Klantiga jag.
Fel av mig! Det var mig det var fel på. Jag har nämligen köpt två stycken Nemi 4. Det är inte konstigt att jag känner igen mig i den. Jag har ju läst den förut. Nu får jag krångla med att returnera en av böckerna för egen kostnad. Klantiga jag!
Le för tusan!
Det lär finnas forskning om mungipor. Eller åtminstone om leenden och hur de påverkar oss. Tydligen är det så, att om vi inte är glada alls utan till och med lite ledsna, kan vi lura kroppen att tro att vi är lyckliga genom att le. Var det någon som förstod? Genom att le stort kan man alltså få resten av kroppen - inklusive hjärnan - att tro att vi känner glädje och ... så blir vi glada! Är det inte fantastiskt?
På samma sätt kan man sträcka på sig, magen in och bröstet ut, och uppträda piggt och med självförtroende. Och så känner man så till slut.
Det här är värt att prova. Och jag gör det ibland. Det händer att jag går på promenad och ler stort där jag går. Och så småsjunger jag lite tyst inombords. Tralalala! Jag brukar se till att ingen ser mig. För, det är ju tragiskt nog så, att människor som går omkring och ler, verkar en aning suspekta. Det är något fel på såna som går omkring och är glada. Men testa! Det är ganska kul. Det är tillräckligt konstigt för att bli kul. Kanske kan du börja hemma, inomhus, när du är ensam. Le med hela ansiktet tills det gör ont i ansiktsmusklerna. Ge det lite tid. Ge inte upp! Snart blir du glad även om du inte var det innan. Jag lovar!
Mys-Kitty!
Kitty låg och myste i min säng och jag ville bara pussa på de små håriga tassarna och borra in ansiktet i den lurviga magen!
Bravo mig själv!
Sara, den rara tösen, kom på besök med hembakade blåbärmuffins. Vi fikade genast eftersom de fortfarande var varma. Så himmelskt gott! 
Sen tog vi en timmes promenad i solen. Det känns att våren närmar sig, även om det är massor med snö kvar och det kommer att ta sig tid innan allt är borta. Jag påminner mig att det är en jobbig tid på våren sen också med slask och plask och snömodd så man inte vill promenera alls under en period. Men så är det ju bara. För sen är det vår på riktigt!
När vi tagit oss runt sjön gick vi hem och hämtade bilen för en tur till ICA. Jag behövde fylla på med lite frukt och något att äta till middag. När jag står där och ska välja från det obegränsade utbudet kan jag inte bestämma mig för något alls. Magen säger ifrån och jag blir illamående. Jag slog till ändå på en stor portion Flygande Jakob i avdelningen för färdiglagat. Plötsligt kände jag för ris. En stor portion, tänkte jag, skulle räcka till två måltider för mig. Jag skjutsade hem Sara innan jag åkte hem till mig.
Helt och hållet slut på! Tvättstugan i morse följt av en långpromenad i solen och en tur på affären är vad jag orkar på en och samma dag. Ryggen värkte och och jag var så trött. Jag värmde maten i alla fall och tro det eller ej, jag åt nästan hela den stora portionen som jag gissade skulle räcka i två dagar. Jag åt inte hela. Men nästan. Förmodligen äter jag upp de sista munnarna på kvällskvisten. Bravo mig själv!
Så bra, sobra Rosie!
Så ta en titt på Sobra tankar från Rosie, du kommer att gilla henne.
Lördagsgodis!
Sara och Christer kom på besök. Med sig hade de lite lördagsgodis till mamman. Närmare bestämt 1 kg. Håhåjaja!
Fototriss - Stopp.
Den här bilen fick inte STOPP tillräckligt snabbt. Eller så var det en annan bil som inte gjorde det. Tråkig historia vilket som. Skador på bilen är så dyra att åtgärda.
Hit men inte längre! STOPP! Den nedfällda bommen markerar med tydlighet att man inte får köra längre.
Här tog det STOPP! Någon gång i höstas tog den här färden slut. Kanske är det en punktering som döljer sig där i snön. Nu är det bäst att vänta på vår och på barmark.
Nobelpriset i litteratur?
Nemi har ju gjort mig glad länge men den senaste stjärnan på min litteratur-/kulturhimmel är Karin Lindell. Jag har läst hennes blogg ett tag nu, Ketchupmamman, och kunde inte motstå att dessutom köpa boken hon gett ut.
Ketchupmamman - Saker jag inte vågat berätta för BVC är ett genialiskt mästerverk. Jag skrattar så jag gråter, på mitt alldeles egna lite kontrollerade sätt, redan när jag läser de inledande sidorna. Det är en fin röd och blank bok och jag gissar att de följande 300 sidorna kommer att göra mig lika lycklig som de fem första. Den här boken kommer jag att se till att ha i närheten och när jag får ont, blir trött eller känner mig ledsen, kan jag sträcka mig efter Ketchupmammans texter och genast må bättre igen. Rekommenderas!
Britts kalas.
Sallad och olika pajer och gofika med dryck. Mums mums!
De spända minerna och rynkade pannorna berodde inte på taskig stämning på något sätt utan på stor koncentration och inlevelse. Vi avslutade nämligen kvällen med att delta i På spåret och jag tycker nog att vi borde ha vunnit. Vad duktiga vi är!
Tack för en trevligt kväll, syrran!
Han var trevlig!
Jag gick till den andra automaten. Herregud, det var en promenad på ca 50 meter, och än så länge klarar jag av såna strapatser. Det ironiska var då att när jag gått bort till den andra biljettmaskinen och sen tillbaka för att lägga biljetten i bilen (väl synligt och läsbar från framrutan) och sen förbi Securitaskillen igen, hade han löst problemet med slantarna som fastnat, och var klar. Automaten var nu färdig att användas igen. Han rätade på sig och pustade lite. - Nu kan du köpa din biljett, sade han och lät inte lite nöjd. - Fast jag har redan köpt en biljett, sa jag, i den andra, som du pekade på. - Gick du dit bort? Jamen, då ska du få nåt för besväret, flinade killen från Securitas. Hur mycket lade du i? - En femma, sa jag. - Varsågod, då får du fyra kronor av mig. En krona får du stå för själv. Och så skrattade han igen. Han var trevlig, killen på Securitas!
Och så rusade Nisse vidare ...
Min onkolog, Dr Nisse, tog emot mig här på sjukhuset i Övik idag. Det är så skönt att slippa åka upp till Umeå. Det är en enkel resa på bara drygt tio mil, men hela dagen går bort på grund av väntetider och sånt. Men jag måste ju dit emellanåt eftersom 'min' röntgenapparat - den som tar kort på skelettet så man ser tumörer särskilt bra - inte finns i Övik. Nu gjorde jag ju en lyckad fotografering i Umeå före jul så idag ville jag och Nisse träffas bara för att prata så att säga.
Vi började med att bestämma att kallelsen upp till Umeå för skelettröntgen, som jag fick i postlådan igår, kan ignoreras och rivas. Kallelsen gällde nämligen en skelettröntgen på måndag. Någon bra förklaring till varför jag kallades igen efter bara två månader hade inte Nisse. Tanken är ju att det ska vara 3-4 månader emellan. Det är lite problematiskt att göra undersökningar och behandlingar och läkarbesök samtidigt på två olika sjukhus tillhörande två olika landsting. Informationen klarar inte av att helskinnad ta sig mellan sjukhusen och göra någon nytta. I Umeå fattas data om vad som sker i Övik och tvärtom. Det är svårt med sånt där. Jättesvårt!
Nåja. Ny röntgen blir istället i april. Jag frågade också om min jobbiga klåda som ju inte går över. Nisses tror att det beror på Faslodex och lösningen skulle kunna vara Tavegyl, med den onödiga biverkningen att jag då blir trött. Det behöver jag verkligen inte. Jag är nog trött som det är. Vi bestämde också att om inte järntabletterna fungerar, så får jag blod när svaret på biopsin kommer.
Och så rusade Nisse vidare ...
Skotte?
Lunch på Stadshotellet.
Året var 1993. När jag hörde att dagisbarnen skulle gå på restaurang och äta lunch log jag och tänkte direkt på allt stoj och söl och slams som kan uppstå när barn äter. Hela dagiset Kojan inledde äventyret med att åka buss in till stan när de skulle besöka Stadshotellet i Örnsköldsvik. De skulle äta en tvårätters måltid och ha det trevligt tillsammans. Jag kunde inte motstå att skicka med min kamera. Barnen uppförde sig exemplariskt och insåg det märkvärdiga i att bli serverade vid bordet av servitörer och få fina drinkar och servetter.
Emma och Sara satt andäktiga och väntade på sin mat. Läckra röda saftdrinkar med parasoller var pricken över i.
Emma nådde knappt upp till sitt bord men åt korv och mos med ketchup med stor aptit och lämnade inte en smula kvar på tallriken. 
Du milde vad tiden går fort!
Skalle-Pär anno 2000.
Men så hittade jag ett foto från år 2000. Det var inte precis för att jag tyckte det var något jag ville minnas, som bilden togs, utan snarare för att jag ville dokumentera hur jag såg ut. Inte är det snyggt. Och kläderna och sittvinkeln döljer effektivt att jag gick upp drygt 15 kilo i vikt.
Jag bönade och bad.
Med munnen bara öppen till hälften skriker jag U-U-U-U-U-U-U. Jag försöker skrika högre och är livrädd och vill försöka att skrämma bort och samtidigt komma undan den hund som plötsligt uppenbarat sig i mitt kök. En stor ilsken hund som tagit sig in genom den öppna balkongdörren när jag vänt ryggen till och som nu anfaller mig. Besten är svart och har gulvita vassa huggtänder och den morrar och visar tandköttet och saliven skvätter. Hur högt jag skrek vet jag inte. Men jag väcker mig själv och jag tycker mig förstå att man också knackar i något från våningen ovanför. Antingen i drömmen eller i vakna livet. Kanske för att man hört mina skrik och vill få mig tyst. Jag vet inte. Ljudet tonade bort i samma ögonblick som jag vaknade. Jag var skräckslagen och förvirrad och försökte komma ut ur drömdimmorna och skräcken och tillbaka in i den vakna och säkra världen igen.
Och än en gång låg jag där efter en förfärlig mardröm och önskade och bad att aldrig behöva varken somna eller vakna ensam igen.
Och mamma tar fram kartboken ...
Tänk att två okända killar kan få en idé och att det sen leder till att en gammal kvinna får lite glädje och spänning i vardagen. Och det roliga är inte slut. Nu har vykort nr 2 kommit! Resan i Afrika fortsätter för Sebastian och Johnny. Nu drar de vidare mot Malawi och nya äventyr. Och mamma tar fram kartboken och hänger med.
Oönskade råd, nej tack!
Kanske är jag helt säker på att ett uppbrott är det enda rätta för ett par i min närhet. Men jag som levt som singel större delen av mitt liv ska nog inte alls komma med råd om kärlek och relationer. Det gäller att ligga lågt och möjligtvis ge råd som leder till att den som äger dilemmat på egen hand kommer fram till lösningen. När man inte har hela bilden, inte har alla pusselbitar, kan man tycka en massa (som jag ju gör hela tiden ...) som poppar upp i hjärnan och vill ut. Ibland kan det ändå vara precis vad som behövs. Att man inte är tyngd och färgad av en massa ovidkommande. Ser man klarare då?
Men det allra allra viktigaste är ändå att inte komma med råd och synpunkter i viktiga frågor om man inte blivit tillfrågad. Det kan bli så fel. Oönskade råd emottages sällan tacksamt!
Den lilla benkorven ...
Återstår själva svaret på biopsin då. Lång väntetid. OK. Jag tror inte att det kommer att visa något jag inte redan vet. Det känner jag på mig. Inte tänker jag gå omkring och oroa mig för att det eventuellt syns något i den här lilla benkorven. Det blir som det blir.
12 stick ...
Jag, Sara och Kjell gick sen iväg till ett behandlingsrum för själva biopsin. Sara fick vänta utanför. Det kan sluta med att vi har två patienter istället för en, sa Kjell, och bad Sara sitta ner i väntrummet.
Jag fick ligga ner på mage på en säng och en undersköterska lättade lite på mina kläder och tvättade rent med sprit. Dr Kjell bedövade sen huden, benhinnan och skelettet med samma bedövning som man får hos tandläkaren. Vi väntade lite och sen prövade han genom att sticka mig med något. Eftersom jag kände mycket av det han gjorde bedövade han ytterligare. Stick nr 6-7.
Sen skar han en öppning i huden på ca 5 mm. Han använde sen en slags handborr för att komma in i höftkammen på vänster sida på ryggsidan, inte i en ländryggkota som jag skrivit tidigare, och som en sköterska på Dagvården beskrivit på telefon tidigare.
Kjell skrattade till och sa att 'ja, det är då inget tvivel om att Zometa har bra effekt på ditt skelett, det är stenhårt' Han sänkte sängen och använde hela sin tyngd och en gungande rörelse för att komma igenom med borren. Av detta bökande kände jag inget alls. Ingen smärta och knappt något obehag ens. Fast jag märkte ju såklart vad han gjorde. Till slut var han nöjd. Minst 15 mm benmärg måste det vara för att kunna analyseras. Och en liten tunn benkorv lades i en burk med vatten (?). Så bytte han verktyg och skulle försöka att suga upp benmärgsvätska, vilket misslyckades. Det fanns helt enkelt ingen vätska där. Orsaken kan vara att han råkat borra sig in i en hålighet som inte hade vätska eller så är det något fel på mig, att vätskan har omvandlats och stelnat. Detta kan benmärgsprovet berätta mera om. Svaret skickas till sjukhuset i Umeå och kan dock dröja länge.
Jag glömde att titta på klockan, men alltsammans kan inte ha tagit mer än 10-15 minuter. Sviterna av detta kan bli värk i höften i 1-2 dygn, men det är förstås individuellt hur besvärligt man får efteråt. Det blödde nästan inte alls. Hur man ska klassa att bli borrad och sugen vet jag inte men det var ju åtminstone stick nr 8-9
När det var klart gick vi tillbaka till Dagvården. Zometabehandlingen först. Nu slapp jag nytt stick eftersom man satt en infart under 1-5-processen. Klokt. Faslodex sen. En spruta i vardera skinkan. Stick nr 10-11. Och slutligen Zoladex. Stick nr 12. Sköterskan frågade omtänksamt hela tiden hur jag mådde och om det kändes bra. Och det gjorde det. Jag är rätt van.
Hb var idag 113, vilket är så pass bra att man inte gör någon blodtransfusion just nu. Det förstår jag. Men Kjell skrev ut järntabletter så jag kan jobba på Hb:t lite på egen hand så att säge. Orken är ju dålig ändå. Återstår att se om orken blir bättre med ett ökande Hb eller om det bara är ett slag i luften.
På väg hem och ut från Dagvården kände jag svetten tränga fram på överläppen och jag kände mig febrig. Övergående dock. Jag och Sara åkte direkt hem och jag inser att även om allt gått bra idag, är det en pärs för kroppen med alla dessa ingrepp/övergrepp så jag känner mig i stort behov av vila.
Raskt på med kotletter och potatis på spisen direkt när jag kom hem. Jag gissar att orken blir ännu sämre och att värken blir värre vartefter timmarna går och när bedövningen släpper. Lika bra att skynda på och förbereda sig för en kväll i vila. Kanske till och med några dagar.
Inga nya foton idag. Ni har sett det förr. Hur jag har det när jag får mina behandlingar. Utom biopsin då. Och där hade jag ingen som kunde fotografera. Ni får väl tänka er hur det såg ut.
Det innersta av en vacker vit tulpan får avsluta detta inlägg. Nog är det rätt mycket trevligare?
Vad tycker vi?
Vad tycker vi om honom, (låt oss kalla honom 'han') som lever i ett förhållande sen en tid tillbaka? I början var de mycket kära och visade sina känslor öppet och gärna. De reste bort tillsammans. Gick på bjudningar och danser tillsammans och var allmänt etablerade som ett par. Ingen ring, förvisso. Men ett par.
Han tröttnade på henne efter ett tag, slutade helt enkelt att älska henne, men trivdes med de fördelar det innebär att ha en stadig partner. Regelbundet och säkert sex. Någon som lagade mat och diskade och städade. Sällskap helt enkelt. Någon att somna och vakna med. Man vänjer sig med ett sätt att leva. Men kär var han inte längre. Pirret fanns inte kvar och han ville ha pirret tillbaka. Men med någon annan. För att ingen skulle ana något låtsades han vara kär i henne fortfarande. När någon hörde kallade han henne 'älskling' och när någon såg lade han armen om henne och log. Han låtsades även inför henne. När det var bara de två. Som att allt var som tidigare. Andra - och hon - trodde att allt var som tidigare.
Att ta upp saken med sin partner, att vara ärlig mot henne, var inte aktuellt. Risken fanns ju att hon skulle lämna honom. Och att bli lämnad ensam ville han inte. Den risken var han inte beredd att ta.
I hemlighet tar han nu kontakt med andra kvinnor. Till en början bara på nätet. Men snart började han även flörta till och med på stan eller när han handlade mat. Till 'de nya' uppger han att han är singel. Att han är ensam och söker kärlek. Men i verkligheten är han är en 'helgarderare'. En sån som inte avslutar ett förhållande förrän han har en ny på kroken. Han klarar inte av att vara ensam. Måste vara i ett förhållande hela tiden. Han kräver oavbrutet bekräftelse av andra.
Vad tycker vi om honom?
Som ringar på vattnet.
Jag är en sån som tänker en massa. Nästan jämt. Och har en massa åsikter. Vissa håller jag för mig själv. Det är inte viktigt för mig att övertyga någon annan eller att få någon annan att byta åsikt. Att tycka som jag. I en diskussion kan jag rycka på axlarna och säga att "ok, tyck vad du vill. Vi tycker inte samma, men det spelar ingen roll". Jag tror att alla måste komma fram till sina livsläxor av egen maskin. Det funkar liksom inte annars.
Men vissa saker jag lärt mig vill jag att andra ska veta också. Vissa vet det men behöver påminnas om det. Kanske är det min sjukdom som fått mig att inse dessa saker, eller så skulle jag ha fattat det i alla fall. Jag vet inte. Men ofta hör man just svårt sjuka tala om insikter liknande de jag har fått.
Visa din käresta och din familj att du älskar dem. Ta varje tillfälle att visa din uppskattning och din kärlek. Se varje dag som en möjlighet. Möjligheterna är oändliga och du kan göra så mycket positivt av din tid. I stort och i smått. Inget positivt du gör eller säger är onödigt eftersom de goda energierna fortplantar sig och växer och påverkar allt och alla i din omgivning. Är det inte en svindlande tanke att ett leende från dig kan sprida sig som ringar på vattnet och ge effekt på andra?
Fototriss - Så här ser det ut där jag är idag.
Trots kylan och oviljan mot att gå ut, tog jag kameran med mig och tog en biltur. Smart va!? Jag tänkte jag skulle utgå från en varm bil på tomgång och bara kliva ur den ibland när jag såg något motiv som lockade. Jag hade inget särskilt i tankarna men bilen styrde mot Varvsberget för att se om inspirationen att fotografera fanns där.
Precis i höjd med molnen såg jag ut över stadskärnan i Örnsköldsvik. Nja, solen var skymd och förutsättningarna inte de bästa enligt min åsikt. Jag färdades åter utför berget mot den stad jag nyss sett från ovan.
I hamnområdet finns de omdiskuterade kranarna. Idag tycker jag nog att de är vackra där de står på kajen.
Gästhamnen lockar ingen idag. Inte välkomnande för fem öre. Det ser nästan ut som att det är fabrikens skorstenar som har orsakat molnen som solen försöker övervinna.
Tre bilder känns lite för att beskriva hur det ser ut där jag är idag. Kanske bjuder jag på en extended version med andra bilder i ett annat inlägg ...
Olika funkar bra!
Hon älskar att bugga. Hon reser många mil mitt i natten både hit och dit för att få dansa till en särskilt bra orkester. Bra dansmusik gör henne glad, säger hon. Dansmusik får mig att stänga av radion och de rysningar jag känner är inte av välbehag. Takida och Metallica klingar bättre i mina öron. Dansar gör jag aldrig. Inte ens onykter.
Hon är en van förare av egen motorcykel och åker många mil efter vägarna när det är barmark. Motorer och landsvägsresor är för mig totalt ointressanta och tråkiga. Det är till och med så att jag blir så åksjuk att jag inte ens kan sitta i hammock.
Hon har ett enormt tålamod och en mycket lång stubin. Jag tror inte jag någonsin hört henne brusa upp eller höja rösten. Själv är jag ganska explosiv och impulsiv och handlar ibland utan att tänka till innan.
Jeanette vistas gärna i naturen. Kanske vid havet på klipporna där hon ser och lyssnar och njuter av vågornas brus. Jag tycker att det är obekvämt att sitta på marken utomhus och sitter hellre på uteplatsen hemma. Nära till kylskåp, toalett och i en stol med tjock och mjuk dyna.
Vi är olika. Det gör ingenting. Vi kanske inte gillar samma saker men vi är bästa vänner i alla fall.
En smart idé!
Jag behöver jag besöka Apoteket och hämta ut Zoladex som jag får injicerad var tredje månad. Den ser jag till att ta med mig, det ligger liksom på mitt ansvar. Så på måndag, när jag får nästa behandling, ska den tas med. Tack! säger jag för högkostnadsskyddet som gör att jag inte behöver betala det hutlösa 3 815 kr som sprutan kostar. Helt otroligt!
Sara följer med. Vi går även till butiken som säljer färg och tapeter och tillsammans väljer vi hur väggarna i min nya lägenhet ska se ut. Det kommer att bli skitsnyggt! Grått och plommon i köket, nougat i vardagsrummet och en mönstrad tapet som går i grått/brunt till sovrummet.
Avslutningsvis helghandling på ICA. Jag som nästan inte ätit kött alls sen i april, inhandlade köttfärs för den planerade fredagsmiddagen spagetti med köttfärssås. Jag kommer att bredda kosturvalet för att lättare hitta nåt jag vill äta. En ganska enkel men smart idé. Såsen blev god och jag blev mätt. Fredagskvällen börjar bra!
Emma i mina tankar ...
Sara har förstås tagit sin med sig i samband med flyttningen, men jag satt och bläddrade i Emmas häromdagen och kunde inte låta bli att le när jag mindes tillbaka ...
Emma sög på pekfingret. Inte på napp eller på tummen. Hon vred runt fingret på nåt konstigt sätt och tryckte liksom upp fingertoppen i gomtaket på sig själv lite bakvänt. Är det nån som förstår? Det ser inte alls bekvämt eller gott ut, men var uppenbarligen mysigt. När tandhygienisten lagde märke till att framtänderna blev påverkade, lite sneda, och sa till om det, var Emma så duktig och slutade. Bara så där. Hon till och med bannade sig själv när hon sov, om pekfingret närmade sig munnen. Gulligt och sorgligt på samma gång. Jag behövde knappt påminna henne alls.
Hon har alltid tagit ansvar för sig själv och det hon ska utföra. Det har visat sig genom hela uppväxten och skoltiden.
Emma började med tygblöjor när hon var fem månader. Tygblöjor. Det låter uråldrigt och man hör inte talas om det numera. Eller? Förekommer det? Hon hade vita blöjor med kardborreband och en plastbyxa ovanpå. Jag tror i alla fall att det bidrog till att hon kunde sluta med blöjor så tidigt. Redan vid 1 år och 5 månader på dagen och 2 år och 8 månader på natten.
Andra saker jag skrivit om i boken är hur ofta Emma ramlade. Hon hade alltid plåster på nåt skrubbsår och byxor som skadats av en tuff landning på asfalt. En gång ramlade hon i från en brygga på Mallorca när hon var 2 år och 7 månader. Jag satt på stranden och kunde se henne gå hand i hand med en släkting ut på en lång pirliknande brygga. Längst ut halkade hon, slets loss ur handen på sin kusin och åkte i Medelhavet med huvudet före. Tack och lov stod Glenn där och fångade upp henne innan hon hann sjunka eller försvinna iväg. Där satt jag på stranden och bara gapade och gjorde inte ett dyft. Emma tog det kallt. Efteråt påstod hon att hon "dykit i havet". Oj oj oj.
Glada fina lilla Emma-Klämma! Mamma saknar dig!
Fattar ingenting.
Jag hade svårt att somna i går kväll. Tankarna snurrade och virvlade och for. Inget grubbel. Måndagen stickningar tänkte jag inte ens på. Det som for runt i skallen var kvällens samtal kring Martinus Kosmologi. Jag gjorde ett besök hos en studiecirkel som fördjupar sig i texterna som beskriver denna livsåskådning. Jag vet inte om jag är så mycket klokare nu, än innan jag gick dit, men det kanske kommer. Det krävs nog fler besök och försök att förstå. Jag ska fundera på om en fortsättning är något för mig. Be mig alltså inte förklara vad det är. Googla!
För att skingra tankarna läste jag lite i senaste Amelia innan jag släckte sänglampan. Ett reportage om Alex Schulman och hans fru Amanda, som tydligen är stora bloggare, var ett av inslagen. Jag har inte läst deras bloggar. Och faktum är att jag inte läser någon kändisblogg överhuvudtaget. Jag finner dem inte intressanta helt enkelt. Jag vill läsa vad "riktiga" människor gör och tänker. Men jag funderade än en gång på vad det är som gör en blogg bra. De riktigt riktigt välbesökta bloggarna handlar ju - i mina ögon - om trams. Mode, smink, fester och annat värdsligt. Nä, jag fattar inte!
Stick, stick, stick ...
Efter det, får jag min behandling med Zometa, Faslodex och Zoladex. Jag tar blodprover på morgonen och beroende på hur lågt Hb är kan det bli aktuellt med blodtransfusion. Transfusionen blir nog en annan dag i så fall. Tror jag.
Det blir med andra ord ett stort antal stick på måndag. Både här och där.
Sällskap och tulpaner!
Tomatsoppa!
Jag har planerat en enkel måltid med soppa och smörgås. Vitsen är ju att jag ska få sällskap och att jag ska lyckas få något i magen om det är lite roligare att äta. Primperan funkar ganska bra, tar ju bort illamåendet och så, men ger mig magknip. En god vän på besök ger också resultat!
Något som jag alltid uppskattar är blommor. En bukett tulpaner kan få mig piggare och gladare på nolltid. Och tänk, att det var precis det som hände igår! Jeanette hade med sig den allra vackraste tulpanbukett med blandade färger och med blåbärsris som är en sån fin kontrast.
Även om jag inte fick i mig så där himla mycket mat var det en mycket trevlig och givande och upplyftande måltid. Vi har som vanligt mycket att prata om. Och trots att jag bara satt ner och pratade och åt, var jag rejält trött när Jeanette åkte hem omkring halv sju. Soffan fick ett nytt besök men jag lyckades hålla mig vaken. Dessutom åt jag tre små crepes också, som jag hade kvar sen i helgen. Många små måltider är modellen för mig.
Ett sorgligt exempel.
Den 10 februari 1990 gifte vi oss i Själevads kyrka. Ungefär två år senare var vårt äktenskap över och jag var ensam med två små barn. Inget drömscenario precis.
Det blir inte alltid som man tänkt sig. Han var inte den jag trodde. Tvärtom. Det visade sig att han var en sån som jag inte skulle kunna leva med resten av mitt liv. Inte ens halva. Kanske hade jag förändrats. Kanske hade han. Eller så var alltsammans ett sorgligt exempel på dåligt omdöme från min sida. Flickorna vi fick var de enda positiva resultaten av historien. Han blev sambo, gifte om sig och fick ett barn till bara en kort tid efter vår separation.
Några saker i kartongen ska sparas. För tjejernas skull. Inget för min. Resten går till återvinning. Nån nytta ska de väl göra, de gamla minnena. För jag vill inte ha dem. Inte alls.
En ny familjemedlem.
Något man ska ta på stort allvar är det första mötet mellan det två syskonen. Det kan vara avgörande för deras - och hela familjens - fortsatta relation. Presentationen ska göras på ett taktfullt sätt så att storebror inte känner sig ersatt och utbytt. För så är det ju verkligen inte. Han kommer fortfarande att ha en viktig roll i våra liv. Det gäller bara att få honom att förstå det.
Hon är mer komplicerad än sin bror. Det låter så dumt när man säger att de är snälla, för hur skulle de kunna vara stygga? Det finns inget ondskefullt i någon av dem. Men precis så har det varit. Han - storebror - har varit snäll och gjort som han varit tillsagd. Lättsam. Lättskött. Återstår att se hur denna nya lilla kommer att vara. Vi behöver lära känna varandra nu. Vi behöver komma underfund om hur vi fungerar tillsammans. Hur håller man i henne bäst? Hur tar man reda på hennes potential på ett optimalt vis? Det känns så spännande. Hon är så fin! Jag älskar henne redan. Jag är sååå glad att hon är här! Välkommen lilla du!
Bilden är lånad från adoptionsbyrån Cyberphoto.se
Ljus och kärlek.
Ljus och kärlek till alla!
3 år på jorden!
Halvtid.
Söndag. Halva februari har gått och halva är kvar. Den är ju lite kortare den här månaden. Ingen kallelse till doktorn ännu. Den utlovades till att ske i februari. Ja ja. Vi får väl se. De sa ju inte vilket år ...
Jag mår bättre idag. Har plockat fram och ätit av Primperan som ökar matlusten något och jag tror det funkar. Blev så tvärhungrig sent igår kväll och blev glad för den välfyllda fruktskålen och jag tog en banan i ena handen och tandborsten i den andra. Var nämligen jättetrött och ville lägga mig snabbt, men inte med knorrande mage.
Kalas väntar idag. Syrrans barnbarn fyller 3 år och jag är formellt inbjuden av den lilla som ringde och önskade mig välkommen. Söta flickan! Jag har köpt en målarbok med bilder på Alfons Åberg (den goa ungen), en vacker blomma som sitter på ett band och som fungerar som ett diadem ungefär. Dessutom ska den lilla söta få strumpbyxor eller vad det heter (de som saknar fot) som är rosa och längst ner runt benet är det ett vackert hålmönster. Jag tror hon kommer att gilla presenterna. 
Små älskade barn med stor familj brukar ju inte sakna något. Till just det här barnets första jul valde jag att istället skänka pengar till Hoppets stjärna. Jag visste ju att hon skulle få tillräckligt med gåvor ändå. Och det stämde. Vi borde göra sånt oftare. Sätta in pengar till valfritt ändamål (varför inte Cancerfonden?) istället för att köpa många många presenter till en och samma människa. 
Men jag vet inte vad jag gillar leksaksaffärens presentpapper. Bland de flygande korna ser man även en ... maggot med löständer ... ? Huvvaligen!
Fototriss - Konst eller konstigt?
Vaserna med sin vackra färg och sina mjuka linjer är så sköna att se på. Konst.
Den här tavlan har moster Annika målat, och jag tyckte så mycket om den att jag fick den. Konst.
Som sista bidrag i konsttemat vill jag visa hur jag uppfattar - dans. Vilket ju också är en konstform.
I det här fallet kan man väl dessutom säga att den tredje bilden är lite ... konstig.
Sjungom studentens ...
Pannkaka på franska.
Med hjälp av Sara planerade jag och köpte jag lite sånt som är lättsamt att få i sig. Dagens middag fick bli champinjoncrepes med sallad. Det kändes lyxigt och nästan som att vara i Frankrike. 
Medan varmrätten, det vill säga crepsen, låg och värmde sig i ugnen, festade jag på förrätten. En läcker och aptitretande Primperan och en tröstande lakritsnapp. Och se där! Jag åt hela tre stycken små franska pannkaksrullar. Och alla salladsstrimlorna också. Det artar sig.
Pigg mitt i natten.
Vi somnade om alla tre vid halvfem-tiden så jag var inte utsövd när jag vakande halv tio. Trots det klev jag upp eftersom jag brukar Skypa med Emma på lördagsmorgnarna. Min lördagsmorgon är hennes fredagskväll och dröjer jag för länge med att logga in hinner hon gå och lägga sig.
Jag hann. Vi pratade en stund och allt verkar bra med henne over there.
Med mig är det så där. Jag är darrig och trött och har huvudvärk. Det beror nog både på sömnbristen efter i natt men förmodligen även det låga Hb:t. Idag har jag dock några saker som måste fixas så nu gäller det att hitta kraft och energi att orka en stund på stan. Sara ska göra mig sällskap och kanske kan hon hjälpa mig att köpa hem lite lättsam mat trots att jag inte känner för det själv. Kanske kan jag minnas vad jag tidigare hade för favoritkäk och skaffa och äta det. Och så den gamla goda näringsdrycken då. Det borde funka. Håll tummarna.
Urusel sjökapten.
Matlusten är helt borta. Jag märker på det svajiga psyket att jag inte fått i mig tillräckligt med näring på senaste tiden. Och det är ju inte så bra. Jag har nära till gråten, har huvudvärk och är trött. Trött trött trött. Och inte ett ord från någon på sjukhuset. Och ingen kallelse till det utlovade läkarbesöket.
Det kan ju även vara och/eller depression jag råkat ut för. Men helt klart är i alla fall att jag inte får i mig tillräckligt med näring igen. Igen. Nog är det väl förbannat.
Det är så jobbigt att vända skutan. Kan jag få lite hjälp?
Mer snö?
Vintern har varit lång. Det började snöa tidigt i höstas, känns det som. Och kallt har det också varit. Riktigt kallt. Inte är det konstigt att man tröttnar och längtar efter sol och vår och värme. Inte mer snö i alla fall. Det önskar jag mig inte alls. Det kommer att ta evigheter för den snö som ligger nu att smälta bort.
Därför var det lite trist att upptäcka att man satt in ett antal man att sabotera möjligheterna till att snart kunna sitta på uteplatsen och lapa sola och få värme och kanske få lite färg på näsan. Jag ber att få presentera ett antal bilder som talar för sig själva. Den första bilden föreställer Sara som var så gullig och skottade bort snön från plattorna så jag kunde komma ut och skaka en matta eller vädra sängkläderna. 
Sen brakade helvetet löst. Från början kan man se staketet runt min uteplats och även de stolar jag ställt vid väggen. 
Man kan fortfarande se delar av stolarna, men inte i vilket skick de är ... Skottarna (fast jag vet ju förstås inget om deras nationalitet ...) var så skickliga att nästan inget av snön landande utanför mitt staket.
Filmtajm.
Jag hann tillbaka hem lagom till att Anna anlände med filmen i handen.
Luftslottet som sprängdes är den tredje filmen i trilogin och även den tredje som jag och Anna ser tillsammans. Det är ju en lång film så vi varvade med lite prat och vi högg in på godis och frukt. Och katterna gjorde oss sällskap i soffan. Mysigt!
Att bygga en katt.
Jag väntar på Anna, som jag var hos i lördags. Hon ska ta med sig en film som vi ska se tillsammans. Vädret är sämre idag, lite grått och halvkallt, så det är perfekt med några timmars kultur i soffan. Få se nu, om jag har något ätbart också då, lämpligt för en biodag. Bäst att förbereda färdigt nu, hon är snart här. Jag ber att få återkomma lite senare med en recension.
Som en blöt manet på land.
Jag pratade i telefon med en man om en sak. En bagatell. Den här mannen har med den nya lägenheten att göra. Han rycktes med och uttalade sig lite onödigt hårt mot mig, det erkände han själv. Och jag blev ledsen. Jag grät faktiskt där i telefonen. Och det gjorde mig så arg. Att han fick höra mig gråta.
Jag tror inte jag skulle ha blivit så ledsen förut. Förmodligen skulle jag ha blivit fly förbannad istället. Nu är jag mer arg än ledsen. Men det är så dags. Och förvånad är jag. Han var klantig. Av någon anledning tyckte han att han behövde uttrycka vem det var som bestämde. Och såna karlar finns ju lite här och var. Inget ovanligt i det. Men. Jag har blivit så skör, så känslig, att jag brister ut i gråt när någon pratar med mig på ett sätt som är lite kantigt. Förr i tiden ryckte jag i axlarna åt sånt. Herregud. Det var ju mer eller mindre inskrivet i arbetsbeskrivningen att bli utskälld. På den tiden.
Ja ja, jag vet. Det var HAN som var dum. JAG har inte gjort nåt fel. Jag behöver inte fundera över om jag gjort nåt fel.
Jag är bara konfunderad. Beror det på hormoner? Åldern? Har HELA jag veknat i samma takt som skelettet bryts ner? Det kanske blir värre och värre. Snart kanske hela jag är som enda blöt geleaktig manet som hamnat på land och ligger där och snart smårycker det i de långa trådarna tills jag slutligen ... börjar gråta. Nä, fy tusan. Jag vill bli arg istället för ledsen när nån är dum med mig. Det saknar jag. Det vill jag ha tillbaka.
Utlottning av fina tavlor.
Halsband från Miss Dee.
Jag vill vinna det här vackra halsbandet som lottas ut hos Livet innan Liten. Håll tummarna för mig!
Räkor och en Trocca.
Jag åkte och hälsade på mamma. I morgon åker hon och de andra systrarna till Gävle för begravning av min moster Ingrid. Hur förbereder man sig på att begrava och ta farväl av sin syster? Jag vet inte. Men mamma åker ner, för att tillsammans med de som är kvar av systrarna, minnas de fina dagarna de haft och låta Ingrid komma till ro på en skönare plats.
Mamma bjöd på lunch. Vi traskade iväg till Roger´s Pizzeria ett stenkast från mammas hus. Stället var folktomt och vi fick vår räksallad på ett ögonblick. Snabbare än tiominuterenkvart.
Väggklockan, precis utanför bild, slog medan vi väntade. Istället för siffror fanns på klockan bilder av olika fåglar och tre kviddevitt kviddevitt kviddevitt meddelade att klockan var tre. Jag är så glad att vi inte stod där och väntade på förmiddan eller senare på kvällen, mot midnatt till. Det skulle ha varit aptitförstörande.
Mor betalade och så gick vi hemåt igen. En liten burk med Rhode Islandsås och en Trocadero fick också följa med hem. Det här var nämligen en särskilt nyttig måltid. Alldeles lagom blev det att dela salladen på två. Så praktiskt!
En bukett tulpaner ...
Ett kort betyder så mycket.
Den 17 januari 2011 befann de sig på Resecentrum i Örnsköldsvik. Det vet jag. Möjligtvis hade de fått vänta ett tag. Det där med att åka tåg till och från Örnsköldsvik har inte funkat så bra den senaste tiden. Möjligtvis hade de fått vänta rätt länge. Eventuellt hade de två killarna tråkigt, för när de ser en adresslapp liggande på marken/golvet plockar de upp den och en av dem stoppar den på sig. Lappen med någons namn och adress hade förmodligen slitits loss från en resenärs väska vid något tillfälle, och fallit till marken. Och när de slutligen får lämna Örnsköldsvik följer adresslappen med. Resan går sedan vidare genom Sverige med buss, tåg och kanske flyg. Vidare färdas de genom eller över Europa på något sätt. Kanske har resesällskapet vuxit. Kanske är de fortfarande två. Men färden fortsätter. Jag förmodar att de tar del av den kultur och den mat och de människor de möter. För jag tror att de är öppna, vetgiriga, nyfikna, de här unga resenärerna.
Men det här vet vi inte. Att det är en adresslapp på väg till Afrika tillsammans med två unga killar som heter Sebastian och Johnny. Om Dar-es-Salaam är slutdestinationen vet vi inte heller. Kanske ska de resa långt och länge. De är kanske nyfikna på livet, människorna, jorden och på att resa och uppleva och upptäcka. Så är det nog. Men jag vet inte.
Men jag vet att min mamma fick ett vykort måndagen den 7 februari 2011. Kortet var avstämplat i Afrika den 2 februari och det var undertecknat av två killar på resande fot. Utan att förstå det, överraskade de min mamma och gladde henne. Eller så var det precis det de förstod. Vad som skulle komma att hända. Nu väcktes gamla reseminnen till liv. Och en pensionerad kvinna som kanske behövde detta just nu mer än någon kan förstå, kände sig speciell och utvald. Den avslutande önskan - Hopps att du mår toppen! - gladde henne, men frågorna är många. Men hon är glad. Lite road. Förbryllad. Och hon vill inget hellre än att komma i kontakt med Sebastian och Johnny som just nu finns nånstans ute i världen - eller hemma. Var det nu är. Tack för kortet, Sebastian och Johnny! Kul att ni hörde av er.
Mera kärlek tack!
Linda skriver ett inlägg om något som blivit allt vanligare. Näthatet. Riktigt otäckt kan det bli. Skyddad bakom anonymitet kan man tydligen skriva vad som helst. Kommentarerna har blivit allt mer otrevliga och elaka och ibland rent av hotfulla.
Nä, mera kärlek på nätet, tack! I både inlägg och kommentarer. Mera kärlek. Punkt. Inte bara på nätet. Varför begränsa sig till nätet? Sprid kärlek och omtanke istället för bitterhet och negativitet. Varje dag. Låt oss starta en kedja av kärleksfulla känslor genom att alla bidrar med något som nån annan kan bli glad av. Det behövs så lite. Le och säg något vänligt till den första du möter idag. På nätet eller IRL. För vissa kan det kännas krystat och ovant att göra så. För dig kan det vara enklare att börja med att vara snäll på nätet.
Nej, jag är ingen di Leva-wannabe och jag har inte heller tagit för mycket av mina värktabletter. Jag är bara så himla trött på sura och egoistiska och irriterade människor som det finns överallt. Istället för att omvända surgubbar och -gummor där ute är det roligare att överraska med vanlig vänlighet. Det börjar bli bortglömt. Eller så är folk så trötta att de inte orkar med ens sig själva. Men lite vardagsgodhet ger energi. Prova! Bestäm dig för att le och hjälpa nån idag. Och fortsätt med det i morgon. Vad som helst kan hända!
Den gamla goda tiden?
Bestämde mig så för att ta med mig två plastbackar med grejor upp till lägenheten för att titta närmare på vad som ligger i. Aj aj aj! Det var tyngre än jag trodde och jag bar så dumt att det gjorde ont i ryggen. Jag mådde rakt illa när jag kom upp. Nu får jag säkert skäll av nån och det ska jag ha det. Det var dumt gjort. Nåja. Hittade i alla fall mina gamla dagböcker. Alltså. Ska man verkligen läsa gamla dagböcker? Mår man så bra av det egentligen? Jag läste lite i en dagbok från när jag var 15 år och jag kunde nästan inte andas! Du milde! Det där minns jag inte. Och tur är väl det. 1978. Jag var tvungen att lägga ifrån mig boken och göra nåt annat. Var mitt liv så?
Jag inser plötsligt att det är ju precis det jag håller på med nu. Skriver dagbok. Bloggen är ju på sätt och vis min dagbok. Och den låter jag alla läsa minsann. Fast. Lite censur gäller på bloggen, det medger jag. Men i dagboken daterad 1978 var inget censurerat ...
Jag tror faktiskt inte att jag ska läsa mera i mina gamla dagböcker. Och jag tror inte heller att jag ska behålla dem. De gamla dammiga bladen tillhör en tid i livet jag faktiskt inte vill minnas. Jag vill begrava dem och glömma dem och lämna det bakom mig. Det har format mig men är inte jag längre.
Fototriss - Tunna
Själv har jag tänkt på att havrekex måste kavlas riktigt riktigt tunna för att bli så där möra och läckra som goda havrekex kan vara.
Jag tänkte också på att man måste se upp eftersom isarna på många ställen kan vara tunna. Här under en bro är det knappt att isen går igen helt på hela vintern.
Jag märker också, nu när vårsolen visar sig allt oftare, att mina gardiner är så tunna att solen tar sig igenom och lockar och frestar om värme och sommar. Det känns bra eftersom jag är så trött på vintern nu.
Äcklig reklam?
http://www.youtube.com/watch?v=JcuEqrqGr2E
Men, reklamen som sådan, fungerar säker bra! Titta här bara! Jag skriver ju om det.
Berusad i Härnösand mitt i natten.
Kul och gott hos Anna.
Vilken fest! Vilket gäng! Vad lyckat det blev! Anna bjöd mig med på en middag hemma hos henne tillsammans med ytterligare några tjejer. Jag kan avslöja, att om den här måltiden hade varit med i Halv åtta hos mig, skulle den ha fått maxpoäng och vunnit hela kalaset. Till att börja med var det Anna-Carin som ansvarade för förrätten.
Paj med västerbottensost, creme fraiche, rom och röd lök. Såå himla god början på middan. Varmrätten hade Anna gjort.
Kyckling, paprika, lök, tomater, potatis och fetaost i en stor ugnsform var jätteläckert. En kall yoghurt till bröt av alldeles perfekt och svalkade. Ett luftigt bröd var pricken över i. Susanne hade köpt med sig några flaskor vin som passade så bra till allt vi åt. Jag valde att dricka av det röda.
Det var så länge sen jag drack vin, men det var godare än jag kunde minnas. Susanne och Ulrika skålade med varandra i det vita medan Anna-Carin funderade.
Ulrika hade med sig efterrätten. Hemgjord apelsinfromage med grädde och bär. Smaskigt! Jag får erkänna att det var jag som såg till att faten var tomma ...
Jag och Anna och de andra tjejerna åt och drack tills vi inte orkade sitta kvar vid bordet längre. Då satte vi oss vid TVn och deltog i Melodifestivalen. 
Fem timmar trevligt sällskap och god mat var precis vad jag behövde. Efteråt tänkte jag, att det var länge sen jag skrattade så mycket. Helt underbart! Men jag blev också så himla trött. Klockan elva gick jag hem och lade mig omedelbart. Ont i ryggen hade jag och var alldeles slut på. Men det var det värt! Sånt här ska man göra lite emellanåt för att må bra. Tack tjejer! Bra jobbat!
Ett mysterium.
Jag skulle ge mycket för att få veta orsaken till varför Kitty på fredagsmorgonen, tidigt tidigt, drog och släpade och kämpade med att flytta på en av mina vinterkängor. Kanske var det meningen att den skulle placeras nån annanstans och att hon inte var färdig med förflyttningen och att hon blev avbruten. Jag vet inte. Jag hittade den i alla fall ca 4 meter från sin plats i hallen på väg in på toaletten? Eller på väg till sovrummet? Lätt kan det inte ha varit. Skon är tung och otymplig för en liten katt. Men Kitty älskar att bära saker. Hon drog ner min vita poncho från soffan och ner på golvet härom veckan, men eftersom den sen liksom sög fast i mattan under bordet, gav hon upp. Kanske ogillar hon ponchon och ville ha väck den eller så ville hon ha den för sig själv. Jag kommer nog aldrig att få veta. Katter är då verkligen ett mysterium. Jag älskar dem!
Försäkringskasseutlöst depression?
"– Har man redan en depression eller en livskris kan ett brev från försäkringskassan om att man ska söka jobb göra att det känns hopplöst. Det blir droppen" säger psykiatrikern Monika König i en intervju i Metro.
Kassan ser fortfarande ett läkarintyg som en "rekommendation". Det är ju helt vansinnigt. Det finns ingen som känner den sjuke bättre än den sjukskrivande läkaren. Och när det gäller cancer kan det röra sig om täta läkarkontakter under flera månader och ibland år, där onkologen i ett samarbete lär känna den sjuke och vet vad han eller hon klarar av eller inte.
Det är fräckt och kränkande att få till exempel de frågorna: "Varför kan du inte jobba? Varför är du sjukskriven?" när man fått diagnosen bröstcancer. Jag trodde att den kassa människan (medveten särskrivning) inte hade fått min akt. Att hon inte visste att jag hade cancer. Men så var det inte alls. Hon visste att jag var sjuk, men undrade ändå varför jag inte jobbade. Jag blev först mållös och sen förbannad. Tillsammans med min arbetsgivare och facket fick vi faktiskt tyst på henne. Nu slutade historien med att jag sade upp mig, så jag vet inte om hon skulle ha krupit fram från sin under sin sten igen, men jag var väldigt nöjd med att slippa henne. Men tydlingen finns det fler såna små kackerlackor. De verkar överleva allt.
Man får inte glömma att Försäkringskassan finns där för oss medborgare. Inte tvärtom. Det är bra att de tar krafttag mot de som fuskar med ersättningarna, men de ska förbanne mig inte djävlas med de som är svårt sjuka. Vi har nog med djävulsskap ändå.
Mums Mums med Rosie.
Vi lekte lite med Tarot-leken också, men jag tycker inte att vi fick särskilt klara besked. Vi gjorde nog något fel. Vi får prova igen en annan gång. Eller så bestämmer vi själva hur framtiden ska se ut. Man kan ju göra så också.
Kollisionskurs.
Nu pratar jag inte helt och hållet om människor som är överviktiga, även om fenomenet även förekommer bland dem. Nä, det gäller alla utan undantag.
När jag köar till kassan på ICA till exempel. Du kan vara säker på att få vagnen uppkörd i rumpan så du hoppar till. "Oj, säger de då. Hoppsan." Och så backar de 5 cm och kör fram 7 cm om en stund. Ännu värre är det att köa utan vagn emellan. Då får man någons bröst inkörda i ryggen. Och är det extra trångt får man de härliga kullarna gnuggade på skulderbladen utan att man kan flytta sig alls.
Även utan kroppskontakt kan det vara obehagligt. Folk står alldeles för nära när man står och ska ta ut pengar ur bankomaten. Jag brukar vända mig om och ge "onda ögat" om nån inte lämnar tillräckligt avstånd.
Det finns ju faktiskt nåt som kallas den allra närmaste privata sfären. Den släpper man bara in familjen innanför. Andra är helt fel ute. Hur kan man undgå att märka att man tränger sig på nån annan?
Ibland verkar det som att jag är osynlig där jag går på stan. Särskilt unga, verkar ha bestämt sig för att inte väja för någon. Jag tror att de, när de går hemifrån, bestämmer sig för att bara gå rakt fram utan att flytta sig bara för att markera att "dig skiter jag i. Jag tänker inte se dig för du betyder inget för mig. Det är jag som bestämmer över det här utrymmet. Jag flyttar mig inte." Åsså sätter de blicken nånstans långt borta och framför och travar på. Det gäller att snabbt hoppa undan för att undvika kollision.
Att vi lämnar för litet avstånd mellan bilarna i trafiken är ju känt sen länge. Och forskning visar att förutom onyktra förare och att man kör alldeles för fort så är det det korta avståndet till andra bilar som orsakar olyckor i trafiken.
Nä, kroppskontakt i all ära. Med rätt person på rätt plats. Men ta hänsyn till andra människor runt omkring. Kolla så att du inte orsakar obehag för nån annan. Bussigt! Tack!
Välkända delar.
Jag bara undrar vilka delar av de anhållna personerna som polisen känt till sen tidigare. Och hur man kan undgå att känna till de andra delarna.
Men det kan ju också vara så, att alla delar faktiskt inte är kända av polisen. En viss hänsyn ska man väl ta även till knarkare och dylika brottslingar. I och för sig hör man ju talas om att polisen undersöker den anhållne mycket noggrant och gör sig bekant med kroppsdelar som man nästan inte känner till på sig själv. I detta fall kanske det är så att man tidigare bara undersökt vissa delar och inte alla. Men efter det här tillslaget kommer nog polisen att se till att bli bekant med alla delar av brottslingen. Jag räknar med det.
Är Maud Olofsson i Egypten?
Aktuella ord på svenska bloggar
Knuff.se genomför sedan augusti 2005 flera gånger om dagen en avancerad analys av vilka ord svenska bloggare väljer att skriva på sina egna bloggar. Vid varje analys tas det hänsyn till över 100 000 av de senast skrivna orden i den svenska bloggosfären.
Det här en enkel och automatisk sammanställning av vilka ord som svenska bloggare just nu använder mest på sina bloggar.
~ Ungefär samma användning av ordet jämfört med tidigare.
+ Nytt eller mer använt ord jämfört med tidigare.
Ja, du milde. Inte ens om jag anstränger mig så det bolmar rök ut genom öronen, kan jag komma på nåt att skriva om som har med Carl Bildt, android och Café Opera att göra. Och förmodligen inte om de andra namnen och orden heller. Men så är jag ju inte heller särskilt intresserad eller kunnig om politik eller appar eller hockey.
Men det skulle vara intressant att veta vilka ord jag själv använder ofta eller minskande. Fast det skulle väl å andra sidan bara vara intressant för mig. Och i vilken tabell återfinner jag ord som: vårkänslor, takdropp, värme, sol, kärlek, barnskratt, katt-tassar och ömhet. Borde man inte blogga om sånt lite mera?
Rengöringsduk?
Jag har mailat och bett en god vän om hjälp med inköpet. Det handlar ju om mycket pengar och om saker som jag inte känner till så mycket om. Jan tipsade om några hemsidor och om några kameramodeller och sen har jag tittat och funderat. En massa. Och nu tror jag att jag har bestämt mig. Men tillbehören då? Vad ska man ha för grejor för att få det att fungera allra bäst då? Linsskydd? Tydligen. Och minneskort? Självklart. Rengöringsduk? Verkligen? Väska? Troligen. Hjälp! Förmodligen.
Katternas klackeskor.
Jag gjorde ett nytt försök med laxen och höll lite bättre koll på fiskarna den här gången än häromdagen. En liten pratstund fick jag också med äldsta dottern. Det är alltid kul och givande.
Dessutom hjälpte Sara mig med det hon är allra bäst på. Nämligen klippning av kattklor. Sara håller i katten och jag klipper alla klorna. Inklusive den där konstiga som vi väljer att kalla för "tummen". Så nu låter det inte längre som att katterna går omkring med "klackeskor". Så bra!
Katterna möttes sen i en match under soffbordet utan handskar men med kortklippta klor. Den orangea råttan dukade under vid ett helt annat tillfälle, medan klorna fortfarande var långa och vassa som saxspetsar.
Mat-sov-motionsklockan plingade.
Skottningen ja. Men sandningen då? Av säkerhetsskäl borde man verkligen sanda. På vissa sträckor var det som att ta sig fram på en rodelbana.
Men jag gav inte upp utan försökte suga åt mig lite av den svaga och bleka jan ... nej, nu är det ju februari! Februarisolen menar jag. Ja, jäklar. Sakta men säkert är vi på väg mot ljusare och varmare tider.
En timmeslång promenad klarade jag av, vilket förvånade mig lika mycket som det gladde mig. För jag förstår att det stärker mig och det är ju bra. Väl hemma igen fick jag ändå bråttom att äta och vila för att tanka ny energi, för jag var ganska slut, men på ett bra sätt. Det artar sig!
I väntans tider.
Utmaning.
♥ Hur länge har du bloggat?
Jag gjorde det första inlägget den 30 juli 2010. Så det är inte så länge.
♥ Hur många bloggar återvänder du till regelbundet?
Hm. Ganska många. Har inte räknat dem. Kanske ett tjugotal.
♥ Av de bloggar du läser, hur många är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar?
Alla är nog dagboksbloggar, men om ett särskilt ämne. De flesta har cancer eller har haft. Men jag läser också några som inte alls handlar om sjukdom.
♥ Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Ja, det tror jag. Men flera har sagt att de lärt känna flera sidor hos mig som de inte känt till tidigare, genom att läsa min blogg. Själv tycker jag att jag är mig själv + lite till i min blogg.
♥ Har du hittat en gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Jag skriver om det mesta. Jag tycker det blir ett konstigt slutresultat om jag utelämnar vissa delar, men det förekommer att jag tänker mig för och kanske tvekar att skriva vissa saker. Jämfört med när jag startade bloggen delar jag nog med mig mera om mitt inre nu. Den skillnaden har kommit naturligt. Som ett behov.
♥ I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse?
Hm. Jag vill gärna ha många läsare och kommentarer och blir glad när jag får positiv kritik. Men jag skulle förmodligen fortsätta att skriva även om ingen läser. Jag tänker mig att omvandla bloggen till en bok i slutändan. Kanske.
♥ Har du träffat människor irl, efter att ha träffat dem via bloggen?
Nej. Ingen. Men vissa känns som gamla vänner och det skulle vara kul att träffa några av dem.
♥ Tror du att det är skadligt för vissa personer att blogga?
Njaä. Jag tror att skrivandet kan vara nyttigt för alla.
♥ Hur ser bloggandets nackdelar ut för dig?
Hittills har jag bara upplevt fördelar. Det har gett mig mycket.
♥ Tror du att du fortfarande bloggar om 2 år?
Ja, jag kommer nog fortsätta att ha mycket att säga och tycka. Men, den som lever får se!
Som alltid med en utmaning ska den skickas vidare!
Dessa tjejer vill jag utmana:)
♥ Fluffy Molntuss, Solrosen, Anna Lindkvist, mumtaz ♥
Blek och trött.
Jag har ännu inte hört från doktor Nisse, eller någon annan heller för den delen, angående åtgärder mot mitt låga Hb. Man tycker ju att det inte ska vara så himla mycket att fundera på. Tro hur stor roll det spelar vad jag äter? Eller INTE äter. Jag äter ju nästan aldrig kött till exempel. Jag är trött som sjutton och längtar efter att orka lite mera och att inte se så himla blek och hålögd ut. Jag får äta blodbröd och fläsk till middag i morgon. Det kanske gör susen. Eller så ringer jag sjukhuset och kräver besked. Jag ska sova på saken.
Hos Malin i Domsjö.
Butiken är inte stor men det är kul att titta på alla fina saker och det doftar så gott. Bara det!
