Runda gröna tomater.

Lördag. En stooor dag. För tågintresserade. Solen sken och det var alldeles lagom varmt. Jeanette hämtade mig vid halv tolv och vi åkte in till stan. Vi parkerade vid hamnen och promenerade bort mot det nya Resecentrat. Massor med folk hade tagit sig in till stan till det största jippot i Övik på åratal. Invigningen av Botniabanan.  

Något försenat (är det någon som är förvånad?) anlände det första officiella tåget på Botniabanan med bland andra Kungen som passagerare. Efter flera och långa och tråkiga tal av olika talare som på något sätt haft med tillblivandet att göra, förkunnade Hans Majestät att Botniabanans öviksdel var invigd. Sen fortsatte tåget norrut. Underhållning också av EMD. Klapp klapp klapp. Ett stort antal utställare av olika slag fanns också på plats. Allt ifrån Dintur (buss) och SAS till försäljning av ost och oliver och godis. Jag och Jeanette deltog i ett antal tävlingar och jag hoppas mest på att vinna en vistelse på Österåsen. Det skulle vara nåt det! Eller en flygresa tor till huvudstaden för två. Britt och Janne var två andra som besökte hamnområdet denna strålande dag.

Vi promenerade vidare upp mot staden. Vi tittade i några affärer och Jea köpte också några toppar att ha när hon dansar. Träffade Britt och Janne igen ... Sen satte vi oss i Port 9 och fikade. Jag tog en wrap med brieost och fikoncreme och drack te. Mycket gott. När de stängde kl 16, åkte vi på Willys och handlade. Jag köpte ... godis ... (förvånad?) och annat också faktiskt. Sen skjutsade Jea mig hem.

Solen lyste fortfarande men i skuggan var det hurvigt. Jag satt en liten stund på uteplatsen i kvällssolen. Jag tog en stor skål och skördade tomaterna. Några är inte så stora och alla är gröna, men jag har sett att de mognar snabbt inne i govärmen. Det är inte mer än ca 5 grader på nätterna så jag är rädd för första frostnatten rätt som det är, och jag vet inte hur det påverkar tomaterna. Lika bra att ta in dem. Dessutom är det ganska effektfullt med en stor fin skål med alldeles egna tomater på bordet. Höstskörd alltså! Paprikan har inte lyckats i år. Bara två små ynka paprikor har blivit till, och hela själva plantan ser risig och trist ut. Jag överväger att slänga både paprika- och tomatplantan och ställa bort krukorna för i år. Det är fortfarande augusti, men det känns höstlikt.

Kvällen ägnade jag sedan åt dator och TV, som vanligt. Ingen blir förvånad över det heller!

Frukt och bara lite godis.

Fredag och tvättdag. Hade knappt fått ihop till två maskiner, en ljus och en mörk.

Min mamma hade ännu inte hälsat på Sara och Christer i deras nya gemensamma lägenhet. Vi bestämde att hon skulle hämta upp mig och sedan åka och handla lite gott bröd och pålägg och sen hälsa på Sara. Christer jobbade. Vi köpte också en liten bukett lila blommor att ta med. Det var flera nyheter i lägenheten sen sist! Sara hade varit med farmor och handlat och fått lite av varje, bland annat en skål och en ljuslykta i samma serie att ha på soffbordet. Mycket snyggt.

Sara fixade te och vi fikade och pratade om ditt och datt en stund. Vi stannade inte så länge och mor och jag for snart till respektive hem igen.

Jag hade handlat lite gott till fredagsmyset vid TVn. Jordgubbar, druvor och ... ja ... godis. Men mest frukt! Såg på TV tills jag lade mig.

Min fega stackare.

Det var en lugn torsdagsmorgon. Mor ringde och jag passade på att gratulera henne på namnsdagen - Louise - i efterskott. Martin hörde av sig också och föreslog en fika på stan. Han hämtade upp mig och vi åkte in. Vi satte oss i Port 9 vid ett bord alldeles vid rutan som vetter mot ingången till gallerian.

Efter en stund kom en man och ställde sig vid ingången utanför. Han hade en plastkasse på marken bredvid sig och stod och rökte. Han vinglade betänkligt och kunde inte stå stadigt. Jag frågade Martin om han kände till honom, om han trodde att han var sjuk eller berusad. Han visste inte. Ingen av oss tycktes ha sett honom förut. Det såg inte ut som någon ur det kända A-laget. Plötsligt tappade mannen balansen och ramlade omkull. Med möda lyckades han oskadd komma på fötter igen och åter igen stod han där och vinglade. Jag gjorde bedömningen att han var berusad, men vem vet ... ? Rätt som det var föll mannen igen, den här gången lyckades han komma med huvudet/tinningen först i marken. Han blödde nu från en skada bredvid ögat och glasögonen åkte av. Två kvinnor som passerade, stannade till och pratade med honom och jag såg den ena kvinnan ta upp sin telefon och ringa - förmodlingen till polis/ambulans. Kvinnorna stannade hos mannen hela tiden och gav honom papper att hålla mot sitt blödande huvud och efter en stund kom ambulansen. Ledd av ambulanspersonalen kunde mannen ta sig till båren och ambulansen åkte sedan iväg.

Under hela "dramat" satt alltså jag och Martin alldeles intill, fast på insidan av glasrutan, på ca 2 meters avstånd. Jag gjorde ingenting. Satt och pratade med Martin och åt lite och tittade ut ibland och undrade och tänkte att "han är ju full" och "han får väl klara sig själv" och så vidare. Även om det kanske gick 10 minuter så gick det väldigt snabbt när han plötsligt låg där och var skadad. Vad skulle jag ha gjort? Kanske gått fram på ett tidigt stadium och frågat hur han mådde? Jag menar, han kunde ju varit sjuk och vinglat av det skälet. Kanske hjälpt honom att sätta sig någonstans så att han inte ramlat. Då kanske han inte skulle ha skadat sig. Jag tycker det var obehagligt att upptäcka att jag inte gjorde något fast jag kunde. Jag minns att jag reste mig till hälften vid ett tillfälle och såg mig omkring som för att se om någon annan tänkte reagera. Det gjorde nu ingen. De flesta tittade åt ett annat håll och några gjorde som jag. Tittade utan att göra något, fast man kunde se att det här inte skulle sluta bra.

De som känner mig, vet att jag är en sån som hjälper till i såna här situationer. I alla möjliga situationer. Det kommer automatiskt och jag känner intuitivt och instinktivt att och vad jag ska göra när någon far illa. Varför ingrep jag inte? Var det besvärligt och blev jag fräckt nog störd mitt i min måltid? Hur kan man inte bry sig om en medmänniska som det uppenbarligen kommer att gå på tok för. Det förstod jag ju. Som han vinglade. Det är ju enklast att inte lägga sig i. Det måste bero på rädsla och osäkerhet. Men, jag är ju utbildad och har tränat på sånt här. Nej, det här tål att tänkas på. Jag är glad att mannen inte verkade vara allvarligt skadad och jag är glad att de två kvinnorna var modiga och medmänskliga nog att hjälpa en medmänniska som inte klarade sig själv. Men, jag är inte glad över min egen fega reaktion. Verkligen inte.
RSS 2.0