Just nu får sig cancermonstret en smäll på käften.
Att gamla sockar kan dofta så gott!
Det bodde en fin gammal farbror i 90-årsåldern i min lägenhet innan mig. Sedan mitten av 60-talet bodde han här med sin fru och för bara någon månad sedan flyttade han för allra sista gången till sitt slutliga hem i himlen. Som du vet, har jag fått fint, målat och tapetserat i nästan alla rum och jag är så nöjd. Det är så himla fräscht överallt. Men garderoberna är av äldre snitt, och trots att de är städade så dröjer det sig kvar en lite unken doft, vilket jag såklart inte gillar.
Idag kämpade jag fram det pyssliga i mig, och den lilla egenskapen sitter långt inne, kan jag meddela. Ett par ankelsockar, band och egenhändigt köpt lavendel från Provence förvandlades till små doftpåsar att lägga i garderoberna.
Åh, är jag inte fyndig så säg! Tänk att gamla sockar kan dofta så gott!
Mina allra finaste blommor.
Det är jag dålig på. Jag är skitdålig på att höra av mig. Jag kan tänka att jag ska ringa sen när hon kommit hem från jobbet och så glömmer jag bort det eller så ser jag något på TV eller så ligger jag och sover och så blir det inte av. Jag har ju flera av de allra goaste vänner som är omtänksamma och fina och finns där för mig, och så hör jag aldrig av mig.
Vänskap är som den allra känsligaste blomma. Man måste ta hand om den och kolla om den behöver mer vatten eller kanske mindre. Man måste kolla om den står på ett bra ställe, om den får tillräckligt med ljus och om den har det för varmt eller kanske för kallt. Om man inte sköter som sin vänskapsblomma, vissnar den till slut. Den torkar och tappar bladen ett efter ett och sen dör den. Även vänskapsblommor vissnar och dör.
Suck! Jag vet inte vad mitt löfte är värt, men jag lovar att jag ska ta bättre hand om mina vänner och försöka höra av mig oftare. Jag tycker så mycket om er, alla, och jag är glad för att ni finns.
Här ligger en hund begraven!
Jag har aldrig sett och känt på obehagligare växt. Och namnet gör inte saken bättre. Den kallas Det ligger en hund begraven och mina ögon associerar till håriga spindelben för hela slanten. 
Enligt växtens ägare, Monica, är den just nu i en viloperiod men att den prunkar i frodigt grönt när den vilat klart. Ruggig är den. Den till och med känns som djurben.
Allt annat var trevligt. Monica bjöd på två alldeles lagom gräddade bärpajer och brasan sprakade och värmde gott. Tack för det, Anders. 
De här godingarna är så söta tillsammans och de njöt alldeles säkert också av den här trevliga eftermiddagen.
Grattis i efterskott, fina och snälla Monica.
Jag har tagit ställning. Har du?
Har du sett till att dina anhöriga vet vad du tycker? Inte?
Har du ett donationskort liggande i plånboken? Inte det heller?
Men då har du väl i alla fall anmält dig till donationsregistret? Nähä!?
Själv tänkte jag så här, att det är väl ingen som vill ha något från min kropp, jag som har cancer. Du kanske har dina skäl eller föreställningar kring det här med organdonation.
Ta reda på mera och registrera sedan din åsikt hos Donationsrådet.
Fototriss - manligt.
Den här veckan är fotoutmaningen även en tävling. Tre fina priser från Coolstuff väntar vinnarna.
Att ansvara för husets uppvärmning, att elda med ved alltså, var vad husets äldste föreslog. Och nog är väl det manligt. Även om det är kvinnan i huset som älskar brasvärmen mest och att han för egen del föredrar när det är lite svalare.
En flaska whisky plockades fram ur ett manligt barskåp. Vi diskuterade lite och enades om att den här drycken nästan uteslutande är en manlig favorit. Ett tillägg från mig är att det inte är manligt med en man som druckit ett glas för mycket av denna sprit. Ytterligare ett tillägg är att det inte gäller mannen i det här huset som enbart drack kaffe medan jag var där.
Som tredje bild i temat manligt, valde jag denna grävmaskin som just nu står overksam utanför mitt hus. På vardagarna är det idel män som använder den för att gräva och dona och fixa med något som förhoppningsvis slutar med en jämn och fin gatustump när det är färdigt.
Katter ska man vara snälla mot.
På fullaste allvar finns det människor som anser att katter är bruksdjur, såna som ska jobba (råttfångare) och att de inte hör hemma inomhus i en bostad. Jag dejtade en bonde ett tag, han tyckte att katter skulle vara i lagårn och ingen annanstans. Jaja ...
Andra hajjar att det är ett sällskapsdjur och att man kan ha dem hemma där man bor, men tycker ändå att de inte är värda till exempel en veterinärräkning. Kattungar får man ju gratis och det går arton på dussinet av de små håriga krypen. Ja, det finns förfärliga människor både här och där.
Det är faktiskt så, om du nu inte är en sån som begriper det ändå, att om man tar sig an ett djur, låt oss säga en katt, så ansvarar man för kattens väl och ve i hela kattens liv. Den ska ha mat, värme, kärlek och trygghet så länge den lever. Om den blir sjuk ska den få vård och medicin och den förtjänar också att man låter den förstå att i ditt sällskap ska den aldrig sakna något. Om du inte är beredd att göra detta för ditt djur ska du låta någon annan ta hand om den. Då är du ingen bra djurägare. Punkt.
Vad är det som försiggår här på nätterna?
Jag är ju en sån där som pratar i sömnen i samband med livliga drömmar. Det handlar inte om mummel utan snarare om diskussioner, högljudda förmaningar och illvrål. Kanske inte så konstigt att stämbanden får knutar. Men oavsett vad orsaken är, är det nog varma drycker som är medicinen idag. Och kanske kan jag hoppas på lite tårta till ...
På den här bilden är det inte en varm dryck som intas, utan en liter kontrastvätska. Yähck!
Med facit i hand.
Kära jag,
Jag tänkte skriva några rader från framtiden för att liksom göra dig uppmärksam på en del saker. Inte för att du har möjlighet att ändra på något som sker, men kanske kan du ta till dig några goda och visa råd, nu när du är tonåring, och som du kan få nytta av när du blir äldre. Det kan ju vara bra att vara förberedd på det som komma skall, så att säga.
Först vill jag säga att det inte kommer att bli riktigt som du hoppas och tror. Det kan du vara säker på. Men ta det eftersom och som du brukar göra. Det är bara att gilla läget. Bestäm dig för det, så fixar du det mesta. Gilla läget.
Var positiv. Det kommer du att behöva. Låt ingen övertyga dig om att det är bättre att vara realistisk.
Nobba inte ALLA killar. De finns inte i oändlig mängd och de bästa blir upptagna redan från början. Gör som din pappa sa: Gift dig rikt! Och gift dig med någon du älskar.
Gå den där utbildningen du drömmer om. Och vänta inte tills du är över 40. Du kommer att gilla att vara undersköterska. Det viktigaste är att göra något man tycker är kul.
Tacka inte nej, när Hans ringer och frågar om du vill vara hans dam på kadettbalen. Det kommer du att ångra i hela ditt liv. Du kommer alltid att fråga dig vad som skulle ha hänt om du tackade ja.
Flytta inte till Stockholm. Du kommer inte att gilla det och du är ändå hemma igen efter bara några månader. Det enda du lär dig är att du inte trivs att bo i storstad, och det kan ju jag berätta för dig.
Bit inte ihop och bli tyst när du blir oskyldigt anklagad för fusk i uppsatsskrivning i gymnasiet. Säg ifrån på skarpen. Du kommer ändå bara att få en 3a av Barbro i svenska.
Börja aldrig att röka. Det är ett djävulens påfund, och om du kan ska du också försöka få dina vänner att sluta eller att inte börja. Det finns inget positivt med cigarettrökning.
Om du lyder mina råd kommer du att klara det här bra, och avslutningsvis vill jag bara önska dig lycka till.
Ljus och kärlek.
/Åsa
... som bitarna i en ask Alladin-choklad.
Första åtgärd idag blev att byta gardiner. Upp kom de mörklila igen. Genast mycket bättre.
Sedan då?
Det är faktiskt himla kul att göra det mysigt och fint omkring sig. Med små medel och utan att köpa dyrt eller många nya saker. En lustig detalj är att jag tidigare inte orkat eller brytt mig om att fålla upp gardinerna ordentligt. Jag har bara nålat upp dem så där lite preliminärt. Jag vet. Slarvigt och lite slappt. Men nu! Jag fållade dem för hand på plats och på något sätt var det ett tecken på att jag bestämt, och att jag vet, att det är precis den här längden gardinerna ska ha, för att det är just här och ingen annanstans de ska hänga för all framtid.
Vad ska jag ta itu med härnäst?
Sommarkatter eller bara katter som är utomhus mycket?
De här katterna sitter och väntar länge. Ibland försvinner de, men jag vet inte om de gått in eller om de gett upp och gått iväg eller om de kanske sitter under trappen när det regnar som värst. Jag står ju inte och bevakar det här huset hela tiden och i flera timmar.
Åh, det är så hemskt! Jag vill bara gå dit med mat eller ta dem under armen och låta dem komma in hos mig i värmen när jag ser dem sitta och titta in genom fönstret.
Det kanske inte alls är så illa som det verkar, eller som det ser ut för mig. Kanske går katterna in och ut hela dagarna och jag kanske bara råkar se när de vill in. Det är bara det, att nu tycker jag mig se att inget har förändrats på flera dagar. En lampa är på dygnet om och det ser inte ut som att det är någon hemma. När vet man säkert att man ska gripa in? Katterna ser inte vanskötta ut. Det är inte magra eller smutsiga och toviga. Det är bara katter som är utomhus mycket. Är det för att jag har mina katter inne med mig som jag reagerar så för de här små vännerna?
Det får mig såklart att tänka på sommarkattens öde. Fy och tusan vad sånt är hemskt! Katter som lämnas vind för våg och fryser och svälter ihjäl medan de väntar på en husse eller matte som aldrig kommer.
Åh, jag blir bara ledsen.
Näää, jag som klarat mig så länge!
Jag vaknade inatt vid 3-tiden och kände hur det sved i halsen och jag hostade och harklade mig och det kändes inte alls bra. Fasen också! Det passar inte alls nu när jag har saker att göra. En vän fyller år och sen är det ju behandling som vanligt och tandläkaren på tisdag och sen ...
Ingen panik!
Nu gäller det att kurera sig och lura bacillerna på flykten. Lite honungste kanske? Hur var det med halstabletter och andra piller nu då här hemma? Vila ska jag förståss, som om jag inte redan gör bara det, och se på bra TV och äta C-vitaminer. Tur att jag köpte hem rikligt med satsumas. Det här ska nog ordna sig.
Nu är det jul igen!
Om du är en julfreak och vill ha stenkoll på när det är julafton och att du hinner ordna med alla klappar och allt pynt och granen och maten och baket och alla andra förberedelser ...
Eller om du är en sån som vara haaaatar julen och vill hinna gömma dig eller beställa en resa till varmare breddgrader eller bara dra för persienner och mörkläggningsgardiner ...
... kan det vara bra med en nedräknare av den här typen.
Man ska lägga sig där, öppna upp och hoppas att allt ser bra ut.
Att gå till tandläkaren är en sån där "vill inte men måste-grej", eller hur? Ungefär som att gå på en gynkontroll. Med jämna mellanrum ska det kollas. För säkerhets skull. Även om det inte dykt upp några speciella problem ska det kollas. Det är inte det roligaste man gör, men man ska lägga sig där, öppna upp och hoppas att allt ser bra ut.
Jag minns inte ens när jag var hos gaddis, senast. Det var åratal sedan, och då var det för att en fyllning lossnat, något annat kollades inte då, om jag minns rätt. Det vill säga, det var länge sedan jag var till tandläkaren i Sverige. Jag hade förmånen att beviljas bidrag av en organisation till att besöka ett spa i Estland häromåret. Det var en speciell upplevelse, kan jag meddela, men det är en helt annan historia. När jag var där i Estland tänkte jag i alla fall spara in några slantar genom att gå till tandläkaren. Sånt var billigt, och att gå till frissan, det gjorde jag också. För ett par hundra spänn fick jag gapet undersökt och fick ett litet hål fixat och jag kände mig ganska nöjd när jag åkte därifrån. Nu hoppas jag att hon gjorde ett riktigt jobb och att jag inte har haft små hål som vuxit sig stora sedan dess. Det gick ju så himla fort och var ju så billigt! Hm.
Nåja, på tisdag får jag veta. Efter cancerbehandlingen får jag raskt pinna iväg till nästa vårdinrättning och gapa stort och ha båda tummarna i hårt grepp och med vetskapen om de senaste årens stora mängder godis i färskt minne. Ja, hugaligen, hur ska detta gå? 
Hej då Idol-Linni, hej tacogratäng och satsumas.
Tacogratäng, som till och med är snygg, en god sallad och majschips. Till det, julmust, för att anknyta till det tidigare inlägget om den analkande högtiden.
TV-soffan sen, med godis till efterrätt och Idol förstås. Varför sjunger Amanda F så konstigt? Och varför är André med överhuvudtaget? Mina favoriter är Molly och Robin som har varit duktiga ända från början.
Om jag bara får äta en enda sorts frukt i resten av mitt liv, skulle det utan tvekan vara satsumas.
Tack, snälla och söta Sara, som bjöd på läcker fredagsmiddag och på en trevlig fortsättning med TV, te och godis. Vi har det rätt mysigt tillsammans ändå!
Julbord och tacogratäng.
Och så är det dags för att byta till vintertid igen då. Ska nu klockan ställas tillbaka en timme eller ställas fram en timme? Har du koll på det? Två gånger per år ska man göra det här. Med ungefär samma intervall som dubbdäcken, kommer jag på nu. Vintertid, eller normaltid, påverkar mig inte alls. Det lär vara värre för kor och små barn. Däremot brukar jag alltid glömma ställa om klockan på kvällen när jag lägger mig och är alltid lika paff på morgonen när TV-tablån inte stämmer.
Idag är det faktiskt plusgrader. Flera stycken. Men vi plumsar på i full fart mot advent och mot jul. I Öviks gratis veckotidning 7, lockar man redan i olika annonser till det årliga frossandet på de olika julbord som orten erbjuder. Det är sällan jag betalar de omkring 400 kr som det kostar för att äta sig illamående på det där sättet. Jag äter nog bara för motsvarande en hundring, så det är mycket dålig ekonomi för mig det där.
Just i dag är jag bjuden till Sara på middag. Det blir garanterat inte julmat på bordet, jag tror att det blir Tacogratäng. Mmmums!
Och du! Man ställer tillbaka klockan en timme!
Jag får panik.
Tyvärr kommer nog Järved för alltid från och med nu att vara en plats som ger mig negativa vibbar. Så synd. För det är egentligen ett fint och helt OK ställe. För andra.
Vem har hackat vad, liksom?
OM jag har använt samma användarnamn och lösenord på flera ställen, kan någon annan ta mina uppgifter och försöka komma in på andra ställen där jag är registrerad. Är det så? Att någon plötsligt kan logga in på blogg.se och skriva dåliga inlägg och liksom låtsas att det är jag. Är det så? Men visst känner du igen mig, vid det här laget och visst skulle du säga till om det började komma tråkiga inlägg som inte verkar vara skrivna av mig? Lovar du?
Kärleken finns där du inte letar.
Helt utan att anstränga sig har vissa blivit kära på jobbet, i skolan, genom vänner, i affären. Man kan inte gå ut och med ficklampa leta efter den där mäktiga känslan. Den kommer när tiden är rätt. När det är din tur, och när den vill hitta DIG kommer kärleken till dig. Inte tvärtom.
Den visar sig där och när du anar det minst.
Mysteriet med den uteblivna reklamen.
Jag vaknade strax efter kl 9, konstaterade att det regnade, åt min gröt och somnade igen. I soffan den här gången. Vad bra jag har det! Det blev en tupplur (vadå TUPP? var kommer egentligen det uttrycket ifrån?) på nästan två timmar. Är du också hungrig när du har sovit? Eller är du som de flesta andra, att du inte alls kan äta när du precis vaknat? Jag gjorde en tunnbrödsmacka med skinka och drack en kopp te.
Perfekt dag att göra ingenting särskilt.
Jag såg genom fönstret att jag hade reklam att vänta i postlådan. I mitt bostadsområde sköts den uppgiften av några lite speciella människor, ja handikappade är det vissa som kallar dem. De har svårt att få en "vanligt jobb" så de får hjälp att gå runt med reklam och får fylla en funktion och får röra på sig och får social träning och sånt. Bra! Jag såg killen gå in i mitt trappuppgång med en bunt över armen, och så väntade jag på prasslet och dunsen på hallgolvet.
*tystnad*
Jag fick ingen reklam! Jag fick nada i brevinkastet och så såg jag den lilla gruppen med speciella människor promenera iväg till nästa hus. Det är möjligt att jag är en av de få som läser sin reklam och som faktiskt bläddrar igenom det som anländer, och så blev jag utan nu då. Fasen vad snopen jag blev. Men jag tror att jag vet hur det ligger till. När man höll på med tapetsering och renovering av min lägenhet, satte man en lapp på dörren, där det stod att man inte ville ha reklam. Det förstår jag. Det kommer ju ganska stora mängder, och inte ville väl målaren och snickaren hålla på med att ta emot och sen slänga en bunt med reklam flera gånger i veckan. Men den lappen är ju borttagen sedan flera veckor. Hm. Vilket mysterium!
Ännu en hylla på plats.
Den inplanerade besöket av mina tjejkompisar har ställts in. För småbarnsfamiljer kan snoriga näsor och feber förändra dagsschemat från ena dagen till den andra. Eller ännu snabbare. En jobbig tid, småbarnsåren. När man är mitt i det känns det oändligt och som om det aldrig någonsin kommer att finnas en endaste dag då alla i familjen är friska samtidigt. Men de dagarna kommer också. Kanske är onsdag nästa vecka en sådan dag. Jag hoppas det. Ni är välkomna på ett nytt försök då, tjejer.
Emma tittade förbi och hjälpte mig att borra och sätta upp den nya hyllan i hallen. Återstår nu att välja pynt till den.
Jag såg ett reprisprogram av Äntligen hemma och när Lulu Carter inredde ett rum på tre olika sätt.
"Köp inte bara två kuddar, sa hon, köpt tio, det blir mysigare"
Det blev fint, men jag kunde inte låta bli att tänka, att var gör man av alla dessa prydnadskuddar när man bäddar upp för att sova. Man får ju knappt plats i sängen om man låter dem vara kvar där och jag är ju sån att det känns inte OK att lägga dem på golvet heller. Jag menar, katthår och annat damm och skräp hamnar ju på de fina kuddarna. En stol eller en fåtölj förslår inte långt, det behövs en hel soffa för att räcka till. Nä, allt funkar inte bra i praktiken även om det ser bra ut på TV. Men det skulle vara kul att få samma budget som Lulu Carter när man inreder sitt eget rum. Sovrum eller hall eller vilket rum som helst. Det skulle jag gilla.
Tvättdag.
Jag undrar över syftet.
Kan det vara en miljökämpe? En som vill att vi sparar ström och tycker att vi andra slösar när vi torkar tvätten maskinellt och ibland råkar göra det med tänd taklampa.
Kan det vara en sabotör? Som vill att vi får problem att hinna få handdukarna torra inom stipulerad tid för att riskera att råka ut för ...
Tvättlinepolisen
... som i samma sekund som tvätt-tiden är slut, plockar ner andras kläder och lägger dem, huller om buller, i ett tvättvagn.
... där den sedan blir liggande. Jag säger bara det, att bara de låter bli mina kläder så är jag nöjd. Det lär försvinna saker för evigt från den här tvättstugan också, precis som från andra. Stölder med andra ord.
Det kanske är samma person, Bror Duktig och Polisen.
Missförstå mig inte. Jag är själv en sådan där som försöker hålla på tiderna, städar efter mig och respekterar andra hyresgäster. Det ska man göra. Men att gå runt och vara "mamma" åt andra, där går gränsen för mig. Jag sköter mig och vill att andra sköter sitt. Då fungerar det allra bäst, tycker jag. Jag vill verkligen inte att någon rör vid mina grejor. Då blir jag
Maskerade hämnaren
Nu pågår som bäst, uppsnyggning av min tvättstuga. Allt har rivits ut och det ska lagas och målas.
Ja, är det inte det ena så är det det andra. *skrattar* Men lika illa som det är i tvättstugan i Järved, det kan det inte bli. Här kommer att bli fint framöver. Min lägenhet ligger på våningen rakt ovanför tumultet, men det är OK. En fördel är det faktiskt. Jag hör genom golvet när maskinen centrifugerat klart och när det är dags för att gå ner och skifta maskin eller hänga tvätt. Lysande och mycket praktiskt!
Mitt hjärta är varmt.
De jordiga trädgårdsvantarna ligger och självdör.
Snart är marken full av tjäle och inget växer längre.
Allt bara väntar.
Parasollfoten står och trycker nära väggen och inte ens kompisen,
lönnlövet, räcker för att hålla minnet av hösten vid liv.
Nu är det vinter som gäller och den kommer allt närmare.
Den håller mörkret i handen och tillsammans invaderar de våra liv
för en lång tid framöver.
Solen är blek och sval och lyckas inte värma mina iskalla kinder.
Jag sveper halsduken tätare.
Och ler.
Mitt hjärta är varmt.
En halvtjock skiva ljummen skinka på ett ark tunnbröd och så lite senap.
I stora entrén hade man utförsäljning av böcker från sjukhusbiblioteket och från Hampnäs folkhögskola, som ju flyttat och fått sämre plats för sina böcker. Jag valde två böcker för 10 kr/st. Det ska bli spännande att se om de är läsbara. Ja, läsbara lär de ju vara, men om de är så bra att jag vill läsa dem helt och hållet återstår att se.
På hemvägen svängde jag förbi ICA och köpte ströbröd som jag behövde till skinkan. Sen snabbt hem för att knäppa på ugnen.
Ah. En halvtjock skiva ljummen skinka på ett ark tunnbröd och så lite senap. Vad har vi här då? Säsongens första julsmörgås. Just så. Inte illa.
Juholt igen. Långtråkigt inlägg att hoppa över.
Herreminje, karl tjänar ju nästan lika mycket som jag. Fast han gör det varje månad och jag varje år.
Klavertrampet som Juholt gjort är obegripligt för mig. Måste inte han, precis som jag och alla andra som vill ha bostadsstöd, ansöka, just det, ANSÖKA, om sitt bidrag? Nähä! Så dumt av mig! Han FÅR det bara. Därför visste han inte, och ingen annan heller, att han fick en aning för mycket slantar att roa sig med månad efter månad.
Eller hur funkar det?
Jag måste i alla fall fylla i en blankett. Noga. Och skriva under och lova att det är sant det jag skrivit. Och som om inte det var nog, måste jag skicka in kopior som styrker allt jag skrivit på blanketten. Varje siffra ska lovas och styrkas. Inte dimper det ner några pengar hos mig inte, om jag inte vackert ber om det.
Nu är det ju så, i ärlighetens namn, att Juholt ska få pengarna för att han egentligen bor någon annanstans. Att han behöver betala hyra två gånger eftersom han jobbar i Stockholm och inte bor där. Så har jag förstått det, att våra riksdagsmän får de här pengarna för att kunna utföra uppdraget vi vill att de ska göra. För oss, för samhället, för Sverige. Det är ju vi, arma stackare, som har gått med på hur reglerna är utformade. För det är ju vi som är dumma här. Som har gått med på att de ska få så höga löner. Och bidrag.
Ja, herreminje, så dumma vi är.
Jag tror att hon vet något som ingen annan vet.
Hon tycks le. Ja, hon tycks le en aning, som om hon vet något som ingen annan vet, och när ljuset träffar glittret är det som att hon lyser från punkter i vingarna och från inifrån henne någonstans. Kanske från den plats där den där kunskapen finns.
Hon har en speciell förmåga också. Om hon vill och precis när hon vill kan hon få mig att uppmärksamma henne där hon står på fönsterbrädan, där hon bett att få bo. Och då bara måste jag gå fram till fönstret och ta upp henne i min hand, i min timmerhuggarnäve, och titta närmare på hennes leende ansikte och de vackra vingarna.
En skinkmacka i mina drömmar.
Köpte en så kallad helgskinka som jag trodde att jag skulle få smaska på redan ikväll. Men se det blev det inget av med då, eftersom ugnen inte var redo för matlagning. Sedan visade det sig att jag hade slut på ströbröd också. Attans! Då får jag väl vänta till i morgon med att njuta av min skinkmacka.
Ny hylla med fyra gluggar.
Det saknas något på en väggsnutt i hallen precis rakt fram när man kommer in genom dörren. Där krävs det ju något extra välkomnande och fint som det första en besökares ögon faller på. Lite Feng Shui-idé här kanske.
Jag åkte till Rusta och hade tur. Till halva priset, 99 kr, sålde man butikens sista exemplar av en snygg hylla. Jag har en redan och gillar den. Jag tror det blir snyggt med några fina saker i de fyra gluggarna.
Jag kommer dock inte att ta fram borrmaskinen förrän huvudvärken är helt borta. Den får stå på golvet ett tag. Ännu en pusselbit har anlänt. Det här går ju bra!
Glamourfadäs.
Nu surar jag för att jag inte får se de avsnitt av Glamour som jag trodde att jag spelat in. Jodå, visst har jag spelat in något, men från fel kanal. Fyra fyrtiominuterspass av något som Kunskapskanalen sänt, har jag lyckats få på hårddisken.
Med flera skopor god chokladglass i en skål kröp jag upp i soffan som avslutning på söndagskvällen och småflinade för mig själv inför blotta tanken på de fyra såpaavsnitten.
Och-som-jag-sett-fram-emot-detta.
Platt fall och dundertabbe!
Nåja, jag hittade en hemsida som sammanfattar handlingen i varje enskilt avsnitt, så jag vet i alla fall vad som hänt på en ungefär. Och nu har jag korrigerat kanalnumret så att fadäsen inte ska upprepas. Hemska tanke!
Jag tycker om dig ändå, kompis.
Ett dopnamn, ett namn i mailadressen, ett alias och ett bloggnamn. Kanske jag ska göra som jag skrev till läsaren Monica tidigare. Upprätta ett register över mina läsare. Fast då åker jag väl in på stört. Det är olagligt, skulle jag tro. Personuppgiftslagen, du vet.
I alla fall. Jag blir snurrig. Så, om jag virrar till det och blandar ihop saker och ting och förväxlar dig med någon annan, ber jag om ursäkt. Jag tycker om dig ändå, kompis.
Hockey och besök av tjejerna. Bra vecka!
På onsdag väntar jag besök av mina fina vänner Marina och Annika. Vi är gamla arbetskamrater och brukar träffas och prata några gånger varje år och nu passar jag på att visa upp min nya adress. Även om vi ska sitta och prata kommer jag också att knäppa på TVn på 3an kl 20. Rosa Bandet-galan går av stapeln och artister och utlottningar kommer att dra in pengar till bröstcancerforskningen. Bestäm dig redan nu för att ringa åtminstone ETT samtal för att bidra till kampen.
Förutom dessa två inplanerade aktiviteter är veckan blank. Ingen behandling. Inga sjukhusbesök. Jag har tid att göra precis vad jag vill. Och det ska jag minsann göra också, och det ser jag fram emot.
Jag gråter för henne, och för mig.
Såg du filmen?
De skalliga huvudena, rädslan, spyorna. De anhörigas oro och ångest. Flickan, den cancersjuka, som aldrig blir vuxen men som har precis samma drömmar och önskningar av livet som alla andra tonåringar.
Jag vet ju att vi är så himla många. Vi har fått diagnosen, och för alltför många har drömmarna om en framtid precis slagits i spillror. Tack vare alla godhjärtade människor som på ett eller annat sätt bidrar till forskningen finns det ändå hopp för en hel del av oss. Det är ju jag ett levande exempel på. I mitt inlägg från i onsdags kunde jag till min glädje berätta att behandlingarna jag får fungerar bra och att det dessutom finns fler läkemedel att ladda med när det en gång slutar vara effektivt.
Innan dr Nisses fantastiska besked i onsdags kände jag ett gigantiskt behov av få veta att vi var på väg åt rätt håll. För att orka kämpa vidare behövde jag få veta och se att jag hade en chans och att inte allt var förgäves. Nu har jag fått mera tid. Tid är pengar, var det någon som sa, men ... jag vill nog påstå att tid är ... allt. Tid är lika med en chans. Hopp. Möjligheter. Allt.
Flickan som flyttade in.
Jag tänker på henne för att hon var så ointresserad av att prata med mig när hon kom för att se på lägenheten. Efter 5 minuter var hon på väg därifrån igen och några frågor hade hon inte.
Jag hoppas att hon kommer att trivas där och att hon passar in bättre än jag gjorde. Alla borde vi ju få hitta rätt och hitta hem. Precis som jag gjort.
Fototriss - I köket.
Av alla motiv i det här rummet har jag valt tre olika ljuskällor. Kan du gissa var i köket jag varit med kameran?
Timme för timme.
Härligt!
Även om att sova är en av mina favoritsysselsättningar, är det numera en fröjd att kliva upp och börja dagen i mitt mysiga nya hem. Jag håller fortfarande på att sätta saker på sin rätta plats och att känna efter vad som hör hemma var. Det tar sin tid, men är kul. Det är finpiffet som är det roliga, säger Lena i en kommentar. Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv. Det är ju förvisso samma grejor som jag ska ställa fram, men allt ter sig lite annorlunda ändå, på ett nytt ställe. Kanske blir det också något nyinköp framöver. Har du något tips på hur man kan förnya med små medel och på en enkelt sätt? Hur gör du när du vill ändra utseendet på ett rum, utan att göra stora ingrepp eller storhandla?
Gröt på fiberhavregryn med äpplemos och mjölk. Det gör gott i magen det. Jag är en sån där som äter samma frukost i stort sett varje dag. Sedan tröttnar jag efter ett tag och byter, äter samma igen - kanske te och mackor - i flera månader, innan jag byter igen. Fullkornsvälling är en annan favorit.
Jag har bestämt att katternas nya matställe är hörnet vid skafferiet under fönstret, och de verkar inte invända mot det. De har var sin skål men båda äter ur båda. Jag tror att Tarzan brukar tömma Kittys skål först, den mindre, bara för att visa vem som bestämmer här. Sen fortsätter han äta ur sin skål, den större. Kitty äter ur båda, utan att bry sig om sånt trams som vem som. Hon vill bara äta.
Vi tog en promenad runt sjön och njöt av höstsol och blåst i ungefär 50 minuter. Jag orkar med ganska bra, men märker att jag blir andfådd när jag försöker prata och gå samtidigt. Vem gör inte det? Det senaste prositiva hälsobeskedet gör att jag vågar anstränga mig i lagom dos och njuta av att använda kroppen. Det gör gott att få röra på benen och få frisk luft i lungorna.
Rosa och vit ljung pryder balkongen i lådan som förre hyresgästen lämnat/glömt kvar.
Kvällen blir lugn med TV, dator och katterna som sällskap. Emma ska träffa en kompis och sticker iväg någonstans. Precis som det ska vara.
Det är ett avstånd på 2 mm.
- Vad snygga glasögon du har! Du klär verkligen i dem.
Hon ryckte till, nästa omärkligt, och log sedan stort.
- Tack! Åh, vad glad jag blir. Du har just gjort min dag.
Det är inte svårare än så, och jag tror faktiskt att hon menade det. Hela hennes ansikte lyste upp i ett leende och ögonen glittrade av glädje. Innan hade hon sett professionellt och lagom gladtrevlig ut. Hållningen tydde dock på att hon var trött och hon tog betalt av en kund för femtioelfte gången idag. Hon hade flera timmar kvar att arbeta innan hon fick gå hem och göra något roligare. Alldeles säkert suckade hon på insidan.
Jag gjorde henne glad. Inte för att jag planerat det eller så. Jag tyckte verkligen om hennes glasögon och helt ärligt passade hon i dem. Säkert var det fler kunder som både sett och tyckt det. Skillnaden var att ingen sagt det. Tänkt men inte sagt. Det är ett avstånd på 2 mm i hjärnan. Kanske. Jag vet inte. Inte är det långt i alla fall mellan tanke och ord.
Tänk om vi alla skulle bestämma oss för att ge ett leende eller vänligt ord till någon varje dag. Varje dag alltså. Det finns så många där ute som saknar det. Ett vänligt ord och ett leende från en människa. Tyvärr är det så jävla tragiskt att det finns dem som aldrig blir tilltalad av en levande själ. Utom han på ICA, som frågar
"Varebraså?"
Fundera på det ett tag. Hur skulle det vara om ingen såg dig eller pratade med dig? Utom han på ICA då. Hur skulle det vara?
Bestäm dig redan nu för att du ska säga några ord till den första människa du möter när du går ut. Och lägg märke till effekten det har på den du träffar och till effekten det har på dig.
Med tanke på mina mjuka kinder.
Förutom några tonår med sedvanliga hudproblem, har jag välsignats med en hyfsat besvärsfri hy i ansiktet. De där svindyra krämerna och geggorna tror jag inte på, trots försök av kändisar som smeker sina egna kinder i TV-reklamen och bedyrar dess utmärkta resultat. Därför blev jag så glad när jag läste i Gerds blogg om, inte en revolutionerande produkt utan en effektiv metod.
"En varm hudkräm är extra effektiv. Värmen boostar de verksamma ingredienserna och gör att de lättare tränger ner i huden.
Lägg en klick hudkräm i handen, gnugga handflatorna varma och tryck sedan in krämen i ansiktet med bestämda rörelser. Den lilla temperaturhöjningen gör stor skillnad. När huden och krämen är lika varma kan de aktiva ingredienserna börja jobba genast."
Själv använder jag ofta den här krämen, från apoteket. Den är bra för min torra hud och kan användas över hela kroppen om jag vill det. Särskilt dyr är den inte heller.
När man blir lite äldre förändras huden och får andra önskemål. Rynkor kommer vi inte undan, och varför skulle vi försöka med det? Rynkor visar ju bara att vi levat och att vi fortfarande lever! Och det är väl bara alldeles fantastiskt!
Filmad och kränkt.
Det hela avslöjas när polisen hittar bilderna i en av killarnas dator, i ett annat sammanhang, men Stockholms tingsrätt tycker uppenbarligen inte att det är tillräckligt bevis på att ett brott begåtts.
Stockholms tingsrätt konstaterar att de åtalade inte kan dömas eftersom kvinnan vid brottstillfället inte var medveten om att hon blev sexofredad.
Hon var inte medveten om att hon blev ofredad!!! Men polisen är ju medveten om det, och tingsrätten är medveten om det. Killarna med petterniklas i sin hand är säkert också medvetna om det. Det räcker dock inte.
Jag kan lova dig, att det just nu finns en 18-årig tjej i Stockholm som fått veta att hon och hennes kropp finns, inte bara i dumma pojkars datorer, utan även på cirkulation i cybern med hånfulla penisar viftande runt henne. För en 18-åring är detta inte bara en sekvens bilder utan en katastrof och hon är ofredad. Det kan inte diskuteras bort. Svensk lag har många brister och det här är väl en av dem.
Ett gäng som ger mig tur och sällskap.
Välkommen på vernissage på Sörängetvägen!
Tavlor och annat pynt krokas upp i tur och ordning och vartefter. Somligt ska borras och annat kan spikas fast. Lite enklare är det när det är hammare och spik som gäller. Jag håller nästan andan när jag borrar hål i de nytapetserade väggarna och hoppas såklart att det inte är sirap i vattenpasset och att tumstocken varit korrekt.
Konsten och hyllorna är desamma, det är bara upphängningsplatserna som är nya. I sovrummet är det ett gäng trogna som inte byts ut och som får behålla samma sittplats. Likt maskotar och symboler för något varmt och gosigt, ger de mig trygghet och stöd och finns vid min sida. Kanske är det också de som ger mig tur i livet. Vem vet?
Plocke-pinn eller pussel?
Sen tog vi fram sällskapsspelen. Jag vet faktiskt inte om det är ett pussel eller om det är plocke-pinn.
Till sist var alla bitar slut och jag blev ganska nöjd med resultatet. Vem som vann? Jag såklart!
Nu är det bara att hasa ner jeansen och lägga upp sig ...
Ja, ja, jag vet ... men jag har faktiskt ändrat både dag och tidpunkt. Tyckte det var för tidigt att bli intim kvart över nio på dagen.
Skämt åsido.
Det är viktigt med tidig diagnos även när det gäller underlivscancer. Det är väl himla bra ordnat när man kan bli kallad på det här sättet och att man bara behöver betala 150 kr för besiktningen? Vis av misstagen som gjordes i samband med min bröstcancerdiagnos, lämnar jag inget åt slumpen. Det är självklart att jag infinner mig för en koll!
Om jag tänker efter så är det räkor jag vill ha.
Efter en god grötfrukost var det dags för ett besök i tvättstugan. Hyresvärden har aviserat vissa förändringar de närmaste tre veckorna på grund av renovering och målning av källarlokalerna. Vi kommer att få klara oss med en enda tvättmaskin som monteras i ett mangelrum intill. Inga problem för mig, men för barnfamiljerna kan det nog bli lite bökigt ett tag.
Sara dök upp och vi tog en kopp kaffe och ett snack innan hon drog vidare. Jag skjutsade Emma till Friskis & Svettis och själv åkte jag in till stan för några ärenden. Det var Claes Ohlson som fick några av mina slantar. Jag köpte två förpackningar med sådana där kabelfastsättningsgrejor. Ja, du hajjar. TVn står på motsatta väggen från antennuttaget räknat och sladden ligger som en anorektisk albino-orm på golvet och det är ju inte särskilt snyggt och inte heller praktiskt att ha det så. Jag vill sätta fast sladden snyggt längs väggen. Ordning och reda är min melodi.
Här i Norrland kan vi vänta oss vinter med halka och snö vilken vecka som helst nu, och jag såg till att få på dubbdäcken. Jag har dem på ett däckhotell och låter andra bli smutsiga och svettiga och göra jobbet med att skruva och greja. Det kostar, förvisso, men det är länge sedan jag klarade av att göra det själv.
Söta Jeanette kom med en god överraskning och ett slags grattis och uppmuntran i cancerkampen. En ask med smaskig hjärtchoklad hade hon med sig. Tack, snälla!
Senare, på kvällen, satte jag och Emma i oss av dr Nisses beordrade godsaker. Jag valde räkor, ostar, avokado, stenbitsrom, frukt och godis. Ja, om jag ska välja ut det godaste jag vet, så är det nog räkor. Och ett glas rött. Så där ja. Nu är det firat. Men det tror jag nog att jag kommer att göra fler gånger. Lika bra det. Att fira ordentligt, menar jag.
Såväl nyttigt som gott och vackert, inte sant?
Att gilla läget.
Det var lika skönt att somna på onsdagskvällen som det var att vakna på torsdagsmorgonen, med det positiva beskedet fortfarande ringande i öronen:
Behandlingarna är effektiva på just mina tumörer och har till och med slagit dem tillbaka så det syns med blotta ögat!
Jag kommer att glädjas åt detta länge, men tyvärr kommer den olustiga och spända väntan att upprepas varje gång jag ska undersökas och röntgas, var tredje eller fjärde månad eller så i resten av mitt liv. Som jag brukar säga, är det bara att Gilla läget.
Tack för alla sms, mail och kommentarer jag har fått sedan förra inlägget. Så kul att ni gläds tillsammans med mig. Jag har visst en massa vänner som följer med i mina öden och strävanden där ute i stora världen. Det känns bra! Kram tillbaka och nu fortsätter vi att kämpa.
Att fira med något gott att äta och ett glas vin, får vänta.
Lägg märke till det något höjda ögonbrynet som förmodligen är ett uttryck för förarens spjuveraktighet.
Vilken tur att det är ordentligt skyltat. Vägarbeten och annat underhåll gör att jag aldrig får köra samma väg två gånger när jag ska till sjukhuset för mina undersökningar.
Det blev oerhört spännande och fantasin satte igång när vi mötte tre polisbilar med blinkande blåljus. Vad som helst kan ha hänt! Bankrån? Kungligt besök? Eller bara polishögskolan som är på övningskörning? Det får jag nog aldrig veta.
Vi parkerade på långtidsparkeringen och sedan checkade jag in på Onkologiska mottagningen. Provtagning och vägning allra först. 71 kg blankt. Nytt stick på våningen under för att få isotoperna injicerade med en spruta av metall. Två och en halv timmes väntetid sedan, när jag förväntas dricka extra mycket vatten för att skölja runt spårämnet i kroppen. Tanken är att de ska söka sig till tumörerna så att de syns på skelettscintigrafin, som den heter egentligen, skelettröntgen.
Vi strosade runt lite i Centralhallen, tittade i blom- och presentboden och sniffade på kaffe hos Kahls utan att köpa något. Vädret inbjöd inte till utomhusvistelse så vi höll oss inne.
Vi åt lunch på Hotell Björkens restaurang. Kycklingfile med nåt slags matvete och citronsås. Grönsaker såklart och gott bröd. Fyra glas vatten. Te. Jag sa ju att jag skulle dricka extra mycket innan röntgen.
Vi tog påtår och satte oss i de sköna fåtöljerna i hotellets foajé. Tankarna virvlade runt i huvudet på mig. Vad ska jag få för besked idag? Vågar jag tro på oförändrat läge? Eller ska jag ta fan i hampan och önska mig att cancern dragit sig tillbaka ett stycke? Önska kan man alltid. Magkänslan och mitt allmänna mående just nu vill säga att jag i alla fall inte är sämre. Jag MÅR inte sämre. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte är lite nervös nu. Det närmar sig den tidpunkten då jag får veta hur den närmaste framtiden ser ut.
På avdelningen som har det tungvrickande namnet Nuklarmedicin, packas jag in som den värsta kåldolme. Det är varmt och inte speciellt bekvämt och jag får inte röra mig det minsta under de närmaste 27 minuterna. Först 4,5 minut för att maskinen ska ställa in sig efter mina individuella mått.
Många tycker att det är obehagligt och klaustrofobiskt att ligga i den trånga apparaten utan att få röra sig, men jag blundar och tänker på något annat och jag har väl vant mig antar jag. Just den här maskinen är inte så sluten, om man säger så, det finns dem som är lite annorlunda och mer stängda. Den här är OK.
Det är inte många millimeter mellan maskinens tak och min nästipp, kan jag meddela. Obligatoriskt är också att det börja klia någonstans på kroppen och mest där man inte når att klia tillbaka utan att störa bildtagningen. Så är det alltid. Ofta somnar jag. Inte idag dock. Mina funderingar handlade om huruvida det skulle räcka med ett leende och en snygg pose för att få en lyckad bild, men här är det ju mera mina inre kvaliteter som ska porträtteras så jag bestämde mig för att bara vara mig själv, helt enkelt.
Drygt en timme senare hämtade dr Nisse oss i väntrummet. På exakt utsatt tid. Det har aldrig hänt tidigare. Han går alltid rakt på sak och leende berättade han att han hade goda nyheter. Med hjälp av datorn visade han oss röntgenbilderna från tidigare undersökningar och det var lätt, till och med för mig och mitt otränade öga, att se hur tumörerna dragit sig tillbaka. Där cancern tidigare visat sig som en äcklig svart och kompakt klump längs hela min ryggrad, kunde man nu till och med urskilja var och en av de enskilda kotorna! Samma sak på de andra ställena. Inga tumörer var helt borta, men alla var mindre och inte lika täta. Magiskt!
Jag satte mig inte ens på en stol, jag bara ställde mig på knä på golvet bredvid min goa dr Nisse och tillsammans tittade vi om igen på bilderna och på alla värden som även de visade på det positiva utvecklingen. Alla viktiga värden utom ett hade normaliserats och det enda som avvek gjorde det med bara en aning. Vilken lättnad! Vilken glädje! Dr Nisse fick en stor varm kram såklart.
Eftersom dr Nisse inte ska jobba under två månader i början av nästa år, ville han träffa mig igen redan i december för en ny röntgen. Med det resultatet som grund ska vi diskutera framtiden, men det kan bli aktuellt med en paus från cellgifterna. Det kan verka dumt när det nu fungerar så bra, men det är också viktigt med återhämtning för det friska i kroppen. För övrigt berättade dr Nisse att det finns två nya läkemedel, antikroppar precis som Herceptin, som kommer att testas på andra patienter under hösten och vintern och att det finns flera utvägar för mig när vi måste trappa upp kampen. Det känns bra att veta.
För tillfället njuter jag för fulla muggar av den sprittande och positiva känslan av hopp för den närmaste framtiden. Men dr Nisses ordination, att åka hem och fira med något gott att äta och ett glas vin, får nog vänta tills framåt helgen. Jag har rester att värma upp och njuta av denna dag, och det kommer att smaka gudomligt det också.
Kan du avstå en femtilapp?
På Cancerfondens hemsida kan du läsa mera om hur du gör för att starta en alldeles egen insamling eller om var och hur du får tag på de rosa produkterna som säljs till förmån för forskningen. En enstaka gåva, kanske bara en liten liten slant, gör också nytta.
Missa inte heller Rosa Bandet-galan på onsdag nästa vecka den 26 oktober på TV 3 kl 20.00. Där får du information om fler sätt att bidra till att bekämpa bröstcancer.
Stryk det som ej önskas, liksom.
1. Tumörerna är oförändrade till storlek och antal. Samma som förra gången.
x. Tumörerna har vuxit. Inte mycket, men det är lite sämre än förra gången.
2. Tumörerna har krympt. Inte mycket, men det är lite bättre än förra gången.
Stryk det som ej önskas, liksom.
Kan din sidekick ta dig till jobbet på morgonen?
S I D E K I C K
Ett skitlöjligt ord som får mig att associera till den där sparkbrädan med styre som alla ungar hade för några år sedan, men enligt Wikipedia innebär ordet något helt annat.
En sidekick är en stereotyp i litterära och filmiska sammanhang, en nära medhjälpare till hjälten. Den ursprungliga betydelsen är "vän" eller "kompanjon".
Sidekick-figuren är vanligast i kriminalhistorier, även om den också finns i äventyrsberättelser, romantiska berättelser, romantisk komedi, komedier och spel. Figurens funktion är att visa vem hjälten är genom kontrastverkan, att fråga de frågor som publiken skulle ställa, och att göra de jobb som hjälten inte passar för. Därför har sidekicken ofta helt andra personlighetsdrag, som till exempel att vara rolig.
Malou har sin Blondinbella i Efter tio. Eller är det Isabella Löwengrip hon har där? Ingen aning. Lennart Ekdal hade sin Marcus Birro i Kvällsöppet, och nu söker Håkan Juholt någon att skylla på när det går fel nästa gång. Eller vad ska han ha sin till?
Här valde jag att INTE ha en bild på Juholt. Visst blev inlägget bättre i ett nafs?
Fenomenet är ingalunda nytt, men begreppet tycks dyka upp allt oftare i media nuförtiden. ALLA vill ha en sidekick. Var får man tag i dem, undrar jag. Kan man köpa dem, eller kanske ännu hellre, kan man HYRA dem? Kan man byta skal på sin sidekick om man tröttnar på utseendet, eller måste man anlita Martin Timell för en make over?
Navelbine nr 19.
Natten var en sådan natt som istället för sömn har erbjudit vakna timmar, funderingar och ett oroligt mörker. På flera sätt. Ibland är det så bara. Och som det brukar efter nätter av det slaget så somnade jag mot morgonsidan och svor charmlöst när alarmet meddelade att det var dags att kliva upp.
- Rrrrrr. Nu, min sköna, är det dags att vakna, flinade larmet. Du får skylla dig själv om du varit vaken inatt, när alla andra sov gott. Rrrrrrrr.
Tillsammans med sköterskorna på Dagvården hade jag kommit överens om att strunta i separat provtagning på kirurgmottagningen följt av en timmes uppehåll, innan jag anlände för behandling. Allt för att slippa bli stucken och stucken och stucken i armveck, på hand eller någon annanstans. Efter alla år av nålstickningar har kärlen i armen blivit ärrade och hårda och på senare tid har de inte släppt ifrån sig något blod. För, si det är på det viset, att undersköterskorna får/vill inte sticka i venportar. Det är tydligen förbehållet sköterskorna. Därför räknade vi ut att jag skulle hoppa över det momentet och få proverna tagna direkt från porten på Dagvården. Klockan 9 anlände jag, fick en säng och en nål i porten. Prover togs och skickades till lab. Sen somnade jag så gott så.
Ganska snart fick jag höra att alla värden såg bra ut, utom Hb som var 100. En ganska stor dipp sedan förra veckan. Dr Kjell blev förvånad och kom till min sängkant med rynkad panna. Med ett finger på min kind drog han ner det undre ögonlocket för att se om slemhinnorna i ögonen var bleka och bekräftade det låga värdet. Men, nej. Rosa och fina var de. Doktorn skyllde på "tekniken" och tyckte jag verkade för pigg för den låga siffran. Ett nytt prov togs, i armen den här gången (likt förbannat) och skickades iväg men behandling ordinerades likväl.
Det nya Hb:t var 106. Herceptinet går ju snabbt in i kroppen och strax efter klockan 12 var jag hemma igen.
Jag skäms.
Jag skäms.
Bilden är lånad från Aftonbladets nätupplaga.
Låt oss börja om från början.
Risken är ju tyvärr att jag missar något viktigt nu, och det känns inte bra, något jag bara måste veta och känna till kan ju gå mig förbi.
Kan vi inte göra så här, att om du skrivit något i din blogg den här veckan, som jag för allt i världen borde känna till, maila den informationen direkt till mig istället. Bra! Låt oss även låtsas som att jag kommenterat på lämpligt sätt och ställe. Bra!
Då kan vi gå vidare som om bloggpausen aldrig existerat och ta nya friska tag. OK?
Jag är hemma igen!
Några av mina tappra flyttvänner stuvar in saker i sina bilar i Järved.
Lastbilen fick göra rätt för sig.
Utstädningen i Järved gick som en dans. Man skulle kunna tro att Jeanette inte gjort annat i sitt liv än att feja och putsa. Jag skulle inte ha klarat det utan henne.
Det nya vardagsrummet! Inte riktigt klart ännu, men på god väg.
Gästrummet. En fåtölj som kan bli en bädd ska ställas i hörnet till vänster. När Emma är på besök blir det hennes rum.
Tarzan, som efter flytten till Järved i det närmaste var apatisk och chockad den första tiden, verkar må bra och har gjort sig hemmastadd i lägenheten.
Mitt sovrum. Grått som förut, och lite mindre än i Järved, men det känns redan mysigt och jag sover gott.
Ena hälften av badrummet som är stort som sjutton. Den andra halvan utgörs av en dusch, en stol och en garderob.
En inflyttningpresent från moster Agneta och morbror Lasse. Jättefina ljus och godis. På något vis tycks de veta precis vad som uppskattas mest.
Kitty hittade snabbt en favoritplats. Här på fönsterbrädan ser hon en massa spännande folk och fä på innergården.
Jag visar ingen bild från köket idag eftersom det ser ut som efter en grundlig jordbävning. Annars är ju just det rummet kanske det snyggaste i lägenheten men jag vill fixa till där lite först.
Som sammanfattning kan jag säga att jag är glad, lättad och nöjd med hur allt blivit. Jag trivs superbra och känner mig som hemma på alla sätt. Det är helt galet att jag gjorde den så helt onödiga omvägen med att flytta från Gullänget i våras. Det senaste halvåret känns helt förlorat och bortslösat och inte förrän nu har det infunnit sig ett lugn och en harmoni i mig som jag hoppas att jag får behålla.
Jag är hemma igen!
Lycka och spänd förväntan.
Besiktningen av järvedslägenheten var på fredag eftermiddag. Emma följde med som vittne och stöd utifall Lars skulle ta sig friheter eller ställa orimliga krav på något. Det gjorde han inte. Han var på bra humör och det var inga problem. En ful skada i färgen på väggen i köket bakom en möbel, var inget han ställde mig till svars för. Kanske en reklamation till målaren? Jag lämnade nycklarna och med ett handslag tackade vi varandra för den tid som varit. Skönt nu att lämna allt bakom sig och som en lärdom.
Jag har hunnit använda tvättstugan och träffade där en trevlig granne som tipsade om vilket program på tumlaren som var mest effektivt.
Jag är fortfarande trött men känner mig så positiv och energirik att det inte gör något. Ny behandling väntar här i Övik på tisdag och Umeå med skelettröntgen på onsdag med efterföljande träff med dr Nisse. Resultatet av den här undersökningen betyder mycket. Ett besked om att tumörerna blivit mindre/färre skulle vara som ljuv musik för mina öron. Ett besked om att tumörerna inte växt alls får duga. Någon av döttrarna följer med i bilen den här gången, vilket känns kul. Ja, på onsdag kväll vet jag mera om min framtid. Du ska också få veta såklart. Jag hoppas verkligen att jag har goda nyheter och att jag kan förmedla dem på min egen dator hemmavid.
Just nu lånar jag Saras för att du i alla fall ska få veta något om vad som händer. Mina försök att få tag på någon på Bahnhof har inte gett något resultat. Man säger att Leveransavdelningen har mycket att göra men att man ger mig högsta prioritet. Ha! Det tror jag inte ett ögonblick på. Men väntar spänt på fortsättningen.
Besöksstatistiken dalar som lönnlöv om hösten.
Det är en helt annan stämning.
Vi tog med oss några kartonger i min lilla bil, som tycks svälja rätt mycket ändå, och åkte bort till 9 C. Med gemensamma krafter tömde vi dem och plockade in i respektive skåp och garderober. På så sätt frigjordes fler lådor att packa ner det sista i. En av grannarna tittade in i lägenheten och sa hej och en annan granne stod på sin balkong och hälsade när vi åkte iväg. Det är en helt annan stämning i det här huset.
Jag är kanske överdrivet noggrann men jag ville inte lämna efter mig några fula borrhål i väggarna i lägenheten i Järved utan lagade först med spackel och sen kom syrran och penslade på med med en gnutta färg. Hon kom på eftermiddagen med sin lilla färglåda och hon blandade olika färger för att få till precis rätt nyans. Nåja, nästan rätt nyans i alla fall.
Ska iväg nu och hämta nycklarna.
När man behöver någon mitt i natten.
Att vara vän till någon som är svårt sjuk är nog bland det värsta man kan råka ut för. Gissar jag. Man vill så gärna göra något, men räcker inte riktigt till och vet inte hur det tas emot. Man står vid sidan om men når inte ända fram.
Jag tycker att Beate uttrycker det så bra i en kommentar:
Att bry sig är inte att fråga: hur mår du? Att bry sig är att finnas där för vännen på hans eller hennes villkor, absolut inte på mina egna.
Det finns flera mycket bra anhörigbloggar, och de jag brukar läsa skrivs av en partner, inte av en vän. Det blir på ett annat sätt då, när man lever ihop. När man har en kärleksrelation och delar hem. Min situation är ju sådan, att jag lever ensam, mina döttrar är vuxna och bor på annat håll och mina vänner såklart på sina håll. Mina behov måste jag uttrycka genom ett telefonsamtal eller liknande. Det är jag som måste ta kontakt. Vännerna kan inte bevaka mig dygnet runt. Det är jag som måste höra av mig.
Beate skriver också:
Om du säger en sak men vill att den uppfattas på ett annat sätt så har mottagaren skitsvårt att avgöra vad som du menar. Man hör ju det man vill höra.
Det ÄR skitsvårt! Det är det jag försöker säga. Mina signaler är förvirrade för det jag egentligen vill är kanske en helt annat sak än det jag förmår. Och jag kanske inte ens kan acceptera och förstå mina egna önskningar och behov själv. Än mindre be om dem på ett tydligt sätt.
Någon enstaka gång har jag ringt en vän och helt enkelt uttryckt att "nu orkar jag inte få till något att äta, kan du komma hit och hjälpa mig, kan du ta med dig något och så äter vi tillsammans?" Det funkar jättebra. Jea kom direkt. Hon är en god vän. Men det är ju inte alltid att det är så lätt att uttrycka och inte alltid är det heller så konkreta behov jag har. Jag kanske känner mig nedstämd och orolig och kan inte sova. Vad behöver jag nu? Vem kan hjälpa mig? Vem ska jag ringa när klockan är tre på natten?
Hur tycker du som vän eller anhörig att det här kan lösas? Har du något förslag på hur vän och sjuk kan komma varandra närmare och på samma våglängd? Hur gör man egentligen för att förstå varandra i den här svåra frågan?
Gud förbjude att jag någonsin får veta det.
Skulle jag, som vissa gör, bli rädd, ta avstånd och välja att blunda för det hela. Dra dit där pepparn växer så frodigt och grönt och fint. Eller skulle jag finnas där, så gott jag nu kunde, och stötta, prata, krama, hjälpa? Jag undrar. Eller skulle jag möjligtvis vara "en god vän" där från början bara? När nyheten om den dödliga sjukdomen slagit ner som en bomb i våra gemensamma kvarter. Skulle jag vara en sån "god vän" som vänjer mig vid ett tragiskt öde, ser att hon verkar klara det mesta själv ändå, och sakta men säkert fortsätta med mitt liv. Invaggas i tron eller kanske önskan att det värsta nog är över och det var kanske inte så illa ändå. Kanske skulle jag nöja mig med ett telefonsamtal ibland eller några ord på Facebook eller en kram när vi ses på stan? Med tiden kanske intresset och lusten och viljan att finnas där, avtar. Med tiden kanske jag inte skulle vara någon särskilt god vän längre. Jamen, det kan väl ingen begära av mig? Att jag ska finnas för någon annan 24/7. Jag har ju mitt eget liv också. Eller hur?
Eller skulle jag ge upp när hon liksom inte verkar behöva någon. När det verkar som att hon klarar sig själv. Hon säger ju det ständigt också. Att det fixar sig och att hon har koll påt. Varför ska jag envisas då, när hon nu inte verkar behöva mig. Hon har väl någon annan. Som gör allt det där som hon inte klarar själv. Som kramar, stöttar och allt det där. Det är väl någon annan som gör allt det där. Eller?
Jag undrar vad jag skulle göra, om en av mina vänner, grannar eller bekanta blev sjuk.
Gud förbjude att jag någonsin får veta det.
Jag som uppskattar morgontystnad kommer att bli galen.
När jag vaknade på söndagsmorgonen insåg jag det plötsligt och jag räknade på fingrarna:
söndag idag, måndag sedan, tisdag och slutligen onsdag, flyttdag.
Det är inte många morgnar kvar att vakna i det här sovrummet. Tre gånger till bara. Det finns faktiskt något positivt med huset och mina grannar. Det är så himla tyst. På vardagsmorgnarna är det någon som ger sig iväg vid 8-tiden men annars är det inget som stör. Däremot tycks den som bor rakt ovanför mitt sovrum vara vaken även på nätterna ibland. På morgonen verkar alla vilja sova. Det har varit bra.
Jag gissar att det kommer att vara mera liv på 9 C. Det finns både barn och tonåringar i det huset. För att inte tala om alla barn, tonåringar och grannar i alla andra åldersgrupper som finns i området. Jojo, det här blir intressant. Jag som uppskattar morgontystnad kommer att bli galen tills jag vant mig vid alla nya ljud.
Det här är jag såklart medveten om. Jag kommer säkert att blogga om det sedan också, hur jobbigt jag tycker det är med alla irriterande ljud. Du kan ta det med en nypa salt och förbereda dig på det redan nu. Jag kommer att älska varje minut av att uppleva mina nya grannar. Kanske.
Fråga på bara!
I det inlägget fattas förstås det som hänt på senare tid. Att jag fått behandling med Zometa för att stärka skelettet och att tumörerna sedan ändrade karaktär så att den medicinen inte längre var effektiv. Att jag numera får en kombinationsbehandling med Herceptin och Navelbine sedan i våras och att den senaste röntgen visar på oförändrat läge. Ingen försämring men inte heller någon förbättring. Den 19 oktober åker jag norrut mot Umeå och en ny kontroll av tumörsituationen. Oftast får jag svar samma dag, så då, den dagen, vet jag mera.
Du vet väl att du är välkommen med frågor om det är något jag inte förklarat så bra eller om du vill veta om något helt annat. Fråga på bara!
Jag blir mer missförstådd ju tydligare jag är.
Det är onödigt och dumt att förvänta sig saker av andra. Det jag tycker är självklart är inte det för andra. Det enda jag kan göra, när jag blir ledsen och besviken, är att ändra min inställning till det hela, man kan aldrig ändra på andra människor. Det går ju bara inte.
Jag frågar mig själv ibland hur min omgivning tänker. Hur kan det vara så olika? Hur kan man inte se det uppenbara? Vi tycks kunna titta på samma detalj och ändå tänka och tolka det på helt olika sätt. Märkligt och på samma gång intressant. Är det ledningssystemet i kroppen som är draget på avvikande vis? Ser andra på mig och tänker att det är JAG som är udda? Alldeles säkert.
Något jag har märkt är jag ofta blir mer missförstådd ju tydligare jag är med vad jag menar. Min uppriktighet och ärlighet kan tydligen förvirra och många tolkar och bedömer att det jag säger inte kan vara sant utan att det måste vara på ett helt annat sätt för att "så kan man väl inte säga" eller "det kan hon väl inte mena", trots att det är precis det jag gör. Det ter sig orimligt av någon orsak. Hur kan det komma sig? Inte ens om jag betonar att jag menar det jag säger, fungerar det. Ofta får samtalet en negativ vändning om jag vidhåller.
Jag gillar inte klyschor och jag svänger mig inte med omskrivningar och luddiga formuleringar. Det borde min omgivning ha uppfattat vid det här laget. Ordvitsar kan slinka ur mig ibland och fyndigheter förvisso emellanåt, men komplicerad tycker jag inte att jag är. Ändå händer det att jag på en rak fråga får tystnad som svar. Eller den klassiska Goddag yxskaft. Är jag så svår att begripa sig på?
Det här är saker jag tänker på mer och mer. Jag har ju tid att fundera på ett och annat. Mina relationer till människor omkring mig har blivit allt viktigare och får mig att reflektera. Men jag förstår mindre och mindre. Vad är det som händer där ute i världen? Och här inne i min egen lilla värld?
Vaffö ä dä på dä här vise?
Mina drömmar igen.
OK. Så här var det i alla fall.
Jag var omgiven av ett gäng småpojkar. En så där 6 - 7 stycken i 8-årsåldern. Det låter väl inte så farligt, men de var elaka och hade ondskefulla ögon och en av dem hade en stilett som han hade halvt dold i handen. Han gick alldeles nära mig och lät mig se lite av knivspetsen med avsikt att skrämma mig.
Istället för att springa iväg eller gömma mig eller så, reagerade jag genom att attackera. Jag sög tag i den mest framfusiga killen, han med kniven, och med hög och bestämd röst sa jag att "hörruduru, du ska inte jäklas med mig, jag är sjuk och orkar inte med sånt och du ska istället vara snäll mot mig för jag är skör och man ska vara snäll med dem som inte är starka och friska och ... "
Killarna försvann i tomma intet och istället gick jag in i den byggnad som fanns intill. Jag började gå i den korridorliknande hallen och riktade in mig på dörren längst bort. En ljud bakom mig fick mig att vända på huvudet och titta mot dörren jag just gått in genom. Nu ser allt annorlunda ut. Det ligger kuddar på golvet och barrikaderar den utgången. Jag vänder blicken framåt igen. Förvandlat igen. Det finns inget handtag på dörren, så den vägen kan jag inte heller gå. En innerdörr på min högra sida är också låst och stängd. Där blev jag stående.
Det finns inga utvägar. Inga möjligheter. Min framtid är låst och utan valmöjligheter och mitt förflutna likaså. Jag kan varken gå framåt eller bakåt. Småpojkarna är de oförstående människor i min omgivning som inte inser mina behov. Inte konstigt att jag vaknade sjöblöt av svett och rädd.
Kattliv hos Edlunds. Hos veterinären.
Det händer saker hos Edlunds titt som tätt. Tack för ord och bild, Birgitta! 
Har inte Tiger en härligt skrynklig nos på den här bilden?
Hos veterinären
Hela familjen var överens om att vi alla vid olika tillfällen hört Tiger kraxa, hulka, fnysa, fräsa, nysa…Inte alls regelbundet, men ändå så att vi noterat det. Och efter lite funderande kom vi fram till att det varat i ca en vecka. Det yttrade sig oftast när han varit ute och kom in (pga annan luft?) samt strax efter han ätit. – Han har kanske fått ett grässtrå i halsen, sa jag. Tänk på Selma, (en väninnas katt) hon har minsann varit hos veterinären 2 gånger på ett par år, och båda gångerna hade hon ett grässtrå i halsen som satt fast.
I samma veva fnös och nös Tiger, så vi beslutade att i morgon blir det ett samtal till veterinären. Vill nämna att Tiger i övrigt varit pigg och alert, inte alls hängig på något vis.
Tisdag morgon ringde jag till veterinärstationen och den trevliga tjejen tog våra uppgifter och vi fick tid på onsdag morgon. Kring 20-tiden på tisdagkväll satte Tiger igång igen, hulkade och hade sig, ville sedan gå ut. Han stack iväg och dök upp ett par timmar senare. Då fick han ett sista mål mat på länge, han skulle nämligen inte få äta mera eftersom han eventuellt måste sövas. Med två katter som är vana att det alltid står en skål torrfoder framme kan det kanske bli lite problematiskt, men eftersom Yoshi helst vill sova på sin sköna dyna ute i garaget (där det inte finns någon bil) fick han kvarta där ute, och där har han även lite knaper och vatten.
Vid 6-tiden på onsdag morgon började Tiger höra av sig med ljudliga jamningar, han som mest kraxat och skorrat när han försökt jama de sista två dagarna.
- Vad håller ni på med egentligen? – Var är matskålen? – Tänker ni inte ge mig frukost?? - Varför får jag inte gå ut och kissa??
- Därför att du ska till veterinären och går du ut nu torde du inte komma tillbaka under den närmsta tiden! Du får gå på lådan. Och hur kan du jama så fint idag??
Vi blev alltmer brydda. Är det okey med honom nu?? Otroligt vad han jamar. Men å andra sidan, när jag själv fick åka till doktorn vid 3-års ålder och hade ont i magen så var det absolut inget fel på mig när jag kom till doktorn. Påstod jag, alltså. Blev akut inlagd och blindtarmsopererad! Alltså körde Tiger med samma taktik, misstänkte vi. Inte blev det ju bättre av att Yoshi satt ute på bron och solade, och Fräsis tittade förbi och satt och myste på altanräcket!
Strax före 8 stoppade vi in Tiger i transportburen och åkte iväg. Att åka bil är inte populärt, och Tiger sjöng sin klagosång hela vägen. Med mycket fin röst! Turligt nog så tar resan knappt 10 minuter, så i rätt tid stegade vi in på veterinärstationen.
- Ägarnamn? undrade tjejen som tog emot oss.
- Birgitta Edlund.
- Hm, hittar er inte…
- Jo, vi har tid 08.10!
Hon söker på skärmen, börjar skratta. - ? undrade vi.
- Jo, det står Ägare: Tiger Edlund. Problem: Birgitta, grässtrå i halsen!
När vi skrattat färdigt blev vi anvisade ett rum där vi fick vänta en stund tills den trevlige veterinären Jon kom. Han gjorde en allmän undersökning av Tiger som visade sig väga 5.7 kg. – Det var en bjässe, tyckte Jon. Men han har ju inte sett Yoshi…
Jon berättade att det är väldigt vanligt att grässtrån med otrevliga hullingar fastnar i halsen på katter, och vi fick lämna Tiger för vidare undersökning.
Vid 11-tiden ringde tjejen i receptionen. – Ni får hämta Tiger före kl 12.00, då stänger vi för lunch. – Det går bra, vi kommer, men hur har det gått för Tiger? – Han har nyss vaknat och kommer att vara yr och vinglig i flera timmar. Han får inte äta förrän han är helt stadig på tassarna, och heller inte gå ut. Ingenting hittades i halsen på honom.
- Nähä, undrade jag förvånat. Var det bra eller inte?
Jon svarade på våra frågor när vi kom för att hämta Tiger. Eftersom han hulkat och haft sig rejält kvällen innan kanske han fixade det då. Bra katt reder sig själv!
Och mycket riktigt, när vi varit hemma en lite jobbig halvtimma (Tiger var som en fylltratt som det var helt omöjligt att få i säng. Han vinglade runt och ville inte ligga i korgen eller på någon av sina andra favoritplatser) så gick han till ytterdörren och hulkade. – Du får gärna kräkas, sa jag, jag går undan så du får vara i fred. Och vad kom upp, jo några matbitar sedan igår och 2 grässtrån 4-6 cm långa! ”Bra katt reder sig själv” alldeles sant! Förmodligen hade de lossnat kvällen innan när han hulkade på. Han svalde nog ner dem då.
En dryg tusenlapp kostade kalaset, men det må så vara. Vi gjorde vad vi tyckte var bäst för vår kära lilla Tiger, även om jag hade lite ågren på hemvägen. – Utsätta kattstackaren för detta, och så var det ingenting! Men det var det, och han fixade det själv.
Det är alltid MYCKET kvar.
Lördagen har börjat med strålande sol och kylig luft och jag borde passa på att ta en långsam promenad innan jag sätter igång med att fylla de sista kartongerna. Jag skaffar inte fler nu utan ska tömma de jag har, på sin plats i nya lyan, när jag fått nycklarna, och sen tar jag tillbaka de tomma och lägger det sista i dem. Det är inte så mycket kvar.
Skrattar åt mig själv!
Det är det klassiska misstaget. "Det är inte så mycket kvar". Det är alltid MYCKET kvar.
Badar i handsprit.
Jag har inte varit förkyld sedan jag fick veta att cancern spritt sig till skelettet. Har jag varit hemma mera, hållit mig ifrån folksamlingar och skött om mig mera? Badat i handsprit? Kanske.
Det gladde mig att jag kände mig så pigg nu med flytten och allt jobb som ligger framför mig. Riktigt pigg ju! Igår morse vaknade jag med skrovlig strupe. Tänkte att jag kanske sovit med munnen på vid gavel igen. Drack rikligt med te och vatten och honungsvatten hela torsdagen och tyckte det gick till sig. Icke! I morse var luftrören svullna och halvtäta och stämbanden liksom bedövade. Jag har inte ont alls, men svag röst. Om jag inte gäspar alltså. Då gör det ont långt nere i svalget. Får inte gäspa. Får inte gää ... aaj!
Fasen också. Jag vill verkligen inte bli sjuk nu. Det får inte hända.
Bergen av färdigfyllda kartonger blir allt flera.
God Jul och Gott Nytt År!
Jag hittade ett kuvert med 700 kronor i när jag tömde träskåpet på gamla DVD-filmer och CD-skivor och lade i en kartong.
God Jul önskar mamma
stod det. Det vill jag lova. Och Gott Nytt År också för den delen. Till dig, snälla mamma.
Det finns människor ...
De följande orden är inte mina. De kommer från auskultantens blogg och det var länge sedan jag läste så många tänkvärda ord på samma gång och berördes så mycket.
Det finns människor som arbetar för att vi alla ska känna oss lite tryggare. Polisen och brandkåren är synliga ute. Andra verkar inom slutna institutioner och dem vet vi inte så mycket om. Det är de som tillsammans tar hand om alla dem där som ni inte vill se, som ni inte vill ska vara ute i samhället. De som faktiskt ibland riskerar sina liv för att ditt ska bli lite lite tryggare. De som mer eller mindre tålmodigt står kvar när ångesten och aggressiviteten sköljer över dem, för att du ska slippa se och känna lukten av den. Och det finns de som inte respekterar det dessa människor gör, som tar sig rätten att ge sig på dem när de försöker göra sitt jobb.
Det handlar om brandmannen som kallas ut och maktlös får stå och titta på brinnande hus när han väntar på förstärkning från polisen eftersom det finns människor som kastar sten på honom när han försöker göra sitt jobb. Mannen som tjänstvilligt går in i brinnande och rökfyllda hus för att rädda andra människors liv. Han som får en sten i huvudet när han försöker rädda andra människors liv. Kanske ditt liv.
Tänk på polisen som aldrig vet vad som väntar när han får uppdrag över radion. Det är han som med bankande hjärta och adrenalinskakande ben springer upp för trapporna till en lägenhet för att avbryta en misshandel och till krogkön där det är vilt slagsmål. Som med en klump i halsen åker till Mälarstrand för att se om det verkligen är ett litet barn som ligger och flyter med ansiktet nedåt i vassen. Han som blir spottad på av den fulla mannen utanför krogen.
Eller väktaren som ensam går ner i de mörka garagen, utan att veta vad eller vilka som finns där, för att se till att du går säker när du kommer hem sent på kvällen. Som nattronderar runt portuppgångar, och tunnlar, för att du inte ska behöva vara rädd när du går från tunnelbanan.Han som känner till varenda hemlös i området, han som frågar efter dem när någon av dem saknas, han som ser dem ni inte vill se. Han som sluter handen om räcket vid trappen där bara väktarna går och skär upp fingrarna på de rakblad som någon klistrat fast där.
Det finns de du inte ser lika tydligt, de som tar över när polis och väktare har gjort sitt. Det är den där stora mannen på pendeltåget, med en liten fläskläpp som är på väg att läka ihop. Vårdaren inom psykiatrin som kraftfullt och milt håller fast mannen som har tvångstankar om att skada andra som är så vedervärdiga att det är svårt att tro att en mänsklig hjärna kan skapa dem. Det är han som varje dag med samma tålmodiga röst säger -Nej Kajsa, du får inte röka själv eftersom du bränner dig med cigaretterna. Till samma Kajsa som smög upp bredvid honom för två dagar sedan och slog en pall i hans ansikte.
Det är kriminalvårdaren som tar hand om dem som är misstänkta och dömda för brott. De där brotten som får en att må illa och de som får en att undra över hur det står till med mänskligheten. Det är hon som lyssnar på gråtattacker och förtvivlan. Hon som frågar den aggressivt darrande mannen som står med knutna knytnävar om han vill ha frukost. Som talar lugnande under resan till tingsrätten. Det är hon som frågar den 16-åriga pojken som sitter häktad misstänkt för att ha mördat en annan människa om de inte ska försöka ringa hans mamma en gång till. Det är hon som duckar för kastade matlådor och termosar och säger ett tröstande ord till mannen som saknar sin familj. Som beställer en extra låda puréad mat från köket till den nyanlända tandlösa heroinisten som är så mager. Hon som öppnar dörrar där ångesten ligger som dagg redan på handtaget. Som stänger dörrar om människor som inte värdesätter andra människors liv och lindar om uppskurna handleder på de olyckliga som inte längre kan se värdet i sitt eget. Det är hon som får piss och skit kastad på sig. Hon som tas som gisslan. Som dödas.
En dag som denna kan du väl skänka dem och deras familjer en vänlig tanke.
Promemoria
Om det har tagit lång tid för dig att läsa inlägget eller att navigera i bloggen, beklagar jag och kommer att redovisa klagomålet till berörd redaktör eller på annat sätt bloggansvarig. Synpunkterna kan komma att användas i framtida korrigering av tjänsten och kan leda till förändringar.
Klåparna på Bahnhof - igen.
Kollar de kanske först vem avsändaren är, inser att det är den där galna bitchen från Norrland som ringt och mailat i massor i flera veckor och som inte verkar ge upp och så väljer de att inte ta emot brevet eftersom de gissar att jag inte precis skickat ett kärleksbrev, och så skiter de i att ta emot det, och om man blundar tillräckligt hårt och länge för något besvärligt så försvinner det. Så kanske de tänker.
Eller är det så att de där cheferna på Bahnhof, som förresten heter Henrik, Viktor och Patrik och som bara har efternamn om man särskilt frågar efter det, och som har jeans med grenen i knähöjd och keps och besväras av tonårsacne, kanske inte vet att det fortfarande och sedan 1636 i Sverige, existerar ett fenomen som innebär skrivna texter i pappersform i kuvert och liknande och som levereras av Posten. Det kanske inte vet det bara.
Uppriktigt sagt - är de dumma eller bara riktigt riktigt ... riktigt ... nä, jag vet inte vad det är för fel på dem. Bara att de retar mig till vansinne och ger mig förhöjda magsyrenivåer och att de absolut inte är värda min upprördhet. Mer än 60 kronor betalade jag för att vara säker på att Bahnhof skulle ta emot min uppsägning av avtalen, när det nu inte fungerat med varken telefonsamtal eller mail för att kommunicera med dem, och för att allt skulle gå rätt till.
Tji fick jag!
Tro inte att det här är en rymdinvasion.
Donation
stod det på knappen, och bloggaren, en ensamstående pappa med dålig ekonomi, bad om bidrag från sina läsare. "Varje femkrona räknas" uttrycker pappan.
Ja, jag reagerade. Och funderade. Jag är sunt misstänksam eller möjligen krasst nojig eller kanske dessutom cynisk och missunnsam. Fast egentligen är jag ju inte det, utan bara realistisk och insiktsfull och vet hur jäkligt det kan vara när det vill sig illa.
Om han är ensamförälder har han dåligt ställt och kan behöva hjälp. Det inser jag och jag respekterar att han gör allt för att försörja sin dotter. Han uttrycker också en vilja att vilja hjälpa andra, när han själv kommit på fötter. Lovvärt, absolut.
Det jag inte vet (och jag poänterar att jag inte vet) är om han är den han utger sig för att vara. Det jag är rädd för är att människor som själva vet hur det är att inte få inkomsterna att räcka till, skrapar ihop en femtiolapp här och en hundring där för att hjälpa någon annan i nöd. Som inte alls är i nöd.
Det är ingen som tvingas skicka in ett bidrag, det är helt frivilligt, men är det några stycken som donerar bara en liten slant, genererar det stora belopp sett över längre tid. Jag har ingen aning om vilken framgång insamlingen har. Är allt han skriver sant, hoppas jag att slantarna som kommer in, landar som resurser till flickan. Då är allt som det ska. Men om det är - OM det är - en påhittig och oärlig människa bakom bloggen, hoppas jag att inte ens en gammal unken peseta kommer in via donationsknappen.
Att blogga ger fantastiska möjligheter att nå ut med sitt budskap, sina tankar, sitt liv och sina drömmar. Alla har olika skäl till att skriva och delge andra på det här sättet. Vi som läser måste ha lite urskiljning och vara kritiska till vad vi läser. Allt är inte sant det som skrivs och det som vi läser. Inte ens det vi läser i tidningar och övriga media. Tyvärr. Ibland är det som 60-talets radiopjäs som skrämde upp halva USA och fick folk att tro på en rymdinvasion. Tro inte på allt. Det som inte är sant är i bästa fall ett oskyldigt påhitt och fantasier och i värsta fall kriminellt oärliga människor som vill andra illa.
Jag önskar den bloggande pappan och hans dotter all lycka i framtiden. Tro inte annat.
Sköt om varandra där ute. Ljus och kärlek.
Tur och tur. Jag är väl inte klantig heller!
Det är tur att jag har bubbelplast och alla kartonger kvar från förra flytten. (Tur och tur förresten. Jag är väl inte klantig heller om någon trodde det!) Sjutton platta kartonger väntar på att expandera och på att svälja mitt pick och pack. Inklusive den lilla hårbollen.
Vad är det som gör att katter älskar kartongmaterialet så mycket?
Ny besiktning på gång.
Ska försöka få en tid senare på dagen bara. Vet de inte att jag har sovmorgon året om och att jag knappt har öppnat ögonen vid den här tiden normalt? Nä, huvva, den här typen av date orkar jag inte med förrän efter lunch.
Fattas bara att den här besiktningen visar att jag är i behov av någon slags underredesbehandling också.
Grytlapp med inbyggd smilefunktion.
Precis som gåvogivaren skriver i sitt brev, kan man inte låta bli att le när man ser den. Och jag delar nog din livliga fantasi i det här fallet ...
Tack, Helena, för dagens leende!
Grattis bullen!
Det luktar rök och askkopp mer än någonsin också. Nu när det inte är lika varmt ute vädrar han, rökaren, inte lika mycket. Hittills har han haft både balkongdörr och fönster på glänt stora delar av dagen (utan att det tar bort hela problemet).
Slutligen, ett grattis till världens godaste bulle, kanelbullen!
Jag är kvällstrött. Och morgontrött.
Idag ska jag sätta igång med packandet. Jag ska ge plats för kartonger och glasinslagning och börja med sådant som jag inte använder så ofta. Och sånt finns det gott om. Vinglas och prydnadssaker och DVD-filmer och gardiner och ...
Jag utmanar ödet nu.
Får jag önska och gissa? Behandlingen verkar nu och det friska i kroppen har tagit över och cellgifterna gör bra effekt men samtidigt har jag kommit tillbaka och precis som proverna visar är jag friskare. Kan vi slå fast det?
Jag utmanar ödet nu, för jag vet ju att det kommer bakslag, men just nu är livet skönt att leva. Tänk om jag får må så här i några veckor till i alla fall, så att jag hinner flytta in och få allt på plats och orka mer än bara peka under själva flyttningen!
Efter flera timmar på stan idag med Jea, vet jag att jag kommer att känna av det i både rygg, fötter och ben, men det tar jag. Jag har känt mig som en helt vanlig människa hela dagen. En-helt-vanlig-människa!
Sörköraren och solen på torget.
Efteråt sammanstrålade jag med Jeanette och vi tog en fika och ett snack på UH.
Vi strosade runt på stan och kikade in i några butiker. Indiska är ett ställe som jag kan gå runt i ofta och länge. Jag tycker om både inredningsdetaljerna och kläderna, färgerna och mönstren och skulle lätt kunna pynta hela min lägenhet med grejor härifrån. Idag blev det ingen affär, men kanske senare, när jag kommit på plats på 9 C.
Idag njöt vi också av värmen från solen som blickade ner på oss på torget. Skulpturen heter Sörköraren och föreställer en av bönderna från Nätra i Ångermanland som på vintern tog sig till Stockholm och Mälardalen för att göra affärer. Resan kunde ta två månader och jag är inte ett dugg avundsjuk på den typen av resor. Inte alls. Den står mitt på Örnsköldsviks torg idag och många stannar till för att sitta på den och vila benen eller för att klättra upp på både häst och släde. Fast det är ju mest barn då förstås.
Jag köpte inget till mig själv idag (bortsett från mera smärtplåster, men det räknas väl knappast som shopping) bara en otroligt mjuk och skön scarf till Sara så hon slipper sukta efter min.
Ingen trendig storstadsfrisör.
Icke!
Jag har bara legat hemma i min egen säng och knöat in huvudet i kudden extra hårt.
Helt gratis!
Är det inte bara alldeles underbart att börja dagen med ett gapskratt när man ser sig själv i spegeln på morgonen?
Nu är det klart!
Då så. Nu är det klart. Nytt kontrakt från den 12 oktober! Yiipppiii! Hurra!!!
Massor att göra nu. Kommer jag att hinna blogga? Tveksamt.
Nej, jag skojar bara. Det är klart att jag ska titta in här och även låta er veta hur det går med allt. Men det är fulltecknat och kommer att blir lite kort om tid.
Söndagsmiddag och hjälpsamma vänner.
När vi ändå var i trakterna knackade vi på hos Anna, Magnus och flickorna. Vi ringde inte innan, så det var bara tur att vi hittade dem hemma. Och som krydda på moset bjöd de oss att stanna på middag. Nu var det inte mos på menyn idag, däremot kyckling med nudlar och grönsaker och det smakade mycket bra.
'Bilden på Stina, Kitty och Astrid är från i somras när töserna var på besök hos mig.
På vägen hem stannade vi på ICA och mamma köpte lite lörd ... harkel ... söndagsgodis till mig som jag tänker stoppa i mig medan jag ser på TV ikväll.
Under hela dagen och kvällen har vänner hört av sig per mail och telefon och erbjudit sina tjänster inför den stundande flytten. Det känns himla bra, kan jag berätta. Moster Agneta och morbror Lars hörde av sig och tänkte sig till och med att bila 17 mil enkel resa från Sundsvall för att bistå med släpvagn och bärhjälp. Det är tryggt och rörande att jag har vänner och släkt som ställer upp direkt på det här sättet. För jag klarar ju faktiskt inte att göra det här själv. Det går ju faktiskt inte.
I morgon börjar jag med att ringa och ta reda på att det bara är att köra igång rent formellt. Sen kör jag. Wroom!
Nu kan vad som helst hända.
Jag känner att jag får det att låta som att jag lever i de mest vidriga omständigheter, men så är det förstås inte, det är bara det att jag vill det här så innerligt och tror att jag kommer att må så mycket bättre i Gullänget. Såväl jag som katterna kommer att trivas bättre. Tror jag. Det är nog så att jag knappast vågar säga annat i framtiden.
Tänk om jag inte alls tycker om lägenheten av något skäl. Jag kanske har fått stora snurren och kommer att flytta igen. Cytohjärnan kanske har fått sammanbrott och beordrar mig att säga upp även den här bostaden. Knappt har sakerna lagts på plats och gardinerna hängts upp förrän jag får glasartad blick, går omkring i rummen och börjar packa igen. Vem vet.
Ja, vad som helst kan hända nu.
I startgroparna.
Fattar du?!
Om bara två veckor flyttar jag från den här sunkiga platsen till drömlyan! Jag blir pirrig, nervös, glad och orolig på samma gång. Nu gäller det att sätta allt i startgroparna för aktivitet lite snabbare än tänkt.
Är alla beredda?
Det bara jävlas!
Gå och lägg dig!
En extra värktablett fick slinka ner innan jag gjorde precis det. Jag lade mig halv tolv, skittrött och med brännande ryggrad och ilande höftleder, och läste IKEA-katalogen.
Tragiskt?
Patetiskt?
Kreativt?
Det dröjde innan jag somnade. Låg jag på vänster sidan domnade vänster höft och det är inte behagligt, kan jag meddela. Låg jag på höger sida, domnade den höften. Otippat va? Ligger jag på rygg, snarkar jag. Ja, OK då, Sara och Emma, jag snarkar. Lite. Det är bara det att jag väcker mig själv när jag snarkar. Det låter högt ... jajaja ... och så väcker jag mig själv. För att hindra mig själv från att snarka, vrider jag huvudet långt åt höger sida och efter ett tag drar jag på mig en urjobbig nackspärr.
Vad skulle jag göra utan all finfin litteratur som jag kan somna till varje kväll?
Tillbaka till rötterna.
Men, usch, tvi och urk! Vad har hänt med moroten? Besk och frän i smaken var den. Trodde att förpackningen med ekologiska morötter skulle vara läcker att smaska på lite nu och då när jag lyckats hålla mig ifrån godiset.
Det var en del vattendroppar i påsen men det var annars inga synliga fel på rotsakerna. Är det bara att slänga dem eller hade jag otur? Borde jag provsmaka alla rötterna först?
