Herceptin nr 30 och ett nytt besök på akuten.
Onsdag och behandlingsdags. Och som vanligt krånglade porten. Det går bra att få droppet att rinna in i porten men att ta blodprover går icke. Nu bestämdes att jag ska få den undersökt på operationsbordet. Själva porten är röntgad flera gånger och det verkar inte vara nåt fel på den så kanske är det slangen då eller nån annan del av den. Har inte riktigt klart för mig hur alla delar ser ut i detalj. Kallelse kommer. Till veckan eller om en månad eller när det passar operationsavdelningen. Herceptinet är på plats i alla fall.
Jag hoppas att det inte dröjer alltför länge även om jag inte precis längtar till den mysiga hibiscrubtvättningen, fastan och väntan och allt som jag antar kommer att bli av. Eller så är det enklare när man bara ska kolla vad som är fel. Kan jag hoppas på snabbt och lätt?
Jag låg och halvdåsade med TVn på när mobilen ringde. Mamma mådde inte alls bra och ringde och var ledsen och allt slutade med ett besök på akuten. Syrran och hennes man hade ringt ambulans och sen tog de sin bil till sjukhuset. Jag och Sara åkte i hennes bil. Vid niotiden på kvällen var jag hemma igen, trygg med att mamma kollades och övervakades på alla sätt och vis. Imorgon efter ronden hoppas jag få veta mera, men redan nu ikväll verkade mamma piggare.
Blåsa, dra och töja.
Jag har nämnt de sexiga vita stödstrumporna. Så här ser de ut när jag har dem på.
Att få på sig dylika strumpor är ingen baggis kan jag meddela. Svetten lackar en god stund innan jag ens fått på den ena ... och då är det en kvar. Tanken är att man ska ta på dem innan man kliver upp ur sängen om morgonen, men om jag inte får gå på toaletten först skulle det nog hända en olycka är jag rädd
Det andra uppdraget jag fått är att blåsa såpbubblor. Nej, inte riktigt så. Det är bara vatten i den här flaskan. Genom att blåsa på det här sättet kommer lungorna igen lättare och snabbare. Lungorna är geggiga och på höger sida fanns också vätska och då hjälper de här blåsövningarna. Tack vare penicillinet och övningarna mår jag mycket bättre nu. Men jag fortsätter såklart att vila och träna. Det kommer att ta sina modiga dagar att blir som folk igen. Som tur är funkar det att se på TV samtidigt, även om jag tappar räkningen ibland ...
Akut dålig.
Och så fick jag då tillbringa årets sista skälvande dag med besök på akuten och inläggning. Roligare kan man ha det. Jag tyckte på söndagskvällen att jag höll på att tillfriskna, men hade gruvligt fel. Med en nyårsmorgontemp på nästan 39 var det inget att fundera på, så jag åkte in. Det bubblade i lungorna som från luftpumpen i ett ostädat akvarium och jag hade mina aningar om varför. På akuten fick jag snabbt hjälp av AT-dr Mattias som hade jobbat hela natten och som gäspade så stort att jag såg vad han ätit. Men han och sköterskorna tog väl hand om mig och snart bestämdes att jag behövde läggas in. Jag sa inte emot även om jag reflexmässigt oroade mig för katterna och smällarna som snart skulle skrämma dem. Ett samtal till Sara och hon och Emma ordnade och grejade så jag slapp tänka mera på det.
Bara två timmar efter jag anlänt till akuten rullades jag sen in på Kir avd och fick en nybäddad och sval säng på sal 1. Ronden kom och provsvaren kom. Lunginflammation. Jaha ja. Och vätska i höger lunga. Raskt igång med antibiotika i dropp och så kunde jag lägga mig och andas ut.
Så här fin blev min arm när jag glömde att jag satt fast i en slang och en droppställning. Ett besök på toaletten resulterade i detta vackra blåmärke som jag alltså helt och hållet bär skulden till själv. Blodet rann på mig och på kläderna och i handfatet och på golvet så det såg ut som på ett slakteri. Ja huvva.
Efter några timmar fick jag en rumskamrat. Det var en man vid namn Ove ... varför känns det så bekant ...? Det är inte lätt att dela sovrum med en man när man inte gjort det på mycket länge. Andetag, snörvlanden och hostningar och rörelser man inte känner till och harklingar och fisar och andra små ljud. Låter verkligen kvinnor så mycket? Jag tycker inte det. Det var en trevlig man och vi pratade en del, men sov särskilt mycket gjorde ingen av oss.
Jag fick besök av sjukgymnasten som provade ut stödstrumpor av den vita och sexiga sorten. Den som går från tårna till grenen och med midjeband för att hålla dem uppe ... Har inte sett nåt liknande tidigare men de skall visst vara bra. Och doktorn skrev ut ännu en sort vätskedrivande medicin att prova. Kommer du ihåg att jag testat vätskedrivande tidigare och att jag fick upp dem också? Det är tydligen något i de där tabletterna som jag inte tål. Så de får jag klara mig utan.
År 2013 började med att sköterskan kom in för att ta prover. Jag gissar att orsaken var att jag sov mycket djupt, att jag drömt och att jag inte var frisk. Jag blev rädd, kände inte igen mig och visste inte var jag var. Och så kommer hon in och börjar pumpa upp sängen och tända lampor och prata och fråga efter personnummer och jag vet inte vad som försiggick. Det var jobbigt och otäckt och jag kunde inte släppa ifrån mig blod, munnen var torr och jag var förvirrad. Mycket läbbigt var det och det tog bortåt en timme att komma över det.
Jag provade att äta lunch och fick behålla maten inom mig, även om ingen av de måltider jag bjöds på smakade eller ens såg bra ut. Det var tur att Jea hälsade på på nyårsafton och hade med sig en stor påse med druvor, apelsiner och klementiner.
Det var en lättnad att få bli utskriven och få åka hem. Jag kunde känna att antibiotikan gjorde nytta dit dem kom så nu är det bara att krya på sig och ta itu med 2013. Som inte börjat bra om man säger så.
Emma hämtade mig på sjukhuset och och vi åkte raka vägen hem. Hem ljuva hem. Gott Nytt År!
Herceptin nr 29.
Behandlingen är genomförd. Jag ska inte säga att det gick bra, men det är gjort i alla fall. Sköterskan stack nålen i porten men lyckades inte få det de kallar backflöde. Det gick alltså inte att dra något blod genom porten och det blev heller inte ingen provtagning. Man har sökt efter fribrinpäls, den slags beläggning som kan bildas efter ett tag, men det verkar inte vara det som är problemet. Jag har nog svängdörrar i porten. Ut kommer inget men in går det bra. Nåja. Det tycks inte bekymra läkare eller sköterskor så då går det bra för mig också. För tillfället. Det blev heller inget provrör att skicka till Umeå för "arkivering". När man tar det blodet ska det hanteras på ett speciellt sätt och då är det inte lämpligt att det skickas när det är helg och ingen kan ta emot det, så vi beslutade att fixa det nästa gång jag kommer till dagvården, om tre veckor ungefär, den 16 januari 2013.
Dr Nisse syntes svischa förbi i korridorerna och vi fick tillfälle att helt kort önska varandra Gott Nytt År. Jag bytte samma önskan med de sköterskor som jobbade och så gick jag iväg mot stan och REAn och med Weras bruna portföljhandväskor i tankarna.
Dags igen.
Dags för behandling. Jag hade satt larmet på halv åtta men redan klockan sex ville magen ha frukost så jag klev upp. Ju fortare jag kommer iväg desto snabbare får jag vända hem igen. Jag får en rikttid på dagvården men det är inte så viktigt när jag kommer. Transportmöjligheterna får avgöra ... Idag ska jag ta prover så det kommer att ta lite längre tid. Dessutom har jag med mig en remiss från den Cancergenetiska mottagningen i Umeå. Det gäller det blod från mig som ska lagras och användas för det fall att det börjar komma in bröstcancerfall bland kvinnorna i släkten när jag har gått bort. Då kan man ändå forska och ha nytta av mitt blod i den eventuella utredning som någon annan startar. Bra va!?
När jag är klar på sjukhuset planerar jag att ta en titt på mellandagsrean. Det jag tycker att jag behöver är ett par sköna och mjuka tofflor att sticka fötterna i när jag går omkring hemma. Det kommer jag kanske att köpa även till fullt pris för de jag har börjar bli slitna. Jag vill också ha (för det behöver jag ju egentligen inte) en ny handväska. Den jag har nu köpte jag billigt i somras och billigt är att köpa dyrt många gånger. När som helst kommer det ena handtaget att gå av och i botten är den trådig och sliten och jätteful. En snygg läderväska från Wera är vad jag satt ögonen i. De kostar runt 1000 kronor till ordinarie pris så här vore det gott med ett bra REA-pris. Håll tummarna!
Flebbo ... fniss ... grafi.
Efter några telefonsamtal vaskades en halvakut röntgentid fram åt mig. En flebografi med kontrast skulle kunna visa om det finns proppar i mitt onda vänstra ben. Är inte flebografi ett skojigt ord, så säg? Vad hjälper det. Sköterskans försök att spruta in konstrastvätska misslyckades och hon, och kollegan som också försökte flera gånger, fick ge upp när min onda och svullna fot blev allt blåare och prickigare av sticken. Det fick bli ett ultraljud istället, utförd av en inkallad läkare. Men hur hon än sökte och letade kunde inte heller hon förklara smärtorna och problemen jag haft.
Det är såklart positivt att man inte kunde hitta några proppar, men jag skulle så gärna vilja få en förklaring på mina besvär som ju blir allt värre. Jag ska inte ge mig den här gången. Något ska väl vårdmänniskorna kunna hitta på att göra för mig. Nånstans måste finnas en doktor som varit med om det här tidigare. Så himla unik kan jag inte vara. Men det är en senare fråga. Nu vet jag i alla fall att jag inte behöver vara rädd för att dö av vandrande proppar just nu i alla fall, så nu tar jag julledigt och försöker slappna av tills den 28:e när det är dags för behandling igen.
Konstig knopp.
Jag gladdes ett stycke för tidigt åt det jag trodde var återhämtade hårsäckar. Nu har det visat sig att det bara gällde fläckvis och tillfälligt. Nu är de illa skadade de små liven eller döda. Jag blev lurad och tog ut glädjen alltför tidigt. Den senaste strålningen har etsat sin signatur i mig och det ser nästan ut som att man använt linjal och vattenpass.
Strålningen har framkallat i det närmaste perfekta geometriska figurer i min svål. Den som inte vet kanske gissar att jag är så trendig att jag medvetet rakat in detta mönster i min hårbotten. Sånt förekommer ju att man gör. Cirklarna återkommer på fler ställen och likt dem man har funnit i sädesfält över hela världen, är de mysko och eventuellt en källa till undringar och diskussioner. Kanske. Nån gång måste man ju få vara spännande i alla fall. Om inte snygg så intressant, menar jag.
När man fått höga doser strålning händer det att håret inte växer ut igen. I så fall får jag nu straffet för alla spydiga kommentarer till överkammade flintar jag sett i mina dar. What comes around goes around ...
Herceptin nr 28.
Vilken dag! Jag var beredd på ett relativt snabbt besök på dagvården, men ack vad jag bedrog mig. Herceptinet tar normalt 30 minuter att få och det skulle inte tas några prover innan så jag trodde att detta skulle vara färdigt på nolltid. Syster Lena hade dock problem med att få backflöde i nålen hon satte i porten. Det var trögt och hon fick ingen kontakt med kärlet liksom. Det har krånglat på samma sätt tidigare också och trots att vi provade med små knep som att djupandas, hosta, lyfta armarna och sånt som tidigare har visat sig kunna hjälpa, så hände inget. Syster Lena pratade med dr Kjell och det beslutades att röntga porten för att se om det var behövligt med en behandling mot beläggningar i den.
Jag kom till dagvården halv elva på förmiddagen och klockan tre fick jag till slut komma till röntgen. Där konstaterades inga fel på porten och jag fick återvända till dagvården för mitt herceptin som nu plötsligt gick alldeles utmärkt att leverera. Kvart över fyra var jag äntligen klar. Sur, trött och less och på dåligt humör. De ärenden jag hade tänkt göra på stan kändes jobbiga istället för roliga nu och jag skyndade mig att göra dem. När jag tog kvart över sex-bussen hem var jag hungrig och var mjuk i benen. Till råga på allt hade jag tvingats gå omkring i byxor som var spruckna i grenen. Tur i eländet var att både byxor och trosor var svarta och det syntes nog inte även om det kändes. Dragigt var det! Bara jag nu inte blir förkyld och snuvig om igen. Där.
Veckan som kommer.
Jag vaknade tidigt, klev upp och kände efter om jag skulle orka få min behandling. Ytterst tveksamt. Jag ringde Palliativa enheten och lade mig i soffan medan jag väntade på att bli uppringd. Tydligen var jag inte utsövd utan jag somnade där jag låg och sov i flera timmar tills det var dags för mig att gå ner i tvättstugan.
Utan att diskutera med hyresgästerna har man plockat bort två fullt fungerande väggfläktar och därmed slaktat båda torkrummen och förvandlat dem till kalla och ineffektiva torkrum. Istället har man ställt in ett torkskåp. Ett. Fem dubbellinor har ersatt de ca dussinet som fanns uppsatta tidigare. Några hyresgäster som passerade i källaren var upprörda och frågande och jag uppmuntrade dem att klaga hos hyresvärden. Jag har inga svar. Folk har ju en benägenhet att morra på varandra istället för på dem som kan göra nåt åt problemen. Någon information har inte gått ut och sällan har det gått så snabbt för hantverkare att obemärkta komma och gå.
Britt-Marie på Palliativa ringde och hon lovade återkomma. När hon ringde hade hon inte kunnar tala med dr Kjell men tydligen hade jag inte förstått att det var på onsdag jag var planerad att komma nästa gång. Och jag som kände att jag ville skjuta på behandlingen så lite som möjligt och känna efter dag för dag. OK. Onsdag it is.
Fortfarande förkyld.
Nix. Inte idag heller. Jag känner mig inte tillräckligt kry och fri från förkylningen för att orka ta mig in och få herceptinet. Det går bara inte. Jag snyter mig, ögonen svider och kroppen är tung och även om halsen känns bättre är det väl ojust att ligga och fräsa och hålla på bland svårt sjuka människor. Snacka om att i så fall riskera "onda ögat". Jag vet ju hur jag själv uppfattar det när människor inte håller sig hemma tills de är friska. Ingen feber har jag i alla fall så jag försöker igen på måndag.
Jag började dagen med en nässköljning för att liksom göra det jag kan för att skynda på tillfrisknandet. Har du testat det? Det är inte bara något för förkylda, och mycket skönt.
Man känner sig ... öppnare ... och det blir lättare att andas. Och så kommer det ut en massa som inte ska vara där. Det lovar jag. Testa. Se hur farbror doktorn gör här i en filmsnutt/artikel i Aftonbladet.
Enligt Örtapoteket är det här en slags enkel yogaövning och inte bara ett sätt att få bort damm och slem ur bihålorna. Och till skillnad från så mycket annat, är det helt utan biverkningar ...
Strålning nr 4.
Strålning nr 4 och idag var hon med igen. Favvosköterskan Nadja alltså. Jag kramade och berömde och tackade henne för god omvårdnad. Vi ses tyvärr inte i morgon (och kanske aldrig igen ... ?) då hon åker till Kanarieöarna ikväll. Det är hon värd.
När jag passerade centralhallen köpte jag en isglass i kiosen och satte mig sedan för att studera folklivet. Det är otroligt hur många människor som passerar in och ut på ett stort sjukhus. Långa, korta, smala och tjocka, män och kvinnor och barn från alla nationaliteter. Alla ser de olika ut. Människor med kryckor, omlindade huvuden, gipsade armar och krumma ryggar. Människor som rullas fram i sina sängar eller rullstolar, som haltar och som leds fram. Du milde vilka öden det finns och vad många som har det tufft här i livet.
Värst är det att se barnen, tycker jag. De som sitter eller ligger eller bärs av sina föräldrar, och man ser att de är svårt sjuka eller skadade och att de inte är som friska barn ska vara. Nämligen glada och starka och med glittrande ögon. De barnen och deras föräldrar tycker jag så synd om.
Plötsligt kommer där ett bekant ansikte. "Hej, kusin!" säger min kusin och kommer fram till mig där jag sitter. Hon hade haft vattenträning för sitt ryggskott och passerade centralhallen när hon fick syn på mig. "Hej, kusin!" sa jag, och sen kramades vi och trots att vi inte pratas vid särskilt ofta dök vi direkt in på det djupa och vi pratade om livet där vi stod och vi enades om att man borde glädjas mera åt livets små glädjeämnen. Hon pinnade vidare åt sitt håll och jag åt mitt. Patienthotellet.
Strålning nr 3.
Efter den goda frukosten, som idag var som den jag åt igår, fast med gröt istället för fil, gick jag bort till onkologdelen av sjukhuset. Där träffade jag Malin, Gladilivet, som skulle få sin cellgiftsbehandling. Vi pratade en stund innan hennes syster kom för att hålla Malin sällskap en stund.
Min strålningstid var kl 11 och inte särskilt annorlunda jämfört med de andra. Förutom att min favoritsköterska inte var där. De här tre hade mer bråttom och var lite ... slamsiga liksom. När den här buren av plexiglad ska tas av och på mitt huvud kan det slamra och smälla till alldeles vid örat. Det är ett skarpt och obehagligt ljud och man vill gärna vli lite förvarnad. De sa inget. Inte att "då börjar vi behandlingen" eller nåt. De var inte så intresserade av mig. Mest av att göra uppgiften. Idag hade man tydligen inte tid att vänta på att britsen skulle avstanna helt, vid ett av tillfällena då man ändrade inställningarna. En metallmutter på lådan drogs längs min panna och det gillade jag inte. Jag sa till, varpå de tystnade förvånat alla tre, utan att svara mig. Är det så få som säger ifrån att de blir paffa och stumma? Konstigt. Ja ja. Det var inte så farligt. Skadad blev jag ju inte, även om jag tyckte det var obehagligt. Tänk att det kan vara så olika från personal till personal. Tragiskt att det bara är en bråkdel av personalen som får stora A.
Tillbaka på terapin - Oasen - gjorde jag mitt armband klart. 50 kr kostade materialet och jag blev jättenöjd. Lite sugen är jag allt på att göra fler hemma.
En gammal vän från länge sen dök upp i terapin. Hon kämpar med sin sjukdom och vi pratade kort om gemensamma minnen innan hon gav sig iväg. Kul att se dig Kicki, sköt om dig.
Strålning nr 2 och Lapp-Lisa.
Vaknade vid sjutiden av högljutt pladder och skrammel från rummet intill. Hade tänkt sova till kl 8 men kunde inte somna om utan klev upp och duschade istället. Och så var det dags för den efterlängtade hotellfrukosten. Dagens bästa måltid. Det finns massor att välja mellan och jag pressade i mig två löskokta ägg, ett glas proviva, en skiva rågbröd med ost/skinka/gurka, päron, keso, fil med allsköns gryn och flingor ... var det allt? Så gott alltihopa.
Jag hade några idéer för sysselsättning på "fritiden" och gick ner på terapin. Det finns en avdelning med huvudsakligen träslöjd och sånt (där karlarna samlas) och en med textil betoning (där kvinnorna sitter). Men man kan verkligen göra allt där med nästan obegränsat med material av olika slag och det bästa av allt - en duktig kvinna som kan inspirera och visa hur man gör allt. Jag hade funderat på att tillverka ett tenntrådsarmband och kunde snart sätta igång med arbetet.
Kl 11 var det dags för strålning nr 2 och den gick lika bra som den första och sen stegade jag snabbt tillbaka till terapin för att fortsätta mitt pyssel. Efter min rikliga frukost var jag inte sugen på någon lunch utan nöjde mig med en kopp te och två pyttesmå muffins innan jag skyndade tillbaka till mitt tenntrådsjobb. Det är så kul när man kommit igång och trots att fingertopparna ömmade av ansträngningen med att sy i det sega skinnet, fortsatte jag mitt flit. Jag fick en ofrivillig paus när två kvinnor från sjukhuskyrkan kom med gitarr och texthäften och spelade sånger av Lapp-Lisa.
Det sjöngs och spelades och berättades om den kända viskvinnan. Inte riktigt min grej, kan jag meddela, och dessutom kunde jag inte fortsätta med det jag gjorde utan var tvingad att vänta för att få hjälp och direktiv av "läraren" så jag fick snällt sitta overksam i de ca 45 minuter som spelandet och sjungandet fortsatte. Nåja.
Efter middagen bäddade jag ner mig i sängen med lite godis och datorn och med TVn på. Precis som hemma med andra ord!
Strålning nr 1.
Framme i Umeå traskade vi direkt till avdelning för strålbehandlingar och jag blev uppropad efter bara en liten stund. Dags för den första matchen mot tumörerna i hjärnan.
Jeanette tog hand om kameran och hon knäppte en hel massa bra och intressanta bilder på min stereotaktiska behandling. Den här varianten tar 20-25 minuter och jag strålas ur 16 olika riktningar.
Dr Bergström tog hand om inställningarna av maskinen vid det första strålingstillfället. Det är såklart viktigt att strålningen hamnar på exakt rätt ställe.
Med hjälp av de två vita plastbitarna hålls mitt huvud på plats. De värmdes i vatten och blev mjuka så de kunde anpassas efter min näsrygg respektive tandbett. Man kan inte röra på huvudet det allra minska när man biter till om plastbiten.
Plexiglasburen runt mitt huvud visade de koordinater som ska ställas in varje gång jag strålas.
Strålingskanonen är en enorm apparat som kan vridas runt och riktas mot tumörern från alla möjliga håll.
Jag ligger fastspänd i den kalla och hårda skålen för huvudet. Inte så himla bekvämt kan jag meddela. Somnade gjorde jag i alla fall ... jag är lite konstig jag ...
Det är skönt att bli befriad från alla attiraljer och släppa på den statiska bettansträngningen och komma fri.
Syster Nadja hjälpte mig upp från den hårda britsen. Den kvinnan var särskilt empatisk och trevlig och hade de allra varmaste händer som hon lade lugnande på min axel när hon stod intill. All personal har varit förstklassig den här gången så här långt. Det ska de får veta minsann! Man ska slösa med positiv kritik också. Inte bara klaga. Jag har känt mig lugn och trygg och har fått information och stöd hela tiden.
Behandlingen är smärtfri och utan biverkningar. Det är bara lite obekvämt att ligga så där stilla. Tröttheten som följer på såna här upplevelser kommer sig förmodligen av den anspänning som man upplever och omständigheterna över huvud taget. På måndag kväll lade jag mig i sägen vid fyratiden när Jea åkt hem och jag sov i två timmar. Orkade inte ens gå ner och äta middag. Jag gjorde mig iordning för natten och låg kvar i sängen och såg på TV. Det finns ju inte så mycket annat att göra på ett hotellrum.
Veckan som kommer.
Veckan börjar med en tågresa till Umeå och Norrlands Universitetssjukhus och stereotaktisk strålning av de tre metastaserna i hjärnan på måndag morgon. Det låter inte som något som alla gör en vanlig novembervecka. Inte ens jag. Nu väntar ett strålningspass varje dag måndag - fredag och med en date med dr Nisse på onsdag. Snälla Jea följer med norrut på måndag, men hon åker hem igen på eftermiddagen.
Ett rum finns reserverat för mig på patienthotellet och jag stannar hela veckan. Jag slipper oroa mig för dem där hemma för Sara tar sin katt med sig och bor hos mig och tar hand om saker och ting medan jag är borta.
Jag vet hur det blir om dagarna i Umeå. Trots att strålningen inte tar så lång tid, kanske en kvart varje gång, fyller man dagarna med ... något ... och tiden går. Det blir kanske en promenad om vädret tillåter. Annars kan man sätta sig någonstans inomhus och titta på alla människor som passerar. Du milde vad man kan sitta och glo. Och så ska man ju äta. Det är ofta mycket bra mat i hotellrestaurangen och gott om grönsaker och annat mums. Ett eller annat besök i terapin blir det alldeles säkert. Förra gången sydde jag en lite resepåse för mediciner och sånt. En tupplur kan behövas varje dag, du ska veta att man blir redigt trött. Man kan se på TV också, och så ska ju datorn med såklart. Lovar att rapportera flitigt från händelsernas centrum.
Sen, om allt gått som det ska, blir det återfärd hemåt på fredag. X antal cancerceller fattigare.
Jag kan dessutom meddela att mitt förlorade, saknade och förvisso ersatta, halsband av bergskristall, har dykt upp igen. Det var när jag hämtade upp resväskan från förrådet, för att packa inför umeåresan, som något rasslade till i en innerficka. Där låg halsbandet och även örhängena jag köpte på Arlanda. Hängena har jag inte saknat. Hm. Nu har jag två halsband. Så bra.
Herceptin nr 27.
Har jag verkligen fått herceptinbehandlingen 27 gånger? Oj oj oj. Det är rätt många gånger det. Tidigare tillsammans med taxol (och ännu tidigare, tillsammans med navelbine) men idag äntligen cellgiftsuppehåll och enbart herceptin. Det innebar att jag inte behövde ta betapred innan i stor dos och inte heller premedicineras. Dessutom behöver herceptin bara droppa i en halvtimme jämfört med taxol som fick gå i två timmar (istället för i en timme pga min allergiska reaktion vid första behandlingstillfället). Det bestämdes att vi tar prover inför var tredje behandling om inte mitt mående tyder på något annat. Dagens prover var bra. "Tjusiga" enligt dr Kjell. Det har jag aldrig hört om mina blodprover tidigare. Hb 112.
Jag tog bussen till och från sjukhuset och klarade mig precis från ett snöfall som i blåsten rörde sig från vänster till höger och tvärtom istället för från himlen till marken. Stora och många flingor var det. När jag var klar på dagvården syntes inte röken av någon snö. Bara vätan på marken skvallrade om flingorna som kommit.
Det var skönt att känna sig någorlunda pigg efter ett besök på sjukhuset. Eftermiddagen tillbringade jag därför i köket med att baka morotskaka med den där gudomliga Philadelphiaostglasyren. Älskar den! Har ändå inte gjort den sedan i slutet av juli. Ja, förra sommaren alltså. 2011. Snacka om bra karaktär!
Strålning. Jajamän.
Det blir strålning. Gillas. Fick ett brev av dr Nisse idag och han försitter som vanligt ingen tid. Redan på onsdag åker jag till Umeå för provtagning och förberedelser inför strålningen som sen blir 19-23 november. Precis som förra gången blir det fem strålningstillfällen. Jag ska övernatta på patienthotellet och där känner jag mig ju nästan som hemma. Det blir bra.
Tydligen har Nisses kollega bedömt att de tre tymörerna borde få en dust med strålapparaten. Förra gången fick vi bort sju metastaser och de tre som är kvar nu ska piskas så hårt vi kan. Kanske kan någon av dem försvinna tills nästa kontroll. Det känns bra att det finns något att göra. Att det finns behandlingar att ta till och läkemedel att ge. Dr Nisse är bra. Vad skulle jag göra utan honom?
Strålning igen?
Så var det dags för träffen med dr Nisse på dagvården. Jea kom farande som ett jehu från jobbet för att skjutsa mig till sjukhuset så jag slapp stå och vänta på bussen i spöregnet. Skönt. Jag slog mig ner i en fåtölj med en kopp choklad och väntade. Som vanligt var där många som skulle träffa sin onkolog denna dag men jag behövde inte vänta särskilt länge.
OK. Det var som vi kommit fram till tidigare. Den förste röntgenläkaren - vi kan kalla honom J.M. - hade gjort en felbedömning. En fadäs. En malör. Ett misstag. Du hajjar. Vi lämnar det nu. Den andra röntgenläkaren däremot, hade sett att jag hade tre metastaser i hjärnan. De fanns där första gången också, men nu har de vuxit lite. Dr Nisse hade talat med en kollega i Umeå, en som var duktig på strålning av hjärnor. Han skulle kolla om det var möjligt med stereotaktisk strålning av de tre tumörerna och jag får besked per telefon om detta.
Man kan läsa följande om stereotaktisk strålning på socialstyrelsen.se, eller läs mera via länken. Begreppet var helt nytt för mig.
Stereotaktisk strålbehandling innebär att en stråldos riktas med hög precision mot tumören för att ge minimal strålning till närliggande vävnad som inte är drabbad av cancer. Oftast ger man strålbehandlingen i några få fraktioner med hög dos i stället för att, som med konventionell strålningsteknik, dela upp stråldosen i många små fraktioner under en längre tid.
Då det ser stabilt ut när det gäller den övriga spridningen i kroppen, tyckte dr Nisse att jag skulle må bra av ett upphåll med taxolbehandlingarna. Jag ska fortsätt med herceptinet var tredje vecka och koncentrera mig på att kurera hjärnmetastaserna. Blir det inte strålning av något skäl, finns alternativa läkemedel eller behandlingar att ta till.
Jamen, det låter väl bra.
När det var dags för hemfärd kollade jag med vännen Martin. Han kom som ett skott och hämtade mig vid sjukhuset, och han hjälpte mig även med att handla innan han skjutsade mig hem. Tänk att jag har så goa vänner.
Taxol nr 21.
Men hu och ve och fasa vad kallt det är! Det var minus 4 grader när jag vaknade i morse och trots varm mössa och jacka frös jag så jag var alldeles stel medan jag väntade på bussen. Handskarna låg kvar hemma. Jag har nog blivit gammal och fått problem med minnet. Jaha. Olåst lägenhet igår och handskar på hatthyllan istället för på händerna idag.
Tog bussen till sjukhuset och dagvården. Jag hade stressat på ansiktet några av sminkprodukterna från igår, och flera av personalen märkte det faktiskt. De påpekade att huden hade mera lyster och att det liksom lyste om mig. Toppen. Proverna medgav behandling och Hb:t som jag brukar jämföra, låg på 108. OK enligt doktor Meeri.
Jag sov under hela behandlingen som vanligt. Den långa dagen går mycket fortare på så sätt. Utanför fönstret kom den första riktiga snön. Den yrde runt men låg faktiskt kvar på marken när jag var klar för dagen. Bussen tog mig hem och jag huttrade och frös hela tiden och längtade efter hemma värmen.
I brevinkastet satt en överraskning från postmannen när jag kom hem. Eller, det var ju egentligen från tidningen Amelia. En penna, en nyckelring, rosa bandet-brosch, musmatta och suddgummi. Och så stod det att de stoppad med ett USB-minne med information och bröstcancer, men den såg jag inte till. Tack i alla fall! Älskar såna här gåvor. Läsning passar särskilt bra så här efter en cellgiftsbehandling, när jag ändå ska dra ner på tempot och vila.
Taxol nr 20.
Jag var i god tid på dagvården för att få min behandling. Ju snabbare vi kommer igång desto snabbare är jag på väg hem igen. Som vanligt sov jag större tiden av behandlingen tack vare tavegyl. Proverna var utmärkta. Hb 121, minsann. Kanske tack vare att jag äter mer C-vitaminer nu när klementiner - eller är det satsumas? - börjar komma till butikerna och är söta och goda.
Vi pratade om risken att få diabetes när man äter kortison en längre tid och Britt-Marie från PRIS, palliativa gruppen, tog ett blodprov på mig för att kolla hur det stod till med mig. 7,6 mmol. Gränsen går visst vid 8, så jag är alldeles under. Man ska helst ta provet på fastande mage så Britt-Marie kommer hem till mig på måndag morgon för att ta provet igen och så jag slipper åka in bara för det.
Efteråt hämtade jag upp Sara och vi gick ner på stan och handlade. Christer plockade upp oss och våra kassar och jag fick skjuts hem.
