Dags att sälja pärlan.
Köra bil får jag inte göra längre. Det är slut med det nu. Kört - kan man säga. Transportstyrelsen gillar inte förare med tumörer i hjärnan, hur små och fina de än är. Tumörerna alltså. Inte förarna.
Och inte spelar det någon roll heller om behandlingarna fått dem att försvinna helt och att de inte verkar komma tillbaka (fortfarande tumörerna ... )
Risken att man krampar eller svimmar eller får andra problem under körning är alltför stor.
Jag fattar.
Allt det där är jag.
Spöregn. Gick till kvart i tio-bussen för att åka och träffa dr Nisse. Jag hann lösa några sudoko i dagrummets väntrum och dricka en kopp choklad innan han kom ut och ropade mitt namn. Som vanligt hade han fel glasögon på sig när han svepte med blicken över väntrummet och han såg mig inte.
Här är jag! fick jag hojta och så gick vi in på ett enskilt rum. Dr Kjell var också med och han plirade med ögonen sådär som man gör när man har en liten hemlighet tillsammans. Vi har ju det han och jag. Vi vet ju redan att bilderna såg bra ut.
Dr Nisse läste från röntgenutlåtandet.
Metastaserna i levern är både färre och mindre i storleken. Inget nytt har tillkommit på skelettet heller. Det är ett mycket bra resultat.
Jag är glad. Tacksam. Hoppfull och nöjd. Euforisk. Jag är mer därtill. Alla de där synonymerna är jag.
Jag är allt det där och ändå kan jag inte riktigt ta det till mig. Jag behöver en skala för att förstå. Ett mått. En procent. En siffra från 1 till 10. Och ett löfte. Ett löfte som ingen får bryta. Och det är där kruxet kommer in. För ingen kan lova. Det är ju det jag vet.
Nytt läkemedel mot bröstcancer.
Jag har inlett undersökningen för att ta reda på om min bröstcancer är ärftlig. För egen del är det ju för sent att dra någon nytta av den vetskapen, men för mina två döttrar och även för fler i min familj och släkt, kan det ju vara intressant att veta. Det man måste vara beredd på är ju hur man ska hantera beskedet man får. Hur ska jag agera när jag fått veta? Hur är det att leva med att man har en gen som kan ge cancer? Ska jag i så fall operera mig i förebyggande syfte? Det finns många frågor att ta ställning till innan man ger sig in i en ärftlighetsutredning.
I TV4s Nyhetsmorgon pratade man i morse om ett nytt förebyggande läkemedel mot bröstcancer. Intressant. Om du ids finns klippet här.
Tandis.
Tandis var en angenäm upplevelse, om det nu är möjligt. Till skillnad mot den hårdhänta (men billigare) tandhygienisten jag träffade förra gången, var det riktigt trevligt nu. Helena hette tandläkaren, och hon var snabb, effektiv och full av empati. Hon kunde se att det var en fraktur på tanden men att den lösa biten liksom kilat fast sig och inte lossnade helt. Hon borrade och grejade och till slut fyllde hon igen hålet med ny plast. Hon gjorde inte illa mig alls och jag fick också något slag beröm för att mitt tandkött inte alls blödde när hon satte fast det där bandet runt tanden som utgör en form för den nya fyllningen. Det innebar också att jag inte behöve någon antibiotikakur och det var ju bra.
Mindre bra var kostnaden.1 658 kr. Ja ja. Det är bara att glömma. Jag är ju bara en sjuk pensionär. Varför ska jag ha pengar i börsen? Nä, jag är inte bitter. Nu har jag ju en fungerande käft igen och kan tugga på vad jag vill var jag vill igen. Och snabbt gick det också.
Dags snart för nästa utgift?
Taxol nr 16.
Sara hämtade upp mig och såg till att jag kom till dagvården och den sextonde taxolbehandlingen. Massor med patienter även idag. Inte en säng var ledig och inte heller någon bekväm fåtölj. Men då reste sig en man som visade sig vara anhörig. Han fick byta till en vanlig stol.
Alla prover var bra och förkylningen syntes inte på CRPn. Bara att köra. Som vanligt fick tavegyl mig däcka. Jag vaknade av en röst som ropade mitt namn och det var Sara som var tillbaka för att hålla mig sällskap. Jag vaknade till och kunde uppskatta att hon satt hos mig.
Jag frågade dr Kjell om det fanns någon besked från röngten i måndags, den på levern, lungorna och resten av överkroppen. Han log. Det såg ganska bra ut, flinade han. Ganska? undrade jag. Men tack vare doktorns leende var jag inte orolig. Men nog borde han veta vid det här laget att man inte är vag eller otydlg när man ska lämna besked om såna saker? Det så mycket bra ut, fortsatte dr Kjell, men ska vi inte låta Nisse berätta mera när ni trättas? Det förtjänar han.
Det förstås! Jag nöjer mig så gärna med ett positivt besked tills på fredag. Vi beslutade nämligen att flytta mitt besök hos dr Nisse då han hade så många patienter den 7:e. Helt OK.
När allt var klart åkte Sara och en mycket trött Sister Moonshine på ICA och sedan hem. Tyvärr kunde jag ju inte bara lägga mig i soffan. Nu väntade ju ett besök hos tandis.
Bara att bita ihop.
Tydligen är kroppen i ett tillstånd av total nedbrytelse. Allt faller sönder och går i bitar. Jag undrar jag om det enbart är stigande ålder och slitna och nedbrutna kroppsdelar det handlar om. Cancern och behandlingarna och alla gifter man tillför sin lekamen gör nog sitt till också. Kroppen behöver ju liksom inte hålla så länge när man har spridd cancer.
Jo, ni förstår, nu är det dags för tandläkaren igen. Jag kan kan känna med tungspetsen att en kindtand spruckit och den verkar bara sitta ihop med hjälp av fyllningen. Fyllningen är OK och tanden har gått av mitt itu. Och vad var jag då oansvarig nog att äta för kola/knäck/polkagris eller annan seg och/eller hård föda? Det ska jag berätta. Numera tål inte gaddarna ens att jag äter en kokt korv med bröd. Jajamän. Mjukare och mera lättuggat kan det inte bli och ändå kraschar de gamla betarna.
Det blir att slå en signal till tandis direkt i morgon och hoppas på en lagningstid före helgen. Cellgiftsbehandlingen går före i morgon, men på torsdag kan jag komma. OK?
Aldrig blåsa.
Jag vet att man inte ska göra så och ändå gjorde jag det. Så himla dumt! Jag skulle släcka ljusen i kandelabern innan jag skyndade iväg till bussen, och så ställer jag mig och blåser hårt på lågorna. Jag blåser så hårt att stearinet skvätter iväg över bordet och duken och själva kandelabern såklart och lämnar vita små droppar överallt. Små vårtor eller kanske öar som stelnat blev det och jag ser inom mig hur bordet förstörs och hur jag aldrig kommer att bli glad igen.
Nåja, nu sansade jag mig till sist och såg till att ta bort stearinet istället för att hetsa upp mig. Det som var på bordet kundet jag skrapa upp lite försiktigt och på metall försvinner det ju lätt. Jag tog lite papper och i stort sett torkade bort det som satt på ljusstaken. Till duken tog jag fram strykjärnet. Med en bit lakansväv på båda sidorna värmde jag bort det som satt på duken och så var katastofen över. Ett svagt märke var allt som syntes. Puh!
Visst vet du, precis som jag, att man inte ska blåsa ut stearinljus? Nu fick jag en påminnelse inför den kommande ljussäsongen. Tack!
Orkan allra minst.
Pissväder. Det blåser orkan allra minst och det regnar och är grått. Så här skulle det inte vara enligt meterologerna. Det skulle ha dragit förbi vid det laget sa de ju! Ja ja, man kan inte lita på någon. Tiobussen blev det för att hinna till röntgen 10.40. Man varför oroa sig för att komma i tid? Efter en halvtimme kom en sköterska, Margareta, och hämtade upp mig i korridoren. På ett ypperligt sätt satte hon en nål i armvecket på mig och jag svor inom mig och lovade mig själv att ta reda på om jag har rätt venport för att sätta nål för kontrast. Jag bara glömmer ...
Röntgen utfördes utan missöden och jag kunde ta mig hemåt. Jag skyndade mot busshållplatsen bara för att upptäcka att bussen gick sju minuter tidigare. Attans! Sju minuter! Så där stod jag i samma väder som jag beskrev i förra stycket och funderade på alternativen. Vänta 25 minuter på nästa buss, stående i en dragig busskur? Gå till ICA en bit bort för att få skydd från regnet? Gå tillbaka till sjukhuset för lite värme men å andra sidan få två jobbiga promenader. Nej, vet du, jag GÅR hem. Jag kanske faller död ner halvvägs men jag försöker.
25 minuter tog det. Och begreppet "blod, svett och tårar" kom till mig där jag kämpade i motvind och regn. Vilken sagolik tur att jag tog på mig den varma jackan när jag gick hemifrån i morse. Den fodrade med kapuschong och som går ner över ändan. Den var helt rätt i dag. Jag vet. Jag borde inte alls gå så långt och jag ville ju egentligen inte det heller men tjurskallen tog över. Väl hemma ska jag lyssna på någon klokare och bara lägga mig i soffan och ta det lugnt.
Som vanligt får jag vänta ett tag på besked angående röntgen. Tror inte att jag får det redan på onsdag när jag har behandling, men hoppas kan jag ju.
Några dagar i mitt liv.
Måndag. Imorgon väntar röntgen igen. CT-thorax står det på kallelsen men det är väl levern som ska granskas i första hand. Det senaste budet var att ingen tillväxt skett och förhoppningsvis gäller detsamma den här gången. Besked får jag nog inte förrän jag träffan dr Nisse i början av september.
Tisdag händer ingenting. Gissar jag. Jag är ledig att göra ingenting. Hur kul är det?
Och så är det den vanliga cellgiftsbehandlingen igen på onsdag. Dessa onsdagar ...
Torsdag? Skulle tro att jag är trött och att jag vilar efter behandlingen.
Fredag? Samma som dagen innan? Kanske. Antagligen.
Men först är det ju söndag. Idag alltså. Har vilat och druckit te och slickat på honungsskedar med vaniljsmak och försökt kurera min lätt svidande hals och snoriga näsa. Har suttit vid datorn med TVn på och inte gjort någon större nytta alls. Och mina svullna vrister och fötter är tillbaka. Oroa dig inte. Det kommer jag nog inte att slippa så länge jag äter betapred.
Det lät ju muntert det här. Vilken vecka! Det syns inte på bokstäverna här ovan att jag ju faktiskt kan le och ha kul emellanåt ändå. Du känner ju mig. Och så glömde jag ju skriva att jag ska tvätta på tisdag.
Det var allt.
En nysande gammkatt.
Tarzan har ägnat sig åt att nysa. Och då menar jag verkligen NYSA. På heltid, om man säger så. Den stackars kattens kropp kränger och han frustar och spottar och nyser så det skvätter om honom. Han nästan ramlar omkull, så häftigt och ofta nyser han. Mitt i natten hoppade han upp i sängen till mig och med mörk och anklagande blick såg han på mig och tycktes tänka att 'men gööör något då'!
Jag har hört om inälvsmask som kan ta sig till luftrören och nosen och skulle precis ge honom en avmaskningskur för att utplåna plågoandarna. Vilken tur att jag hade tabletter kvar sedan tidigare. Det är så bra att ha några hemma om maskarna dyker upp i hemmet kvälls-/natt-/helgtid när man helst vill få bort dem från jordens yta på 5 röda sekunder. Inte för att det går så lätt ...
Jag kamouflerade maskpillren genom att sticka in dem i hans favoritgodis. Förberedde noga genom att förborra med ett sugrör och sneglade sedan åt sidan mot den surmulna kattgrabbens håll. Jag inbillade mig att han inte genomskådade det jag gjorde utan att han snällt skulle tugga i sig läkemedlet. Då såg jag plötsligt något sticka ut ur hans mun/nos (?) Jag hann inte se exakt för allt gick så snabbt och jag ville inte missa tillfället. Jag bara sträckte fram vänster hand och tog tag om hans nackskinn och den högra handen tog tag i det som stack ut ur kattansiktet och drog fram det. Ett grässtrå! Ca 8 cm långt, brunt och slemmigt grässtrå! Åh, stackarn! Kanske har det suttit i svalget eller i nosen och så har han inte fått bort det, inte ens genom att nysa. Tänk att ha något som retar så och som får en att nysa och att inte kunna få bort det.
Tarzan såg förvånad ut. Men när han insett att pinan var över verkade han lättad och lade sig tillrätta för att sova.Tänk att det var så lätt att fixa en nysande gammkatt! Och inte hade jag hjärta att tvinga i honom masktabletterna efter det ...
Honung smaksatt med äkta vaniljstång.
Mamma och jag är på stan. På torget har lokala odlare och handlare försäljning av bär, svamp, sylt, bröd och grönsaker. You name it. Men vi är sena, så det mesta är slut. Min sträva hals får mig ändå att styra kosan till ett stånd med några ensamma burkar honung. Ah. Provsmakning från Norabygdens honung.
Och så fick jag lära mig något nytt. Honungens välgörande egenskaper förstörs (helt eller delvis) av det heta vattnet när man dricker honungsvatten för till exempel sin onda hals, vilket jag ju gjort nu några dagar. Nedbrytningen av nyttiga enzymer börjar redan om vattnet är 40 plusgrader. Ta hellre en sked honung och ät upp och så en kopp te. Men inte samtidigt. Sade kvinnan som sålde burken åt mig. OK. Då har jag gjort fel hela livet. Attans.
Mamma bjöd på glass och vi avslutade stadsbesöket med var sin strut i halvsolen i Örnparken innan bussen tog med oss hem fast åt olika håll.
Jamen, hemgjorda tomater då, de är väl nyttiga som sjutton? Även om de är pyttesmå och bara två?
Tomatsallad, någon?
... eller är det tårar ...?
Jag städar och rensar i en garderob i sovrummet.
Viker byxor, shorts och kjolar och tar bort katthår, omprövar beslut, funderar. Provar alla jeansen och inser brutalt att jag bara kan få på mig ett enda par av ... kanske tio gamla och väl ingångna blå. Jamen, då får de väl duga då, muttrar jag för mig själv, de får jobba dubbelt upp för de andra.
Putsar fönster. Svetten lackar och egentligen orkar jag inte alls med detta. Dammsuger och svettas mera. Jag snorar och torkar pannan och kinderna osvettiga. Eller är det tårar?
I hela mitt vuxna liv har jag städat och fejat och dammtorkat och rensat och slängt saker när jag känt mig ledsen, arg eller frustrerad. Utmärkt terapi, mina vänner. Efter gräl eller hjärtesorger har jag torkat golv, städat förråd och bytt gardiner. Som en galning. Allt för att förnya, förbättra, sanera och städa bort det jobbiga och tråkiga ur mitt liv.
Vår tid på jorden är nu. Precis nu. Den ena dagen är vi här och nästa dag ... inte alls.
Vila i frid Elisabeth.
Och så har ännu en stjärna tänts i vår himmel nu när fina Elisabeth lämnat jorden.
Hennes långa och tuffa kamp är äntligen över.
Vila i frid.
Alla hjältinnor med cancer.
Alla upplever sin sjukdom på olika sätt. Smärta är en oerhört subjekt fråga. Rädsla och ångest är omöjligt för en annan att förstå, som inte upplevt det själv. Så att jämföra sin cancer, sin sjukdom allmänt, eller sina känslor inför en diagnos - är egentligen inget som klargör något. Att vi har samma diagnos och har fått samma behandling är verkligen ingen garanti för att vi varit med om samma sak eller att utgången kommer att bli densamma.
För mig var den inledande operationen - en så kallad tårtbitsoperation - ingen svår sak. Tumören skulle bort, så var det bara, och att bröstet blev lite mindre störde mig inte så mycket. Jag var rätt tuff inledningsvis. 1999.
Cellgiftsbehandlingen som sedan följde, var ett h-vete på jorden. För mig. Jag mådde allt sämre för varje gång, både psykiskt och fysiskt, och var beredd att göra vad som helst för att få slippa fler omgångar med det röda rävgiftet. Att sälja sin själ till djävulen fick ett tydlig innebörd för mig och det var inte långt borta att jag tog kontakt med den lede.
Så följde fem och en halv veckas strålning. Rena semestern jämfört med det jag nyss upplevt. Jag försökte återhämta mig och motionerade och åt gott och sov massor.
Den bröstcancerdiagnos jag fick 1999 visade att jag hade en cancertyp som var hormonkänslig. Det innebar att när jag opererats, fått mina cellgifter och min strålning skulle jag få fem års tablettbehandling. Många biverkningar kunde man få. Bipacksedelns uppräkning var lika lång som jag och problemen kom också. Klimakteriet anlände snabbt och brutalt och på ett sätt jag inte kunnat ana, värk i lederna, sömnsvårigheter, psykiska problem, ja allt man kan tänka sig. Men med allt det andra i ryggsäcken tyckte jag återigen att 'bara jag slipper cellgifterna och illamåendet så står jag ut med allt'. Så tyckte jag. Fem år gick snabbt ändå.
Andra bröstcancerdrabbade beskriver sina behandlingar och sin kamp på ett helt annat sätt än jag. Att vi jämför oss med varandra är inte konstigt men inte alltid lyckat. Man försöker förbereda sig mentalt på vad som ska hända och då är ju andras upplevelser värdefulla. Men ta allt med en nypa salt. Alla kommer vi att se tillbaka på sjukdomstiden på olika sätt men alla kommer vi att göra det med lättnad.
Kämpa på där ute, alla hjältinnor med cancer, ni är bäst!
Nu har han fått sin dom.
Jahaja. Nu har den där norske mördaren fått sin dom. Enligt rätten var han fullt tillräknelig den 22 juli i fjol, och han döms till 21 års fängelse med särskild utskrivningsrätt, vilket tydligen i praktiken innebär livstids inlåsning. Det innebär att han var frisk då han så brutalt och cyniskt mördade alla de där människorna och att han inte ska ha vård utan ska låsas in för att straffas. Han log lite snett och blygt när domen lästes upp och när han fick säga vad han tyckte om det hela, sade han att han inte kunde varken acceptera eller överklaga domen eftersom han ansåg domslutet vara olagligt. Det är till att ha skruvad inställning till vad som är rätt och fel.
De överlevande och efterlevande var ändå nöjda med rättens eniga beslut, och det får väl anses vara det viktigaste. De ska ju gå vidare nu och veta att han inte kommer ut bland folk igen.
Min fråga är ändå ... kan man verkligen vara frisk i huvudet när man gör något sånt här? Va? Och utan att visa någon som helst ånger eller insikt? Nix. Han är inte frisk. Det är ändå bra att han blir ordentligt insydd. Det läbbiga är att inse att det finns fler som Breivik där ute omkring oss. Många fler. Och det skrämmer mig.
Björn Hellberg.
Jag skrev om ljus nu när det går mot höst och mörkare tider. Då är det mysigt med läsning också. Jag saknar det lite. Numera har jag så svårt att fokusera på längre texter så det krävs en spännande bok som engagerar ordentligt för att jag ska orka hålla kvar koncentrationen. Jag liksom svävar bort och måste läsa raden eller hela stycket om igen för att jag har tänkt på annat eller på ingenting och kommit bort från handlingen.
Det har blivit mest fototidningar, ärvda skvallermagasin och sudoko den senaste tiden för mig. Många sudoku har det blivit. Man kan ju tycka att det skulle kräva en massa fokus för att lösa den sifferleken, men det funkar faktiskt bra, även för så kallade cytohjärnor, och det är så skönt att försvinna in i det meditativa tillstånd som jag ibland lyckas med i de sammanhangen. Man bara börjar i något hörn av spelet och snart varken hör eller ser jag något annat.
Men jag försöker gärna med någon bra bok snart igen. Har du någon att rekommendera? Kanske INTE Björn Hellbergs senaste ... såg att han satt på Akademibokhandeln i gallerian för att signera sin bok och det var inte en enda som ville ha den. Eller köpa den. Just då i alla fall. Eller så ville de i alla fall inte ha Björn Hellberg kladdat på insidan av den. Jag vet inte. Den kanske är jättebra den här senaste. Jag har inte läst en enda av hans alster. Enligt AdLibris har han ju några böcker som INTE är på REA. Såg inte titeln på just denna. Jag gjorde som andra kunder - skyndade förbi. Förtattaren stod lite tafatt och pratade med en expedit som inte heller hade mycket att göra när jag passerade. Har pappersböcker förlorat sin charm?
Värme och doft.
Det finns i alla fall en sak som är bra med mörkare kvällar och med att hösten kommer. Att det är så fint och mysigt med att tända stearinljus.
Men det går åt en del ljus ... fem stycken får jag tända varje gång jag startar upp min fina kandelaber. Och med den ljuskvalitet som jag har köpt, krävs det att man byter ofta. De brinner ju inte länge precis.
Hittade en liten förpackning värmeljus på ICA, en som doftade vanilj och en som doftade sandal wood. Ja, det fanns några andra dofter också, men de här två gillade jag bäst och jag köpte båda. Älskar när doften sprider sig i lägenheten.
Inget action.
Har sovit ett tolvtimmarspass och vaknade med lätt svidande hals och vänstersidig snuva. Inte så farligt alltså. Bestämde mig genast för att hålla mig hemma och i lugn och ro kurera mig från den analkande förkylningen. Jag minns knappt hur det var. Jag har sluppit sådant de senaste åren. Har ju liksom haft andra sjukdomar att kämpa emot.
Det är inte svårt att få timmarna och dagen att gå snabbt när man kliver upp och äter frukost halv ett. Då svischar det till och blir eftermiddag innan man vet ordet av.
Jag gick ut och välkomnade min granne, som varit bortrest i tre månader. Jag pysslade med växterna på uteplatsen en stund. De fick inte ens vatten igår. Tomatplantan visade upp de två första gula söta små tomaterna, som dock fick hänga kvar. Jag läste lite och åt middag. Ja, så gick den dagen. Inget action som du märker. Jag tror att jag lugnt kan skriva vad jag hittar på resten av eftermiddagen och kvällen fast det är i förväg. Jag kommer att se på TV och lägga mig tidigt. Det ska jag.
Imorgon väntar en ny dag.
Taxol nr 15.
Värdena var bra. Hb 116, vilket ju är strålande. Det var halvkaos på dagvården idag. Inte en säng var ledig så jag tog en fåtölj och slog mig ner. Sköterskorna stressade runt som bin kring sin kupa och försökte hinna med. Det funkar aldrig. Det är märkligt att det inte blir fler misstag. Sara kom och hälsade på. Jag kunde knappt hålla mig vaken, men det är hon ju van vid att se. Tavegyl får mig alltid att somna.
Någon från Palliativa enheten kommer alltid och pratar lite och för att kolla om jag behöver hjälp med något. Rätt vad det är, när jag pratar med Britt-Marie, säger hon att hon tycker att jag inte är så svullen längre. Va? Vadå? Hold your horses, liksom. När vi så ser på kinderna, vristerna, fötterna och händerna kan man se att jag inte alls är lika stinn som igår. Hon har rätt. Det är inget stooor skillnad, men ... en skillnad. Mycket konstigt. Vad har hänt? Bara att tacka och ta emot, kan man tycka, men ... varför? Vad är receptet? Ska det bestå? Det enda nya som skett var att man satt nålen i venporten och att jag fått en skvätt från dropp-påsen. Inget cellgift. Hade det att göra med att det var kallare idag än igår? Väderomslag alltså? Näää. Va?
Det finns en gräns för hur mycket man orkar.
Det var en s-å-n dag igår. Värk i kroppen, trötthet och dåligt humör. En hel del av dagen igår kunde jag sova, men inte hela dagen ju. Jag ser ett visst sammanhang. Plåsterbytardagar är sällan bra dagar. Det var bytardag igår ...
Men värk hade jag även i helgen, och när jag ligger på sidan och benen ligger över och på varandra, får jag ont i benhinnorna och i huden på benen och i musklerna. Det känns som träningsvärk. Jag lägger täcket som skydd mellan benen och knäna, men ibland rör jag mig medan jag sover och lägger mig fel igen. Ryggen värker också och fötterna och fingrarna är svullna. Suck. Humöret sjunker direkt. Jag tog extra smärtlindring två gånger i förrgår och en gång igår. Det är mer än jag brukar och jag undrar vad som ligger bakom.
Det är behandlingsdag idag. Igen. Fram tills nu har jag bara bitit ihop varje tillfälle och låtsat som om det regnar och så har jag åkt dit och låtit dem behandla mig. Hittills alltså. Nu när jag tänker på att åka till dagvården känns det som att jag ska kräkas på alltihopa. Inte för att jag mår illa. Inte alls, tack och lov. Utan för att jag är så infernaliskt less på alltihopa. Sjukt less på att inställa mig på sjukhuset, bli stucken här och där och ligga i timmar för att få ett gift indroppat i kroppen. Giftet bryter ner mig och gör mig trött och medtagen och så att jag inte alls kan leva det liv jag vill. Det gör också att jag lever fortfarande, men det är svårt att tänka på det när man bara vill göra något helt annat än att upplåta sin kropp och sina blodkärl till den här typen av övergrepp. Blä.
Jag förstår att det finns ett tillfälle när man bara måste göra ett uppehåll i behandlingsperioden för att inte falla sönder. Jag tror att jag närmar mig den tidpunkten med stormsteg. Jag är trött-trött-trött på alltihopa.
Åsas Paella.
Hur gör man Åsas Paella? Inget konstigt med den. Egentligen är det lite som en pyttipanna. Man tar lite av vad man har. Har man inte oliver, struntar man i dem. Slut på vitlök? Avstå. Enkelt.
kokt ris, ca 4 portioner
2 dl ärter-majs-paprika (fryst blandning eller färska varianter)
500 g oskalade räkor (som ska skalas innan man äter dem såklart)
1 grillad kyckling
en näve svarta oliver
en stor gul lök
en klyfta vitlök
saffran
salt
olivolja
Blanda allt i en stor stekpanna. Börja med hackad lök, vitlök, kyckling i bitar, ris och saffran och blanda ordentligt och låt allt fräsa ihop .Allra sist räkorna som bara ska ljummas, annars blir de sega. Många har i musslor också, men jag tycker att de är lite läbbiga så jag hoppar över dem.
Så gör jag!
Zzzzzz ...
Paellan blev så god så god och kommer att räcka till flera måltider framöver. Det är något speciellt med doften av saffran.
Jag kom i säng sent och ändå ville inte sömnen komma. Ibland får jag frågan om inte kortisonet gör att jag får svårt att sova, men oftast är det inte så. Någon natt ibland bara, och mest från början av mina behandlingar. Jag låg och vred mig, funderade och hade ont i högra höften. Det var den som gav mig mest besvär 2008, när jag fick veta att jag hade spridning till skelettet. Vid tvåtiden kom jag sedan ihåg att jag hade gömt en skål med räkor för katterna och att den stod i köksskåpet med tallrikar, bara så där, utan lock eller något. Var ju tvungen att kliva upp igen dårå ...och ställa in den i kylskåpet istället, för att inte förstöra de små skaldjuren.
För lite sömn funkar inte för mig, så efter frukost kröp jag ihop under filten i soffan, såg på TV med ena ögat och sov med det andra. I flera timmar. Tack, vädergudarna, för regnet, så att jag med gott samvete kunde behålla katterna inomhus och sova igen de förlorade timmarna.
Värk och paella.
Nja, den nya dosen smärtlindring har inte gjort någon större nytta. Fast kroppen kanske behöver vänja sig vid den. Nog ska jag väl kunna både plocka bär och tvätta kläder utan att få värk? Det har jag ju kunnat förut. Får ta tillägg idag också och se glad ut under tiden.
Jag såg Ernst göra paella på TV igår. Med kräftor. Jag har en egen version som jag lämpligt nog kallar ... Åsas paella ... och blev så himla sugen på att göra den. När Martin sedan frågade om jag ville åka med på ICA igår kväll följde jag med för att införskaffa lämpliga ingredienser. Kyckling, räkor, saffran ... några saker hade jag hemma redan ... ärtor, majs, paprika ... Längtar redan till måndagsmiddagen.
Läste någonstans att när bloggaren lägger ut bilder på vad hen ätit eller på vad hen lagar, då är inspirationen långt borta och då vet hen inte vad hen ska skriva. Kanske är det så. Hen ... det betyder ju höna ... fniss ...
Skördetider.
Det verkar inte finnas något slut på hallonskörden. När man plockat den ena hinken full så är det dags för nästa. Helt fantastiskt!
Astrid och Sara hjälptes åt att plocka.
Med så fina bär ska man inte göra några konstigheter. Jag tog en sked och slevade i mig av nyttigheterna. Det är synd att man inte kan förmedla doften från hallonen. Du får blunda och försöka komma ihåg hur det var när du senast hade bäret framför dig.
Krusbären var jättegoda! Inte alls sura. Busken dignade av bär.
Det är inte alltid så roligt att tvingas turas om att gunga ... Inte ens i en trädgård full av naturens rikedomar.
Snabbt ...
... upp i sadeln igen, heter det ju! Trampade in till stan, fast det egentligen var alldeles för varmt för det. Men eftersom alternativet var att sitta och dega på uteplatsen i timme efter timme, gjorde jag slag i saken ändå.
Jag hade inga speciella ärenden att göra. Glodde lite på rean både här och där och gjorde faktiskt ett fynd på Indiska.
70 % off blev 54 kronor i slutnota för dessa stormönstrade leggings att ha till alla mina svarta toppar och tunikor. Perfekt. Hörde en shoppingexpert (man kan visst vara expert på allt nu för tiden ...) säga att man inte ska köpa något på rea som är nedsatt med mindre än 70 %. Så då har jag lytt det rådet nu då.
När jag cyklade hem igen överraskades jag av en regnskur, men jag var torr igen innan jag svängde in på gården hemma, så det gjorde inget. Jag fnissade lite för mig själv när jag funderade på om det är välgörande för hårväxten med regnvatten. Jag tror det är det.
Ikväll gästas min hemstad av Magnus Uggla. Inget för mig. Han slutade göra bra musik för länge länge sedan. Ungefär samtidigt som jag slutade att vara ung. Fast den här gillar jag.
Smack i backen!
Jag läste reklamen som kommit i postlådan sent igår eftermiddag. Rusta hade en folder om stolsdynor jag gillade. Det var nära att jag slängde mig på cykeln omedelbart för att kolla in dem, men jag kunde hålla mig. Däremot bestämde jag mig för att sticka iväg så tidigt jag kunde på fredagsmorgonen, så ivrig var jag.
Och direkt när jag vaknade låg jag och funderade på mina ärenden. Apoteket. Ett måste. Helt slut på smärtplåster och bytesdag på lördag. Hade tänkt be Martin om skjuts för att hämta ut det efter vår fikadejt, men glömde alldeles. Så Apoteket blir nr 1. Rusta fick bli nr 2. Stolsdynorna såg läckra ut. Kanske något för mig. Nr 3 av sysslorna var att helghandla. Mjölk. Något till middag. Inget märkvärdigt.
Jag kastade mig på cykeln och gav mig iväg direkt efter frukost. Apoteket avverkades snabbt och så bar det iväg mot Rusta. Avstånden mellan 1,2 och 3 är inte stora så det är ingen större bedrift det handlar om. Jag bor verkligen centralt utan att bo i stan.
I korsningen vid norra rondellen sket det sig. Jag kan inte förklara vad som hände. Jag skulle göra vänstersvängen mot Rusta men tvingades stanna för annan trafik. Hastigheten var gissningsvis 0 km/h och jag tippade egentligen bara omkull, men föll gjorde jag. Jag blev liggande på refugen med cykeln över mig och med blod sipprande från mitt ben genom de ljusa leggingsen. Vänster handflata skrubbades också lite och släppte ifrån sig lite blod. Bilar runt om mig stannade och en man i en grå mercedes frågade om jag behövde hjälp och han kom till undsättning och lyfte undan min cykel. Jag kom inte upp. Benen bar inte på något konstigt sätt. Mannen stöttade mig så jag kunde linka över vägen och över till trottoaren på andra sidan. Fasen vad snopet!
Allt återgick till det vanliga. Jag tackade den snälle mercamannen. Alla bilar åkte mot sina mål. Lite smutsigare och lite blodig och omtumlad var jag, men det var ingen fara för liv och lem. Jag fortsatte till mitt mål, nr 2 och Rusta.
Det här är mitt vänstra ben nedanför knät och de minisår som skrubbades upp och som möjligtvis förstört de ljusa benkläderna jag hade på mig. Återstår att se om blodfläckarna går bort i tvätten.
Ärenden 1-2-3 avslutades och jag kunde cykla hem utan att skada mig ytterligare. Puh!
Vinnare av stolsdynetävlingen!
Marja Granqvist! Hallå! Din kommentar kom närmast det jag till slut bestämde mig för. Rustas lurviga och runda stolsdynor. De är inte i äkta lamm eller skalat av något annat djur heller. Om det nu inte springer omkring syntetiska får på någon lägda någonstans. Man kan tvätta dem i maskin och två stycken kostade 79 kronor.
Jag har kommit på ett pris att ge dig också, Marja, så om du mailar mig din adress så kommer belöningen i postlådan inom kort.
Snyggare och modernare och mera passande till det grå golvet och den grå trasmattan (som inte syns på bilden). De är lite tunna i och för sig, men lite får man tåla för att ha det stylat, eller hur.
En försoningsgåva?
Kommer du ihåg de där småtjejerna på gården som stirrade på mig och som pratade om mig men som inte vågade sig fram fast jag uppmuntrade dem att göra det? Minns du det inlägget?
De ringde på dörren idag. Jag kom av mig alldeles. Borde kanske bett dem komma in, men det gjorde jag inte. Den ena tjejen räckte över den här.
Jag tackade dem båda flera gånger och frågade också varför och hur det kom sig att jag skulle få det här fina och hemgjorda kortet av dem. De sa bara att jag skulle det och så blev inte mera sagt. Äsch, vad dumt! Jag skulle bett dem komma in. De kunde ju inte gärna stå där i trappuppgången och prata eller ställa frågor. Nåja. Isen är bruten nu. Ingen av oss är sur över det som hände så nu kanske vi kan mötas på ett vettigt sätt längre fram. Se där. Allt ordnar sig.
Glass-strut.
Jag och Martin hade inte träffats på ... sisådär ... evigheter, och bestämde att det var en bra dag för det idag. Han hämtade mig och så åkte vi till UH, där jag åt pasta med kyckling och fetaoströra, och sedan ner till gästhamnen för en efterrättsglass. Jag tog min favorit. Hallonsorbet och choklad i rånstrut. Ett litet undantag till sockerregeln bara ... Solen gassade.
Varför kan de inte göra rätt?
Man håller som bäst på att bättra på isolering och uppvärmning av fastigheterna i mitt bostadsområde. Det är en hedervärd insats och kommer förhoppningsvis att bli bra för boendemiljön i vinter, även om jag inte haft problem den gångna vintern heller.
Jag fick ett informationsblad i postlådan där det bland annat stod telefonnummer till två herrar att ringa till om jag hade husdjur eller inte ville att de skulle använda huvudnyckeln eller komma en viss dag eller hade frågor eller andra synpunkter. Jag ringde och sa att jag hade en ängslig katt och att de inte fick komma på onsdagen för att då skulle jag vara borta. Torsdag och fredag fick de komma sa jag. Efter lunch, sa jag (med snickarens dörr-ringning och telefonsamtal i färskt minne).
Det här var alldeles för mycket att komma ihåg. På eftermiddagen, när jag låg nedbäddad och fick min behandling, ringde en av killarna som jobbat med elementen och erkände att man ändå varit in i lägenheten och att man nu hade uträttat det man skulle. Ändå alltså. Ja, inte blev jag glad inte, men vad skulle jag säga? Gjort är gjort! Tur att det inte var allvarligare skäl jag hade. Jag tror att Tarzan klarat av det. De sa att båda katterna hade legat till sängs hela tiden och inte verkat påverkade. Men ändå! Tänk att det kan vara så svårt att göra rätt. Nu skulle de komma tillbaka och lufta elementen om en vecka, och då lovade de göra som jag sagt. Vi får väl se! Suck.
Taxol nr 14 och Herceptin nr 24.
Datorn ville vila igår. Och jag sa inte emot. Men jag gjorde inget särskilt istället. Bara degade och satt i solen.
Jag cyklade till behandlingen. Även om jag gjort det här ett antal gånger nu, kan jag inte låta bli att tycka att det är mycket som inte är tidseffektivt. I mina ögon går en hel del tid till något jag inte ser mening med. Jag kom före klockan tio och sedan tar det nästan två timmar att vänta på provsvar och innan jag får börja med själva behandlingen och helt klar att åka hem var jag inte förrän klockan var halv fyra. Även om jag dåsar och sover mycket känns det som mycket dötid.
Vi beslutade att höja min dos av smärtstillande något. Nu får vi se om det känns bättre. Min svullna vrist tycket dr Kjell att jag skulle stoppa in i en kompressionsstrumpa från Apoteket. Vi får väl se hur jag gör med det. Hb var 106 och de övriga värdena var OK. Ungefär så var det.
Jag cyklade hem igen och fann att Sara hälsade på. Vi har inte setts på ett tag då hon jobbat natt och behövt sova på dagen. Nu är hennes sommarjobb slut och vi får tid att träffas mera.
Sara åkte hem, jag åt middag och vilade. Ännu en behandlingsdag var till ända. Jag är rätt less på dem nu. Besöken på dagvården. De gör nytta, uppenbarligen, men är så långtråkiga. Blä!
Att orka lite lite till.
Jag har känt mig stark och energirik och nästan som vanligt i några dagar nu. Nästan som vanligt. Trött förstås och svullen om fötter och vrister, och bara nästan som vanligt, men ändå. Typiskt. Jag menar, det är följden av få en vecka ledigt från cellgiftet och att kroppen fått en chans att återhämta sig. Bra det. Det är inte så jag menar. Men nu är det ju dags igen. På onsdag är det dags för dagvården och cellgifter igen och att pressa ner ork och energi i skoskaften igen.
Nåja. Det är bra att kampen fortsätter. Självklart. Men var tredje vecka får jag nosa på hur det känns när kroppen är på väg tillbaka och håller på att komma igen. Att orka mera. Att vilja mera. Det är så himla skönt. Jag måste orka lite till bara. Lite lite till. Sedan blir det kanske ett lite längre uppehåll med gifterna. Om dr Nisse tycker det alltså. Då kanske man skulle hitta på något kul ... Om kroppen tillåter det ska jag passa på att göra något kul då.
Hos frissan.
Jag har haft problem med att logga in på bloggen, det är inte så att jag medvetet har tagit semester från er! Inte för att jag haft speciellt mycket att berätta, men det hör ju inte till vanligheterna att jag avstår från skriva något ändå.
På förmiddagen tog jag bussen in till stan. Jag hade i tankarna bestämt mig för att köpa en ny munkjacka/sweatshirtkofta istället för de tre fula och utnötta jag envisas med att alternera mellan. Två svarta och en grå är det jag brukar använda och jag är så less på dem. Finns det fulare färg än gråmelerat? Enligt feng shui ska man ju inte ha trasiga, nötta och urtvättade kläder eftersom det speglar det ekonomiska läge man har, så att säga. Fräscha och snygga kläder tyder på välstånd och ger välstånd. Nu har jag tre välanvända koftor att slänga och nu kan rikedomarna välla in.
Visst är det min färg det här? Jag gillar den redan. 299 kr på Stadium kändes överkomligt.
Jag gjorde ett besök hos frissan också. Varför? Ja, det kan man ju fråga sig. Jo, någon gjorde mig uppmärksam på, att visserligen är jag skallig till största delen, men på halsen och en bit ner på nacken finns lurvigt vitt babyhår som inte pryder sin plats. Det syns tydligt mot min solbrända hud och är rätt osnyggt. Jag är ju inte så förtjust i att spegla mig och hade inte ens sett det, men nu skulle det bort. Någon tid hade jag förstås inte beställt hos min frissa Jenny, men hon tog emot mig mellan två klippningar. Hon erkände att hon först inte kände igen mig. Förståeligt. Hon brukar ju fokusera på mitt hår när jag är hos henne, och nu fanns inget. Nåväl. Snabbt rakade hon bort det fula babyhåret och hon tog inte betalt för det heller.
Övrigt inköp blev en storpack värmeljus. Jag älskar ljus och särskilt de som doftar. Den nya kandelabern jag fick på födelsedagen kräver fem ljus varje gång så det går fort att bränna upp några stycken. Det blir fort mörkt nu om kvällarna, har du märkt det?
Doftande kärlek från familjen.
Tack min söta och omtänksamma barn och vänner för överraskningen ni kom med!
Annan vikt och andra temperaturer.
Jag tog cykeln en sväng runt i närområdet på fredagskvällen. Första stopp blev hos Anna och Magnus, som tyvärr inte var hemma. Det hindrade mig inte från att palla lite hallon och svarta vinbär. De var så goda och vackra att jag stod och såg på dem och drog in doften en lång stund innan jag slukade dem.
Det blev en kopp te och pratstund hos Susanne också, innan jag drog hemåt, och då orkade kvällssolen inte värma upp längre så jag frös trots att jag försökte trampa mig varm. Nu är det nog slut på de ljumma kvällarna och dags för hösttemperaturer.
Det kommer att bli problem med att hitta kläder som passar nu. Öppna sommarskor passar bra ihop med svullna kortisonfötter och mjuka och lätta sommarkläder flaxar bra runt fetmagen. Värre är det med höst- och vinterkläderna. De kompar inte med mitt nya utseende, om man säger så. Men jag tänker verkligen inte skaffa någon ny garderob. Jag får gräva djupare i lådor och skåp. Hade jag inte en period med högre vikt ett tag? Måste ju ha haft något på mig då också ...
Mysige Ernst.
På torsdagskvällarna den senaste tiden har kvinnor kunnat njuta av en knappt två meter mysig kille med grå tinningar, och som går barfota i gräset och har impulsiva idéer och outsinlig charm. Män kanske också har njutit, men jag gissar att damerna njutit i större utsträckning och att herrarna inspirerats mera. Är jag fel ute nu?
Ernst har lett ett program där man rustat upp en byggnad som inledningsvis såg ut att passa mest som ett kallförråd, ett garage för husvagnar eller kanske för ett eller annat raveparty. Det är tur att det inte var jag som skulle välja projekt för tv4s storsatsning. Då hade vi kanske inte ens fått se Ernst. Förmodligen inte.
Jag har lånat bilden från tv4.se
Herr Kirschsteiger har självklart gjort ett utomordentligt bra jobb. Läckra miljöer har växt fram såväl inom- som utomhus och däremellan lagar han mat eller bakar åt grannar och åt sina gulliga hantlangare som smyger omkring som små tomtar och utför Ernst alla nycker. Super! Sådana skulle man ha lite till kvinns.
I kvällens avsnitt byggde man ett litet utomhusspa. En plats att sköta sin "personliga hygien" som charmknutten kallade det. En taklös avskärmning med möjlighet att duscha och snygga till sig. Ett badkar ställdes också ut på en sådan plats att man har utsikt över den porlande bäcken medan man skrubbar fotsulorna och rakar armhålorna. Lysande! En del av däcket som omger tegelbyggnaden ställdes iordning med sittmöbler, låga bord och stora och små kuddar i massor för att man skulle kunna vila efter tvagningen. Smart.
Eller?
För i verkliga livet, kommer det att regna varannan timme. Meterologernas vädertips blir lika säkra som sommarvädret. Det kommer att blåsa småspik så att det omöjliggör att ha vaser och kuddar och handdukar framme dygnet runt. Husets innevånare kommer att tvingas ha schemalagda "plocka-in-och-bär-tillbaka-ut-igen-uppgifter" att sköta hela semestern. Duschen måste städas före varje användning - inte efter - och utebadkaret saneras och desinficeras efter att ha blivit använda av bävrar, sorkar och grodor. Det nämner inte Ernst med ett ord. Eller så tycker han att det är så mysigt att han inte bryr sig. Jag vet inte. Men programmet är klart sevärt. Och mysigt.
Som man dukar får man sitta.
Det är en sak som jag inte gjort tidigare i den här bloggen (kanske två ...) och jag funderar på om det är det sista steget innan jag blir en riktig bloggare.
En tävling!
Jag har inte riktigt klart för mig vad som är en lämplig vinst. Räcker det med äran? Eller kan jag donera själva problemingredienserna så att jag blir av med dem?
Det handla alltså om stolsdynorna till matbordet. Jamen, kolla bara. Behöver jag ens förklara vad som är fel på den här bilden? Kolla hur det hänger, saggar och är beige och bär sig åt, och se på fläckarna. Jaja. Om jag får säga det själv så är det dynorna som är själva problemet, men du kanske har andra och fler synpunkter?
Jag hade inte tänkt köpa nya stolar eller nytt bord. I ärlighetens namn sitter jag inte så ofta i köket när jag är ensam. Att sitta där utan stolsdynor är inte särskilt bekvämt, kan jag meddela, så något bör ligga på stolarna för att förbättra stilen på det hela. Matgruppen är gammal. Nästan lika gammal som jag.
OK. Det är grunderna. Sy något? Slänga dynorna och köpa nya? Drapera hela möbeln i aluminiumfolie? Idéer?
Den som kommer fram med det förslag som jag så småningom fastnar för, får en stjärna i himlen och/eller något annat fyndigt som jag kommer på om jag blir så imponerad att jag bestämmer mig för att belöna någon för påhittigheten. Så, chansa. Det kan ju hända att du får något för besväret. Man vet aldrig.
Grannens lasagne.
Jag har tänkt på det i några dagar. Nu tror jag att jag fattar och att jag nappar. Killen som bor längst upp i min trappuppgång stannade till när han passerade min balkong häromdagen. I handen hade han ett ark papper som visade sig vara ett matrecept och som han räckte över staketet och gav till mig.
- Testa det här! uppmanade han, och räckte fram ett recept på spenat- och tomatlasagne.
Den inviten kan jag ju bara inte avvisa. Jag får bjuda in den hungrige stackarn på käk. För det är väl det han vill?
Dessa britter.
Vad är det med engelsmännen egentligen?
De mäter vikten i stone och pounds har jag lagt märke till, och det är omöjligt att omvandla det med huvudräkning om man skulle behöva det. Känns det inte också lite omodernt? Har inte metersystemet i alla fall slagit igenom där borta? Jag vet inte.
Och curry ... är inte det en krydda? När en britt talar om att äta en curry så handlar det om en currygryta med kött eller kyckling mera specifikt. Curry är med, tror jag i alla fall, men mycket annat också. Snacka om att förenkla det hela.
Och så säger de att de ska servera "tea" men inte får man te och mackor då inte. Tea är deras huvudmål och innebär det vi svenskar kallar middag. Kanske "curry" till och med. Det finns verkligen utrymme för missförstånd här. Förstår de inte det? Britterna.
Gör de, och säger de, fler konstiga saker, britterna? Har du fler exempel? Eller kan du förklara det jag inte lyckats få in i mitt huvud? Är de inte lite annorlunda egentligen, engelsmännen?
Bilden på Big Ben klockan med tillhörande byggnad, har jag lånat från Wikipedia, och det är inget konstigt med den.
Mera grön färg.
Jag vaknade halv sju med ett ryggslut och en höft som värkte, ilade och gjorde ont. Smärtstillningen fungerar inte, det är klart. Men jag ville bara inte kliva upp, det var alldeles för tidigt för mig. Jag lirkade in öronpropparna och försökte hitta ett sätt att ligga som inte gjorde så himla ont, och så somnade jag om.
Klockan var nästan halv tolv nästa gång jag slog upp ögonen. Fantastiskt! Och när jag tog ur öronpropperna kom omvärldens ljud tillbaka till mig och jag hörde att det regnade. Katterna sov fortfarande. Kitty vid mina fötter och Tarzan i fåtöljen i hallen. De var glada att jag äntligen bestämt mig för att vakna och att kliva upp. Men höften värkte fortfarande. Nåja, mera sömn än så ska man väl inte skaffa sig va? Så jag klev upp, åt frukost och försökte få nya pigga smärtplåster på plats.
När jag sedan bäddade blev jag rejält sur. Besviken. Ledsen. Konfunderad. Överallt på mitt påslakan syns grön-gula märken i en femkronas storlek ungefär. På det där som jag sytt själv, det där vita. Som jag tycker så mycket om. Jag tvättade det igår och då var det ju verkligen rent, och jag har inte sett de där fläckarna tidigare. Så kom jag på det. Det är gröna spår efter Tarzans tassar. Eller Kittys möjligen. Det gröna var samma färg som han hade på ryggen en dag när han kom hem. Vad är det som händer? Jag såg att det var sprayat samma färg i gräset också på ett ställe här i området och kanske gick någon av katterna dit och var nyfiken och kollade och fick på tassarna. Hoppas bara nu att det här går bort i tvätten. Från påslakanet alltså.
Min dag idag.
Om man suttit på min axel idag eller gått bredvid mig för den delen skulle det varit ungefär som på bilderna i det här inlägget.
Min trädgård är inte stor men utvecklas för varje dag. Det har kommit små krusbärsliknande tomater på min planta nu. Och det är myriader av nya blommor som väntar på att få komma ut även de. Bara de inte fryser bort någon natt med kallare temperatur. Jag tyckte att det kändes som höst i luften när jag släppte ut katterna i morse. Lite kallare, lite högre luft liksom. Vad hände?
Krassens vissnade blommor övergår så småningom till ett märkligt och speciellt frö som får en ny chans nästa vår.
Man kan inte bara roa/lata sig. Sara hämtade upp mig och vi åkte och handlade på förmiddagen. När jag kom hem tvättade jag några maskiner och gjorde en stor sats potatisgratäng. Den kommer att räcka hela veckan, gissar jag, om jag inte tröttnar på den innan ...
Och så kom brevbäraren med en kallelse till skiktröntgen av min buk och bröstkorg. Det man kollar är framförallt att levern håller sig i skinnet. Inget tyder på något annat. Värdena är OK säger doktorerna.
Såna här sitter i en klunga/flock/stim på väggen bakom och ovanför balkongdörren. Vad har de i kikaren, undrar jag. Ska de kasta sig över mig en dag när jag intet ont anande kommer för att gå ut och få sol och luft? Fula är de och inte gör de någon nytta heller. Är den lite suddig på fotot? Jag skyndade mig att få den på bild och gick sedan in och stängde om mig. Usch och blä!
Varm och kärleksfull granne.
Är hon inte för himla söt, Lillemor? Min granne. Hon är en pensionär som själv har jobbigt med en svår kronisk sjukdom som i det närmaste tvingar henne att tillbringa sina dagar hemma i lägenheten. Hon tänker på mig, hon, söta människan.
Det här hemsnickrade kortet, tillsammans med några veckotidningar, stoppade hon i brevinkastet häromdagen. Jag hade avslöjat att jag skulle få besked på min magnetröntgen och hon ville visa mig sitt stöd och så tassade hon fram till min dörr med den här lilla gåvan.
Vi brukar prata ibland, och Lillemor verkar vara en varm och kärleksfull kvinna som just tänker på andra. Hon har barn och barnbarn som hälsar på emellanåt, så hon är inte helt ensam och övergiven, men jag förstår hur hon har det där i lägenheten. När jag bakade bullar till födelsedagen, var jag över till henne med en påse och hon blev så glad och tacksam, för se, baka det orkar hon inte göra. Hon bor i dörren intill mig och det känns bra att hon och jag liksom kan hålla koll på varandra lite, vi som är ensamma och sjuka kvinnor. Sånt är det för lite av och jag förskräcks av nyheter om ensamma människor som hittas döda efter veckor ja, månader, utan att någon saknat dem. Burrr!
Ta hand om varandra!
Tjejsnack.
Jag bjöd in familjens brudar på fika och tjejsnack. Synd att Emma inte kunde vara med. Det hade gjort gänget komplett. Sara hade bakat LCHF-bröd (blev det rätt nu?)
Att jag var med får ni tro på, helt enkelt. Jag såg inte klok ut på en enda bild, och eftersom jag bestämmer så ...(Det var inte ditt fel, Sara.) Det spöregnade ute och var ett perfekt tillfälle för att umgås inomhus ett tag. Det blev ju faktiskt tre generationer vid fikabordet idag.
Syrran visade bilder från sin Rhodos-resa och hon berättade om saftiga bifftomater och svalkande vågor i Medelhavet på ett sånt sätt att det blev lätt att drömma sig bort till solen och värmen på sydligare breddgrader.
Jag vet vad som är viktigt.
Jag har fått reaktioner på mitt inlägg om att jag vill gå ner i vikt. Till en början har jag svarat i kommentarsfältet, men jag känner att jag vill förtydliga mig i ett inlägg istället.
Det är ingen bagatell med viktuppgång när man är svårt sjuk. Det är inte en bisak att kilo läggs till kilo när man dessutom har annan ohälsa att jobba med. Övervikten är ytterligare en pusselbit att hantera, vid sidan av den övriga kampen, när man är sjuk. Det är också mycket tuffare att gå ner i vikt när man inte förmår eller orkar motionera och aktivera sig fullt ut som när man är frisk. Om kilona får bli för många kan det till och med vara den detalj som avgör hur återgången till ett friskt liv blir. Övervikt kan leda till depression och vara mycket svårt att få ordning på när man måste fokusera på sin sjukdom.
Undervikt är många gånger vanligare för en cancersjuk än övervikt och i många fall leder kanske övervikten till allt lägre vikt allt eftersom sjukdomen fortsätter. Det kan också vara bra med några extra kilo ibland då man kan få svårt att äta i perioder. Det här är jag också medveten om.
Jag känner att jag påverkas negativt av min kropps nya utseende och form och jag mår inte bra av det. Kläderna stramar och passar dåligt. Jag får svårare att röra mig och blir ledsen när jag får lägga bort kläder som jag inte längre får plats i. Det är något de flesta kan relatera till. Det är inte annorlunda för någon med cancer. Jag dör inte, eller får en sämre diagnos rent allmänt för att jag väger 10 kilo för mycket, men jag mår sämre. Jag vet också att kortisonet påverkar och får mig att samla vatten. Där jobbar man också i motvind.
Det här var exakt vad som hände när jag fick min ursprungliga diagnos för tretton år sedan. När kilona nästan omärkligt blev flera, sa vårdpersonal att jag skulle "ta itu med det längre fram och inte bekymra mig nu". Det var inget bra råd. Jag kämpade med 15 överviktskilon i flera år och den kampen behövde jag definitivt inte efter allt jag redan varit med om. Någon gradering av vad som är viktigare än det andra gör jag inte.
Så där ja. Peppa mig gärna, men säg inte att kilona inte spelar någon roll i sammanhanget. Jag vet vad som är viktigt och vad som inte är det. För mig.
Bröd och bär.
Det mesta har känts uddlöst och utan sting de senaste dagarna. Jag vet ... trots det fantastiska beskedet jag fick. Hur jag har mått har också avspeglats i inläggen som jag tycker har varit utan känsla och inte alls som jag avsett.
Jag är annorlunda jag. Och inte bara lite heller. Jag är oerhört känslig för små små variationer i dosen smärtstillande jag får. På armen har jag ju plåser i två olika doser och det har jag haft rätt länge nu. Enligt instruktionerna ska man byta var tredje dag och dessutom byta plats varje gång. Jag är så känslig i de här sammanhangen att jag känner direkt om jag sätter plåstret några centimeter för högt upp eller ner eller på fel ställe på annat sätt. I helgen hade jag satt dem på höger arm och det fungerade tydligen inte alls. Ett dygn för tidigt bytte jag nu idag för att se om det skulle bli bättre, och så satte jag dem på vänster överarm igen. Vilken skillnad! Det här är komplicerat och onödigt negativt och krångligt för mig men det är antagligen bara att acceptera att jag är som jag är. Ska jag hårddra det har jag förlorat en helg när jag legat och inte mått bra alls varken psykiskt eller fysiskt, när jag borde ha tjoat över dr Nisses härliga nyheter.
Nåja. Dagen idag har istället varit så normal den kan vara för mig och jag har mått riktigt bra och känt mig starkare än på länge. Jeanette hade bakat läckra muffinsar som hon kom med och vi fikade och pratade en stund. Muffinsar? Ja, men det är ju faktiskt bara bröd och bär. Det får man väl äta. Det är inte godis. Tycker jag i alla fall.
Kärlek, puss, kram.
Egentligen är det vansinne att avslöja något på ett tidigt stadium. Eller också är det så man ska göra. För att få extra press på sig, det där lilla stödet man behöver.
Det var häromdagen, när jag tyckte det var läge för långbyxor, jeans, för första gången den här sommaren, som jag bestämde mig. Jag har tidigare bara haft kjol eller tights och tunika och kläder i den stilen. Inget som avslöjat hur extravikten fördelat sig utan bara mjuka och eftersläppliga och sköna plagg. Bekvämaste sorten. Jeansen fick mig att hicka till och vakna upp. Det var fuktigt i luften också och då blir det ju svårare att kränga på sig jeans. Eller? Nej, den tanken fick jag slå undan raskt. Att jag fick hoppa och dansa och rycka i brallorna hade inget med humiditeten att göra. Det var helt och hållet volymen på mina lår och mage det berodde på. Jag blev ledsen där jag stod, men hade inte tid att fördjupa mig i grubblerier.
Jag är inte dum. 6-8 kilo märks ju. Mycket sitter runt midjan och på låren. Det ser ögat. Och det sitter i ansiktet och halsen. Nog har jag fattat det. Men man tar inte in det fullt ut. När man dessutom inte tvingar på sig klädesplagg som påminner om viktökningen är det lätt att bortse från det och tycka att "nog är det väl en bagatell i sammanhanget". Men det är inte det. Inte om det gör att man förutom sin svåra sjukdom mår psykiskt sämre och känner sig otymplig och ledsen. Alla pusselbitar spelar roll när det gäller ens välmående.
Det är kortisonet som är boven. En hel del av det man ser är vätska som binds i vävnaderna, och det försvinner så småningom. De andra kilona är resultatet av ökat aptit och minskat aktivitet. Så enkelt är det.
Det jag tänkte nu, är att jag inte kan vänta tills jag slutar med kortisonet. Då har jag kanske lagt på mig ytterligare några kilo på de 8. Jag måste ta tag i problemet nu. Men inget drastiskt. Sa jag att jag inte är dum? Jag planerar att försöka avstå från socker, eller i alla fall godis och kakor och sånt. Jag är alldeles för glad i mat och mat behöver jag ju. Godis lär man ju inte behöva för att överleva. Har jag hört.
Så du är först att få veta det. Att jag ska försöka att gå ner några kilo genom att avstå från godis. Inte genom någon diet, bara genom att låta bli en av de saker jag gillar bäst på denna jord. Sötsaker. Suck.
Tunga ben.
Trött. Skittrött är jag! Jag fortsätter att sova 10-12 timmar varje natt med undantag för toabesök.
Så här efter tre behandlingsveckor i följd är jag som allra tröttast. Så är det varje månad. Hb hade ju också dalat till 102 och det känns i benen. Den kommande viloveckan är precis vad jag behöver, men jag tror att jag ska be om nytt blod också när jag kommer för nästa cellgiftsbehandling. Jag slösar tid och den lilla ork jag har inom mig på att försöka och kämpa, när det finns hjälp att få. Det räcker inte med gräddstuvad lever några måltider, även om det var gott.
Orken i benen och energinivån ökar något när jag tar oxynorm men det gör mig samtidigt sömnig. Går det att förstå? Idag bokade jag om tvättiden tills på onsdag. Det kändes bara oöverstigligt att trampa upp och ner för trapporna till källaren när det inte var akut läge. Jag lade mig i soffan istället. Ofta ger det ork att aktivera sig. Det ena ger det andra liksom. Men idag fanns inget bränsle till att ens försöka. Sådana dagar är också OK. Kanske orkar jag mera i morgon.
Med huvudet i ...
... en torktumlare. Eller kanske i en centrifug. Den snurrar snabbare ändå.
Per telefon meddelade jag mamma och döttrarna de senaste goda nyheterna. Jag upprepade samma sak till dem alla tre som doktorn berättat för mig. Använde antagligen samma ord och fraser. Noga berättade jag för min familj om dr Nisses besked och hur bra det är och hur fantastiskt allt är. Hur speciellt det är och vilken medicinsk framgång det är med behandlingarna jag får, informerade jag också om. Däremot är jag högst osäker på om jag förstått innebörden själv. Om jag tagit in hur det påverkar mig och mitt liv i praktiken.
Jag behöver mera tid att smälta detta, och tid, ja det har jag ju fått nu också. Kanske kommer det så småningom att höras ett högt och gällt vrål av lycka över hela min del av världen, likt Ronjas vårskrik.
Det här händer nästan aldrig ...
... sa dr Nisse, efter att ha tittat på min hjärna på MR-bilden. Av tio metastaser har nio försvunnit helt och bara en finns kvar. Det kan man kalla bra resultat. Levern ser också fin ut och alla värden är OK.
Jag satt nog mest och stirrade. Det här hade jag inte vågat hoppas på. Och sjukt nog var det Tage Danielsson som jag kom att tänka på där jag satt, med lätt gapande mun. För ... om det nu var så ovanligt det som hänt ... var det då riktigt säkert att dr Nisse hade förstått saker rätt? Var det verkligen sant det han berättade?
Om man behöver analysera positiva utfall ville dr Nisse förklarade det med att strålningen ibland tar bort den skyddsbarriär som finns kring hjärnan och då kan även cellgifterna komma åt att bearbeta metastaserna där. Strålning och cellgifter kan tillsammans göra underverk!
Om en månad ville dr Nisse göra en ny röntgen av hela kroppen och vi ska då också diskutera om jag kanske ska göra ett uppehåll med cellgifterna. Kroppen behöver återhämtning efter ett halvårs tuff kamp. Det lät ju bra det här! Minst sagt. Är det inte märkligt att man har svårt att begripa så där genast? Det här behöver jag smälta och ta in i lugn och ro.
Nio av tio fulingar är borta! Ha!
Ha ha ha!
Nål i foten.
Jag skrattade till när jag såg vad klockan var när jag vaknade. Kvart över elva! Det är nog rekord även för mig. Snabbt upp och få i sig frukost och göra sig klar, det var vad som gällde. Ingen buss passade för att ta mig till röntgen klockan ett, så Sara fick rycka ut igen som sjuktaxi. Det gjorde hon gärna.
Birgitta på röntgen satte en nål i min fot för att kunna spruta in kontrastvätska. Emma knäppte kort. När förberedelserna var klara kom en ST-läkare och gjorde resten. Hon såg ingen propp någonstans men frågade för säkerhets skull en överläkare. Han tyckte samma sak och gav tummen upp åt mig innan han gick sin väg. För att alla formella regler ska vara uppfyllda fick jag ändå vänta på svar på dagvården eftersom jag måste ta fler fragminsprutor om man hittat proppar.
Dr Meeri ringde till röntgen för att få samma positiva besked som jag redan fått och släppte sedan hem mig att fundera på hur jag eventuellt vill behandla vätskan som jag tycks samla på mig ibland. Jag tycker nog att det räcker med mediciner så jag avvaktar. Det räcker för nu med beskedet om att jag inte har någon propp i vänster ben i alla fall.
Jag svischade hem på cykeln och bad den om ursäkt för den ensamma natten på sjukhusområdet. Nu är den parkerad hemma på gården igen och jag kan ladda för träffen med dr Nisse i morgon och beskedet om hur hjärnan ser ut nu för tiden. Ingen sovmorgon i morgon. Klockan tio gäller det.
Elavbrott.
När jag kom hem var det strömavbrott. Jag visste det inte då, men på grund av åskan (?) bröts elen redan vid halvtolvtiden och den kom inte tillbaka förrän vid halv sju på kvällen. För att kyl- och frysvaror ska klara sig allra bäst avstod jag från att öppna dörrarna dit och köpte en pizza att äta till middag. Lämpligt nog tog strömmen slut i mig också, samtidigt. Det var så tyst och lugnt runt omkring när inte ens ventilationen surrade, så jag tog fram mitt sudoku och drog filten närmare och så låg jag i soffan och myste och sov emellanåt.
När elen var tillbaka såg jag på TV en stund och jag duschade innan jag lade mig klockan ett.
Inget att skämmas för.
Jag ser på femmans "Pinsamma kroppar" om killen som har ofarliga men läbbiga tumörer i ansiktet och i nacken och de ser ut som stora vårtor eller polyper eller hängande klumpar. Folk stirrar och pratar och killen har mått allmänt dåligt och sovit illa. Nu fick han hjälp och har fått flera av dem bortopererade. Alltså. Killens ögon lyser numera av nyfunnen självkänsla. Hans leende är stort och vackert och han ser bara så nöjd ut. Han är ingen skönhet nu heller, men verkar känna sig som den vackra människa han uppenbarligen är. Och det är väl det viktigaste.
Vad har jag att skämmas för när det gäller mitt utseende? Ingenting. Att gå ut och omkring med skalligt huvud och med svullna kinder, vad är det? Löjligt. Det jag borde ta fasta på är att jag genomgår en tuff kamp mot cancer. Då ser man ut som jag gör. Jag får cellgifter och andra starka mediciner. Då får man biverkningar av den här typen. Jag lever mitt i en krig mot en svår sjukdom och som biverkning får man ibland ett sådant utseende som jag har. Inget att skämmas för alltså.
Taxol nr 13.
Jag gjorde ett misstag när jag valde att cykla till behandlingen i morse. Beslutet grundades på en snabbtitt på himlen i bara en rikting på himlen och jag bedömde att det skulle bli sol eller uppehåll i alla fall. Jag skulle ha tittat åt tre andra håll också ... Redan när jag lade mig i sängen på dagvården drog det ihop sig och när jag kunde åka hem spöregnade det.
Men åter till dagens behandling. Värdena var bra, utom Hb som gått ner till 102, men så har det varit tidigare också, i vecka 3 i behandlingen och inget att oroa sig för. Nästa vecka är vilovecka och jag ska nog få upp värdet tills det är dags för nästa behandling.
I sängen mittemot mig låg någon, som likt mig, inte hade ett strå på huvudet. Hen hade täcket uppdraget så det inte gick att se mer än toppen på knoppen. Vid sängen stod en liten rullstol parkerad. Jag trodde att där låg en mycket gammal människa (barn behandlas inte här), men snart tittade det upp en jämnårig kvinna ur sängkläderna. Hon såg så bräcklig och skör ut men var mycket vacker med sitt hårlösa huvud och smink och smycken trots allt. Det gladde mig på något sätt. Tyvärr hade hon åkt när jag vaknade ur min tavegylsömn.
Jag visade också upp mina svullna fötter och vrister, och då det inte gäller båda fötterna på samma sätt och lika mycket ville dr Meeri för säkerhets skull att vi skulle utesluta blodpropp. Det var lång kö på röntgen så vi beslutade att jag skulle återkomma på torsdagen för ett ultraljud och/eller någon slags kärlundersökning. Innan jag gick hem fick jag en spruta mot blodproppar, Fragmin. Om det visar sig att jag behöver det, får jag fortsätta att ta dem hemma. Jag sov i stort sett hela tiden på dagvården och Sara och Christer kom sedan och hämtade mig när jag var klar. Cykeln fick stå kvar och kanske kan jag cykla hem den i morgon efter ultraljudet.
