Rumsbrister.

Du har nu märkt att inläggen inte kommer i kronologisk ordning. Jag har valt att publicera dem efter tema eller ämne liksom, och nu ska jag berätta vad som hände på lördagskvällen i Köpenhamn, när vi kom till hotellrummet för att koppla av. Vi hade alltså ätit god middag på Sukiyaki och alla tre var vi drabbade av paltkoma och kände för att byta till bekvämare kläder på rummet och för att mysa vid TVn.
 
 
 
 
När vi passerar receptionen är det en svensk kvinna som klagar om något och hon får till svar att det är något fel på uppvärmningen. Vi går till vår svit och upptäcker att samma problem finns hos oss. Elementen knackade, morrade och väsnades och min soffa/extrabädd till och med vibrerade när det var som värst. (jag vet att det finns sängar som gör så, men oftast får man trycka på en knapp eller nåt för att starta den effekten ... )
 
Jag gick ner till receptionen jag också då, för att vara säker på att de noterade även mitt klagomål. Så länge vi var vakna gick det väl bra, men sen, på natten, var det omöjligt att sova för mig. Det var inte långa uppehåll i det störande ljudet. Dessutom hördes sirener och utryckningslarm utifrån säkert tio gånger under natten och festande människor som skrålade och skrattade hördes långt in på morgonen.
 
Lördagskväll i Köpenhamn. Jo, jag fattar.
 
Och när jag ändå är igång med klagomålen så vill jag nämna att min extrasäng saknade underlakan, att det bara fanns glas och kaffemuggar för två personer och att det inte fanns varmvatten i handfatet. Annars var hotellet och rummen mysiga, rena och fräscha.
 
Tilläggas kan att man nu ringt mig från hotellet i Danmark och beklagat det som hänt. De har också erbjudit mig en ny övernattning i dubbelrum på valfritt scandichotell i Norden. Som plåster på såren. Det var fel på själva fjärrvärmeanläggningen i kvarteret där hotellet ligger, så det var många som drabbades av det här problemet. Schysst att kompensera på det här sättet. Då blir det kanske till att göra en ny resa snart då. Kanske.
 
 

Bilvägar och luftvägar.

Och så var det bilresan mellan Malmö och Sturup då. Vi trodde att vi beräknat lagom restid och lagt till extra för säkerhets skull och ändå höll det på att gå på tok. Bilköer bildades på grund av vägarbeten (som bestod av asfaltläggningsmaskiner som för tillfället inte alls lade någon asfalt utan stod stilla. Tydligen får det trafiken att krångla ändå).
 
Minuterna gick (snabbt som sjutton tyckte jag) och jag blev allt mer orolig allt eftersom avgångstiden närmade sig. 20 minuter innan bör man checka in sig och sitt bagage, enligt reglerna, och kanske är det en viktig tid att hålla eller så är det en gräns att tumma på. Jag vet inte. Hur som helst fick vi ila direkt ombord på planet efter incheckningen och snart var vi på väg norrut genom luften.
 
 
 
Piloten var en hejare vid styrspakarna, för 20 minuter före utsatt tid landade vi på Örnsköldsviks flygplats och var på hemmamark igen. Saras kompis Emelie hämtade oss med min bil och så slutade denna mysiga resa. Som vanligt kan man inte fatta att tiden kan gå så snabbt. Nyss var jag där och nu är jag hemma.
 
 

I Köpenhamn.

 
Lördag. Vi tog bussen till stationen där flickorna tog var sin kaffe på Starbucks.
 
 
 
Vi satte oss på tåget mot Köpenhamn. Nu bär det iväg! Snabbt gick det. Tog det 15 minuter? Och så var vi över Öresund och framme på utländsk mark. Bara några minuters promenad från stationen låg Scandic Webers där på Vesterbrogade och bara väntade på oss. Vi installerade oss i rummen (varför går man alltid fram till fönstret, det första man gör, och tittar ut när man kommer till ett hotellrum?)
 
 
 
Vi kastade oss över de lokala läckerheterna genast. Här tar Sara en röd pölse på stående fot. Precis som infödingarna. "Den var god" sa hon "smakar korv" utvecklade hon sedan sitt utförliga omdöme. Jag frågade två daner om hur man går tillväga vid dessa måltider, för att helt säkert göra rätt, och fick till svar att man doppar pölsen i den starka senap och ketchup som lagts på papperet och att man äter brödet vid sidan av liksom. Jaha. Inte värre än så. Det klarade jag av.
 
 
 
 
 
Gottegrisars himmelrike. Socker, färg- och smakämnen. Ujujuj. Och inte var det billigt heller. Det vet du kanske hur marknadspriser kan vara? Men handlas skulle det. Man är väl för tokig?! Fudge har jag ätit tidigare och jag vet att det bara är att stoppa i sig. Inga särskilda regler där inte.
 
Tillbaka på hotellrummet, i Junior sviten, vilade vi och återhämtade vi oss genom att tanka danskt öl och äta chips och wienerbröd. Vi bodde fint, i rum 122, i en tvårumssvit med högt i tak, morgonrock och tofflor (för två... ?) vattenkokare och ett stort badrum som hade både badkar och dusch. Rent och fräscht.
 
 
 
 
Vi hade inte bråttom på något vis. Det viktiga var att vi fick tid tillsammans. Det kan inte alla sevärdheter i världen slå.
 
 
 
Vi åt på en japansk restaurang alldeles intill hotellet. Asiatisk mat brukar vara fräsch och till och med vacker och det här var inget undantag.
 
 
 
Sen klämde vi ihop oss alla tre i dubbelsängen och pratade och såg på Avatar på TV. Det blev varmt och gemytligt. Jag kände mig lyckligt lottad och nöjd. Nöjd och glad och harmonisk och lycklig över att vara med mina fina döttrar. Tänk att de också verkade uppskatta att vara med sin gamla, trötta mamma som inte riktigt orkade med.
 
Fötterna svullnade och stumnade (kan det heta så?) allt mer och kroppen värkte från höfterna och nedåt. Det kunde varken värktabletter eller kärlek få bukt med. Men i denna unika och aldrig återkommande stund kände jag inget annat än tacksamhet. Jag lever här och nu och mina älskade döttrar likaså och just nu är vi tillsammans och det kan ingen ta ifrån oss.
 
 
RSS 2.0