Späckat schema.
Helgen lär bli lugn. Jag minns inte från förra gången jag fick en venport, hur jag mådde efter operationen. Hur ont det gjorde efteråt och om det var svårt att röra sig och så. Det minns jag inte alls. Jag minns bara att det gjorde fördjävligt ont när sköterska skulle sätta nålen i porten för att ge den första behandlingen några dagar senare. Jag var ju svullen och öm och sköterskan kunde inte sitt jobb och allt blev bara så fel. Men det där är en annan historia.
Så jag gissar att jag inte kommer att göra särskilt mycket i helgen. Emma tar tåget till Umeå för att träffa kompisar och blir kvar där tills på söndag och Sara jobbar hela helgen. Så jag är ensam hemma med katterna. Behöver jag hjälp med något får familj och kompisar komma till undsättning. Det går nog bra.
Kommande vecka tillbringar jag till viss del i Umeå. På tisdag tar jag bilen upp och under tre dagar ska jag göra en MUGA-scint som är en undersökning av hjärtat, en skelettscint som undersöker skelettet och de sedvanliga provtagningarna och läkarbesöket. Torsdagen avslutas sen med den första behandlingen med Herceptin och Navelbine och sen får jag åka hem. Två nätter ska jag sova på Patienthotellet, som är ett trevligt ställe som serverar supergod mat. Det känns tråkigt att vara hemifrån så länge. Tre dagar och två nätter där "ensam" i Umeå.
Jag vet inte heller hur jag kommer att må efter behandlingen. Den har jag ju inte gjort tidigare. Jag hoppas att jag orkar köra hem ... men Emma har lovat att komma och hämta mig om jag vill det. Det ordnar sig nog det också.
Den stora vårfloden.
Så här ser det ut i mitt kylskåp. Den lilla manöverpanelen finns helt oskyddad ovanför översta hyllan. Det är den lilla knappen till höger om Alarm-lampan som är på-och-av-knapp för frysen. Idiotisk konstruktion! Det är hur lätt som helst att komma åt knappen när man ställer in mjölkpaketet eller något annat, och av misstag stänger av frysen. Det är vad som hänt här.
Allt hade tinat. Helt eller delvis. Och en stor mängd vatten blötte ner och gjorde tvättsvampar av vitlöksbröden. Jag kände tårarna bränna under ögonlocken och blev arg och sa säkert en hel massa som skulle vara olämpligt för barn och känsliga.
Suck! Ut med allt på diskbänken för genomgång. Min första reaktion var att slänga allt. Rakt ner i soporna. Massor av pengar rakt ner i soporna. Men min dotter är en lugn och sansad kvinna.
- Vi kanske kan göra en buffé, sa hon, och bjuda in hemlösa eller alla vi känner på stor festmåltid. Vem kan vi ringa och bjuda på mat?
Jag tittade på henne så där lite i ögonvrån och skakade på huvudet och tänkte att den flickan är inte lite rolig hon. Men, såklart ... jag behöver ju inte slänga allt, insåg jag då, när jag lugnat ner mig. Tack, Emma, för att du slog till bromsen. Och så satte jag igång att steka lax och fläskkotletter och sånt, för att frysa in på nytt. Så kan man ju faktiskt göra. Tyvärr funkar det inte på allt och sorgligt nog var det rätt mycket som hamnade i soporna för ganska stora värden. Så mycket pengar har jag inte, att jag kan förstöra fin mat på detta sätt. Och, håll med! Nog är det en vansinnig grej, att ha den där jäkla knappen så oskyddad och när det får såna konsekvenser när det blir fel?
Citronruta och äventyr i NY.
Emma bakade helt sagolika citronrutor som vi tog med oss till Sara för lite fika och prat. 
Bland annat berättade hon om den sista veckan i New York och de äventyr hon hamnade i där, i denna spännande miljö. Det är en häftig resa hon gjort och jag har full förståelse för om hon nu har blodad tand och snart är ute i världen igen. 
En ny stjärna på himlen.
I går eftermiddag somnade min bloggvän Linda in för alltid. Hon har slutat kämpa och slipper lida mera. Jag uppfattar henne som en vän även om vi aldrig träffades i verkliga livet. Jag är bara en av alla tusen och åter tusen bloggläsare som fascinerats av hennes tapperhet och positiva livssyn. När jag själv känner vanmakt ska jag tänka på Linda som ända in i det sista fanns där som ett stöd för alla andra och hon berörde oerhört många människor. Cancersjuka såväl som friska.
Om du vill läsa om Lindas fantastiska liv och kamp finns en länk här. Och om du vill ge ett bidrag till cancerforskningen kan du göra det här.
Vila i frid, Linda.
Date med tjejerna.
På tisdagskvällen var det åter dags för tjejdate. Den här gången var Marina värdinna och hon bjöd på te och goda mackor med läckra ostar, skinka och grönsaker som pålägg. Vi har alltid massor att prata om och tiden går så snabbt. Det är skönt att åka iväg och byta miljö och vara hos någon annan men ändå känna sig som hemma. Marinas goa och sällskapliga Torsten höll mig sällskap i den sköna fåtöljen där jag kröp upp. Det är en kille med stora mått personlighet.
Varmt te, tända ljus, ett katt i knät och lite tjejsnack med gamla kära vänner. Det kan inte bli så mycket bättre.
Aprilskämt?
Sömnig dygnet runt.
Under tiden var jag hemma och tillagade en god chilikyckling med ris och grönsaker och slappade i soffan. Och där somnade jag såklart. Jag vaknade till lite vid ett tillfälle men sov i stort sett mellan kl 19 och 21.30. Det var nästan omöjligt att vakna och få upp ögonen. Osäkert om jag skulle ha klarat det om inte Sara ringt. Hon var lite upprörd över att precis ha bevittnat ett gräl som övergick i ett slagsmål mellan två grannar alldeles utanför hennes lägenhetsdörr. Jäkla typer!
Men hur kan man sova så mycket som jag gör nu? Ja ja, jag är ju sjuk, men är det ett tecken på den försämring som man också hittat? Jag menar, jag fick ju också en blodtransfusion i förra veckan. Eller hur? Det borde ju ha piggat upp lite. Trött trött trött!
Jag såg på TV en stund innan jag utan problem somnade igen för att sova hela natten. Nåja. Det kunde ju vara värre. God nattsömn kombinerat med god dag- och kvällssömn. Full pott!
Favvoplatsen ...Fullt hus!
Emmas plan var i tid och vi alla i närmaste familjen stod där ivriga för att ta emot henne. I tretton månader har hon varit långt borta och jag har saknat henne varje dag. 
Och så kom hon då äntligen. 
Vi åkte allihopa hem till Emmas pappa för att fika och få en pratstund och en snabb och kort presentation av hur året i USA varit. Självklart ska hon få berätta mera längre fram och tillsammans med de bilder hon tagit. Först måste hon få landa och komma tillrätta i moderlandet.
Farmor var inte med, men hade lämnat en vacker bukett med fem röda rosor som Välkommen-hem-gåva.
Och lite i taget ska Emma packa upp och få ordning på allt från resväskorna.
Jag är så glad att lilltjejen min är hemma igen. Välbehållen och nöjd med sitt äventyr. Jag ser fram emot att få höra om allt hon upplevt. Både jag och katterna tycker det är lite ovant, men kul, med ett nytt ansikte och en ny röst som klingar här hemma. Det är uppiggande och ger energi. Emma har så klart egna planer och kommer inte att tillbringa ALL tid med sin mamma men bara att veta att hon är nära känns som en lättnad.
Fototriss - färgstark.
Fototriss denna vecka har temat FÄRGSTARK.
Som inledning börjar jag lite spralligt med att bjuda på efterrätten. Den här läckra födelsedagstårtan i regnbågens alla färger stod mitt på bordet när Astrid fyllde tre år. Den var vacker och lockande för såväl ögat som för gommen.
Om man ska göra som mamma säger, så äter man emellertid mat först och frossar på sött efteråt. Den näringsrika maten som serveras på Masesgården är vitaminspäckad och vill man vara säker på att få det allra nyttigaste ska man välja det som har de klaraste färgerna. De är också fulla med antioxidanter som vi behöver för att hålla oss friska.
Den här vackra och färgrika buketten är nog inte ätlig, men många blommor är faktiskt det. Ringblomma och krasse är exempel på blommor du kan ha i salladen eller pynta med på tallriken och äta upp. 
Alla färger vi har omkring oss påverkar oss vare sig vi vill eller inte. Grönt lär ha en lugnande inverkan på oss medan rött är energirikt och får hjärtat att slå snabbare. En sak är säker. Vackra blommor gör mig glad oavsett vilken färg de har.
Port-a-cath.
Någon undrade kring venporten. Nu är det ju över tio år sedan jag fick den inopererad förra gången men det funkar ungefär så här.
Jag får lokalbedövning och lugnade medel, vilket jag definitivt vill ha, så jag klarar av att vara vaken hela tiden utan att bry mig om att de bökar runt medan de opererar. Sen skär doktorn upp liksom en ficka i huden på kanske 5-6 cm ovanför ena bröstet ungefär i armhålehöjd. Venporten är en liten rund dosa med en slang som läggs nära nyckelbenet och in i kroppen i ett större blodkärl som bättre klarar av att ta emot cytostatika. Porten sys fast där under huden och syns inte så mycket egentligen. Men om man som jag nu då, har gått ner en del i vikt, och inte har så mycket fett kvar i det området, så kommer den nog att synas som en cirkel som står ut lite alldeles under huden.
Det jag ogillade med porten då för tio år sedan var att jag tyckte det var obehagligt att känna att det fanns något främmande under huden. Att ligga på mage eller på höger sida gjorde att jag blev påmind om porten och blev illamående varje gång (av psykiska skäl).
Det som är bra är att sköterskan sen inte behöver hitta ett bra kärl att sticka i utan man sticker i dosan genom huden och hamnar alltid rätt. Sticket går genom huden, genom ett tunt membran via själv dosan, genom slangen och ut i blodet. En del använder emblakräm för att bedöva huden inför själva sticket, men man kan nog klara sig utan. Det bränner till under en kort sekund bara sen är det klart. Man kan ta prover, ge medicin och dropp genom venporten.
En venport kan sitta länge. Flera flera år om det behövs. Membranet klarar av ca 2000 stick. Man måste bara åka in och spola den ren från koagulerat blod och sånt om den är oanvänd länge. Annars kan man leva precis som vanligt med en venport inopererad. Ett annat ord för venport är Port-a-cath.
Suck!
Det biopsin visar är att min cancer ändrat egenskaper. Behandlingen jag får är inte längre effektiv och ska avslutas. Istället ska jag få Herceptin (som är en antikropp) och Navelbine (som är en cytostatika). Jag ska få en venport inopererad omgående och göra en undersökning av hjärtat och en skiktröntgen. Behandlingarna ska sen ges var tredje vecka och de första gångerna vill Nisse att jag kommer till Umeå och får dem, så han kan hålla koll på hur jag mår och reagerar på läkemedlen. Kanske måste jag också övernatta på patienthotellet för att hinna göra det som göras ska. En dag kanske inte räcker till.
Det här är positivt. Man får försöka tänka så i alla fall. Herceptin är effektivt och brukar inte ge speciellt mycket biverkningar och samma sak är det med Navelbine. Det finns värre.
Hela processen sätter igång genast och jag kan börja vänta kallelser till de olika behandlingarna och undersökningarna ganska snart. Venporten känns gruvsam. Jag gillade aldrig att ha den där främmande aliendosan synlig och kännbar under huden. Men jag kommer inte undan det, säger Nisse. Det är nödvändigt med en venport när man ska behandlas med cytostatika en längre tid. Och det är Nisse som bestämmer.
Suck! Det känns som att jag tar ett nytt steg på spelplanen nu på väg mot slutrutan. Så länge det är lugnt känns det som att allt är i sin ordning men nu känner jag mig rätt omrufsad igen. Blåsten gjorde sitt under promenaden men Nisses telefonsamtal fick det sista av håret att hamna i oordning. Ordentligt i oordning. Snacka om bad-hair-day!
Suck!
Hälsoläget igår, idag och imorgon.
Igår hade jag framförallt ont i huvudet. En migränliknade värk i pannan som påverkade ögonen som kisade och hade svårt att fokusera. Jag har känt av den här huvudvärken till och från under några veckor och det oroar mig lite. Pannan ömmar till och med när jag trycker försiktigt med handen. Kan tumörerna i skallen göra ont på utsidan? I förrgår hade jag ont i magen. Jag var svullen och öm och hade magknip. Jag har tolkat det som magkatarr och har nu fått Omeprazol utskrivet. Men tarmarna jobbar ju dåligt också. Det gör inte precis att man känner sig på topp. Trött är jag alltid. Mer eller mindre. Osäkert om jag blivit så mycket piggare av blodtransfusionen heller. De bästa dagarna är jag stel och öm i ryggen. Och det är de bästa dagarna. Problemet med den dåliga aptiten är gissningsvis en detalj som förvärrar alla de andra krämporna. Om man inte får i sig tillräckligt med näring orkar man sämre såväl psykiskt som fysiskt. Smärttoleransen blir sämre och man hamnar i en ond cirkel. Jag är medveten om detta och utkämpar mitt matkrig varje vaken timme.
Jag mår bättre idag än igår. Man får försöka hitta något positivt i allt det bedrövliga. Kanske mår jag ännu bättre imorgon?
Nya egenskaper?
Nä, skämt åsido. Men skulle det verkligen vara så konstigt om blodet, som varit en del av donatorn och passerat hans/hennes hjärta, hjärna och muskler ja hela kroppen ju, har absorberat energier och tar dem med sig till mottagaren? Ganska logiskt egentligen. Och jag hoppas att han låg där på blodgivarcentralen och tänkte på den nytta blodet skulle göra hos mottagaren. Jag hoppas att han blundade och sände en tanke tillsammans med sitt blod med en önskan om tillfrisknande för den som får den fina gåvan.
Om du funderar på att bli blodgivare kan du få mera information på Geblod.nu. Vem vet, en dag kanske du behöver blod själv, för att överleva eller bli frisk.
Ungefär fyra timmar tog det att få två påsar blod. Det var rött och fint och passerade genom en blodvärmare som såg till att det hade lämplig temperatur. Tiden gick ganska snabbt ändå. Jag hade med mig en korsordstidning och jag pratade lite med andra patienter och så kom Sara på besök. Hon gör sin praktik på en avdelning våningen under och fick gå ifrån för att hälsa på sin lilla mamma en stund. Lite trött blev jag också och halvdåsade lite där jag låg.
Efteråt frågade doktorn hur jag mådde och om jag kände mig piggare. Men det kan jag inte påstå. Inte kände jag för att dansa eller skutta eller klättra i träd. Kanske behöver mitt blod bekanta sig med det nya innan det börjar spritta i benen. Så är det nog.
Den skröpliga människan.
Det ringde på dörren på måndagskvällen. I titthålet såg jag två kvinnor, som vid första anblicken liknade två nära vänner till mig. Jag såg att de inte var de, men öppnade trots att jag verkligen inte kände för besök.
Det var Sara och Jenny, två söta och artiga Jehovas vittnen. Nej, läget var inte rätt för en diskussion om bibeln. Men, ja, jag kan ta emot Vakttornet för mars månad och den lilla specialfoldern som hörde till. Tack tack. Jag lade mig i soffan igen. Jag brukar faktiskt bläddra eller i vissa fall läsa igenom det de vill förmedla och idag fastnade jag för rubriken i versaler på foldern med rubriken VAKNA! Fem steg till bättre hälsa vill man tipsa om. Och goda råd är dyra så jag högg genast in på den tunna skriften.
Inledningsvis pratade man om sånt jag redan visste. I fem steg förslår Jehovas vittnen att man ska äta förståndigt, tillgodose grundbehoven (vila, tandvård och läkarbesök m.m), motion, sköt om din hälsa (håll dig och hemmet rent och använd cykelhjälm m.m) och slutligen ska man Hitta motivationen vilket man kan åstadkomma genom att ta till sig kunskap på olika sätt. Detta låter ju förnuftigt och bra på många vis.
"I den här bristfälliga världen är det omöjligt att få perfekt hälsa. När du blir sjuk behöver det inte alls bero på att du misskött dig - ofta rör det sig om medfödd mänsklig skröplighet".
Aha. Jag är lite mänskligt skröplig bara? Fast jag har ju festat och rökt också i mina dar. Det är nog därför jag är sjuk. För tandläkaren har jag ju gått till ofta. Jag hade ju till och med tandställning. Vilat har jag gjort. Mycket. Städat likaså. Det där med cykelhjälm kan vi stryka. Jag brukar inte cykla alls. Hm. Hur var det nu? Jag hade visst några timmar i nionde klass som jag inte kunde redogöra för. "Frånvaro utan intyg." Ska det vara den där jäkla skolkningen? För jag tycker inte att jag lagt märke till att min familj eller förfäder har varit särskilt skröpliga.
Behandling nr 38
Jag fick vänta en stund. Sen kom Kjell. Och när han inte satte sig hos mig, som han brukar (en kort stund. Eller så sätter han sig inte ens, frågar bara om jag mår bra) Men när han inte satte sig hos mig utan föreslog att vi skulle gå till hans rum, blev jag kall i hela kroppen, och tänkte förstås på benmärgsbiopsin som jag ännu inte fått något besked om. Vad har det provet visat? Jag har gjort 38 behandlingar och aldrig fått gå till Kjells allra heligaste rum.
Egentligen vet jag inte om biopsin visade något vi inte redan visste. Om den visade något nytt. För biopsin visade ju att cancerceller fanns i benmärgen. Och det hade vi väl anat och gissat redan. Hur länge spridningen nått till benmärgen har man ingen aning om. Det är därför blodvärdet går ner eftersom cancercellerna påverkar blodbildningen som ju sker i ryggmärgen. Inget nytt alltså. Idag var Hb 99. På stadig väg neråt.
Man kunde också hitta markörer som tydde på att Herceptin var ett bra läkemedel för mig. Listan över biverkningar känns inte lockande. Detta kan man läsa i Fass:
Mycket vanliga biverkningar av Herceptin, som inträffar hos fler än 1av 10 patienter:
-
diarré,
-
svaghet,
-
hudutslag,
-
bröstsmärta,
-
buksmärta,
-
ledsmärta
-
febril neutropeni (feber vid sjuklig minskning av vita blodkroppar)
-
och muskelsmärta.
Andra vanliga biverkningar av Herceptin, som inträffar hos 1 till 10 av 100 patienter:
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Faktum är, att hela samtalet med Kjell var lite konstigt. Han övergick till att prata om att behandla mitt låga Hb med en blodtransfusion, vilket också bestämdes till tisdag på eftermiddagen. Tre timmar tar det. Puh. Men förhoppningsvis leder det till mera ork och lust och energi.
Det här med Herceptin måste jag ta reda på mera om. Jag tyckte att han slätade över alltihopa. Han sa till och med att "det kan du nog må riktigt bra på" och fick det att låta som ett uppiggande kurbad. Nä, jag får nog fråga någon annan om jag ska få veta vad Herceptin kommer att göra för mig.
Behandlingsdagens kväll tillbringade jag i TV-soffan. Som alla andra kvällar. Trött. Jag lade mig rätt tidigt och sov oroligt med overkliga upplevelser och högljudda diskussioner med mig själv i drömmarnas värld.
Fototriss - På G
Av garnet jag tänkte sticka en halsduk av blev det en jätteful mössa som jag aldrig kommer att använda. Det finns inget bildbevis men den ser verkligen ut som en sån där sjögurka man ser på naturprogram ibland.
Vår kära Moder Jord är en glob som på senare tid plågats av flera stora katastrofer. Må hon klara av att återhämta sig så att de som drabbats illa kan känna glädje igen.
Sötsaker och godis med mycket socker är för vissa en drog att jämställa med till exempel heroin. Tänk att något som ser så harmlöst ut kan vara ett sånt gissel om man äter för mycket och för ofta av det.
Nougat med bly och choklad?
Efter fler besök i en öviksbutik som säljer tapeter, målarfärg och diverse inredningsdetaljer kände jag mig säker på min sak. Ja åtminstone så säker jag kunde bli. Jag var ju tvungen att bestämma mig någon gång. Och målaren ville ju ha besked. Han ville sätta igång och jobba. Så jag våndades klart och redogjorde på en ritning för vilka färger och tapeter jag ville ha i den nya lägenheten.
Det är så svårt att välja!!!
Med hjälp av ett lite tapetprov valde jag en färgnyans till vardagsrumsväggarna som kanske kan kallas nougat. Jag gillar den färgen och har den nu, i tapetform, där jag bor nu alltså. I uppmålad form var den mörkare. Uppblandad med mörk choklad? Den ser god ut, men det var inte riktigt vad jag tänkte mig. Till köket har jag valt att en vägg ska vara mörkt plommonfärgad och de andra väggarna grå. Målaren hade börjat med det grå men ... det var mörkare än jag sett inom mig. Åt blyhållet. Går det att begripa.
Sara som var med och såg färgerna på plats, tycker att jag överdriver och att det kommer att bli bra. Nu ligger det ju papper som skydd på golven, det hänger plast över hela köket och det är inte färdigt. Ostädat. Och Sara säger också, att med gardiner, möbler och annat på plats, kommer det att bli skitbra. Jag är inte säker. Jag tror att jag gjort bort mig.
OK. Ibland blir det fel. Eller så blir det så himla bra i slutändan att jag kommer att skratta åt det här inlägget. Det vill jag gärna göra. Gapskratta. Men nu är det som det är. Det får bli som det blir. Jag får stå mitt kast. Men nästa gång kommer jag nog att rådfråga någon inredare eller nån som håller på med Feng Shui eller någon annan som har erfarenhet av färg. Det är bäst så.
Vackra blommor från Carina.
Och så fick jag besök av fina Carina. Hon hade med sig en jättevacker blombukett som liksom strålade vår i olika färger. Tack snälla!
Vi fikade och pratade ikapp oss lite. Hos Carina bor Smilla, som är mamma till Kitty. Efter lite dramatik födde hon tidigare i veckan fyra ungar. Två klarade sig inte, men det blev till slut två små rödhåriga halvbröder till Kitty. De lär vara små helt underbara knyten. Jag kan knappt bärga mig från att åka och hälsa på dem, men jag ska vänta nån vecka till tills de är lite större. Carina är en erfaren och van extramamma till kattungar så de är i goda händer.
Det är alltid kul med besök. Men efteråt var jag trött trött trött. Promenaden, maten, fikat, pratet och (faktiskt) dammsugning tidigare idag, tog knäcken på mig. Platt ryggläge med morgontidningen och en filt kändes behövligt när Carina åkt hem. Nog är det rätt skönt med en eftermiddagslur?! Jag tror att det var jag som uppfann det.
En ängel med varma händer.
En ängel nära mig hörde mitt rop på hjälp. Hon förstod att jag behövde mera energi och styrka och hon ville gärna förmedla det till mig i en behandling med Reiki Healing. Solveigs varma händer kanaliserade energi till mig och jag kände hur väl jag behövde det. "Reikin jobbar på människan både andligt, mentalt, känslomässigt och fysiskt." kan man läsa på Solveigs hemsida, Månstrålen. Ja, jag kan lova att jag behöver hjälp på många plan.
Efteråt fikade vi och pratade lite i Solveigs hemtrevliga kök. Man vet inte alltid orsaken till att en människa plötsligt dyker upp i ens liv. Men var så säker på att det finns ett skäl. Det känns bra tycker jag och tänker än en gång på hur väl mitt motto stämmer i många situationer jag hamnar i. "Det finns inga tillfälligheter".
Tack, Solveig, du är verkligen en ängel.
Tredje gången gillt?
Som många vet, består sladden av två delar. De förenas på mitten av en svart fyrkantig låda som säkert har en viktig funktion. På ena sidan om lådan sitten en sladd som går in i datorn. På andra sidan sitter en sladd som går in i vägguttaget. Efter att ha hört mig för om att köpa en ny sladd, har jag fått veta att just den sladdstump som Kitty gnagt på är tio gånger dyrare än den andra. Jag måste alltså ut med 500 spänn för att få en ny sladd av den här typen. Och då är det dessutom en piratvariant. Inte ens en "original". De är ännu dyrare. Ja, katterna av idag är så moderna och it-kunniga att de till och med vet vilka sladdar de ska inrikta sig på för att irritera riktigt mycket.
Åter till inläggets första mening. Igen. Detta är ju den tredje "sladdgrejen" på senare tid. Först blev jag ju bestulen på sladden till motorvärmaren. Någon ryckte helt enkelt ut den ur bilen så jag hade en kall bil plötsligt en dag när jag skulle hämta den. Grej nr 2 var ju när själva kupévärmaren valde att dö. Och eftersom det var mycket kvar av vintern tvingades jag köpa en ny. Och så grej nr 3 idag nu då. Men, det lär ju vara så. Eller hur? Att det ska vara tre saker i en följd som går sönder eller försvinner. Det finns någon gammal amsaga med den betydelsen. Sååå tröttsamt när det stämmer!
Tur i oturen är att Sara fått rycka in och jobba både fredag och lördag den här helgen. Hon kommer inte att behöva sin dator och lånar ut den till mig tills i morgon kl 14.
OK. Kanske det kunnat vara värre. Inte vet jag. Kanske kunde Kitty fått en stöt om det gått värre. Hon kanske skulle ha skadat sig om det velat sig riktigt illa. Och nu är hon ju oskadd. Lite förolämpad över min reaktion, men oskadd. Det enda som behövs nu är alltså en ny sladd.
Härmed efterlyser jag en sladd som passar min Acer-dator. Ta en titt där hemma i den där kartongen där den där gamla datorn ligger som ni bytt till en nyare. Kanske kan jag möjligtvis få eller köpa den om ni inte behöver den längre? Tack!
Panikångest?
Jag har inte alls varit på hugget idag. Förmiddagen kändes OK. Eller, snarare som vanligt. Det var vid ett-tiden, när jag bestämde mig för att gå ut, få lite luft och lite sol, som det brast. Jag insåg att jag inte kunde gå ut utan att äta lunch och kände också i kroppen att jag behövde äta något. Jag kokade en havregrynsgröt och kände mig stolt över det nyttiga valet.
Men när gröten låg där på fatet, men äppelmos och mjölk, tog det stopp. Inte bara så där att jag inte kunde äta. Att tuggorna växte i munnen. Inte bara så. Mer. Psykiskt på något sätt. Jag satt där vid köksbordet och bara blundade och hade gröt i munnen och kunde inte svälja. Och framför mig hade jag den där tidningen från ICA. Buffé. Och när jag öppnade ögonen var det bilder på mat och gröt var jag än såg. Jag kände paniken stiga inom mig. Blev kallsvettig och varm om vartannat. Kanske var det en liten panikångestattack. Vad vet jag. Jag hällde bort gröten. Lade ihop buffétidningen. Lade mig.
Jag drog för alla persienner. Gömde solen jag alldeles nyss ville ut till. Gömde ljuset och våren där ute och bara kröp ner under filten i soffan och sov. Jag sov och sov. Och vaknade och ... var hungrig! Jag hade sovit i nästan fyra timmar och medan jag vaknade till låg jag och funderade på vad jag ville ha att äta. Lite skinka och keso blev det, ett kokt ägg, två kiwi, några strimlor paprika. En hyfsad måltid. Jag åt allt. Jag känner mig bättre nu. Men det är olustigt hur snabbt det kan ändras. Hur fort det svänger. Jag är definitivt inte stark. Inte som tidigare. Jag är känslig. Både psykiskt och fysiskt. 
Utan att stirra sig blind på att jag är svag och känslig, och låter mig styras av det, känner jag att det ändå är viktigt att jag kommer ihåg det. Jag är medveten om att jag inte klarar allt som jag klarade tidigare. Något är annorlunda och jag måste anpassa mig och min kropp efter den kapacitet jag har idag. Det kanske aldrig blir bättre. Jag kanske inte blir så mycket starkare. Och då är det nödvändigt att jag är medveten om det så jag inte överraskas som jag gjorde idag. Jag blev rädd. Men kanske är det bara första gången det händer som man blir rädd. Jag hoppas det.
Det är över för den här gången. Jag mår bättre nu. Och efter ett samtal med Emma på Skype känner jag mig nästan lite upplivad. Hon åker till New York ikväll och är snart på väg hem till Sverige och till mig. Det behöver jag.
Att hamstra makaroner.
Hamstern samlar sin mat i kindpåsarna. Fröer och nötter och sånt sparas till ett senare tillfälle i fickor som går ända ner till midjan. Det gäller att inte stå utan när det kommer tuffare tider. Så känner och tänker även jag. Såväl undermedvetet som medvetet. Ser jag att man säljer schampo till ett särskilt lågt pris är jag smart och ekonomisk och köper jag två flaskor även om jag redan har så jag klarar mig hemma.
Den här söta hamstern har jag lånat från Wikipedia.Detta samlarbeteende har jag sysslat med så länge jag kan minnas. Åtminstone sen jag fick eget hushåll i början av 80-talet. Det känns tryggt att ha det här lilla lagret. Jag blir aldrig överraskad och handfallen av att stå utan någonting. Det handlar väl om ett behov av att ha kontroll, antar jag. Det känns bra. Det ligger ju på en helt oförarglig nivå. Tycker jag. Vad som skulle hända om jag lät makaronerna ta slut, vet jag inte. Det har aldrig hänt ...
På TV har jag sett tragiska livsöden som handlar om människor som sparar och samlar på skräp. Gamla tidningar och tomma förpackningar av olika slag travas på varandra i avsikt att användas någon gång. Hög läggs på hög och gör det omöjligt att bo bland bråten. Kartonger och högar med kläder läggs på sängar och möbler och lämnar eventuellt en sittplats för bostadsinnehavaren att sova och leva. Smuts och ohyra dras till oredan och varken samlaren eller anhöriga mår bra i situationen. Det finns ett namn på sjukdomen. Man är en Hoarder = en samlare. Mycket tragiskt. Så illa är det inte för mig. Förmodligen känner inte ens mina närmaste vänner till min lilla vana. Döttrarna vet förstås. Och kan skratta lite åt det. Och åt mig.
Jag jobbar på att tömma mina lager nu. Inför flytten ska vanorna bli annorlunda. Av praktiska skäl. Det går alldeles utmärkt. Det känns inte alls jobbigt. I framtiden ska jag inte uppträda som en hamster. Jag ska leva mera dag för dag. Flyga högt och se lättare på saker och ting. Som en slända.
En tusenfoting på hallmattan.
Kanske beror det på att jag har lite att göra. Kanske är det något i generna (har hört att jag har släktingar som upplever liknade impulser). Kanske är jag bara elak och kritiserande och anmärker på ord och små grammatiska detaljer. Eller möjligtvis försöker jag bara ge igen för att jag fick dåligt betyg i svenska av den där jäkla Barbro i gymnasiet. Låt mig förklara.
Den här intelligensbefriade katalogen från bon prix kravlade likt en äcklig tusenfoting in genom brevinkastet och landade på min hallmatta. Bilderna och texterna får mig att hånskratta och vilja kräkas, den gör mig irriterad och bestört och förolämpad. Utan att överdriva det minsta. Helt oförberedd började jag bläddra i katalogen som hade mitt namn på med stora bokstäver på baksidan.
Utan att ana det skulle jag komma att överfallas av fullkomligt befängda löften och påståenden förenade med att köpa kläder från företaget, idiotiska översättningar och formuleringar, felstavningar och särskrivningar, ja så till den milda grad att jag kände mig svimfärdig och illamående. Katalogen verkar skriven av en 6-åring med svenska som andra språk (intet ont om dessa barn, men de bör inte ansvara för utskick av det här slaget).
Beskrivningen 'mörk pink' för att förtydliga färgen på en tröja är väl helt förkastlig och gör att man snarare associerar till innehållet i en potta efter en lång het sommarnatt när man druckit för lite vätska och är nära uttorkning.
Chansen att jag skulle beställa något ur en katalog som retar upp mig på det här sättet är minimal, och därför mailade jag också till kundtjänst på bon prix och bad dem stryka mig ur kundregistret så jag slipper få fler attacker i brevlådan. Svaret var ... att det kunde hon inte! Hon kunde inte ta bort mig ur registret eftersom jag inte beställt något. Öh? Nä, det här är ett företag jag inte gillar och som jag också bojkottar. Jag ska definitivt se till att bli borttagen från utskickslistan och kund har jag ju aldrig varit. Dålig stil och klass på det hela, minst sagt. Brrr för sådana verksamheter.
Stark, starkare, starkast.
Brevbäraren hade med sig mer än räkningar idag. Ett Aloha från Emma i Hawaii i form av ett vykort. Förmodligen avsänt innan tsunamin för den nämner hon inte. Hon har fortfarande inte hört av sig via internet men jag gissar att hon är upptagen med att ta sig från ön till fastlandet och San Diego för den avslutande och sista tiden med au-pairfamiljen och vännerna hon har där.
Katterna ville också gå ut i det fina vädret. Snön närmast uteplatsen bär dåligt just nu så katterna går inte långt. Precis som tidigare gillar Tarzan att ligga på stolen eller sitta på bordet och bara titta och njuta av friheten. Idag följdes de åt och gick en bit ifrån varandra på den smala snöfria biten mark som går längs huset. Plötsligt stannar Tarzan och börjar spreja och markera väggen för att meddela andra hankatter vem som basar över reviret. Kitty stirrade storögt på verksamheten. När Tarzan var klar stegade han hemåt och Kitty gick närmare fläcken på väggen och nosade på den för att begripa vad som hänt. Och precis som vän av kattordning började Kitty skrapa med tassarna på marken för att gräva över det som luktade. Duktig Kitty!
Från det ena till det helt andra så gjorde jag till middag en tallrik med lite av varje av vad jag hade i kylskåpet. Det var mycket gott och såg vackert och aptitligt ut. Men Emma skulle ha sagt att det fattades något 'rött' för att det skulle vara perfekt. Det får bli en tallrik i den röd/orangea skalan nästa gång.
Jag känner mig stark idag. Det är en skön känsla och det får mig att förstå hur vek och trött jag har varit och fortfarande är ibland. Det är det här tillståndet jag ska sträva efter. Det gäller bara att jobba på. Och det gör jag. Jag har mycket att se fram emot framöver och vill verkligen orka med allt. Det är med mig som med de stora friidrottarna. Tack vare det stöd och den uppmuntran och applåderna som jag får från publiken, det vill säga mina vänner, så orkar jag det där sista lilla extra som behövs för att slå världsrekord eller bara känna glädje och lust. Tack för mail, sms, telefonsamtal och kommentarer på bloggen. Det är så roligt och värdefullt att veta att ni finns där och ni får mig att vilja orka ännu lite mera.
Gröna fingrar?
Vackra och krispiga tulpaner i en vas, spännande exotiska krukväxter på fönsterbrädan, fröer som förhoppningsvis växer upp till en vacker blomma eller en tomatplanta. Åh, vad sånt är kul och givande! Jag håller inte alls på i någon stor skala. Långt ifrån. Det är bristen på plats som avgör den saken. Har man inte trädgård och/eller växthus kan man inte ha så himla stor odling. Men några krukor brukar det bli.
De senaste åren har jag tagit frön från en paprika, låtit dem torka lite och planterat dem. Det ger snabbväxande och vackra växter som får vita stjärnformade blommor. Ofta bär de frukt. Små gröna och gulliga paprikor blir det om sommaren är nådig. Men lika ofta köper jag färdiga plantor, som tomatplantor till exempel. De är så billiga att det är enklare än att sätta fröer och skola om och hålla på. Om man bara ska ha några, som jag. Det är extra gott att skörda tomater från egen planta. På hösten, när jag är rädd att plantan ska drabbas av nattfrost, tar jag in alla tomater även om de är omogna och gula. Jag lägger alla i en stor skål mitt på köksbordet och ser hur de mognar och blir rödare för varje dag.
I år blir det lite annorlunda. Jag ska inte sätta några fröer alls. Det är lite opraktiskt med en massa små krukor och jord och sånt med tanke på flytten nu i april. Och inte vet jag riktigt hur det blir med uteplats på nya stället heller. Lägenheten har en utgång rakt ut på gräsmattan och jag ska ställa mina trädgårdsmöbler och min parasoll där så länge. Så småningom hoppas jag på plattor eller trägolv så det blir snyggt, men det är en senare fråga och det är inte alls säkert att fastighetsägaren vill kosta på mig detta redan i sommar. Jag tar med mig mina krukor så klart och får väl köpa plantor när jag kommit på plats. Enklast så.
Det är något meditativt över att sätta händerna djupt i jorden. Att känna den fuktiga livgivande massan mellan fingrarna. Det kräver tålamod och inre stillhet att hålla på med växter. Kärleksfullt tar jag bort döda och skadade blad och vattnar och skyddar de ömtåliga blommorna från alltför stark sol. Under sommarmånaderna kan jag sitta långa stunder och bara se på mina växter. Kanske flyttar jag på en kruka eller vrider på den lite. Kontakten med jorden och samhörigheten med växterna och djuren som lever med växterna ger mig styrka och sammanhang.
Jag skulle inte trivas utan att ha blommor av olika slag omkring mig. Jag föraktar självklart inte en kaktus eller en annan 'ful' växt heller. Även en krukväxt utan färgglada blommor är vacker för mig. Kaktuser och suckulenter är intressanta och spännande och förtjänar sin plats på jorden också.
De här bilderna visar några av de växter jag skött om under åren. Känner ni igen dem? På den fjärde bilden prunkar en persilja och citronmeliss, lika vackra som goda. Och varför inte en kruka med gräslök. Perfekt att kunna klippa en näve till en god kall sås direkt från egen kruka. Kitty nosar upp något intressant i den stora vas med lupiner som jag hade härom året.
Ja, det här med egna växter att påta med är en lyx som tillför så mycket i mitt liv. Det är en meningsfull sysselsättning, något som är givande för ögat att se och alldeles säkert ger det mig energi och lust på ett alldeles särskilt sätt. Jag ser fram emot ännu en vår med nya vänner i min egen Edens lustgård.
Söndag.
Och så knackade det på dörren. Sara och Christer kom för att ta med det allra sista av Saras grejor från källarförrådet och från hennes rum. Igår sålde vi den säng Sara haft på sitt rum. Det känns bra att kunna minimera mängder saker nu inför min flytt. Jag inser med ens att det inte är så länge kvar. Men jag tror att jag har koll på läget.
Katterna tog en kort promenad i solen och Kitty visar upp sig från sin bästa sida när jag tar fram kameran.
Kitty njuter när Christer borstar hennes långa päls.
Tarzan och Kitty tar en svängom. Det är oklart vem som bjöd upp. Men hemma hos oss brukar det vara varannan damernas.
Ungdomarna åkte hem med grejorna de hämtat och sen kom Sara tillbaka för att ta en promenad i vårsolen med sin mamma. Vi valde den norra och längre delen av sjön för hela orkade jag inte idag. Trots det fina vädret. Det är en slinga som tar närmare en timma att ta sig runt och jag känner mig rätt stolt efteråt. Frisk luft och sol på kinderna får mig att känna mig friskare och fräschare. En stund. Och humöret blir bättre. Men trött är jag i alla fall.
För tredje dagen åt jag sen Majkens pasta till middag, och slängde resten. Nån måtta får det vara. Fler dagar än så får jag inte i mig samma mat. Även om det är gott.
Ögonen kliar nu efter en dag med mycket frisk luft och utan att ha vilat alls under dagen. Gäsp ... Nu väntar TVn och soffan i några timmar innan sängen får besök. Det var min söndag det.
Fototriss - Öppen.
Se upp för verklighetstrogna och lite otäcka bilder.
Den första bilden visar en ÖPPEN fraktur. Det här gör ont. Snabbt till läkare är mitt tips!
Om någon kommit för nära ÖPPEN eld och börjat brinna kan man kväva elden med hjälp av en filt eller matta. Få omkull den som fattat eld och lägg filten från huvudet och ner mot fötterna och se till att det blir tätt så att elden kvävs.
En stor och ÖPPEN skada på det här viset kan blöda väldigt mycket. Sätt tryckförband!
Ta hand om varandra och hjälp den som behöver. ÖPPNA ditt hjärta!
Min fredag.
Vi gick omkring där i den stora matmarknaden och vi delade kundvagn, vilket kändes som en bra idé. Man får plats med massor av varor i den. De är ju enomt stora. Och djupa. När man ska lägga upp varorna på bandet, för att betala, måste man nästan hänga över kanten på vagnen, med benen sprattlande utanför och i luften, för att nå varorna i bottnen. Men det är roligare att ha samma vagn. Man följs åt under shoppingen och kan prata och diskutera priser, kvalitet och kalorier.
De fyra matvarorna som stod på min lista var snart avklarade. Och då var jag klar med mitt då? Nä, inte alls. Nu börjar själva arbetet. Sara bistod med tips och råd. Själv gick jag omkring med både antenner och radar aktiva för att hitta något jag kan tänka mig att äta i helgen. Jag behöver flera matalternativ att välja mellan varje måltid. Som på den värsta fina restaurangen behöver jag en varierad meny. För jag kan ju ha bestämt mig innan, för att göra en omelett med tomat och ost och så står jag där med äggen i handen och känner i hela kroppen att jag inte kan äta detta just idag just nu. Då blir det till att komma på något annat. Och då måste det finns ett alternativ hemma i kylskåpet. Man skulle tro att kostnaderna för matinköp skulle vara låga när aptitetn är dålig men jag tycker nog att den är lika hög som innan tjejerna flyttade. Och innan besöket på mataffären avslutas måste det ju även finnas lite olika typer av lördagsgodis i vagnen. Check!
Vi följdes åt hem till Sara när vi var klara med inköpen. Hon är så söt den lilla Milla. Saras och Christers katt. De fick henne via Djurskyddet för en tid sedan. Det man vet om henne är att hon strykit omkring utomhus sedan i höstas och varit kall och ensam. På grund av stora mängder tovor i den långa pälsen valde veterinären att raka hennes kropp utom på huvudet, svansen och benen. Hon ser verkligt kul ut! Nu har det vuxit ut lite och det känns och ser ut som brun-svart sammet när man stryker henne över ryggen. Och hon pratar mycket och gärna. En riktig gotös.
Efter en stund anfölls jag av den där tröttheten som hela tiden lurar i närheten och som kastar sig över mig när jag sätter mig ner. Jag tackade för mig och åkte hem.
Snabbt rörde jag ihop fredagens middag för att kunna koppla av och 'göra kväll'. Utan att känna efter närmare tillredde jag det som jag kallar Majkens pasta. Namnet kanske inte alls stämmer men jag kallar rätten så eftersom det var min moster Majken som serverade den till mig första gången för kanske trettio år sedan. Minst. Kanske har receptet ändrats något under åren men jag gör enligt följande. Koka spagetti. Blanda en burk krossade tomater med en burk tonfisk och krydda med grovmalen svartpeppar. Puttra några minuter. Stek bacon knaprigt och låt rinna av på papper. Rätten är klar. Servera med spagetti underst, några skedar tonfisksås på och sen en näve bacon överst. Salt och gott!
Jaha. Gott var det, men jag fick bara i mig, typ fem tuggor innan det tog stopp. Jag ställde tallriken åt sidan och planerade att äta resten senare. Och det gjorde jag. Jag såg på TV några timmar och värmde sen upp pastarätten och åt upp alltihopa sittande i TV-soffan. Vilken tur att man får göra lite som man vill!
Alerta skyddsänglar, tack!
Nu vill jag att hon kommer hem. Det känns bättre för mig när hon finns i närheten så jag kan ha lite koll på vad hon gör och var hon är. Då är det lite lugnare i ett modershjärta. Bara några veckor kvar nu. Stackars flicka, vad hon ska bli överöst med kramar när hon kommer hem. Vi är många som saknat henne de tretton måndader hon varit på vift ute i världen.
Snö i Övik och tsunami i Japan.
Redan i går kväll började det snöa och idag ligger det en flera centimeter tjock snömatta överallt. Vaktmästaren väckte alla i huset när han skrapade asfalten på den lilla mängd som kommit med sin lilla leksak traktorn. Duktigt! Bra att du skrapade så noggrant. Och lät skopan dra omkring gruset på asfalten fram och tillbaka utanför mitt sovrumsfönster. Det är njutning på morgonen det.
Katterna kastade en snabb blick genom fönstret och bestämde sig för att stanna inne idag. Det är tydligen vinter igen. Lika bra att gå och lägga sig igen. Det tycker jag också.
Men jag gjorde som jag brukade. Åt frukost medan jag såg på Nyhetsmorgon. En tsunsmi i Japan! Fy, så otäckt! Och så kom jag på att ... Var ligger Japan? Var ligger Hawaii? Stilla Havet? Herre gud, har jag inte en kartbok i hela huset. Det känns inte kul att Emma just nu är på en ö mitt i Stilla Havet. Är det tillräckligt långt borta? Vet man på Hawaii vad som händer i Japan? Åh, om hon kunde höra av sig snart!
Provence 2009.
Du milde! Har det redan gått två år sedan jag körde hyrbil runt i Provence, Frankrike? Jamen, det låter ju så härligt, äventyrligt och spännande. Och det var det. Så här gick det till:
Jag läste på Bröstcancerföreningens (BRO) hemsida att man kunde söka ett stipendium som innebar en vistelse på en vingård i Provence. Ägaren till vingården har själv haft bröstcancer och vill på detta sätt låta andra som drabbats av sjukdomen, att få en chans att bo på det här intressanta sättet. Det var sista dagen för ansökan om stipendiet och jag skrev ihop en berättelse om mig och varför jag ville åka iväg till Frankrike. Tyvärr har sista ansökningsdag för årets stipendium varit, men då har du ju gott om tid att förbereda dig för 2012 års ansökan.
En kort tid efteråt blev jag uppringd av Lisa Kähler, som stod hemma i Provence och berättade att jag var välkommen till henne för en vistelse på hennes vingård. Jag satt ner när jag svarade i telefon men när det gick upp för mig vad det handlade om ställde jag mig rakt upp och kände mig faktiskt smått chockad och både kall och varm på samma gång. Jag vann! Jag skulle bo på en vingård i Provence! Hej och hå!
Så småningom var det praktiska kring resan avklarat och den 4 maj 2009 landade jag, Sara, Emma, min syster Britt och min mamma Ketty på flygplatsen i Nice med pirr i magen och vi var mycket förväntansfulla.
Vi tog oss per hyrbil ca tio mil till Le Plan de Noyer där vi skulle bo i en del av ägarens stora och 200 år gamla hus. Vi var omgivna av en vingård och en massa träd och blommor som börjat spira i den franska försommaren. Duvor kuttrade i träden intill och både hundar och katter strök omkring och vaktade oss rätt vilsna och bleka svenskar. Alldeles nära fanns en liten by med några restauranger och små butiker. Men vi hade vår hyrbil som vi använde för utflykter av olika slag. Bland annat åkte vi en dag till St Tropez vid Medelhavet och strosade omkring där. Vi tog också ett bad i havet på en strand som visade sig vara en nudiststrand. Men det är en helt annan historia. Nära vår vingård fanns också en alldeles otrolig marknad där man kunde köpa ost, oliver, kryddor, kläder och mycket annat. Där hade vi kunna spendera dagar, men marknaden i Lorgue gick av stapeln endast en dag i veckan. Den lite större staden Draguignan erbjöd strövtåg i smala gränder och fika på franska på ett mysigt torg.
På 'vår' vingård fanns också en pool och vi låg gärna och slappade med en bok och bara umgicks. Vi lagade mat, spelade spel, pratade och hade det mysigt på kvällarna vid brasan under de svala kvällarna. Vi åt en läcker fransk middag tillsammans med ägarna till vingården och naturligtvis fick vi smaka gårdens goda vin. Tiden gick bara alltför fort och efter en vecka var det dags att återvända hem till Sverige igen. Det var en helt otrolig upplevelse att vara tillsammans, vi tjejer i familjen, och bara vara. Sådan kvalitetstid är dyrbar i en familj som fått besök av Cancermonstret.
Matglad?
Vi besökte också Djurmagazinet då det var dags att köpa lite mat till de håriga gullungarna. Jag lyckades hitta en förpackning där Bäst föredatum precis passerats men som stod kvar bland de andra påsarna på hyllan. Ha! Halva priset! 200 spänn bara så där. Jag kan tillägga att maten garanterat är god och näringsrik i ytterligare sex månader ungefär.
Jag skjutade hem Sara och följde med upp en stund. Milla hade somnat i Christers garderob och ville inte komma fram, men jag såg det lilla svarta huvudet längst in där i mörkret och hon ropade i alla fall 'hej' när jag kom. Jag och Sara klurade en stund på en av hennes skoluppgifter tills jag blev så himla trött att ögonen sved på mig.
Tillbaka hemma igen var det dags för middag och jag festade på stekt rödspätta med potatis och spenat och citron förstås. Jag åt upp alltihopa! Dagen är inte slut men hittills har jag förbanne mig förtjänat en matmedalj. Eller åtminstone en efterrätt. Inte sant?
Rufsigt hår och palt.
Jag har varit så himla trött. Det är inget nytt i och för sig. Jag orkade inte ta itu med smutstvätten och byta sängkläder som jag hade planerat. Jag mådde illa och blev liggande i soffan istället och sov. Det gör inget. Tvätten ligger ju snällt kvar och väntar tills jag känner för att göra något åt den.
I måndags överlämnade jag önskelistan på vilka väggfärger och tapeter jag vill ha i nya lägenheten. Målaren ska sätta igång nu i slutet av veckan. Jag åkte också till den nya lägenheten för att kika lite och hade tur! En ung pojke var där och höll som bäst på att lägga golv. Det blir så snyggt! Går de bara med på det jag önskat när det gäller väggfärg så blir det en läcker lägenhet.
På hemvägen tittade jag in till mamma som gärna tackade ja till skjuts till affären och tillbaka.
Det fina och varma vårvädret har lockat. Men inte till att gå ut. Så långt räckte inte ambitionerna. Jag har bara släppt ner persiennerna och varit inne och tittat ut. Det där jag bestämt mig för, att jag ska gå ut varje dag, har inte blivit av. Annars är det en bra regel. Att varje dag se till att klä på sig något annat än myskläder, borsta tänderna och göra en frisyr av hårrufset och sen lämna lägenheten. Om det så bara är för att gå med soporna eller posta ett brev eller se att bilen står kvar på parkeringen. Jag har inte gått ut sen i måndags nu. Frisyren är katastrofal. Eller rolig. Beroende på om man ser på den som utomstående eller har den på sitt huvud.
Katter har inget problem med sin frisyr och de har båda varit ute på årets första promenader. Kitty fick sitt livs överraskning när hon råkade ställa sig överst på en rutchkana, en sån som ligger längs med marken i en slänt. Baklänges åkte hon, med svansen rakt upp, hela vägen ner till slutet av kanan. Det förbryllade henne mycket, att klorna inte kunde få fäste i det märkliga underlaget. Tjohoo! Skulle hon nog ha hojtat, om hon kunde. Tarzan sitter helst på stolen på uteplatsen och tittar på fåglarna och njuter av solen.
Vänner har kommit på visit. Sara - den trogna - har naturligtvis kollat att morsan är välbehållen. Och Jeanette kom förbi med egenhändigt tillagad palt som vi stekte upp och åt tillsammans. Det är bara så, att det är så mycket roligare att äta när man har sällskap. Men, inte åt jag så särskilt mycket inte.
Och så har jag nu läst och upplevt Karin Lindells "Ketchupmamman" bok som jag avslutat varje dag med läsning ur. Jag har skrattat och gråtit över de härliga texterna och nu när jag läst ut boken saknar jag den. Fasiken också att hon inte skrivit en hel serie böcker så att jag kunde börja med en ny omedelbart efter. Sorg. Tur är att hon finns kvar på bloggen.
Någon semla har jag inte ätit. Men å andra sidan har jag inte ätit någon på flera år.
Och så slutligen vill jag gratulera alla kvinnor i världen med förhoppning om fred, självständighet och kärlek till oss alla.
Ja, ungefär så.
Grattis Rosie!
Hipp hurra för Rosie idá! Hon fyller år idag, men vi firade henne igår. Hon är fräsch som en tonåring fortfarande och bjuder alltid på smaskiga tårtor och annat gofika.
Rosie och jag är gamla vänner ända sen tidigt 70-tal. Vi gick i samma klass och jag följde ofta med henne hem efter skolan för att slippa vara hemma ensam tills mamma kom från jobbet. Vi bodde i samma bostadsområde och har gått i samma klass från ettan till nian. Det är kul och tryggt med gamla goa vänner från förr. De är inte många som hänger kvar, av ett eller annat skäl, och är så värdefulla. Så, grattis Rosie! Ha en skön födelsedag, även om du måste jobba ikväll. Hurra hurra hurra hurra!
Gäsp!
Kul läsning så här långt va?! Och inte blir det roligare ...
Jag mår inte alls bra på de järntabletter, Duroferon, som doktorn skrev ut. Illamående och magknip är överskattat. Jag har slutat med dem och ska köpa Blutsaft istället. Gamla hederliga Blutsaft. Helt utan biverkningar! För blodvärdet måste ju upp.
Och jag fortsätter min kamp mot aptitlösheten. Det är väl det största psoblemet just nu. Plus den vanliga värken förståss. Inget smakar särskilt gott och jag får inte i mig många tuggor. Men fortsätter som sagt att jobba på det. Vardagsmenyerna kan se ganska konstiga ut. Inte som förr i alla fall.
Havrebrynsgröt med mjölk och äppelmos, en halv köttfärsbiff, vaniljyoughurt med blåbär, lite godis, äggröra på rostat bröd, banan eller annan frukt, en päronsplitt, omelett med tomat, välling, snabbnudlar ... På ett ungefär. Och inte allt samma dag. Och så kompletterar jag med näringsdryckerna. Igår var jag på kalas och fick smörgåstårta. Den var mumsig. Synd bara att jag blir mätt så snabbt.
Striden fortsätter och förhoppningen om att snart orka ta emot våren med en piggare knopp och kropp likaså.
Fototriss - Se upp!
Kranarna har jag trissat med tidigare men de tål att ses igen.
Jerry på UH?
Tjejen i kassan på Café UH böjde sig fram och halvviskade nyheten när jag skulle betala för min smörgås och min kopp te. Sara och jag hade gjort ett antal ärenden på stan och avslutade med vila och näring på vårt favoritställe. Monica i kassan känner till min vurm för kändisar och att jag samlar autografer.
- Han sitter där inne! sade hon med låg röst och nickade leende.
Med brickan i hand svepte jag med blicken över lokalen och såg barn, tonåringar, medelålders och gamla. Precis som det brukar. Men ... någon svensk rock-kändis med sällskap som försökte komma undan allmänhetens intresse kunde jag inte se. Ingen stor artist som skyddades av anställda livvakter i en avskild vrå av lokalen. Hm. Konstigt. Kan Monica ha tagit misste? Kan hon ha sett fel? Nä, hon verkade säker på sin sak.
Medan jag tog plats vid ett av borden tillsammans med Sara försökte jag med hjälp av uteslutningsmetoden lösa mysteriet. Små barn med gummistövlar och deras unga mammor går bort. Ett äldre par som äter årets första glass med barnbarnen är inte heller rätt. Tre tonårstjejer vid bordet intill går fria. Men där då? Halvt dold bakom en pelare vid akvariet satt en gammal farbror. Med silvervitt hår och med en bylsig beigebrun jacka med text på ryggen satt en kortvuxen äldre man och tog en kopp kaffe. Han reste sig snart upp och gick med korta lite snabba steg och halvkrum rygg bort och ut från caféet.
Ja, varför inte. Utanför scenen är han ju faktiskt bara en 68-årig man från stockholmstrakten på besök i Norrland. När han tar en fika ser han ut som vem som helst. Utan sin röst är han inte så stor. Jag såg honom inte. Kände inte igen honom. Inte ens när jag såg honom rakt framifrån kändes han bekant. Om jag inte vetat att han var där, skulle jag inte ha förstått att det var Jerka. Jag försökte inte hinna ikapp honom och be om hans namnteckning. Kanske skulle jag ha gjort det. Det kanske skulle ha gjort honom glad att någon kände igen honom ...
I rättvisans namn ska tilläggas att han samma kväll bjöd på en bejublad konsert i en fullsatt arena och han, enligt dagstidningsskribenten, inte gjorde publiken besviken. OK, så kanske det var. Jag var inte där.
Med rak rygg ...
Det låter ju bra, tänkte jag. Men det som har hänt då!? Det som format oss och som gjort oss till den vi är. Är det inte viktigt att förstå hur det gick till och varför det blev som det blev? Det är ju jätteviktigt att först bli klar med det man upplevt och det går faktiskt olika fort för olika människor. Jag, till exempel, är en sån som bearbetar och analyserar vissa saker länge och grundligt. Inte alla saker. Men vissa. Jag kan inte bara släppa allt och vända blicken åt andra hållet och glömma att det hänt. Det är inte ett medvetet val. Det bara blir så. Tankarna bara finns där. I huvudet. Tills jag är klar med dem. Sen blir de tunnare och tunnare och viker ihop sig som ett välmanglat lakan och lägger sig så småningom längst in i linneskåpet utan att ta någon plats alls. Men de finns där. Jag försöker inte förneka något jag upplevt.
Traumatiska händelser, livskriser och andra helt avgörande saker som hänt under åren sätter ju sina märken i både själ och kropp. På nåt sätt tycker jag att alla händelser, även de negativa, ska få behålla sin betydelse - sitt värde. Utan de händelserna hade jag inte varit den jag är idag. Och bara för att vissa saker varit jobbiga måste de inte raderas ur mitt medvetande.
Vissa saker borde jag släppa mycket tidigare än jag gör. Jag borde förlåta mig själv för vissa kassa beslut jag tagit och vara glad för att allt ordnat sig. Men det är inte så enkelt. Men jag försöker. Hjärnan är som en hårddisk som behöver behandla datan i förhållande till nya fakta som infinner sig. Vissa gamla minnen behöver flyttas omkring och kanske styckas upp och analyseras på nytt och kanske - förhoppningsvis - går det upp en luma - Aha! Är det så det ligger till! Är det därför jag reagerar som jag gör? Jag kan förstå mig på mig själv allt bättre.
Det bästa är att kunna titta tillbaka på sin uppväxt och det som varit, använda det för att förstå sig själv och vad som händer idag och samtidigt se framåt med positiv anda och med en känsla av att veta vart man är på väg. Utan rädsla och utan att förebrå sig själv taskiga beslut man tagit. Genom att dra lärdom av det man upplevt kan man gå vidare på ett smidigare sätt. Man kan inte ignorera sina livsläxor.
Med rak rygg och fast blick går jag vidare i livet.
Maskros.
Jag tycker så mycket om den här taklampan som heter Maskros och som kan köpas på IKEA. Den finns i två storlekar och just den här hänger i sovrumstaket hos Sara och Christer. När den är tänd kastar den vackra skuggor på väggarna och i taket och är bara jättefin. Sara säger att det är bra om man är två när man sätter ihop den, men det går väl att ordna. Den här kan jag tänka mig att hitta i ett paket på födelsedagen till exempel. Alldeles säkert kan den göra sig bra någonstans i den nya lägenheten. Så det så!
Lasagne hos ungdomarna.
En sådan maträtt bjöds jag på igår. Sara hade gjort en smakrik och läcker och rent av vacker lasagne med grönsaker till middag och jag fick vara med. Så himla mycket åt jag inte men alla tuggor räknas.
Sara och Christer hjälps åt att göra en låda med mat som får gälla som lunch för Christer nästa dag.
En kvällsfika och Biggest Loser på TV är en lyckad kombination. Det är lättare och godare att äta när man har trevligt sällskap. Och det är kanske inte riktigt bra i vanliga fall, men att distraheras av ett TV-program kan också göra att jag får i mig några extra tuggor. Man får försöka med allt!
Spindelväv och fyllda ryggsäckar.
Det påstås att man kan känna psykisk och fysisk lättnad bara genom att rensa ut gammalt skräp från förråd och garderober. Att gammalt groll och jobbiga minnen kan avdramatiseras och förlora sin tyngd genom att man städar och slänger. Inte så konstigt egentligen. Man pratar ju om att vi alla bär med oss en ryggsäck som innehåller våra upplevelser och erfarenheter. Såväl det positiva och glädjerika som det negativa och sorgfyllda läggs i våra ryggsäckar och vi tvingas bära den med oss hela livet. Därför är det så viktigt att vi inte släpar på onödiga gamla minnen som tynger oss och genom att faktiskt slänga gammalt skräp och sånt som vi inte använder kan det vi tar med oss kännas lättare och ta mindre plats.
Jag tar fasta på den teorin och kan faktiskt känna att jag mår bättre när jag kastar sånt som påminner om negativa människor eller händelser som ger negativ energi.
Sara och jag ägnade några timmar till att fylla bilen med saker från källarförrådet och dra till soptippen i Må.
Med förenade krafter lyckades vi göra plats för nya minnen och positiva erfarenheter. Gamla dammiga saker med spindelväv som flyttats med i flytt efter flytt från källarförråd till källarförråd i många år utan att användas. Skönt! Att det sen är en fördel inför den stundande flytten är inte heller någon nackdel.
Efter att soptippen fått sitt åkte vi med ett lass grejor även till Röda Korset som förhoppningsvis kan få några slantar till sin verksamhet tack vare det. Nu kan jag känna mig nöjd med min insats ett tag. Arbetet med att göra ryggsäcken lättare är dock inte slut. Det får jag fortsätta att jobba med. Det känner jag i hela kroppen. Jag har mycket gammalt jag behöver bli av med ...
Doften av scones ...
Min dag fortsatte med ett besök av den äldre dottern som bakade scones och pluggade i mitt kök. Mysigt!
Trots att jag hade trevligt sällskap hade jag svårt att få i mig lunchen. Jag fräste potatis och isterband och lade ett stekt ägg ovanpå och det såg gott ut och doftade också lockande, men efter 5 tuggor var det stopp. Jag kände mig mätt och det växte i munnen på mig. Jämarns också! Jag hällde i mig en näringsdryck som komplement till de ynka smakbitarna jag svalt ner.
Saras scones med lite bregott på kan kanske gå ner om en stund. Det känns så ...
