Spridning eller benuppbyggnad efter läkning.
Jag fick inte lägenheten. Han, Sellin, ringde under färden till Umeå, men eftersom jag inte svarade fick jag beskedet per sms. Jag blev faktiskt inte så himla ledsen över det. Trean, eller Gullänget i alla fall, känns just nu mera lockande. Jag vill hem igen.
Men först Umeå. Jag lämnade mamma hos hennes syster Annika och åkte sen till NUS. Blodprovstagning och sen en spruta med isotoper på Nuklearmedicin. I tre timmar ska vätskan ta sig runt i kroppen innan röntgen ska göras. Under tiden gjorde jag mamma sällskap hos moster. Ännu en moster, Ulla-Britt, anlände och vi bjöds på en god lunch med morotssoppa, ost, bröd och dryck. Jag bad hela gänget posera i soffan.
Moster Annika, moster Ulla-Britt, morbror Kjell och mor Ketty är på bästa humör.
Man ska försöka dricka lite extra innan en skelettscintigrafi, och alldeles innan man lägger sig i röntgenapparaten måste man kissa för att inte den fyllda blåsan ska förvränga röntgenbilden.
Dagens outfit, eller varför inte, dagens Åsa.
När röntgen var avklarad återstod väntan. Jag satt ute i solen en kort stund, men det var alltför varmt där på gården och funderingarna började yra runt i huvudet och i hela kroppen och gjorde det odrägligt och omöjligt att stanna kvar sittande.
Har den nya behandlingen gjort nytta och bekämpat tumörerna i mitt skelett? Har tumörerna dragit sig tillbaka? Eller dröjde det för länge innan dr Nisse bytte behandlingsmetod i våras? Har de hunnit sprida sig vidare till nya ställen? Hjärnan? Är jag sjukare nu eller kanske friskare? Tankarna och frågorna snurrar runt som hjulet i en överspänd gnagares bur. Runt runt och fram och tillbaka. Än i negativa banor och än i positiva. Det är, att inte veta, som är värst.
I det här väntrummet måste det ha grubblats en hel del. Händer har knutits och öppnats i ängslig nervositet. Svettiga pannor har torkats. Tidningssidor har bläddrats men lämnats olästa. Förutom mig och min otåliga gestalt, var cancerlandets väntrum ganska tomt just denna eftermiddag. Jag väntade länge. Det var var inte bara som det kändes. Nästan en trekvart efter avtalad tid hämtade dr Nielsen mig, tog i hand och hälsade och bad mig följa med till hans rum. Äntligen!
Den danske dr Nielsen bad mig sitta ner och han började med att säga att röntgenläkarna ännu inte granskat mina bilder. Snopet. Enligt hans vana öga såg det ändå ut att vara oförändrat jämfört med de förra bilderna som togs i början av april. Vilket är positivt. Det kan ta 6-8-10 månader innan det syns på röntgen. Det är lite klurigt också, informerade Nielsen, för de mörka områdena som innebär tumörer kan även betyda skelettuppbyggnad efter en framgångsrik läkning av ett ställe där det tidigare funnits en tumör. Så snart han visste mera exakt skulle han skicka ett skritligt besked till mig. I övrigt hade blodvärdet gått ner ytterligare. Hb 96. I Umeå ger man inte blod över Hb 90, men det får jag bestämma själv, sa han.
Jag önskar att det var dr Nisses erfarna ögon som tittat och bedömt mina bilder. Honom litar jag på. Dr Nielsen känner jag inte, men en bloggläsare kommenterade att han är bra. Jag hoppas det är så. Men idag lämnar jag NUS med den bestämda åsikten att jag i alla fall inte är avsevärt sämre och att jag när dr Nisse är tillbaka från sin semester kommer att få det bekräftat. Helt lugn kommer jag inte att vara förrän då.
Jag återvände till moster, morbror och till mamma och ett dukat middagsbord. Man är ganska trött i huvudet och i hela sig efter en sådan här dag, så vi åt snabbt och återvände söderut och hemåt igen. Vi hann också med en smärre felnavigering innan vi hittade ut till E4an. Men nu talar vi inte mera om det. Jag var nog bara lite distraherad och okoncentrerad.
Det är skönt att komma hem efter de här kontrollerna i Umeå. Jag känner mig trött och lite tom och är inte mycket till sällskap resten av kvällen. Katterna och jag kramades lite och TVn fick underhålla fram tills läggdags. 3-4 månader kvar tills nästa pärs. Men det är då det.
Hur blir det nu då?
Få se nu, vad är klockan? Tio på kvällen. Herr Sellin skulle återkomma angående lägenheten efter två timmar. Vid tolvtiden. På dagen. Vad menar han med det då? Är det ett finkänsligt sätt att säga att jag inte får lägenheten? Vem vet.
Jag skulle lämna tillbaka nycklarna som går till motorvärmarstolpen som hör till min gamla lägenhet i Gullänget. Av misstag hade de suttit kvar på nyckelknippan. Stefan, min gamla bovärd, var där, när jag besökte Servicecentralen. Jag berättade om mitt dilemma med järvedsbostaden och när han hör att jag vill flytta, erinrade han sig en ledig trea inte långt ifrån min gamla lya. Jag ska ta reda på mera om den och har mailat till Uthyrningen. Det känns som att jag kanske får flytta hem igen. Hem.
Man skulle vara en snigel. Så mycket enklare det skulle vara att helt enkelt bära med sig sitt hem.
Jag skulle lämna tillbaka nycklarna som går till motorvärmarstolpen som hör till min gamla lägenhet i Gullänget. Av misstag hade de suttit kvar på nyckelknippan. Stefan, min gamla bovärd, var där, när jag besökte Servicecentralen. Jag berättade om mitt dilemma med järvedsbostaden och när han hör att jag vill flytta, erinrade han sig en ledig trea inte långt ifrån min gamla lya. Jag ska ta reda på mera om den och har mailat till Uthyrningen. Det känns som att jag kanske får flytta hem igen. Hem.
Man skulle vara en snigel. Så mycket enklare det skulle vara att helt enkelt bära med sig sitt hem.
Glasspremiär!
Årets första mjukglass intogs tillsammans med Sara på Centrumkiosken i Gullänget.
Egentligen började jag med glass i strut, men värmen gjorde att glassen hotade att rinna bort, så jag fick byta till en bägare istället.
Egentligen började jag med glass i strut, men värmen gjorde att glassen hotade att rinna bort, så jag fick byta till en bägare istället.
Augusti eller september?
Även om det var lite fusk inblandat, var det helt underbart med en natts lugn sömn. Jag vaknade dock till vid halv fyra och besökte badrummet. Sånt måste man ju göra också ibland, och jag somnade om direkt när jag lade mig igen. Kvart över nio fick det vara nog, även om det var väldigt skönt i sängen. Jag har ju ett samtal att ringa.
Jag lovade att höra av mig angående lägenheten och jag har bestämt mig för att tacka ja till den.
- Ring och lämna besked i morgon bitti, sa han, herr Sellin.
Då vågar jag inte vänta för länge, så kvart över tio ringde jag. Bara för att få veta att det fanns ytterligare en som var mycket mycket intresserad, och som var villig att flytta in redan 1 augusti. Till mig sa han ju 1 september, och det skulle ju kunna funka för mig. Om jag har tur och kan bli av med järvedslägenheten, vill säga. För annars blir det ju att betala dubbel hyra för september. Om han tvingar mig att flytta in 1 augusti kan jag riskera två månader dubbelt. Så mycket pengar har jag inte. Då beror allt på hur hjälpsamma man är att annonsera och agera och göra reklam för mitt nuvarande hem, och det har jag verkligen ingen aning om. Lars är ju helt oberäknelig.
Samtalet slutade utan att något var avgjort. Mr Sellin ville återkomma om två timmar. Typ kvart över tolv alltså. Jaha, bara att vänta då.
Jag lovade att höra av mig angående lägenheten och jag har bestämt mig för att tacka ja till den.
- Ring och lämna besked i morgon bitti, sa han, herr Sellin.
Då vågar jag inte vänta för länge, så kvart över tio ringde jag. Bara för att få veta att det fanns ytterligare en som var mycket mycket intresserad, och som var villig att flytta in redan 1 augusti. Till mig sa han ju 1 september, och det skulle ju kunna funka för mig. Om jag har tur och kan bli av med järvedslägenheten, vill säga. För annars blir det ju att betala dubbel hyra för september. Om han tvingar mig att flytta in 1 augusti kan jag riskera två månader dubbelt. Så mycket pengar har jag inte. Då beror allt på hur hjälpsamma man är att annonsera och agera och göra reklam för mitt nuvarande hem, och det har jag verkligen ingen aning om. Lars är ju helt oberäknelig.
Samtalet slutade utan att något var avgjort. Mr Sellin ville återkomma om två timmar. Typ kvart över tolv alltså. Jaha, bara att vänta då.
I natt vill jag inte vara med.
En rastlös oro i hela kroppen.
Pirrningar och stickningar i huden.
Värmevallningar som gör hela kroppen (och sängen) genomvåt av svett.
Sömnlöshet kombinerad med en trötthet som man inte kan vila bort.
Och så mitt alldeles egna väderkvarnssymdrom.
Näää. Det vill jag inte uppleva.
In i dimman nu, med hjälp av en sömntablett.
Jag återkommer i morgon.
Sommarbär.
Hallon och vaniljglass. Kommentarer på det?
Jeanette tipsar!
Nu händer det grejor! Jag hade precis kommit hem från sjukhuset när Jeanette ringde från jobbet.
- Har du sett de senaste lägenhetsannonserna?
- Nja, det har jag väl, sa jag och svävade nog en aning på svaret. Vilka menar du?
Och då insåg jag att jag inte sett dem och att jag följaktligen inte hade ringt heller.
Jag ringde, dömde ut den ena, som inte ens hade balkong och ringde sen på den andra. Tur! Fastighetsskötaren kunde visa den genast och jag åkte dit. Jag blev helkär i den fina lägenheten, och nu återstår att se om jag vill ha den och om jag får den. Jag ska sova på saken. Spännande fortsättning följer.
- Har du sett de senaste lägenhetsannonserna?
- Nja, det har jag väl, sa jag och svävade nog en aning på svaret. Vilka menar du?
Och då insåg jag att jag inte sett dem och att jag följaktligen inte hade ringt heller.
Jag ringde, dömde ut den ena, som inte ens hade balkong och ringde sen på den andra. Tur! Fastighetsskötaren kunde visa den genast och jag åkte dit. Jag blev helkär i den fina lägenheten, och nu återstår att se om jag vill ha den och om jag får den. Jag ska sova på saken. Spännande fortsättning följer.
Herceptin och Navelbine nr 8.
Jag klev upp för att vara anständig nog att ta emot Anticimex kl 9. Och så behövde jag ju vara klar att åka iväg mot sjukhuset och vara där kl 10. Men någon insektssutrotare syntes inte till, så jag åkte hemifrån kl 9.35. Är han försenad? Vilse?
Jag irriterade mig som vanligt på att det inte gick att betala parkeringsavgiften vid sjukhuset, med kortet, och gjorde som meddelandet på myntapparaten uppmanade mig att göra. "Vid fel, ring till Securitas". Där hamnade jag i telefonkö men jag tänkte banne inte slösa pengar på det. Och hade inte heller tid.
På dagvården fick jag en säng men också genast information om att mitt "motståndsvärde" var lågt, 0,9, och att det kanske inte skulle bli någon behandling. Nya prover togs och nål sattes i venporten för säkerhetsskull. Hb låg på 100 blankt. Hm. Konstigt. Jag fick ju blod för bara tre veckor sedan. Men så fick jag besked. Behandlingen blir av. Värdet hade gått upp och jag fick klartecken. Skönt! Jag vill ju inte att de små cancerdjävlarna ska få någon semester i år. Och inga andra år heller.
Och så ringde telefonen. Kl 10.18 ringde killen från Anticimex. Han stod på min gata, men fel nummer, och frågade var jag bodde.
- Jag är inte hemma, sa jag. Du skulle ju komma kl 9.
- Det kan man inte lova, fräste smådjursdödaren, jag kan aldrig säga exakt tid.
- Jamen, det var precis vad han gjorde, från ditt kontor, han sa att du skulle komma kl 9 eftersom jag hade en annan tid att passa ... och så sa det klick och han lade på.
Jag satt där och gapade som ett fån och tänkte att 'va fasen hände nu?' och hoppades nog att han strax skulle ringa upp för att samtalet hade brutits av något skäl, men han ringde inte tillbaka. En sån fräckhet! Att bara lägga på så där bara för att han blev irriterad. Han ska bara veta hur irriterad jag är på honom. Låt se nu då om man ringer upp mig från huvudkontoret. Jag skulle ju gärna vilja boka in en ny tid för försök till myravrättning.
Nåja. Det viktigaste idag är ju behandlingen och den fick jag ju till slut. Allt väl så långt!
Jag irriterade mig som vanligt på att det inte gick att betala parkeringsavgiften vid sjukhuset, med kortet, och gjorde som meddelandet på myntapparaten uppmanade mig att göra. "Vid fel, ring till Securitas". Där hamnade jag i telefonkö men jag tänkte banne inte slösa pengar på det. Och hade inte heller tid.
På dagvården fick jag en säng men också genast information om att mitt "motståndsvärde" var lågt, 0,9, och att det kanske inte skulle bli någon behandling. Nya prover togs och nål sattes i venporten för säkerhetsskull. Hb låg på 100 blankt. Hm. Konstigt. Jag fick ju blod för bara tre veckor sedan. Men så fick jag besked. Behandlingen blir av. Värdet hade gått upp och jag fick klartecken. Skönt! Jag vill ju inte att de små cancerdjävlarna ska få någon semester i år. Och inga andra år heller.
Och så ringde telefonen. Kl 10.18 ringde killen från Anticimex. Han stod på min gata, men fel nummer, och frågade var jag bodde.
- Jag är inte hemma, sa jag. Du skulle ju komma kl 9.
- Det kan man inte lova, fräste smådjursdödaren, jag kan aldrig säga exakt tid.
- Jamen, det var precis vad han gjorde, från ditt kontor, han sa att du skulle komma kl 9 eftersom jag hade en annan tid att passa ... och så sa det klick och han lade på.
Jag satt där och gapade som ett fån och tänkte att 'va fasen hände nu?' och hoppades nog att han strax skulle ringa upp för att samtalet hade brutits av något skäl, men han ringde inte tillbaka. En sån fräckhet! Att bara lägga på så där bara för att han blev irriterad. Han ska bara veta hur irriterad jag är på honom. Låt se nu då om man ringer upp mig från huvudkontoret. Jag skulle ju gärna vilja boka in en ny tid för försök till myravrättning.
Nåja. Det viktigaste idag är ju behandlingen och den fick jag ju till slut. Allt väl så långt!
Måndag hela dan.
Att jag skulle på provtagning i morse hade jag redan flaggat om. Jag åt en skål havrekuddar lite snabbt när jag vaknade och drog till stan. Semestertider som det är var det en (för mig i alla fall) ny undersköterska på kirurgmottagningen. Agneta trotsade min högerarms förstörda stickkärl och hittade ett helt nytt mitt i armvecket på sidan om det gamla utnötta. Lite förvånad konstaterade jag att det lyckades alldeles utmärkt. Får tipsa andra stickare om det kärlet.
Hem igen. Strålande sol och obefintliga vindar. Jag tog båda katterna med mig ut. Kitty i selen, jag litar inte riktigt på henne ännu, hon är så impulsiv. Jag trodde att Tarzan skulle kura ihop på gräsmattan eller i dörröppningen, men inte då. Han fick korn på en röd-vit katt från grannhuset och stack iväg som en avlöning. Jag i solen och Kitty i skuggan njöt en lång stund här ute. Tarzan höll till i buskarna någonstans. Efter en lång stund fick jag fatt på storkatten och bar hem honom. Tre maskiner tvätt hann jag också med och hängde allt för torkning i solen. De fina "antika" spetssängkläderna som var så vita blev tyvärr lite smutsiga av linan på torkvindan. Det syntes ju liksom extra mycket på det kritvita. Synd. Ska tänka på att torka just det påslakanet på annat sätt nästa gång.
Det höll på att gå illa. Jag lämnade Kitty för att gå en bit bort och hänga tvätten. Hon hamnade utom synhåll några minuter och när jag kom tillbaka till uteplatsen hittade jag en förtvivlad liten katt hängande i sitt koppel. Hon hade tydligen passat på att hoppa upp på bordet när jag inte fanns intill för att banna henne. Sen hoppade hon ner på andra sidan bordet och ... då räckte inte kopplet längre. Hon blev hängande i kopplet från bordet med bara bakbenens tassar i marken. Selen höll henne hängande med överkroppen i ett fast grepp. Det var ingen kvävningsrisk. Selen går inte runt halsen utan bara runt framben och bröstkorg, men ledsen var hon. När jag kom till undsättning gick hon direkt till skuggan i gräset och lade sig igen och andades ut.
Och rörmokaren kom och fullföljde sitt uppdrag. Nu ska det väl bli värme av i badrummet. Han bytte termostaten och jag ser fram emot att ta en dusch utan att huttra innan jag fått på kläderna.
Halv tre kom mamma med bussen från Sundsvall och jag hämtade upp henne på Resecentrum. Hon har haft en härlig vecka med syrrorna och annan släkt med midsommar- och födelsedagsfirande och mera kuliga saker. Nu är hon hemma och välbehållen igen.
Som vanligt avslutades alltihopa med lite TV och ryggläge i soffan. Jag somnade visst en stund jag också, bredvid två trötta katter. Det är så lätt att komma till ro med en snusande katt intill. Men jag måste spara lite till nattsömnen också.
Ja, det var den dagen och kvällen det.
Hem igen. Strålande sol och obefintliga vindar. Jag tog båda katterna med mig ut. Kitty i selen, jag litar inte riktigt på henne ännu, hon är så impulsiv. Jag trodde att Tarzan skulle kura ihop på gräsmattan eller i dörröppningen, men inte då. Han fick korn på en röd-vit katt från grannhuset och stack iväg som en avlöning. Jag i solen och Kitty i skuggan njöt en lång stund här ute. Tarzan höll till i buskarna någonstans. Efter en lång stund fick jag fatt på storkatten och bar hem honom. Tre maskiner tvätt hann jag också med och hängde allt för torkning i solen. De fina "antika" spetssängkläderna som var så vita blev tyvärr lite smutsiga av linan på torkvindan. Det syntes ju liksom extra mycket på det kritvita. Synd. Ska tänka på att torka just det påslakanet på annat sätt nästa gång.
Det höll på att gå illa. Jag lämnade Kitty för att gå en bit bort och hänga tvätten. Hon hamnade utom synhåll några minuter och när jag kom tillbaka till uteplatsen hittade jag en förtvivlad liten katt hängande i sitt koppel. Hon hade tydligen passat på att hoppa upp på bordet när jag inte fanns intill för att banna henne. Sen hoppade hon ner på andra sidan bordet och ... då räckte inte kopplet längre. Hon blev hängande i kopplet från bordet med bara bakbenens tassar i marken. Selen höll henne hängande med överkroppen i ett fast grepp. Det var ingen kvävningsrisk. Selen går inte runt halsen utan bara runt framben och bröstkorg, men ledsen var hon. När jag kom till undsättning gick hon direkt till skuggan i gräset och lade sig igen och andades ut.
Och rörmokaren kom och fullföljde sitt uppdrag. Nu ska det väl bli värme av i badrummet. Han bytte termostaten och jag ser fram emot att ta en dusch utan att huttra innan jag fått på kläderna.
Halv tre kom mamma med bussen från Sundsvall och jag hämtade upp henne på Resecentrum. Hon har haft en härlig vecka med syrrorna och annan släkt med midsommar- och födelsedagsfirande och mera kuliga saker. Nu är hon hemma och välbehållen igen.
Som vanligt avslutades alltihopa med lite TV och ryggläge i soffan. Jag somnade visst en stund jag också, bredvid två trötta katter. Det är så lätt att komma till ro med en snusande katt intill. Men jag måste spara lite till nattsömnen också.
Ja, det var den dagen och kvällen det.
Grattis Magnus!
Magnus fyller 33 år idag. Han blir äldre och äldre precis som vi andra. Men minnet är det inget fel på. Inte hans i alla fall. Han kommer klart och tydligt ihåg att han fick precis samma present av mig i fjol när han fyllde 32 som jag hade med mig i paketet i år. Hm. Jag kommer inte ihåg det alls. Men jag litar på Magnus, och jag siktar på att köpa något helt annat nästa år. Vad jag köpte? Ostar av olika slag, kex, päron, nötter. Jag kan tillägga att han blev jätteglad för sin present. Både i fjol och i år.
Jag och Sara anlände vid precis rätt tidpunkt, för att uppvakta födelsedagsbarnet. Det var nämligen middag på gång. Vi bjöds att stanna och äta och det var svårt att tacka nej när kycklingen och potatissalladen började dofta. Småtjejerna var glada och busiga som vanligt.
Astrid provar en potthatt. Eller möjligen en hattpotta.
Till efterrätt fick vi en jätteläcker jordgubbstårta och annat gofika och kvällen blev varm, solig och fin. Regnmolnen hotade på avstånd men de gjorde inte verklighet av det förrän vid 19-tiden när jag och Sara vände hemåt.
Jag och Sara anlände vid precis rätt tidpunkt, för att uppvakta födelsedagsbarnet. Det var nämligen middag på gång. Vi bjöds att stanna och äta och det var svårt att tacka nej när kycklingen och potatissalladen började dofta. Småtjejerna var glada och busiga som vanligt.
Astrid provar en potthatt. Eller möjligen en hattpotta.
Till efterrätt fick vi en jätteläcker jordgubbstårta och annat gofika och kvällen blev varm, solig och fin. Regnmolnen hotade på avstånd men de gjorde inte verklighet av det förrän vid 19-tiden när jag och Sara vände hemåt.
Sommarpratarna.
Ni har väl inte missat SVTs programserie Sommarpratarna? Fem kändisar som tidigare någon gång också pratat i radions Sommar, träffas över en måltid och pratar om allt mellan himmel och jord. Snuttar av respektive radioprogram ligger till grund för samtalsämnena och utmynnar i ärliga och uppriktiga samtal. Gruppens sammansättning gör att det blir extra intressant att lyssna och se.
Klockan 22 ikväll kan man se det näst sista avsnittet. Om det programmet håller samma höga standard som de andra är det något du inte får missa. Av någon anledning har man även blandat in det uttjatade temat mat, men det kan man bortse ifrån.
Klockan 22 ikväll kan man se det näst sista avsnittet. Om det programmet håller samma höga standard som de andra är det något du inte får missa. Av någon anledning har man även blandat in det uttjatade temat mat, men det kan man bortse ifrån.
En fullspäckad vecka.
Veckan är inbokad till max. Vissa perioder händer det inte mycket alls men nu är det fullt upp ett tag.
Måndag
Provtagning drop in kl 8-9.30 inför tisdagens behandling.
Rörmokaren kommer kl 12.30 och kommer att behöva 2 timmar till sitt uppdrag med att fixa elementen i badrummet.
Tisdag
Anticimex kommer kl 9 för att göra ännu ett försök till att utrota smådjuren i lägenheten. Myrorna har blivit fler och ger sig nu på kattmaten. Isch!
Kl 10 är det dags för behandling igen. Skulle tro att det tar 3-4 timmar. Kortisonångest ...
Onsdag
Inget inplanerat, men så där dagen efter en behandling och efter en kortisonnatt är det ingen vits att göra något som kräver koncentration eller tankearbete.
Torsdag
Umeå hela dagen. Kl 10.30 ska jag vara på plats och det slutar med läkarbesök kl 15.15. Vill vill vill att jag ska få ett positivt besked av doktorn. Och vill vill vill att jag får det direkt där på plats innan jag åker hem och att jag slipper få veta per telefon dagen efter eller nåt.
Fredag
Fredagen är ett oskrivet blad. Jag kan ha fått veta att tumörerna blivit fler, större, starkare och fulare. Eller så visar det sig att behandlingen fungerar och att de blivit färre, mindre, vekare ... snygga. Beskedet kommer att avgöra om fredagen fylls av glada miner eller om det blir stora deppen.
Men vi tar väl det från början. Söndag först. Måndag i morgon. Allt i tur och ordning om jag får be!
Måndag
Provtagning drop in kl 8-9.30 inför tisdagens behandling.
Rörmokaren kommer kl 12.30 och kommer att behöva 2 timmar till sitt uppdrag med att fixa elementen i badrummet.
Tisdag
Anticimex kommer kl 9 för att göra ännu ett försök till att utrota smådjuren i lägenheten. Myrorna har blivit fler och ger sig nu på kattmaten. Isch!
Kl 10 är det dags för behandling igen. Skulle tro att det tar 3-4 timmar. Kortisonångest ...
Onsdag
Inget inplanerat, men så där dagen efter en behandling och efter en kortisonnatt är det ingen vits att göra något som kräver koncentration eller tankearbete.
Torsdag
Umeå hela dagen. Kl 10.30 ska jag vara på plats och det slutar med läkarbesök kl 15.15. Vill vill vill att jag ska få ett positivt besked av doktorn. Och vill vill vill att jag får det direkt där på plats innan jag åker hem och att jag slipper få veta per telefon dagen efter eller nåt.
Fredag
Fredagen är ett oskrivet blad. Jag kan ha fått veta att tumörerna blivit fler, större, starkare och fulare. Eller så visar det sig att behandlingen fungerar och att de blivit färre, mindre, vekare ... snygga. Beskedet kommer att avgöra om fredagen fylls av glada miner eller om det blir stora deppen.
Men vi tar väl det från början. Söndag först. Måndag i morgon. Allt i tur och ordning om jag får be!
Jag är inte rädd.
Ännu en superbloggare gästar Nyhetsmorgon. Kenza intervjuas av Tilde och berättar om sina planer för framtiden. Det senaste är att hon fått skivkontrakt, men något prov på hennes musikalitet får vi inte. Hon har också varit gästdesigner för bland annat Guldfynd och tjänar, enligt Tilde, "massor av pengar". Inkomsterna gillar inte Kenza att prata om. Konstigt. Hon ser bloggandet som ett jobb och borde väl inte ha något att skämmas för.
Kenza är angelägen om att vara ytlig i sitt bloggande. Att berätta för mycket om sina känslor, sina förhållanden, om bråken, skulle inte vara bra med tanke på alla läsare, säger hon. Det är så många som läser bloggen, fortsätter Kenza, och man vet ju inte vilka de är. Hon verkar nästan lite rädd.
Jag tar chansen och fortsätter att vara oytlig i mitt bloggande. Alla mina läsare verkar snälla och de skriver bara snälla kommentarer. Det jag skriver om kommer även fortsättningsvis att vara mina upplevelser och det jag känner och det jag tycker. Även om jag inte tjänar några pengar alls på det. Men det här är kanske ett bra tillfälle att fråga om det finns några önskemål från mina läsare. Är det något ni vill att jag ska skriva om eller berätta mera om?
Kenza är angelägen om att vara ytlig i sitt bloggande. Att berätta för mycket om sina känslor, sina förhållanden, om bråken, skulle inte vara bra med tanke på alla läsare, säger hon. Det är så många som läser bloggen, fortsätter Kenza, och man vet ju inte vilka de är. Hon verkar nästan lite rädd.
Jag tar chansen och fortsätter att vara oytlig i mitt bloggande. Alla mina läsare verkar snälla och de skriver bara snälla kommentarer. Det jag skriver om kommer även fortsättningsvis att vara mina upplevelser och det jag känner och det jag tycker. Även om jag inte tjänar några pengar alls på det. Men det här är kanske ett bra tillfälle att fråga om det finns några önskemål från mina läsare. Är det något ni vill att jag ska skriva om eller berätta mera om?
Att svänga de lurviga.
Jag kan inte dansa. Inte organiserat i alla fall. Inte någon sådan där dans som man rör sig efter förutbestämda regler och steg. Inte bugg och inte någon av de där gammeldanserna. Vals, hambo ... nä, ingen av dem kan jag. Ingen pardans. Jag kan bara röra mig efter musik när jag dansar med mig själv. Till musik jag gillar.
Jag gillar inte att dansa. Jag går aldrig på styrdans och känner sällan, ytterst sällan, för att spontan discodans när jag är ute på lokal. Och det kan jag säga händer så sällan numera att jag törs kalla det för aldrig. Senast jag tog några rytmiska steg till musik var faktiskt här hemma i köket när jag kände mig på gott humör och hade radion på. Jag minns inte vilken låt det var, men den fick mig att skutta lite för mig själv under kanske en halv minut eller så. Knappt värt att kalla dans.
Jag hade en diskussion med mamma om dans för flera år sedan. Hon hävdade bestämt och oemotsägbart, att dansa är roligt. När jag sa att jag inte höll med om det, sa hon att det ÄR kul att dansa. Punkt. Att jag inte tyckte som hon kunde hon inte förstå eftersom hon själv tycker att det är skitkul. Förmodligen trodde hon att jag av någon anledning inte ville medge att jag tyckte som hon. Vi släppte ämnet.
Under åren som gått har jag trots ovanstående vid flera tillfällen dansat i alla fall. Något jag kommit fram till är att mina armar och ben inte klarar att lära sig steg- och rörelsekombinationer efter bestämt mönster. Det accepterar jag och låter gärna andra hålla på med det.
När jag ser på TV hur dansare rör sig i tävlingar eller underhållningsprogram imponeras jag av hur lätt det ser ut. Ibland instrueras någon att dansa en viss sekvens och alla verkar lära sig stegen på nolltid och kommer ihåg det också. Herregud, vad duktiga alla är. Kan det stämma som man ibland påstår, att vissa har rytmen i blodet?
Jag gillar inte att dansa. Jag går aldrig på styrdans och känner sällan, ytterst sällan, för att spontan discodans när jag är ute på lokal. Och det kan jag säga händer så sällan numera att jag törs kalla det för aldrig. Senast jag tog några rytmiska steg till musik var faktiskt här hemma i köket när jag kände mig på gott humör och hade radion på. Jag minns inte vilken låt det var, men den fick mig att skutta lite för mig själv under kanske en halv minut eller så. Knappt värt att kalla dans.
Jag hade en diskussion med mamma om dans för flera år sedan. Hon hävdade bestämt och oemotsägbart, att dansa är roligt. När jag sa att jag inte höll med om det, sa hon att det ÄR kul att dansa. Punkt. Att jag inte tyckte som hon kunde hon inte förstå eftersom hon själv tycker att det är skitkul. Förmodligen trodde hon att jag av någon anledning inte ville medge att jag tyckte som hon. Vi släppte ämnet.
Under åren som gått har jag trots ovanstående vid flera tillfällen dansat i alla fall. Något jag kommit fram till är att mina armar och ben inte klarar att lära sig steg- och rörelsekombinationer efter bestämt mönster. Det accepterar jag och låter gärna andra hålla på med det.
När jag ser på TV hur dansare rör sig i tävlingar eller underhållningsprogram imponeras jag av hur lätt det ser ut. Ibland instrueras någon att dansa en viss sekvens och alla verkar lära sig stegen på nolltid och kommer ihåg det också. Herregud, vad duktiga alla är. Kan det stämma som man ibland påstår, att vissa har rytmen i blodet?
Fototriss - Gissa temat.
Fototriss tema denna sista vecka, innan Helena tar semester, är GISSA TEMAT. Den som vill fortsätta att trissa under juli får använda samma tema. Det går till så, att jag visar tre bilder som har något gemensamt - en röd tråd - och du som besöker bloggen får gissa vad jag tänkt mig för tema.
Den som är hockeyintresserad känner till namn som Henrik och Daniel Sedin och Markus Näslund. När de var småpojkar och tog sina första trevande skär på isen, gjorde de det precis här, på den lokala rinken Getinghov som faktiskt är min granne. Klubben de tillhörde från allra första början heter Järveds IF och bildades 1938.
En ledtråd till varje bild ska ni få. Och svaret finns längst ner på inlägget.
Tomma läktare.
Blommor och grönt gräs runt omkring.
Vatten, istället för is, i rinken.
Temat är: PERIODVILA.
Ja, jag vet. Det var svårt.
Den som är hockeyintresserad känner till namn som Henrik och Daniel Sedin och Markus Näslund. När de var småpojkar och tog sina första trevande skär på isen, gjorde de det precis här, på den lokala rinken Getinghov som faktiskt är min granne. Klubben de tillhörde från allra första början heter Järveds IF och bildades 1938.
En ledtråd till varje bild ska ni få. Och svaret finns längst ner på inlägget.
Tomma läktare.
Blommor och grönt gräs runt omkring.
Vatten, istället för is, i rinken.
Temat är: PERIODVILA.
Ja, jag vet. Det var svårt.
Beatrice kämpar vidare.
Det spelar ingen roll om du är rik eller fattig, om du är välutbildad och har ett fint yrke eller om du är arbetslös. Kvinna eller man eller hudfärg saknar betydelse. Det är oväsentligt om du är stadsbo eller om du bor på landet och det spelar heller ingen roll om du är ateist eller troende - oavsett religion. Cancermonstret är hänsynslöst och drabbar alla utan utskiljning. Men när den skiten ger sig på barn tycker jag att det går för långt!
Beatrice är 18 år och skriver bloggen När livet får en andra chans och för drygt ett år sedan fick hon veta att hon har Hodgkins Lymfom. Hon blir sakta bättre men hennes utbildning har blivit lidande och hon har fortfarande fysiska sviter av sin sjukdom. På Cancerfonden har hon nu startat en insamling för mera pengar till cancerforskningen. Alla bidrag är viktiga för att komma närmare en lösning på cancergåtan.
Midsommar och inget annat!
Vi hade definitivt tur med vädret ...
Det lät ju inledningsvis inte som ett särskilt svårt uppdrag. Det gällde att infinna sig på Själevads Hembygdsgård för att delta i och bevittna lite traditionellt midsommarfirande, hade vi tänkt. Hm. Antingen flyttade man firandet i sista stund, utan att meddela oss, eller så midsomrade man så snabbt och effektivt att man var klar och på väg hem igen redan klockan tre, för inte en kotte var där och inte en majad stång syntes till så långt ögat kunde se. Nu tillät vi oss inte att deppa ihop för det inte. Vi åkte över bron till Kanotcentralen och tog plats på en träbänk vid älven och njöt av medhavd matsäck. Bra kvinnor reder sig själva.
Susanne hade gjort en himmelsk gubbröra och vi högg in på den tillsammans med tunnbröd och kaffe. Vädergudarna visade sig från sin allra bästa sida och solen strilade ner på oss mellan björklöven och värmde upp oss där vi satt.
Vi fortsatte festandet hemma hos Jeanette och satte utan dröjsmål igång grillen. Jeanette överraskade med gåvor till sina gäster och jag skrapade fram svindlande 25 kr. X 2. Vi valde att äta inomhus och med Susanne som kock trollades flera läckra rätter fram. Jag påstår nog att laxen i foliepaket med brieost, soltorkade tomater, morot och purjolök var bland det godaste jag ätit i fiskväg.
Årets midsommarfirande får högsta betyg. Tack för trevligt sällskap, tjejer. Nu ska jag lägga mig och drömma om min tillkommande. Fast jag testar om det funkar utan blommor under kudden. Jag tycker att det skräpar så infernaliskt.
Susanne hade gjort en himmelsk gubbröra och vi högg in på den tillsammans med tunnbröd och kaffe. Vädergudarna visade sig från sin allra bästa sida och solen strilade ner på oss mellan björklöven och värmde upp oss där vi satt.
Vi fortsatte festandet hemma hos Jeanette och satte utan dröjsmål igång grillen. Jeanette överraskade med gåvor till sina gäster och jag skrapade fram svindlande 25 kr. X 2. Vi valde att äta inomhus och med Susanne som kock trollades flera läckra rätter fram. Jag påstår nog att laxen i foliepaket med brieost, soltorkade tomater, morot och purjolök var bland det godaste jag ätit i fiskväg.
Årets midsommarfirande får högsta betyg. Tack för trevligt sällskap, tjejer. Nu ska jag lägga mig och drömma om min tillkommande. Fast jag testar om det funkar utan blommor under kudden. Jag tycker att det skräpar så infernaliskt.
Ensam när andra älskar.
Jag tror att det är värre att vara ensam på midsommarafton än någon annan helg. Förmodligen är det riktigt jobbigt. Liksom att vara ensam under julhelgen och på nyårsafton och några andra högtider och helger därtill. Det är väl det att man av tradition samlar familj och vänner och firar och äter och umgås just de här dagarna. Att se andra njuta av närhet och sällskap är tufft när man inte får uppleva det själv. Det handlar inte om att missunna andra kärlek och gemenskap. Det gör bara så mycket ondare både i kroppen och själen när man blir påmind om att man står utanför och är ensam.
På midsommarafton är luften extra fylld av kärlek och hopp. Runt omkring njuter man av sommaren och kanske av en nyss påbörjad semester och man ler och planerar de kommande veckornas aktiviteter och resor och umgänge med andra. Om man inte är ensam vill säga.
Ta dig en funderare på om det finns någon i din omgivning som skulle bli glad över ett besök i helgen. Varför inte ta med honom/henne när du drar ihop gänget för grillning någon kväll framöver. Din fråga kan göra skillnad.
Glad Midsommar!
Är det OK med öl?
Men alltså, vad är det frågan om när det gäller den där stavningsfunktionen på mobiltelefonen. Den gör mig galen. Ordförslagen är ju heltokiga! När jag skulle skriva 'sköt om dig' fick jag som förslag 'plöt om dig'. Vad är det för strunt? 'plöt' är väl inget ord!
Är det så, att mer avancerade telefoner, dyrare och med fler funktioner, har en stavningshjälp som fungerar? Eller är det lika illa för alla? Jag har tidigare inte begärt så mycket av min billiga mobiltelefon. Att ringa och att svara i den och lite sms har liksom fått räcka.
Har man lite bråttom när man skickar ett sms kan det bli så himla fel. Ett hastigt skickat 'ok' kan landa hos mottagaren som 'öl' och höja en del ögonbryn. Har det hänt dig? Finns det fler roliga (eller olyckliga) exempel på konstiga sms?
Är det så, att mer avancerade telefoner, dyrare och med fler funktioner, har en stavningshjälp som fungerar? Eller är det lika illa för alla? Jag har tidigare inte begärt så mycket av min billiga mobiltelefon. Att ringa och att svara i den och lite sms har liksom fått räcka.
Har man lite bråttom när man skickar ett sms kan det bli så himla fel. Ett hastigt skickat 'ok' kan landa hos mottagaren som 'öl' och höja en del ögonbryn. Har det hänt dig? Finns det fler roliga (eller olyckliga) exempel på konstiga sms?
Ingen mening att spjärna emot.
Jag har träffat en del läkare genom åren. Dr Nisse har ju hängt med från starten 1999, men några andra har jag ju träffat och pratat med av olika skäl. Ibland har det varit snack om läkemedel och receptförskrivning och under perioder har jag varit i behov av medicin för smärtlindring, mot depression och även sömntabletter. Jag äter inte piller i onödan. Det har hänt att läkaren säger: "Du ska inte vara rädd för att bli beroende av de här tabletterna och därför avstå från att ta dem. Jag skriver ut dem för att du behöver dem." Men jag har aldrig tänkt så. Jag vet att jag inte är en narkoman bara för att jag äter morfinbaserade tabletter varje dag. Jag tar dem för att jag har ont. Men jag antar att vissa patienter vill ha hjälpen men är ändå rädd för själva tanken på att äta narkotikaklassade läkemedel. De sitter där hos doktorn och ska få receptet men vill spjärna emot så där lagom mycket för att i alla fall låtsas vara emot "knarket" de ska äta och behöver. Det är därför läkarna säger så där som de gör. "Du ska inte vara rädd ... ".
Min allra senaste mest beroendeframkallande drog säljs "på gatan" för drygt 70 kr/kilot. Jag har svårt att tänka på annat och vill bara ha mera och mera och allt oftare och inget annat duger längre just nu. Men, jag känner mig själv, jag har varit med om det förut. Jag är ombytlig och snöar in på olika varianter. Just nu liknar drogen klippta kolaremmar och är de färska verkar jag kunna äta hur många som helst. Sugarrush!
Min allra senaste mest beroendeframkallande drog säljs "på gatan" för drygt 70 kr/kilot. Jag har svårt att tänka på annat och vill bara ha mera och mera och allt oftare och inget annat duger längre just nu. Men, jag känner mig själv, jag har varit med om det förut. Jag är ombytlig och snöar in på olika varianter. Just nu liknar drogen klippta kolaremmar och är de färska verkar jag kunna äta hur många som helst. Sugarrush!
Han sopade så det dammade.
Det pågick ett stort drama utanför mitt hus igår kväll. Eller kanske var det till och med två. Killen, som har balkongen längst ner, stod med piassavan i högsta hugg och ett minst sagt mulet uttryck i sitt ansikte och sopade cigarettfimpar så det dammade och rasslade i gruset på gården. I sitt sällskap hade han en kompis med en liten pojke på kanske 5 år. Killen, som har balkongen ovanför, stod och rökte och tittade på.
- Hej, sa jag till min granne med sopen. Och här går du och städar! Han muttrade något och fortsatte att sopa. Hans kompis däremot var villig att prata.
- Det kommer fimpar där uppifrån, upplyste han, hela tiden kommer det fimpar. Och så nickade han mot min granne på övervåningen.
- Nähädå! hojtade övervåningsgrannen. Jag släpper bara ner själva glöden. Och den brinner ju upp och försvinner. Själva stumpen slänger jag aldrig ner. Aldrig!!!
Kompiskillen fnös och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag förstod att det här med de nedskräpande fimparna var ett problem för fler än för mig. Men varför i hela världen ska han slänga ut något över huvud taget? Kan han inte använda askkopp för hela rökningen så att säga. Från början till slut. Varför ska något slängas ner på marken?
- Jamen, vad konstigt då, sa jag. Om det varken är han där uppe eller du längst ner, som slänger fimparna. Vem är det då?
- Det är sååå konstigt, sa kompisen, medan han med sopen fortfarande försökte skilja fimparna från stenar och få till en prydlig och ordnad hög av de stinkande gula resterna. Nu fnös han från övervåningen och den lilla pojken ställde sig bakom sin pappa och såg lite rädd ut. Sopen rörde upp ytterligare ett damm-moln och då fann jag för gott att lämna stridsscenen. Kanske var det så att jag inte skulle lägga mig i just denna konflikt. Bäst att de får fixa detta utan mig.
- Öh, OK, och ... heej då, sa jag och pinnade raskt iväg nedför min lilla trätrappa på husets kortsida.
Trots att jag hade lite bråttom hann jag se att det låg en hög med vissnad rabarberblast i gräset utanför min dörr. Och skuggorna av ett flertal människor som befann sig på husets långsida uppenbarade sig på marken och gjorde mig nyfiken. När jag rundade huset såg jag fyra 20+ ungdomar som höll på att sätta upp tält. Jag sade ett kort 'hej' och gick in fast jag egentligen inte gillade vad jag såg. Till slut vad det två små tält uppsatta. Typ tre meter utanför mitt vardagsrumsfönster och med tältöppningen åt mitt håll. Av alla ställen. En av tjejerna bor i mitt hus. Men det gör väl inte att man får, eller bör, tälta precis var man vill.
För att göra en längre historia lite kortare, kan jag meddela att det slutade med att ungdomarna tog sina tält och sovsäckar och gick hem. Det har lite att göra med "onda ögat" och kanske med återfunnet förnuft. Skönt att det löste sig till slut. Det finns ju faktiskt ett antal mer lämpliga ställen att campa på än direkt utanför mitt fönster. Eller hur?
Hur fimptvisten på husets framsida löste sig har jag ingen aning om. Det är förmodligen inte en avslutad historia utan något jag kommer att höra mera om.
- Hej, sa jag till min granne med sopen. Och här går du och städar! Han muttrade något och fortsatte att sopa. Hans kompis däremot var villig att prata.
- Det kommer fimpar där uppifrån, upplyste han, hela tiden kommer det fimpar. Och så nickade han mot min granne på övervåningen.
- Nähädå! hojtade övervåningsgrannen. Jag släpper bara ner själva glöden. Och den brinner ju upp och försvinner. Själva stumpen slänger jag aldrig ner. Aldrig!!!
Kompiskillen fnös och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag förstod att det här med de nedskräpande fimparna var ett problem för fler än för mig. Men varför i hela världen ska han slänga ut något över huvud taget? Kan han inte använda askkopp för hela rökningen så att säga. Från början till slut. Varför ska något slängas ner på marken?
- Jamen, vad konstigt då, sa jag. Om det varken är han där uppe eller du längst ner, som slänger fimparna. Vem är det då?
- Det är sååå konstigt, sa kompisen, medan han med sopen fortfarande försökte skilja fimparna från stenar och få till en prydlig och ordnad hög av de stinkande gula resterna. Nu fnös han från övervåningen och den lilla pojken ställde sig bakom sin pappa och såg lite rädd ut. Sopen rörde upp ytterligare ett damm-moln och då fann jag för gott att lämna stridsscenen. Kanske var det så att jag inte skulle lägga mig i just denna konflikt. Bäst att de får fixa detta utan mig.
- Öh, OK, och ... heej då, sa jag och pinnade raskt iväg nedför min lilla trätrappa på husets kortsida.
Trots att jag hade lite bråttom hann jag se att det låg en hög med vissnad rabarberblast i gräset utanför min dörr. Och skuggorna av ett flertal människor som befann sig på husets långsida uppenbarade sig på marken och gjorde mig nyfiken. När jag rundade huset såg jag fyra 20+ ungdomar som höll på att sätta upp tält. Jag sade ett kort 'hej' och gick in fast jag egentligen inte gillade vad jag såg. Till slut vad det två små tält uppsatta. Typ tre meter utanför mitt vardagsrumsfönster och med tältöppningen åt mitt håll. Av alla ställen. En av tjejerna bor i mitt hus. Men det gör väl inte att man får, eller bör, tälta precis var man vill.
För att göra en längre historia lite kortare, kan jag meddela att det slutade med att ungdomarna tog sina tält och sovsäckar och gick hem. Det har lite att göra med "onda ögat" och kanske med återfunnet förnuft. Skönt att det löste sig till slut. Det finns ju faktiskt ett antal mer lämpliga ställen att campa på än direkt utanför mitt fönster. Eller hur?
Hur fimptvisten på husets framsida löste sig har jag ingen aning om. Det är förmodligen inte en avslutad historia utan något jag kommer att höra mera om.
Skämmes tamejfan!
Från den 10 juli kan du få böter om du slänger din tomma ölburk på marken. Polisen har rätt att bötfälla dig med 800 kronor direkt på plats om de kommer på dig att göra det. Det kostar däremot inget att fimpa där du står. Det räknas som en ringa förseelse. Att slänga kemikalier på marken, typ tändvätskan till grillen, är mycket allvarligare och kan ge upp till ett års fängelse. Aftonbladets artikel ger exempel på vad som får slängas och inte, ur polisens synpunkt.
Men hur blir det då om man stannar till med bilen någonstans och tömmer bilens askkopp på marken? Det är inte en helt ovanlig syn. Cigarettfimpar innehåller ju mängder av tungmetaller som bly, kadmium och kvicksilver och oftast ligger de ju inte bara en och en de där äckelpinnarna utan i massor. När det nu inte är tillåtet att röka inomhus på restauranger och barer står ju folk utomhus i klungor och röker och släcker sina cigaretter. Många fimpar blir det. Och ofta på marken. Det är väl att slänga kemikalier det! Bötfäll, tack! Enligt min åsikt kan man gärna tillämpa den där nedskräpningslagen fullt ut på ALLT som så ansvarslöst kastas överallt. Det ser förjävligt ut!
Hur kan det komma sig att folk inte kan ta reda på sitt eget skräp och slänga det i en papperskorg eller ta med det i fickan eller väskan för att kasta när man kommer hem? Ofta ser jag hur någon äter en smörgås eller en glass eller godis på stan och bara släpper omslagspappret rakt ner på marken. Hål i handflatan, eller? Man verkar inte ens reflektera över det man gör. Kvitton, näsdukar eller gamla bussbiljetter likaså. Fingrarna tycks tappa skräpet var och hur som helst utan vidare. Helt obegripligt, slarvigt och nonchalant. Skämmes tamejfan!
Men hur blir det då om man stannar till med bilen någonstans och tömmer bilens askkopp på marken? Det är inte en helt ovanlig syn. Cigarettfimpar innehåller ju mängder av tungmetaller som bly, kadmium och kvicksilver och oftast ligger de ju inte bara en och en de där äckelpinnarna utan i massor. När det nu inte är tillåtet att röka inomhus på restauranger och barer står ju folk utomhus i klungor och röker och släcker sina cigaretter. Många fimpar blir det. Och ofta på marken. Det är väl att slänga kemikalier det! Bötfäll, tack! Enligt min åsikt kan man gärna tillämpa den där nedskräpningslagen fullt ut på ALLT som så ansvarslöst kastas överallt. Det ser förjävligt ut!
Hur kan det komma sig att folk inte kan ta reda på sitt eget skräp och slänga det i en papperskorg eller ta med det i fickan eller väskan för att kasta när man kommer hem? Ofta ser jag hur någon äter en smörgås eller en glass eller godis på stan och bara släpper omslagspappret rakt ner på marken. Hål i handflatan, eller? Man verkar inte ens reflektera över det man gör. Kvitton, näsdukar eller gamla bussbiljetter likaså. Fingrarna tycks tappa skräpet var och hur som helst utan vidare. Helt obegripligt, slarvigt och nonchalant. Skämmes tamejfan!
22 år den 22 juni.
Idag gratulerar vi Christer som fyller 22 år. Han bjöd på läcker smörgåstårta och snygga kanelbullar, som Sara bakat. Hurra hurra hurra hurra!
När synen är dimmigare än vanligt.
När man en gång har fått besök av Cancermonstret är man förändrad för alltid. Det är inte bara det att man fått en eller flera eller många tumörer någonstans. Att kroppen invaderats. Man påverkas även psykiskt och mentalt och man bli aldrig som innan.
Jag har bröstcancer som spritt sig till skelettet. Det är tumörer i hela ryggraden och i höfterna och ja, lite här och lite där i hela kroppen utom i armar och ben. De skelett man har i armar och ben är av en sort som sällan får metastaser och tur är väl det. Då hade jag väl haft dem där också. Duktiga läkare har sett till att jag får en smärtlindring som fungerar bra och det gör den ju oftast också. Men det är alltid liksom en stelhet och ovighet och ibland, på senare tid allt oftare, värker det i hela ryggraden. Så kroppen är förändrad. Såklart. Att det gör ont blir ett normaltillstånd som man faktiskt på något konstigt sätt vänjer sig vid.
Man tänker annorlunda om mycket efter att en gång ha fått en diagnos om en svår sjukdom. Om jag får huvudvärk eller om det gör ont i magen eller om synen känns lite dimmigare än vanligt kommer tankarna direkt. Har det spritt sig vidare nu? Har det uppstått nya tumörer? Det är skönt när det går över, när man får gå på toaletten eller när man upptäcker att man inte har glasögonen på sig ...
Trots att det är helt vanliga småkrämpor av den övergående typen, kan det växa till vansinneshöga proportioner innan det passerat. En ständig oro och en känsla av att man måste vara på sin vakt är en konsekvens av att en gång ha fått besök av det illasinnade och fula monstret. Hur länge vågar jag vänta innan jag kontaktar läkare angående det nya symtomet? Om jag INTE åker in till akuten, kan jag då leva med vetskapen om att jag själv tagit beslutet att låtit bli?
Lugn och ro. Balans och harmoni. Kan man få det på recept också?
Jag har bröstcancer som spritt sig till skelettet. Det är tumörer i hela ryggraden och i höfterna och ja, lite här och lite där i hela kroppen utom i armar och ben. De skelett man har i armar och ben är av en sort som sällan får metastaser och tur är väl det. Då hade jag väl haft dem där också. Duktiga läkare har sett till att jag får en smärtlindring som fungerar bra och det gör den ju oftast också. Men det är alltid liksom en stelhet och ovighet och ibland, på senare tid allt oftare, värker det i hela ryggraden. Så kroppen är förändrad. Såklart. Att det gör ont blir ett normaltillstånd som man faktiskt på något konstigt sätt vänjer sig vid.
Man tänker annorlunda om mycket efter att en gång ha fått en diagnos om en svår sjukdom. Om jag får huvudvärk eller om det gör ont i magen eller om synen känns lite dimmigare än vanligt kommer tankarna direkt. Har det spritt sig vidare nu? Har det uppstått nya tumörer? Det är skönt när det går över, när man får gå på toaletten eller när man upptäcker att man inte har glasögonen på sig ...
Trots att det är helt vanliga småkrämpor av den övergående typen, kan det växa till vansinneshöga proportioner innan det passerat. En ständig oro och en känsla av att man måste vara på sin vakt är en konsekvens av att en gång ha fått besök av det illasinnade och fula monstret. Hur länge vågar jag vänta innan jag kontaktar läkare angående det nya symtomet? Om jag INTE åker in till akuten, kan jag då leva med vetskapen om att jag själv tagit beslutet att låtit bli?
Lugn och ro. Balans och harmoni. Kan man få det på recept också?
Bojkotta tramsprodukterna!
Jag trodde först att det var ett ironiskt skämt, och jag försökte förstå twisten och vad det handlade om. Sen kände jag mig bara förvirrad. Har Apoteket fått "stora snurren" eller? Tycker man på fullaste allvar att ett tuggummi som enligt reklamen gör dig snyggare, smartare eller piggare hör hemma i sortimentet? Låter som något man köper på Buttericks (finns det kvar förresten?). Och priset då!? 14 stycket för 29:90. Mer än 2 kr per gummi. Fast det är kanske inte mycket om man blir snygg på kuppen. Det kan det ju vara värt. Fast det är väl svårt att välja. Man vill väl inte vara ANTINGEN snygg eller smart eller pigg. Man vill ju hemskt gärna vara alla tre sakerna och då måste man ju köpa alla tre påsarna. Det Apoteket riskerar är väl att man blir så smart att man aldrig köper struntet igen.
Det trista är att köparna förmodligen finns bland osäkra tonåringar och ännu yngre. Man griper ett halmstrå och lägger dyra pengar på något som bara måste vara effektivt och verksamt. Det säljs ju på Apoteket tillsammans med andra livsviktiga och betrodda produkter som olika mediciner och vitaminer och sånt.
Lite motvilligt gör jag reklam för produkterna här, men jag räknar med att man genomskådar bluffen och väljer gamla trogna Extra eller Stimorol istället. Så här känner ni igen tramsprodukterna.
Bojkotta!
Det trista är att köparna förmodligen finns bland osäkra tonåringar och ännu yngre. Man griper ett halmstrå och lägger dyra pengar på något som bara måste vara effektivt och verksamt. Det säljs ju på Apoteket tillsammans med andra livsviktiga och betrodda produkter som olika mediciner och vitaminer och sånt.
Lite motvilligt gör jag reklam för produkterna här, men jag räknar med att man genomskådar bluffen och väljer gamla trogna Extra eller Stimorol istället. Så här känner ni igen tramsprodukterna.
Bojkotta!
Vigo Beauty Tuggummi
Kosttillskott i form av sockerfria tuggummin. Innehåller B-vitaminer, betakaroten och selen. 14 st.
29:90
Vigo Focus Tuggummi
Kosttillskott i form av sockerfria tuggummin. Innehåller vitaminer, ginseng och koffein. 14 st.
29:90
Vigo Active Tuggummi
Kosttillskott i form av sockerfria tuggummin. Innehåller vitaminer, magnesium och koffein. 14 st.
29:90
Uppsala - here I come!
Nu är det slutvelat och slutfunderat. Nu är det bokat och betalat. Jag åker till min kära Emma i Uppsala 7-10 juli och jag tar flyget. Det är ju förmånliga priser för oss pensionärer och det går snabbt och smidigt att ta sig fram. Det viktigaste och huvudsakliga skälet är förstås att träffa dottern och rå om henne lite, men jag ser det även som ett bra tillfälle att få en liten minisemester också. Det är ju så sällan jag åker bort, och om jag minns rätt, är Uppsala en trevlig och vacker stad. Jag var där en vecka på kurs för evigheter sedan, men jag trivdes bra där då i alla fall.
Bilden på Uppsala domkyrka har jag lånat från Wikipedia.
Kyrkan ska besökas liksom stadens butiker och resturangen där Emma arbetar, men vad får jag absolut inte missa att göra eller se när jag besöker Uppsala, enligt DIN åsikt? Tips och förslag emottages tacksamt.
Bilden på Uppsala domkyrka har jag lånat från Wikipedia.
Kyrkan ska besökas liksom stadens butiker och resturangen där Emma arbetar, men vad får jag absolut inte missa att göra eller se när jag besöker Uppsala, enligt DIN åsikt? Tips och förslag emottages tacksamt.
Skitkul eller bara skit.
Jag skjutsade mamma till resecentrum. Hon tar bussen till syrrorna i Sundsvall en vecka och känner jag dem rätt kommer det att bli en hel del prat och skratt de här dagarna.
När jag kom hem hade posten kommit. Jag har väntat på den här kallelsen.
Det här blir den första skelettscintigrafin sedan bytet till den nya behandlingen. Kanske kommer jag att få besked om hur den fungerar nu då. Kanske kan man se att det inte finns någon tillväxt. Att det står stilla. Nog så positivt det. Kanske får jag besked om att tumörerna blivit mindre. Att den nya behandlingen biter på cancern så att det tydligt märks en bättring. Kanske. Eller så är det för tidigt att se något. Jag vet inte. Jag kan också få veta att det blivit sämre. I värsta fall tar det lite tid innan de nya läkemedlen börja verka och så ser man en försämring till att börja med. Det kan bli hur som helst. Tankarna kommer att snurra nu ett tag. Och allra värst kommer det att vara den 30 juni. Tills jag får veta. OM jag nu får något besked medan jag är där. En gång hände det att jag inte fick veta något utan jag fick åka hem utan besked och fick ett telefonsamtal nästa dag istället. Det var en gång när inte doktor Nisse var i tjänst utan jag fick träffa en annan läkare. Samma sak gäller nu. Nisse har semester och enligt kallelsen ska jag träffa Niels Nielsen. Hm. Dansk? Hoppas att han talar engelska. Nåja, han får tala vilket språk han vill bara han tittar mig i ögonen och ser glad ut och säger att röntgen ser bra ut.
Väntan på beskedet är pest. Svaret kommer att avgöra hur resten av sommaren blir. Skitkul eller bara skit.
På Hornön.
Jag besökte Anna och Magnus och deras småflickor på Hornön. Vilket härligt ställe de har!
Vi fikade och beundrade friggeboden som precis anlänt på ett lastbilsflak. När den är klar blir den en mysig stuga för gäster.
Är inte vallmon både vacker och märklig på samma gång?
Vi fikade och beundrade friggeboden som precis anlänt på ett lastbilsflak. När den är klar blir den en mysig stuga för gäster.
Är inte vallmon både vacker och märklig på samma gång?
Djävligare än cancer.
Jag följer Ulla-Karin Lindquists kamp mot ALS på svt2 och känner att tårarna kommer. Jag kan inte hjälpa att jag tänker, att nog finns det bra mycket djävligare sjukdomar än cancer.
En ordens mästare.
Jag har i flera av mina tidigare inlägg beskrivit hur viktigt jag tycker det är att man uttrycker sig korrekt. Att man stavar rätt och att man inte slarvar sig igenom sina texter. För det märks, tycker jag, och jag vill helt enkelt inte läsa en dåligt skriven text eller blogg.
Men en grammatiskt riktig och rättstavad text blir ju inte med automatik något man tycker om att läsa. Orden kan ju förvaltas på så oerhört många sätt. När man hittar en författare som har förmågan att skriva så att man gråter, skrattar och lever sig in i orden har man funnit en pärla, en skatt. När man hittar en blogg som skrivs på ett fängslande sätt, släpper man den inte. Vill ni uppleva en ordens mästare och fin människa och en blogg som berör, ska ni besöka Kristian och hans blogg i kroppen min. Just nu kan han dessutom behöva lite extra stöd, så skriv en kommentar och peppa honom i hans tuffa situation.
Men en grammatiskt riktig och rättstavad text blir ju inte med automatik något man tycker om att läsa. Orden kan ju förvaltas på så oerhört många sätt. När man hittar en författare som har förmågan att skriva så att man gråter, skrattar och lever sig in i orden har man funnit en pärla, en skatt. När man hittar en blogg som skrivs på ett fängslande sätt, släpper man den inte. Vill ni uppleva en ordens mästare och fin människa och en blogg som berör, ska ni besöka Kristian och hans blogg i kroppen min. Just nu kan han dessutom behöva lite extra stöd, så skriv en kommentar och peppa honom i hans tuffa situation.
Fototriss - skir.
Nu är det dags för ännu en Fototriss och temat är SKIR. Enligt synonymer.se kan det röra sig om:
florstunn, tunn, genomskinlig, slöjlik, spröd, späd, fin, eterisk, ömtålig, luftig, lätt, tunn slöja, gastyg, dis.
Alla de orden tycker jag passar för att beskriva gardinerna i mitt sovrum. Jag drar inte för de här fönstren utan låter solen strila in i rummet och jag tycker det är både vackert och skönt.
Att minnas när det är som kallast.
Innan solen försvann bakom träden och gjorde det för kallt att sitta ute, satt jag och fina Jeanette på hennes uteplats och åt och drack gott på fredagskvällen.
Det är sådana minnen man ska plocka fram när det är som kallast och gråast mitt i vintern någon gång.
Det är sådana minnen man ska plocka fram när det är som kallast och gråast mitt i vintern någon gång.
Hälsoläget idag.
Hälsostatus:
Jag har mer och mer ont i ryggen och är ovig och stel i allmänhet. Det är en molande värk i hela ryggraden. Nu dessutom värre i höger höft och det strålar ner i benet och värker i knät också. Precis som det var från början, innan jag visste något om spridningen. Kanske är det dosen på smärtlindringen som är för låg. Ska ta upp det på nästa behandling när jag träffar någon läkare. Det är ju dessutom dags att skriva ut mera plåster. Jag har funderat lite på det där med att jag ju inte längre får någon skelettstärkande behandling. Borde jag inte ha det? Ny fråga till doktorn.
Natten har varit OK, förutom värken i ryggen då. Jag har vaknat med ojämna mellanrum, precis som vanligt, men somnat om lika snabbt. Utan hjälp av sömntablett. Bra det. Jag brukar bara kolla vad klockan är och stänga ögonen igen och så är jag borta.
Väderkvarnskänslan (har jag myntat ett nytt uttryck nu?) finns där. Men inte så intensivt, den går att bortse ifrån dagtid om jag är sysselsatt med något. Det är när den uppstår på natten, i anslutning till en behandling, som den varit outhärdlig.
Magen sköter sig. Jag tog Laxoberal i onsdags, dagen efter behandlingen, och de dropparna är ju effektiva, om man säger så. Det är en trygghet att veta, utifallatt.
Håret fortsätter att lossna, men omgivningen hävdar att det inte blivit så tunt att man tänker på det direkt. Rent estetiskt liksom. Men jag tycker att det är hemskt. När jag jämför med bilder på när håret var tjockt och dessutom färgat, ser jag ju ut som efter att ha haft en tight mössa på en hel dag. Plus råttfärgen då. Jag tröstar mig med att det inte ramlat av helt och hållet i alla fall. Det är tufft det, när det händer. Jag minns att jag lovade mig själv att aldrig klaga på håret, så länge det finns något, när jag tappade det helt förra gången. Att ha hår = snygg frisyr, så att säga.
Aptiten är god. Gottsuget likaså. Tyvärr. Tänk om man enbart längtade efter morötter och fiberrikt bröd och havregrynsgröt och sånt. Men sådana begär har jag aldrig hört talas om. I min situation är det ju bra med en liten viktuppgång, men tanken är svår att vänja sig med. Att bli tjockare har man ju kämpat emot i hela sig liv, liksom.
Ja, ungefär så är det. Och så känns det. Hur mår du?
Jag har mer och mer ont i ryggen och är ovig och stel i allmänhet. Det är en molande värk i hela ryggraden. Nu dessutom värre i höger höft och det strålar ner i benet och värker i knät också. Precis som det var från början, innan jag visste något om spridningen. Kanske är det dosen på smärtlindringen som är för låg. Ska ta upp det på nästa behandling när jag träffar någon läkare. Det är ju dessutom dags att skriva ut mera plåster. Jag har funderat lite på det där med att jag ju inte längre får någon skelettstärkande behandling. Borde jag inte ha det? Ny fråga till doktorn.
Natten har varit OK, förutom värken i ryggen då. Jag har vaknat med ojämna mellanrum, precis som vanligt, men somnat om lika snabbt. Utan hjälp av sömntablett. Bra det. Jag brukar bara kolla vad klockan är och stänga ögonen igen och så är jag borta.
Väderkvarnskänslan (har jag myntat ett nytt uttryck nu?) finns där. Men inte så intensivt, den går att bortse ifrån dagtid om jag är sysselsatt med något. Det är när den uppstår på natten, i anslutning till en behandling, som den varit outhärdlig.
Magen sköter sig. Jag tog Laxoberal i onsdags, dagen efter behandlingen, och de dropparna är ju effektiva, om man säger så. Det är en trygghet att veta, utifallatt.
Håret fortsätter att lossna, men omgivningen hävdar att det inte blivit så tunt att man tänker på det direkt. Rent estetiskt liksom. Men jag tycker att det är hemskt. När jag jämför med bilder på när håret var tjockt och dessutom färgat, ser jag ju ut som efter att ha haft en tight mössa på en hel dag. Plus råttfärgen då. Jag tröstar mig med att det inte ramlat av helt och hållet i alla fall. Det är tufft det, när det händer. Jag minns att jag lovade mig själv att aldrig klaga på håret, så länge det finns något, när jag tappade det helt förra gången. Att ha hår = snygg frisyr, så att säga.
Aptiten är god. Gottsuget likaså. Tyvärr. Tänk om man enbart längtade efter morötter och fiberrikt bröd och havregrynsgröt och sånt. Men sådana begär har jag aldrig hört talas om. I min situation är det ju bra med en liten viktuppgång, men tanken är svår att vänja sig med. Att bli tjockare har man ju kämpat emot i hela sig liv, liksom.
Ja, ungefär så är det. Och så känns det. Hur mår du?
Ta ingen skit!
Joråsåatte ... mycket ska man vara med om ... Det var ju dags för återbesök för att att kolla att det inte fanns någon vätska kvar runt hjärtat. OK. Det här är ju viktiga saker. Bara för att man har cancer slipper man inte andra sjukdomar, så visst ska det kollas. Undersökningen går till som så, att man får ta av sig helt på överkroppen och ligga på en brits på rygg men lite på sidan liksom. Några elektroder fästs vid bröstkorgen och sen riktar undersökaren en mikrofonliknande apparat mot kroppen och avläser hur hjärtat slår och har sig. En hel del kladdigt glidklet går åt, som man får torka bort efteråt. Inget gör ont men det tar lite tid, och för mig är det ganska obekvämt att ligga hårt på sidan på höften och jag är glad när det är färdigt.
Idag fick jag direkt veta, att man ringt från Dagvården och begärt att man skulle undersöka hela hjärtat, inte bara det där med vätskan. Var tolfte vecka bör jag kolla hjärtat eftersom min cancerbehandling kan vara skadligt för hjärtat på längre sikt. Dagvården ville nu att det skulle göras idag. OK. Det är ju bra att få det gjort. Och där låg jag då. Med bara bröst och ena armen under huvudet och tankarna i andra dimensioner någonstans. Har ju gjort det här några gånger nu.
Plötsligt rycks dörren upp och en man tittar in. En läkare, såg det ut som. Utan att knacka, och trots att den röda lampan lyste för "undersökning pågår". Andra människor syns och hörs bakom och intill honom och han håller upp dörren mot korridoren där folk passerar. Han mumlar om att han behövde den maskin som användes på mig och att hans patient var sen och att han undrade om Eva snart var klar med det hon gjorde.
Det kändes verkligen inte bra. Jag kan inte påstå att han direkt tittade på mig och mina 1 och ett halvt bröst, men inte kändes det rätt. Han presenterade sig inte och bad inte om ursäkt och sa inget till mig. Eva, som satt vid min sida och med ryggen mot dörren, avbröt sig inte men svarade honom med att hon nyss börjat och att hon behövde maskinen. Då gick han. Aningen förstummad sa jag först inget. Men sen frågade jag om det verkligen var snyggt gjort att göra så som han nyss gjort. Eva höll med mig men sa inte så mycket. Hon verkade också vara lite illa till mods och lite generad över läkarens dåliga uppförande. Nej, det där var inte så bra gjort, sa hon. Jag ska ta upp det med de andra här på avdelningen. Ja, gör det, sa jag.
Hjärtat såg fint ut, pumpförmågan var bra, vätskan var borta och Eva var nöjd. Det var inte jag. Jag torkade av mig och klädde på mig men var fortfarande rätt irriterad på läkaren. Jag fick veta att han hette Kent Ångman och sen gick jag. Men alldeles utanför dörrarna på Klin.Fys.Lab vände jag och tänkte att Nä nu jäklar. Så där får man väl inte bära sig åt ostraffat. Jag gick in på mottagningen igen och fann den gode doktorn stående i korridoren där han pratade med två andra läkare. Och jag marscherade fram till honom och satte ögonen i honom med min elakaste min, och den är inte att leka med, kan jag berätta. - Hörrödu, Ångman, mässade jag. Har du inte fått lära dig att knacka först och att inte vräka upp dörren när det pågår en undersökning? Va!? Det var mycket obehagligt för mig. - Öh, förlåt, stammade herr Ångman. - Ja, det vill jag bara säga att det var skitdåligt gjort av dig, fortsatte jag. - Hm, förlåt, stammade doktorn igen. Och så vände jag på klacken och gick ut ur lokalerna. Det var skönt att säga ifrån, men jag gillar inte att bli arg och behöva bråka på någon, men jag kunde faktiskt inte hålla tyst.
Jag önskar att jag ändå stannat för att se och höra hur samtalet fortsatte mellan läkarna och de andra i korridoren. Kanske som en fluga på väggen. Om det nu var någon som sa något, vill säga. Plötsligt hörde jag någon ropa mitt namn efter mig där jag skyndade bort i sjukhuskorridoren. Det var min undersökare, Eva, som ville veta vad doktorn hade sagt. Han sa bara förlåt, sa jag, han sa inget mera. Jag ska ta upp detta med mina kollegor här på mottagningen, sa hon, ha nu en skön helg. Hon såg nöjd ut. Jag var också nöjd. Vilken tur att jag fick besked om ett godkänt hjärta, för nu klappade det snabbt och hårt. Men det kändes bättre än att bara ta emot, det ska man aldrig göra. Läkare är inga gudar.
Jag säger som Grynet. Ta ingen skit!
Idag fick jag direkt veta, att man ringt från Dagvården och begärt att man skulle undersöka hela hjärtat, inte bara det där med vätskan. Var tolfte vecka bör jag kolla hjärtat eftersom min cancerbehandling kan vara skadligt för hjärtat på längre sikt. Dagvården ville nu att det skulle göras idag. OK. Det är ju bra att få det gjort. Och där låg jag då. Med bara bröst och ena armen under huvudet och tankarna i andra dimensioner någonstans. Har ju gjort det här några gånger nu.
Plötsligt rycks dörren upp och en man tittar in. En läkare, såg det ut som. Utan att knacka, och trots att den röda lampan lyste för "undersökning pågår". Andra människor syns och hörs bakom och intill honom och han håller upp dörren mot korridoren där folk passerar. Han mumlar om att han behövde den maskin som användes på mig och att hans patient var sen och att han undrade om Eva snart var klar med det hon gjorde.
Det kändes verkligen inte bra. Jag kan inte påstå att han direkt tittade på mig och mina 1 och ett halvt bröst, men inte kändes det rätt. Han presenterade sig inte och bad inte om ursäkt och sa inget till mig. Eva, som satt vid min sida och med ryggen mot dörren, avbröt sig inte men svarade honom med att hon nyss börjat och att hon behövde maskinen. Då gick han. Aningen förstummad sa jag först inget. Men sen frågade jag om det verkligen var snyggt gjort att göra så som han nyss gjort. Eva höll med mig men sa inte så mycket. Hon verkade också vara lite illa till mods och lite generad över läkarens dåliga uppförande. Nej, det där var inte så bra gjort, sa hon. Jag ska ta upp det med de andra här på avdelningen. Ja, gör det, sa jag.
Hjärtat såg fint ut, pumpförmågan var bra, vätskan var borta och Eva var nöjd. Det var inte jag. Jag torkade av mig och klädde på mig men var fortfarande rätt irriterad på läkaren. Jag fick veta att han hette Kent Ångman och sen gick jag. Men alldeles utanför dörrarna på Klin.Fys.Lab vände jag och tänkte att Nä nu jäklar. Så där får man väl inte bära sig åt ostraffat. Jag gick in på mottagningen igen och fann den gode doktorn stående i korridoren där han pratade med två andra läkare. Och jag marscherade fram till honom och satte ögonen i honom med min elakaste min, och den är inte att leka med, kan jag berätta. - Hörrödu, Ångman, mässade jag. Har du inte fått lära dig att knacka först och att inte vräka upp dörren när det pågår en undersökning? Va!? Det var mycket obehagligt för mig. - Öh, förlåt, stammade herr Ångman. - Ja, det vill jag bara säga att det var skitdåligt gjort av dig, fortsatte jag. - Hm, förlåt, stammade doktorn igen. Och så vände jag på klacken och gick ut ur lokalerna. Det var skönt att säga ifrån, men jag gillar inte att bli arg och behöva bråka på någon, men jag kunde faktiskt inte hålla tyst.
Jag önskar att jag ändå stannat för att se och höra hur samtalet fortsatte mellan läkarna och de andra i korridoren. Kanske som en fluga på väggen. Om det nu var någon som sa något, vill säga. Plötsligt hörde jag någon ropa mitt namn efter mig där jag skyndade bort i sjukhuskorridoren. Det var min undersökare, Eva, som ville veta vad doktorn hade sagt. Han sa bara förlåt, sa jag, han sa inget mera. Jag ska ta upp detta med mina kollegor här på mottagningen, sa hon, ha nu en skön helg. Hon såg nöjd ut. Jag var också nöjd. Vilken tur att jag fick besked om ett godkänt hjärta, för nu klappade det snabbt och hårt. Men det kändes bättre än att bara ta emot, det ska man aldrig göra. Läkare är inga gudar.
Jag säger som Grynet. Ta ingen skit!
Inget fel på hjärtat?
Jag oroar mig inte alls och det känns allt lite onödigt, men har kardiologen sagt det så ... Återbesök nu för att undersöka hjärtat och se så att vätskan runt hjärtat verkligen är borta och inte har kommit tillbaka. Vad jag vet har jag inte lidit av det alls, men det kan ju ha smugit sig på mig så, ok då, då kollar vi väl idag igen då. Så, in till stan, hitta en parkeringsplats utanför sjukhuset, betala ännu en parkeringsavgift och träffa den där totalt opedagogiska Eva som gör undersökningen. Ja ja.
En riktig kvinna vill älska ...
En riktig kvinna känner igen och gillar en snygg handväska i skinn och vill helt enkelt bara ha den och krama den hårt och sätta klorna i den och lukta på den och älska med den ...
Lilla mysiga Milla i kramartagen.
Lilla mysiga Milla i kramartagen.
Duktiga Sara - utbildad och klar.
Duktiga Sara har precis avslutat sin utbildning till undersköterska. Hon har gjort ett fantastiskt jobb och har läst alla kurserna på distans med stort tålamod och en enastående ambition. Jag är så glad för hennes skull. Hon har fått flera jobberbjudanden och är jätteduktig på sitt jobb och alldeles säkert kommer hon inte att sakna jobb i framtiden heller.
Som lite uppmuntran åkte jag och mamma dit med gofika och små gåvor. Jordgubbar, krämbullar, bärmuffins och gigantiska chokladkakor hade vi med oss och Sara gjorde kaffe. Mamma gav henne en väldoftande kroppslotion, ljus och servetter och en av de vackra linnehanddukarna hon köpte i antikbutiken igår. Av mig fick Sara den undersköterske-brosch jag aldrig kom att använda eftersom jag blev sjuk innan jag började jobba, när jag just avslutat min utbildning. Sara får, så att säga, förverkliga min karriärdröm. Och det är jag övertygad om att hon kommer att fixa alldeles utmärkt.
Som lite uppmuntran åkte jag och mamma dit med gofika och små gåvor. Jordgubbar, krämbullar, bärmuffins och gigantiska chokladkakor hade vi med oss och Sara gjorde kaffe. Mamma gav henne en väldoftande kroppslotion, ljus och servetter och en av de vackra linnehanddukarna hon köpte i antikbutiken igår. Av mig fick Sara den undersköterske-brosch jag aldrig kom att använda eftersom jag blev sjuk innan jag började jobba, när jag just avslutat min utbildning. Sara får, så att säga, förverkliga min karriärdröm. Och det är jag övertygad om att hon kommer att fixa alldeles utmärkt.
Det kommer nya hela tiden.
Jag bor mitt i naturen, med djur både här och där. I badkaret hoppar det runt små små djur, bara 2-3 mm långa och med antenner framtill, och om jag sköljer bort dem med duschen på kvällen, är de tillbaka på morgonen, en sådär 5 stycken åt gången. Eller möjligtvis är det nya som kommer. Jag ser inte skillnad på dem. I badrummet finns också spindlar och tusenfotingar, men inte lika ofta och inte lika många heller, tack och lov. Oftast är de också i badkaret, och det är ju en bra plats för utrotning. Man häller bara jättevarmt vatten på dem med stor kraft och håller tummarna för att de dör och spolas iväg i avloppet.
I köket har jag påträffat stora svarta myror, spindlar och små larver. Bruna, som maggot ungefär, men inte så tjocka. Blä. De låg på golvet en dag bara. Osäker på var de kommer ifrån. Värre är det med dem. Jag måste ta upp dem med papper eller något och spolar ner dem i toaletten för att vara säker på deras undergång.
Och nu har små svarta myror gjort en gång genom tröskeln från min sidoingång. De har grävt sig fram och bär med sig små gruskorn från väggmaterialet in i min hall.
Jag älskar djur, men det här är ju löjligt! Någon måtta får det väl vara. Nu ska jag ta till med hårdhandskarna! De är DEM eller JAG.
I köket har jag påträffat stora svarta myror, spindlar och små larver. Bruna, som maggot ungefär, men inte så tjocka. Blä. De låg på golvet en dag bara. Osäker på var de kommer ifrån. Värre är det med dem. Jag måste ta upp dem med papper eller något och spolar ner dem i toaletten för att vara säker på deras undergång.
Och nu har små svarta myror gjort en gång genom tröskeln från min sidoingång. De har grävt sig fram och bär med sig små gruskorn från väggmaterialet in i min hall.
Jag älskar djur, men det här är ju löjligt! Någon måtta får det väl vara. Nu ska jag ta till med hårdhandskarna! De är DEM eller JAG.
Använder du Facebook?
What´s wrong with this picture?
Jag funderade lite över hur tokigt det kan bli när tryckfelsnisse drar fram. Först såg jag inte var felet låg, utan bara skummade och lät ögonen flyga förbi uppgifterna, men så granskade jag siffrorna. Hahaha! Då blev det ju lite annat.
Många är kritiska mot Facebook. Man är rädd att bli kontokapad och tycker också att det är ett tjatigt och ointressant forum. Andra är mycket aktiva och använder FB i sitt arbete och kan inte vara utan kontakterna med sina olika nätverk. Återigen andra använder det bara för att spela lite Farmville eller se vad andra gör, utan att vara särskilt öppen med sina egena aktiviter. Det finns alla sorter.
Och vad säger du? Använder du Facebook? Är undersökningen på Allehanda.se med 446 stycken röster, representativ för befolkningen i stort?
Jag funderade lite över hur tokigt det kan bli när tryckfelsnisse drar fram. Först såg jag inte var felet låg, utan bara skummade och lät ögonen flyga förbi uppgifterna, men så granskade jag siffrorna. Hahaha! Då blev det ju lite annat.
Många är kritiska mot Facebook. Man är rädd att bli kontokapad och tycker också att det är ett tjatigt och ointressant forum. Andra är mycket aktiva och använder FB i sitt arbete och kan inte vara utan kontakterna med sina olika nätverk. Återigen andra använder det bara för att spela lite Farmville eller se vad andra gör, utan att vara särskilt öppen med sina egena aktiviter. Det finns alla sorter.
Och vad säger du? Använder du Facebook? Är undersökningen på Allehanda.se med 446 stycken röster, representativ för befolkningen i stort?
Det står en kvinna utanför och jag är livrädd.
Nä, inte sov jag gott inte. Eller, jag somnade och sov i flera timmar, men vaknade vid 2-tiden. Jag hade haft en jättejobbig mardröm. Fnys. Och här hade jag önskat mig och trott att jag skulle slumra som ett barn i det nya påslakanet. Inte då.
Mardrömmen då. Det gick ut på att jag var rädd och otrygg i min lägenhet. Jag hade dragit för alla persienner för att inte bli sedd utifrån när jag hörde ljud från ytterdörren. I en glasruta i dörren kan jag se att det står en kvinna utanför. Och för henne är jag fruktansvärt rädd. Varför vet jag inte. Hon hade långt lockigt hår ända till midjan och såg inte alls skräckinjagande ut på något sätt. Men rädd var jag. När jag vänder blicken tillbaka mot fönstren, ser jag att persiennerna inte alls är riktigt stängda utan man kan se rakt in och jag tassar snabbt fram för att fixa det. Jag skruvar och vrider och kämpar med reglaget utan att de drar ihop sig det minsta och så förstår jag att den långhåriga kvinnan är på väg att gå fram till fönstret på utsidan och ... då vaknar jag.
Jag låg och vred mig i sängen och måste ju ha slumrat lätt lätt emellanåt men halv 5 gav jag upp. Fan heller att jag tänkte kliva upp och börja dagen redan. Jag tog en halv sömntablett och tänkte att jag får väl sova hela dagen om det blir så. Jag vill sova!!! Och efter en stund somnade jag. Skönt!
Halv 11 ringde mamma. Bra! Jag hade i alla fall fått sova ytterligare sex timmar och det kändes bra. NU kan dagen börja. Och drömanalysen säger att jag gör rätt i att flytta. Här mår jag inte bra.
Mardrömmen då. Det gick ut på att jag var rädd och otrygg i min lägenhet. Jag hade dragit för alla persienner för att inte bli sedd utifrån när jag hörde ljud från ytterdörren. I en glasruta i dörren kan jag se att det står en kvinna utanför. Och för henne är jag fruktansvärt rädd. Varför vet jag inte. Hon hade långt lockigt hår ända till midjan och såg inte alls skräckinjagande ut på något sätt. Men rädd var jag. När jag vänder blicken tillbaka mot fönstren, ser jag att persiennerna inte alls är riktigt stängda utan man kan se rakt in och jag tassar snabbt fram för att fixa det. Jag skruvar och vrider och kämpar med reglaget utan att de drar ihop sig det minsta och så förstår jag att den långhåriga kvinnan är på väg att gå fram till fönstret på utsidan och ... då vaknar jag.
Jag låg och vred mig i sängen och måste ju ha slumrat lätt lätt emellanåt men halv 5 gav jag upp. Fan heller att jag tänkte kliva upp och börja dagen redan. Jag tog en halv sömntablett och tänkte att jag får väl sova hela dagen om det blir så. Jag vill sova!!! Och efter en stund somnade jag. Skönt!
Halv 11 ringde mamma. Bra! Jag hade i alla fall fått sova ytterligare sex timmar och det kändes bra. NU kan dagen börja. Och drömanalysen säger att jag gör rätt i att flytta. Här mår jag inte bra.
Skönt i sängen?
Mamma och jag var på stan. Vi skulle precis passera Westmans Antik när jag fick ett infall, och vi gick in. Och så fick jag syn på dem. Lakan, örngott, handdukar. I en gammal träsoffa låg det staplar av fint och fräscht sänglinne med handgjorda monogram och ropade på mig. Manglade och släta och jättefina var de. Köp mig! sa de. Smek mig! uppmanade de. Håll i mig! hojtade de. Jag bara måste. Jag köpte två fina lakan för 70 kr styck och mamma köpte tre superfina och blankmanglade handdukar i linne.
När jag kom hem satte jag igång omedelbart. Jag nålade och sydde och efter en stund var jag klar. Och bytte gjorde jag direkt. Så nu har jag ett jätteskönt och snyggt påslakan som jag säker kommer att sova skönt i. Jag får återkomma angående det påståendet.
När jag kom hem satte jag igång omedelbart. Jag nålade och sydde och efter en stund var jag klar. Och bytte gjorde jag direkt. Så nu har jag ett jätteskönt och snyggt påslakan som jag säker kommer att sova skönt i. Jag får återkomma angående det påståendet.
Ut ur sömntablettens drogdjup.
Ah, natten var goood och symtomfri. Så ska nätterna vara. Jag väcktes ändå kl 9 av mobilen som vibrerade. Helt tyst vill jag inte att den ska vara, jag vill bli nådd men inte störd, och vibbarna väcker mig också, fast då kan jag somna om om jag väljer det. Nå, den här gången hörde jag vibbarna men hittade inte telefonen. Utan glasögonen (dum idé) sprang jag runt och letade. Och så tystnade den såklart. Den låg ingenstans där jag brukar lägga den. Den skållade illern i mig kom fram igen och runt jag for. Tills jag fick en minnesbild av hur det gick till vid läggdags. Mobilen ligger i fickan i kjolen som ligger i sovrummet på stolen. Så där ja! Och vem var det då som ringt och slitit mig ur den ljuva sömntablettssömnen? Dolt nummer!!! Jäkla Dolt nummer!!! Och så börjar tankarna snurra. Sjukhuset? Nåt angående lägenheten jag anmält mig till? Nåt med någon av döttrarna? Vinst på Postkodlotteriet? Allt kan ju ha hänt medan jag sov och nu måste man få tag på mig. Snabbt! Snabbt!
Jag fick ändå lämna de tankarna för att göra iordning lite frukost och satte mig som vanligt med morgontidningen och TVn. Och så ringde det igen. Ha! Men det var ingen storvinst eller erbjudande om ny lägenhet. Det var en försäljare. Är det någon som gillar samtal från försäljare? Jag har ingen fast telefon och slapp länge försäljare som ringde nu när jag bara har mobil, men det här var från ett företag jag brukar handla från, sådär en gång om året ungefär, och jag behövde inget nu. Försäljare! Hur kul är det? Nå, det var i alla fall ingen som var skadad och låg på akuten och ville att jag skulle komma. Jag är sån jag. När jag inte har mina nära och kära alldeles intill mig, inom syn- och hörhåll, tror jag det värsta när jag hör en ambulans på avstånd. Eller har en "missat samtal".
Jaja. Nu ska jag iväg och hämta ömma modern och åka in till stan och göra några ärenden. Mor ville på banken. Hon tillhör den generationen som inte har internetbank, eller dator överhuvudtaget för den delen, och föredrar personligt bankservice. Och alldeles säkert kan jag komma på något att göra och/eller köpa jag också.
Hälsotillståndet då? Jag känner mig lite darrig i benen och kortisonvarm och röd i ansiktet är jag allt. Men det är inte värre. Det är jag nöjd med.
Jag fick ändå lämna de tankarna för att göra iordning lite frukost och satte mig som vanligt med morgontidningen och TVn. Och så ringde det igen. Ha! Men det var ingen storvinst eller erbjudande om ny lägenhet. Det var en försäljare. Är det någon som gillar samtal från försäljare? Jag har ingen fast telefon och slapp länge försäljare som ringde nu när jag bara har mobil, men det här var från ett företag jag brukar handla från, sådär en gång om året ungefär, och jag behövde inget nu. Försäljare! Hur kul är det? Nå, det var i alla fall ingen som var skadad och låg på akuten och ville att jag skulle komma. Jag är sån jag. När jag inte har mina nära och kära alldeles intill mig, inom syn- och hörhåll, tror jag det värsta när jag hör en ambulans på avstånd. Eller har en "missat samtal".
Jaja. Nu ska jag iväg och hämta ömma modern och åka in till stan och göra några ärenden. Mor ville på banken. Hon tillhör den generationen som inte har internetbank, eller dator överhuvudtaget för den delen, och föredrar personligt bankservice. Och alldeles säkert kan jag komma på något att göra och/eller köpa jag också.
Hälsotillståndet då? Jag känner mig lite darrig i benen och kortisonvarm och röd i ansiktet är jag allt. Men det är inte värre. Det är jag nöjd med.
Kortisonet gör mig till en iller.
Jag glömde berätta att blodtransfusionen skickat upp mitt Hb till hisnande 116 enligt provtagningen som gjordes igår. Vita blodkroppar var 3,9 vilket ansågs vara bra enligt sköterskan som var "min" idag.
Kortisonet, som ges intravenöst innan jag får cellgiftet, gör mig galen. Kroppen är i ett tillstånd av oro och jag vill inte kalla det 'energi', det är snarare en frånvaro av frid och ro. Istället för att ta det lugnt och vila, denna behandlingsdag och -kväll, rusar jag runt som en skållad iller trots att jag svettas och tycker att det är rätt jobbigt. Jag tog först en långpromenad med Kitty i kopplet. Hon är så himla duktig och har lärt sig nu hur det fungerar. Rycker jag till i kopplet lite och markerar att hon är på väg åt fel håll eller att hon ska stanna, så lyder hon. Sötingen! Sen blev det matlagning. Jag stekte korv till rotmoset och det räckte precis till ytterligare en portion att äta en annan dag. Och så satte jag igång att dammsuga och skaka mattor och snygga till lite. Till sist tvättade jag två maskiner smutstvätt och hängde på tork i lägenheten. Puh!
Såg på House på TV. Jahaja. Nu blev det kärlek också för honom. Eller hallucinerar han där på badrumsgolvet? Faktum är att jag inte kan låta bli att fascineras av den där odrägliga lunsen. Inte skulle jag säga 'nej' till honom inte. Inte för att han någonsin skulle fråga ... Hursomhelst. Fortsättning på dramat följer nästa vecka. Jag sätter en slant på teorin om en hallis på golvet jag. Någon som vill slå vad med mig?
Så har det blivit sen kväll denna tisdag och läggdags. Jag tänker inte chansa utan tar en sömntablett den här gången. Jag vill inte riskera att jag inte somnar eller att jag vaknar mitt i natten och drabbas av "väderkvarnssyndromet" igen. Jag håller tummarna för en lugn och vilsam natt. Om jag får önska.
Kortisonet, som ges intravenöst innan jag får cellgiftet, gör mig galen. Kroppen är i ett tillstånd av oro och jag vill inte kalla det 'energi', det är snarare en frånvaro av frid och ro. Istället för att ta det lugnt och vila, denna behandlingsdag och -kväll, rusar jag runt som en skållad iller trots att jag svettas och tycker att det är rätt jobbigt. Jag tog först en långpromenad med Kitty i kopplet. Hon är så himla duktig och har lärt sig nu hur det fungerar. Rycker jag till i kopplet lite och markerar att hon är på väg åt fel håll eller att hon ska stanna, så lyder hon. Sötingen! Sen blev det matlagning. Jag stekte korv till rotmoset och det räckte precis till ytterligare en portion att äta en annan dag. Och så satte jag igång att dammsuga och skaka mattor och snygga till lite. Till sist tvättade jag två maskiner smutstvätt och hängde på tork i lägenheten. Puh!
Såg på House på TV. Jahaja. Nu blev det kärlek också för honom. Eller hallucinerar han där på badrumsgolvet? Faktum är att jag inte kan låta bli att fascineras av den där odrägliga lunsen. Inte skulle jag säga 'nej' till honom inte. Inte för att han någonsin skulle fråga ... Hursomhelst. Fortsättning på dramat följer nästa vecka. Jag sätter en slant på teorin om en hallis på golvet jag. Någon som vill slå vad med mig?
Så har det blivit sen kväll denna tisdag och läggdags. Jag tänker inte chansa utan tar en sömntablett den här gången. Jag vill inte riskera att jag inte somnar eller att jag vaknar mitt i natten och drabbas av "väderkvarnssyndromet" igen. Jag håller tummarna för en lugn och vilsam natt. Om jag får önska.
Navelbine nr 7.
Kan det verkligen bli rutin och vardag när det gäller cancerbehandlingar? Ja, tydligen. Ännu en dos cellgifter har tillförts min kropp och jag liksom bara gör det. Sitter där på Dagvården i en fåtölj och retar mig på sjukhusets parkeringsavgifter och funderar på om jag ska måla den där stolen och byrån därhemma och blir det kanske snyggare med grått än med ljus latte och jag tänker inte alls på vad det egentligen är jag utsätts för och vad jag är i för situation. Att jag har cancer som spritt sig till skelettet, att det är allvarligt, och att jag måste få cellgifter för att bekämpa sjukdomen. Jag tänker inte på att jag kanske inte kommer att leva så länge till. Relativt räknat. Och jag tänker inte på att jag blir stucken, att man tar mitt blod hela tiden och att jag har ont ibland och att jag ska fortsätta på det här sättet i ett ovisst antal månader. Jag tänker inte så mycket på att jag är i en ganska tråkig sits. Milt sagt.
Efteråt tog jag bilen ner till Djurmagazinet för att kolla på ny sele till Kitty, utan att köpa någon. De är dyra de där. Sen kollade jag samma sak på Second Hand, utan att köpa någon. Jag besökte Apoteket i gallerian också. Utan att köpa något. Men jag plockade på mig gratisprover på en skön ansiktskräm. Många. Gratisprover är kul, tycker jag. Små kuvert med prov på en handkräm eller en duschkräm eller en lotion eller så, är kul och som en liten present. Sånt tycker jag är kul. Jag är lättroad, antar jag.
Sen åkte jag hem. Jag får påminna mig om att jag varit och fått en cellgiftsbehandling och kanske borde ta det lite lugnt och få i mig lite mat och vila. Jag får påminna mig om det, för jag glömmer så lätt.
Efteråt tog jag bilen ner till Djurmagazinet för att kolla på ny sele till Kitty, utan att köpa någon. De är dyra de där. Sen kollade jag samma sak på Second Hand, utan att köpa någon. Jag besökte Apoteket i gallerian också. Utan att köpa något. Men jag plockade på mig gratisprover på en skön ansiktskräm. Många. Gratisprover är kul, tycker jag. Små kuvert med prov på en handkräm eller en duschkräm eller en lotion eller så, är kul och som en liten present. Sånt tycker jag är kul. Jag är lättroad, antar jag.
Sen åkte jag hem. Jag får påminna mig om att jag varit och fått en cellgiftsbehandling och kanske borde ta det lite lugnt och få i mig lite mat och vila. Jag får påminna mig om det, för jag glömmer så lätt.
De är kanske kära.
Katterna är som galna. De springer fram och tillbaka och jagar varandra och verkar ha jätteroligt. De ser ut som två olikfärgade plagg i en tumlare och jag ser nästan inte var den ene börjar och den andre slutar. Jag påminner mig att det finns något som heter "kosläpp" och som innebär att korna släpps ut på våren och de skuttar och har sig och har klövarna mer i luften än i marken. Så är det med katterna i dag. Varför vet jag inte. Kanske är de rastlösa eller kanske känner de av den snart anländande fullmånen. De kanske är kära - möjligtvis i varandra - eller bara skitnödiga. Men roligt har de och jag också.
Naturligt vist.
Naturen är väl för härlig. Den nya kameran påverkar mig och gör att jag ser på min omgivning på ett helt annat sätt än tidigare. Jag går omkring och ser tänkbara motiv i allt möjligt och blir förundrad över vad jag ser. I vardagen går vi omkring och klampar på och ser inte detaljer som egentligen är intressanta och förtjänar vår uppmärksamhet. Vi tar saker och ting för givna och uppskattar inte det vackra i en blomknopp eller ett dagg-glittrande grässtrå. Som fotograf tror jag att man närmar sig barnets sätt att se på det som omger en. Att lägga sig på marken och ta en bild på en myra på en myras nivå ger ett häftigt perspektiv. Och det är nyttigt och mycket givande. Jag önskar att jag köpt en sån här kamera för länge sedan. Vilka kunskaper skulle jag inte haft idag! Och vilka upplevelser jag har missat. Nä, full fart ut i världen med min kamera nu. Det är skitkul och värt varenda krona.
Månens färg är ett naturens mirakel. Egentligen lyser den ju inte alls. Det är bara som det ser ut. Den reflekterar bara solens strålar.
Är detta möjligtvis albinoklöver?
Vi kallar dem för "näsor" fast det egentligen är lönnens försök till att bli fler träd.
Hur upplever spindeln det, att hans nät är gult och fullt av frömjöl? Det är ju inte längre kamouflerat och osynligt så att hans byten av misstag hamnar i det och blir till en måltid. Sitter han där och är förbannad och undrar vem som är den skyldige? Och sköljs det bort av regnet?
Den gula och soliga maskrosen totalförvandlas till en fröboll när den är död. Och nästan ingen tycker om den.
Skönheten och odjuret?
Finns det bara den minsta lilla chans att man ska lyckas, så testar man väl ...
Den fukt som samlas här i daggkåpans famn är en oas för insekter och liknar små glaspärlor eller ädelstenar där de ligger i det gröna gräset innan solen får dem att dunsta och försvinna.
Det finns otaliga exempel på magiska ting i vår omvärd och jag är tacksam att jag lyckas upptäcka och värdesätta dem. Varje dag.
Månens färg är ett naturens mirakel. Egentligen lyser den ju inte alls. Det är bara som det ser ut. Den reflekterar bara solens strålar.
Är detta möjligtvis albinoklöver?
Vi kallar dem för "näsor" fast det egentligen är lönnens försök till att bli fler träd.
Hur upplever spindeln det, att hans nät är gult och fullt av frömjöl? Det är ju inte längre kamouflerat och osynligt så att hans byten av misstag hamnar i det och blir till en måltid. Sitter han där och är förbannad och undrar vem som är den skyldige? Och sköljs det bort av regnet?
Den gula och soliga maskrosen totalförvandlas till en fröboll när den är död. Och nästan ingen tycker om den.
Skönheten och odjuret?
Finns det bara den minsta lilla chans att man ska lyckas, så testar man väl ...
Den fukt som samlas här i daggkåpans famn är en oas för insekter och liknar små glaspärlor eller ädelstenar där de ligger i det gröna gräset innan solen får dem att dunsta och försvinna.
Det finns otaliga exempel på magiska ting i vår omvärd och jag är tacksam att jag lyckas upptäcka och värdesätta dem. Varje dag.
De allra sötaste.
Magnus ringde. Ville jag möjligen bli upp-plockad med bil för att åka till Ketty och få fika och äta nygjorda chokladbollar? Givet! Med sig hade han två av de allra sötaste töserna och sex av de mest kakaostinna chokladbollarna man kan få. Mamma dukade dessutom upp med bärmuffins, ballerinakex och kanelbullar. Te, kaffe eller mjölk var valfritt. Vi lekte med docka, läste bok, hjälpte mormorsmor med tvätten, provade pappas skor och åt äpple. Allt i denna ordning.
Stina och Astrid samsades om samma fåtölj och samma bok.
Stina och Astrid samsades om samma fåtölj och samma bok.
Jag ska flytta igen.
En stor del av natten har jag ägnat åt att fundera kring lägenheter och flyttning och i förekommande fall, möblering av ny lägenhet. Ja, sån är jag. Jag ligger vaken och grunnar och vänder och vrider mig och tänker och frågar mig och känner efter och så. I timme efter timme. Idag känner jag mig säker. Jag ska flytta från Järved och jag kommer att säga 'ja' till lägenheten i stan. Sen är det ju inte säkert att jag får den, men jag säger i alla fall 'ja'.
Jag åkte in till sjukhuset för provtagning igen i morse. Behandling med Navelbine i morgon, om allt ser bra ut. Intressant att se vilket Hb jag har. Om blodet kommit på rätt plats i kroppen och om det gjort nytta dit det kom. Besked om det, fås i morgon.
En sväng till Willys för att handla blev det också. Brist på matlagningsinspiration ledde till att jag köpte en sån där "plastkorv" med rotmos som jag tänkte ha stekt korv till. En burk tonfisk hamnade också i vagnen. Jag tänkte göra nån slags pastasås kanske. Med ärtor, lök och creme fraiche. Kanske. Och pålägg blev det också och en liter mjölk och proviva. Ungefär så. Inget märkvärdigare.
Jag lyckades hindra mig själv från att köpa godis. Jag gick flera varv runt på den avdelningen och ville så in i Norden, men var stark och drog mig därifrån utan att handla något sött. Det har blivit alldeles för mycket socker på senaste tiden. Det märks på den stora hårda valken på magen. Tre kilo hade jag gått upp när jag vägde mig inför behandlingen förra veckan. Bra? Nix. Om det hade varit nyttig mat som orsakat det, kanske. I mitt fall är det godis. Jag har nog tröstätit ...
Jag kollade om Sara var hemma, och det var hon, och åkte sen dit. Vi pratade om ditt och datt ett tag tills vi blev hungriga och jag föreslog lunch på Thairestaurangen i närheten. Sara högg direkt. Det är nog bådas favvomat, skulle jag tro. Buffématen smakade, som vanligt, himmelskt, och vi blev båda mätta och trötta efteråt. Jag skjutsade hem Sara och jag åkte sen hem till mig. Puh! Paltkoma! Soffläge.
Jag åkte in till sjukhuset för provtagning igen i morse. Behandling med Navelbine i morgon, om allt ser bra ut. Intressant att se vilket Hb jag har. Om blodet kommit på rätt plats i kroppen och om det gjort nytta dit det kom. Besked om det, fås i morgon.
En sväng till Willys för att handla blev det också. Brist på matlagningsinspiration ledde till att jag köpte en sån där "plastkorv" med rotmos som jag tänkte ha stekt korv till. En burk tonfisk hamnade också i vagnen. Jag tänkte göra nån slags pastasås kanske. Med ärtor, lök och creme fraiche. Kanske. Och pålägg blev det också och en liter mjölk och proviva. Ungefär så. Inget märkvärdigare.
Jag lyckades hindra mig själv från att köpa godis. Jag gick flera varv runt på den avdelningen och ville så in i Norden, men var stark och drog mig därifrån utan att handla något sött. Det har blivit alldeles för mycket socker på senaste tiden. Det märks på den stora hårda valken på magen. Tre kilo hade jag gått upp när jag vägde mig inför behandlingen förra veckan. Bra? Nix. Om det hade varit nyttig mat som orsakat det, kanske. I mitt fall är det godis. Jag har nog tröstätit ...
Jag kollade om Sara var hemma, och det var hon, och åkte sen dit. Vi pratade om ditt och datt ett tag tills vi blev hungriga och jag föreslog lunch på Thairestaurangen i närheten. Sara högg direkt. Det är nog bådas favvomat, skulle jag tro. Buffématen smakade, som vanligt, himmelskt, och vi blev båda mätta och trötta efteråt. Jag skjutsade hem Sara och jag åkte sen hem till mig. Puh! Paltkoma! Soffläge.
Oordning och kaos.
Ja, bloggen ser fortfarande inte ut som den ska. Jag kan inte skylla på någon, utan allt beror på att jag försökte leka datakunnig och skulle göra en liten liten miniändring i designen. Det skulle jag inte ha gjort. För det blev katastrof. Och på blogg.se arbetar man enbart på vardagar, så någon hjälp har inte stått att få under helgen. Nu hoppas jag innerligt att felet snart är åtgärdat. För så här kan det ju inte vara! Håll ut, kära läsare, snart är det ordning i kaos igen.
Krångel?
Det är krångel med bloggen. Jag hoppas att det inte innebär att ni får svårt att läsa inläggen.
Så här ska det väl vara ändå.
Jag avslutade lördagskvällen med att plocka upp mamma med bilen och så åkte vi till syrran och hennes man och tillbringade kvällen där. Sittande på deras brygga fick vi alldeles lagom med svalka från vattnet och de nästan obefintliga vindarna. Vi pratade och drack kalla drycker och tyckte att så här ska det väl vara på sommaren ändå.
Fototriss - åldrande.
Temat denna vecka i Fototriss är ÅLDRANDE. Ett tema som jag hittade många uppslag till och många foton blev tagna.
Till slut valde jag tre bilder som visar det vackra åldrande som man kan hitta hos en gammal människa. Det kloka och väderbitna och erfarna som lämnar alldeles speciella tecken på en människa som levt i många år. Den fina människan som är min mamma.
Det vackra silverhåret som en gång flätades och hade lockar i nacken ...
... den allt tröttare huden som fortfarande är mjuk och musklerna som orkar allt sämre ...
... och händerna med leder som värker efter ett liv i arbete.
Kissie vs. Blondinbella acc to Sister Moonshine.
Bloggaren Kissie älskas av sina läsare, men Expressens Malin Ekman skriver i gårdagens tidning bland annat om hur författaren Roland Poirier Martinsson liknar storbloggaren Kissie vid den gamla tidens byfånar. Den "blåsta generationen" skriver Expressen också, som bara tänker och skriver om mode och det senaste inköpet. Kissie blev känd genom att skriva ner andra bloggare i sin blogg och hon är känd bara för sin blogg. Också enligt ovanstående tidning. Det lilla jag själv har läst av hennes skrivande gör mig illa till mods. Bilderna visar hennes anorektiska kropp och opererade bröst och korrigerade ansikte. Ledsamt. Inte konstigt att hon segnade ner på en gata i Stockholm med det liv hon lever. "För mycket festande, säger hon själv, inget bantande." Nja. Det är nog en kombo. Kissies mediarådgivare Daniel Nyhlén säger att hon är en ganska känslig tjej. Jaha.
Idag sitter den 20-åriga Blondinbella i TV4s Nyhetsmorgon och presenteras som den framgångsrika företagare hon faktiskt är. Men inte utan hjälp. Pappa och pengar har haft mycket med succén att göra. Och ett antal "drivkrafter" som Isabella talar om. Jämfört med Kissie verkar Blondinbella - eller Isabella - (numera är det lite oklart vem som betonas och vem som talar) - ha en betydligt sundare framtoning. "Jag tänker inte på att gå ner i vikt, jag vill ha kul", säger hon. "Inte går jag upp på morgonen och ser mig i spegeln och tänker att Oj, jag behöver gå ner i vikt. Jag vill ha kul."
Hon säger att bloggen blev ett sätt att fly sin verklighet när hon mobbades när hon var yngre. "Sliter man hårt och tjänar pengar får man göra vad man vill med dem." "Det finns ingen klass eller etnicitet i entreprenörsskap", tycker hon. Jag gissar att hon menar att alla har samma chans, men jag vet inte om jag håller med. Utan stödet och den bakgrund hon har skulle hon nog inte som 14-årig tjej kunnat göra detta. Då hjälper det inte hur glad och drivande och entusiasmerande man är. Nu ger hon ut en tidning, Egoboost, och hon planerar också en entreprenörskola i stockholmstrakten. Oj oj oj. Hon kan bli hur stor som helst. Hon kanske blir Sveriges nästa president.
"Nätverk och samarbete är viktigt" och "Att få höra "Lilla gumman" har blivit som bensin på elden", skrattar Isabella. Hon minns också hur hon åkte glassbil tillsammans med sin pappa när han pluggade till jurist.
Kitty i glasskartongen får illustrera glassbilstexten.
Jag har svårt att föreställa mig samma TV-intervju med Kissie. Men det skulle verkligen vara intressant. Däremot kan jag inte komma på vad Kissie skulle kunna säga som skulle fånga mitt intresse. Det var länge sedan jag lockades av att festa eller att dansa hela natten. Men det kanske bara säger att jag är gammal och tråkig mer än att Kissies blogg skulle vara läsvärd.
Ja, i den här matchen är det Isabella Löwengrip som får mina sympatipoäng. Jag gillar henne faktiskt.
Idag sitter den 20-åriga Blondinbella i TV4s Nyhetsmorgon och presenteras som den framgångsrika företagare hon faktiskt är. Men inte utan hjälp. Pappa och pengar har haft mycket med succén att göra. Och ett antal "drivkrafter" som Isabella talar om. Jämfört med Kissie verkar Blondinbella - eller Isabella - (numera är det lite oklart vem som betonas och vem som talar) - ha en betydligt sundare framtoning. "Jag tänker inte på att gå ner i vikt, jag vill ha kul", säger hon. "Inte går jag upp på morgonen och ser mig i spegeln och tänker att Oj, jag behöver gå ner i vikt. Jag vill ha kul."
Hon säger att bloggen blev ett sätt att fly sin verklighet när hon mobbades när hon var yngre. "Sliter man hårt och tjänar pengar får man göra vad man vill med dem." "Det finns ingen klass eller etnicitet i entreprenörsskap", tycker hon. Jag gissar att hon menar att alla har samma chans, men jag vet inte om jag håller med. Utan stödet och den bakgrund hon har skulle hon nog inte som 14-årig tjej kunnat göra detta. Då hjälper det inte hur glad och drivande och entusiasmerande man är. Nu ger hon ut en tidning, Egoboost, och hon planerar också en entreprenörskola i stockholmstrakten. Oj oj oj. Hon kan bli hur stor som helst. Hon kanske blir Sveriges nästa president.
"Nätverk och samarbete är viktigt" och "Att få höra "Lilla gumman" har blivit som bensin på elden", skrattar Isabella. Hon minns också hur hon åkte glassbil tillsammans med sin pappa när han pluggade till jurist.
Kitty i glasskartongen får illustrera glassbilstexten.
Jag har svårt att föreställa mig samma TV-intervju med Kissie. Men det skulle verkligen vara intressant. Däremot kan jag inte komma på vad Kissie skulle kunna säga som skulle fånga mitt intresse. Det var länge sedan jag lockades av att festa eller att dansa hela natten. Men det kanske bara säger att jag är gammal och tråkig mer än att Kissies blogg skulle vara läsvärd.
Ja, i den här matchen är det Isabella Löwengrip som får mina sympatipoäng. Jag gillar henne faktiskt.
En flicka med dåligt omdöme.
Jag träffade Christina på Port 9 för lunch och en pratstund. Vi fick en bra plats i utedelen och hade det mysigt och gott i skuggan trots värmen. Jag valde en smörgås och drack flera glas vatten, så duktig är jag. Sen gick vi och ställde oss för att se studenterna åka flak och glädjas åt en osäker framtid. Idag tänker de inte så. De bara firar och njuter av dagen. Helt rätt av dem. Men, vad tänkte tjejen som hällde cider på människorna som kantade vägarna för att heja på de söta ungdomarna? Flera av dem intill oss blev genomvåta av den klibbiga vätskan och uppskattade inte påhittet särskilt mycket. En ny tradition för i år kanske?
Andra ungdomar hade bara trevligt och nog tycker jag att ovanstående flicksnärta visar prov på ett mycket dåligt omdöme redan innan själva studentfesten börjat. Hoppas att hon avslutar sin minnesvärda dag på ett trevligare sätt. Kanske var det ett dåligt genomtänkt sätt att slippa dricka upp något som blivit avslaget och varmt där på flaket, men då finns bättre lösningar. Hade jag fått duschen på min kamera hade jag nog hoppat upp och hämnats och skrämt livet av tösen.
Vi lämnade det ljudliga spektaklet till folkfest bakom oss och tittade lite i affärer, och helt utan att det var meningen, så hittade jag och köpte denna söta jeanskjol till halva priset hos Caprice.
Fina Christina hade också hela tiden medan vi gick omkring på stan, haft en en present åt mig i en påse i handen. Jag fick den då vi skildes åt och åkte var och en hem till sig. Titta vad gulligt!
Den söta snöflingan som hänger på påsen är ingen snöflinga egentligen utan ett underlägg att ha under den varma muggen sen när jag dricker mitt jordgubbste. Finemang va?! Och snällt. Tack goa Christina.
När jag kom hem väntade en annan överraskning. Genom postinkastet hade någon lämnat tre Allas-tidningar och kattgodis. Det finns bara en som kan komma med såna gåvor. Tack Birgitta! Synd att jag inte var hemma.
Och så tog jag det kräksfläckiga lakanet och lite annat ur tvättkorgen och körde en maskin. Det är nästan alltid ledigt i tvättstugan när man kommer dit. Jag har inte ens bokat någon tid ännu utan bara gått dit och tvättat. Det är ju ett strålande torkväder så det där är nog snart torrt och klart.
Och Kitty, den påhittiga flickan, försökte få plats i den tomma glasskartongen. Det gick väl så där och till hennes besvikelse så svalkade det inte alls. Men det var värt ett försök. Och så blev det ju en näpen bild.
Andra ungdomar hade bara trevligt och nog tycker jag att ovanstående flicksnärta visar prov på ett mycket dåligt omdöme redan innan själva studentfesten börjat. Hoppas att hon avslutar sin minnesvärda dag på ett trevligare sätt. Kanske var det ett dåligt genomtänkt sätt att slippa dricka upp något som blivit avslaget och varmt där på flaket, men då finns bättre lösningar. Hade jag fått duschen på min kamera hade jag nog hoppat upp och hämnats och skrämt livet av tösen.
Vi lämnade det ljudliga spektaklet till folkfest bakom oss och tittade lite i affärer, och helt utan att det var meningen, så hittade jag och köpte denna söta jeanskjol till halva priset hos Caprice.
Fina Christina hade också hela tiden medan vi gick omkring på stan, haft en en present åt mig i en påse i handen. Jag fick den då vi skildes åt och åkte var och en hem till sig. Titta vad gulligt!
Den söta snöflingan som hänger på påsen är ingen snöflinga egentligen utan ett underlägg att ha under den varma muggen sen när jag dricker mitt jordgubbste. Finemang va?! Och snällt. Tack goa Christina.
När jag kom hem väntade en annan överraskning. Genom postinkastet hade någon lämnat tre Allas-tidningar och kattgodis. Det finns bara en som kan komma med såna gåvor. Tack Birgitta! Synd att jag inte var hemma.
Och så tog jag det kräksfläckiga lakanet och lite annat ur tvättkorgen och körde en maskin. Det är nästan alltid ledigt i tvättstugan när man kommer dit. Jag har inte ens bokat någon tid ännu utan bara gått dit och tvättat. Det är ju ett strålande torkväder så det där är nog snart torrt och klart.
Och Kitty, den påhittiga flickan, försökte få plats i den tomma glasskartongen. Det gick väl så där och till hennes besvikelse så svalkade det inte alls. Men det var värt ett försök. Och så blev det ju en näpen bild.
En dans i hallköket.
Jag vaknade helt brutalt av att en katt spydde i sängen alldeles intill mitt huvud. Stackaren kan naturligtvis inte rå för att han hade en hårboll som skulle upp just då. Och där. Men för mig kändes uppvaknandet inte helt fräscht och dessutom fick jag i all hast riva upp lakanet för att förhindra att spyan blötte ner även madrassen. Ja, så började min dag.
Men det är inget att hänga upp sig på. Trots att jag ínte har någon student att fira i år tänkte jag ta mig in till stan för att ta en titt på de fina och glada ungdomarna med sin nyvunna frihet. Det vackra och varma vädret, min nya sommarklänning och en träff med goa vännen Christina är andra skäl att lämna den bokstavliga och symboliska svalkan i min lägenhet. Jag återkommer.
Nu har jag ställt till det igen.
Hemska dagar vad man kan ställa till det för sig. Har nyss varit och tittat på en lägenhet som var så fin och trevlig och som hade en "bra atmosfär" och allting. Jag anmälde mig som intresserad av den när jag tyckte det var som jobbigast med röklukten och tack vare hyfsade köpoäng hos Övikshem erbjöds jag alltså att se den. Jag är inte alls först i kön, jag ville mest titta på den och få kläm på hur området verkar och hur allt skulle kännas, och så känns allt så bra, och nu vill jag ha den. Men, flytta IGEN ... !? Den är inflyttningklar den 1 september och om jag säger upp min lägenhet nu, åker jag på en dubbel hyresmånad om jag har otur. Det är dyrt det! Och jag måste lämna besked inom en vecka. Fast nu är det ju inte säkert att jag får den heller. Hm.
När jag kom hem, innanför dörren, försökte jag känna vad som är så fel med lägenheten. Den är ju fräsch, kul, lite annorlunda, superfin havsutsikt, färger och tapeter jag valt själv etc etc. Vad ska jag klaga på nu då, när röklukten är bekämpad? Jo, det ska jag tala om. Den känsla som infann sig när jag kom hem var ... ensamhet. Jag känner mig inte hemma utan jag känner mig ensam och så kände jag aldrig förut, i den förra bostaden. Även fast jag VAR ensam, kändes det inte ensamt. Men det gör det här. Jag hör inte hemma här. Rätt tjej på fel plats. Så enkelt är det. Jag vet inte hur jag säga till mina stackars vänner som kommer att tillfrågas om de kan hjälpa mig att flytta igen. Jag får nog skaffa nya vänner efter det här.
Den här nya lägenheten ligger nära stan. Katterna kan inte gå ut, utan koppel på grund av trafiken, och det är ju precis så vi gör nu, och det funkar ju. Innergården har gräsmattor och träd och en liten lekplats. Där kan Kitty få promenera tillsammans med mig. Balkongen kan glasas in, vilket flera av grannarna gjort, och då kan man ju göra rätt mysigt där, för både mig och katterna. Den är mindre och bra mycket billigare, men hade en trevlig och varm och ombonad känsla som inte finns här i Järved. Ja, du milde. Hur ska jag nu göra? Ska jag gå på den berömda magkänslan eller vara logisk och vänta eftersom jag vet att det kan ta flera flera månader innan man kommer på plats och känner sig hemma?
En kille som också var intresserad av lägenheten ska kolla på den i morgon. Damen som bor där nu, lovade att jag fick ringa henne och höra om killen verkar seriös och om han verkar ska tacka ja eller inte. Och nu, när jag tänker på att jag kanske inte får den, känner jag att jag verkligen vill ha den. Ja, herre Gud, vad har jag nu dragit igång?
När jag kom hem, innanför dörren, försökte jag känna vad som är så fel med lägenheten. Den är ju fräsch, kul, lite annorlunda, superfin havsutsikt, färger och tapeter jag valt själv etc etc. Vad ska jag klaga på nu då, när röklukten är bekämpad? Jo, det ska jag tala om. Den känsla som infann sig när jag kom hem var ... ensamhet. Jag känner mig inte hemma utan jag känner mig ensam och så kände jag aldrig förut, i den förra bostaden. Även fast jag VAR ensam, kändes det inte ensamt. Men det gör det här. Jag hör inte hemma här. Rätt tjej på fel plats. Så enkelt är det. Jag vet inte hur jag säga till mina stackars vänner som kommer att tillfrågas om de kan hjälpa mig att flytta igen. Jag får nog skaffa nya vänner efter det här.
Den här nya lägenheten ligger nära stan. Katterna kan inte gå ut, utan koppel på grund av trafiken, och det är ju precis så vi gör nu, och det funkar ju. Innergården har gräsmattor och träd och en liten lekplats. Där kan Kitty få promenera tillsammans med mig. Balkongen kan glasas in, vilket flera av grannarna gjort, och då kan man ju göra rätt mysigt där, för både mig och katterna. Den är mindre och bra mycket billigare, men hade en trevlig och varm och ombonad känsla som inte finns här i Järved. Ja, du milde. Hur ska jag nu göra? Ska jag gå på den berömda magkänslan eller vara logisk och vänta eftersom jag vet att det kan ta flera flera månader innan man kommer på plats och känner sig hemma?
En kille som också var intresserad av lägenheten ska kolla på den i morgon. Damen som bor där nu, lovade att jag fick ringa henne och höra om killen verkar seriös och om han verkar ska tacka ja eller inte. Och nu, när jag tänker på att jag kanske inte får den, känner jag att jag verkligen vill ha den. Ja, herre Gud, vad har jag nu dragit igång?
Blogguppror!
Jag har kopierat ett inlägg från Amanda Schulmans blogg, och hörsammar gärna hennes uppmaning. Vad är det egentligen för skittidning som killarna läser? Vad säger ni om det här tjejer?
Alex hade köpt tidningen Slitz för att hans radioshow. Jag tänkte att det skulle vara intressant läsning, likaväl som jag ibland köper Vecko-Revyn för att se vad de unga har för sig tänkte jag att jag skulle se vad killarna ute i landet gör.
Jag har inte ord för min vrede efter att ha läst den här skit-tidningen. Jag trodde att även de hade kommit längre, blivit lite mer moderna och börjat behandla tjejer med respekt, men när jag läser allt som står i den där tidningen inser jag att vi inte kommit någonstans. Så länge en sådan tidning för säljas i en vanlig affär så är våra döttrar underlägsna. Låt mig guida er genom tidningen.
Här avslöjar de hur vi tjejer egentligen ser ut under allt fusk. De menar att vi lurar dem genom att gömma celluliter och bristningar och hängande rumpa. En tio-poängare är alltså egentligen en fyra. Men vi är ändå värda att ligga med – för kvällen.
Det här är efter-texten på tjejens utseende med allt fusk:
Här är Linda, hon har en fantastisk kropp, även om hon äter chips och godis. Det är så hon blir presenterad.
Med den här artikeln säger de att Sex and the city har förstört oss eftersom vi har fått bättre självförtroende och blivit egoister.
Och sist men inte minst, några äckliga Slitz-arbetare har rest till Boden och kollar liggpotentialen bland tjejerna. De menar på att om man bara är kille och talar någon annan dialekt än norrländska så får man garanterat ligga.
Jag har inte ord. Jag mår bara illa. Det går inte ens att skriva något intelligent om detta – det är för dumt.
Men det jag kan skriva är att jag inte går med på att män skriver om oss på det viset. Hur ska vi göra med det här egentligen. Har vi bloggare någon makt? Kan vi inte starta en bojkottning av den här tidningen? Både tjejer och killar. Skriv ner den med långa långa inlägg och låt dem skämmas som köper denna tidning en gång till.
För våra döttrars skull.
Av: amanda schulman
Lusten är väckt.
Tarzan har börjat hämta sig från flytten till den nya lägenheten. Det märks. Nu händer det allt oftare att han sitter vid dörren och jamar och är intresserad av att gå ut. Igår kväll tröttnade jag på klagolåten och öppnade sidodörren som leder ut på gräsmattan. Och ut gick han. Men benen var korta och magen nästan skrapade i marken när han liksom ålade sig fram. Men snart rätade han upp sig. Han har kaxat till sig. Han gick runt på baksidan av huset och i skydd av trädgårdsmöblerna kikade han på de obekanta omgivningarna. Ungefär fem minuter blev det. Sen sprang han in och tog skydd. Men nu är lusten väckt och jag tror att det blir svårt att hindra honom från att gå ut i framtiden. Nu vill han uppleva mer och röra på benen på ett mer vidsträckt område.
Vilka härliga dagar med sol och värme vi har haft! Jag har inte haft tid eller lust att sitta ute så mycket som jag brukar. Och jag har inte solbränt mig. Det är kortisonet som får huden i ansiktet att flamma. Snyggt är det inte och inte skönt heller. Det känns som klimakterievallningar eller för mycket tid i solen. Så här såg jag ut direkt i morse. Jag hoppas det ger sig tills i morgon. Vem vill gå omkring och se ut som att man inte har solvett? Eller är pinsamt berörd hela tiden?
Frysen är laddad med glass och kylklamparna är beredda på utflykt. Återbesökstiden på Fys lab på fredag är avbokad. Så nu ser jag fram emot fler soliga och varma dagar. Vad bra vi har det ändå!
Vilka härliga dagar med sol och värme vi har haft! Jag har inte haft tid eller lust att sitta ute så mycket som jag brukar. Och jag har inte solbränt mig. Det är kortisonet som får huden i ansiktet att flamma. Snyggt är det inte och inte skönt heller. Det känns som klimakterievallningar eller för mycket tid i solen. Så här såg jag ut direkt i morse. Jag hoppas det ger sig tills i morgon. Vem vill gå omkring och se ut som att man inte har solvett? Eller är pinsamt berörd hela tiden?
Frysen är laddad med glass och kylklamparna är beredda på utflykt. Återbesökstiden på Fys lab på fredag är avbokad. Så nu ser jag fram emot fler soliga och varma dagar. Vad bra vi har det ändå!
Väderkvarn och elvisp.
Fy, vilken vidrig natt! Jag var inte direkt sömnig när jag lade mig. Men trött ändå. Är det någon som hajjar? Jag behövde ju sova, vila, återhämta mig, så jag lade mig ganska tidigt. Onödigt. Kortisonet gjorde mig speedad och jag kunde inte alls somna. Och så satte det igång igen då. Det där med armarna. Den här gången gjorde benen armarna sällskap och jag vred mig i sängen i ett naivt försök att få bukt med oron i kroppen. Nu liknade jag nog mest en elvisp med degkrokarna monterade. Runt runt vred jag mig och försökte hitta en ställning som var minst jobbig. Till slut bankade jag med nävarna på armarna för att slippa känna den där obehagliga känslan. Och, det funkar faktiskt. Man blir liksom distraherad och dunkandet tar överhanden på något vis. Jag låg där länge och hade det så. Huden kändes kall men jag svettades och jag måste ju ha slumrat till emellanåt för timmarna gick, men somnade riktigt och rofyllt gjorde jag inte förrän på morgonsidan.
Nu kan jag sätta det här i direkt samband med behandlingarna, tycker jag. Så måste det vara. Kanske kortisonet får kroppen att speeda och gå i högvarv på alla plan? Jag vet ju att man kan få svårt att sova men den här varianten känner jag inte till. Jag får ta upp när jag är tillbaka på Dagvården på tisdag. Då är det ju dags för mera Navelbine igen. Jag gissar att det är något jag får stå ut med. Kanske kan jag ta en sömntablett på kvällen efter behandling i framtiden och försöka sova bort det jobbiga. Suck! Inte är det så kul inte! Skrutt är vad det är.
Nu kan jag sätta det här i direkt samband med behandlingarna, tycker jag. Så måste det vara. Kanske kortisonet får kroppen att speeda och gå i högvarv på alla plan? Jag vet ju att man kan få svårt att sova men den här varianten känner jag inte till. Jag får ta upp när jag är tillbaka på Dagvården på tisdag. Då är det ju dags för mera Navelbine igen. Jag gissar att det är något jag får stå ut med. Kanske kan jag ta en sömntablett på kvällen efter behandling i framtiden och försöka sova bort det jobbiga. Suck! Inte är det så kul inte! Skrutt är vad det är.
Herceptin, Navelbine nr 6 och två påsar blod.
Kvart i elva stod jag där på Wemers patientparkering och av någon anledning trodde jag att man skulle ha fixat automaten för parkeringsavgiften. Den har inte funkat bra de senaste 3-4 åren i alla fall. På mordernt tänkande ställen kan man dra sitt bankkort och sen när man ska åka checkar man ut och betalar för den tid man stått. Inte här inte. Här informeras om att man kan betala i förväg med antingen ett antal kort; Statoil, American Express, Shell med flera, eller betala med mynt. Hrm. Vilket kort man än drar svarar den antingen att kortet är oläsligt eller ogiltigt. Aningens irriterande. Och jag då som behövde köpa en biljett för att kunna stå parkerad i drygt fem timmar (5 x 5 kronor) letade frenetiskt i plånbokens myntfack. Nähädå. Men då kom jag ihåg att jag hade sett en slant liggande i bilen och till slut lyckades jag stoppa i för att få stå ärligt till kl 16.19.
Kl 11 var jag kallad och kl 11 var jag där. Säng fick jag genast och nål ganska snabbt men medicinen började inte droppa förrän efter två timmar. Personalen har massor att göra och springer och har sig och gör så gott den kan, men inte är det tidseffektivt inte. Vilken tur att jag inte har något jobb jag har bråttom till. Men jag får glädja mig åt att värdena såg bra ut. Magnesiumprovet visade att jag till och med hade lite mera än rekommenderat, så det var inte brist på det som orsakade mina obehag.
Sara kom och hälsade på. Alltid kul att prata bort en stund. Hon skulle iväg till jobbet och gick efter en stund. Jag sov också ett tag och såg på TV och löste korsord. En 4-5 timmar går till slut. Inte fort men det går. Och två påsar blod har någon donerat till mig igen då. Jag hoppas att det ska innebära ett bättre blodvärde och bättre ork. Tack du okände blodgivare som är så osjälvisk. 
Du - som är frisk och stark - visst är du blod-/plasmagivare? Hör av dig till din blodgivarcentral eller gå in på Geblod.nu och se hur du ska bära dig åt för att göra en god gärning.
Fattiga barn?
Aftonbladet skriver i sin artikel att var tionde barn i Sverige lever i fattigdom. På Rädda Barnen pratar man om att det behövs en översyn av den ekonomiska familjepolitiken. De påstår att det är en allt större del av de politiska insatserna som går till familjer med god ekonomi.
Ja, det vill jag lova! Man fortsätter att betala barnbidrag till alla oavsett om barnet har behov av det eller inte. Mångmiljonärer kvitterar ut bidraget och sätter in det på ett konto för barnets kommande insatslägenhet i centrala storstaden. Och alldeles säkert skrattar de åt det svenska systemet hela vägen till banken. Det handlar om småpengar för dem, medan det för till exempel en ensamstående förälder, kan betyda skillnaden mellan en månad som "går jämt ut" och en ansökan om socialbidrag. Jag vet det, för jag har själv varit där.
Sossarna kommer i dagarna med ett förslag för minska barnfattigdomen. Det blir intressant att se om de vågar föreslå att man tar bort barnbidraget till de som inte behöver det. Hur svårt kan det vara? Kan man inte bara låta bli att utbetala pengarna till föräldrar som tjänar mera än - låt säga - 200 000 kr/år? Den förklaring jag har hört, till varför man inte redan tagit beslutet, är att det är en byråkratiskt svår fråga som inte ger så mycket i slutändan. Men jag tycker att det sticker mycket illa i ögonen att man utbetalar ett slags obligatoriskt bidrag till barn som klarar sig själva med hjälp av stenrika föräldrar. Reinfeldt vill lösa det med fler jobb. Bra tänkt, på längre sikt. Men vilket ger snabbast pengar i börsen för den fattiga barnfamiljen? De kan inte vänta. Det parti som får detta att hända, för min röst i framtiden. Det lovar jag!
Ja, det vill jag lova! Man fortsätter att betala barnbidrag till alla oavsett om barnet har behov av det eller inte. Mångmiljonärer kvitterar ut bidraget och sätter in det på ett konto för barnets kommande insatslägenhet i centrala storstaden. Och alldeles säkert skrattar de åt det svenska systemet hela vägen till banken. Det handlar om småpengar för dem, medan det för till exempel en ensamstående förälder, kan betyda skillnaden mellan en månad som "går jämt ut" och en ansökan om socialbidrag. Jag vet det, för jag har själv varit där.
Sossarna kommer i dagarna med ett förslag för minska barnfattigdomen. Det blir intressant att se om de vågar föreslå att man tar bort barnbidraget till de som inte behöver det. Hur svårt kan det vara? Kan man inte bara låta bli att utbetala pengarna till föräldrar som tjänar mera än - låt säga - 200 000 kr/år? Den förklaring jag har hört, till varför man inte redan tagit beslutet, är att det är en byråkratiskt svår fråga som inte ger så mycket i slutändan. Men jag tycker att det sticker mycket illa i ögonen att man utbetalar ett slags obligatoriskt bidrag till barn som klarar sig själva med hjälp av stenrika föräldrar. Reinfeldt vill lösa det med fler jobb. Bra tänkt, på längre sikt. Men vilket ger snabbast pengar i börsen för den fattiga barnfamiljen? De kan inte vänta. Det parti som får detta att hända, för min röst i framtiden. Det lovar jag!
Kungen är fin han också.
Grattis Sverige! Världens bästa och fria land och - just idag - världens bästa väder. Jag firade med att hålla mig hemma på gräsmattan med Kitty i band i närheten, ett korsord i näven och ett glas och en tillbringare med kallt vatten intill. Lite försiktig är jag allt. Med mitt bleka skinn i åtanke sitter jag inte så länge i solen. Enligt prognosen kommer det flera soldagar nu framöver som möjliggör ljuvliga soltimmar.
Ingen fana i topp hos mig idag, men väl den torkade svenska nationalblomman, som förekommer i riklig mängd på såväl min som andras gräsmatta.
Och med världens bästa torkväder passade jag på att tvätta sängkläder och lite annat och hängde allt ute på gårdens torkvinda. Svisch sa det, så var det torrt. Och vilken doft! Det önskar jag att alla får uppleva. Nytvättat och soltorkat. Den doften finns inte på flaska!
Middagen avåts. Fransk fiskgratäng med potatis och morötter. Jag gjorde en extra stor laddning för att även kunna ta med en matlåda till sjukhuset i morgon. Det kommer att behövas. Jag ska vara där kl 11 och jag blir där hela eftermiddagen. Nu när jag är mentalt förberedd på det känns det OK. Jag ser fram emot att få lite bättre ork av blodet och att ge cancermonstren lite stryk nu när det är två veckor sedan förra behandlingen.
Efter maten lutade jag mig lite bakåt i soffan och såg lite på TV och rätt som det var sov jag. Vet inte hur länge det blev men skönt var det. Det låga blodvärdet tar ut sin rätt. Så där särskilt pigg och stark är jag ju inte uppenbarligen.
Nationaldagen avslutar jag med att se på TV hur man firar i huvudstaden. Självaste kungen och hans familj är ju plats där på Skansen och du milde vad prins Daniel är vattenkammad och slät och fin och vad prinsessan Madeleine är rosig och fin. Kronprinsessan är glad och fin och och drottningen är också slät och fin. Väldigt slät. Och visst har munnen blivit större? Jag känner inte riktigt igen henne. Men hon är fin ändå. Och kungen är fin. Sa jag det. Kungen är fin han också. Och prins Carl Philip är snygg.
Ingen fana i topp hos mig idag, men väl den torkade svenska nationalblomman, som förekommer i riklig mängd på såväl min som andras gräsmatta.
Och med världens bästa torkväder passade jag på att tvätta sängkläder och lite annat och hängde allt ute på gårdens torkvinda. Svisch sa det, så var det torrt. Och vilken doft! Det önskar jag att alla får uppleva. Nytvättat och soltorkat. Den doften finns inte på flaska!
Middagen avåts. Fransk fiskgratäng med potatis och morötter. Jag gjorde en extra stor laddning för att även kunna ta med en matlåda till sjukhuset i morgon. Det kommer att behövas. Jag ska vara där kl 11 och jag blir där hela eftermiddagen. Nu när jag är mentalt förberedd på det känns det OK. Jag ser fram emot att få lite bättre ork av blodet och att ge cancermonstren lite stryk nu när det är två veckor sedan förra behandlingen.
Efter maten lutade jag mig lite bakåt i soffan och såg lite på TV och rätt som det var sov jag. Vet inte hur länge det blev men skönt var det. Det låga blodvärdet tar ut sin rätt. Så där särskilt pigg och stark är jag ju inte uppenbarligen.
Nationaldagen avslutar jag med att se på TV hur man firar i huvudstaden. Självaste kungen och hans familj är ju plats där på Skansen och du milde vad prins Daniel är vattenkammad och slät och fin och vad prinsessan Madeleine är rosig och fin. Kronprinsessan är glad och fin och och drottningen är också slät och fin. Väldigt slät. Och visst har munnen blivit större? Jag känner inte riktigt igen henne. Men hon är fin ändå. Och kungen är fin. Sa jag det. Kungen är fin han också. Och prins Carl Philip är snygg.
Jag förstår ingenting längre.
Jag förstår inte svenska längre. Eller är det så att jag hör sämre numera? Jag vet inte. Kanske är det en kombination. Men allt oftare utbrister jag irriterat i en önskan att få textade TV-program, trots att sändningen är på mitt modersmål. Det sluddras och man pratar i raketfart och det slarvpratas och talas i tungor så att jag bara fattar hälften ibland. Vad är det för fel? Är det för mycket begärt att folk talar tydligt när det ska sändas i TV så att lyssnare och tittare begriper vad som sägs oavsett var i landet man bor?
Om man nu pratar en utpräglad dialekt av något slag kan man väl i alla fall försöka "plana ut" den något när man ska läsa upp nyheter till exempel. Till slut sitter jag och hör inte budskapet människan för fram utan bara hennes gutturala ljud där inte alla stavelser kommer fram och jag blir bara irriterad. Eller så betonar de så märkligt att man blir full i skratt. Det är säkert något man får lära sig i nyhetsuppläsarskolan. För alla gör likadant. De första orden i meningen är tydliga och med högre volym men så är det som att man tappar luft och kraft för de sista två orden eller så liksom andas fram.
Skånskan har jag mest svårt för. Alltså, det låter ju som när katter harklar upp en hårboll. Men stockholmsdialekten är svår att begripa också. Det tycks mig att man talar så snabbt att man hoppar från första till sista stavelsen i varje ord och dessutom från första ordet i meningen till det sista ordet utan att uttala orden däremellan över huvud taget. Jag hinner inte med alla gånger. Det medger jag. Men, det är säkert mig det är fel på. Det brukar vara det.
Svenska filmer är lika illa. Jag behöver läsa på läpparna för att riktigt hänga med. Och det kan man ju inte alla gånger. Sitter jag med andra och ser, brukar jag fråga om man uppfattat vad de säger där i filmen, men det är ju rätt störande att göra så och gör ju att de andra inte heller uppfattar vad dialogen går ut på, så det kan man ju inte göra.
Det bästa är utländska program och filmer som ju är textade. Då du, då hänger jag med. Men svenska, det förstår jag inte längre.
Om man nu pratar en utpräglad dialekt av något slag kan man väl i alla fall försöka "plana ut" den något när man ska läsa upp nyheter till exempel. Till slut sitter jag och hör inte budskapet människan för fram utan bara hennes gutturala ljud där inte alla stavelser kommer fram och jag blir bara irriterad. Eller så betonar de så märkligt att man blir full i skratt. Det är säkert något man får lära sig i nyhetsuppläsarskolan. För alla gör likadant. De första orden i meningen är tydliga och med högre volym men så är det som att man tappar luft och kraft för de sista två orden eller så liksom andas fram.
Skånskan har jag mest svårt för. Alltså, det låter ju som när katter harklar upp en hårboll. Men stockholmsdialekten är svår att begripa också. Det tycks mig att man talar så snabbt att man hoppar från första till sista stavelsen i varje ord och dessutom från första ordet i meningen till det sista ordet utan att uttala orden däremellan över huvud taget. Jag hinner inte med alla gånger. Det medger jag. Men, det är säkert mig det är fel på. Det brukar vara det.
Svenska filmer är lika illa. Jag behöver läsa på läpparna för att riktigt hänga med. Och det kan man ju inte alla gånger. Sitter jag med andra och ser, brukar jag fråga om man uppfattat vad de säger där i filmen, men det är ju rätt störande att göra så och gör ju att de andra inte heller uppfattar vad dialogen går ut på, så det kan man ju inte göra.
Det bästa är utländska program och filmer som ju är textade. Då du, då hänger jag med. Men svenska, det förstår jag inte längre.
Ett dumt beslut och allt är förlorat.
Jag ser Annika Östberg på SVT, gråta över att få nycklarna till sin första alldels egna lägenhet i Sverige. Så fruktansvärt att, som hon fått göra, sitta inspärrad i 30 år för ett brott hon inte gjort. Jag, och många andra, ser det som en självklarhet att ha ett egen hem. En plats att bestämma över. En plats man kan lämna när man vill. Lite skäms jag allt, för mina klagomål på lägenheten, röklukten och att det är lite kallt här, när jag tänker på hur bra jag har det. Jag har en fin lägenhet och bor här med mina katter och med mina saker. Annika gläds nu åt sin frihet och att ha en dörr att stänga om sig. Som hon kan öppna när hon vill.
Annikas son dog i en trafikolycka medan hon satt i fängelse där i USA. Du milde vad hon ska tycka att hon förlorat mycket. Och allt bara för att hon tog ett dumt beslut den där dagen för så länge sedan. Annika verkar vara en vältalig och ödmjuk människa. Jag hoppas att hon får ett bra tid i Sverige i resten av sitt liv. "Det finns hopp i livet trots att det ser mörkt ut", säger Annika. Tänk att hon är så positiv.
Lycka till, Annika.
Annikas son dog i en trafikolycka medan hon satt i fängelse där i USA. Du milde vad hon ska tycka att hon förlorat mycket. Och allt bara för att hon tog ett dumt beslut den där dagen för så länge sedan. Annika verkar vara en vältalig och ödmjuk människa. Jag hoppas att hon får ett bra tid i Sverige i resten av sitt liv. "Det finns hopp i livet trots att det ser mörkt ut", säger Annika. Tänk att hon är så positiv.
Lycka till, Annika.
Blek och blodfattig.
Mamma tog en promenad till mig och hälsade på. Vi satt ute i solen en stund men gav upp när vindarna kylde ner oss alltför mycket. Tänk om värmen kunde göra entré snart så man vill sitta ute lite mera. Jag rycker till när jag ser mig själv i spegeln och förskräcks över mitt eget spöklika ansikte. Jag gillar inte att jag är så blek och tycker att jag ser sjuk och blodfattig ut. Ha! Det är jag ju!
Jag skulle skjutsa mamma hem och vi stannade till för att handla innan, och när vi är på ICA stötte vi på syrran och hennes man. De bjöd oss med ut till dem på ön och det ville vi ju gärna. Där blev vi kvar på middag och myste i eftermiddagssolen.
Mitt hjärta värker för den stackars mås som på något sätt skadat sin vinge som hängde vid fågelns sida helt obrukbar. Den kunde inte flyga utan gick omkring eller satt och putsade och plockade med sina fjädrar på någon lugn plats. Kanske kan den äta av insekter och annat som den når på marken intill, men jag tror inte den kan klara sig på det särskilt länge. Långsamt kommer den att dö av sina skador och det känns inte humant alls. Inte ens för en fiskmås.
De här fina blommorna fotograferade jag i Britt och Jannes trädgård.
Syrenerna slår ut snart. Jag älskar den doften! Men det gäller att vara snabb. De blommar ut på nolltid. På kort tid kommer våren ha övergått i sommar och sen i höst. Ja, rätt vad det är har vi den här underbara tiden bakom oss. Nej, nu ska jag inte gå saker och ting i förväg. Nu ska jag njuta av solen och värmen som är på väg. Kanske lyckas jag snart få lite färg på både kinder och smalben.
Jag skulle skjutsa mamma hem och vi stannade till för att handla innan, och när vi är på ICA stötte vi på syrran och hennes man. De bjöd oss med ut till dem på ön och det ville vi ju gärna. Där blev vi kvar på middag och myste i eftermiddagssolen.
Mitt hjärta värker för den stackars mås som på något sätt skadat sin vinge som hängde vid fågelns sida helt obrukbar. Den kunde inte flyga utan gick omkring eller satt och putsade och plockade med sina fjädrar på någon lugn plats. Kanske kan den äta av insekter och annat som den når på marken intill, men jag tror inte den kan klara sig på det särskilt länge. Långsamt kommer den att dö av sina skador och det känns inte humant alls. Inte ens för en fiskmås.
De här fina blommorna fotograferade jag i Britt och Jannes trädgård.
Syrenerna slår ut snart. Jag älskar den doften! Men det gäller att vara snabb. De blommar ut på nolltid. På kort tid kommer våren ha övergått i sommar och sen i höst. Ja, rätt vad det är har vi den här underbara tiden bakom oss. Nej, nu ska jag inte gå saker och ting i förväg. Nu ska jag njuta av solen och värmen som är på väg. Kanske lyckas jag snart få lite färg på både kinder och smalben.
Fototriss - Rött, vitt, blått.
Den här veckans tema i Fototriss är RÖTT - VITT - BLÅTT vilket syftar på färgerna på Kroatiens flagga. Det är nämligen också en tävling denna vecka där man kan vinna ett presentkort på en resa hos Solresor. Om jag vinner är det mycket sannolikt att jag sätter iväg till mitt drömresmål Grekland. Det är också de resor till Grekland, som jag gjort tidigare i mitt liv, som jag tänker på i den här trissen.
RÖTT
Mitt hjärta är i Grekland hos de vänliga och glada människorna som är så hjälpsamma och vill att de som besöker deras land ska få en minnesvärd vistelse.
VITT
De grekiska öarna är som pärlor i havet som omger landet. Olika är de, och de bjuder också på olika upplevelser och möjligheter. Mat, dryck, musik, dans och olika naturupplevelser. Öluffning är ett bekvämt sätt att se flera öar på samma semester. Öarna ligger på sina ställen så nära varandra att man kan besöka flera av öarna samma dag om man så vill.
BLÅTT
Vattnet är klart och varmt och rent och inbjuder till bad och båtturer runt de olika öarna. Dykning eller bara en simtur i de svalkande vågorna är härligt efter en dag i solen.
RÖTT
Mitt hjärta är i Grekland hos de vänliga och glada människorna som är så hjälpsamma och vill att de som besöker deras land ska få en minnesvärd vistelse.
VITT
De grekiska öarna är som pärlor i havet som omger landet. Olika är de, och de bjuder också på olika upplevelser och möjligheter. Mat, dryck, musik, dans och olika naturupplevelser. Öluffning är ett bekvämt sätt att se flera öar på samma semester. Öarna ligger på sina ställen så nära varandra att man kan besöka flera av öarna samma dag om man så vill.
BLÅTT
Vattnet är klart och varmt och rent och inbjuder till bad och båtturer runt de olika öarna. Dykning eller bara en simtur i de svalkande vågorna är härligt efter en dag i solen.
Chili söker nytt hem.
Kitty har två små bröder. Rödhåriga och fina och tolv veckor gamla är de och en av dem söker nu ny familj. Det är Chili, som längtar efter en lugn miljö utan små barn, eftersom han är lite försiktig av sig. Han gillar promenader och mysiga hemmakvällar med mycket gos och kel.
Endast den allra seriösaste husse eller matte kommer på fråga. Kittys bror förtjänar det bästa och inget annat. Om du har frågor eller känner direkt att Chili skulle trivas med att flytta till just dig kan du höra av dig till mig, så sätter jag dig i kontakt med Chilis nuvarande matte.
Endast den allra seriösaste husse eller matte kommer på fråga. Kittys bror förtjänar det bästa och inget annat. Om du har frågor eller känner direkt att Chili skulle trivas med att flytta till just dig kan du höra av dig till mig, så sätter jag dig i kontakt med Chilis nuvarande matte.
Samtal på sängkanten.
Fredag. Så kallad klämdag. Vore kul att få klämma lite på någon idag. Ska se vad jag kan fixa. Nåväl. Hade tid avtalad med Dr Nisse på Dagvården i Övik idag. Så det gick inte an att äta lång och slapp frukost vid TVn denna morgon. Inte alls. Upp ur sängen och iväg bara. Rosie, som hade ärende åt samma håll fick åka med mot stan och plockades upp.
Tanken med läkarbesöket var att kolla hur jag mår, hur magen sköter sig och bestämma oss för om vi ska våga att höja cellgiftsdosen till 100 % igen. Den har legat på 80 % av max sedan den olycksaliga förstoppningen. Tillsammans bestämde vi oss för höjningen och nytt tuffare anfall mot cancermonstren. Jag frågade om han trodde att den obehagliga upplevelsen med armarna kunde ha med dåligt blodvärde att göra, men det trodde han inte. Däremot kunde det tyda på brist på magnesium, varför ett sådant blodprov bestämdes. Det är så med Dr Nisse, att om det dyker upp något som är oklart så beordrar han ett prov som rätar ut frågetecknet. Det är inte mera med det. Han är enkel på det viset, Dr Nisse. Vi bestämde också att jag ska få kallelse till skelettröntgen i Umeå längre fram i sommar för att se hur jag mår egentligen. Egentligen.
Eftersom jag ska få nästa behandling på tisdag ordnades också så att jag fick ta mina prover på dagvården nu när jag ändå var där. Praktiskt. Katarina stack i porten och det var klart i en nafs. Klockan ett på tisdag var jag välkommen för nästa dos Herceptin och Navelbine.
I en av sängarna låg min vän, han som nyss fått diagnosen myelom. Han fick sitt cellgift och jag satte mig på hans sängkant och pratade en stund. Han behövde prata. Det märktes. Det är fyra veckor sedan han fick veta att inget kommer att vara som förut igen. Jag tänker på att jag haft många år på mig att vänja mig vid tanken på en osäker framtid. Han har nyss fått det slängt i sitt ansikte. Som nybliven husägare och småbarnspappa är han i en helt annan situation än jag, och jag önskar verkligen att allt ska bli bra för honom och att han får se sin son växa upp. Cancer är en djävla skitsjukdom och det gör mig både ledsen och arg att se när ännu en lyckligt ovetande får knäskålarna undanslagna.
Jag åkte iväg från sjukhuset och parkerade på stan. Fina Anna och jag träffades i Port 9 och vi tog en macka och en kopp te när mobilen ringde. Katarina från Dagvården hade fått tillbaka mina blodprover. Hb var nere på usla 86 och doktorn ville ge blod på tisdag för att få upp värdet. Kunde jag komma redan klockan 11 för att hinna med allt? Javisst. Ja, det förklarar ju varför det är tungt att gå i trappor och varför jag känner mig så trött. Men att det skulle vara så lågt som 86 skulle jag inte ha gissat. Så dåligt Hb har jag inte haft tidigare. Men det blir bra det. Bra att få göra allt på en gång på tisdag. Bäst att ta med matsäck. Och något att sysselsätta sig med. Det blir en lång dag på tisdag.
Tanken med läkarbesöket var att kolla hur jag mår, hur magen sköter sig och bestämma oss för om vi ska våga att höja cellgiftsdosen till 100 % igen. Den har legat på 80 % av max sedan den olycksaliga förstoppningen. Tillsammans bestämde vi oss för höjningen och nytt tuffare anfall mot cancermonstren. Jag frågade om han trodde att den obehagliga upplevelsen med armarna kunde ha med dåligt blodvärde att göra, men det trodde han inte. Däremot kunde det tyda på brist på magnesium, varför ett sådant blodprov bestämdes. Det är så med Dr Nisse, att om det dyker upp något som är oklart så beordrar han ett prov som rätar ut frågetecknet. Det är inte mera med det. Han är enkel på det viset, Dr Nisse. Vi bestämde också att jag ska få kallelse till skelettröntgen i Umeå längre fram i sommar för att se hur jag mår egentligen. Egentligen.
Eftersom jag ska få nästa behandling på tisdag ordnades också så att jag fick ta mina prover på dagvården nu när jag ändå var där. Praktiskt. Katarina stack i porten och det var klart i en nafs. Klockan ett på tisdag var jag välkommen för nästa dos Herceptin och Navelbine.
I en av sängarna låg min vän, han som nyss fått diagnosen myelom. Han fick sitt cellgift och jag satte mig på hans sängkant och pratade en stund. Han behövde prata. Det märktes. Det är fyra veckor sedan han fick veta att inget kommer att vara som förut igen. Jag tänker på att jag haft många år på mig att vänja mig vid tanken på en osäker framtid. Han har nyss fått det slängt i sitt ansikte. Som nybliven husägare och småbarnspappa är han i en helt annan situation än jag, och jag önskar verkligen att allt ska bli bra för honom och att han får se sin son växa upp. Cancer är en djävla skitsjukdom och det gör mig både ledsen och arg att se när ännu en lyckligt ovetande får knäskålarna undanslagna.
Jag åkte iväg från sjukhuset och parkerade på stan. Fina Anna och jag träffades i Port 9 och vi tog en macka och en kopp te när mobilen ringde. Katarina från Dagvården hade fått tillbaka mina blodprover. Hb var nere på usla 86 och doktorn ville ge blod på tisdag för att få upp värdet. Kunde jag komma redan klockan 11 för att hinna med allt? Javisst. Ja, det förklarar ju varför det är tungt att gå i trappor och varför jag känner mig så trött. Men att det skulle vara så lågt som 86 skulle jag inte ha gissat. Så dåligt Hb har jag inte haft tidigare. Men det blir bra det. Bra att få göra allt på en gång på tisdag. Bäst att ta med matsäck. Och något att sysselsätta sig med. Det blir en lång dag på tisdag.
Han kom tidigt och stannade länge.
Upp med tuppen idag för att ta emot snickaren som ville jobba klart. Det tog sin tid. Krångel med säkringar och annat gjorde att han inte åkte förrän efter tre timmar. Och då var städningen kvar. En hel del spån och skräp blev det. Och Tarzan var rädd och Kitty nyfiken. Som vanligt.
Håll alla tummar och tår nu, för att innerdörren håller röklukten borta. Jag vet inte vad jag gör om detta inte fungerar.
Håll alla tummar och tår nu, för att innerdörren håller röklukten borta. Jag vet inte vad jag gör om detta inte fungerar.
Grattis, min älskade!
Grattis Tarzan, mysfarbron nr 1, och kattmannen i mitt liv! 10 år blir han idag och det ska firas ordentligt. Sång och andra gratulationer, kramar, magsmekningar, pälsborstning, räkor och annat godis har och skall utdelas i massor under hela dagen.
Puss, älskade kattvännen min, och må du få fira många många fler födelsedagar med mig.
Puss, älskade kattvännen min, och må du få fira många många fler födelsedagar med mig.
Jag skrev det och så blev det!
Tio minuter efter mitt inlägg om innerdörren och snickaren och mina funderingar om huruvida det skulle bli gjort snart eller inte - ringde snickaren. Man kunde nästan tro att han läser min blogg. Nja. Det kan man förmodligen inte alls tro. Magnus heter han i alla fall och han ville komma och börja sitt uppdrag och frågade om jag var hemma. Såklart! Toppen! Det var jag ju. Och tänk att man bara behöver skriva sitt önskemål i bloggen och så går det i uppfyllelse! Du milde! Vad ska jag skriva i nästa blogginlägg? Rätt vad det är får man det man vill. Och snabbt.
Och Rosie ringde också. Hon var ute på promenad och ville titta in en stund om jag var hemma. Och det var jag ju, som sagt. Så Magnus kom och satte igång med sitt och Rosie kom och vi drack kaffe och pratade och tittade på medan dörren kom på plats. Aaah! Att se andra jobba ...
Magnus meddelade att han inte skulle hinna klart idag. Han ville komma tillbaka imorgon för att avsluta arbetet. Och det måste han ju få. Trevligt också att få träffa honom igen. Han verkar vara en hyvens kille!
Nu håller jag bara tummarna för att det blir så tätt och stankfritt som jag hoppas på. Det är ohållbart att låta porten på framsidan stå på glänt så länge till. Jag hittade en blöt fläck på golvet nära min dörr på utsidan och upptäckte till min förfäran, när jag böjde mig ner och kände efter, att det var kattpiss! Tydligen kan katter vädra genom väggen att det finns likadana där och så revirmarkerar de. Illa, illa. Jag ska rengöra ordentligt med citronsåpa sen, när min innerdörr är på plats, och hoppas att det inte kommer in fler pisskatter när jag inte längre ställer upp porten. Spännande fortsättning följer med herrbesök tidigt i morgon bitti.
Och Rosie ringde också. Hon var ute på promenad och ville titta in en stund om jag var hemma. Och det var jag ju, som sagt. Så Magnus kom och satte igång med sitt och Rosie kom och vi drack kaffe och pratade och tittade på medan dörren kom på plats. Aaah! Att se andra jobba ...
Magnus meddelade att han inte skulle hinna klart idag. Han ville komma tillbaka imorgon för att avsluta arbetet. Och det måste han ju få. Trevligt också att få träffa honom igen. Han verkar vara en hyvens kille!
Nu håller jag bara tummarna för att det blir så tätt och stankfritt som jag hoppas på. Det är ohållbart att låta porten på framsidan stå på glänt så länge till. Jag hittade en blöt fläck på golvet nära min dörr på utsidan och upptäckte till min förfäran, när jag böjde mig ner och kände efter, att det var kattpiss! Tydligen kan katter vädra genom väggen att det finns likadana där och så revirmarkerar de. Illa, illa. Jag ska rengöra ordentligt med citronsåpa sen, när min innerdörr är på plats, och hoppas att det inte kommer in fler pisskatter när jag inte längre ställer upp porten. Spännande fortsättning följer med herrbesök tidigt i morgon bitti.
Avskedsmiddag med familjen.
Sara och Christer ville bjuda på middag kvällen innan Emma gav sig iväg till Uppsala igen. Tacos stod på menyn och efterrätten var jordgubbar. Smaskigt och gott och trevligt så in i Norden.
Det var Christers säkra smaklökar som fick avgöra när färsen var bra kryddad.
Jag tycker det är lite gulligt att Sara ville ta avsked från sin syster, med en måltid, innan hon flyttar söderut. Det påminner mig om hur nära de stod varandra som små barn. De tog hand om varandra och var verkligen goa och hjälpsamma båda två. De var som två smultron på samma strå och det var svårt att inte behandla dem som man ibland gör med tvillingar. Likadana kläder i olika färg och sånt. De gillade aldrig det, vilket de också sa, när de var så stora att de kunde uttrycka det. Men det förstod inte jag. Då. Det hände också att båda fick paket när den ena fyllde år. Helgalet och dumt. Men det förstod jag inte heller då. Men ingen förälder är väl perfekt. Eller?
Det är kul att ha barnen födda tätt. Det är drygt ett och ett halvt år mellan Sara och Emma och jag tror att de är goa vänner mycket tack vare det. De har ju också gått i samma klass under åren, vilket jag uppskattat och tyckt varit praktiskt många gånger. Det kunde bli endast ETT föräldramöte åt gången till exempel och ett gemensamt schema var lättsamt ibland. Men det var ju då det.
En mysig familjemiddag blev det och vad skönt det är att bli bjuden på mat och sen bara åka iväg från disken. Tack Sara och Christer, snart bjuder jag på mat hemma hos mig.
Det var Christers säkra smaklökar som fick avgöra när färsen var bra kryddad.
Jag tycker det är lite gulligt att Sara ville ta avsked från sin syster, med en måltid, innan hon flyttar söderut. Det påminner mig om hur nära de stod varandra som små barn. De tog hand om varandra och var verkligen goa och hjälpsamma båda två. De var som två smultron på samma strå och det var svårt att inte behandla dem som man ibland gör med tvillingar. Likadana kläder i olika färg och sånt. De gillade aldrig det, vilket de också sa, när de var så stora att de kunde uttrycka det. Men det förstod inte jag. Då. Det hände också att båda fick paket när den ena fyllde år. Helgalet och dumt. Men det förstod jag inte heller då. Men ingen förälder är väl perfekt. Eller?
Det är kul att ha barnen födda tätt. Det är drygt ett och ett halvt år mellan Sara och Emma och jag tror att de är goa vänner mycket tack vare det. De har ju också gått i samma klass under åren, vilket jag uppskattat och tyckt varit praktiskt många gånger. Det kunde bli endast ETT föräldramöte åt gången till exempel och ett gemensamt schema var lättsamt ibland. Men det var ju då det.
En mysig familjemiddag blev det och vad skönt det är att bli bjuden på mat och sen bara åka iväg från disken. Tack Sara och Christer, snart bjuder jag på mat hemma hos mig.
Kan man lita på snickaren?
Dagen började med minnen av drömmar om sol och resor till varmare länder. Bokstavligt talat alltså. Jag tog en tur till både Mallis och Thailand inatt. Båda drömmarna var fyllda med frustration över att jag inte var tillräckligt solbränd och med hemresan planerad samma dag. Håhåjaja. Och när jag vaknade smattrade regnet mot fönsterrutorna.
Jag väntar fortfarande på den där innerdörren. Och ett samtal från snickaren som ska utföra arbetet. I lördags fick jag ett sms från Fastighets-Lars som utlovade att dörren ska vara på plats före helgen. Med samtal innan från snickaren för att avtala tid och dag för hembesöket. Hm. Onsdag eftermiddag nu. Ledig dag i morgon för de flesta. Och så klämdag på fredag. Och då har jag en inbokad tid hos Dr Nisse, här i Övik på förmiddagen. Så där är jag upptagen några timmar. Jag vill vara hemma när jobbet utförs, för katternas skull.
Kommer Lars verkligen att hålla sitt löfte? Eller är det snickaren som det inte går att lita på? Ska röken fortsätta att förpesta mitt liv? Eller kommer jag helt enkelt att börja röka för att öka toleransen för stink-Pelle? Dramat fortsätter.
Jag väntar fortfarande på den där innerdörren. Och ett samtal från snickaren som ska utföra arbetet. I lördags fick jag ett sms från Fastighets-Lars som utlovade att dörren ska vara på plats före helgen. Med samtal innan från snickaren för att avtala tid och dag för hembesöket. Hm. Onsdag eftermiddag nu. Ledig dag i morgon för de flesta. Och så klämdag på fredag. Och då har jag en inbokad tid hos Dr Nisse, här i Övik på förmiddagen. Så där är jag upptagen några timmar. Jag vill vara hemma när jobbet utförs, för katternas skull.
Kommer Lars verkligen att hålla sitt löfte? Eller är det snickaren som det inte går att lita på? Ska röken fortsätta att förpesta mitt liv? Eller kommer jag helt enkelt att börja röka för att öka toleransen för stink-Pelle? Dramat fortsätter.
