskningen. Varje krona gör skillnad.
