De nya elakingarna.

Jag vet inte om det framgick av inlägget om de nya metastaserna men de sitter tydligen i en annan del av hjärnan än de som strålats bort. Och med tanke på hur snabbt försämringen farit fran den senaste tiden, förstår jag att mina motoriska och andra problem, mycket väl kan ha med de nya elakingarna att göra, här är det inte sakta mak som gäller.
 
I all ödmjuhet "lyssnar" jag på allt ni skriver i kommentarerna men jag tar mig också rätten att ta till mig endast en bråkdel. Det är fortfarande läkare och andra kunniga som får lösa gåtorna. Jag får många tips och råd ska du veta. Att jag är stressad är säkert sant men det är den enkla lösningen på ett mycket komplicerat problem.
 
Metastaserna ska få sig bombardemang från topp till tå med cellgifterna xeloda och tyverb så snart operationen är över och jag har hämtat mig något.
 
Som alla vet är människor individer, och trots att vi får samma mediciner och behandlingar reagerar vi på olika sätt och får olika bra resultat på de läkemedel vi tillförs. Men spekulera kan man ju alltid göra och jag är såklart tacksam för intresset och önskan om bättring och mitt välmående.
 
Slutligen vill jag meddela att jag blivit något bättre på att be om hjälp och det är ett stort steg för mig.
 
 

Senil?

Jag vet inte hur det kommer sig, om metastaserna sitter på ett olämpligare ställe i hjärnan än tidigare, eller om det är en överbelastning av systemet  just nu och att det kommer att gå över. Jag upplever mig vara virrig, vet inte vad det är för dag, jag har kort stubin, har svårt att finna ord för att förklara och berätta det allra enklaste och, bara det, jag har svårare att komma ihåg hur hanterar mobiltelefonen Jag trycker på mobilens knappar, gång efter annan, men fattar ingenting av vad jag gör. Riktigt senil verkar jag vara, och det skrämmer mig.
 
Nu drömmer jag om när operationen är över och jag får vänta på resultatet. Bara att märka hur svullnaden går ner kommer att bli en lättnad och när det blir lättare att röra sig. Härligt! Men det är ju bara drömmar än så länge.
 
 

Kort sammanfattning.

Var ska jag börja?
 
Susanne hämtade upp mig och vi åkte till dagvården. Jag möttes av dr Nisse, i full fart som vanligt. I korta drag gick samtalet till som följer. De gamla metastaserna var borta men nya hade tillkommit.
 
Lite vätska kunde hittas i lungorna.
 
Nu har man klurat ut att det finns en metod att få bukt med mina svullna ben. Kommande vecka någon dag blir det operation och jag får pigtails (grissvansar) inopererade på var sin sida om urinledarna. Det är en kateter som öppnar upp så att det går lättare att tömma blåsan.
 
Jag ska sluta med herceptin i dropp och istället äta två olika läkemedel i tablettform, tyverb och xeloda (det blev så till slut, Anna). Man ska bara inte tjata på dem.
 
Susanne skjutsade mig mellan våningarna i rullstol (stor stjärna till dig, min vän) för jag känner att orken snart sinat helt. Jag måste upp på dagvården varannan eller var tredje dag för att lämna blodprover, men ingbehandlingar som sagt. 
 
Du får gärna ställa frågor om allt det nya och så småningom kan jag svara också.
 
 
 
 
RSS 2.0