Just nu får sig cancermonstret en smäll på käften.

I morgon är det dags för behandling igen. Den med både Herceptin och Navelbin. Jag måste säga att jag kommer att infinna mig på dagvården för provtagning och cellgifter med betydligt större motivation än tidigare. Nu vet jag ju att dropparna fungerar. Fram till nu har jag upplevt det väldigt abstrakt, måste jag säga. Faktum är ju att jag fått många behandlingar under lång tid utan någon särskilt positiv feedback överhuvudtaget. Nu när jag vet att tumörerna gått tillbaka, har jag inga problem med att för femtielfte gången traska in på dagvårdens vältvättade golv igen. Och igen. För nu vet jag att cancermonstret, åtminstone just nu, får sig en smäll på käften så den backar. Ha!


Att gamla sockar kan dofta så gott!

Det bodde en fin gammal farbror i 90-årsåldern i min lägenhet innan mig. Sedan mitten av 60-talet bodde han här med sin fru och för bara någon månad sedan flyttade han för allra sista gången till sitt slutliga hem i himlen. Som du vet, har jag fått fint, målat och tapetserat i nästan alla rum och jag är så nöjd. Det är så himla fräscht överallt. Men garderoberna är av äldre snitt, och trots att de är städade så dröjer det sig kvar en lite unken doft, vilket jag såklart inte gillar.

Idag kämpade jag fram det pyssliga i mig, och den lilla egenskapen sitter långt inne, kan jag meddela. Ett par ankelsockar, band och egenhändigt köpt lavendel från Provence förvandlades till små doftpåsar att lägga i garderoberna.









Åh, är jag inte fyndig så säg! Tänk att gamla sockar kan dofta så gott!


Mina allra finaste blommor.

Det är ingen ursäkt, det vet jag, att jag tycks ha insikt om det. Det är ingen ursäkt heller, att jag är sjuk. Det finns ingen ursäkt. Jag har tänkt på det tidigare men började rannsaka mig mera noggrant efter ett inlägg hos Anna. Hon skrev om sina vänner och hur tacksam hon är för att de finns och hon skrev också att hon såg till att hålla kontakten med dem.

Det är jag dålig på. Jag är skitdålig på att höra av mig. Jag kan tänka att jag ska ringa sen när hon kommit hem från jobbet och så glömmer jag bort det eller så ser jag något på TV eller så ligger jag och sover och så blir det inte av. Jag har ju flera av de allra goaste vänner som är omtänksamma och fina och finns där för mig, och så hör jag aldrig av mig.

Vänskap är som den allra känsligaste blomma. Man måste ta hand om den och kolla om den behöver mer vatten eller kanske mindre. Man måste kolla om den står på ett bra ställe, om den får tillräckligt med ljus och om den har det för varmt eller kanske för kallt. Om man inte sköter som sin vänskapsblomma, vissnar den till slut. Den torkar och tappar bladen ett efter ett och sen dör den. Även vänskapsblommor vissnar och dör.

Suck! Jag vet inte vad mitt löfte är värt, men jag lovar att jag ska ta bättre hand om mina vänner och försöka höra av mig oftare. Jag tycker så mycket om er, alla, och jag är glad för att ni finns.






RSS 2.0