Ett stycke gojänta på ingående.
Hon inleder öviksvistelsen med att bo hos mig men hur länge hon stannar vet jag inte. Det kommer att kännas för kort hur hon än gör.
Tjohoo! Iväg nu för hämtning av ett stycke gojänta.
Linkin Park - The Catalyst
Mäktig och suggestiv. Jag ryser vid tanken på att kanske få uppleva den IRL, men det lär ju inte hända. Får lyssna på den istället och känna mig ung och frisk och stark igen i fantasin.
Nattliga kattsamtal i Järved.
Hej Åsa!
Sommarens katthistorier i Järved och i synnerhet hos fam Edlund är många.
Det har varit ett fasligt spring med katter ut och in hela natten, påstår Åke.
Själv har jag sovit som en stock!
Men tydliga spår finns, tomma matskålar (så mycket äter inte Tiger o Yoshi nattetid)
och nu har någon rumsterat om i kattlådan och spritt kattsand runt toalettgolvet, på toasitsen, i tvättstället och på byrån som står inne på toaletten.
Har dock inte "gjort" någonting i lådan. Eller runt omkring heller, för den delen. Tack och lov!
Våra katter närmar sig inte kattlådan förutom när det är svinkallt ute och de bara måste :)
Så här fantiserade vi i morse om hur det kan gå till:
Katterna i övre Järved samlas under natten:
- Mjau, det börjar kännas kallt ute.
-Det är Öppet Fönster hos Edlunds, vi sticker dit!
-Mjau, Öppet Fönster?
-Jajamän, det brukar vara buffé också, gående tallrik!
-Buffé, gående tallrik, mjau?
-Visst serru, alltid två sorters torrfoder, och ibland även lite mjukmat.
-Mjau, är det sant?
-Mjau, toppen!
-Killar, vi sticker dit på studs!
Jag hoppas att du får må bättre idag, ha det så bra som du bara kan.
Kram!
Birgitta
Birgittas historier är roliga och med stor igenkänningsgrad. För oss som älskar djur i allmänhet och katter i synnerhet är det särskilt rart med sådana här berättelser. Tack, Birgitta och Åke för att ni lyser upp min dag med skojiga mail och matlådor av gourmetklass.
Mammas blåbärskaka.
Till elvafika idag tar jag en blåbärskaka à la mamma och en kopp kaffe à la mig själv. Just så!
Jag är trött och du är nog jättefin, egentligen.
Bilden är förstås inte ett dugg smickrande för honom. Den ser ut som en bild som polisen skulle ha som efterlysningsfoto. Eller är jag elak nu? Nä, eftersom jag inte är elak av mig måste det vara för att jag är trött. Så är det. Förlåt, Fredrik. Jag är trött. Men byt bild. Jag tror att du är jättefin, egentligen.
Jag undrar, inom parentes, varför båda de manliga bloggare jag följer har en karriär som "skrivare", jag inser det nu. Kanske är det för att de, tack vare det, har ett levande och hyfsat korrekt språk.
Nåja, kolla in honom i alla fall.
Har du cancer och bor du på rätt plats i Sverige?
TV4-nyheterna och Aftonbladet och andra skriver nu om skillnaderna mellan landstingen i Sverige angående hur länge du får vänta på att få vård för din cancer. Man har koncentrerat sig på de vanligaste cancertyperna och värst lär det vara att bo i Jämtland och bäst i Halland.
Ladda ner eller beställ själv Socialstyrelsens kartläggning om olikheterna och se med egna ögon hur statistiken ser ut för din cancertyp i ditt län.
Tanken med de här jämförelserna är att man ska kunna dra lärdom av de bästa och snabbaste landstingen. Kanske är det något organisatoriskt eller i resurserna som avgör? Jag har tänkt på det där ibland. Hur skulle det sett ut för mig om jag bott någon annanstans? Jag drar ju nytta av vården både hos landstinget i Västernorrland och landstinget Västerbotten och jag har läst att Dr Nisse är en mycket skicklig onkolog och bröstcancerspecialist och han jobbar på flera sjukhus i båda landstingen med sin specialitet.
Det kan inte vara roligt att få se på löpsedlarna nu, att man bor på en plats i Sverige där man fått vänta länge på att få hjälp med sin svåra sjukdom jämfört med andra platser. Tid är ju så viktig för en cancersjuk och kan utgöra skillnaden mellan liv och död för vissa. Det är definitivt inte det geografiska som ska bestämma när man ska få sin vård. Jag håller tummarna och ber att det här leder till förändringar som räddar liv.
Det är inte så dumt.
Jag läste några kloka ord i en blogg för ett tag sen, som jag tagit fasta på, så här lite i efterhand. Bloggaren hade fått en kommentar om att hon bakade så mycket och man ifrågasatte om det inte var lite osunt och onyttigt med alla kakor och bullar och tårtor som hon bakade och åt. Blev det inte väldigt mycket socker och mjöl och sånt och hur gick det med vikten då?
Hon försvarade sig med att hon aldrig köpte smågodis eller snacks och att det enda i söttisväg hon åt var hembakat och följdaktligen visste hon precis vad hon stoppade i sig. Inga extra färgämnen och annat onaturligt. Kanske använder hon ekologiskt och närproducerat också, det minns jag inte, men det är ju ännu en aspekt som ger resonemanget pluspoäng.
Jag har bakat några gånger den senaste tiden. Bara det! Det är inte så typiskt mig. Jag har gjort morotstårta/morotskaka i långpanna och jag älskar Philadelphiaostglasyren. Den är det bästa med hela kakan. Jag tar gärna en kaka elle två på kvällen när jag ser på TV och kan därför avstå köpegodis utan problem. Lite druvor eller annan frukt och en flaska vatten gör mig också sällskap i soffan.
Inte är det så dumt.
En promenad i Museiparken.
Vi och röd rudbeckia aka Echinacea.
Byggnaden var färdig 1905 och har en gång varit Teknisk skola och Stadsbibliotek. Museeum blev den 1977-1978.
Stadsträdgårdsmästaren i Örnsköldsvik heter Elisabeth Strand Hübinette och hon är en av dem som planerat och genomfört upprustningen av parkområdena i Örnsköldsvik på ett utmärkt sätt.
En vacker rosa buskros som heter Louise Odier.
Darwins bok heter bronsskulpturen av Jörgen Nilsson från 1994.
Silverpäron.
Herceptin nr 9 och Navelbine nr 14.
Vi låg och pratade om kärlek, livet och döden och timmarna passerade rekordsnabbt.
Mina prover visade på värden som var rekordbra. Hb 120 förvånade såväl mig som sköterskor och läkare, men accepterades med glädje. Kalium lågt aningen lågt, men dr Kjell ordinerade en extra banan så ska nog det ordna sig också. Om jag får önska, skulle jag vilja att det även skulle kännas som Hb 120. Det gör det inte, liksom.
Doktorn höll med om min teori att jag får för lite medicin ur plåstret, av något skäl som vi inte kan veta, och vi bestämde tillsammans att jag ska plussa på med ett litet 12 mikrogramsplåster för att se om det gör verkan och räcker så. Annars får jag lägga till vidbehovskapslarna precis som jag har gjort tidigare. Vi träffas ju på tisdag igen och kan stämma av. Kanske inte konstigt att jag mår dåligt om jag hela tiden får för lite smärtlindring. Så ska det ju inte vara.
Det var det. Ännu en behandlingsdag till handlingarna. Enligt journalanteckningarna har dr Nisse skrivit att jag ska behandlas med Navelbine fram till den 12 november, sen vila och kontroller och behandling med enbart Herceptin. Låter bra!
Jag har en kompis!
Tänk att jag har en kompis som är 80 år!
Tack för att du ringde, söta Anna-Märta.
En vänskap som kan ta slut har egentligen aldrig börjat.
Citat av Publilius Syrus som föddes 85 f.Kr och dog 43 f.Kr - latinsk författare och romersk filosof
Heureka! Jag har funnit det!
När jag vaknade åt jag lite frukost och åkte sen och hälsade på Sara och lilla kissen Milla. Vi tog en promenad med henne och fikade. Under hela besöket kände jag att jag inte alls mådde bra. Sara kunde se det på mig, sa hon, jag såg inte alls pigg ut.
Helt rätt. Jag kände mig obehaglig till mods, frös och svettades och var orkeslös. Tills jag tog min vidbehovsmedicin Oxynorm som jag tar när jag får mera ont. Inom en halvtimme återvände orken, humöret och energin. Alltså, det är nåt lurt med smärtplåstret. Jag får inte tillräcklig dos smärtlindring av något skäl. Det är abstinens jag känner på grund av att plåstret ger mig för liten dos. Jisses Amalia! Och här går jag och oroar mig för att jag försämrats i min sjukdom och för att jag inte orkar.
I morgon bitti ska jag åka in lite före behandlingstiden för provtagningen, och sen ska jag berätta om detta och om min teori för någon av läkarna. Heureka!
Baby steps.
Slut på viloveckorna. Igen. Ny måndag och provtagning. Igen. Same procedure as before. Återhämtningen efter varje behandlingsomgång är behövlig men upplevs kortare och kortare. Cellgifterna samlas i kroppen och bygger upp depår som tär på kroppen. Jag känner att jag mår sämre för varje vecka. Förhoppningsvis är cancercellerna lika tilltufsade som jag känner mig.
Behandlingarna fortsätter ytterligare ett tag och om drygt en månad eller så blir det en ny skelettröntgen i Umeå. Jag skulle verkligen behöva ett positivt besked nu för att orka hela sträckan ut. Jag drömmer om att dr Nisse granskar röntgenplåtarna och säger att Det här ser riktigt bra ut och man kan till och med ana en viss tillbakagång på vissa tumörer. Å vad jag drömmer om det. Med ett sånt besked skulle motivationen öka och geisten komma tillbaka.
Men var sak har sin tid. Provtagning idag och behandling i morgon. Steg för steg. Bit för bit. Lite i taget. Lättare att orka med när jag tänker så. Baby steps.
Feber eller inte?
37,6. Det är väl inte feber va? Som eftermiddagstemp är det väl inte så högt. Fast jag brukar ju ha under 37 som normaltemp. 36,8 eller så. Och egentligen är det väl så att jag ska in på akuten om jag har feber. Det kan tyda på infektion och ska behandlas på nåt sätt. Det låter så himla dramatiskt. Inte drar jag in till stan och går in på akuten för 37,6.
Jag pratade med fina Jeanette om det här med min ork, och hon hade flera kloka synpunkter. Det är nog dags att inse att jag inte orkar så mycket som jag vill. Tidvis är jag ganska aktiv och åker runt och gör ärenden åt både mig själv och åt andra och det tar en massa energi. Att komma ut bland folk och träffa vänner ger en massa kraft också, men det gäller att hitta den där balansen, och ibland misstar jag mig på hur mycket jag tål egentligen. En teori är att jag får böta för aktiva dagar med såna här helger då jag behöver sova mycket och återhämta mig. Jag får träna på den svåra konsten att säga NEJ, både till mig själv och till andra.
Lite cheezeballz på det här så ...
Den här bilden ljuger. Det är nästa slut i påsen.
Mina fina bilder. Harkel harkel.
Den heter Canon eos 500d och är en digital systemkamera som jag haft i drygt ett år eller så. Den är med överallt och jag knäpper massor med bilder (nästan) varje dag. Jag använder inget bildbehandlingsprogram som Photoshop eller något, av det enkla skälet att jag aldrig lärt mig det. Jag brukar, på sin höjd, beskära någon bild som har något störande i utkanten av bilden, men någon annan förändring av bilden gör jag inte. Alla bilder jag visar i bloggen är som jag såg det i linsen. Istället knäpper jag många kort på samma motiv, experimenterar med olika vinklar och att knäppa på olika sätt. Men inget är behandlat i efterhand. Utmaningen är desto större och glädjen likaså över en riktigt lyckad bild.
Någon gång i livet ska jag nog lära mig Photoshop, den dagen kommer nog också. Men det är inte idag.
Tack för komplimangen! Fotografering är en konst och jag är en konstnär! Harkel igen.
Vadå Bloglovin'?
Jo, ser du, det är så här, att om du brukar läsa några olika bloggar så kan du liksom samla dem på samma ställe. Bloglovin' sätter ihop dem på en lista och du får veta där när nya inlägg skrivs och du missar inget. Du behöver inte klicka in dig på varje blogg du läser utan bara på Bloglovin' - där finns alla olästa inlägg.
Det är också positivt för bloggaren att du registrerar dig. Genom att använda Bloglovin' visar man favoritbloggaren sitt stöd. Har bloggen många prenumeranter kommer rankas den högt och fler hittar bloggen. Och det gillas av bloggaren. Känner du att du inte vill använda Bloglovin' kan du ändå registrera dig eftersom det är bra för din favoritbloggare.
Klicka på den här, så kommer du vidare:
Idén att skriva det här inlägget kommer från Apans blogg.
Fototriss - vid vattnet.
Bor man vid havet blir det många bilder tagna där. Det svåra är att välja ut bara tre av dem. Till slut blev det några som jag tagit på Dekarsön nu i sommar.
Lusens dotter på besök?
Hon kom exakt på minuten klockan 18 och var ute igen kl 18.04. Hon ställde inga frågor och ville inte se förråd eller tvättstuga. Något säger mig att hon redan sett allt. Och det har hon väl. Genom fönstren. När jag frågar hur hon visste att lägenheten var ledig svarar hon att hon känner Lars. (jag skulle ju tro att det är hennes pappa) Hon säger också att hon som tackat ja till lägenheten inte fick den för att hon hade betalningsanmärkningar. Det känns inte som information som en fastighetsskötare bör föra vidare till andra.
Det här blir allt skummare.
Damen slog ner sin rånare.
Kolla in hans chockade min!
Ha ha ha, är det enda jag säger till honom. Han fick vad han förtjänade. Skurken Ivanov försökte stjäla Nina Rykmans väska men hon släppte den inte utan hon höll fast i den så hårt och ryckte till så att hans axel gick ur led. Sen föll han så han bröt armen, fick sprickor i revbenen och en hjärnskakning. Han tog sig upp och sökte skydd och vård på en akutmottagning där han också fick träffa polisen.
Ivanov har bett om ursäkt och tanten har också förlåtit honom. Hon var honom ett nummer större på mer än ett sätt. Ja, han valde fel dam att råna den här dagen, och förhoppningsvis tänker han sig för innan han gör om det igen. I värsta fall har han bara lärt sig att vara mera hårdhänt. Kanske kommer han beväpnad vid nästa rån. Jag hoppas verkligen inte det.
Skrutt också, vad jag är trött!
Så är det idag. Trots ett stadig frukost, som borde gett bränsle åt en lördag som annars skulle ha erbjudit hur många möjligheter som helst. Två kokta ägg, ett glas apelsinjuice, tre små tunnbrödsmackor och en kopp te. Nog borde jag väl ha gått igång på det? Men, nej, jag tog morgontidningens bilaga och lade mig i soffan och drog filten över mig när jag började bli lite frusen dessutom, och då somnade jag förstås. Så himla skönt!
Tills telefonen ringde. Jag vet inte hur länge jag sov, men det var bra att jag vaknade, för jag vill faktiskt inte ha en sån där dag när jag sover bort alla timmarna på dagen och sen eftermiddan också och så kvällen tills det är sent och dags att gå till sängs. För jag har haft såna dagar också.
Det är när jag är så här trött och mår så här svårbeskrivligt, som jag oroar mig för hur det är med mig egentligen. Det är ju inte det att jag har mera ont utan det är själva måendet som är sämre och jag är tröttare. Jag har ju nyss fått påfyllning med blod också. Borde jag inte vara piggare bara av det? Hur värdena är, får jag besked om på tisdag, när det återigen är dags för behandling. Tills dess får jag ägna mig åt att försöka rycka upp mig en aning. Hur nu det ska gå till ...
Frasse och Texas.
Pälsen har så vacker färg. På den här bilden har vi båda samma lite fåniga leende.
Frasse skrattar så han kiknar ...
... men så kommer allvaret över honom igen ...
Texas väntar och väntar ... husses allra trognaste vän.
Ett urval av grabbarnas bästa leksaker.
Jag vet inte vem av oss som mår bäst efter den här stunden. Att umgås med djur är verkligen helande och uppiggande. Frasse och Texas tackar för sig och för den här gången.
Effektiva killar!
Han har redan satt igång! Badrummet och toan har fått ett, som jag gissar, första varv och båda sovrummen var spacklade och delar av vardagsrummet likaså. Det sitter inte fast för den killen! Fast han varnade att han skulle jobba med fler lägenheter också, samtidigt med min. De gör ju så. Medan det torkar på ett ställe jobbar de på ett annat med målning eller tapetsering.
Det artar sig!
Hunduppdrag och tapeter.
Men vad är nu detta? Londondimman, eller kanske järvedsdimman i det här fallet, har rullat in i byn från havet.
Det hade varit en bra dag att ligga kvar i soffan och blogga eller se en film eller nåt, men det får vänta. Jag och Sara ska besöka några hundar som som behöver sällskap en stund mitt på dagen. Såna uppdrag är verkligen mera roliga än jobbiga. Särskilt när det är så fina vovvar som de här. Ni får träffa dem senare. På bild alltså.
Nu är tapetvalet gjort. Det känns bra. Jag har skrivit ett kort till Målaren, med uppgifterna, så han kan sätta igång precis när han vill. Enligt färgbutiken kommer det en helt ny katalog från Borosan, med lite nya mönster och färger, i mitten av september. Målaren sa att det var OK att jag eventuellt ändrar det jag valt om jag skulle hitta någon tapet jag gillar bättre i det nya urvalet, förutsatt att han inte redan var igång med jobbet såklart.
Den som känner sig lite nyfiken på mina val kan titta i Borosankatalogen. Annars kan jag säga att köket blir vitt, mitt sovrum blir grått, extrarummet blir ljust, nästan vitt det också och vardagsrummet blir ljusbrunt, beige.
Och du! Ingen busringning nu, tack!
Vakthundar och beskyddare på bloggen?
Vissa bloggar får otroligt många kommentarer till varje inlägg. Stora kändisbloggare får omedelbar respons från läsarna även på inlägg som helt saknar substans. Det kan räcka med att skriva att man inte har något att skriva om just nu och att man återkommer senare, och så genererar det en hel drös med synpunkter på det. Helt fantastiskt vilka trogna och lojala läsare det finns. Det krävs tydligen inte alls att man lägger ner någon tid på att skriva ett engagerande och dagsaktuellt inlägg för att få någon att bekräfta att man läst.
Stora och poulära bloggare tycks även ha någon typ av livvakter eller beskyddare. Skriver man en kommentar som kritiserar eller ifrågasätter något i inlägget eller kanske till och med bloggaren själv (hemska tanke), blir man genast attackerad. De tycks sitta där och bevaka bloggen och de kommentarer som kommer in och de granskar dem med skarpa och allseende ögon. De läser alla inlägg och verkar finnas där dygnet runt och är alltid först på plats.
Det kan handla om väldigt ovänliga uttryck ibland och i skydd av den relativa anonymiteten som datorn innebär behöver man inte skräda orden precis. En av mina läsare, Gina, kallar dem träffsäkert för Pitbulls, och vakthundar är verkligen vad de agerar som. Jag tror inte att bloggaren själv anlitat dem för någon typ av beskydd och troligen behöver hon/han dem inte heller.
Nå, hur är det nu då? Har även Sister Moonshine en egen vakthund? Jag har inte sett till någon men kanske finns det en lurvig best med vass tunga där ute i kulisserna.
Frasse är en av världens snällaste hundar jag vet och får bara representera hundsläktet i det här inlägget, inget annat. Och så har han ju så fina tänder.
Tunnbrödsrulle med anis och fänkål.
Vad fyller du helst i en tunnbrödsrulle?
Tid.
Men ändå är det på något sätt inte bara jag som bestämmer. Jag måste också anpassa mig efter andra och andras tider om jag vill vara någorlunda smidig och inte göra mig ovän med hela min omgivning. Olika butikers öppettider kan jag inte ändra på, om jag nu skulle vilja det. Vädret bestämmer också lite över vad jag gör. Dammsugning och golvtvättning får vänta till svalare eller regniga dagar när det väldigt varmt. Även dagsformen och graden av smärta och trötthet regerar över när och hur jag gör mina sysslor. När det kommer ett kuvert med en kallelse till behandling, röntgen och läkarbesök, ifrågasätter jag det inte utan infinner mig utan att knota. Jag har ett val men kan inte välja ...
Sen har ju också alla som jag vill ha något med att göra, vänner och familj, du vet, även de har ju tider som bestämmer över dem. De styrs av sina arbetstider, träningstider, tandläkartider, besök hos frisören och sånt. Man får liksom även ta fram kalendern för att kunna planera in en lunchträff med bästa vännen.
Dagens samhälle kräver helt enkelt att vi gör saker och ting vid rätt tidpunkt enligt ett visst mönster, annars fungerar det inte. Jag tänker ofta att det är tur att jag inte jobbar, för hur skulle jag då ha tid att göra allt det som jag vill göra?
Dygnet har 24 timmar. Du och jag och alla andra får tillgång till 24 timmar per dygn. Det är lika för alla. Sen är det upp till var och en av oss vad vi gör av den tid vi får. Det är det som är kruxet. Att prioritera rätt så att man hinner med det man verkligen vill göra när man gjort det man måste. Hur gör du för att hinna med? Finns det något knep eller kommer vi alltid att drömma om 30-timmarsdygn?
Bantning för barn?
På förlaget, Aloha Publishers, egen webbplats kallas den för en "inspirerande historia" om en flicka som "har så stor potential som har varit dold under hennes överflödskilon".
Det är inte konstigt att våra ungdomar och allt yngre talar om att gå ner i vikt. I var och varannat hem finns ju en mamma som granskar sin kropp i spegeln och säger att den är fel och ful och att hon vill bli smalare. Våra barn gör ju som vi gör, inte som vi säger.
Med den här boken kan vi läsa för de allra minsta och sen kan skolbarnen läsa den själva, kanske i samband med sänggåendet. Muntert och lärorikt! Inte! OK. Jag har inte läst boken, och man ska kanske inte döma en bok efter omslaget, vilket också författaren påpekar. Själv är han förvånad över uppståndelsen.
Jag vill inte chansa. En författare som rekommenderar diet för ett barn i en bok för barn har missuppfattat saker och ting.
Bojkotta boken på alla sätt du kan komma på. Förhoppningsvis kommer den aldrig till Sverige, eller så ligger den på bokreaborden redan i februari. Är det det vi vill?
Middag idag?
När köttet har stekt färdigt häller jag på 2 - 3 dl vatten och lägger i en hönsbuljongtärning. Sen får det puttra i 5 - 10 minuter så det blir riktigt mört.
Jag älskar ris. Till dagens måltid blev det jasminris. Till det smaksatt creme fraiche, den med chili är god. I frysen hade jag en liten bit av en rulle persiljesmör. Den fick också följa med på tallriken.
Så blev det idag.
Avsnoppad, förmanad och dissad. Vilken dag!
Bli avsnoppad och dissad fick jag bli under samtalet med Bahnhof ...
... och missförstådd och förmanad blev jag på Vimmelmammans bloggs kommentarsida.
Jag råkade vrida spraymunstycket på kranen i köket i fel riktning och har duschat och blött ner både mig och köket.
Jag skrapade Bröstcancerlotten och vann ingenting.
Mamma fick skjuts till Jysk och till Rusta och till ICA för att handla och göra andra ärenden.
Målaren på 9C fick uppgift om kulören jag önskar på badrums- och toaväggarna. En grå färg som heter Margareta. Han satte igång direkt.
Kitty har fått promenera och jaga gräshoppor. Inte äta dem, dock. Hon kräks upp dem bara.
Riktig mat har tillagats. Fläskfile med ris, kall sås med chillismak och persiljesmör. Det blir inte alltid riktig mat hos mig.
Och dagen är ju inte ens slut ...
Internet Security, my ass.
"Jag har inte fått någon faktura och dessutom har vi ju beslutat om autogiro" skrev jag.
Något mailsvar har jag inte fått. Sånt gillar inte jag. Betalningspåminnelser ska man ta på allvar. Så jag ringde till Banhof. Telefonkö. Var det någon som trodde något annat?
Så småningom fick jag prata med någon (man hinner ju aldrig höra vad de heter ...) på Fakturaavdelningen. Jag sa vad jag heter och vad det gällde och han fick uppgift om fakturanummer och så upprepade han vad som stod på påminnelsen.
- Du ska betala 205 kr.
- Jamen, det vet jag redan, sa jag. Men jag har inte fått någon faktura och vad har hänt med autogiroöverenskommelsen?
- Den är inte registrerad förrän EFTER fakturan gått ut. Omkring den 8 augusti. Det är därför.
- Jamen, den skickade jag ju till er i maj. Varför har ni inte registrerat den?
- Vi har gjort en omläggning av fakturasystemet så vi har inte kunnat registrera autogirona.
- Och så skickar ni ut påminnelser kors och tvärs när det beror på er att avdrag inte skett, frågade jag.
- Vi har inte gjort något fel. Men om du betalar nu så ska det inte hända något.
- Jamen, du säger ju att ni inte har registrerat autogirot och jag har inte fått någon faktura.
- Den kanske hamnat i Skräppost.
- Men det har jag såklart kollat. Om det saknas post så kollar jag ju där först.
- Men om du betalar det där nu så går det inte till inkasso.
- Inkasso? Du kan väl inte skicka till Inkasso när jag inte gjort något fel? Jag skrev ju ett svar på en gång via mail och ni har inte svarat.
- Efter fem dagar går det till Inkasso. När skrev du svaret? Vi har haft så många samtal så det är nog därför. Vi har inte hunnit svara på mailet.
- I fredags. Jag har ju gjort allt man kan göra och nu ringer jag ju dessutom när ni inte svarat.
- Om du betalar nu så kommer inget att hända.
- Hända och hända? Vad står det i specifikationen då? Vad består de 205 kr av?
- Nja, det står ... Internet Security ... Äh, vi skickar en ny faktura.
- Men säg nu, vad står det? Då slipper jag ringa igen om det är något jag inte förstår. Vad är Internet Security? Har jag beställt det?
- Det står i produktbeskrivningen du fick från början av avtalet. Men, du, jag skickar ett ny faktura och så betalar du nu så fort som möjligt och ...
- Suck.
Lång tystnad från oss båda.
- OK. Hej då.
- Hej då.
Jag orkar inte med sånt här.
Med magen i konvulsioner.
Eller hade ni tänkte er att man äcklad och med magsäcken i konvulsioner skulle vända sig bort från TVn, knipa igen ögonen hårt hårt och stänga ljudet när era produkter visas?
Nåja. I så fall har ni lyckats.
Är det valår i år?
Hur ska jag kunna välja? Man får ju liksom inte göra om det sen. För andra gången på bara några månader, får jag välja färg och tapeter på väggarna i min bostad. Skitkul och skitsvårt. Det var ändå värre förra gången, inför flytten till Järved i våras. Jag kände mig väldigt osäker på mig själv och sen också på resultatet. Förmodligen berodde det på att jag var tveksam till hela flytten.
Sara och jag bläddrade i tapetkatalogen och resonerade kring färger och mönster medan vi åt lunch på UH, och snart hade vi jobbat fram ett preliminärt förslag för respektive rum. Utom för det tredje rummet. Jag ska sova på saken och ta en ny titt i morgon. Rätt som det är kommer jag fram till något helt annat efter en natts sömn.
Because I'm worth it!
Tjohoooo! Jiippppiii! 
Du ska få veta det allra först!
Jag dansar av glädje och iver!
Jag är så glad, och ser fram emot det angenäma problemet med att välja tapeter till lägenheten eftersom jag ska få NYA TAPETER TILL ALLA RUM!!!
Fattar du?! Alla rum utom hallen, som faktiskt har en acceptabel tapet, ska tapetseras, sprillans kök, ommålning i badrummet och toan. Bovärden har verkligen gjort ett enastående jobb med att få loss resurser till min lya. Jag får gå till Servicecentralen med en tårta eller något som tack för hjälpen. Det är han värd. Han har varit min bovärd sedan jag flyttade in på 12 A, 2001, och han har alltid varit trevlig och gett snabb service.
Men detta är ju strålande! Eller GULDLÄGE, som han uttryckte det själv. Det här blir ju en superfin bostad.
Och du ...
... because I'm worth it!
Lättlöst problem?
- Det är direkt livsfarligt, säger Peter Wikberg hos polisen i Timrå.
De som bor i närheten av lekplatsen hade lagt märke till hur flickorna satt i en klätterställning på området med sina flaskor, och slog larm. Polis och socialtjänsten kopplades in och flickornas föräldrar informerades. Allt väl så långt.
Bostadsrättsföreningen, med styrelsens ordförande Thore Hellstrand i spetsen, tror sig ha kommit på hur man kan få ett slut på missbruket. Man tar helt enkelt bort klätterställningen från lekplatsen så att man inte kan gömma sig där längre.
- "Det kändes ganska självklart. Det gäller att göra det så svårt som möjligt för missbruket ... " säger Hellstrand till Dagbladet.
Öh?
Tror herr Hellstrand verkligen inte att 15-åringarna kan söka upp en annan plats för att få vara ifred med sitt experimenterande? Så himla naivt! Hellstrand har nog aldrig varit 15 år och han har nog aldrig träffat någon som är 15 heller. Det enda som händer är ju att småbarnen i Timrå förlorar sitt klättertorn. Nu hade man i och för sig tänkt sig att ersätta den med någon annan typ av attraktion för småbarnen. Men den ska man inte kunna gömma sig i, förklarar Hellstrand. Förmodligen är han mycket nöjd över att ha kommit på lösningen på detta mycket allvarliga samhällsproblem.
Man skulle ju kunna spärra av infarten till lekplatsen med en bom också.
Ingen rast, ingen ro.
Bara för att man inte jobbar, måste man väl inte vara vaken till efter midnatt varje kväll heller! Det retar mig att jag alltid försjunker i något eller sätter igång med något nytt när jag istället borde gå till sängs i vettig tid och ha en mogen dygnsrytm.
Alltid samma visa.
Drar ner persiennerna och upptäcker att blommorna är törstiga och går därför till köket för att hämta vattenkannan. Ser jag att jag glömt att diska, och gör det. Medan jag står med händerna i det löddriga vattnet kommer jag på att jag ska leta fram kvittona på persiennerna för att kanske sälja dem till henne som tar över lägenheten. Det hinner jag dock glömma bort och jag går istället på toaletten för att borsta tänderna och göra mig klar för sänggåendet. Då ser jag att katttoan behöver rensas och gör det. På köksbordet som jag passerar, ligger all reklam som kom i postlådan, och den ska ju bläddras igenom och läggas i återvinningen. En kupong ska klippas ut och läggas i plånboken för att användas när jag handlar nästa gång. Komplettering av inköpslistan motsvarande kupongen. Var det slut på toapapper? Går till skåpet i badrummet för att kolla. Nej, det finns flera rullar. Ser att Kitty sitter och stirrar på en punkt på golvet. Tvestjärt? Nej, tusenfoting. Isch! Hämtar rikligt med papper för att fånga upp den raketsnabba äckelpäckelspringaren och spolar ner den i toaletten. Stänger datorn och lossar nätsladden och lägger den i en låda utom räckhåll för Kitty som en gång gnagt av en. I lådan ser jag de obetalda räkningarna och startar datorn igen och loggar in på banken. Ser också att jag fått ett nytt mail av en bloggläsare och besvarar det. Stänger datorn och går till sovrummet. Ser att blommorna inte fått sitt vatten och går till köket för att hämta vattenkannan ...
Är det någon som känner igen sig?
Varma mackor på mitt sätt.
Mina mackor fick klassisk topping. Några skivor skivad franska, den med extra fibrer, som underlag, lite cognacsvurst på det, den enrisrökta, tomater från kvist (finns det någon annan variant?) och mellanlagrad grevéost. Vòila!
Jag vill kräkas i köket.
Det märkliga är, att färgen och alltihopa ser så mycket bättre ut på bild än i verkligheten. När jag står här mitt bland eländet vill jag nästan kräkas, och jag förstår fullkomligt att det var 15 spekulanter som tackade nej till att bo här, mycket på grund av detta kök.
Lägg märke till det finurliga systemet med linor som flyttar skåpdörrarna uppåt och nedåt efter behov. Det är en stor innovatör som utformat detta kök och man ser flera tecken på nytänkande och känsla för användarvänlighet i de tekniska detaljerna både här och där.
Skåpens asymmetri är medvetet vald för att man inte ska tröttna på inredningen och handtagen har fått sin patina från över fyra decennium av härligt feta och kladdiga fingrar. Mums!
Allt ska bort! Från golv till tak blir det nya vita skåp och nya vitvaror. Jag ska välja tapeter och golv och det lutar åt vitt även på väggarna. Då har man ju fritt spelrum när det gäller gardiner och andra inredningsdetaljer.
Städskåpet blir kvar med den enda förändringen att dörrarna lackas om. Här vill jag nog måla trälådorna också, tror jag, det blir snyggare så. Dammsugaren får plats längst ner och alla möjliga prylar och grejor och småsaker kan läggas i korgarna och i det låsbara medicinskåpet kan man ha ... just det, mediciner.
Snickaren ville inte vara med på bild, men med denna kofot och diverse andra destruktiva redskap i händerna, satte han snart en helt ny prägel på det charmiga 60-talsköket. Ett nytt, fräscht och modernt kök är på G och kommer att växa fram under de närmaste veckorna.
Nu är mina bilder - och kanske eventuellt någon annans bilder - det enda minnet av detta kök med baby-bajs-latte-beige luckor.
Givakt och manöver!
Carina vet precis vad jag menar. Hon har been there, done that, här.
Jag har inte ens städat bort renoveringsgrejorna. De står liksom i givakt och är beredda på att sätta igång med nästa trämöbel som behöver ny finish.
Något proffs är jag då rakt inte. Tavellisterna blev inte lyckade alls. Färgen har runnit och det ser inte bra ut. Hur fixar man till sådant här på bästa sätt?
Pensionär på riktigt?
... på en måndag?
Mina håriga vänner.
Det är där problemet ligger. Ett litet orkar jag med, men ett stort klarar sig själv, men är å andra sidan för tungt för mig att hantera. Du hör ju! Borde helt enkelt strunta i hela fiskidén. Det är en intressant och vacker hobby men helt ärligt too much for me to handle. Tyvärr! Jag får krama mina håriga govänner istället. Det är inte fy skam det heller.
Är det något kinky, eller? sa han.
När vi städat klart slutade det att regna och det sken upp och blev varmt. Jag åkte hem och tog med mig Kitty ut på en promenad. Hon har blivit fena på att hitta små gräshoppor som hon kastar sig över och tuggar i sig så det knastrar och krasar i munnen på henne.
Det finns gott om katter i Järved. Ibland kommer en katt fram till oss - till henne - för att fråga vad det är hon har på sig och om det kanske är något kinky och om det är möjligt att få en date för att kolla närmare på utrustningen. Då fräser Kitty till svar att det är ungefär som ett säkerhetsbälte och att han kanske borde testa det själv först innan han kommer med konstiga och dumma frågor.
Hon vet vad hon vill och tar ingen skit, den lilla hårbollen.
Duktigt städfolk.
Det är inte det roligaste att städa, men det ska ju göras. Fyra timmar höll vi på, tre man, utan musik men med trevligt prat, till arbetet. Dessutom hade vi underhållning av brandvarnaren/rökdetektorn som pep till med jämna mellanrum och varnade för låg batterinivå. I fyra timmar alltså. Fråga mig inte, varför inte någon plockade ner den där pipmojängen.
Nu återstår bara några småsaker i den gamla lägenheten och sen kan Sara och Christer lägga det kapitlet till handlingarna.
Rensa, städa, släng. Del 4. Badrumsskåpet.
Nu har turen kommit till badrumsskåpet. Eller var du nu förvarar sminket och skönhetsprodukterna. Vissa har ju ett litet bord i sovrummet för krämer och läppstift och sånt, och i så fall får du vända om och gå dit istället för till badrummet. För det är såna grejor det handlar om nu.
Om du sminkar dig varje dag är kanske åtgången stor på dina krämer och färger men å andra sidan har du säkert ett stort antal flaskor och burkar att välja ibland så en del kanske står och blir gammalt. För du vill väl inte smeta in ansiktet med gamla härskna krämer och dra på dig infektioner på grund av bakterier som samlat sig.
Olika produkter håller olika länge men man kan säga att torra sminkprodukter har längre livslängd än smink som innehåller fukt. Kom ihåg att alltid skruva åt korken på mascaror, foundations, krämer så håller de längre och bakterier hålls utestängda. Generellt kan man säga att hudkrämer, mascara och ögonskuggor håller i mer än 30 månader i oöppnad förpackning.
Gör först precis som när det gällde handväskan, i förra delen. Töm hela skåpet och torka rent. Alternativt lådorna i det lilla sminkbordet då. Kolla sedan datum på alla produkter och lukta även på dem. Du lär känna om något blivit ofräscht och luktar skunk. Släng!
Jag begränsar mina produkter till några som jag provat mig fram till och som funkar till min känsliga hy. Starka dofter gillar jag inte, men mysken har hängt med i olika former ända sedan tidiga tonåren. Jag älskar mysk! Hårborsten är med mest för syns skull, numera. Jag drar fingrarna genom det tunna håret, det räcker. Glöm inte att rengöra din hårborste med lite hårschampo emellanåt eller köp en ny helt enkelt. Det är väl kalufsen värd?
Följande lista och riktlinjer har jag lånat från Idealguiden, där man kan läsa mycket nyttigt med fokus på skönhet och hälsa.
Mascara har en hållbarhet på ungefär 3-6 månader max, men byt omgående om den börjar lukta annorlunda och klumpar sig. Dra ej borsten upp och ner då den förstörs snabbare.
Kajal håller ca 2 år, vässa pennan ofta för att få bort bakterier. En flytande kajal håller ca 1 år.
Tvätta dina borstar och svampar med vatten och tvål minst 1ggr/v. Ska förvaras i separat ask i sminkväskan.
Krämburkar håller i ca 3 månader om du tar ur den med fingrarna. Hudkrämer har en symbol som anger hur länge produkten håller efter det att du öppnat den.
Foundation som är vattenbaserad håller upp till 1 år och oljebaserad upp till 2 år, men märker du att den luktar annorlunda och inte ser ut som den brukar göra ska du slänga den.
Puder håller ungefär i 2 år, men märker du att du får hudirritationer har den blivit gammal och måste slängas. Viktigt att tvätta puderborsten ofta.
Rouge håller också ungefär 2 år, men kom ihåg att tvätta rougeborsten titt som tätt!
Läppstift kan hålla allt från ett halvår till 1½ år, men ska slängas om du känner att den luktar konstigt och är grynig.
Läppglans håller från två månader och uppåt, det beror på om du torkar av läpparna innan du applicerar på nytt, för annars kommer det ner bakterier i behållaren. Om du märker att glanset har fått en annan lukt och att konsistensen blivit tunnare ska du slänga den.
Concealer håller ca 6 månader – 1 år, men ska också slängas om den börjar lukar illa och om konsistensen blivit annorlunda.
Ögonskugga kan användas i flera år, se till locket alltid blir riktigt stängt och om den börjar smula så har den blivit dålig. Krämskugga håller i ca 2 år.
Läppenna håller i ca 2 år. Vässa pennan ofta så håller du bakterierna borta.
Nagellack håller ca 2 år. När konsistensen börjar bli seg är det dags att kasta den.
Nu har du snyggat till även i badrumsskåpet/sminkbordet. Det går ju bra det här!
Snyggt med det råa?
Självklart ska jag ta det lugnt. Ungdomarna får göra det tyngsta, men alltid kan jag bidra med något. Nu väntar jag bara på att de ska vakna och signalera jobbstart.
Måleriprojektets tredje varv är avklarades för en liten stund sedan. Utom på skohyllan som jag tycker är snygg med det lite råa och att träet lyser igenom på sina ställen. Den är klar. Sängbordets ben kommer att behöva ett fjärde varv.
Det här var ju kul! Nu måste jag komma på mera saker att måla. Kanske den där stolen ... och pelarbordet ... och trapp-pallen ... och ...
Skohyllan fick nytt liv. Det var nära att den slängdes i senaste flytten, men nu gillar jag den igen.
Fototriss - solitär.
Den första bilden får illustrera ENSAMBOENDE. Den stackars snäckan lever ensam i sitt skal som hermafrodit. Det betyder att den är både hona och hane. Däremot kan den inte föröka sig med sig själv. Det hade väl varit praktiskt? Nej, snäckan måste hitta en annan intresserad snäcka och byta spermier med den innan den såsmåningom kan lägga sina ägg i marken.
Nästa foto visar en fiskmås som gör en SOLOflygning över Örnsköldsviks gästhamn. Men det är väl sällan vi ser bara en fågel åt gången, det är vanligare att de samlar sig i kolonier. Det kan finnas så många som 4 400 000 exemplar på jorden enligt dem som räknat. Däremot är de helt utrotade i Turkmenistan.
Den sista bilden visar en mäktig solitär, en av de ENSTAKA spirorna på Uppsala domkyrka, som pekar mot himlen. Tornet är lika högt som kyrkan är lång. På grund av en brand och blixtnedslag under historiens gång har tornen byggts upp flera gånger. Den senaste versionen är från slutet av 1800-talet.
Timmarna med Ernst och Martin.
Så där ja! Nu är första varvet målat. Hyllplanet jag från början planerade att sätta färg på, står kvar i förrådet. Jag hittar inte konsollerna som hör till, och det känns dumt att bara måla hälften så den fick stå kvar, ogjord. Däremot hittade jag två tavellister som fick bli antikvita istället för träfärgade. Skohyllan och sängbordet som Emma hade på sitt rum har också förvandlats. Det är så kul att när man väl sätter igång får man inte stopp på penslandet.
Ryggen säger ifrån, förståss, svär och donderar, men roligt har jag! 
Jag har aldrig tidigare sysslat med den här typen av möbelrenovering, och jag kommer säkert att upptäcka att någon detalj borde göras annorlunda. Och inte har jag gjort som proffsen heller, helt medvetet. Jag har förenklat alla moment för att experimentera och lära mig och se hur det blir. Ingen av grejorna är särskilt värdefulla för mig, om man säger så, så det gör inget om jag misslyckas.
Allt ska målas i minst ett varv till. Återstår att se om burken räcker. Kul helgnöje är det i alla fall. Klart billigare än att gå på krogen, inte sant?
Lägg märke till plastgafflarna som ligger som mellanrum så jag kunde måla båda sidorna. Något har jag tydligen snappat upp från timmarna med Ernst! Eller om det är Martin.
Det finns mördare och våldtäktsmän där ute i mörkret.
Det börjar bli väldigt mörkt om kvällarna. Man ser inte ett dyft när man tittar ut genom fönstret och ut mot gräsmattan. Det skulle kunna smyga omkring vem som helst eller vad som helst där ute i det där becksvarta utan att jag har en aning. Inte för att jag skulle vilja ha en aning. Egentligen. Men lite belysning skulle inte skada i det området.
Det här är det värsta och det sämsta med att bo på marknivå. Att man är så oskyddad mot såväl mördare och våldtäktsmän som tvestjärtar. De kan ju klampa rakt in här där jag sitter i soffan och har ingen aning om nåt.
Seriöst.
Nog känner jag mig lite ensam och utsatt ibland. Det gör jag allt. Även om jag alltid låser ordentligt om mig. Tarzan och Kitty är fina vänner och ett bra sällskap, men när de sover bryr de sig inte mycket om att jag sitter i rummet intill och behöver en vän. De bara sover.
Det syns inte men är jättefint!
Trygghet för mig kan vara ett visst mått av materialistisk bekvämlighet. Jag kan lätt oroa mig om jag inte har det allra nödvändigaste som mat i skåpen, pengar i börsen och en fungerande och bekymmersfri dator/TV/bil. Ja, ja, jag vet. Men om datorn krånglar blir jag så himla frustrerad och stressad och eftersom jag inte behärskar konsten att fixa problemet själv, måste jag vända mig till andra och den typen av beroendekänsla ger mig magknip. Samma gäller med bilen. Det kan också bli så himla kostsamt att det skulle omkullkasta hela min ekonomi om jag måste till verkstaden.
Den stora riktiga tryggheten har såklart inte med saker att göra. Då handlar det om familj och vänner och att ha ett hem och att må bra. Det är prio ett.
Jag upptäcker precis, att jag råkat få med nya lägenheten på den här bilden. Eller nästan i alla fall. Mellan huskropparna, rakt ovanför den vita bilen på parkeringen, kan man se huset som jag ska bo i. Fast jag ska bo lite till höger där. Några balkonger åt höger. I den delen som inte syns. Fint va?
Inte vårt gemensamma intresse.
På gården stod mina nya grannar och de tittade långt efter mig när jag först gick in i trapphuset och sen ut igen. Både balkonggrannen, som bor i trappuppgången intill, och damen som bor ovanpå. Två damer i pensionsåldern. Med frågetecken i ansiktet vände de sig mot mig när jag passerade för att gå mot bilen igen, och de mumlade något som säkert skulle föreställa en begäran om identifiering. Här kunde man inte komma gående hursomhelst och stå och titta in genom persiennklädda fönster på tomma lägenheter och gå och ringa på till lägenheter som höll på att tömmas.
När jag presenterat mig, och godkänts, kunde Damerna skvallra till mig att De utflyttande varit där och att de säkert skulle komma tillbaka, om jag ville träffa dem. Jag avslöjade att jag bara var nyfiken och otålig på lägenheten och att jag skulle träffa bovärden efter helgen men att jag haft vägarna förbi och att jag bara chansade och att ...
Damen ovanpå hade hand om sitt barnbarn i lekparken. En liten brunögd gosse på ca 4 år som lekte i sandlådan med en tom glass-strut. En sådan där popup-glass. Det var ingen glass i den nu och han fyllde istället papperskonen med sand och ville att farmor skulle äta upp "glassen" han serverade. Herregud, kan inte killen få lite leksaker att hålla på med i sanden? Han försökte hela tiden få sin farmors uppmärksamhet och respekterade inte alls att hon valde att prata med mig. Och hon respekterade inte alls att han behövde säga något till henne och hela situationen trissades upp. Barnet pratade oavbrutet och med allt högre röst utan att få gensvar eller ens en blick från sin farmor. Snart skrek han och tog i ända från tårna och hade hans kinder inte redan varit så solkyssta hade jag antagligen sett hur de blev allt rödare och då reagerade farmor. Med att säga åt honom att vara tyst. Definitivt inte rätt sätt att få tyst på ett barn i den åldern. Tänk om hon hade lyssnat på honom istället. På en gång, när han hade en human volym på stämman. Nu märkte han ju att även de andra tanterna tystnade. Ingen kunde prata när han skrek, så det fortsatte han ju med. - Det här funkar ju! Barn är inte dumma, om det var någon som trodde det.
Till slut fick farmor gå åt sidan med sitt barnbarn och leka med honom i sanden. Lyssna på honom och se honom i ögonen. Han tystnade.
När allt lugnat ner sig pratade jag mera med balkonggrannen. En kvinna med finsk brytning som jag ibland har svårt att förstå. Hennes balkong och uteplats (som alltså är belägen intill min) är fullkomligt belamrad med blommor av olika slag. En djungel av blommor och buskar och hängamplar ramar in hennes balkong. Solrosor som gissningsvis var över tre meter höga, och många andra frodiga plantor. Ska det bli tävling av till våren, månntro? ;)
När jag berättade att jag hade två katter, snörpte hon på munnen och rösten mulnade.
- Jaså! Innekatter? Inte?! Jag tror att det är förbjudet att ha katter här på gården, fortsatte hon.
- Det tror inte jag, kontrade jag. Däremot krävs det såklart att kattägaren tar sitt ansvar och ser till sina katter ...
Min balkonggranne valde att lämna mig och gå för att prata med en annan balkonggranne. Det här med katter verkar inte vara vårt gemensamma intresse, om man säger så.
Galaxer mitt i planeten.
Stjärnor och månar och planeter.
Tänk om jag ändå hade gjort tvärtom. Om jag hade ställt pallen på plats först och öppnat dörren sen. Då hade jag sluppit besöket i kosmos och den åtföljande bulan i huvudet.
Ögonblickliga svar på alla frågor.
Jag imponeras av alla frågor som rasar in när storbloggarna har "frågestund". Läsarna har så många frågor och är så intresserade av allt möjligt och svar får de också. Genomtänkta och visa svar som vägleder och upplyser de mindre erfarna.
Var har du köpt den där toppen? Finns den i fler färger?
Vilken nyans är det på ditt nagellack?
Tycker du att man kan ha svart väska till bruna skor? Eller är det bättre att göra tvärtom?
Var går du och får dina naglar gjorda och dina ögonfransar kammade?
Viktiga frågor som kräver utförliga och omedelbara svar. 
Fler husdjur?
Underhållande bäbisar.
Om de är syskon på riktigt, IRL, är det kanske inte riktigt lika underhållande för föräldrarna i längden ...
Allt faller på plats
Stefan kunde meddela att lägenheten ska tömmas nu i helgen av föregående hyresgäst. På måndag blir det slutbesiktning och på tisdag vill snickaren och hans mannar komma och börja arbetet med köket. Strålande! Jag ska ringa Stefan på tisdag för att få komma och se köket igen innan jag väljer matta och tapet. Tjohooo! Om inget oförutsett sker får jag köket installerat och klart till den 1 november.
Allt faller på plats!
Dåliga plåster.
Jag får ta med mig de resterande plåstren till Apoteket och klaga. Jag har ju ändå betalat 800 kr för 16 plåster och har fått byta dem oftare än ordinerat på grund av att de släpper. Och sämre smärtlindring blir det ju också. Inte OK.
Mobbing per telefon?
Vi bokade resan inkl. långtidsparkering, nu ville vi avboka långtidsparkeringen. Jag ringer till fritidsresor:
Mattias: Hej, jag vill avboka parkeringsplatsen.
Kundtjänst: Tyvärr, det går inte då resan står på Linda så hon måste ringa in och avboka detta.
Mattias: Vafaan, det är ju Linda som ringer nu, jag har bara en jävligt manlig röst!
Kundtjänst: Men, men, va?
Mattias: Ja, just det, håna inte min röst och avboka parkeringen nu är du snäll!
Kundtjänst: Jjahaa, okey, då avbokar jag det nu!
Krångliga kundtjänstsamtal kan ju göra en galen och när det är byråkratiska detaljer som styr när man istället ska ge service blir man ju heltokig. Tyvärr är det ju så, att man blir så känslomässig berörd (är inte det en bra beskrivning på när man blir heligt förbannad?) och hittar inte rätt ord precis när man behöver det. Bra gjort, Mattias! Hoppas ni får en skön resa!
Ett himla spring.
Vad får man skriva i en blogg egentligen utan att skrämma bort alla läsare? Nåja, nu är det skrivet och på pränt och ni som är kvar får väl läsa resten om ni vill eller låta bli.
Jag vaknade av magknip klockan 4 och sen var det kört. Det onda har gett med sig men skiten fortsätter att komma. Fasen, man kan ju liksom inte ta sig för något alls utan att bli avbruten hela tiden. Kanske är det något som går. Sara har inte heller mått bra. Eller så är det killen som donerade sitt blod som fört med sig något elände. Om det nu var en kille. Det känns som att det var en kille.
(nog gör sig väl det här inlägget bäst utan foto?)
En vår med små fröer av olika slag.
Jag drömmer också om att se fram emot trädgårdsvåren i min nya lägenhet. Som tidigare år, utom 2011 då som inte varit som andra år på något sätt, har jag satt lite fröer och köpt plantor och haft min egna lilla trädgård på min balkong. I några år satte jag fröer från paprika och fick sedan en stor och frodig planta som så småningom fick vita stjärnformade blommor och små paprikafrukter. Längtar!
Till råga på allt får Sverige en ny liten prins eller prinsessa i mars. Vilken vår! Expressen och alla andra nyhets- och kändistidningar visar bilder och artiklar i ämnet och de är verkligen fyndiga och påhittiga för att få sälja flera tidningar och mjölka alla pengar ur den här nyheten. "Vem kommer barnet att likna?" "Vad gjorde kronprinsessparet och var var de, när barnet avlades?". Tyskarna jublar eftersom de tror att barnet började sin "bana" i det landet. Boken om bröllopet i fjol plockas fram och nya reklamannonser läggs ut för att locka till försäljning. Hela konungakonceptet har fått nytt liv. Inte är jag så särskilt avundsjuk på dem inte. Daniel och Victoria. De kommer inte att få en lugn stund någonsin i sitt liv. Men Grattis! ändå till nyheten om bäbisen. Lycka till!
Bilden är lånad av Expressen.
Huvet upp och fötterna ner!
Jo, så här dagen efter 5 timmar med cellgifter och nytt blod i ådrorna måste jag säga att jag mår oförskämt bra. Den där röda lite trögflytande vätskan visste vart den skulle och vad den hade för uppgift! Jag kände redan när jag vaknade att kroppen kändes piggare och mera som den ska göra, liksom. Visst gäspar jag ju lite ibland, men det gör väl alla, jag är fortfarande sömnig, men inte alls så trött och slutkörd i kroppen som förut. Om det går att förstå skillnaden. Så det var ett smart drag att få blodtransfusionen igår trots, eller kanske tack vare, att HBt inte var så lågt.
Annars har jag de vanliga blossande kinderna på grund av kortisonet och huden sticker och bränner en aning. Helt och hållet hanterbart. Så, läget är under kontroll.
Tackar som frågar!
Lön för mödan.
Att inte bara tyst ge med sig kan ge resultat. Det har ännu inte lett till det jag i slutändan strävar efter, men det kanske kommer det också.
Jag har tidigare bloggat om hur jag retar mig på de dyra parkeringskostnaderna för att stå på sjukhusets parkering. Fem kronor i timmen är inte mycket, om man ska stå där i en timme någon gång ibland. Men om man ska stå där bortåt 8 gånger varje månad och 1-5 timmar varje gång blir det kosing för en stackars pensionär. Ett extra irritationsmoment är det att automaterna inte funkar fullt ut. Kortbetalningen falerar på vissa och det går inte att kompletteringsbetala med sms som många moderna automater tillåter. Det borde var självklart att ha möjlighet att betala i efterhand också, när man vet hur länge man behöver stå där. Åtminstone jag har svårt att se in i framtiden och veta exakt tidsåtgång. 
Jag lyckades få ett namn på den man som har någon typ av ansvar för dessa frågor på Örnsköldsviks sjukhus och mailade honom för några veckor sedan. Han har ingen beslutsrätt, påpekar han i sitt svar, men han ska ta upp mina frågor och synpunkter på en möte inom kort. Det handlar givetvis om pengar att behöva byta ut automater men mina förslag är ju faktiskt gratis och kan genomföras omedelbart.
- låt avgiften kopplas till frikortet. En (inplastad) kopia i framrutan kan ersätta krångliga tillstånd.
- några parkeringsplatser kan reserveras för dem som besöker Dagvården. En enkel skylt informerar om det.
- när kallelsen från respektive avdelning skrivs ut och skickas till patienten kan det finnas en avrivbar talong om fri parkering längst ner, som man lägger i framrutan.
Allt går att lösa med lite vilja och är ett tecken på servicevilja från Landstingets sida. Till att börja med fick jag också en liten belöning för mitt engagemang. Jag fick löfte om att bara behöva betala för 2 parkeringstimmar varje gång jag besöker sjukhuset tills vidare. Om jag skulle drabbas av böter ska jag ringa en kvinna som kan reglera skulden, enligt den man jag haft korrenspondensen med. Bra! Så här långt är jag nöjd. Men hur blir det för dem som inte orkar eller kan eller vill hålla på att skriva som jag gör? Hur många pengar måste de betala för sin parkering?
Moderiktiga barnkläder?
"vilket märke på barnkläder köper du helst till ditt barn om du måste välja?"
Först blev jag bara paff och fick läsa om inlägget för att se om jag missat något. Men, nej. OK, jag är medveten och inte helt gaggig och fattar att tiderna är annorlunda nu och att saker och ting förändras och allt det där, men ändå. När Sara och Emma var små, och det är ju inte hundra år sedan utan bara ungefär tjugo, så köpte jag kläder till dem inte märken. Jag valde bort de dyra butikerna och höll mig till kedjorna, som hade billiga baskläder när jag väl köpte något. Vi fick också ärva kläder efter syrrans barn som är äldre och ofta låg det också kläder i paketen vid jul och födelsedagar.
Jag tycker nog att det är lite snobbigt och onödigt att tänka märken när det gäller kläder till små barn. Det blir tillräckligt av dyra inköp när de blivit äldre, i tonåren och när de blir medvetna själva och vill välja. Till små barn ska det vara funktionella, fina och sköna kläder inget annat.
Hem ljuva hem.
Jag är lika hemmakär som en snigel. Om jag kunde, skulle jag släpa med mig mina katter, möbler och saker överallt. Just den här nuvarande lägenheten i Järved nu då, är inte riktigt mitt hem, vilket ju kanske framgått av tidigare inlägg, så den är ett undantag som bekräftar regeln.
Min förra lägenhet, den i Gullänget på 12 A, var däremot min favoritplats på jorden under drygt tio år. Åh, som jag trivdes där och jag kände mig så trygg och i total harmoni så fort jag kom innanför dörren där. Konstigt nog sörjer jag den inte. Inte specifikt den lägenheten. Det är inte den jag vill tillbaka till, det är Gullänget och själva området. Men lägenheten på 9 C påminner ju om den på 12 A i uppbyggnad och planlösning och så och kommer säkert att påminna mig om den gamla lyan.
Var ligger din favoritplats på jorden? Har du sådan tur att du bor på just den platsen eller är det ett ställe som du bara besöker så ofta du kan? Tror du att man med några medel kan förändra en plats så att den blir en favoritplats även om den inte var det från början? Skriv och berätta. Det här ligger mig varmt om hjärtat och jag undrar om du finns just där du helst vill vara eller om du längtar precis som jag.
Städa-rensa-släng. Del 3. Handväskan.
Om man har en någorlunda stor väska får det plats ganska mycket olika saker där och man kan utan vidare låta det ligga kvar där ganska länge utan att rensa. Vissa väskmodeller har lång väg ner till botten och byter man inte väska till varje outfit får man aldrig veta - eller glömmer - vad som döljer sig längst ner. Det kan resultera i riktiga överraskningar det där.
Det enda, och bästa, sättet är att börja med att tömma hela väskan på bordet framför sig. Rengör sedan väskan genom att skaka ur fodret och borsta det rent. Kolla fickor och fack först så att du inte av misstag tappar mobilen eller mynt när du vänder upp och ner på den. Smart är också att kolla så att väskan är hel. Jag upptäckte att en söm gått upp på min favoritväska och som tur var ledde hålet bara till ett ytterfack där jag inte hade särskilt värdefulla saker. Och jag tror inte att jag förlorat något genom hålet. Men sån tur har man ju inte alltid.
Ordna sedan sakerna i olika kategorier. Smink, tuggummi, halstabletter, pennor, näsdukar, nycklar. Upptäcker du att du har tre pennor kan du såklart ta bort två. En penna räcker långt i en handväska. Ibland ligger det flera öppnade förpackningar pappersnäsdukar i min väska. Ta bort alla och lägg i en oöppnad. Jag har en liten ask för mina värktabletter. Nu är det ju inte alla som behöver sånt med sig överallt, men många behöver ju ibland något för huvud- och/eller mensvärk så se till att förrådet är laddat.
Se efter om det ligger saker löst i väskan som borde ligga någon annanstans. Kvitton som ska sparas. Visitkort som inte får komma bort. Mynt. Tuggummin. Som i sommarvärmen smälter och blir till en sockerklump som parar sig med fickspegeln. Ja ja. Men jag har lärt mig nu.
Lägg sedan tillbaka i väskan bara det du verkligen vill ska ligga där. Börja med det viktigaste och ta det sedan i tur och ordning. Plånbok, medlemskort, anteckningsblock, penna, plåster, handsprit plus alla personliga saker som bara du kan avgöra.
Så där! Nu har du en fräsch handväska igen.
Navelbine nr 13 och två påsar blod.
Mitt Hb var oväntat bra. 109. Det är ett av de högsta mätningarna, men jag hävdade bestämt att jag behövde blod och ingen sa emot. Blodet droppade under tre timmar och cellgifterna behövde en kvart på sig att komma in i kroppen. Klockan var kvart över tre när jag var klar med dagens pass. Fem timmar som kändes som en, tack vare goda vänners trevliga sällskap. Så skulle man ha det varje gång. Och faktum är att när jag har nästa behandling, om två veckor, sammanfaller det med Bellas, så vi kan fördriva tid med varandra även då. Perfekt!
Jag har inte tänkt på Lars en endaste gång idag, men sticker en nål i voodoo-dockans knä för säkerhets skull.
Nu nyper jag voodoo-dockan hårt i högra stortån.
- Har du ätit middag idag?
Det var snälla Birgitta som ville komma med en middagstallrik om jag var intresserad. Hon och maken hade redan ätit pölsa, potatis, stekt ägg och rödbetor och hade en portion över till mig. Superbra! Det tackade jag ja till.
Hm. Pölsa är ingen snygg mat.
Den goa vännen och jag pratade barn (våra vuxna - inte små sådana), katter och katters nattliv och det förunderliga i att världen är så liten så liten.
Nu har det Hänt! Jag har spännande och givande läsning några kvällar framöver. Inte illa med en Måns på sängbordet. Eller var som helst för den delen.
Nu nyper jag voodoo-dockan hårt i högra stortån.
När jag kom in satte jag den första nålen i voodoo-dockan.
Fnys.
Det känns som konstgjord andning på någon som redan avlidit, eller hur? Att klippa buskar och träd och liksom fernissa ytan på ett bostadsområde med hyresgäster som ger fullkomligt faan i om det görs eller inte. Som slänger hushållssoporna direkt på marken istället för i soptunnorna. Som röker och pyr in lägenheter och trapphus så att hela huset måste saneras i framtiden om någon ickerökare någonsin ska trivas här. Som slänger cigarrettfimparna rakt ut på marken som om hela gården är en enda stor askkopp.
Fnys.
Bluffen Lars stod där och flinade mot mig när jag gick närmare honom där han stod vid sin bil med ett släp fullt av löv och grenar från buskansningen. Av snickaren som för en tid sedan gjort ett jobb i min lägenhet, hade han fått höra om min uppsägning, och med det som grund skickar han alltså en kvinna till min dörr för att se på lägenheten. Mycket skumt. Jag förklarar att han inte får göra så utan att förvarna mig och då säger han att just den kvinnan nu har tackat ja och kommer att flytta in efter mig.
Jag undrade också vad han hade gjort när jag hade sett honom på gården dagen innan då, på söndagen, och han försökte slingra sig, den ormen, och han ljög också och mumlade om att han försökt hitta en hyresgäst som han ville prata med.
- Varför stod du då och glodde in genom fönstren till min lägenhet? frågade jag.
- Vi skulle bara ta sig en titt, svarade han, det var min dotter som var intresserad av lägenheten. Jag visste ju att du inte var hemma. Han tycktes inte alls förstå det orimliga och det oproffsiga i att bära sig åt så här utan utbrast att "ja då får jag väl be om ursäkt då". Fast det gjorde han förstås inte. Han försökte släta över det hela och säga att nu är det ju liksom ordnat då så att det inte blir fler visningar och att han normalt brukar ge telefonnumret till spekulanten att bestämma tid och komma överens.
En annan hyresgäst i sin bil behövde komma förbi och Lars satte sig i firmabilen och åkte iväg.
När jag kom in satte jag den första nålen i voodoo-dockan.
Jag har voodoo-dockan i handen.
Lusen Lars har ännu inte hört av sig. Jag har voodoo-dockan i vänster hand och en sylvass nål i min högra.
Tvivelaktigt lördagsgodis.
Jag lämnade Sara på Friskis & Svettis där hon hade tänkt sig att bli både friskare och svettig, och fortsatte sen till Coop. På något sätt hade jag funderat ut att där skulle jag köpa en burk målarfärg för att så småningom kunna måla en hylla som jag tycker har fel färg och kanske ett sängbord och om allt faller väl ut, även en stol.
Hm. Färg är dyrt. Färg inköptes inte på Coop. Istället köptes en plastkruka för 12:90, Cheezballs för mera pengar och lite smågodis för helt andra pengar, eftersom det är lördag.
Jag byggde en voodoo-docka och plockade fram nålar.
Jag hämtade Sara och vi handlade med oss lite gofika och en korsordstidning och hälsade på mamma/mormor.
Jag ringde till Lars, den jämarns fastighetsskötaren, men han behagade inte svara i telefon. Och inte ringde han upp när han var mindre upptagen heller.
Jag byggde sedan en voodoo-docka och med fyrtiosju nålar i en ask intill mig satt jag beredd och bara väntade ...
Hur vill du ha det, egentligen?
Nå?
Då bestämmer jag själv.
Flera kortare alltså.
Kan man få en förklaring kanske?
Ibland händer det dock att de slår huvudet på spiken.
En förklaring på varför man ska kontrolleras på det här sättet, emottages tacksamt. Helst på ett enkelt sätt, så att jag inte känner mig ännu mera förvirrad.
Han är så jäkla fräck den här mannen!
Jag hoppade in i bilen för att åka till syrran en sväng. På infarten till mitt hus mötte jag Lars, Fastighetsskötaren. I bilen, inte firmabilen - det är ju söndag, hade han två personer, en ung kille i baksätet och en ung tjej fram.
På grund av ett vägarbete tog jag en väg som jag inte skulle ha valt annars, men nu gjorde det att jag körde runt liksom, och kunde se mitt hus från baksidan. Och vad får jag se? Lars och den unga killen står på tå vid var sitt fönster och tittar in i min lägenhet.
Grrr!
Han är så jäkla fräck den här mannen! Han såg att jag åkte hemifrån och det jag såg var antagligen hans version av en "lägenhetsvisning". Så dumt av mig att jag inte vände om och åkte hem igen och tog honom på bar gärning. Jag blev bara så upprörd att jag inte kunde stanna utan körde raka vägen vidare till syrran.
Jag ringde honom förstås, men han svarade inte i telefon. Det är ju söndag.
Bilden, som föreställer mig som slänger en påse med hushållssopor, har inget med texten att göra.
Simsalabim!
Jag är tacksam för bloggen som är min ventil, och som får funderingar och problem att verka mindre när man skriver ner dem och läser om dem.
Simsalabim!
Man skulle vara vampyr.
I samma takt som den kroppsliga orken avtar, försvinner också den psykiska styrkan. Ett illa valt ord från en vän kan fördärva en hel dag och sätta igång en kedja av tankar som blir mörkare och mörkare. Det är inte vännens fel. Mitt eget dåliga samvete sväller när den mentala energin sinar.
Blod på tisdag alltså. Man skulle vara vampyr och kunna ta för sig själv av den röda vätskan. Det finns ett antal grannar jag skulle vilja bita hårt i halsen ...
Är hela världen galen, eller är det bara jag?
Själv anser jag att det är oerhört viktigt att hänsyn till andra. Jag tänker mig för så att jag inte tar för stor plats, såväl symboliskt som bokstavligt. Hela tiden ser jag och samverkar med allt och alla omkring mig. Jag anser att man inte bara kan stövla på och ta för givet och ta för sig av tid och rum på bekostnad av andra.
Handlar det om egoism? Eller är det ointresse? Kanske dumhet? Hur kan det komma sig att vissa inte märker vad som händer runt omkring när de gör som de gör och säger det de säger? Förstår de inte, eller ser sammanhanget? Eller skiter de bara i det? Åh, vad jag har många frågor! Jag kan bara inte sluta att fascineras och irriteras över hur det kan gå till och många gånger vill jag bara skriiiika högt och säga att
VEM FAAAN TROR DU ATT DU ÄR EGENTLIGEN???
Vissa beter sig ju som om de är ensamma i universum och som att de inte behöver tänka på andra. Konkreta exempel?
Jamen, de som sitter vid ett dukat bord med sex personer som ska äta, och så tar de två första så mycket ärtor att det inte räcker till alla sex. De tömmer ärtskålen och fattar inte ens att de gjort fel.
Eller de som går på bio och agerar som de gör hemma. Pratar, rapar, fiser, prasslar, väsnas. Ja, du vet. Så de stör alla som sitter i salongen.
De som inte tar hänsyn till sina grannar, utan går hårt på golvet, spelar musik på hög volym eller väsnas i allmänhet.
Eller de som kör i hög hastighet förbi någon som är ute och går med sin katt i koppel och river upp damm och skrämmer livet ut nyss nämnda katt.
Såna som skräpar ner, vandaliserar, stjäl, ja, såna som uppför sig illa och störande rent generellt. Du hajjar. Människor som rör sig framåt i tillvaron utan att se att det faller medmänniskor som käglor åt höger och vänster. Buffliga, otrevliga, okänsliga är de. Och jag är döless på att de aldrig behöver lära sig hyfs och vett.
Skämmes tamejfan!
Fototriss - så här ser det ut där jag är.
Bilderna i mitt bidrag är tagna idag (lördag) inte långt från huset där jag bor i Järved/Örnsköldsvik, och visst är det somrigt ännu även om det finns tecken på sensommar eller att hösten smyger sig på. Det kommer man ju inte undan ...
Överraskningsbesök.
Jag överraskade mamma med ett besök och föreslog en promenad. Hon nappade direkt. Jag tror förstås att hon egentligen hade tänkt slippa det idag. Icke, sa Nicke. På med spatserskorna bara!
Det är fortfarande väldigt grönt och lummigt här nära havet och med jämna mellanrum leder sidovägar av den här typen ner till vattnet.
Vi satte oss på en bänk i solen och vilade lite och tittade på när andra jobbade. De har säkert sina skäl till att ta upp båten redan nu, men jag känner lite hösthets när jag ser detta som är ännu ett tecken på att sommaren går mot sitt slut.
Körsbärsträdet på mammas gård hade länsats av antingen fjäderfän eller bärpallare. Tre stycken bär räknade jag till bland grenarna, men stod emot impulsen att äta upp dem. De är nog sötare att se på än att äta.
Så här mysigt kan man ha det fast man bor i lägenhet. Mammas grannkatt trivs i kvällssolen.
En timmes promenad.
Har tagit en timmes promenad med Kitty. Det har blivit en återkommande vana och är skönt för mig också. Idag fick kameran följa med.
Se där. Jag till vänster och samtidigt längst ner i bild och Kitty till höger.
Och iväg det bar.
Hon lägger sig gärna i skuggan och bara myser och ser sig omkring. Tar en tugga av ett grässtrå emellanåt eller biter benet av en gräshoppa. Det kan man inte tro av denna drottninglika dam.
En hund fick den lilla hårbollen att bli ännu större.
Två av grannarna passerade, varav den ene två gånger och höggradigt berusad. Håhåjaja.
Ja, vilka äventyr man får uppleva.
Jag fångade en ny fjäril med objektivet. Påfågelöga heter denna vackra flygare. Det är tistelsnåret nära huset som lockar till sig dem. Är det inte märkligt hur mörka och fula de är på andra sidan av de färgglada vingarna? Se på den håriga och nästan skrämmande kroppen. Brrrr!
Efter promenaden var vi båda aningen törstiga och ville vila benen, så vi gick in. Kitty har ju fyra stycken att vila, så hon somnade rent av. Själv fortsätter jag försöken att hålla mig vaken. Vi får väl se hur länge det funkar ...
Var sin handduk är omtanke.
I den söta korgen till höger har jag små gästhanddukar där varje besökare får var sitt exemplar. Är inte det omtanke, så säg. Inspirationen kommer från en fin restaurang i Thailand, som jag besökte, och jag gillade konceptet. Det är inget större besvär att tvätta några extra små handdukar och hålla korgens innehåll fräscht och doftande.
Lite koll måste man ju ha på levande ljus, men det ger sån stämning att det är värt det. Om ljusen dessutom doftar känner man sig extra välkommen och avslappnad när man går på toaletten. ;)
Jag tycker inte att man behöver gömma sina hudprodukter bakom skåp och dörrar, och om en gäst använder något är det väl bara kul! Jag tycker att de färgglada flaskorna och burkarna kan få synas.
Hemma hos mig finns alltid tillgång till handpsprit i en stor pump.
Ögonen ville inte öppna sig.
Ögonen ville inte öppna sig helt fast jag försökte och i badrummet såg jag sedan varför. Fransarna var ihopgeggade av varig tårvätska och ögonlocken satt limmade mot varandra på vänstra ögat. Jag har sett tendensen till det tidigare några morgnar, men inte så här mycket. Det blev till att rengöra med bomull och vatten och hoppas på bättring.
Frukost vid TVn, läsning av morgontidning och sedan en kopp kanelte. Datorn ska på.
Sen då?
Man vill ju inte vara taskig.
Tack, Lars, Fastighetsskötaren, för att du skickar hit folk att titta på lägenheten utan att höra med mig först. Jäkla tölp!
Hon dök upp på min tröskel på fredagseftermiddagen, och det visade sig vara någon jag var lite bekant med sedan tidigare. Lars hade sagt att det var OK att "bara gå dit och ringa på". Taskig skulle väl jag vara om jag bad henne gå igen.
Lars, du går från klarhet till klarhet. 
Jag tyar inte, löd meddelandet.
"Jag tyar inte", klagade jag i meddelandet.
Knappt hade Jea slutat jobba för dagen förrän hon dök upp på min tröskel med pasta, laxsås, grönsaker och bröd. Hon går inte av för hackor den tjejen. Ska man få något gjort, ska man be henne. Vi åt tillsammans, pratade en stund och sedan hjälptes vi åt med disken och att snygga till.
Tack snälla Jea, mätt och belåten och nöjd är jag nu. Och glad över att du är min vän.
När rallarrosen levt färdigt ...
Luften är klarare och svalare också och det blir kolsvart utomhus allt tidigare om kvällen. Kan det verkligen vara hösten som smygtränar redan? Det är jag inte beredd på.
Samtidigt är jag överlycklig över att dagarna går, för nu är det bara 81 dagar kvar till flytten!
Jag blir osande arg!
Med en cellgiftsbehandling bakom mig och en Neulastaspruta dessutom, är det egentligen bara väntat att jag känner mig lite mör, men eftersom jag faktiskt oftast mår ganska bra, rent allmänt, är det jobbigt när det blir sämre. Idag ställde jag in träffen med Eva då jag kände att jag behövde spara energin till att hålla mig på fötter helt enkelt. Trist. Jag och Eva är jämnåriga och gick på samma skola. Vi brukar pratas vid när vi stöter på varandra på stan, men har inte suttit ner och bekantat oss närmare vilket vi tänkt göra idag. Kanske passar det någon dag längre fram. Jag blir arg och besviken när skitcancern hindrar mig från att göra det jag vill.
Osande arg!
Doktor Nisse och läsglasögonen.
- Jäklar, tänkte jag, nu får jag tråkiga nyheter.
- Är det du? Nisse kom närmare, böjde sig fram och kisade med ögonen och tittade närmare på mig där jag satt. Jag ser inte. Har läsglasögonen på mig.
Gapskratt!
Så typiskt Nisse. Vi gick in till läkarrummet och satte oss ner.
Doktor Nisse är effektiv, som vanligt. Inte tog det så hemskt många minuter att prata med mig. Nu sparade han säkert in lite tid och kan ägna någon annan de övriga minuterna. Är det inte så att man planerar 15 minuter för varje patient. Jag var ute igen inom 5 röda.
Han svarade på mina frågor och jag svarade på hans, och vi bestämde att jag skulle få två påsar blod på tisdag, tillsammans med cellgifterna. Mitt blodvärde har legat stabilt på runt 100 men min trötthet ska fixas. Trots värdena var han inte orolig, utan ville fortsätta med Navelbine i ca tre månader till. Då får jag istället Herceptin var tredje vecka. I oktober kallas jag till Umeå för en ny isotopröntgen. Han upprepade att jag skulle vara nöjd med att den förra röntgen visade oförändrat läge. Det är positivt.
Jag har undrat lite kring Zometa, som jag fick tidigare, och Nisse berättade att jag just nu i alla fall inte ska få mera av det läkemedlet. Mitt skelett är full-laddat, som han sa. Att jag tappat bortåt hälften av mitt hår, sa han var otur. De flesta gör inte det. Typiskt mig, att avvika från normen.
Nåja. Det känns alltid bra att träffa doktor Nisse, men som vanligt oroar jag mig för honom. Du milde vad den mannen stressar!
Everybody hurts. Sure.
Everybody hurts. Sure.
Det är bedrövligt nu.
Date med doktor Nisse.
Idag väntar en träff med doktor Nisse som är på besök på sjukhuset i Örnsköldsvik. Han åker ju, den stackarn, många mil varje månad för att täcka upp flera sjukhus med sina kunskaper. Tack för det, Nisse! Man ska ha diskuterat min fortsatta behandling och det faktum att värdena inte riktigt orkar upp mellan behandlingarna. Kanske får jag nu veta att man beslutat att ändra något i min behandlingsplan.
Suck!
Jag ringer en vän, och visst känns det lite bättre, men inte helt och hållet. Efter en titt i alla skåp i köket, tinar jag en gammal kanelbulle och undrar varför jag alltid vill ha socker när jag är deppig. Hur som helst hjälper det inte alls. Inte ens ett reprisavsnitt av Vänner hjälper. Inte alls. Lika bra att bara avsluta torsdagskvällen och gå och lägga sig.
Suck!
Amiralen på fint besök.
Där jag bor finns det allt. Allt! Ett stort område med tistlar som närmar sig två meters höjd breder ut sig vid gångstigen intill. De ljuslila blommorna besöks av hundratals humlor och fjärilar. Jag fick googla på det och fann att det var amiralfjärilar jag såg. De kommer tydligen från området kring Medelhavet och hälsar på. Varför de lockas till just Sverige (och Järved) kan jag inte begripa men enligt informationen så vill de norrut för att lägga sina ägg. Ja, där ser man.
Återstår då bara att vara död.
Jättebra! Alternativet låter inte alls lockande. Yngre blir man inte. Det kan reklammakarna påstå sig blåa om, det funkar inte. Återstår då bara att vara död. Och det är det alternativet som jag inte gillar. Att bli äldre är således skitbra! Eller hur?
En bild från min födelsedag får illustrera åldrande i detta inlägg.
Någon annan som lagt märke till hur det är att passera 45, är Jacke Sjödin, som skriver en krönika i ortstidningen här, Örnsköldsviks Allehanda. I dagens tidning kan man läsa om det "Okända tvärtom-syndromet" och jag känner igen mig i varje stavelse.
Tack!
Idag vill jag börja med att säga TACK! Tack för att biverkningarna av cellgifterna inte är värre än de är. När jag tänker på hur jag mådde i en hel vecka efter varje behandling, förra gången jag behandlades, ryser jag av obehag, och blir ännu mera tacksam för hur jag har det idag. Tack!
Rensa, städa, släng del 2. Frysen.
Är du som jag, och som kanske de flesta andra, att du köper två när det är extrapris och fryser in den du inte äter upp? Är du klok som jag, och gör storkok ibland och lägger in portionsburkar i frysen? Är du duktig, och istället för att slänga resterna så gör du iordning en färdig måltid och lägger i frysen för att ätas en annan dag? Smart!
Om du gör allt det där, och kanske mera, har du fullt i frysen alltsomoftast och behöver ta en titt på datum på dina frysvaror.
Man kan tycka att den bästa tidpunkten för en städning av frysen skulle vara på vintern, när det även passar bra för avfrostning, men detta är en effektiv rensning jag har tänkt mig som en slags förberedelse för den kommande avfrostningen. Tanken är att du ska ta vara på det i frysen som fortfarande är ätbart. Det är så lätt att det som ligger längst in förblir liggande och slängs vid den (årliga) avfrostningen. Det är det vi ska undvika, tänkte jag.
Börja med att ta en översiktlig koll på vad du har i frysen och planera sedan in att använda något därifrån istället för att köpa nya råvaror. Hittar du köttfärs blir det köttfärssås eller biffar till middag nästa dag. Ta av de frysta grönsakerna också och kanske vitlöksbrödet. Nästa dag tar du fram något annat från frysen och planera hela veckans måltider utifrån vad du redan har hemma istället för att göra helt nya inköp. Mat som är för gammal för att ätas ska du självklart slänga istället.
Se om du kan begränsa veckans inköp till att bara köpa färskvaror som mjölk och frukt och sånt. Du kommer att märka att du gör av med avsevärt mycket mindre pengar än du brukar och får mera plats i frysen för extraprisfynd och annat du behöver rum för i framtiden.
Har du en stor frys med mycket mat kan du ta som vana att göra denna översikt kanske en vecka varje månad för att bättre ta till vara den mat du faktiskt betalat dyra pengar för.
Jag känner mig otillräcklig.
En gammal indian berättar för sitt barnbarn om ett gräl som pågår inom honom.
Han säger att konflikten står mellan två vargar.
Den ena vargen är full av avundsjuka, sorg, ånger, girighet, högmod, självömkan, skuld, bitterhet, mindervärdighet, lögner, falsk stolthet, överlägsenhet och egoism.
Den andra vargen är full av glädje, fred, kärlek, hopp, ärlighet, ödmjukhet, vänlighet, välvillighet, medkännande, generositet, sanning, medlidande och tro.
Barnet tänker efter en liten stund och frågar sedan sin morfar:
Vilken varg vinner?
Den gamle mannen svarar henne:
Den varg jag matar.
Jag kommer att fortsätta mitt arbete för att bli en bättre människa. Det första man måste göra, tror jag, är att börja reflektera över hur man lever och vad man säger och gör. Allför många travar på i livet utan att tänka efter det minsta. Man bara gör en massa saker utan att förstå varför och att allt får konsekvenser. Även för andra.
Men sen då? Finns det någon handbok eller manual? Vad äter en kärleksfull varg egentligen? Hur går man vidare? Räcker det att man gör sitt bästa? Det känns inte så. Jag känner mig otillräcklig. Jag är en sån där som vill agera. Jag är otålig. Jag ska mata min varg som har glädje, kärlek och hopp och jag ska tro på att jag kommer att förstå så småningom.
Fram med spriten och sprutan!
En ny dag, den 10 augusti, tar fart vare sig jag vill eller inte. Några timmar har jag sovit i alla fall och kliver upp för att äta frukost. Huvudet är alltid lite mosigt från början efter en (halv) natt grundad på hjälp av en sömntablett. Det spelar ingen roll. Idag har jag då rakt inget måste att göra.
Fastighetsskötaren med sina två lärjungar klippte och trimmade gräset runt huset under en timme eller två, så jag hade katter hos mig i soffan, lite darriga och storögda. Synd om dem, men mysigt för mig.
Och så var det dags för att ta fram spriten och sprutan då. Det låter riktigt illa, men handlar förståss om rengöring och Neulastasprutan. Eftersom det var andra gången för mig, kändes det som rutin och inget jag gruvade mig för. Det gick som smort även denna gång. 
John Blund har semester och Väderkvarnssyndromet.
Jag sov mest hela kvällen i soffan. Med avbrott för något enstaka besök till köket och badrummet. Lite dumt kanske, men jag kunde bara inte hålla mig vaken. Vid halv elva tog jag en dusch, en sömntablett och hoppade i säng. Jag började läsa Hundraåringen som hoppade ... och väntade på John Blund. Som uppenbarligen hade annat för sig den här kvällen, för vid midnatt hade han ännu inte anlänt och istället fick jag en släng av magknip och Väderkvarnssyndromet. Omöjligt att somna under sådana betingelser.
Upp och hoppa bara. Jag tog oxynorm och drack lite vatten och lade mig efter en stund igen. Inte ett dugg trött. Kortisonet var särskilt effektivt denna gång. Somnade gjorde jag förståss så småningom, men jag har inte riktigt koll på när.
En mardrömsfärd i båt.
I Dagbladet skriver man om 11-åringen från Varberg, som var på båtutflykt med sin farfar. När farfar ramlar i vattnet håller pojken under flera timmar i den äldre mannen och försöker hindra honom från att försvinna bort i vågorna. Till slut orkar han inte längre utan tvingas släppa taget. Man söker nu i vattnet efter kroppen men har inte större hopp om att hitta honom.
Jag tänker på det samtal som kanske fördes mellan mannen och hans barnbarn. Om det nu var så att han var vid medvetande, det förtäljer ju inte historien. Har man slagit i huvudet i samband med fallet kan det ju hända att han var medvetslös och bara hängde där vid båtens sida kraftlös, och det skulle ju förklara varför mannen inte alls kunde hjälpa till själv.
Men OM nu farfar kunde prata och var vaken, vad fruktansvärt det måste vara för den unge pojken att se sin farfar i ögonen och sen märka hur han gradvis kände att krafterna sinade och att han så småningom måste ta beslutet att släppa taget och sen se den gamle försvinna ner i vattnet.
Vad säger de till varandra? Säger de farväl eller på återseende? Förlåter de varandra i förväg liksom? Eller tittar de bara på varandra med sorgsna ögon och kämpar i tysthet?
Hoppas att det finns kloka vuxna i hans närhet som ger stöd och närhet nu den tid som kommer. Det här kommer han aldrig att glömma så länge han lever. Det är inte en berättelse att skriva om i skolan på någon lektion. Ingen positiv "Detta gjorde jag på sommarlovet"-berättelse, precis.
Herceptin nr 8 och Navelbine nr 12.
Ny väntetid.
Lite höjdes det, så man beslutade om behandling trots att det inte var tillräckligt högt egentligen. Det blir en Neulasta-spruta hemma i morgon för att höja det i efterskott liksom. Hb var 103 igår och 100 idag.
Behandlingen droppades in och kl 14 var jag färdig och åkte raka vägen hem. Jag tog genast plats i soffan, och trots katternas besvikelse drog jag bara filten över mig och knäppte på datorn. Jag orkar inte gå ut eller leka eller göra något annat än det. Ryggläge med varm filt.
Jag vet vad som väntar nu. Frusenhet varvad med svettningar, olustkänsla i hela kroppen, stickningar och lite sveda på huden på grund av svett som innehåller gift (?), sen svårigheter att sova i natt - utan sömntablett alltså. Så, det är väl bäst att jag sätter igång så jag hinner med riktigt många problem och biverkningar innan jag gör kväll.
Mammas fel att gossen grisar när han äter?
Jag skrev om karlars bordsskick i ett inlägg häromdagen, och jag ska ärligt erkänna att jag befarade att jag skulle få kritik för mitt generaliserande eller kanske kritik för min kritik, i samband med publiceringen. Det har dock inte varit så värst mycket rest ragg i kommentarsfälten. Men det kanske beror på att de flesta som läser min blogg är kvinnor. En man som hört av sig, vet i alla fall hur det kommer sig att karlar har dåligt bordsskick. Det är mammans fel. När jag inte svarade honom omedelbart, fick jag en ny kommentar. Den här gången frågade han om jag ogillade hans svar.
Ungefär så här skrev jag i mitt mail tillbaka:
Jag tycker att det är fegt att skylla på andra när man beter sig dåligt själv. Lite omdöme får man väl skaffa sig när man växer upp och skaffar sig ett eget liv. Om man under barnaåren får fel instruktioner av sin mamma och kanske i värsta fall tvingas se sin far slafsa, smaska och söla vid matbordet borde man ju bli avskräckt och inte stimulerad. Har man nått myndighetsålder får man väl börja med sundare och mognare vanor, av ren instinkt liksom, än de man hade som småbarn.
Vems fel är dåligt bordsskick om man fortfarande håller på med olaterna när man är i 60-årsåldern? Är det fortfarande mamma? Trots att man styrt själv över matbordsvanorna i bortåt 40 år. (såvida man inte fortfarande bor med mamma förståss). Nej, det där håller inte.
Jag gissar att skrivaren, mannen med svaret, retas lite med mig, men faktum är att jag anar ett litet korn av allvar i det han påstår. Fast jag tycker förståss att det är att omyndigförklara någon, om man säger att någon beter sig som en gris för att mamma lärt honom det. Jag hoppas verkligen att det inte är sant och något han själv upplevt.
Jag önskar er alla en hel radda smakfulla och trevliga måltider i framtiden, utan slams och smask och plask vid matbordet.
Jag skulle så gärna vilja ...
Någon som tänker på andra och gör gott för andra och som inte klagar och kritiserar och bedömer.
Jag skulle vilja vara en sån som är positiv och uppmuntrande och ett föredöme för andra.
Någon som pratar vänligt med alla och är hjälpsam och sträcker ut en hand till dem som behöver.
Någon som har ett leende till dem som inte orkar le själv.
En sån skulle jag vilja vara.
Jag önskar att jag var osjälvisk och gav mera till andra av min tid.
Att jag var mera tålmodig och ödmjuk.
Det önskar jag.
Hur gör man?
Släng alla neonrosa trosor och BHar från 80-talet.
I samband med flyttning är det ganska listigt att passa på att rensa ordentligt i lådor, garderober och skåp. Allt som inte är fräscht ska bort, om det inte används ska det inte finns kvar och ta plats och har det fel storlek kan man lika gärna samla det i en kartong och lämna det till Röda Korset eller motsvarande.
Som du vet har jag nyligen flyttat, så jag har redan snyggat till i mina utrymmen. Det gör det betydligt lättare att flytta igen nu då. För jag har ju inte gjort några större inköp och skaffat mera saker under de här månaderna. Några födelsedagspresenter har jag ju tagit emot förståss, men det är inte mycket och tar inte stor plats.
Det kan kännas överväldigande mycket innan man sätter igång, men om man tar det skåp för skåp blir det inte så jobbigt. Börja med den låda som hos de flesta är lite eftersatt. Lådan med underkläder. Varför sparar man BHar som man köpte på 80-talet? Och trosor som förlorade sin benresår för länge sedan? Varför har man kvar underkläder som ändrat färg på grund av att
A. de är urtvättade
B. de tvättats tillsammans med något som har annan färg
C. de kanske har samma färg som när de inköptes men de är fula. Kanske neonrosa.
Nej, släng alla trista och obekväma underkläder och behålla enbart de nyaste och snyggaste. Alternativt gå på rean och köp lite nytt. Det kan man väl kosta på sig emellanåt. Om man inte ska unna sig sköna underkläder vad ska man då unna sig?
Veckans blogg.
Vet du vad? Nu har det hänt! Jag, eller Sister Moonshine då, har utnämnts till Veckans Blogg av Linda hos teoretisk.blogg.se. Det var ju oväntat och kul. Jag får ståta med namn och bild i en hel vecka i menyn på hennes bloggs högra sida. Jojomänsan! Vem vet vad sånt kan leda till!
Bokrecension - Maskrosungen av Sandra Gustafsson.
Boken handlar om Sandra och är alltså en verklighetsskildring. Mamman är psykiskt sjuk och missbrukare och pappan är alkoholist. Ingen bra inledning på livet och barndomen. Sandra får ta hand om sig själv från att hon är riktigt liten och det fanns inte ens mat hemma varje dag. Mamman ägnade sig hellre åt att dricka vin, röka och lyssna på musik. Myndigheterna, som borde ha ingripit, lät sig duperas av mamman och det dröjde många år innan Sandras situation uppmärksammades.
Maskrosungen är en sorglig skildring av en uppväxt som gick fel och när jag lägger bort den söker jag i mitt bibliotek efter något som inger mera glädje och hopp för framtiden, för det saknas helt i den här boken.
Betyg: O O av O O O O O möjliga.
Kram på er alla som kämpar där ute.
Varje dag får jag ta del av mina bloggläsares historier i kommentarer och mail. Jag får skratta, gråta och bli upprörd varje dag när jag förstår vad ni upplevt och upplever där ute i verkliga världen. Vi har alla våra ok, brukar jag säga, och det stämmer verkligen. Men man kan inte säga att det ena ödet är mer tragiskt än det andra, det går inte att jämföra.
Av naturliga skäl är jag bekant med en hel del cancersjuka, men det finns gott om andra gripande levnadsöden att uppmärksamma. Som Sonja, som jag skrev om i ett tidigare inlägg. En annan läsare kände igen sig men lade till att
"Jag har klarat mig bra! Inte tack vare mina föräldrar utan trots mina föräldrar och det är jag jävligt stolt över!!!"
Det gör olika ont på den väg vi vandrar, men ont gör det.
Jag kan inte låta bli att tänka på de tänkvärda orden:
Det är i motvind som draken lyfter.
Så sant så sant!
Kram till er alla som kämpar hårt där ute, och ha en fin måndag.
Tur att jag är arbetslös.
Ny vecka. Nya aktiviteter.
Jaha, så nu är det dags igen då. Efter att ha varit behandlingsledig ett tag är det åter dags för nya doser av Herceptin och Navelbine. Provtagningen är först ut på måndag morgon och själva behandlingen på tisdag. Den som tar så lång tid. En hel arbetsdag, närmare bestämt. Det är tur att jag inte har ett jobb att gå till. Det skulle jag inte ha tid till. Jag ska ju hinna med att vara sjuk och få mina mediciner och sånt. 
På fredag planerar jag att träffa en vän och kanske tar vi en fika på stan eller nåt. Men det är det enda jag vet i förväg att jag ska hitta på den kommande veckan. Så passa på om du har något förslag. Onsdag och torsdag är fortfarande obokade.
Karlar har dåligt bordsskick.
Karlar har dåligt bordsskick.
Att jag generaliserar har jag redan erkänt, det finns faktiskt några som har ett trevligt uppförande i samband med ätande också, men de är inte många.
En man ...
* tycks ha bråttom när han äter. Han verkar vara utsvulten och slevar i sig maten
tittar knappt upp från tallriken utan äter äter äter ...
* lutar sig fram och hänger över tallriken och har allmänt dålig hållning
* sölar på både bord och golv
* pratar med mat i munnen
* stoppar kniven i munnen
* torkar munnen med baksidan av handen eller slickar sig ren om munnen, istället för att
använda servetten
* ställer glaset på den kladdiga tallriken när han ätit klart
* ger inte komplimang till kocken i förekommande fall
Nu är det väl så, får jag erkänna, att det inte är alltid så att en och samma karl stämmer in på alla dessa punkter, men jag har en viss person i åtanke när jag räknar upp dessa fadäser, och det här är mycket vanliga syner vid matbordet när en mansperson sitter med. När jag ändå håller på att erkänna saker, får jag väl tillägga att det även finns kvinnor som inte kan äta på ett trevligt sätt. Men de är inte alls lika vanligt förekommande som de slafsiga karlarna.
Hur kan det komma sig att tjejer har ett trevligare sätt i samband med måltid eller fika? Har killar aldrig fått lära sig hur man gör? Glömmer de kanske väldigt snabbt?
Är det viktigt eller oviktigt med bordsskick och uppförande enligt vissa regler vid matbordet. Vad tycker du? Känner du igen dig i min beskrivning eller struntar du i hur andra gör när de äter?
Lev i nuet och gläds i förväg.
Det är jobbigt när jag tänker på, att när timmarna och veckorna går, förbrukas också den tid som jag har kvar att leva. Den tid på jorden, som jag fått mig tilldelad, går åt till att vänta på något. Dumt! För är det inte så? Att man delar in tiden i hålltider, liksom.
Man väntar på att ta bussen om tjugo minuter, man väntar på dejten man ska gå på om fyra timmar, man väntar på tandläkartiden om tre dagar, man väntar på julafton om fyra månader. Det är alltid något man går och väntar på och som man räknar ner till. Mer eller mindre passionerat eller skräckfyllt. Nu sätter man sig ju inte ner och är helt sysslolös medan man väntar, men det blir ju svårt att leva i nuet om man har fokus på något som man väntar på eller längtar efter.
Och när det är något man bävar för, tar man ut det i förväg också. Man kanske gruvar sig för tandläkarbesöket i flera dagar innan. Onödigt! Det blir ju bara mera av det negativa på det sättet. Bli nervös alldeles innan bara, om du nu måste bli det. Därmot är det helt OK att glädjas åt något i förväg. Då blir man ju lycklig långt innan, det är bra! Det kan inte finnas för mycket glädje, förväntan och positiva tankar.
Som tur är, vet vi inget om hur länge vi får leva. Tänk om alla människor hade en stämpel med sista levnadsdag, precis som mjölken eller andra färskvaror har sin sista förbrukningsdag. Tänk om vi redan från början, när vi föds, fick veta när vi skulle dö, och att det var helt naturligt att leva med den informationen. Tanken svindlar. Skulle vi leva annorlunda? Antagligen. Förhoppningsvis.
Utan att hetsa dig till panik och stress, vill jag påminna om att leva mera i nuet. Lite som om varje dag är den sista. Men glöm inte att ägna en del av den tiden till vila och återhämtning. Vissa behöver det mer än andra. Stillhet är också viktigt!
Maria Montazami skrattar åt oss.
"slutet av marken"
"vågor som hoppar fram"
"aurora"
"kärlek kommer inte från träd"
"när man ser sanden är det bara att börja promenera"
Bilden är hämtad från en av alla Facebookkonton som upprättats av Marias fans.
Hon är gudomligt söt, Maria, och hon har verkligen inte ett ont ben i kroppen, men jag undrar om hon vill bli känd som den dumma blondin hon framstår som. Eller så är hon en otroligt skarp business woman som skrattar åt oss - som skrattar åt henne ...
De kommer att klara sig utan mig i framtiden.
Jag fattar det inte! Om jag fick vara egoistisk och bestämma själv, skulle jag vara med mina fina tjejer hela tiden. Varje dag. Jag älskar att prata med dem och höra om deras tankar och önskemål om livet och vad de gillar och inte gillar med allt, inklusive killar och mode och sånt. Att man frivilligt avstår från att ta del av sina barns fantastiska liv är för mig helt obegripligt.
Våra barn är väl de mest värdefulla vi har förmånen att få ha i vårt liv. Genom att få dem att känna sig älskade och delaktiga som barn, kan de bli förberedda för livet och allt som de kan råka ut för, senare när de lämnat familjen där de är födda. Jag kan se att mina två tjejer har vuxit upp till fina och duktiga unga vuxna och att de klarar sig alldeles utmärkt utan mig i framtiden. Då har man lyckats som förälder!
Det är sorgligt med berättelser som Sonjas, och jag hoppas innerligt att de flesta barn och ungdomar ändå har någon att vända sig till när det inte fungerar där hemma.
Du vill väl inte missa något?!
Du vill väl vara säker på att inte missa något av mina många inlägg?! Följ bloggen med hjälp av Bloglovin'.
Fototriss - skruvad.
Den här veckan är det dessutom en tävling, där de tre trissbidragen som får flest röster vinner en fotobok, och det skulle ju inte sitta dåligt.
Mina skruvade bilder är tagna i Örnsköldsviks gästhamn utanför Arken och föreställer den vackra kedja som sitter längs kajpromenaden för att flanerarna inte ska trilla i vattnet.
Den dyra citronoljan har vita klumpar.
Fullkornspasta med riven grevéost, en röra av tonfisk, creme fraiche, lite citronpeppar, majs. Över spaghettin har jag ringlat lite olivolja. Den som är smaksatt med citron. Det är synd att den är så dyr, jag köpte bara det lilla smakprovet och har den enbart till vissa rätter där citronsmaken är perfekt. Den är så himla god, och de vita klumparna i oljan beror på att jag haft den i kylskåpet, inget annat.
Inga pukor eller trumpeter.
Jag tycker att det är skööönt! Det regnar och är grått ute och då måste man inte gå ut. Då fååår man stanna inomhus. Stearinljusen fladdrar alldeles intill och för första gången i sommar känner jag för att lägga filten över benen när jag kryper upp i soffan och myser.
Det är lördag, och för dem som arbetar måndag - fredag, är ju vädret en besvikelse såklart, men jag tycker det är en lättnad. Det är inte så varmt och jag planerar att ta en svängom med dammsugaren lite senare. Det är allt jag funderat på för dagen förutom bloggjobbandet då. Ettårsjubileet har kommit och gått utan särskilt många pukor eller trumpeter, men jag filar lite på en överraskning på bloggen någon dag framöver. Det blir något helt nytt och känns spännande.
Jag vill inte se människor äta andra människor.
SVT1 - Tootsie, SVT2 - nåt musikprogram, 3an - Bruce Willis och poliser och nån som jagar nån, 4an - Bruce Willis' exfru spelar roulette på ett kasino och det går visst åt pipan alldeles, kanal 5 - eld, patroner, händer i plasthandskar, taskig stämning, TV6 - brandmän bär ut en stackars svårt skadad polis och man får veta att Tom är död, and so on and so on.
Alltså, varför visas det inga trevliga TV-program numera? Tootsie är väl OK och skulle kunna passa in på den beskrivningen, men hur många gånger har den filmen visats egentligen? Blod, våld, elakheter och vapen. Jag vill inte se på sånt som gör mig rädd, ledsen eller upprörd.
Jag vill inte se på blödande människor, människor som skjuter andra människor och jag vill inte se människor som äter upp andra människor. Jag vill ha positiva upplevelser och program som får mig att må bra. Jag vill se program som är roliga, som ger kunskap, som handlar om kärlek eller resor eller söta kattungar.
Jag borde antagligen inte knäppa på TVn över huvud taget ...
De två- och trebenta katterna.
Kittys halvbror Curry sitter gärna i Carinas knä.
Carina bjöd på en smaskig räkmacka och vi drack te och pratade medan katterna tävlade om vår uppmärksamhet.
Snoddas, som är Kittys bror från samma kull, har två bakben, det är bara det att han inte vill visa dem.
Det är samma här. Curry har inte bara ett bakben och en svans, det är bara som det ser ut.
Lyckade kattbilder idag, verkligen.
Mina barn - mitt ansvar.
När jag bestämde mig för att bli förälder för drygt 23 år sedan tog jag samtidigt på mig ett livslångt ansvar för mitt/mina barn. Det är inte ens något jag i förväg reflekterade nämnvärt över, det är för mig en självklarhet. Min lojalitet finns hos mina döttrar och ingen kan ta deras plats i den "tävlingen".
I min roll som mamma ingår vissa uppgifter. Jag ska vägleda mina barn och vara en förebild. Jag ska stötta och finnas till för dem både när de är lyckliga och när de har problem. De ska aldrig tveka att komma till mig för support, vare sig det gäller receptet på "Mammas köttfärssås" eller om de har kärleksproblem. Det här ska jag göra och vill jag göra, och det helt utan motprestation.
Jag skulle aldrig misstro mina barn, aldrig sätta någon annan före dem, aldrig skada dem, aldrig ringakta dem eller på något sätt göra dem illa.
När någon sviker dem, blir jag nedstämd. När någon sårar dem, blir jag ledsen. När någon skadar dem, blir jag rasande. Och jag tvekar inte att ta dem i försvar verbalt eller till och med fysiskt, om det skulle vara nödvändigt.
Kort sagt, jag älskar mina döttrar högre än mitt eget liv och de är det bästa jag har gjort någonsin.
Därför skulle jag rädda min man och låta min son drunkna.
- Gud förbjude att det verkligen händer, sa reportern, men tänk dig att du skulle hamna i det tragiska läget att du och din familj är med om en båtolycka mitt ute på havet. Själv har du tagit dig upp på en liten räddningsflotte medan din man och din son plaskar omkring i vattnet utan flythjälp. Ingen av dem kan simma och du kan bara rädda livet på en av dem. Det får bara plats två personer på din flotte, en person förutom dig själv. Vem väljer du att rädda?
Kvinnan tänkte, men bara en kort stund, och sedan sa hon bestämt:
- Jag skulle rädda min man. Det skulle såklart vara ett fruktansvärt val, men jag skulle ta upp min man på flotten och låta min son drunkna.
Reportern, som hade väntat sig att kvinnan skulle svara det helt motsatta, blev bestört och förvånad och bad henne utveckla sitt svar.
- Jamen, det är logiskt och ganska självklart, förklarade kvinnan. Jag och min man träffades för 17 år sedan och vi älskar varandra och har en underbart äktenskap. Han är min själsfrände och jag kan inte tänka mig att leva med någon annan. Att jag skulle möta någon annan, som jag skulle få samma djupa känslor för, och som även skulle fastna för mig, är inte realistiskt. Jag älskar min son också, men jag kan (i teorin) få ett nytt barn och jag kommer att älska det barnet lika mycket som det första. Därför skulle jag rädda min man och låta min son drunkna.
Jag har tänkt på kvinnans svar många gånger sedan jag hörde det här programmet för flera år sedan, men hur mycket jag än försöker kan jag inte förstå henne. För mig är hennes sätt att resonera den största synden och avsteget från det naturligt moderliga och jag blir nästan arg och definitivt ledsen över hennes resonemang. Jag respekterar det hon säger, eftersom det är i en fiktiv händelse, för jag tror och hoppas att hon skulle rädda sin son om det hemska scenariot blev verklighet.
Bananflugorna tar över!
Den här tiden varje år kommer de fram. Småflugorna. Var de finns resten av året är oklart. Kanske ligger de och lurar någonstans och vänder blad i almanackan och bara väntar på rätt tillfälle. 
Jag ska nu räkna upp några no-no's om man vill veta mera om dessa bananflugor eller rötmånadsflugor eller vad du nu vill kalla dem.
* vattna krukväxterna
Om du vill slippa de irriterande flygfäna ska du definitivt inte (över-) vattna dina växter. Låt dem hellre torka upp nu ordentligt i några veckor. Det klarar krukväxterna alldeles utmärkt men flugorna trivs inte alls. De vill ha fukt för att föröka sig och söker sig till jorden om den har rätt levnadsvillkor.
* lägg en halväten banan på diskbänken
Flugorna känner direkt av sockerdoften alternativt lukten från mognande/åldrande frukt på stora avstånd. Låt aldrig skal eller rester av frukt eller bär finnas kvar på odiskad disk eller liggande framme. Se upp med småbarns matplats, matstol och liknande där det kan ligga sölad frukt och klet. Flugparty!
* ställ osköljda tomflaskor och tomburkar inomhus
Samma sak här, sockret och kladdet från tomflaskorna är perfekta sommarbostäder för flugorna. Se till att flaskorna är väl rengjorda och förvara dem i ordentligt stängda plastpåsar.
* släng soporna en gång i veckan
matrester, kladdiga glasspapper och liknande är också trivsamt för flugorna. Släng soporna varje dag eller lägg särskilt lockande skräp i mindre påse som du knyter åt hårt.
Bananflugorna uppstår ju inte ur tomma intet, utan de följer oftast med hem från affären när man köper frukt, och de är inte farliga utan mest irriterande. Blir de många kan det blir förfärligt. Ett tips är att blanda honung, vinäger och diskmedel i en liten skål. De lockas dit av honungen och vinägern och dör av diskmedlet eftersom det gör att de drunknar då ytspänningen försvinner.
Hösten kommer smygande.
I min lilla del av världen har det varit en helt fantastisk sommar. Varmt, riktigt varmt, sol, ljumma kvällar och nästan inget regn alls.
Är det slut på det nu då, och kommer hösten smygande istället?
Goodiebag med kläder från Bik Bok.
En man med helt naturliga behov.
- Allo! Ei! Ar do emester? Ista ecka? Ina daga, micke sol! Ill do ricka affe?
Jag börjar få kläm på hans sätt att uttrycka sig nu, men varje gång vi talas vid är det något han måste upprepa flera gånger och jag får stå där med rynkad panna och säga va tusen gånger, och ibland fattar jag ändå ingenting.
Mannen är i 60-65-årsåldern, gråhårig, aningen kort i rocken och med en mage som om han är långt gånget gravid. Med trillingar. Han står på två magra pinnben. Ingen skönhet med andra ord. Det låter han sig dock inte hindras av. Han flörtar och inbjuder till sällskap så fort han får tillfälle. Han frågar och han berättar och visar sitt intresse för mig. På mycket grovhuggen finska.
Man kan inte rå för hur man ser ut, men ... det jag för mitt liv inte kan fatta är att man tycker det är OK att stå där på sin balkong, iklädd enbart gamla kalsonger med Y-front och stjärthäng, och flörta med en betydligt yngre kvinna. Jamen, hur tänker man då? Han måtte ju tro något otroligt mycket om sig själv.
Filosofiskt tillägg: Alla önskar och behöver vi uppmärksamhet, närhet och kärlek. Även ovanstående herre har sådana helt naturliga behov. Inget konstigt med det. Men hur kommer det sig att man slutar att sköta om sitt utseende och upphör att anstränga sig lite inför någon annan? Ska man sluta med det, bara för att man inte längre är i 20-årsåldern och för att man är hemma och inte på krogen? Vad får en sådan här karl att tro att man skulle vilja skynda upp till hans lägenhet för en fika på tu man hand efter att ha sett honom i kallingar. Underifrån.
För dig som behöver en översättning av vad mannen med den finska brytningen säger till mig varje gång vi ses, skriver jag nu samma sak på svenska.
- Hallå! Hej! Har du semester? Är det sista veckan? Vi har haft fina dagar med mycket sol. Vill du komma in och dricka kaffe?
Dagens outfit och Feng shui.
Jag ville köpa en inflyttningspresent till Sara och Christer och för att förenkla det hela följde Sara med på shoppingturen för att välja ut vad hon/de ville ha. Vi började med ett besök på Ö&B för att köpa lite kattgodis. Bra priser där på något jag kallar kattkorv, och katternas absoluta favoritgotta.
En lampa och snygga ytterkrukor stod överst på Saras önskelista och på Boom hittade vi de perfekta prylarna. Inga bilder tyvärr. Ber att få återkomma med det.
Jag passade på att ta en granskande titt på mig själv på Booms spegelavdelning, och på det jag valt som Dagens outfit. Sval och söt top från Peppercorn, som jag inte använt på jättelänge, så den kändes som ny idag även om den inte alls är det. Caprijeans från Ida & Josefin, också inhandlade för flera år sedan. Jag älskar dem och har dem typ jämt.
Vi avslutade med att köpa var sin vacker fredskalla och ännu en kruka på Coop. Egentligen behöver jag inte fler krukväxter. Jag har väl egentligen inte plats för fler heller, men det var något som talade till mig där bland blommorna och bladen på Coop. Sen tänkte jag på Feng Shui och förstod att det var behov av just fred, frid och harmoni i bådas våra hem just nu. 
Ja, det ligger en ensam stackars citron där i skålen. Jag får inte glömma att låta den få sällskap av några andra frukter nästa gång jag handlar.
Vi var båda nöjda med inköpen och jag hjälpte till med att plantera om och stuva om mellan krukorna för att få det snyggt med de nya krukorna och växterna. Lampan gjorde sig mycket bra i vardagsrummet och jag blir nästan lite sugen på att köpa en till mig själv. Grattis till nya lyan då, Sara och Christer och goa lilla Milla! Här kommer ni att trivas bra.
Loppcirkus?
Jag bestämde mig för att ringa tjejen som håller på med administrationen där på stockholmkontoret. 'Välkommen till Holmströmgruppen', sade den inspelade mekaniska rösten, och det lät ju himla propert och pengastint. 'Semester till den 8 augusti.' Jaha, det är därför. Nåja, de måste ju ha någon som tar hand om posten och annat viktigt. Eller hur?
Den verkar inte alls vara så proper den här Holmströmgruppen. När jag ser vilka fastigheter de köper in och förvaltar och hyr ut blir jag inte imponerad. Det är i och för sig flera centralt belägna hus, men de är risiga och behöver totalrenoveras. Loppcirkusar, kommer jag att tänka på. Allt verkar dåligt skött, skamfilat och smutsigt och jag är glad att jag ska komma mig härifrån inom kort.
Sömn, stretchning och skärande smärta.
Visst är det både konstigt och onödigt, att man kliver upp ur sängen på morgonen fast man inte måste, och fast man fortfarande är trött? Eller man och man ... JAG ... gör det. Till och med Kitty ligger kvar och rör sig inte ur fläcken när jag svänger de lurviga över sängkanten och går mot köket. Nu överdrev jag igen. Inte ens benen är lurviga längre. Men den historien har du ju redan hört till leda. Den om håravfallet.
Jag vaknar vid ungefär samma tid varje morgon och försöker att kliva upp så fort som möjligt, jag vill ju inte sova bort hela dagen heller. Men det är inget som tvingar mig. Har jag ingen tid att passa borde jag ju kunna somna om och sova en stund till, åtminstone ibland. Men, det gör jag inte. Hade jag vetat detta när jag var så där 14 - 15 - 16 år gammal, att jag inte sov fast jag fick och kunde, skulle jag omyndigförklara mig själv i förväg.
Det jag borde rikta energin mot är att komma i säng en aning tidigare på kvällarna, så jag hinner sova fler timmar innan jag vaknar där då på morgonen vid samma tid, oavsett när jag lagt mig. Jag har en tendens att fångas av något på datorn och/eller TVn och bli sittande i timmar och ofta till efter midnatt. Och innan jag tagit kvällsduschen och läst några kapitel i boken på nattduksbordet hinner klockan bli nästan ett, och det är ju alldeles för sent med tanke på skönhetssömnen. 
Katter kan konsten att sova, och de kan konsten att vakna. De sträcker på alla muskler och leder och mjukar upp sig ordentligt innan de går upp och börjar dagens ätande, kroppstvättande och ... sovande. Ja, det som katter gör i alla fall.
Jag, för min del, sträcker på mig lite försiktigt idag. Jag satt där i godan ro i soffan igår och pratade med Jeanette när jag kände att det var något fel i höften på vänster sida. På vänster alltså. Där jag inte haft några speciella problem tidigare. Det liksom nästan låste sig och så gjorde det riktigt ont i hela höftområdet och när jag klev upp och gick, gjorde det ont för varje steg jag tog. Det känns så idag också. I höftleden. Inte bra. Jag får se vad några extra piller kan göra åt det.
R.I.P Peter.
När sommaren är som allra vackrast, varmast och som mest sprickfärdig av prunkande blommor, mognande bär och frukter, och när allt liksom verkar vara så livskraftigt, då blir jorden ett liv fattigare - i min lilla sfär. Min väninna Rosie har, liksom jag, berörts av förlusten och i bloggen Sobra tankar från Rosie, skriver hon om vad hon känner och minns av honom.
Även jag vill hedra Peter med musik från hans stora idoler, Queen.
Gåva från en god vän.
Till och med presentpapperet är tjusigt. Man kan ana att det är i Dalarna presenten är inköpt och inslagen.
Den här väna varelsens budskap är Love, pure and simple och är en i en serie av olika figurer och änglar med olika innebörd. Jag älskar den redan och den ska få en bra plats i mitt hem intill den jag har sedan tidigare och som heter Friendship. Om du blir nyfiken på konstnären Susan Lordi och fler av hennes skapelser kan du kolla in hemsidan om Willow Tree här.
Tack snälla Jea, jag tycker mycket om dig också.
1, 1 1/2 eller 2 bröst är oviktigt.
En kvinna jag känner, som precis som jag har opererat bort en knöl från sitt ena bröst, berättade en lite tragikomisk historia häromdagen.
Eftersom det är en synbar skillnad i storlek mellan hennes två bröst, brukar hon fylla ut med något i den BH-kupa som har mindre innehåll. Hon hade sparat ett gelmaterial från en BH och lade den löst i kupan för att få mera balanserad hylla, om man säger så. Det är ju inte något som känns och kanske tänkte hon inte alls på att hon hade något i sin ena BH-kupa den här dagen.
Men så skulle hon göra ett besök hos en läkare, ett rutinbesök bara hos husläkaren, det var inte hennes onkolog eller kirurg eller så, utan en ny bekantskap. De pratade om ditt och om datt och så skulle doktorn lyssna på lungorna och hjärtat. Hon fick ta av sig tröjan men behålla BHn på och så togs stetoskopet fram och hölls mot ryggen först och sen mot framsidan. Och då hände det sig att doktorn inte riktigt kom åt, utan behövde flytta lite på BHbandet och i hanterningen kände min vän hur inlägget i BHn föll ut och ramlade ner på golvet. Studs studs studs försvann gelinlägget iväg och var inte längre inom synhåll.
Min vän försökte att inte visa men en endaste min vad som hände, det var pinsamt av något eller några skäl, så hon sa inget utan bet ihop. Hon sökte frenetiskt med blicken för att se var den lilla klumpen tagit vägen, men utan resultat.
När undersökningen var över gick min väninna hem. Utan BHinlägg. Och hon hoppades och utgick ifrån att hon inte skulle bli avslöjad.
Väl hemma igen kunde hon andas ut. Tills telefonen ringde. Det var läkaren från hennes besök tidigare samma dag som undrade om hon kanske saknade något han hittat på golvet sen hon gått. En liten geleklump av något slag. Och vill hon ha den tillbaka? Hm, sa min vän generat, nä då, släng den bara. Jag har flera.
Jag tycker det är en söt liten berättelse. Fast jag tycker å andra sidan att vi bröstopererade (eller icke bröstopererade med för den delen) inte ska behöva varken använda hemgjorda bröstutfyllnader eller skämmas för våra olika stora bröst. Jag hoppas att min vän ser på sina bröst, de som är kvar, med stolthet i framtiden. 1, 1 1/2 eller 2 bröst är inte det viktiga.
Friska bröst är viktiga. 
Nedräkning.
Men emellanåt kommer jag nog att göra ett fördjupat dyk in i almanackan för att känna efter hur många dagar det är kvar.
Till vad?
Jamen, tills jag flyttar såklart! Den 1 november blir det inflyttning på 9C. Det finns en liten ytte pytte chans att lägenheten är klar för inflyttning tidigare än det, men eftersom det bland annat handlar om att riva och bygga upp ett helt nytt kök, så kan det ta tid.
90 dagar kvar!
Rena julklappen, vettja!
Hon tycker nog att jag är löjlig.
Jag tycker mig se ett hånfullt leende hos den lilla påhittiga hårbollen. Hon har tagit sig in i den här garderoben och lagt sig tillrätta bland gardiner och dukar. Hon tycker antagligen att det är urlöjligt av mig att lägga en filt, som skydd mot nedhårning, på hennes favoritfåtölj. Sånt tjafs!
Sjukt onödig skylt.
Jag skjutsade mamma till ett läkarbesök på vårdcentralen. Det var gott om plats utanför på parkeringen och lugnt och stilla i lokalerna. Ingen kö till kassan. Vi såg knappt till en enda patient heller. Folk är kanske friskare på sommaren. Ändå fick vi vänta rätt länge.
Jag tror att läkare och sjuksköterskor också har semester. Det är ju bra att personalen får vara ledig och vila upp sig, tycker jag. Synd bara att de gör det alla på en gång.
Eller så är de hemma för att de är sjuka.
Det är ju dumt att låta patienterna sitta i väntrummet och smitta ner varandra. Det krånglar ju bara till det och leder till att fler ringer och vill träffa läkarna. Och när skulle då läkarna få vara lite lediga. Nej, bäst är att ingen kommer hit alls. Det löser ju alla problem.
Om du mot förmodan ändå kommer till vårdcentralen, är sjuk och hostar och nyser, så finns tydlig information om hur provtagningen går till. Avslutningsvis lämnas provet på toaletten. Det är så man går till väga när det inte finns vårdpersonal till att göra jobbet. Patienten får själv ansvara för att provtagningen blir korrekt utförd. Förr användes tops och provrör vid provtagning i svalg och näsa. Handskar var en gång vanligt förekommande skyddsutrustning. Den rutinen är omodern och bortrationaliserad numera.
Har du inte några som helst symtom från öron-näsa-hals-området utan lider istället av högt blodtryck eller smärta i magen kan du tyvärr inte få några instruktioner i väntrummet. Allt du behöver veta finns istället på ett anslag på väggen i kopieringsrummet.
Patienter däremot, som lider av hallux valgus eller vatten i knäna, får räkna med att vänta tills läkare och sjuksköterskor är tillbaka från sin semester.
Vardagslyx.
Solen kastar sitt ljus genom mina gamla vackra lakan som jag köpte i antikaffären. Jag älskar den höga kvaliteten i den tjocka men ändå svala bomullen och den fina bården gör sig så bra på det annars enkla och helvita.
Tänk dig att han tar dina trosor på huvudet och dansar en juckande dans.
Tänk dig att en smutsig karl, en orakad och med gula fula och snusfläckiga tänder, som med ett belåtet flin söker igenom lådan med dina underkläder och kanske plockar han upp den där dyra stringtrosan från Victoria´s secret med rosa spets som du har bara vid alldeles speciella tillfällen och sätter dem på sitt flottiga huvud och dansar runt i sovrummet med juckande rörelser medan han nynnar på "Like a virgin" ... Usch och fy och blä!
Fast vad vet jag, dagens inbrottstjuvar ser kanske ut som Dunder-Karlsson och Blom, som tog sig in hos Pippi i Villa Villekulla eller så ser han ut som vem som helst. Det är ju det som är det värsta. Att man inte vet.
Nu har jag ju inte så mycket som är stöldbegärligt hemma hos mig, men ändå. TVn såklart. Den är ju ny och fin. Och datorn. Men annars har jag inte så mycket som man kan stjäla och sälja. Kameran har jag ju alltid med mig så :D den kommer ingen åt. Men bara det att någon söker igenom grejerna känns ju obehagligt som tusan.
Jag låser alltid om mig när jag lämnar lägenheten och går någonstans, om det så bara är till tvättstugan alldeles intill. Jag tar inga risker. Det första jag gör när jag kommer in är att låsa om mig.
När jag var ung och var sambo i min - vår - allra första lägenhet i början av 80-talet, blev vi utsatta för inbrott. Det var vår missbrukande granne som tog sig via balkongen in i vår lya och rotade omkring. Han hade flyttat runt på möblerna och skadat toapappershållaren, vänt upp och ner på jordklumpen i krukorna med de nysådda fröna, besökt kylskåpet och smulat med kryddorna i köket. Inget var stulet och inget av värde var förstört. Men det värsta, eller bästa, var att på golvet i hallen stod en kasse från systembolaget med några flaskor vin. Ha! Vi gick i vinst på det inbrottet.
Min kille blev galen när vi upptäckte det och han hoppade i sin tur över till grannen, bara för att finna honom sovande och höggraigt berusad på golvet under ett bord. Att det var han som varit hos oss blev uppenbart tack vare de spår han lämnat mellan våra respektive lägenheter. Vi anmälde aldrig brottet, men vi skrämde upp honom rejält så det straffet var nog tillräckligt.
Cancermonstret har attackerat hjärnan.
Man ska såklart inte gå omkring och ständigt vara skräckslagen och ha dödsångest. Det är ingen vits att från morgon till kväll fokusera på det faktum att man har en dödlig sjukdom och alltid ha i tankarna att ens dagar är räknade. Det tjänar heller ingenting till att jaga sista-chansen-upplevelser och därmed blockera möjligheterna till ett normalt liv med normala sysslor.
Men.
Det var igår när jag skummade igenom en blogg som någon tipsade mig om, "En läsvärd blogg som berör", beskrev hon det som. Klart som korvspad att jag måste kolla in den.
På helig mark breder livet ut sina skadade vingar heter bloggen och det är Micaela som skriver den. Det är en ung kvinna som har fått bröstcancer med spridning till bland annat skelettet och alldeles nyligen har hon fått veta att cancermonstret även attackerat hennes hjärna.
Ibland behöver man ett wake-up-call.
Jag lovade mig själv en gång, att alltid vara glad för att jag mår bra och inte har ont. Att jag inte skulle glömma att uppskatta varje dag som jag står på mina två ben utan hjälp. Jag lovade mig själv en gång att ta bättre vara på de dagar jag får mig tilldelade och att jag ska känna tacksamhet över den tid som är nu. För det kommer att bli sämre. Det kan jag vara säker på.
Det måste bli slut på det nu, att gå omkring och liksom vara avtrubbad och bara flyta med. För om jag, precis som Micaela, plötsligt en dag får veta att läget försämrats så mycket att det inte finns något kvar att göra, behandlingsmässigt, vill jag inte känna att "shit, vad hände nu då?" och vara helt oförberedd på det. Går det att förstå hur jag menar?
Jag är inte helt klar över hur man gör, men i framtiden vill jag vara med och liksom förstå vad jag är med om. Med hela kroppen. Inte bara veta det utan även förstå det. För ibland undrar jag om jag verkligen förstått hur allvarligt sjuk jag är. Om jag tagit in det helt och fullt. Ja, jäklar det är inte lätt det här. Det kanske är dags för ett samtal med kuratorn igen ...
Det är ingen tillväxt. Det är väl bra?
"oförändrat"
Ingen försämring.
Ingen förbättring.
Ingen av dem jag frågat har vågat sig på att gradera eller värdera den bedömningen. Är det bra att det är oförändrat? Det betyder ju faktiskt att det inte är värre. Det är ingen tillväxt. Det är väl bra?
Eller är det kanske illa, att tumörerna inte blivit mindre, att de inte märkbart dragit sig tillbaka. Då kanske man kan dra den slutsatsen att behandlingen inte fungerar. Det är väl inte så bra?
Vad betyder det egentligen, att det är "oförändrat"?
Total make over.
På stan hela dan.
Vi är jämnåriga och gick i samma klass på Komvux när vi läste till undersköterska, men det visade sig med tiden att vi också hade fler saker gemensamt. Även Siv har fått besök av cancermonstret och vi känner båda när vi träffas, att det är nyttigt och givande att byta erfarenheter och prata med någon som faktiskt vet precis vad man pratar om.
Siv är en varm, go och omtänksam tjej som jag gillar att ha i mitt liv och jag hoppas att det inte dröjer lika länge tills vi pratas vid igen.
Men man får inte glömma att njuta av sommaren och en god glass. Hallonsorbet och chokladglass fanns i min rånstrut idag. Det är inte det lättaste att välja bland alla smaker som erbjuds nu för tiden.
Siv åkte hem och jag gick en sväng bland stadens butiker och all rea som man lockar med överallt. På Lindex provade jag en söt blus som dock var sötare på galgen än på mig så den fick hänga kvar. Jag lyckades hålla mig från andra inköp än fyndet på Indiska. Mer kläder behöver jag ju definitivt inte. Då är det roligare att lägga pengarna på små inredningsdetaljer som piggar upp där hemma.
Är de inte läckra de här gigantiska krukorna som står på rad på gågatan? Jag är glad och lite förvånad över att de inte blivit förstörda av fyllon som skrålande vinglar hemåt på morgonkröken. Fast jag vet ju förstås inte om de bytts ut helt och hållet någon eller flera gånger under säsongen. Ståtliga och fina är de hursomhelst.
Indiska fynd.
Planer för framtiden.
Jag har ingen behandling den här veckan. Inte förrän på tisdag nästa vecka får jag cellgifter igen. Det är planerat så, att jag har två behandlingsveckor i följd och sen två viloveckor. Man skulle kunna kalla det semester, eller hur? Eller återhämtningsperiod. Månad efter månad. Tyvärr är det inte tillräckligt för att biverkningarna ska hinna ge med sig. Det är uträknat så, att kroppen ska få så mycket den tål med minsta tänkbara negativa följder liksom. Bara att gilla läget.
Så kalendern är tom de närmaste dagarna. Preliminärt ska jag träffa en vän för en fika och lite tjejsnack, men det är öppet ännu, vilken dag det blir. En tur till Kupan ska det också bli, med mer av mammas saker. Och så är det lite jobb här hemma som behöver göras. Jag skjuter kroppsarbete framför mig på grund av värmen, och tänker att, blir det regn någon dag framöver ska jag torka golven, eller städa badrummet, eller ... 
Men jag gissar att det blir som det brukar. Innan jag vet ordet av, är det kladdat i kalendern och aktiviteter av olika slag är inskrivna. Nu låter det som att jag är en strängt upptagen kvinna. Det stämmer inte alls. Kalendern finns till i första hand för att jag annars aldrig skulle komma ihåg tider och datum för det jag planerar att göra.
Ny vecka, ny månad! Kom igen bara, jag är beredd.
