Herceptin nr 30 och ett nytt besök på akuten.

Onsdag och behandlingsdags. Och som vanligt krånglade porten. Det går bra att få droppet att rinna in i porten men att ta blodprover går icke. Nu bestämdes att jag ska få den undersökt på operationsbordet. Själva porten är röntgad flera gånger och det verkar inte vara nåt fel på den så kanske är det slangen då eller nån annan del av den. Har inte riktigt klart för mig hur alla delar ser ut i detalj. Kallelse kommer. Till veckan eller om en månad eller när det passar operationsavdelningen. Herceptinet är på plats i alla fall.
 
Jag hoppas att det inte dröjer alltför länge även om jag inte precis längtar till den mysiga hibiscrubtvättningen, fastan och väntan och allt som jag antar kommer att bli av. Eller så är det enklare när man bara ska kolla vad som är fel. Kan jag hoppas på snabbt och lätt?
 
Jag låg och halvdåsade med TVn på när mobilen ringde. Mamma mådde inte alls bra och ringde och var ledsen och allt slutade med ett besök på akuten. Syrran och hennes man hade ringt ambulans och sen tog de sin bil till sjukhuset. Jag och Sara åkte i hennes bil. Vid niotiden på kvällen var jag hemma igen, trygg med att mamma kollades och övervakades på alla sätt och vis. Imorgon efter ronden hoppas jag få veta mera, men redan nu ikväll verkade mamma piggare.
 
 

Blåsa, dra och töja.

Jag har nämnt de sexiga vita stödstrumporna. Så här ser de ut när jag har dem på.
 
 
 
 
Att få på sig dylika strumpor är ingen baggis kan jag meddela. Svetten lackar en god stund innan jag ens fått på den ena ... och då är det en kvar. Tanken är att man ska ta på dem innan man kliver upp ur sängen om morgonen, men om jag inte får gå på toaletten först skulle det nog hända en olycka är jag rädd
 
 
 
 
Det andra uppdraget jag fått är att blåsa såpbubblor. Nej, inte riktigt så. Det är bara vatten i den här flaskan. Genom att blåsa på det här sättet kommer lungorna igen lättare och snabbare. Lungorna är geggiga och på höger sida fanns också vätska och då hjälper de här blåsövningarna. Tack vare penicillinet och övningarna mår jag mycket bättre nu. Men jag fortsätter såklart att vila och träna. Det kommer att ta sina modiga dagar att blir som folk igen. Som tur är funkar det att se på TV samtidigt, även om jag tappar räkningen ibland ...
 
 

Akut dålig.

Och så fick jag då tillbringa årets sista skälvande dag med besök på akuten och inläggning. Roligare kan man ha det. Jag tyckte på söndagskvällen att jag höll på att tillfriskna, men hade gruvligt fel. Med en nyårsmorgontemp på nästan 39 var det inget att fundera på, så jag åkte in. Det bubblade i lungorna som från luftpumpen i ett ostädat akvarium och jag hade mina aningar om varför. På akuten fick jag snabbt hjälp av AT-dr Mattias som hade jobbat hela natten och som gäspade så stort att jag såg vad han ätit. Men han och sköterskorna tog väl hand om mig och snart bestämdes att jag behövde läggas in. Jag sa inte emot även om jag reflexmässigt oroade mig för katterna och smällarna som snart skulle skrämma dem. Ett samtal till Sara och hon och Emma ordnade och grejade så jag slapp tänka mera på det.
 
Bara två timmar efter jag anlänt till akuten rullades jag sen in på Kir avd och fick en nybäddad och sval säng på sal 1. Ronden kom och provsvaren kom. Lunginflammation. Jaha ja. Och vätska i höger lunga. Raskt igång med antibiotika i dropp och så kunde jag lägga mig och andas ut.
 
 
 
 
Så här fin blev min arm när jag glömde att jag satt fast i en slang och en droppställning. Ett besök på toaletten resulterade i detta vackra blåmärke som jag alltså helt och hållet bär skulden till själv. Blodet rann på mig och på kläderna och i handfatet och på golvet så det såg ut som på ett slakteri. Ja huvva.
 
Efter några timmar fick jag en rumskamrat. Det var en man vid namn Ove ... varför känns det så bekant ...? Det är inte lätt att dela sovrum med en man när man inte gjort det på mycket länge. Andetag, snörvlanden och hostningar och rörelser man inte känner till och harklingar och fisar och andra små ljud. Låter verkligen kvinnor så mycket? Jag tycker inte det. Det var en trevlig man och vi pratade en del, men sov särskilt mycket gjorde ingen av oss.
 
Jag fick besök av sjukgymnasten som provade ut stödstrumpor av den vita och sexiga sorten. Den som går från tårna till grenen och med midjeband för att hålla dem uppe ... Har inte sett nåt liknande tidigare men de skall visst vara bra. Och doktorn skrev ut ännu en sort vätskedrivande medicin att prova. Kommer du ihåg att jag testat vätskedrivande tidigare och att jag fick upp dem också? Det är tydligen något i de där tabletterna som jag inte tål. Så de får jag klara mig utan.
 
År 2013 började med att sköterskan kom in för att ta prover. Jag gissar att orsaken var att jag sov mycket djupt, att jag drömt och att jag inte var frisk. Jag blev rädd, kände inte igen mig och visste inte var jag var. Och så kommer hon in och börjar pumpa upp sängen och tända lampor och prata och fråga efter personnummer och jag vet inte vad som försiggick. Det var jobbigt och otäckt och jag kunde inte släppa ifrån mig blod, munnen var torr och jag var förvirrad. Mycket läbbigt var det och det tog bortåt en timme att komma över det.
 
Jag provade att äta lunch och fick behålla maten inom mig, även om ingen av de måltider jag bjöds på smakade eller ens såg bra ut. Det var tur att Jea hälsade på på nyårsafton och hade med sig en stor påse med druvor, apelsiner och klementiner.
 
Det var en lättnad att få bli utskriven och få åka hem. Jag kunde känna att antibiotikan gjorde nytta dit dem kom så nu är det bara att krya på sig och ta itu med 2013. Som inte börjat bra om man säger så.
 
Emma hämtade mig på sjukhuset och och vi åkte raka vägen hem. Hem ljuva hem. Gott Nytt År!
 
 
RSS 2.0