Runda gröna tomater.
Något försenat (är det någon som är förvånad?) anlände det första officiella tåget på Botniabanan med bland andra Kungen som passagerare. Efter flera och långa och tråkiga tal av olika talare som på något sätt haft med tillblivandet att göra, förkunnade Hans Majestät att Botniabanans öviksdel var invigd. Sen fortsatte tåget norrut. Underhållning också av EMD. Klapp klapp klapp. Ett stort antal utställare av olika slag fanns också på plats. Allt ifrån Dintur (buss) och SAS till försäljning av ost och oliver och godis. Jag och Jeanette deltog i ett antal tävlingar och jag hoppas mest på att vinna en vistelse på Österåsen. Det skulle vara nåt det! Eller en flygresa tor till huvudstaden för två. Britt och Janne var två andra som besökte hamnområdet denna strålande dag.
Vi promenerade vidare upp mot staden. Vi tittade i några affärer och Jea köpte också några toppar att ha när hon dansar. Träffade Britt och Janne igen ... Sen satte vi oss i Port 9 och fikade. Jag tog en wrap med brieost och fikoncreme och drack te. Mycket gott. När de stängde kl 16, åkte vi på Willys och handlade. Jag köpte ... godis ... (förvånad?) och annat också faktiskt. Sen skjutsade Jea mig hem.
Solen lyste fortfarande men i skuggan var det hurvigt. Jag satt en liten stund på uteplatsen i kvällssolen. Jag tog en stor skål och skördade tomaterna. Några är inte så stora och alla är gröna, men jag har sett att de mognar snabbt inne i govärmen. Det är inte mer än ca 5 grader på nätterna så jag är rädd för första frostnatten rätt som det är, och jag vet inte hur det påverkar tomaterna. Lika bra att ta in dem. Dessutom är det ganska effektfullt med en stor fin skål med alldeles egna tomater på bordet. Höstskörd alltså! Paprikan har inte lyckats i år. Bara två små ynka paprikor har blivit till, och hela själva plantan ser risig och trist ut. Jag överväger att slänga både paprika- och tomatplantan och ställa bort krukorna för i år. Det är fortfarande augusti, men det känns höstlikt.
Kvällen ägnade jag sedan åt dator och TV, som vanligt. Ingen blir förvånad över det heller!
Frukt och bara lite godis.
Min mamma hade ännu inte hälsat på Sara och Christer i deras nya gemensamma lägenhet. Vi bestämde att hon skulle hämta upp mig och sedan åka och handla lite gott bröd och pålägg och sen hälsa på Sara. Christer jobbade. Vi köpte också en liten bukett lila blommor att ta med. Det var flera nyheter i lägenheten sen sist! Sara hade varit med farmor och handlat och fått lite av varje, bland annat en skål och en ljuslykta i samma serie att ha på soffbordet. Mycket snyggt.
Sara fixade te och vi fikade och pratade om ditt och datt en stund. Vi stannade inte så länge och mor och jag for snart till respektive hem igen.
Jag hade handlat lite gott till fredagsmyset vid TVn. Jordgubbar, druvor och ... ja ... godis. Men mest frukt! Såg på TV tills jag lade mig.
Min fega stackare.
Efter en stund kom en man och ställde sig vid ingången utanför. Han hade en plastkasse på marken bredvid sig och stod och rökte. Han vinglade betänkligt och kunde inte stå stadigt. Jag frågade Martin om han kände till honom, om han trodde att han var sjuk eller berusad. Han visste inte. Ingen av oss tycktes ha sett honom förut. Det såg inte ut som någon ur det kända A-laget. Plötsligt tappade mannen balansen och ramlade omkull. Med möda lyckades han oskadd komma på fötter igen och åter igen stod han där och vinglade. Jag gjorde bedömningen att han var berusad, men vem vet ... ? Rätt som det var föll mannen igen, den här gången lyckades han komma med huvudet/tinningen först i marken. Han blödde nu från en skada bredvid ögat och glasögonen åkte av. Två kvinnor som passerade, stannade till och pratade med honom och jag såg den ena kvinnan ta upp sin telefon och ringa - förmodlingen till polis/ambulans. Kvinnorna stannade hos mannen hela tiden och gav honom papper att hålla mot sitt blödande huvud och efter en stund kom ambulansen. Ledd av ambulanspersonalen kunde mannen ta sig till båren och ambulansen åkte sedan iväg.
Under hela "dramat" satt alltså jag och Martin alldeles intill, fast på insidan av glasrutan, på ca 2 meters avstånd. Jag gjorde ingenting. Satt och pratade med Martin och åt lite och tittade ut ibland och undrade och tänkte att "han är ju full" och "han får väl klara sig själv" och så vidare. Även om det kanske gick 10 minuter så gick det väldigt snabbt när han plötsligt låg där och var skadad. Vad skulle jag ha gjort? Kanske gått fram på ett tidigt stadium och frågat hur han mådde? Jag menar, han kunde ju varit sjuk och vinglat av det skälet. Kanske hjälpt honom att sätta sig någonstans så att han inte ramlat. Då kanske han inte skulle ha skadat sig. Jag tycker det var obehagligt att upptäcka att jag inte gjorde något fast jag kunde. Jag minns att jag reste mig till hälften vid ett tillfälle och såg mig omkring som för att se om någon annan tänkte reagera. Det gjorde nu ingen. De flesta tittade åt ett annat håll och några gjorde som jag. Tittade utan att göra något, fast man kunde se att det här inte skulle sluta bra.
De som känner mig, vet att jag är en sån som hjälper till i såna här situationer. I alla möjliga situationer. Det kommer automatiskt och jag känner intuitivt och instinktivt att och vad jag ska göra när någon far illa. Varför ingrep jag inte? Var det besvärligt och blev jag fräckt nog störd mitt i min måltid? Hur kan man inte bry sig om en medmänniska som det uppenbarligen kommer att gå på tok för. Det förstod jag ju. Som han vinglade. Det är ju enklast att inte lägga sig i. Det måste bero på rädsla och osäkerhet. Men, jag är ju utbildad och har tränat på sånt här. Nej, det här tål att tänkas på. Jag är glad att mannen inte verkade vara allvarligt skadad och jag är glad att de två kvinnorna var modiga och medmänskliga nog att hjälpa en medmänniska som inte klarade sig själv. Men, jag är inte glad över min egen fega reaktion. Verkligen inte.
En stor äcklig gottegris.
Tog bilen in till stan vid lunchtid på onsdagen. Målet för utflykten var en baddräkt för att vara lämpligt klädd under kommande vattengympapass. Nog kan man ha tvådelat också, men jag känner mig mera påklädd i en baddräkt. Enligt kvinnan som svarade i telefon, när jag anmälde mig till vattengympan, räknas gruppen som full efter 30 anmälningar. Det tycker jag är för mycket, men jag får ju tyvärr inte bestämma. Och ska jag plaska runt tätt tillsammans i en bassäng med 29 andra, vill jag inte vara halvnaken. Ergo baddräkt. Does this make sense?
Nåväl. Baddräkt utprovades och inköptes för 299 kr på Stadium. En svart klassisk modell med brottarrygg och med lite rynk vid bysten så man inte är heeelt platt. OK. Den blir nog bra.
Köpte även ett par snygga strumpbyxor på Lindex. Jag hade en kupong på 30 % rabatt som jag ville utnyttja. Skyller jag på då. Det är ju inte så himla ofta jag använder strumpbyxor, men nu har jag i alla fall ett par snygga. Har ju även köpt en ny kjol i sommar, så nu kan jag vara fin när tillfälle ges. Ser fram emot det tillfället.
På hemvägen handlade jag på Kvantum. Jag planerade att laga morotssoppa så jag köpte fiskbuljongtärning, morötter och räkost. m.m. (ja, ok då. m.m betyder godis). När jag kom hem satte jag genast igång med matlagningen. Jag har ätit soppan förut men jag har inget recept, och när så Lotta nämnde soppan på Facebook, bad jag henne om receptet och fick det. Det är så lätt att göra den. Jag snabbtinade också ett halvt kilo räkor för att göra den lite extra lyxig. Det blev till och med rikligt med räkor över till kattorna. Och även en skål med soppa till en annan dag.
Efter middan lade jag mig i soffan med gottskålen. Men vad fasen är det nu som hänt med karaktären, Åsa? Jag äter alldeles för mycket godis. Har ett enormt sockersug just nu och sen en tid tillbaka. Helt förkastligt! Vad ska man göra för att bryta en sån negativ trend? Jag har alltid frukt och grönsaker av olika slag hemma, men inte är det väl dit fötterna går när man är sugen på nåt! Suget är mäktigt och helt oemotståndligt. Efteråt får jag sån ågren och mår inte bra, varken fysiskt eller psykiskt. På kvällen åt jag några morötter för att försöka kompensera det onyttiga jag ätit tidigare. Alltid när jag ser på TV vill jag sätta tänderna i något - oftast något sött. Ibland blir det popcorn och det händer att jag hugger in på ostkrokar. Jamen, låt bli att köpa hem godiset då! Ja, visst, finns det inget hemma kan jag ju inte stoppa i mig det. Och billigare skulle det bli också om jag inte köpte det. En annan aspekt är ju att tänderna far illa. Och det är inte billigt att gå till tandläkaren precis. Jag måste bryta det här beteendet. Fort. Det här går åt alldeles fel håll.
Hur lat får man vara?
Såg en annons i ÖA om vattengymnastik på Paradisbadet i Sensus regi med början nästa vecka. Nu jämarns! Detta har jag tänkt på länge men inte kommit till skott. Man kunde välja mellan olika dagar och jag ringde och anmälde mig till fredagar kl 12.30. Perfekt tid för mig. 850 kr för 15 tillfällen. Detta behöver jag. Och min rygg.
Med posten kom också nya IKEA-katalogen och tidningen från Hyresgästföreningen. Åt en sen lunch/tidig middag och lade mig i soffan för att ta mig an all läsning som kom med posten. Men ... jag somnade! Jamen, hur skönt var inte det! Vet inte hur länge jag låg där, men jag behövde det verkligen. Katterna var också inne, så jag kunde slappna av. Något jag funderat på är varför jag alltid drömmer så mycket när jag sover i soffan. Långa drömmar som är livliga och händelserika.
Jag var hungrig när jag vaknade och gjorde två rostade mackor med ost och citronpeppar och en kopp varm choklad till dem. Mmmm. Såg i Hem och Hyra att jag vunnit en trisslott i en tävling där man skulle identifiera en gata i en stad i ett tidigare nummer. Det var inte så svårt, eftersom det var Nygatan i Örnsköldsvik. Kul att vinna! Lotten ska komma med posten.
Fortfarande kvar i soffan startade jag datorn ett tag till. Fick receptet på den där goda morotssoppan med räkost av Lotta. Det blir nog onsdagsmiddan det. TV resten av kvällen. Liggande i soffan. Men, herregud, hur lat får man vara egentligen?
Surmjölk.
Litet senare ringde Sara. Hon ville ha receptet på köttfärsbiffarna jag brukar göra. Eftersom det inte finns något recept försökte jag beskriva hur jag gör. Mänger på "en höft" uppskattas inte av någon som vill lära sig ... Jag minns att samma sak gällde när någon ville ha recept av min mormor Mary. Hon måttade allt på en höft och tyckte att man skulle se och känna om mängden skulle ökas eller minskas. Det gör man inte förrän man gjort rätten eller bakverket flera gånger. Men jag erbjöd Sara stöd per telefon vid behov.
Jag brukar blanda min köttfärs med havregryn och ett ägg och krydda med buljongtärning och vitpeppar. Sen steker jag med några droppar soja i stekpannan. Det ger en salt och god och även snygg stekyta på biffarna. Somliga provsmakar den råa köttfärsblandningen, men det kan jag inte förmå mig att göra.
Vi bestämde i alla fall att åka iväg och handla tillsammans, och jag hämtade henne och vi for till Coop för att handla lite mat. Efteråt följde jag med Sara hem. De hade fått några möbler, mattor, gardiner och annat av farmor. Snygga grejor! Vi pratade en stund också och jag tog några blomskott från High Chaparall-kaktusen som hon fått av mig. Jag ilade hem sen eftersom jag bestämt att träffa Jeanette när hon jobbat klart vid 16-tiden.
Jag hann sitta ute en stund i solen innan hon kom. Vi bytte om till promenadkläder och tog en välgörande promenad/pratstund runt hela sjön. Det tar nästan en och en halv timma. Sara ringde också. De skulle tvätta överkastet de fått av oss och ville veta hur många grader vattnet skulle vara. 40 sa jag. Jag fick även veta att bifftilllagningen gått bra! Såklart!
När vi kom tillbaka till mig var vi båda ganska trötta. Vi slappade en stund i soffan och återhämtade oss och såg första avsnittet av säsong 8 i Biggest Loser. Jag gillar den programserien och förfäras lika mycket som jag inspireras över de feta amerikanernas öden.
Det blev några timmars TV-tittande och en sen middag på rester när Jeanette åkt hem.
Det mörknar fort på kvällen nu. Hög tid att köpa hem mera stearinljus för att höja stämning och värme i hemmet. Jag brukar köpa åtminstone lite goa doftljus från Partylite och växlar med "vanliga". Jag älskar ljus.
Minnesförlust?
Efter lunch sprack det upp, molnen skingrades och det blev riktigt varmt. Utan att tänka efter, bytte jag om, snörade på mig springskorna och gick ut. Det är lätt att komma på skäl att låta bli om man börjar gruva sig. Och det finns inget skäl att låta bli, det är bara det att jag liksom kommit av mig när det gäller motionerande. Det var länge sen jag tog en promenad nu. Jag som varit så duktig och promenerat regelbundet tidigare! Men, nu blev det av.
Jag brukar gå runt den sjö som ligger nära min bostad. Höglandssjön. Den delas ungefär på mitten av en bro och den norra delen - den korta sträckan - är på ca 3 km medan den södra - och lite längre sträckan - är på ca 4 km. Dagsformen och humöret får avgöra om jag går den korta, den långa eller rent av runt hela sjön. Just den här promenaden blev 3 km och det kändes alldeles lämpligt. Det är skönt efteråt. Jag glömmer det ibland, men jag tycker nog att det är rätt skönt under själva promenaden också ...
Väl tillbaka hemma varvade jag ner lite för att sedan ta mig en dusch. Bra timat! Plötsligt drog molnen ihop sig igen och en av sommarens absolut häftigaste regnväder drog förbi. Vattnet hann inte rinna undan utan låg centimeterdjup på uteplatsen. Blommorna slogs sönder på växterna. Glad var jag, att både jag och katterna var torrskodda och inomhus. På kvällssidan sprack det upp igen, men vi stannade ändå inomhus alla tre och myste resten av kvällen. Katterna sov och jag såg på TV. Filmen jag såg slutade inte förrän kl 1 och då lade jag mig direkt. Om jag minns rätt ...
Det var en grå dag.
ÖA damp ner i postlådan under förmiddan. Jag har ingen aning om orsaken till förseningen. "I en liten värld blir även små incidenter till stora problem".
Det var en grå dag. Jag stannade i soffan med datorn och TVn. Jag kände mig inte ens lite sugen på att gå ut. Varken på promenad eller åka in till stan eller nåt annat. Jeanette ringde och varslade om sin ankomst. Jag skyndade mig att tillaga kycklingbenen jag tagit fram ur frysen tidigare. Kanske kan jag ha maten klar tills hon kommer. På minuten! Perfekt timing! Jeanette hade med sig en pizza (hawaii utan banan med med gorgonzola) och jag åt kyckling med ris och lite tomater och lök. Jag fick faktiskt i mig hela två ben. Trevligt med sällskap vid middagsbordet. Tack för besöket Jeanette! Innan hon drog vidare för att åka på dans (Moliden, Shake) visade hon upp sitt senaste köp. En snygg top/linne, svart, med lite - alldeles lagom - rysch på framsidan. Snygg var den, och Jeanette kallade den en danstop. Jag hoppas den passar och ger framgång på dansgolvet.
Resten av kvällen såg jag på TV liggande i soffan. Kitty kom och lade sig på min mage och var så himla tillgiven och go och kramig. Mysigt! Jag såg på andra delen av Sagan om ringen, men orkade inte se hela. Lade mig ca 23.30, och måste ha somnat på minuten.
Den obehagliga upptäckten.
Jag klev upp ändå, satte fötterna i golvet och gnuggade ögonen till vakenläge. Burr! Övergången från varm säng till svalt sovrum är alltid ruggig, men idag var det extra rysligt. Jag klädde på mig och gick på toaletten för att vaska liv i ansiktet och kamma till det nattrufsiga håret. Känslan av att det var något som fattades dröjde kvar och när jag stod där och tittade på mitt välbekanta ansikte i spegeln försökte jag komma på om det kanske var något jag glömt göra, möjligtvis. En känsla av obehag spred sig i hela kroppen när jag sen stegade ut i hallen mot ytterdörren och hallmattan ... INGEN ÖA ... aha ...
Att poa på.
Kitty kom hem med en liten fågel. En gulaktig liten sammetsmjuk pippi som fortfarande var varm. Jag tackade Kitty så mycket för bidraget till hushållet och lade fågeln i en plastpåse i soppåsen.
Till sen lunch åt jag scrambled eggs on toast med ketchup. Jag löste flera korsord och såg på TV.
Ibland är jag rädd att jag slösar bort mina dagar med att inte göra någonting. Alldeles ensam är jag i min lägenhet och är onyttig. Jag jämför mig med andra, som förutom att arbeta, tycks göra en massa saker. Man reser, går ut och dansar, styrketränar, besöker vänner eller får själv besök, plockar bär och gör saft, går en kurs med mera med mera. Borde jag inte skynda mig att uppleva saker och träffa vänner och så? Jo, visst är det så. Egentligen. Men, jag är ganska nöjd med mitt liv. Det låter tragiskt egentligen, när jag beskriver hur mina dagar kan se ut, men jag ska väl inte jämföra mitt liv med andras och det är dumt att leva sitt liv efter andras eller för all del sina egna förväntningar. Jag vet inte om jag på dödsbädden kommer att ångra att jag inte gjorde mer, men det får vi se då.
Jag känner mig rätt harmonisk. Älskar att vara med mina katter. Trivs alldeles utomordentligt i mitt hem. Uppskattar att prata med och träffa familj och vänner emellanåt i den mån jag orkar. Och, jag saknar egentligen ingenting. Det är det där att jag ska ångra mig efteråt som skrämmer mig. Jag har ju valmöjligheten nu, gör jag rätt?
Svinstian.
Tvättstugan alltså. Vilken svinstia! Gör folk så hemma också? Maskinerna är fulla med gammalt tvättmedel och kladdiga av sköljmedel. Det ligger kvar saker i maskinerna också. Pennor, nycklar, mynt, hårspännen ... Jag har faktiskt plockat ur avföring ur en maskin en gång. Va! Man tvättar väl inte kläder som har sånt kvar i! Folk är även dåliga på att ta bort luddet ur tumlaren. Det är väl en klassiker! Sen är det ju ostädat i allmänhet också. Dammigt och grusigt och fläckigt. Torkrummet likaså. Självklart dammar det en massa av textilier. Men då måste man ju också sopa/skölja av golvet ibland. Och folk stjäl städmaterialen från tvättstugan. Helt otroligt! Jag har donerat trasor flera gånger. Bor det så många kleptomaner i området? Å andra sidan lämnar man kvar sin tvätt också. I mangelrummet samlas tvätt i månader, allt ifrån underkläder till mattor, som ingen tagit reda på. Jag har hört att det är någon som med ojämna mellanrum tar med grejorna till second-handaffären.
Jag blir också galen på hur man hänger sin tvätt i torkrummet. Tvätten kan hänga kvar långt efter att den torkat. Ibland i flera dagar. Man tänker inte alls på att ge plats åt andra som tvättar efteråt utan hänger sin tvätt på alla linor närmast fläkten utan att fylla linorna eftersom. Det ger som effekt att flera hyresgäster hänger på samma lina, vilket ökar risken för medveten eller omedveten "stöld". Det är inte ovanligt att tvätt försvinner från torkrummet. Jag har mer än en gång påpekat för hyresvärden att de ska ändra till ett modernare bokningssystem som möjliggör att det endast är den som bokat som har tillgång till lokalerna. Man skulle också kunna se vem det är som inte städar efter sig. Men, det tar tid. Om det alls blir av. Tydligen har någon sagt på ett möte att man inte vill ha det nya bokningssystemet.
Jag tvättar min smutstvätt, hänger den, manglar en del och tumlar en del. I slutet av min tvättid hämtar jag ALL tvätt från tvättstugan, städar efter mig (fast ibland får jag erkänna, att jag städar innan istället eftersom det är så himla skitigt att jag inte ens vill ta in min smutstvätt) och tar hem tvätten. Väl hemma, för övrigt, lägger jag omedelbart all tvätt viken respektive hängd på sin plats. Självklart! Varför ska man göra på nåt annat sätt?
Det är så logiskt, och skulle göra det så mycket trevligare för oss alla, om var och en tar sitt ansvar.
Tack!
Tio år på hotell!
Jag flinar fortfarande åt annonsen i ÖA i dag:
FÖRLOVADE
Vi har förlovat oss den
18/8-10 efter 10 år
tillsammans på hotell
Södra berget, Sundsvall
Frida Gidlund
Erik Lindgren
Umeå
Tio år på hotell! Det var inte dåligt! Hoppas de fick ett bra pris för det boendet. Andra skulle kanske inte reagera ens, men jag tror att jag har nån slags inbyggd radar för språkfel. Eller som i det här fallet, ett syftningsfel. Är mitt inlägg om felstavningar och sånt raderat? Nåja. Jag har en stark känsla för att använda ett korrekt språk. Både skriftligt och muntligt. Jag tycker att det är viktigt, och ett slarvigt uttryck är för mig ett tecken på att man inte är särskilt smart.
Kattspyor och annat nattjobb.
Själv åkte jag och handlade, eftersom jag i huvudet planerat middagen, medan jag väntade på Sara på sjukhuset. Jag åkte till Kvantum och köpte bland annat färska champinjoner.
Det som hände sedan berättade jag om i inlägget innan. Jag gick ut för att leta Kitty. Och att Kitty kom hem.
Sen lagade jag min middag. Idag blev det spagetti (fullkorn naturligtvis) med en sås som jag gjorde på sojafärs, krossade tomater med basilika och kryddad med citronpeppar. Ovanpå lade jag skivad och stekt salt-och-pepprade champinjoner. Ganska gott.
På kvällen såg jag på TV. Bland annat några avsnitt Glamour som jag spelat in. Jag lade mig strax efter kl 23 eftersom jag var trött, men hade ändå svårt att somna. Båda katterna låg vid/på mina ben, och jag upplevde att jag inte hittade någon bekväm liggställning. När jag väl somnade vaknade jag flera gånger. En gång på grund av att Tarzan kräktes. Det brukar han göra ibland. Det är ingen skön känsla att höra de där spyahulkningarna i nattens mörker (ja, ingen annan gång heller förresten). Katter kräks på ett speciellt sätt, och Sara är fenomenal på att härma processen. Talangfullt? Javisst! Oftast beror det på att han ätit för stora portioner mat om Tarzan kräks. Och oftast kräks han två gånger. Oftast på en matta. Den här gången höll han sig på golvet vilket innebar att det var lättare och snabbare för mig att torka upp. Båda katterna gick också på lådan vid samma tillfälle, och då kan jag ju inte lägga mig utan att snygga till där också. Sen gick jag och lade mig och somnade så småningom förståss, men jag känner att jag inte sovit bra och inte färdigt. Kanske blir det en tupplur senare för att kompensera. Det finns fördelar med att bestämma själv över sin dag.
Baby´s back!
Kitty är hemma igen! När jag kom hem efter att ha sökt henne i över en timme, i skogen, på skolan och runtom i Gullänget på andra gator än i går, öppnade jag balkongdörren. Och så slank hon bara in! Vips! Direkt till matskålen gick hon, åt inte så mycket, men drack desto mer. Hon fick lite kattgodis men sen ville hon sova. Hon lade sig på dynorna till trädgårdsmöblerna, som jag förvarar på golvet innanför balkongdörren, och hon somnade direkt. Ååååh, vad glad jag blev när hon kom in genom dörren. Jag grät och sa om och om igen: Var har du varit? Så här får du inte göra! Älskade gumman är du välbehållen? Men hon svarade inte utan låtsades som att inget hänt över huvud taget. Jag lyfte upp henne och undersökte henne lite så där men hon verkar inte vara skadad. Hon ser ut precis som vanligt, är inte ens smutsig, men är trött, som sagt.
Jag borde kanske hålla henne inomhus i dag. Eller är det ett slag i luften? Jag kommer antagligen att släppa ut henne i morgon i alla fall. Men Tarzan gick ut. Och det måste han ju få göra. Jag är inte lika orolig för hans del. Han går sällan så långt numera. Håller sig gärna runt huset och de närmaste omgivningarna, såvitt jag vet. Faran med honom är, att eftersom han är hane blir han ibland provocerad till slagsmål och det är ju lika illa det, som att springer bort.
Jag ägnar en stund åt att pusta ut och slappna av lite och njuta av att ha lilljäntan hemma igen. Går och bara tittar på henne flera gånger. Hon fick mig i alla fall att motionera lite extra. ;-) Sammanlagt har jag nog gått runt och sökt henne i 3-4 timmar de här två dagarna. Lite mer än jag brukar gå på så kort tid. Och det känns i ryggen och i fötterna. Idag hade jag "springskorna", men igår hade jag bara sandaler, och de är inte särskilt bra att gå långt och länge i. Jag ringde också och avbokade annonserna om borttappad katt jag bokat för fredag och lördag i ÖA. Det kostade mig 59 kr. Helt OK. Jag tror att jag kommer att sova mycket gott i natt!
Tack alla goa vänner som förstått hur ledsen jag varit och uppmuntrar och stöttat mig på olika vis. Kram till er!
En orolig natt.
Jag har satt in en annons i ÖA under "förlorat". Tyvärr kommer den inte med i morgondagens tidning, utan fredag och lördag.
En väninna tipsade om att upprepa "Gayatri mantra" om och om igen för att få henne att komma hem igen. Vet inte vad det betyder eller om det kommer att hjälpa men det är värt ett försök.
Tarzan och Kitty.
Gullhönan.
Den här bilden togs sommaren 2009.
Gullhönan är borta!
Kan hon vara instängd i ett garage eller ett förråd? Har hon obemärkt gått in genom en öppen dörr och kommer inte ut igen? Har hon blivit skrämd och klättrat upp i ett träd och vågar sig inte ner igen? Har hon varit i slagsmål? Med annan katt eller kanske räv.
Jag pratade med grannarna, ett äldre par, och då sa den söte farbrorn: - Den har nog blivit överkörd. - Tack du, sa jag. - Inte behöver du tacka mig för det. Så är det bara, fortsatte den goa herrn. En katt vi hade blev överkörd och det blev bara köttslamsor av den. Då slutade jag lyssna, och prata med för den delen. Vilket ljushuvud! Ingen som helst förståelse för andras känslor.
När Sara slutade jobba, klockan nio, gick hon också en sväng, så nu har vi tillsammans täckt upp ett ganska stort sökområde. Nu är det helt mörkt. Det känns jobbigt att tänka sig att gå och lägga sig och veta att hon är kvar där ute i den fuktiga kylan. Fast jag vet ju, att kanske de flesta kattorna är ute på nätterna på sommaren. Det har dock mina katter aldrig fått vara. Då skulle jag inte få en blund i ögonen på natten. Pratade också med Håkan, som är tidningsbud, och han lovade att hålla ögonen öppna i natt. Det finns snälla människor också. Skrev också ett inlägg på Facebook och bad folk som bor i mitt område att kolla garage och förråd. Jag kan inte göra mera ikväll. Har ont i rygg och fötter. Jag får fortsätta sökandet i morgon när det är ljust.
Livet går vidare ...
Tisdagen var en helt vanlig tisdag. Soligt och varmt. När jag stod och gjorde lunch kom Sara. Hon hade inget att göra, sa hon, och börjar jobba kl 15, så hon gör ett besök hos mamman eftersom jag bor intill arbetsplatsen. Hon ville gärna äta lunch med mig. Jag hade gjord tortillabröd fyllda med potatis, avokado, fetaost, salt, peppar, soltorkade tomater, gräslök (från krukan här hemma) och gräddfil. Penslade med olja och i ugnen i ca en kvart. En variant av originalet, upptäcker de som ätit rätten hos mig förr. Men helt OK. Dock är det bättre med creme fraiche eftersom gräddfil blir blaskigt och vattnigt i ugnen. Men, man tar vad man har.
Även mormor Ketty = min mamma, kom på överraskande besök. Hon mellanlandade på väg till Anna och co för att plocka bär i deras trädgård. Magnus har bett mormor att göra svartvinbärssakt. Vi satt under parasollen och drack vatten och pratade en stund. Snart var både mormor och Sara iväg igen och jag var ensam.
Tarzan har, sin vana trogen, kommit och gått flera gånger under dagen. Han kommer in, äter och dricker lite, och sticker iväg på nya äventyr. Kitty, däremot, har jag inte sett till sen i morse, och nu är klockan nästa 16. Hon är betydligt vildare och självständigare än sin storebror.
Klantigare än klantigast.
Förbjudet att mata djuren!
Efter frukost gick jag ut och satte mig på uteplatsen. Vädret var varmt och fuktigt. Ca 25 grader. När solen nådde min stol fällde jag upp parasollen. Jag gav mig i kast med favoritkorsordet. ÖAs lördagskryss. Det fixade jag lätt! Tävlingsordet denna vecka var KAKFORM. Håll tummarna för mig!
Klockan 13 ringde jag till Jeanette för att föreslå en tur till stan. Hon erkände fnissande att hon fortfarande låg kvar i sängen. Fredagskvällen hade hon tillbringat i Gräsmyr på dans och inte kommit hem förrän på morgonsidan. Då tycker jag faktiskt att man får ta sovmorgon! Jeanette tog sig ur bingen i alla fall och en timme senare träffades vi på stan. Jag köpte mer Blutsaft och vitaminer och hoppas att mina värden ska öka lite till. Vi gick och tittade lite i några butiker men satt större delen av tiden och pratade ikapp och fikade. Vi satt på den takade utedelen på Coffehouse by George. Ett sällskap några bord bort kände sig så hemma att de pladdrade med allt högre och störande röster om resor de gjort ute i världen, och jag kände att jag höll på att få huvudvärk i min kamp att få min egen stämma hörd och höra vad Jeanette sa. Tölpar!
Vi åkte var och en hem till sig. Jag släppte in katterna som satt och väntade utanför balkongdörren. När jag lyfte upp Kitty kände jag att hon var alldeles våt och jag såg att hon var lockig i pälsen på hela magen och bröstet. Kanske hade hon svalkat sig någonstans genom att ligga i ett dike eller nåt annat vått. Trots det soliga och varma vädret gick vi in alla tre och jag som hade fått ont i ryggen efter stadsbesöket, lade mig i soffan med datorn en stund. Jag spelade Mahjong på Facebook. Den senaste favoriten.
Plötsligt var det någon på dörren och så överraskades jag av Sara på blixtvisit. Hon skulle hämta nåt sa hon. Christer väntade utanför. Han skulle till en kompis och sen vidare till bowlinghallen men Sara som ska upp och jobba tidigt på söndagsmorgonen valde att inte följa med. Hon hade lovat skjutsa honom till en kompis på Valhalla först. Eftersom jag skulle till Linders och släppa in Selma erbjöd jag mig att skjutsa Christer och det var Sara glad för. Sara och Christer for hem. Han skulle byta skjorta först så vi bestämde att jag skulle plocka upp dem utanför huset.
Jag släppte ut katterna och stod och drog upp persiennerna när jag såg genom fönsterrutan att Kitty stod och åt på nåt som låg i gräset. Jag älgade ut och såg hur Aina stod på sin balkong med en Kubb-bulle i handen. - Du slänger väl inte ner nåt till katterna!? frågade jag. - Nä, det gör jag inte, svarade hon. Det här är första och sista gången. (ljushuvud) - De mår inte bra av det, sa jag. De blir sjuka. Var så snäll och gör inte om det. Sa jag. För femtielftegången. Jag plockade upp det hon slängt ner och gick in och lade det i soporna.
Sen åkte jag iväg och hämtade Sara och Christer. Vi släppte av honom på Valhalla och fortsatte till Långvägen. Där satt Selma utanför dörren och väntade och var hungrig. Vi gav henne mat och vatten och lämnade henne. På väg till bilen gick vi genom trädgården och åt lite bär direkt från buskarna. Röda och svarta vinbär, jordgubbar, krusbär, hallon. Mums! Vilken rikedom!
Vi kände de första regndropparna som små svala "duttar" på huden. Jag skjutsade hem Sara och när jag parkerade bilen hemma regnade det för fullt. Jag satt en stund i regnet skyddad av taket och bara njöt av den fuktiga värmen och dofterna och stillheten. Tarzan låg på stolen bredvid och vi bara myste en stund tillsammans. Jag vill gärna tro att han också hade en skön stund.
Resten av kvällen såg jag på TV och låg i soffan. Katterna kom också in så småningom och sov på sitt håll.
Att finna kärleken på nytt.
Paret som fortsätter att vara ihop/sambo/gifta år efter år efter år. Trots att de egentligen inte vill. Den ene och ibland båda kan vara helt säkra på att förhållandet är dött av ett eller annat skäl. Kanske det klassiska "vuxit ifrån varandra". Vissa har hållit ihop sedan tonåren och stannar tillsammans av "bekvämlighetsskäl". Andra har ekonomin som orsak. - Hur ska jag kunna klara av att bo i huset med bara en inkomst? Man är van vid ett visst sätt att leva och kan inte tänka sig att sänka sin standard som konsekvens av att bli singel. Många väljer att stanna i ett dåligt förhållande "för barnens skull". Tror de verkligen inte att barnen - oavsett ålder - känner om föräldrarna gör sig till i deras närvaro?
När jag för över tjugo år sedan berättade på min arbetsplats att jag skulle skiljas, fick jag höra flera konstiga kommentarer. En sa: - Jag skulle också vilja skilja mig, men jag vet vad jag har men inte vad jag kan få. Hon var helt enkelt rädd för att "byta ner sig". Hon är fortfarande gift med samme man.
Somliga stannar kvar i ett dåligt förhållande tills de hittar en ny partner. Det är inte ovanligt att två förhållanden så att säga överlappar varandra. Man gör inte slut förrän man är säker på att ha ett nytt förhållande på gång. Tragiskt! Och svekfullt! Det är tydligen värre att vara singel än att ha en dålig relation.
Jag ställer mig helt och hållet positiv till att man inte gör slut så fort man grälar, eller ger upp om förhållandet kommit i en svacka av något slag. Det är inte det jag pratar om. Det är självklart att man måste jobba på att få det att fungera i en parrelation. Varje dag. Det jag inte förstår är, när man inte längre har något gemensamt, när kärleken är död och när man bara lever under samma tak, varför man inte ger varandra frihet. Det måste vara bland det mest kärleksfulla och respektfulla man kan göra för sin partner. Chansen att finna kärleken på nytt.
Lasagne på mitt vis.
Vi tog bilen in till stan och parkerade i Paradisgaraget. Det är nära till det mesta att parkera där, och så praktiskt att kunna betala parkeringsavgiften efteråt och inte i förskott, när man inte vet hur länge man blir borta. När vi promenerat fram till gågatan mötte vi Britt och Janne som satt och åt lunch i Port 9. Janne har semester och hade cyklat från Dekarsön medan Britt hade lunchrast. Vi hälsade på dem och gick vidare för att göra våra ärenden. Jag köpte L'Oreal Revitalift dag- och nattcreme på extrapris på HM (2x 79 kr), medicin på Apoteket (1 669 kr). Puh! Det blir så en gång per år eftersom en del av mina mediciner är så dyra. Men sen är det ju gratis i ett helt år tack och lov. Vi tittade i några butiker till men köpte inget.
Så åkte vi ut till Willy's och handlade mat. Sara fastnade för två palmliknande krukväxter som vi tyckte skulle passa i deras sovrumsfönster. Jag handlade också några saker till middagen och jag var även snäll och betalade allt åt Sara. Dagen verkar ju ändå bli dyr så ...
Eftersom vi inte hittade någon kruka som passade Saras växter åkte vi sen till Coop där de brukar ha snygga krukor till bra priser. Sara valde två fyrkantiga mattsvarta som var läckra. De fick hon betala själv.
Efter ett snabbbesök hos mig för att plantera om växterna i större innerkrukor åkte vi till Sara igen och kunde konstatera att det var ett mycket bra köp med växter och krukor. Det blev jättesnyggt! - Nu blir det spännande att se om Christer märker att något är nytt, sa Sara. Gardiner, dukar och sånt brukar ju inte precis vara nåt killar ser över huvud taget.
Jag åkte hem och lagade en vegetarisk lasagne med spenat och champinjoner. Gott! Tre portioner kunde läggas i frysen för att ätas vid ett senare tillfälle. Men, det höll på att gå alldeles åt fanders. När jag avslutningsvis skulle riva lite ost på lasagnen, märkte jag att spenaten, som skulle ligga underst, låg kvar på avrinning i diskstället efter att jag sköljt av dem. Hm. Vad göra? Jag tog fram en ny ugnsform, lade spenaten i botten och lyckades försiktigt välta ner den (halv-)färdiga lasagnen på spenaten i rätt ordning med osten överst. Trala!
Kvällen ägnade jag sedan åt att läsa lite och se på TV. Vid halvniotiden kom båda katterna in och var nöjda för dagen. De tvättade sig och somnade snart.
Ja, så fantastisk kan en helt vanlig torsdag i mitt liv te sig. Lugnt och skönt och alldeles alldeles underbart!
Kartonger och åter kartonger.
Efter frukostrutinerna duschade jag och tog en titt igen på vad som fanns i kartongerna jag packat mycket tidigare i avsikt att ta med dem till Secong hand-butiken. Nu hade jag glömt vad jag tidigare bestämt mig för att ge bort. Kartongerna hade blivit stående tillsammans med kartongerna Sara packat med sina saker inför flytten. Efter en snabbtitt i var och en av dem, ställde jag ut en väska och en kasse fulla med kläder jag aldrig använder och inte tycker om längre samt en kartong med udda glas och annat porslin. Två andra kartonger och en väska med LP-skivor ställdes in i garderoben i Saras rum. Egentligen ska de stå i källarförrådet, men det är nästan fullt där nere och det krävs en lite rensning först innan jag kan flytta ner de kartongerna också. Vad ska man ha en väska full med grammofonskivor till? I Emmas rum står nu bara några tomma flyttkartonger som jag ska ha kvar till min egen flytt, när det nu blir. De får förvaras i källaren tills de skall användas.
Klockan 15 hade Sara jobbat klart på sjukhemmet intill och tittade in. Hon hjälpte mig att bära väskor och kartong till bilen och vi fick en snabb kort pratstund. Det känns lite konstigt att hon sen cyklade iväg till sitt eget hem.
Sen tog jag bilen till Röda Korset med sakerna. De var tacksamma som vanligt. Hoppas de kan sälja mina gamla mockabrallor nu till nytta för någon behövande.Jag parkerade bilen och gick på några affärer och tittade på lite rea utan att köpa något och avslutade stadsbesöket med att köpa lite Janssons frestelse på Hemköp innan jag åkte hem.
Det gråa och regniga vädret fortsatte och jag lade mig med en bok bara för att somna gott i nästan en timme. Frestelsen och en tunnbrödssmörgås blev en hyfsad men lite sen middag när jag vaknade. Resten av kvällen låg jag i soffan och såg på TV och satt vid datorn. Gårdagens behandling har jag inte känt av speciellt. Tröttheten skyller jag på vädret och blir glad när jag ser meterologen på TV lova bättre väder nu i flera dagar framåt.
Ensam är pank.
Jag kom på en sak häromdagen när mamma pratade om ensamhet. När hon blev änka för andra gången för fem år sedan blev ensamheten stor. Trots att hon har nästan daglig kontakt med sina systrar, sina barn och med sina vänner och grannar. Att leva nära någon i många år och sedan plötsligt inte göra det är nog mycket jobbigt och en svår omställning.
Det var då det gick upp för mig att jag istället alltid har varit ensam. Jag var sambo i några enstaka år innan jag träffade barnens pappa, när jag var i tjugoårsåldern. Men, om man bortser från barnen och katterna då, har jag ju sen skilsmässan för över tjugo år sedan inte levt tillsammans med någon. Det har funnits tillfällen då jag önskat och längtat efter någon av vakna med, att somna med och naturligtvis att dela vardagen med. Men, den rätte har liksom inte infunnit sig. Jag tror att det funnits fler tillfällen då jag krasst insett att när det nu gått så lång tid som det har, blir det allt svårare att dela liv med någon. Det finns ju inte plats! Alla garderober är fulla, badrumsskåpet är smockfullt, skohyllan i hallen dignar redan av skor av alla slag och med en vuxen till i hushållet skulle jag definitivt tvingas skaffa ännu ett kylskåp/frys. Jag är van vid att ta alla beslut själv. Jag bestämmer vilket TV-program jag vill se. Jag basar över vad som inköps och tillagas till middag. Jag behöver inte fråga om någon annans åsikt när det gäller någonting över huvud taget.
Å andra sidan har jag ingen att dela varken glädje eller bekymmer med heller. Och ingen att dela räkningarna med. Det är dyrt att leva som singel! Alla fasta utgifter som hyran och elen och försäkringar och sånt delar man ju på när man är sambo/gift. Det är en stor del av min inkomst som går till såna kostnader. Delad glädje är dubbel glädje och delad sorg är ... vad säger man? Mindre ... ? Ja, du förstår vad jag menar.
Hm. Hur ska jag ha det nu då? Vill jag eller vill jag inte, ha någon att leva med mina sista år i livet? Jag har alltid sagt att, i och för sig är jag singel nu, men jag har väldigt svårt att tänka mig att sitta som gammal pensionerad kvinna i en fåtölj med korsord och en katt i knät alldeles ensam. Men, jag är 47 år nu, och oddsen att jag ska träffa någon när jag knappt lämnar lägenheten är rätt liten.
Det är inte upp till mig. Om det är meningen att jag ska hitta den stora kärleken "på gamla dar" så gör jag nog det vare sig jag vill eller inte. Och man kan ju faktiskt vara särbo!
Mina behandlingar.
Var fjärde vecka får jag min behandling på sjukhuset här i Örnsköldsvik. Dagen börjar med att jag besöker kirurgmottagningens drop-in för provtagning. En snäll undersköterska tar några provrör med blod som bärs iväg till lab för analys. Jag åkte hem igen för att vila lite och äta lunch.
Kl 13.15 var jag tillbaka igen. Det här gången i Wemerbyggnaden, på Dagvården på andra våningen. Det är ombyggt och renoverat och mycket ljust, fint och modernt. Jag hälsade på personal och andra patienter och tog några tidningar och en bok med mig på väg till "min" plats, som är en ställbar skön brun skinnfåtölj som jag nästan alltid sitter i. Boken handlade om renoverade fina gamla byggnader på landet och tidningarna jag valde var några hyfsat nygamla Illustrerad vetenskap. Jag försåg mig också med en kopp choklad från en automat och satte mig för att vänta och läsa lite.
Det här är inget att vara nervös för. Inget gör särskilt ont (om bara sköterskorna gör ett bra jobb, och de gör de). Jag får snart en droppnål satt i min högra hand och får vänta igen. Inför varje behandling granskar doktorn proverna jag tagit samma morgon, och bedömer om jag är frisk nog att orka med en behandling den dagen. Det tyckte doktorn att jag skulle orka. En sköterska hämtade mig och jag fick dra ner byxorna en aning och lägga mig i en säng. Högt upp på min högra skinka (varannan gång höger och varannan gång vänster) fick jag sen ett läkemedel, Faslodex, insprutat under några minuter. Eftersom vätskan är lite trögflytande tycker många att det gör ont, har man avslöjat, men jag tycker inte det känns mycket alls. Den här behandlingen gör att mina tumörer, som behöver östrogen för att växa och sprida sig, inte får tag på hormonet. Plåsterlapp på, byxor upp och så bort till fåtöljen igen. Det kan kännas lite ömt i någon dag i muskeln, men märks knappt.
Jag tog ytterligare en kopp choklad. Jag tycker den är riktigt god och när de bjuder så ... Sen kom syster med en droppställning med mera medicin, i påse den här gången, Zometa. - När är du född, Åsa? Hon kopplar en slang till nålen på min hand och sätter igång droppet att vara klart om en kvart. Den här medicinen har en skelettstärkande effekt. I friskt skelett sker ett nedbrytande av skelettet och ett uppbyggande av skelettet i balans. Men i mitt skelett gör tumörerna att nedbrytningen är större och snabbare och jag tänker mig Zometa som ett slags armeringsjärn i ryggkotorna.
Detta gör jag alltså var fjärde vecka. Var tredje gång/månad får jag också ett läkemedel som sköterskorna bävar lite för. Det är en slags spruta, men inte med en vätska utan med ett implantat som heter Zoladex, som en liten tablett. Tabletten ligger i en grov nål som ska stickas in i hullet i magen vid naveln. Sköterskorna tycker det är jobbigt att göra det men jag tycker det är helt ok. Det svider till lite bara. Återigen, om sköterskan gör rätt gör det inte ont. Förra gången var inte så lyckad, men det är över nu. Tabletten smälter under tre månader och gör att min kropp inte producerar något östrogen. Men, det är inte dags för Zoladex förrän om en månad.
De här behandlingarna ger förståss biverkningar. Men jag tycker det är hanterbart och jämfört med cellgiftsbehandlingar är alla behandlingar och biverkningar "a walk in the park". De första 2-4 dagarna får jag mer värk i kroppen, känner mig lite mör och stel liksom. Bra är att dricka mer än vanligt för att hjälpa läkemedlet att komma runt i kroppen så det blir lite spring på toa i några dagar ... Men det känns inte värre än att jag inte tänker på det alls, om jag har nåt roligt för mig.
Behandlingarna var fjärde vecka tar inte mer än ca 30 minuter, effektiv tid. Men det är alltid lite väntetid så jag brukar lägga i parkeringspengar för två timmar. Det var allt! Jag fick en ny behandlingstid den 6 september och så var jag klar för dagen. Jag åkte och handlade och åkte sen hem för att lägga mig i soffan med lite godis och vila och läsning. Det har jag förtjänat! Kvällen ägnade jag åt att se på TV och sitta vid datorn och kom i säng alldeles för sent.
Stina Louise.
Min kultur.
Dagarna går. Sommaren 2010 går mot höst. Det känns tydligast om kvällarna, då det liksom är en svalare luft. Och det blir ju mörkt så snabbt på kvällen också. Då kurar jag inomhus vid TVn, datorn eller med en bok. Just nu läser jag två böcker. När livet stannar av Malin Sävstam om hennes upplevelse av tsunamikatastrofen. Det är fruktansvärt vad människor har varit med om och, precis som Malin skriver, nästan omöjligt att förstå. Det är en bra bok som jag rekommenderar, även om man av naturliga skäl inte precis blir glad av läsningen. Glad blir jag av den andra boken. Nemi III. Boken är en samligt tecknade strippar och jag älskar henne. Hon är en korsning mellan Pippi Långstrump och mamman i familjen Adams. Då kanske ni förstår. Jag gissar att man antingen dyrkar eller hatar henne. Om man alls förstår humorn. Testa!
Annars är jag periodare på läsning. Det är sällan jag har två böcker på gång, som nu. Jag har svårt att läsa vanlig skönlitteratur, eftersom jag så lätt blir splittrad och ofokuserad på en för lång handling. Samma gäller en vanlig långfilm. Oftast ger jag upp och tappar intresset under någon reklampaus och byter kanal eller stänger av TVn. Det är liksom svårt att fånga mitt intresse någon längre stund. Det är bara om jag tycker något är riktigt riktigt spännande eller gripande som jag ser en hel film.
Varje dag har jag DVDn inställd på att spela in Glamour. Ja, jag vet. Riktigt töntigt. Men kul. Jag har sett serien till och från i mer än 20 år och förundras fortfarande över uppfinningsrikedomen. Och det är alltid något nytt och totalt oväntat som sker. Det är perfekt att spela in, eftersom jag då kan se programmen senare och gärna flera i följd eftersom avsnitten är korta och man kan ju spola förbi reklamavbrotten. En inspelningsbar DVD-hårddisk är bland de bättre köpen jag gjort!
Ett annat bra köp är Vänner-boxen! Kommentarer onödiga för de som känner till det helt fantastiska gänget. Jag, Sara och Emma ser avsnitten om och om igen och skrattar lika mycket - eller mer - för varje gång. Andra, tredje eller fjärde gången man ser en scen kan man upptäcka en nyans som gått en förbi tidigare och sätter skämtet i en annan dimension. Ross, Chandler, Pheobe, Monica, Rachel och Joey gjorde rätt som slutade när de låg på topp. Att välja en favorit-vän är omöjligt.
En ovanligt vanlig dag.
Igår tog jag en liten grupp-promenad runt sjön med några vänner. Martin och Patrik som är klasskompisar från KomVux när vi läste till Undersköterska. Patriks hund Zacko och Patriks två kompisar var också med. Det var varmt och lite blåsigt och ett skönt motionspass på ca 1,5 timme. När grabbarna lämnade av mig hemma var jag ordentligt trött i kroppen och lade mig i soffan en stund.
Sara ringde! De var på Willys och handlade massor av basvaror och sånt till skafferi och kylskåp. Vi bestämde att träffas senare så jag får se hur det fått det. Jag plockade ihop lite mat från frysen och andra grejor som jag tog med mig till dem. De hade fått det jättefint. Det mesta var på plats och nu fattas bara sånt som tavlor på väggarna, gardiner och lite annat. Fullt beboeligt. Jag tror de kommer att trivas där. Christer hade talat med bovärden om den dåliga städningen och de kommer att få ersättning för det.
Jag åkte hem igen och packade saker från Saras rum i några kartonger. Trots att man tycker att det mesta är borta finns det småsaker både här och där som ska packas ner. Resten av kvällen såg jag på TV och lade mig ca halv tolv.
Ingen cancerblogg.
Det här är ingen "cancerblogg". Det här handlar inte om min cancer. Den här bloggen handlar om mig. Mina tankar, mitt liv, mina drömmar. Att jag även har cancer är förstås en betydelsefull pusselbit, men jag vill gärna tro att jag är så mycket mer.
Det började med att jag hittade en knöl i mitt vänstra bröst 1998. Då var jag 35 år. Jag opererades, en "tårtbit" togs bort, jag behandlades med cellgifter och strålning och andra mediciner och började sedan bit för bit ta tillbaka mitt liv.
2007 fick jag alltmer ont i ryggen och i höger höft och 2008 såg man på röntgen att bröstcancern har spritt sig till skelettet. Jag har många tumörer i hela överkroppen. Inte i huvud, armar eller ben, men i höfter och axlar. Jag behandlades med strålning en gång i höften för att få bort smärtorna, och det funkar fortfarande bra. Nu går jag var fjärde vecka och får skelettstärkande medicin i dropp. Mina tumörer är beroende av vissa hormoner, så jag behandlas även med läkemedel som hindrar tumörerna från att få tag på dem i min kropp. Min doktor säger att spridningen stannat upp, och det är det man koncentrerar sig på nu, eftersom det inte går att operera bort tumörerna.
Jag jobbar inte alls utan försöker orka med att vara med familj och vänner och klara av att sköta mitt hem och det vardagliga. Ofta måste jag hushålla med krafterna för att orka göra nåt speciellt jag vill göra. Jag är mycket trött och äter flera värktabletter varje dag. Av naturliga orsaker är jag skör både till kropp och själ.
En skål med lavendel.
I går kom Sara och Christer och åt lax och potatis innan Sara gick till jobbet. Christer tog med sig ytterligare några av Saras saker när han åkte hem till lägenheten. Inklusive en mörkläggningsrullgardin till fönstret i sovrummet. Själv röjde jag lite bland sakerna och kartongerna som står kvar och trots att rummen inte är städade kunde jag inte låta bli att hämta ett litet bord från källarförrådet och ställa framför fönstret i Emmas rum. Två stolar, en duk ovanpå bordet och en vacker lila skål med lock och det kala rummet blev lite mysigare. Jag piffade till lite i det som varit Saras toalett också. Lägenhetens gästtoalett. Nu får katterna husera där själva med sin katt-toalett. En glasskål med lavendel (som jag köpte när hela familjen var i Provence häromåret), en glasskål med vackra vackra snäckor (från Thailand?), en ljuslykta med ett doftljus och en blomma av plast gjorde det lite trevligare där. Egentligen gillar jag inte plastblommor, men den här funkar!
Jag fnissar inombords åt en scen från Vänner, där Monica är upprörd över att det inte finns något kvar av hennes saker från barndomen. Massor av Ross´ grejor finns kvar, men hennes kartonger har använts till att rädda pappans Porche från en vattenskada och är helt förstörda ...
Så är det inte hos mig. Jag lovar! I källaren finns en hel kartong med teckningar och andra konstnärliga alster från tjejernas första år. Och flera säckar med nallar och andra gosedjur och sånt. Det finns en massa annat också. Från golv till tak. Trots flera rensningar den senaste tiden ska det till fler gallringar när Sara tagit sitt från förrådet.
Flyttvärk ...
Med hjälp av vänner och familj fick vi så småningom Saras och Christers alla kartonger och möbler på plats i nya lägenheten. Det gick smidigt och snabbt och de unga grabbarna som bar sofforna tre trappor upp svettades ymnigt. "Jag blir påmind om den gamla goda tiden med hockey och träningskläder och omklädningsrum ..." sa Monica med ett leende. Jag tror jag vet vad hon menar med det.
Vi skulle dock ha tänkt på att man behöver belysning också när det mörknar på kvällen ... Och det fanns inte persienner i sovrumsfönstret, så vi fick improvisera och någon kom på idén att hänga upp svarta plastsäckar för fönstren tills vidare.
Jag åkte hem på kvällssidan till en lite stökig lägenhet, nu med två sovrum som ekar tomma och är dammiga. Sara ska hämta ytterligare några saker men sen ska jag städa och bre ut mig och mina saker i alla rum. Rummen behöver tapetseras om, men det får jag blunda för tills jag flyttar själv, tror jag. Jag får ställa möbler och hänga tavlor för de värsta skadorna och fläckarna.
När jag slog upp ögonen på söndagsmorgonen kunde jag genast känna av gårdagens spring i trappor och bärande. Hela kroppen var stel och värkande och inte förrän efter en värktablett och min grötfrukost började det kännas bättre. Jag vet ju naturligtvis att jag inte överhuvud taget ska göra sånt som att släpa tunga kartonger tre trappor, men jag ville hjälpa till och Sara och Christer uppskattade det. Det går över!
Pratade med Emma på Skype. Vilken fantastisk uppfinning! Vi hade lite problem med ljudet, men jag kunde se henne och prata lite i alla fall. Hon börjar komma på plats i nya bostaden och har också lagt upp bilder och berättat mera om Carlsbad på sin egen blogg. Emmalou.blogg.se. Emma har varit borta i fem månader. Snart halvtid! Jag saknar henne men gläds åt hennes upplevelser och tycker att hon gör helt rätt som tar tillfället att se sig om i världen. När hon kommer hem, våren 2011, blir det antagligen bara en mellanlandning. Vilka planer hon än kommer att ha, kommer hon i alla fall inte att flytta hem till mamma!
Så ... "en ny era" har tagit sin början. Döttrarna är vuxna och har flyttat ut. Kvar är jag och katterna. Det är precis som det ska, men värken jag kan känna i kroppen kommer nog idag från såväl muskler och rygg som hjärtat ...
