Temadag 7 - Min bästa vän.
Något färre är de, som jag lärt känna lite mera. Skolkamrater, arbetskompisar, grannar, kursdeltagare och andra som sen gått vidare med sina liv och gjort andra bekantskaper som liksom passar oss båda bättre. Inte bortglömda! Långt ifrån! Men med olika intressen har vi gått åt olika håll. Vi hälsar när vi möts och pratas vid när vi ses på stan nån gång.
Några få har satt ett lite djupare avtryck på min själ. Vänner som har visat sig stå vid min sida oavsett vad som händer. Som finns där, bara. Och när man blir sjuk kan det bli så, att vissa "vänner" försvinner medan andra, som du inte trodde var så "vänlika" visar sig vara pålitliga och lojala goda vänner. Man måste odla en vänskap. Den kräver värme, närhet och uppmärksamhet. En vänskap mår inte bra av att bli bortglömd. Men en riktig vänskap klarar av av stå i träda i perioder.
En riktig vän kan du lita på. Det du säger i förtroende förs inte vidare. En riktig vän respekterar dina åsikter. Hon har inte nödvändigtvis samma åsikter, men hon låter dig tycka vad du vill. En riktig vän dömer inte, hon lyssnar och erbjuder en axel att gråta mot. Och en famn att värma sig i. En riktig vän är ärlig men kritiserar inte.
Jag har flera mycket goda vänner. Flera av dem har jag presenterat här i min blogg. Men inte alla. Att gradera dem och att säga att någon är en bättre vän än nån annan, vill jag inte. Någon bästa vän tänker jag därför inte utnämna idag. Men jag är lyckligt lottad att kunna säga att jag har flera goda vänner som jag vet finns vid min sida, i vått och torrt. I glädje såväl som i sorg.
Temadag 6 - Min dag.
Och så knackade det försynt på dörren.
Knack knack knack.
Jag låg i soffan och kom upp till vakenhetens yta bara för att sjunka ner igen.
Knack knack knack.
Insikten väckte mig. Och jag höll mig ovanför ytan den här gången. Någon vill in. Någon vill nåt.
Jag klev upp och öppnade dörren. Jeanette stod där. Kylan hade hon med sig i andedräkten och i kläderna men värmen förmedlade hon med sitt hjärta och sin gåva.
Saffransskorpor!
Hemgjorda!
I en bedårande söt glasburk!
Vilken vän! Vilken dag!
Temadag 5 - Vad är kärlek?
Kärleken till mina barn - jag gör allt för mina barn, de är viktigast.
Kärleken till mina katter - ja, man kan älska djur också.
Kärleken till mig själv - den viktigaste kärleken? Och den svåraste.
Kärleken till en man - den känns i hela kroppen inklusive i hjärtat.
Kärleken till människan, till Moder Jord, till universum - det är stort, ogripbart, oerhörd viktigt och grundläggande.
Tomas di Leva är en man som förespråkar kärlek och ändå har han blivit häcklad av så många. Varför är han så skrämmande? Och Jesus var väl en kärleksfull man också, men se hur det gick för honom. Vända andra kinden till när man möts av nån som inte känner kärlek? Hm. Svårt. Svaret på de flesta frågorna och lösningen på det mesta är - kärlek. Allt du gör, ska du göra med en kärleksfull avsikt. Lättare sagt än gjort. Hur vet man att man är kär? Det vet man när man är det. Kärlek är att sätta någon annan före sig själv. Kärlek är det enda som blir större ju mera man slösar med den.
Det jag vill säga är att kärleken är komplicerad. Den är en mångfacetterad diamant som ska vårdas ömt. Kärlek är så mycket mera och större än att vara kär eller att göra en kärleksfull handling. Kärlek kan inte beskrivas eller förstås. JAG har inget svar på bloggfrågan, jag vet bara att när man känner kärlek kan man uträtta mirakel och att älska någon och att vara älskad är det mest underbara känsla som finns.
Behandling nr 34.
Efter helrenoveringen och utbyggnaden av dagvården på Öviks sjukhus är det mysigt och modernt och trevligt att komma och få sina läkemedel. Personalen är lika kunnig och hjälpsam som vanligt. Jag brukar börja min session med en kopp choklad och en tidning sittande i en skön skinnfåtölj.
Du som är känslig för bilder på spetsar och sprutor kanske ska välja att avbryta läsningen nu, då jag kommer att illustrera dagens behandling ganska ingående.
Dagens behandling bestod av tre delar och inleddes av Zometa, i droppform, som är ett skelettstärkande läkemedel. Det tar bara ca 15 minuter. Den får jag var fjärde vecka.
Den magiska vätskan tar sig droppe för droppe in i min kropp.
Del två är två sprutor Faslodex som är en trögflytande vätska som ska ges intramuskulärt i vardera skinkan. Den är en östrogenblockerare och behövs eftersom min tumörsort är östrogenkänslig. Det ilar till lite när den trögflytande vätskan ska ta sig fram i muskeln, men ont gör det inte. Den får jag var fjärde vecka.
Del tre bävar till och med vissa sköterskor för. Zoladex. Det är ett läkemedel som minskar mängden östrogen i kroppen och är ett implantat, som en tablett ungefär, som injiceras i bukfettet genom en rätt grov nål. Det går fort och svider till lite bara. Ingen fara. Den får jag var tredje månad.
Och så var det över för det här gången. Den 34 behandlingen. Helt otroligt! Jag är glad att mina behandlingar har haft god effekt så här länge. Men tydligen får man räkna med att det inte funkar för evigt utan att man förr eller senare måste sätta in tuffare läkemedel. Som cellgifter till exempel. Men det är då det. Behandlingsdagens kväll och kanske nån dag till, brukar jag vara lite mosig, stel och öm i kroppen, men det är helt hanterbart. Det kureras med lite ostbågar och glass och lite TV-tittande.
Behandlingsdag moment 1.
Det var bara att kliva upp, strunta i frukost men ge katterna mat, klä på sig och ge sig iväg för att hinna. Mössa på, långt neddragen - Bad Hair Day - och så är det ju kallt. Kl 9.13 registrerades jag i kassan på sjukhuset. Tur som attan att jag bor så nära.
I väntrummet var alla stolar upptagna. Ett tjugotal trötta ansikten vände sig mot mig när jag kom in. Hej hej! Oj, vad mycket folk! Det visar sig att alla väntat jättelänge. En enda undersköterska ska hinna ta prover och dessutom göra andra sysslor. Patienterna var irriterade i olika grad men försökte hålla humöret uppe med lite allmänna klagomål på Landstinget. Sjukhusets beslut om nedskärningar drabbar oss sjuka. Det är ju inte bra.
- Nu är det ju så, att det inte är undersköterskans fel, fyllde jag i, hon gör nog så gott hon kan. Men vi patienter måste säga ifrån nu, att det inte fungerar.
- Nääää, skrålade en man med stort vitt skägg (Tomten?) Det tjänar ingenting till! brölade han.
- Om vi ingenting säger, vidhöll jag, tror de ju att allt är OK. Det är klart att vi ska säga ifrån.
När jag väntat i en timme var det min tur att bli stucken, vilket Carina gjorde snabbt och smärtfritt. Hon har rutin på det här, flickan. Sen fick jag fortsätta att vänta på apoteket, där jag hämtade ut Zoladex för eftermiddagens behandling.
Vid det här laget var jag ordentligt hungrig. Och det var tur att jag hade med mig mina mediciner i handväskan, de hade jag glömt att ta i brådskan i morse.
Den här söta asken har jag alltid med mig i handväskan om jag behöver komplettera med nåt piller när jag inte är hemma.
Väl hemma kunde jag äntligen äta frukost och läsa morgontidningen kl 11. Jag ska komma ihåg att uppskatta det mera, att kunna vakna i lugn och ro utan att ha nån tid att passa.
Temadag 4 - Det här åt jag idag.
Ibland är matlusten inte på topp och inte inspirationen i köket heller, så till mellanmål högg jag in på ...
Just det! En banan. Snabbt och lätt och en himla behändig förpackning. I kostcirkeln benämns denna måltid som frukt.
Vid ett flertal tillfällen under dagen intog jag också denna dryck. Vatten. Finns väl inte med alls i kostcirkeln, vad jag vet, men anses ändå vara livsviktigt att få i sig.
En 2-äggsomelett med tomat, lök, ost och persilja får väl anses ha utgjort dagens huvudmål. Ah, flera födoämnen ur den där cirkeln, minsann.
Det kan hända att något annat också slunkit ner i all hast, men det låter jag vara en liten hemlighet. Eftersom detta inlägg skrivs när kvällen fortfarande är ung, gissar jag att jag också kommer att äta mera. Kanske lite glass och alldeles säkert några klementiner och äpplen.
Söta Bella får besök.
Idag, på första advent, är det många som samlar familjen och fikar och äter lussebullar och pepparkakor. Kanske dricks det glögg med russin och mandel, och den doften är ibland det juligaste jag vet. Man gör det fint hemma och sitter tillsammans och myser.
Att då vara sjuk och tvingas ligga på sjukhus istället måste vara supertråkigt. Jag och Martin tog med oss en korsordstidning och hälsade på tösabiten Bella som väntar på besked om vad som orsakar hennes problem. Hon får inte äta alls ännu och får sin näring genom plastslang dygnet runt. Inte är det lussebullar precis! Jag hoppas att hon snart får hugga in på en kopp te och en smörgås som hon saknar så.
Adventspynt hos mig.
Det blev adventspyntat till slut. Inget byte av gardiner förvisso, men jag klarar mig nog utan. Jag får det precis så mysigt som jag vill ha det ändå.
En rad röda ljuslyktor lyser upp korten på Sara och Emma som är så fina.
Den här gröna stjärnan med broderier gillar jag. Den är lite diskret och passar i vardagsrummet.
Den här röda stjärnan av glas ger ett blygt sken i köksfönstret. Sa jag att jag tycker om stjärnor?
Den här svarta och mera dramatiska stjärnan köpte jag tydligen i julrean förra året. Det blev ju en trevlig överraskning att hitta den i jullådan. Jag hade ingen aaaning. Den är tänd, fast det inte syns på bilden.
Även katterna blev nöjda när jullådan kom fram. De älskade att undersöka innehållet och höra hur det prasslade och tyckte det verkade spännande, men själva kartongen räcker långt och var föremålet för deras uppmärksamhet under hela tiden jag plockade och donade med adventspyntet.
Så där ja! Det här får räcka. För nu. Jag tänker på att jag i år ska fira jul utan min lilljänta Emma, och det känns trist.
Status Quo.
Knäppt!
di Leva och pinnen.
- Vi lägger tillbaka den, säger Di Leva. Man ska inte störa.
Vilken urskön kille!
Kombinationsfest.
Carina hade bakat och donat och grejat och förberett så det skulle bli fika och tårta av olika slag till alla. Och det lovar jag att det blev. En så där smörgåstårta med allt på. En smörgåstårtornas Quattro Staggioni, med skinka, lax, ägg, räkor, ädelost, tomat med mera. Det fanns annat gott också. Jag tyckte särskilt bra om den där kladdkakebakelsen med vit choklad inuti som en liten överraskning.
Katten Snoddas, som för övrigt är Kittys bror, tyckte också att smörgåstårtan var god. Vilken tur att han valde att sno skinkskivan som låg allra ytterst på tårtan, så att det var lätt att frisera den snygg igen. Vilken finsmakare! Jag tror att mina katter skulle ha valt räkorna.
Jag gör ett nytt försök.
Jag ska ta samma kläder som jag hade då och bara rycka med mig kassen med presenter som jag gjorde i ordning i lördags. Smidigt!
Bäst att dubbelkolla allt i framtiden. Allt.
Temadag 3 - Mina föräldrar.
Mamma Ketty, 77, har ni sett ryggen på tidigare på ett foto i samband med fönsterputsning. Jag ska bearbeta henne så ni får se en bild framifrån också nån gång.
Mamma är snäll och tänker mer på andra än på sig själv. Hon lever ensam nu sen hennes sambo dog för över fem år sen. Hon sålde sitt hus för några år sen och bor i en trevlig lägenhet med en vidunderlig utsikt mot havet. Jag tror att hon trivs rätt bra, men visst är det en omställning, att bli änka och att flytta.
Min mamma älskar att lösa korsord av olika slag, hon läser och promenerar och gillar vintersport på TV. Efter ett spännande lopp på TV kan hon vara alldeles andfådd efter att ha deltagit sittande i sin gröna fåtölj. Hon har två barn, fyra barnbarn och två barnbarnsbarn och hon har fem systrar. Hon dricker sitt 11-kaffe varje dag, gärna med en liten kaka eller en skorpa och hon har en CD-spelare med radio i köket där hon ibland spelar gamla godingar och tänker tillbaka. Hon gillar att ta sköna bad i sitt badkar och hon flyter som en kork när hon badar i havet. Hon har grått hår som är lockigt och blir ännu lockigare när hon svettas. Hon är mycket generös och när hon fyllde 60 bjöd hon alla i familjen på en resa till Mallorca för att fira och vara tillsammans.
När jag berättade att jag var sjuk, utbrast mamma: - Nej, inte DU! Det skulle ju varit JAG! Och det blev också väldigt oroligt ett tag, när man hittade en knöl i mammas bröst också. Innan man undersökt den på alla möjligt sätt och sen också opererat bort den, hann vi alla tro att det var dags för henne också. Tack och lov visade det sig vara en ofarligt liten rackare, och vi kunde dra en lättnadens suck.
Det, det är min mamma det!
En sommarkväll i juli.
Hittade en mapp med bilder från i somras. Ah, vilka minnen. Det var en av de där varma kvällarna, den 9 juli 2010. Jag hade vunnit 2 biljetter till Skulefestivalen och jag bjöd med mig Jeanette. Två bänkrader framför oss satt Carl-Jan, vilket fotot på hans bakhuvud bevisar.
Var sin kylväska hade vi med oss med nödvändiga ingredienser för en trevlig kväll. Druvor, oliver, ostar, ostbågar, vatten, vin ...
Ett glas rött och kvällens program kan granskas.
Skulefestivalens utescen ligger vackert till vid Skulebergets fot.
En av artisterna var duktiga och glada Anna Bergendahl som gjorde ett bra uppträdande och fick skriva autografer efteråt.
Men i mina ögon och öron var det Martin Stenmarck som var kvällens höjdpunkt. Han gav allt och publiken älskade honom.
Blogg eller baddräkt?
Jag gillar att klicka runt bland bloggarna i lugn och ro. Och givetvis att skriva på min egen. Jag är riktigt nöjd med det nya utseendet på den. Nu är det lite mera Sister Moonshine, lite mera jag. Det är en himla tur att jag inte arbetar. Jag skulle inte hinna med allt jag vill göra, eftersom jag inte hinner/orkar göra så många saker på en dag. Det krävs att jag prioriterar. Fast jag hinner nog både bad och blogg idag om jag bara rycker upp mig lite.
Ååhh, hur ska jag göra? Jag är så lat och bekväm idag. Jag kan inte ens skylla på att jag har ont eller mår illa. Jag bara ids inte. Suck!
Ryggan är packad och klar. Bäst att jag går och byter om. Måste vara där om en halvtimme. Jaha. Då blir det väl så då. Vattengympa alltså. Vi ses vid 14-tiden!
Min "nya" blogg!
Nypremiär!
Jag håller tummarna för Linda.
Jag känner mig bestört och orolig för Linda som haft så ont och hamnat på sjukhus för utredning av vad smärtan beror på. Stackars Linda! Hon beskriver att hon haft så himla ont och då blir man förfärligt rädd, kan jag meddela. Jag håller alla tummar för att det är nåt övergående och att hon snart är på benen igen.
Det får mig så klart att minnas min egen högst tveksamma situation. Jag har ännu inte fått nån kallelse till Umeå och röntgen som Nisse pratade om skulle gå av stapeln i början av december. Men jag vet att jag ibland har fått kallelsen bara en vecka innan eller så. Det är ju den undersökningen som avgör om det blir cellgifter för mig nu eller om den höjda dosen av det nuvarande läkemedlet räcker. Jag får ha tålamod.
Min dag har i övrigt bestått av några små sysslor som tvättning, renbäddning (mmm) och inhandling av mat tillsammans med mamma. Hon behövde till apoteket också, så vi parkerade i stan och gjorde även matinköpen där.
På eftermiddan tittade Jeanette förbi och som vanligt frågade hon om jag behövde hjälp med nåt. Idag hade jag inga önskemål så hon drog vidare för att hinna äta lite innan dansen. Det är skönt att ha vänner som står beredda att stötta och hjälpa till när man behöver. Tack go vänner!
Temadag 2 - Min första kärlek.
Min första kärlek och "förhållande" heter Peter. Jag var ... 11-12 ... kanske, när vi blev ihop, och han gick i min klass. Han var min kille i flera år och jag tror faktiskt att vi tyckte att vi var riktigt riktigt kära. Vi bytte namnbrickor, såna där man hade i kedja om halsen, och på 70-talet var det ett tecken på ett mycket seriöst kärleksförhållande.
Med facit i hand, som vuxen och med mera erfarenhet, kan jag kanske tycka att det inte var riktig kärlek det där, när man var 12 år gammal. Kanske skulle jag kunna välja en annan kille, som jag hade när jag var lite äldre om jag ska tänka mera rationellt. Men, Peter var nog ändå min första erfarenhet av romantisk kärlek.
Han bor idag med sambo och barn inte långt från mig och vi hälsar när vi stöter på varann ibland. Han har förändrats mycket, så klart, vem har inte det, men när jag ser honom kan jag tänka på den där tiden när vi bara hade ögon för varann.
Temadag 1 - Presentera mig själv.
Ja, vad kan egentligen vara intressant att berätta? Vad kan man tänkas behöva veta? Det här är svårt. Det är som när man är på kurs eller möte eller nåt och får uppmaningen att säga några ord om sig själv inför de andra. Det är nåt som gör de flesta fullkomligt kallsvettiga. Att få allas ögon på sig, kanske ombeds man att stå upp dessutom, och komma på vad som är intressant och behövligt att veta om en på bara några meningar. Svårt!
För vem är jag då? Är jag min roll, kvinna-mamma-undersköterska-djurvän? Eller är det vettigare att beskriva den som finns på insidan. En tänkare-filosof-människa? Hur djupt eller ytligt ska man gå?
Åsa, 47 år, singel, 2-barnsmamma, 2-kattsägare, bor i lägenhet, har bröstcancer som spritt sig till skelettet. Jag är intuitiv, empatisk, noggrann, lojal.
Eller ska man köra kontaktannonsstuket? 47-årig jeanstjej som gillar utmaningar och att träna och gå långa promenader i naturen.
Eller passar den beskrivning man gör när man söker jobb? 47-årig kvinna med bra förmåga att överblicka och som kan hålla många bollar i luften och gillar att vara spindeln i nätet. (Fast nu för tiden är det si och så med bollkänslan ...)
Mamma skulle kanske säga att jag är snäll och omtänksam och med en aning kort stubin.
Om man frågar mig - och det är väl det man gör - så börjar jag så smått förstå vem jag är. Men det är inte statiskt, jag förändras hela tiden, utvecklas, och jag hoppas att det är till det bättre. Jag tycker åtminstone att jag är mera ödmjuk och stabil nu efter att ha fått min cancerdiagnos. Jag har lättare för att lyssna inåt och sätter större värde på mig själv och mina åsikter. Fråga gärna, det är bara du som vet vad du vill veta om mig.
Jag är Åsa.
30 dagar - olika teman.
Gör gärna samma sak på din blogg!
Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Englasmycken.
Det här fina halsbandet från Englasmycken kan man vinna just nu. Det finns massor med fina silversmycken att välja bland; kedjor, änglar och berlocker och namnbrickor/tags och örhängen. Även smycken för barn.
Man har också tagit fram en rad fina donationssmycken till förmån för bland annat bröstcancer- och prostatacancerforskningen med 50 kr per köpt smycke som går till respektive fond.
En jul utan strul.
Jag gör lite mera som jag vill nu när jag bor själv. Nu när flickorna har egna hem att styla och dekorera. När de var små och bodde hos mig, var det ju en hel del alster som tjejerna tillverkat i skola och fritids som tillfördes hemmet. Fina arbeten som de lagt ner sin själ i och som betydde massor och som kändes kul och medvetet och givande att hänga upp och ställa fram. De små handgjorda sakerna som inte gått sönder eller sorterats bort av andra skäl under åren som gått, ligger fortfarande i Julkartongen och plockas fram varje år.
Jag väljer i år att begränsa mig till att hänga upp två vackra stjärnor, i var sitt fönster, för att sprida lite mera ljus i mörkret. Jag älskar solar, månar och stjärnor och änglar och himlafenomen och hittade en vacker och broderad och grön stjärna som ska upp och så en vit. Det ska jag. Sen har jag en stjärna av glas, som man ska ha ett värmeljus i, den är också vacker och sprider ett stämningsfullt ljus. Den ska fram. Sen vet jag inte ... Det kan hända att det inte blir mer än så.
Det är så trist att höra om den stress som många känner nu och framöver. En stress över tidsbrist för att hinna med allt som andra förväntar sig att man ska göra och som man egenligen inte vill själv om man skulle ta sig tid att känna efter. Gamla traditioner som blivit mossiga och som ingen längre kommer ihåg varför man börjat med. Sju sorters kakor ska bakas och slängas efter jul. Garderobsgolv ska poleras, spisknappar ska putsas och taklampor ska tas ner och diskas. För att det är jul. Inte för att det behövs.
För att inte tala om det ekonomiska stressen. För tolfte året i rad har man sagt att "vi köper väl inte julklappar till de vuxna i år?" och så sätter man iväg ändå och inhandlar rakvatten till farbror Bernt och parfym till faster Berta. För att man inte kommer på nåt personligt att köpa. Och så hamnar den väldoftande flaskan på nån hylla utan att användas.
Nä, nån måtta får det vara. Nu sätter jag ner foten. Lagom är bäst. En jul utan strul är en tid med frid!
En dejt med House.
Men vilken himla tur att jag helst dricker vatten! Det kunde ju ha varit vin, kaffe, lingonsylt eller jordgubbssmoothie också. Jag föredrar vatten.
Jag sov nästan tre timmar på eftermiddan i soffan. Soffan är en favoritplats och faktiskt skönare än sängen. Jag kan slappna av så himla bra och somnar på nolltid, om jag vill, och blundar, på den himmelska platsen.
Jag sneglar med ena ögat på House på 4an medan jag dansar jenka på ett badlakan på min tjocka, bruna och våta ullmatta. Man skulle ha en sån som House på Öviks sjukhus, tänker jag. Men, jag tror inte att det rekommenderas att man dejtar sin egen läkare. Eller?
Åk skidor eller dö!
Jag minns att hela skolan vid ett tillfälle blev avsläppt flera mil från stan, åt Gideåhållet om jag minns rätt, med vår varierande totalt misslyckade vinterutrustning och en apelsin i ryggsäcken. I somliga hushåll tryckte man in en sockerbit i apelsinen och så sögs fruktsaften ut genom sockret tills biten var uppluckrad och borta. Läpparna och området runt munnen blev rött och irriterat av kontakten med apelsinskalet och det var bittert och läbbigt. Vad är det med apelsiner och skidutflykter? Finns det nåt mer olämpligt än apelsin när man åker skidor? Man blir kladdig om fingarna av att skala frukten så att lovikavantarna torkar fast på händerna så när man tar av sig vantarna för att snyta sig eller nåt blir man alldeles luden i ansiktet och runt näsan av garnet och sen ska man göra av skalet nånstans också och inte blir man särskilt mätt av en frukt heller och inte gav det nån direkt energi heller för att orka ta sig hem när man stannat för att äta den där jämarns apelsinen! Det finns inget smart med att äta apelsin under en skidtur. Punkt. Jag tror att det uppfunnits som nån slags standard av samma masoschistiska person som skrev den där läroplanen från 70-talet med tydliga instruktioner för gympalärare med dålig fantasi.
Vi förväntades alltså staka oss hem från dumpningsstället, vilket minst sagt satte panik i flera av oss. Kanske i de flesta. Jag minns att jag blev avundsjuk på den tjej som var så fyndig (?) att hon uppgav plötslig anländ menstruation som orsak till sin avbrutna skidtur. Det var nämligen så, att man vid möjligtvis benbrott eller inflammerad blindtarm och genomblodiga täckbyxor då, kunde få buss tillbaka till skolan istället för att flåsande eventuellt bära på skidorna hela vägen tillbaka. Jag åkte buss hem, men jag minns inte vilken akut sjukdom jag drabbats av. Däremot har jag efter mina skidupplevelser en aldrig övergående skidallergi som yttrar sig i frossa, magknip och yrsel vid kontakt och jag utsätter mig aldrig för det traumat igen, frivilligt.
Förlåt, jag får en medicinsk behandling.
Jag läser en hel del bloggar. Vissa följer jag dagligen och på nåt sätt lär jag känna dem, bloggarna. Jag lämnar också ofta en kommentar för att visa mitt stöd eller sympati eller en igenkännande kommentar. Andra läser jag en enstaka gång eller mera sällan men kan ändå inte låta bli att tycka nåt.
Det händer allt oftare att jag reagerar på nåt nån skrivit och skriver min åsikt innan jag tänkt till riktigt och innan jag vet hela bilden. Helt fel, naturligtvis. Dumt, dummare, dummast. Jag skulle tro att situationen skulle kunna vara densamma IRL (In Real Life). Men då finns ju möjligheten att snabbt rätta sitt misstag och man stöttar ju också med kroppsspråk och tonfall och röstläge och liknande. För jag skulle aldrig medvetet håna någon eller ens kritisera någon på ett ovänligt sätt överhuvudtaget.
Det borde finns möjligheten att varje kommentar man gör, åtföljs av en friskrivningsklausul som ber om ursäkt om man förolämpar någon omedvetet eller klantar till det verbalt på annat sätt. En liten pratbubbla, liksom, som förklarar att den som skriver: A. får nån slags medicinsk behandling B. har PMS C. är olyckligt kär D. är onykter E. har lågt blodsocker.
Man ska inte skylla ifrån sig när man gör nåt dumt. Man ska be om ursäkt och man ska säga att man aldrig ska göra om det. Man ska förstå vad som gått fel och lära av misstaget. Och kanske ska man ge varandra en kram eller handslag. Nu går ju inte det av geografiska skäl alltid, men om man kan det ska man det.
Tycker jag då. Vad tycker du? Lämna gärna en kommentar. Med eller utan pratbubbla.
Äpplen är vackra.
Mer lättätet och vackert tycker jag, om äpplen. Jag har en skål med Ingrid Marie som är så röda och fina och som doftar gott. Får väl äta några såna istället då.
Fina bostäder.
Min mamma bor en stenkast från den här bostaden så när jag åkte därifrån överraskade jag henne med ett besök. Hon bjöd på fika och en pratstund. Vi hjälptes åt att hänga upp lite juligare gardiner i köket och i vardagsrummet, mor torkade fönster och jag strök. Fort och lätt var de på plats! Fint och mysigt. Mamma kan ännu inte tänka sig att vara med på bild, men jag ska nog lyckas övertala henne vad det lider.
Långfredag?
Nåväl. Den här extralånga söndagen då. Det är väl inte helt fel egentligen. Korta dagar vill vi väl inte ha i alla fall. Jag menar, så att det bara svischar till och så är det kväll och så var den dagen borta. Så vill man väl inte ha det nån dag. Jag uppskattar alla dagar. Utom möjligtvis de dagar då jag har mest ont eller mår illa. Men då är det ju inte dagens fel. Då är det skitcancerns fel. Nä, nu tror jag att jag avslutar den här dagen och helgen med att gå och lägga mig. Vi tar nya tag i morgon. Hej hej!
Torsdagsmat på en söndag.
Jag bjöd på vatten till maten och kaffe respektive te efteråt. När vi ätit diskade Jeanette. Vad hon är omtänksam den flickan!
Jag passade också på att hälla ut ett glas vatten på den tjocka ullmattan under bordet. Snabbt fram med handdukar för att torka upp det värsta. Är fumlighet också ett av tecknen på begynnande åldersförvirring? Tillsammans med oförmågan att veta vilken dag det är. Mycket positivt i alla fall att jag inte hällde vattnet över datorn som stod alldeles intill.
Dammråttors och katters stora skräck.
Det var skönt, men lite kallt. Jag hälsade på grannen, som kallade mig för "Tant Åsa" när han sa hej. Han är typ 30 år äldre än jag, så jag låter honom göra det om han vill. Det var samma granne som var så uppmuntrande i somras när Kitty sprungit bort.
Se hur kärleksörten får kämpa i den känslomässiga kylan! Det är en vacker ört med en djuprosa färg som lär betyda tur i kärlek om man har den i sitt hem. Jag plockade inte med mig just dessa, eftersom de står i en trädgård i mitt bostadsområde, och det skulle inte betyda tur i nånting över huvudtaget om jag klampar in på gräsmattan och hämtar med mig de här. Jag får hoppas på tur i kärlek i alla fall.
Jag åkte en sväng på dammsugaren för att få bort de värsta dammråttorna. Städskåpet måste vara min lägenhets mest effektivt utnyttjade yta. Inte ens en liten nagelborste kan bändas in bland grejorna här.
Katterna ogillar dammsugning. Är det ljudet? Eller själva utseendet på apparaten? Det är ju inte så att de har några traumatiska minnen från en blodig dammsugarattack. Eller att de fått en dammsugare på tassen vid nåt tillfälle. Det är inte heller så att de tvingats hjälpa till här hemma tidigare så att de flyr av det skälet. Hur kan det komma sig att katter som regel är så förskräckta inför mötet med det här städhjälpmedlet? De låg under var sin kudde i var sin säng och kom inte fram förrän det varit tyst en lång stund.
En himmel i mig.
När jag blundar ser jag färger och mönster.
Insidan av ögonlocken är en gigantisk bildskärm
med vidvinkelfunktion.
På mörk botten visar sig de vackraste
indigo och violetta fyrverkerierna.
En himmel i mig.
Med ett budskap.
Jag får svindel.
I mitt huvud pågår ett ständigt resonemang,
ett samtal.
Men jag vet inte om det är ett minne
eller en dagdröm.
En fantasi
eller en verklighet.
Men det är aldrig tyst.
Är jag galen
eller den enda som är normal?
Åsa, november 2010
Förvirrad och fikasugen.
Trots att jag inte mådde särskilt bra på eftermiddan i dag, såg jag fram emot att åka iväg och uppvakta Carina och Tore i deras nya hus. De har under hösten renoverat Tores mammas hus och flyttat dit. Både Carina och Tore fyllde år mitt i tapetserings- och flyttstrulet och beslutade att vänta med firandet till allt lugnat ner sig. Tills idag. Lördagen den 20 november. Trodde jag.
Då jag inte besökt det nya hemmet tidigare, hittade jag inte rätt direkt utan bara till Hembygdsgården intill, och ringde från dess parkering för att få vägbeskrivning den sista biten. "Hej!" svarade Carina. Är du här?" "Ja, jag hittade inte ändå" sa jag. "Men ... det är nästa lördag!" utbrister Carina "Om en vecka!" Jäklar, tänkte jag, och vände bilen medan vi pratade. Jäkla skit. Men min första tanke var ändå att det var HON som misstagit sig. Va! Kan du fatta? Carina hade inte alls tid att få besök av mig just nu, så det var bara att åka iväg hem igen. Fan vad snopet! Jag som längtat efter lite gofika och att träffa mina trevliga vänner en stund. Ja ja. Nästa lördag alltså.
Men, en sista sak vill jag säga. Ha på dig reflexer där ute. Det kan vara en förvirrad och fikasugen kvinna som är ute och kör.
Kattastrof.
Det Kitty gör med just den här, är att hon ibland hörs jama i andra änden av lägenheten och så kommer hon springande med den här lilla musen i munnen och levererar den till mig. Precis som hon gör när hon lagt ner nåt byte utomhus. Det är bara med den här trasiga lilla rosa figuren som hon gör så här. Urgulligt tycker jag! Jag har letat i butiken där jag köpte musen för att köpa en till, men inte hittat nån. Det kan ju bli kattastrof om den ramlar sönder helt och inte går att laga längre - eller jaga längre. Himmel vad fyndig jag är idag!
En påminnelse om den kamp som pågår.
Stilen är enkel och passar till allt, och jag har kommit att tycka så mycket om det. Egentligen skulle jag inte ha valt det, om jag stod där i butiken och skulle köpa ett smycke åt mig själv. Det liknar inget halsband jag redan har. Just därför är det nu en favorit och i stort sett det enda halsband jag har på mig när jag pyntar mig lite.
Tyvärr märkte jag efter ett tag att silvret mörknade så fult. Jag skaffade silverrengöring och putsade och hade mig, men det blev inte mycket bättre. Flickan i butiken som sålt smycket sa att det ibland är så, nån slags kemisk reaktion i kontakt med huden. Ja, inte är det så konstigt, med tanke på all skit som tillförs kroppen som ammunition mot cancermonstren. På så sätt blir halssmycket dessutom en påminnelse om den kamp som pågår.
Lättad.
Juleskum.
Aj aj kapten!
Jag ser det som att det är jag som styr cancerskutan, även om jag inte alls vill åka iväg på den här resan. Jag vill hellre sitta i kaptenshytten än i pannrummet under däck och inte se vart färden går. Genom kunskap kan jag åtminstone väja för de värsta grunden och kanske kan jag, om jag lär mig läsa sjökortet, hitta den smidigaste vägen till öppet vatten. Jag vill inte bara åka med utanvill hellre känna mig delaktig i planeringen av den här resan som bara har ett mål.
Precis som Nalle.
När Sara var hemma igen upprepade jag mig genom att lägga mig under samma filtar i samma soffa igen. Eftersom jag sovit så mycket räknade jag inte med att vara så trött när det sen egentligen var sängdags, men där tog jag fel. Jag såg på TV ett tag innan jag lade mig i sängen och somnade omedelbart och sov hela natten. Lite oroligt dock. Klådan gjorde sig påmind flera gånger, trots piller, men det var inte värre än att jag låg i nån slags slummer och kliade mig och somnade sen ordentligt.
Hur kan jag vara så himla trött? En dum fråga egentligen ... men det är viktigt att lyssna på kroppen och det gör jag. Det är synd bara, att man inte kan sova ända tills i mars eller så när det börjar bli ljusare och varmare ...
Lurad?
Jag har ätit lunch. Rester. Direkt ur plastburken. Framför TVn. Uppvärmda chicken-nuggets med ris, en klick bregott och sötsur sås. En sådär upplevelse. Men jag spar in disk och tid och energi. En järntablett och en vitamintablett tog jag till efterrätt.
Jag diskade bort omedelbart och snyggade till i köket. Se så diskbänken blänker!
Sängen är bäddad så jag får inte lov att återgå till den, fast jag känner mig sugen på det.
Så här på eftermiddan får man lägga sig i soffan istället. Där är det alltid förberett för ett anfall av trötthet.
Ja, då är allt i ordning för en eftermiddagsvila. Men jag ska inte sova, jag ska bar ...zz...zzzzz...zzzzzzzzzzzzz
Ett stort knäckflarn för två.
Min goa vän Carina och hennes Tore har under hösten både flyttat och renoverat sitt nya hus. Vi har inte haft tid att träffas och knappt ens pratats vid på alldeles för länge. Vi bestämde att ta en fika tillsammans på UH på onsdagskvällen för att stämma av vad som hänt sen sist. Jag åt en "grovis" och tog som vanligt en kopp te. En grovis är en smörgås som har ost, kalkon, både färsk och torkad tomat och pesto. Mycket gott. En liten liten droppe av en teklunk hamnade i luftstrupen istället för i den andra strupen och fick mig att hosta tills jag grät och jag fick sitta och harkla mig resten av fikaträffen. Carina valde en annan god och nyttig macka med keso och till efterrätt ett stort knäckflarn. Hon delade systerligt sitt flarn med mig. Tack för det, Carina och för en trevligt pratstund!
Innan fikadejten hann jag med att kika lite i några affärer och köpte en svart långärmad bastop för 99 kronor på H&M. Inte särskilt spännande shopping, men en billig och bra vardagstop var precis vad jag behöver.
Jag blev frusen på stan och skyndade mig hem för att byta om och krypa in i bekvämare och varma kläder. Martin tittade in och fick tillbaka House-filmerna jag lånat och han satt och pratade en stund också. Tack för lånet Martin!
På TV kunde jag på kvällssidan sen se Bönderna fortsätta se roliga ut och innan Greys Anatomy var slut hade jag fått upp värmen i fötterna och jag tycker nog att dagen var ganska trevlig.
Tom låda?
Jag var så ivrig inför att skicka paketet till Emma i USA. Blanketten fylldes i efter konstens alla regler och lådan fylldes med gåvor och stängdes noggrant. Jag kunde föreställa mig hur hon sen öppnade det, där på andra sidan jorden, och såg innehållet och hur glad hon skulle bli. Jag tänkte mig att hon står på knä på golvet med den öppna lådan och allt fyllningsmaterial framför sig. Och att hennes ögon strålade av förväntan. Jag tyckte jag fick iväg det i god tid och tjejen på Kvantums närbutik såg på skärmen att det skulle vara framme i USA ungefär den 10-12 november. Och Emmas födelsedag är den 13. Perfekt.
Idag är det den 17e. I Sverige. Hos Emma ligger man 9 timmar efter, så hon har väl den 16e ännu ett tag. Och inget paket har kommit fram. Så himla trist. Paketet från fadern med familj kom fram som den skulle redan förra veckan, men inte mitt. Jag är jättebesviken.
Denna information kan man se om man spårar paketet på postens hemsida. Fem (5) dagars tullbehandling! Har de slitit upp alla presenterna och letat efter bomber? Har de låtit knarkhundar sniffa och dregla sig igenom de ätbara gåvorna? Vad har hänt sen den 14e då? undrar jag. Är det överhuvudtaget något kvar för Emma att ta emot? Kanske paketet är tomt när det kommer fram. Eller så har de bestämt sig för att paketet är en risk för amerikanska staten och att det ska tillbaka till Sverige. Till avsändaren. Mig. Som i så fall får betala frakten en gång till. Ja, det återstår att se. Fortsättning följer.
| Datum | Meddelande |
|---|---|
| 14 nov kl 08:45 | Utlandet, Försändelsen har exporterats |
| 10 nov kl 18:33 | Utlandet, Under tullbehandling |
| 10 nov kl 18:32 | Utlandet, Försändelsen har sorterats |
| 8 nov kl 07:17 | Posten, Försändelsen har exporterats |
| 8 nov kl 04:37 | UPK Malmö, Posten har tagit emot försändelsen |
| 8 nov kl 04:32 | Malmö, Sorterad |
| 4 nov kl 19:23 | Ånge, Sorterad |
| 4 nov kl 14:24 | Örnsköldsvik, Posten har tagit emot försändelsen |
| 3 nov kl 16:25 | ICA Kvantum Örnsköldsvik, Posten har tagit emot försändelsen |
3 nov kl 16:25  |
ICA Kvantum Örnsköldsvik, Inlämnat efter sista inlämningstid. Försändelsen kan bli försenad |
Omedelbar reaktion.
Jag har märkt att om det är tillräckligt lugnt och mörkt omkring mig skulle jag kunna sova hur länge som helst. Efter en tur på Willys för att handla lite frukt och godis och glass och annat en flicka måste ha, blev jag med ens så illamående och trött att jag måste lägga mig. Och somnade förstås. I flera timmar. Tills telefonen ringde. Som tur är blir jag oftast väckt av nåt, för annart skulle jag väl ha sovit hela kvällen eller ännu längre.
Ibland tror jag att jag blir illamående när jag egentligen har ont. Kanske är smärtsignalerna så avtrubbade och skruvade att kombinationen med starka värktabletter gör att jag inte får ont utan mår illa. Jag minns att det var så efter en operation tidigare.
Att bära tre kassar mat och annat från affären är ingen bra idé. Jag känner oftast inget genast utan får straffet efter en stund. Eller nästa dag. Det beror på. Idag fick jag omedelbar reaktion. 
En grundutbildning.
När jag skilde mig, var tjejerna små. 2-3 år bara. Vi flyttade till en lägenhet som låg granne med det dagis flickorna skulle börja på, vilket var viktigt då jag inte hade någon bil. Lägenheten var nyproducerad och vi var första hyresgästen. Väggarna var oborrade och det yrde fortfarande runt byggdamm när vi flyttade in.
Det är tufft att vara nyskild, arbeta heltid och ha hand om två små barn alldeles själv. Fadern träffade från början sina döttrar bara varannan helg. Sara fick problem med nästäppa och doktorn trodde att hon var känslig för dammkvalster. Att våttorka golven var att föredra framför dammsugare, fick jag veta. Så varje kväll, när flickorna somnat, dammtorkade jag alla ytor och golv för att Sara skulle må bättre. Hon fick också en nässpray som underlättade andningen betydligt.
Den första tiden var fruktansvärd. Jag kände mig ensam med en omöjlig uppgift. Jag slet och kämpade och var ledsen och trött. Jag klarade inte detta ensam. Lösningen på mitt problem fanns närmare än jag trodde. Till min hjälp fick jag två små helt underbara töser på 2 respektive 3 år. Och jag satte dem i arbete. Från början var det givetvis mer arbete för mig än hjälp, men barn lär sig snabbt om det är roligt och man måste naturligtvis gradvis anpassa uppgifterna efter barnens mognad.
De fick lära sig att hjälpa varandra, när jag inte fanns tillgänglig. Att det var viktigt att vi, som är en familj, hjälps åt och samarbetar. Att vi alla fyller en funktion och att utan nån av oss funkar det inte.
Nä, det är inte barnarbete att man ger ansvar till ett litet barn. Det är inte att skona barnet, när man låter dem slippa. En 2-åring kan hjälpa till med att vika tvätten, om man till en börja struntar i hur det ser ut i linneskåpet. En 3-åring kan duka till måltid med en vuxens guidning. Sara och Emma såg det som helt naturligt och vi var tillsammans hela tiden. Varför ska jag sysselsätta dem med leksaker och sånt för att kunna skynda mig iväg och göra hushållsuppgifter när vi kan göra allt tillsammans? Städning, matlagning, allt. Det är väl bättre att de får vara med och lära sig. Sara fick skära ihop en sallad när hon var 3-4 år gammal. Jag trodde inte hon skulle skära sig på matkniven, men det gjorde hon. Ingen fara! På med ett plåster bara! OK, gurkbitarna var väl inte precis lika stora men vad gör det? Hon lärde sig snabbt.
De fick tidigt ansvara för sina kläder. Välja vad de skulle ta på sig. Det blev lite tokigt ibland. Kanske baddräkt under tröjan och byxorna. Vad spelar det för roll? Från början lade jag fram på kvällen vad de skulle ha på sig, men snart ville de själva påverka valet och snart tog de hand om hela processen själva. De fråga mig om det var kallt och anpassade klädvalet efter mitt svar.
Att gå och handla mat är en mardröm i många familjer. Ungar som ligger på golvet och skriker och vill ha godis är en skräckvision för vissa. Sara och Emma fick lära sig att deras hjälp var viktig när vi handlade. De fick lära sig se skillnaden på ett fräscht och ett dåligt äpple på fruktavdelningen och fick styra kundvagnen (den lilla då) och ansvara för inköpslistan. Barn lär sig så himla snabbt och mår bra av vara delaktiga.
När de började i skolan var det självklart de själva som ansvarade för att skolväskan var packad och att man var väl förberedda för nästa dag.
Som vuxen och förälder fanns jag alltid och övervakade och hade koll, men ingrep bara när det var nödvändigt.
Jag har curlat för mina barn genom att lära dem att de är delaktiga i en familj och att de är viktiga pusselbitar och att de är behövda. Att deras arbetsinsats är viktig, oumbärlig. De har sett det viktiga med att samarbeta och att stötta varandra och att det är naturligt. Och jag ser resultatet idag. Nu är mina döttrar 20 respektive 21 år och är självständiga, empatiska, mogna och väluppfostrade.
Om jag lämnar jordelivet idag, kan jag vara trygg med att mina döttrar har fått den bästa möjliga grundutbildning en mamma kan ge sitt barn och att jag kan lämna dem nu och att de kommer att klara sig alldeles utmärkt.
Jag har inte tillgång till scanner, men har knäppt kort på ett favoritfoto som föreställer Emma och Sara som leker med mina plastkort med recept nångång i början av 90-talet. Hejdlöst roligt verkar de ha och jag känner sån enorm glädje och kärlek när jag ser den här bilden på mina vackra döttrar.
Jag är tacksam.
1999, när jag fick min första diagnos, föll det mig aldrig in att jag skulle dö i förtid. Jag blev inte stressad att snabbt uppleva, resa, älska och ta vara på mina sista dagar. Jag trodde helt enkelt inte att jag var döende. Det berodde inte på att jag inte begrep hur sjuk jag var, jag kände mig bara så säker på att jag skulle leva. Länge.
2008, när jag fick min senaste (sista?) diagnos var upplevelsen en helt annan. Jag förstod, att nu är läget allvarligt. Tiden är begränsad. Nu är det bråttom. Den första tiden genomsyrades av den känslan. Jag hade svårt att sitta stilla. Hade ingen ro i kroppen. Såg aldrig mer än en tredjedel av ett TV-program förrän jag var tvungen att resa mig ur soffan och göra nåt annat. Så var det den första tiden. Tills det verkade som att behandlingarna jag fick, fungerade. OK. Ska jag inte dö ändå? Inte nu? Eller alldeles snart. Nähä. Inte brådis alltså?
Nu tillbringar jag mina dagar (med vissa undantag naturligtvis) hemma. Jag skriver, läser och fotograferar. Tar en promenad, åker och handlar, träffar en vän. Tar det hur lugnt som helst. Jag känner mig lugn.
Jag har försökt komma på något som jag absolut måste måste göra innan det är för sent. Innan jag inte orkar. Något jag skulle ångra om jag inte åtminstone försökte ge mig på. Nån plats jag helt enkelt måste se. Eller något jag känner att jag vill uppleva för att inte allt ska kännas misslyckat. Men, hur jag än funderar, kan jag inte komma på något. Det finns inget måste. Det finns flera om det är läge för det. Och nån enstaka ganska behövligt. Kanske också en jag drömmer om att. Men inget jag skulle ... dö för.
Jag har fått två underbara och fina döttrar och sett dem bli vuxna. Jag har älskat och blivit älskad. Jag har skrattat och gråtit. Jag begär inget mera. Allt som sker i framtiden är en bonus som emottages tacksamt. Mycket tacksamt!
Min egen bostad.
Magkänslan. När jag kommer in i en ny lägenhet och ser mig omkring, vet jag om det är rätt. Någonstans i magtrakten bekräftas att det är ett hem - mitt hem - eller bara en tom lya som någon annan ska bo i.
Jag försöker att sakta mentalt förbereda mig på att lämna den här lägenheten och flytta. Det ska gå. Jag har gjort det förut. Det är görbart.
När jag flyttar slipper jag vissa grannar som jag stör mig på. Hälgångarna. Och de som inte använder handtaget när de stänger dörren. När jag flyttar får jag en ordentlig rensning av grejor och lägenheten jag kommer till är (förhoppningsvis) välstädad och fräsch. När jag flyttar får jag billigare hyra och slipper se hur sparslanten försvinner. Det finns en hel del fördelar med att byta boende också.
Jag ber nu om den bostad som är förutbestämd att bli min, och jag är tacksam för att det sker nu!
Något sött!
Den här bilden är från Kittys första sommar 2009 när hon utforskar djungeln i närområdet. Är hon inte söt så säg?
Bilden deltar i Alexandras Måndagsinspo - Tema: - något sött.
Söndagsmiddag.
Min söndagsmiddag. Fullkornspasta med tomater, kapris och riven västerbottenost. Nåja, det går fort att laga i alla fall.
Eureka!
Jag har bloggat om det tidigare. Att jag fått rådet att skriva för att "få ur mig" det jag har på insidan. Man har också sagt att jag kan försöka få ur mig bilderna jag har, genom att måla. Och jag har försökt. Jag har skaffat färger, både akvarellfärger och oljefärger och kol. Jag har köpt papper och annat material och jag har verkligen försökt. Men inget kommer ut. Det blir platt och meningslöst och det händer ingenting i mig.
Men jag haar ju redan ett utlopp för mina bilder. Det slår mig nu. Vad trög jag är! Det är ju fotografering det handlar om! Jäklar vad jag är trögtänkt! Konst och uttryck måste inte vara på en duk eller en skulptur. Jag har alltid ansett mig vara öppen för det mesta, tolerant, fri. Att jag inte är låst vid ett visst sätt att tänka. Och så tänker jag inte ens på att fotografering är ett sätt att uttrycka sig på. Mitt sätt. Åh, vilken lättnad. Nu har jag det. Bloggen, med foton, är mitt sätt att uttrycka mig. Min konst. Välkommen till mitt galleri!
Grattis Linda!
På mitt vis, som vanligt.
Jag vet att det inte är någon plikt jag har, att blogga. Jag har inte åtagit mig att skriva varje dag eller varannan. Det är heller inte någon annan som bestämmer hur långa inlägg jag ska skriva eller om jag ska ha foton med eller inte. Allt det bestämmer jag själv. Jag gör precis som jag vill. Det är ju det som sätter den personliga prägeln på varje blogg. Att den speglar den som skriver.
Även om ingen dikterar hur jag ska blogga kan jag känna att jag ibland dröjer för länge med mina inlägg. För mina läsares skull. Några stycken verkar det vara. Kul! Fast när jag tittar efter skriver jag ju faktiskt varje dag. Det är väl för att jag själv, när jag föjer en blogg, kan vara lite otålig att få veta fortsättningen, om du förstår. Det är kul med täta uppdateringar. Däremot är det inte kul med oinspirerade inlägg som verkar nedkrafsade (kan man krafsa med tangenter?) i all hast, bara för att. Nåväl, här levererar jag nu dagens första inlägg. På mitt vis, som vanligt.
4 saker.
Jag tjyvar en idé igen,från en annan blogg. Den kallas Fyra saker.
Fyra TV-program jag ser:
* Glamour - Jag har sett den såpan ända sen i slutet av 80-talet, i perioder, och kan inte slita mig.
* Biggest Loser - Jag fascineras och imponeras över hur kilona rasar och förvandlar människorna totalt.
* House - Det är svårt att inte älska den här svårälskade läkaren.
* Greys Anatomy - Jag behärskar numera hjärnkirurgi med ena armen bakbunden.
Fyra saker jag gjort idag:
* Ätit tårta - Jättegod! Med valnötter på.
* Handlat - Fick köra till flera affärer för att få tag på just rätt ostbågar, de som är extra stora.
* Bloggat - Gör det bevisligen just nu.
* Kelat med huskatterna - Det är kärlek det!
Fyra saker jag längtar efter:
* Sommar och värme - Ja, jag vet att det är långt dit, men det är så kallt och mörkt och tråkigt nu.
* Rocky Road-glass - Jag tar en bit nästan varje kväll. Gillar marschmallows.
* Emma - Hon är förstås ingen sak, men jag saknar henne.
* Kärlek - Det kan man inte få för mycket av.
Fyra saker på min önskelista:
* Nemi - Jag vill ha fler Nemi-böcker. Hon är så finurlig och får mig att skratta.
* Resa - Thailand eller kanske Masesgården i Leksand.
* Lägenhet - En trea i stan för 5 000/mån.
* Mysk - Det är nästan slut på min myskolja. Det får inte ske.
Andra saker jag längtar efter och som också finns på min önskelista är Fred på jorden och att Jag ska bli frisk, men det så självklart att jag inte ens tar upp det.
Grattis Janne!
Utsikten är sagolik även på vintern. Min syrra och hennes man bor på en ö och så här ser vyn ut från deras fönster.
Jag kunde inte gå förbi den här vackra orkidén utan att ta en bild. Är det inte förunderligt hur blommorna är mönstrade? Och precis som med stjärnorna, är det inte två som är likadana.
Puss och kram och grattis, Emma!
Ren från topp till tå.
Jag har tillbringat eftermiddagen tillsammans min gamla vän Rosie i paradiset. Eller ... snarare på Paradiset - Bad, spa och sauna, som det heter. Först låg vi i en varm och skön saltvattensbassäng med dämpat ljus. Aaahhh! Inga andra badare var där just då. Perfekt!
Den här delen av Paradisbadet är helt nybyggd och mycket fräsch. Vi tog god tid på oss och pratade länge och låg och bara myste i de olika avdelningarna.
Det här är en slags massage för fötterna som man får genom att gå på stenar av olika storlek. Jag lovar att de minsta gjorde ordentligt ont i fotsulorna! Och det var en himla tur att det fanns en ledstång att hålla i för att på så sätt avlasta så att tyngden blev mindre. Men vackert är det definitivt! Så fina stenar!
Den klassiska bubbelpoolen finns också, liksom en lite mer annorlunda stol ...
Jag har inte varit så imponerad av Paradisbadet tidigare, men efter höstens nyheter gillar jag stället bättre och bättre. Jag är ju inte så intresserad av att åka rutschbana men saltvattenskaret och bubbelpool kan jag göra så där en par gånger i månaden i alla fall. Vi avslutade i ångbastun med inpackning i håret, så nu är jag en vacker, ordentligt uppblött och trött tjej. Mycket trevligt Rosie! Det här gör vi om. Tack!
Dagens solstråle nr 1.
Igår tänkte jag skriva om min eftermiddag och kväll, men saknade inspiration helt och när jag läste igenom inlägget för att publisera det, raderade jag det istället. Såå ointressant, kändes det. Jag drar en kort sammanfattning nu istället.
Jag skjutsade mamma på affären för att helghandla. Clementinerna var små och så ogoda ut, men jag köpte några ändå. Jag kan inte var utan frukt en endaste dag.
Sen åkte jag in till stan. Kappahl har skickat ut kuponger som jag tänkte eventuellt utnyttja. En stod det GÅVA på. Sånt lockar kunder. Gratis är gott! Men alla gåvor var slut. Det gällde bara det 100 första kunderna, och det ville Kappahl inte informera om på kupongen. En annan kupong var på 50 kr. Den använde jag till att köpa svarta strumpbyxor som var så mjuka att jag inte kunde stå emot dem. Det stod att materialet var MODALmix. När jag skulle betala, saknades plötsligt det lilla tillfälliga medlemskortet. Men kassörskan sa att det gör inget. "Det behövs inte för detta köp. Du kan dra det när du hittar det bara för att du sen ska kunna få erbjudanden och sånt. Det kortet är inte viktigt. Vi drar istället ditt MedMerakort så registreras din bonus." Sa hon. OK sa jag. Och gick åt sidan för att leta igenom min plånbok, min handväska och mina kassar. Men medlemskortet var borta. Hur kan det bli så? Jag stod ju och höll det nyss! Jag gick tillbaka och frågade kassörskan och det verkligen inte ligger något kort kvar på disken, som har hakat fast vid nåt och ligger där under nåt annat. "Näää då" sa kassörskan. "Det ligger ett kort där borta på golvet" sa en kund. Och minsann. Där på glovet låg mitt medlemskort. Då var det en helt annan kassörska som gjorde mig uppmärksam på, att jag får 25 % rabatt på varan om jag visar mitt medlemskort. Det tänkte tydligen den första kassatjejen inte berätta något om. "Jag ska öppna den här kassan, och hjälpa dig med det" sa den snälla kassörskan. Och så fick jag tillbaka 37:50. Tack! Det är mycket pengar när man inte inte arbetar. Och rätt ska vara rätt!
Ett särskilt TACK alltså till Jenny på Kappahl i Örnsköldsvik, som gjorde sig besvär att hjälpa mig när hennes kollega inte gjorde det. Jag kände mig nöjd som kund när jag gick och det var Jennys förtjänst.
Och så blev Jenny på Kappahl den första att få utmärkelsen Dagens solstråle av mig. Grattis! Och fortsätt hjälpa till med ett leende som du gör!
Du kan lita på mig.
Det som väckte mig var att jag bet mig själv i tungan hårt och bestämt. Det gjorde ont ont ont och tårarna började rinna på mig. Jag kände blodsmak i munnen och jag kände efter försiktigt med fingret i munnen om tungan var helt i trasor eller hur det låg till. Men det var inte så illa som det verkade först. Ett sår och ett märke efter en tand syns i kanten av tungan på vänster sida. Att bita sig i tungan gör ju ont och det blöder ju lätt. Jag funderade en stund på hur detta kunde ske. Jag låg ju och sov, för sjutton!
En teori är att jag drömde något som fick mig att "bita ifrån" av något skäl, men när "detektiven" i mig satte igång, kom jag på fler ledtrådar och storyn blev yvigare. Jag brukar ju vakna, ibland under natten men nästan alltid på morgonen, och ha ont i muskler och leder. Jag känner mig stel och öm. Jag får räta ut fingrarna för det känns som att handen varit knuten och jag vill också räta på kroppen och sträcka ut musklerna överallt. Kan det vara så att jag får kramper när jag sover? Jag känner inte igen det från mitt vakna tillstånd och jag tycker det låter läbbigt om kroppen får såna spasmer att jag till och med biter mig själv så att jag blöder!
Nästa projekt blir att lusläsa Fass och se om detta kan vara biverkningar från nån av de läkemedel jag får i mig. Det får ju verkligen inte vara något annat, och värre ...
Min onsdag timme för timme.
Ett foto varje timme, hela dagen! Jag har knyckt idén från andra bloggare. Så här såg min onsdag ut:
En, eller kanske blev det två koppar välling och några pepparkakor. Morgontidningen, ÖA, och TV4s Nyhetsmorgon. Jag har köpt en ny sorts välling, men doserade som jag brukar dosera med den andra sorten. Resultatet liknade mest mannagrynsgröt. Jag spädde med vatten och fick till slut välling för ett helt kompani. 
Morgontoalett. Borstning av tänder och hår och smörjning av ansikte och händer. Huden har blivit så otäckt torr och osmidig på senaste tiden. Alldeles säkert en fråga om östrogenbrist och stigande ålder. Jag har testat en massa olika produkter för "hy som fått fina linjer" eller "hy som fått ålderstecken". Det enda som händer är att jag betalar en massa pengar för krämer som inte håller måttet. Jag ska gå över till Miniderm igen. Huden blir mjuk och go till ett vettigt pris.
Bloggkoll. Jag går igenom min lista med bloggar som jag följer och är intressad av. Skriver några kommentarer och besvarar några mail. Bloggkollen kan ta allt ifrån 10 minuter till flera timmar. Helt beroende på hur mycket tid jag har. Idag väntar jag besök så jag skummar och kollar lite översiktligt. Kanske återkommer jag senare.
Fika. Min vän Christina trotsar snövädret med sin 4WD och vi fikar och pratar. Te och smörgås med ost och tomat. Enkelt! Lite citronpeppar på min macka. Gott!
När man, som jag, inte har diskmaskin, måste man hålla undan i köket för att inte bli översvämmad med smutsig disk efter ett tag. Det blir väldigt lite disk när jag är ensam. Då diskar jag inte varje dag ens.
Snöandet fortsätter, och grannens cykel behöver nog dubbdäck för att ta sig ut ur snödrivan. Jag vet att många cyklar trots att det kommit snö och är kallt. Imponerande! Jag cyklar inte ens på sommaren. Jag gillar inte cykling. Men, jag äger faktiskt en cykel. Den rullade senast sommaren 2009.
Slänger soporna. Hushållssoporna och små fynd från katt-toaletten slängs i den fint anordnade återvinningsstationen som finns på området. Det finns uppsamling för glas, metall, tidningar etc. 
Damage control. Jag passerar parkeringen på vägen tillbaka och ser att "lilla pärlan" behöver få hjälp med att ta bort snön. 
Säsongens första bilsnöröjning. Än så länge är det nästan lite kul att borsta bort snön. Men, snart nog tröttnar jag på det. Med råge. Torkarblad för glasögon hade varit en bra grej denna dag.
Borstning av biltak. Borsta borsta borsta!
Sa jag borsta? Det känns som ett evighetsgöra. Det snöar så mycket, att när jag är klar med bilens ena sida får jag gå runt och börja om med den andra igen ...
Och flingorna fortsätter att dala mot Moder Jord. Jag tycker att det är jobbigt innan vintern har kommit igång på riktigt. När det snöar ena dagen och smälter bort nästa. Ömsom slask och kyla. Får man önska? När snön väl har kommit vill jag att den ska ligga kvar. Den 1 december kan jag tänka mig som startdatum. Två decimeter snö räcker. Fem minusgrader är lagom. Och så vill jag ha vår den 1 mars igen. Och då ska all snö bort samma dag. Uppfattat? Bra!
Onsdagen den 10 november 2010 var en bra dag. Jag har haft trevligt och inte haft särskilt ont förrän lite värk nu på eftermiddagen, men jag är trött som vanligt. Jag har inte vilat alls idag. Om jag får sia, kommer kvällen att sluta i soffan, med bönderna och Greys Anatomy innan jag går till sängs. Jag hoppas att jag kan slita mig från TVn tidigare än jag brukar. Jag är ju så himla trött på morgonen. Om jag lovar här och nu att jag ska gå och lägga mig senast halv elva, måste jag ju hålla det, eller hur? Så får det bli!
Nya vänner.
Jag har redan skrivit om min uppskattning för de uppmuntrande kommentarer jag får till min egen blogg. Men jag har också lagt märke till, att jag blir på bättre humör och känner mig lättare till mods, av att läsa era bloggar och de kommentarer som skrivs till dem. Några bloggar läser jag varje eller flera gånger varje dag och andra hittar jag mera av en slump och återvänder inte igen. Självklart har jag favoriter. Kanske för att sättet att skriva och uttrycka sig, attraherar mig. Eller för att bloggaren befinner sig i ett skede i livet som är extra händelserikt och jag kan bara inte låta bli att se om det hänt något nytt. Det finns inga herrar bland de bloggar jag följer. En tillfällighet? Ingen aning.
Flera av bloggarna jag läser handlar delvis om cancer, men inte alla, och naturligtvis är ämnet tungt, tufft och ibland sorgligt, men effekten är ändå att jag mår bättre av läsningen. På något vis har bloggskrivarna på mycket kort tid blivit mina vänner. Ni som varit med ett tag, ler kanske och tänker att "Jaha ja, så nu har hon också upptäckt det!" Jag är glad för det. Det gör mina tunga dagar lättare och de långa dagarna roligare. Tack!
Den som lever får se.
Jag borde ju nöja mig med att jag inte kan rå för om jag feltolkas, men det är jobbigt när jag får höra att jag är otrevlig eller när jag blir kritiserad för något som inte stämmer.
Kanske är detta ännu ett steg i min utvecklingsfärd, att lära mig att inte bli så sårad av andras problem. Eller så kommer jag så småningom att förstå hur jag ska formulera mig för att bättre passa in. Den som lever får se.
All tid är bra tid.
Jag tillbringar väldig stor del av dagen med att bara vara hemma och med att inte göra något särskilt alls. Nu för tiden är Sara också hemma ofta, och då samarbetar vi en del kring hennes skolarbete förståss, så nu kan man säga att jag gör nåt vettigt i alla fall. Men vanligtvis blir det "inte många knop" en vanlig dag. Att jag inte längre är en "produktiv medborgare" har jag accepterat. Jag arbetar inte längre utan tar tillbaka en del av den skatt jag inbetalt under alla år som arbetsmyra.
Jag kan inte direkt säga att det är nåt som jag vill göra som jag medvetet avstår från eller inte kan göra. Jag har det ganska bra egentligen. Kanske kan det kallas inre harmoni. Är inte det viktigt så säg! Jag känner mig inte stressad att jag måste göra nåt, eller uppleva nåt eller vara någon annanstans än jag är. Det kunde ju i och för sig vara ett bättre läge rent hälsomässigt, men jag är rätt nöjd, tycker jag. Jag kan stund för stund känna efter vad jag har lust att göra och göra det nu eller kanske senare.
Det som är jobbigt är att det går så fort fram. Sommaren var slut i ett nafs. Hösten försvann i nåt blåsväder och nu är vintern här. Svisch! Med lite tur så är det vår när jag vaknar nästa gång, för vintern är alldeles för kall och snöig, tycker jag. Eller ... jag vill ju inte missa nåt ... jag vill inte missa ens den kallaste dagen i januari eller den mest snötyngda dagen i februari. Nä, det är nog så ändå att det är rätt häftligt att leva även på vintern. All tid är bra tid. Är inte det något att brodera på en tavla och hänga upp?
Tack alla rara!
Vad skulle du göra ...
"Vad skulle du göra om du visste att du inte kan misslyckas?"
Robert H. Schuller
Tävling.
Det är mitt personliga motto och ibland får jag en påminnelse om det magiska i det. Jag hittade en Tävling om en systemkamera på en blogg alldeles nyss. Samma dag som jag skrev om min dröm att börja jobba mera på fotografen i mig! Nu gäller det bara att vinna tävlingen också!
Min blivande hobby?
Jag har aldrig vetat vad jag ska svara när jag har fått frågan om vad jag har för hobby. "Nja, inget särskilt ..." har jag svarat. "Jamen, vad tycker du om att göra då?" "Jag vet inte ... jag lyssnar på musik ... och träffar kompisar ... och så" Inte låter det som en särskilt utåtriktad och spännande person det inte. Nu kan jag svara att jag har ett intresse, minsann. Att jag vill lära mig mera och att jag vill utforska och utveckla mina kunskaper i fotografering. Det känns mycket spännande att få se vad detta leder till. Så här ser den ut i ljusrosa utförande, men jag har inte bestämt mig för färg ännu. Jag skulle tro att det blir svart eller silver. Namnet på föremålet för min ömma låga är Casio EX H-15.
 |
Vilket skitgöra!
Hörde sen att något pågick på gården utanför min lägenhet, och genom fönstret kunde jag se två män lyfta ett brunnslock och lysa ner i brunnen. Jag vet inte alls vad de såg eller vad man kan hitta där, men en av dem försvann ner och hade diverse verktyg med sig. Bullret jag hört, kom från en sån där tankbil med en lång slang, en jättedammsugare. Eller SLAMsugare är väl mer korrekt. När mannen kom upp ur hålet släppte man ner slangen istället och snart spred sig den allra vidrigaste stank över området. En del av den vedervärdiga lukten tog sig in till min lägenhet också men doldes rätt bra av mina doftljus, så det var ingen större fara. Värre var det nog för killarna som höll i slangen. Antagligen gick brunnen till husets avlopp, kanske var det ett stopp nånstans som slangkillarna fixade. Vilket jobb! Tänkte jag. Hoppas de har bra betalt. Antagligen hade de söndagsjour och fick rycka ut på kvällen och ordna så att vi som bor här kan fortsätta att spola ner vår skit i toaletterna. Ett glest snöfall inramade den vackra händelsen.
Skomysteriet är löst!
ÖA - Vad gör skorna där?
Gryningsbråk.
Katterna har varit helgalna i natt och tidigt i morse, och de har sprungit omkring och jagat varandra och bråkat så att kattpälstussarna yr kring fötterna när jag kliver upp nu på morgonen. I drömdimmorna nöjde jag mig med att vråla åt dem och hoppades att de skulle avbryta sin kamp och kanske komma till mig istället. Det gjorde de ibland, de kom upphoppande i sängen och liksom frågade vad jag vill, innan de fortsatte sin kamp/lek när de inte fick något svar. Sexkiloskatten gjorde mig illa flera gånger när han hoppade upp på mig från golvet eller gick på ställen på min kropp där jag har ont.
Kanske beror det på detta, och på att jag sovit dåligt, att jag nu har ont i hela kroppen. Det ömmar och värker överallt tycker jag. Kanske går jag bara och lägger mig igen. Det har katterna gjort. De är naturligtvis trötta efter allt bus tidigt i morse.
Får jag påminna om att man kan rösta flera gånger på den man tycker ska bli Årets Mama 2010. Man kan rösta till och med den 8 november.
För de som kämpar just nu.
Mamma ringde och ville bjuda på middag, och det fick hon så klart! En god ugnstorsk med grädde som är smaksatt med kaviar, och kokt potatis och en citronklyfta till det. Gott var det! Tack, mamma, som inte själv ville vara med på bild. Ytterligare en portion fick jag med mig också att äta i morgon till exempel.
Ikväll tänder jag extra många ljus och även marschaller för att minnas de som gått före mig till evigheten. Mina tankar går till mina cancersystrar som kämpat färdigt och de som kämpar just nu.
Kvällens höjdpunkt.
Jag fick också bekräftat för mig en gång för alla, att jag inte tilltalas av dylika arrangemang. Eftersom jag inte dansar är det inte mycket kvar att uppskatta. Det är hög - för hög - volym (det går verkligen inte att göra sig hörd utan att lägga hakan på den andres axel när man pratar med någon. Noll chans till att titta någon djupt i ögonen alltså ...). Hyfsat låga priser i baren får som effekt att folk dricker för mycket. Fast jag tror förståss att de flesta betalar överpriser för de där vätskorna också, bara får att få dricka sig full. Det var en lång kö till baren hela kvällen. Promille alkohol och röstvolym verkar också följas åt. Och mina trumhinnor är känsligare än någonsin. Jobbig kombination kan man säga. Sällskapet var det inget fel på. Vi var elva stycken som var i olika grad glada som följdes åt till Gnistan. Några var helt nya bekantskaper för mig, och sånt kan vara trevligt. Om man är på humör, och om tid och plats är rätt. Alldeles säkert tyckte man att jag var en riktig tråkmåns och stämningssänkare. Det är en beskrivning jag känner igen och accepterar. Jag passade inte in helt enkelt. Och hade mycket riktigt, tråkigt.
Men jag gick inte hem ändå förrän klockan tolv. Jag höll ut rätt länge om jag får säga det själv. Från Gnistan har jag typ tre minuters promenad hem och det kändes enbart skönt med lite luft, även om det var kallt. När jag kom innanför dörren hemma tog jag fram favvoglassen ur frysen, bytte om till bekvämare kläder, sminkade av mig och när jag lade mig i soffan för att se kvällens Idol som jag spelat in, hade glassen perfekt konsistens. Mums! Kvällens höjdpunkt!
När jag lade mig var klockan nästan två, och jag bestämde mig där jag låg i mörkret, för att komma ihåg att påminna mig om att inte glömma att inte betala för att gå nånstans i framtiden och vantrivas. Herregud, jag vet ju vad jag gillar och inte. I fortsättningen ska jag bara ägna pengar, tid och kraft åt sånt som intresserar mig. Så det så!
Kjol, kjol, kjol.
Fredagens vattengympa är avklarad. Paradisbadet var välbesökt idag. Skolbarn med novemberlov passade tydligen på att plaska lite. Markus Näslund gjorde dito. Dock inte i samma bassäng som jag.
För ovanlighetens skull laddar jag nu för att roa mig lite med tjejerna ikväll. En idrottsförening har bjudningsdans på Gnistan, som är en lokal inte långt från där jag bor. Vi ska träffas lite innan, jag och brudarna, och käka lite ost och kex och dricka nåt gott och sen drar vi ner och hör på de eminenta grabbarna i Pink Hink. Den stora frågan är just nu vad jag ska ha på mig. Det är evigheter sen jag var på fest. Jag får göra ett dyk in i garderoberna. Ett glas cider med mycket is är en bra start. Låt se nu då ... 
Det blev en klassiker. Svart top, kjol och svarta strumpor. De blå Foppatofflorna som kan anas längst ner till höger på bilden, är enbart för hemmabruk och fick inte följa med. När denna text skrivs var det inte avgjort vilka skodon som gick på fest, men för den nyfikne kommer informationen i morgon.
Det viktigaste är att ha kläder som man känner sig bekväm i. Det kan vara hur snygga plagg som helst, och det blir fel ändå, om man inte får rätt känsla i kroppen. De som känner mig, vet att det här med kjol är något nytt. Jag har haft jeans hela mitt liv och inte trivts i klänning eller kjol. Det är något som kommit de senaste två åren ungefär. Först var det kjol bara på utlandsresa, sen enbart när det är varmt på sommaren och nu också såväl hemma som på fest och året runt. Kjol, kjol, kjol. Numera hänger det flera stycken i garderoben, redo för att användas.
Min unika resa.
För mig är bloggen å ena sidan en slags dagbok, där jag redogör för händelser och upplevelser och tankar från min högst personliga vardag. Den delen av bloggen är nog mest till för mig själv, och vissa ord och tankar kanske bara kan begripas helt av mig också. Eventuellt kräver det en vidgad förklaring för att en utomstående läsare ska förstå vissa delar av de tankar jag delger. Det är inte alltid nödvändigt för mig att alla förstår varje tankegång helt och hållet. Ett visst mått av censur krävs naturligtvis. Allt behöver inte ventileras och är säkert också helt ointresssant. Sättet jag formulerar mig på är ingen slump. Jag väljer mina ord.
Å andra sidan är bloggen en slags terapi, där jag bearbetar de känslor och tankar som uppstår i den del av mig som har cancer. Den delen av bloggen är nog mest intressant för andra i samma situation, andra med cancer eller andra som är anhöriga med nån som har cancer. Återigen en del av, eller kanske hela egentligen, bloggen är ett utlopp för den kreativa sida som jag uttrycker genom min blogg. Jag experimenterar med mitt språk och mina ord och laborerar med de känslor som uppstår inom mig när jag läser det jag ju faktiskt skriver, men ändå på nåt vis upplever för första gången när jag läser det själv. Jag kan se en utveckling hos mig själv trots att jag bara skrivit blogg i några månader.
Mitt skrivande är mitt, men eftersom jag kastar ut den för allmän beskådan, ut i cyberrymden, får jag acceptera att man har synpunkter på vad jag skriver. Och det gör jag. Jag accepterar att vi tycker olika om vissa saker och jag har aldrig strävat efter att försöka få andra att tycka som jag. Jag tror mig inte sitta med lösningen på svåra frågor, utan respekterar att andra har andra tankar, känslor, farhågor och önskningar än jag. Jag riskerar också att bli missförstådd, och svarar hellre på frågor än att man drar slutsatser som kan vara felaktiga.
Mina tankar är mina och unika och består av det arbete som pågår inom mig. Låt oss kalla det en inre monolog. Eller en resa. Kanske är det så att tankarna och jag har påbörjat en resa där de olika hållplatserna varierar allteftersom min läkning fortskrider eller min inre andlighet mognar. Jag kommer till nya insikter hela tiden och stannar till på nya lärorika anhalter under färden. På min blogg redogör jag för min resa, berättar om de människor och kulturer jag möter och de tankar som uppstår. Jag läser min egen blogg, reflekterar, bearbetar och lär mig av det jag läser. Andra människor omkring mig gör andra resor, och det finns inget rätt eller fel i de upplevelser de gör under färden. De funderingar och slutsatser de gör, är rätt för dem, och leder kanske till nya utvecklande insikter på den alldeles speciella resa just de gör.
Jag är glad för min möjlighet att blogga och uttrycka mig fritt, och jag kommer att fortsätta göra det, på mitt sätt.
En liten kattbrottsling och ett trevligt samtal.
Kitty har roat sig med att klösa bort en stor bit av tapeten i mitt nyrenoverade sovrum. Jag antar att det är hon. Jag såg ju faktiskt inte när brottet utfördes. Men Tarzan har inte hittat på sånt ofog på närmare åtta år eller så. Kanske var det en lite fluga eller nåt som fångade hennes intresse, eller så var det för att jäklas. Man vet aldrig med katter. Dumma Kitty! Hon är väl understimulerad nu, kan jag tänka mig, när jag inte längre låter henne gå ut. Hon har aningens mera energi än den gamla kastrerade Tarzan, som lika gärna ligger och sover och tycker att det är för kallt ute numera. Ja, den totala notan för katthållning är inte liten ...
Ägnade även en del av dagen med att stötta Sara i hennes skolarbete. Det är kul att plocka fram gamla dammiga kunskaper och bidra med något. Än gör man nytta!
Ett tillägg till ett inlägg som ett svar på en kommentar.
Självklart upplever jag kärlek från mina vänner, min familj och andra. Jag älskar också, för egen del, såväl människor som djur. Det jag pratar om är en mäktig saknad som ibland kommer från djupet av mig och som grundar sig i en avgrundsdjup besvikelse och en rädsla för att leva ensam nu när jag har det så här svårt. Jag vet att allt inte löser sig automatiskt bara för att man har en partner, men jag tror att det skulle vara en hjälp för mig att orka med min jobbiga situation. En man vid sin sida är kanske en trevlig bonus när man är frisk, men ett ovärderligt stöd när man lider av en svår sjukdom. Det handlar om en önskan om att dela smärtan med nån, och därmed göra smärtan mindre. Det handlar om att dela vardagsglädjen med nån, och därmed göra glädjen större.
Varför ska jag sträva efter att inte behöva kärlek? Varför är det bra, eller kanske bäst, att klara sig ensam?
Små gula glädjeämnen.
Jaha, då börjar vi närma oss lussebullesäsongen. Och visst finns bröden att köpa i både butiker och i bagerier redan nu. Jag älskar saffransbröd i alla former! Jag tycker dock att det är alldeles för lite russin i dem. Saffran är även gott i matlagningen, i riset i paellan och som smaksättning i en gräddsås till fläskkött eller kyckling. Prova! Innan jag ens hade plockat upp matvarorna när jag handlat, hade jag slukat en av katterna.
Nu har jag fått svamp också ...
Det är "så där" idag. Jag vaknade, vid kvart-över-åtta-tiden som vanligt, och åt min grötfrukost sittande i soffan vid TVn. Sen flyttade jag lite på mig bara, till där kuddarna och filtarna ligger, välte omkull mig, och somnade om. Jag mådde lite illa och var trött. Förmodligen beror väl det ena i alla fall på att klockan var halv två innan jag släckte på tisdagskvällen ... natten. Onödigt sent, jag vet. Nåväl. Jag sov i flera timmar, och kände mig mycket bättre när jag vaknade. Tog en kopp te då, och några smörgåsar efter en stund, och nu är illamåendet borta också.
Goa fina Christina kom förbi och lämnade av en burk med läckra trattkantareller som hon plockat och torkat. Vilken delikatess! De blir förmodligen frästa och lagda på en smörgås eller en del av en stuvning på en omelett nån dag. Jag ska meddela vilket. Tack snälla!
Jag tar mitt straff.
Det finns en bild i mitt inre. En symbol eller manifestation för hur det skulle bli i framtiden för mig. *skrattar till* Det är en naiv bild men jag har inte valt den. Den kom bara en dag. Bilden föreställer mig och en man. Min man. På bilden skrattar vi och skakar mattor. Det blåser och vi skrattar och skakar mattor och våra ögon lyser av kärlek. Det är den bild som finns i mitt huvud. Den bild som gör sig tydlig när jag tänker på kärlek. Det som jag trodde var min framtid. Inte trodde. Jag var säker på det.
Jag hör och ser andra i tvåsamhet. Två är de. De andra. Två om kärleken. Om sorgen. Om glädjen. Om lusten och om nöden. Två är de. Men jag är en. En om allt, om sorgen, glädjen, lusten och nöden. Allt det, är jag en om. Och jag vet inte varför.
En tanke slår mig. Är det kanske så, att jag redan använt den mängd kärlek som var mig tilldelad? Har jag slösat bort den på något onödigt eller på någon som inte förtjänade den? Kanske har jag handskats alltför ovarsamt med kärleken i mitt liv och därför vågar man inte anförtro mig mer av den varan? Så kan det vara. Kärlek är ju en dyrbar och skör pärla och jag har nog inte respekterat den som jag borde. När jag rannsakar mig själv stämmer den teorin ganska bra. Och i så fall förtjänar jag mitt öde. Jag tar mitt straff. Och accepterar det ödmjukt.
Mycket mycket värre.
Ett förvånande uppvaknande.
Behandling nr 33.
Jag var beredd på att sitta och vänta en stund och dukade fram några tidningar, en kopp choklad, ett äpple och en Japp, men det dröjde inte länge förrän droppet var igång. Det tar ju sen inte mer än en kvart ungefär och så var det dags att knäppa upp byxorna. Dagens behandling var den andra med den nya dubbla dosen Faslodex. En i varje skinka alltså. Inga problem, det gick fort och lätt. Återstår nu att se om jag reagerar lika starkt på denna behandling som på den förra. Den kvällen låg jag ju på rygg i soffan, så stel och tung och så svag och trött att jag nästan inte förmådde komma på fötter tillräckligt länge för att kunna lägga mig i sängen. Men jag ska inte gå saker och ting i förväg nu.
Och så var ännu en motattack på cancermonstret avklarad! Måtte den ta riktigt riktigt gött!
Dagens solstråle.
Jag får dagligen stöd, hjälp och uppmuntran av min familj och mina vänner och andra omkring mig. Jag hoppas att de vet att jag är tacksam och att det betyder mycket för mig. Det kan inte sägas nog ofta att jag inte klarar den här vidriga situationen utan mina vänner.
Men de andra då? Även okända människor påverkar mitt mående. Främlingar jag möter om dagarna här och där, är också en del av mitt liv. Det är stor skillnad att mötas av ett leende jämfört med en sur min när man kommer in i en butik till exempel. Även om expediten bara gör sitt jobb ser man ibland det där "lilla extra". Någon som anstränger sig mer än hon eller han behöver för att vara hjälpsam. De är de jag vill uppmärksamma nu. Trapphusstäderskan, parkeringsvakten, busschauffören eller främlingen på gatan. De som gör något mer än de absolut måste, är mer vänliga, hjälpsamma, mer leende. De som sprider mer kärlek helt enkelt och positiv energi. De som gör min, och andras liv lite lättare. Från och med nu kommer jag att utnämna "Dagens solstråle".
Tick-tack.
På Örnsköldsviks sjukhus har massor av undersköterskor fått sluta sina jobb på grund av sparkrav. De som är kvar får jobba häcken av sig och gör ändå en fantastisk insats. De förtjänar inte att bli utskällda och kritiserade för våra politikers klantiga beslut. Idag ångrar jag att jag inte sa ifrån, där i väntrummet, men jag gör det nu istället. Det är kanske lika bra att jag gick hem och lugnade ner mig istället för att ta upp diskussionen där och då, för man vet aldrig vad jag skulle ha sagt.
Mina prover blev till slut tagna på ett utmärkt sätt och jag blev väl emottagen av en leende undersköterska trots en orimlig arbetsmängd.
