Sister Moonshine

Vi bokade bord och samlade familjen för söndagsmiddag på restaurang Linnéa & Peter.

 

 

Jag läser flera bloggar som skrivs av tjejer med bröstcancer. Vissa är mycket sjuka med spridning till ställen både här och där i kroppen, och andra har lagt behandlingstiden bakom sig och kämpar med att komma igång med arbetsliv och LIV. Alla har de upplevt sin sjukdomstid och sina krämpor på olika sätt och hanterat den olika. Många saker har vi dock gemensamt. Vi vill inte lämna våra vänner, våra anhöriga - barnen - efter oss när vi dör. Kanske är det tanken på att aldrig få se sina barn växa upp som är den jobbigaste. Att aldrig få se dem växa upp, sluta skolan och se dem få egna familjer. Bara tanken på att de egna barnen ska förlora sin mamma är en ångest.

 

Många kvinnor försöker därför planera och förbereda ett slags avsked som barnen kan få. Kanske senare om de är mycket små. Ett sätt är att skriva en blogg. Vissa omvandlar den sedan till bokform när sista kapitlet skrivits, som Elisabeth gjort. Ett annat sätt är att samla foton och andra minnessaker i en låda som barnet kan få vid lämplig ålder och tidpunkt. Ett sätt för barnet att minnas och för mamman är det antagligen en känsla av att "finnas kvar" i någon form. För barnet och för dem som finns kvar. Återigen andra filmar eller fotograferar och skriver avskedsbrev. Det finns många sätt.

 

Jag har själv funderat på mitt avsked. Räcker det med bloggen? Fotografierna? Nu har jag ju vuxna barn och vi har levt tillsammans i hela deras liv. Nog kommer de att minnas mig ändå. Jag menar, vare sig jag lämnar efter mig en blogg, en bloggbok eller miljoner foton. Jag vet att de kommer att komma ihåg sin mamma. Inte tvekar jag på det. Det dumma är att jag tänkt att jag kan fundera vidare på det. Att jag har tid på mig att överväga. Att jag inte behöver bestämma mig nu, genast. Dumt, som sagt. Jag har inte alls all tid i världen. Allt kan hända. Det kan hända att tumörerna i hjärnan gör så att jag inte kan prata, inte kan skriva, inte kan kommunicera alls. Det KAN faktiskt bli så.

 

Som dr Nisse sa. Skjut inget på framtiden. Gör idag det du vill göra.

 

Det är så klokt. Så varför gör jag inget då?

 

 

Lördag. Vi tog bussen till stationen där flickorna tog var sin kaffe på Starbucks.

 

Halvligger i soffan med huvudvärk och ömmande fötter och försöker att bena upp alla intryck. Jag är hemma igen från Malmö och Köpenhamn och jag är trött. Jag tittar på bilderna jag har tagit och som vanligt har dagarna gått alldeles för snabbt och jag kan inte fatta att jag faktiskt är hemma igen och var jag har varit.

 

Malmö var fint. Mycket trevligare än jag väntat mig. Jag var beredd på en storstad med mycket mera stress och rush, men så var det inte alls. Vädret var inte det bästa. Kan tänka mig att en sommarresa i sol och värme skulle göra vistelsen fullkomlig. Men nu var det som det var. Blåsigt, lite grått, regn ibland ... Men det var ingen fara. Paraplyet fick ligga kvar hos Emma och så fällde jag upp huvan på jackan.

 

 

På fredagen hade Emma skoljobb att göra och jag och Sara passade på att kolla in stan i vår takt. Vi tittade i affärer och såg oss omkring i de närmaste omgivningarna. När Emma var klar på skolan, och vi hade vilat en stund, åt vi middag på en grekisk restaurang, Kamaki, alldeles intill. Grillspett och en öl satt bra.

 

Det lär ta fjorton dagar för en ny vana att etablera sig på riktigt, men jag är tydligen snabbare än så. Dagarna med Emma har jag vaknat av att flickan plockar fram frukost i köket både till oss själva och till katterna. Det är så mysigt att vakna av de små välbekanta men ändå så nya ljuden.

 

Idag lämnar hon mig för att tillbringa tid med sin pappa och det ger mig en chans att vila och göra det jag brukar annars. Inte för att jag klagar över hennes närvaro, men det tar på krafterna att vara på hugget hela tiden och ... som vanligt vill jag mera än jag orkar.

 

 

Det gick alldeles utmärkt att ha värmeljus i min födelsedagskandelaber. Och se vad jag hittade när jag blåste ut ljusen!

 

 

LJUS OCH KÄRLEK!

 

 

En bra vecka väntar. Jag kommer inte undan behandlingen på onsdag, eller, det kanske jag kan. Jag har aldrig försökt tacka nej någon gång, det kanske går alldeles utmärkt ... jaja, det är inte aktuellt i alla fall.

 

Sent på onsdag kväll kommer Emma hem till mig från Uppsala för att stanna några dagar. Vi har inget bestämt eller planerat för vistelsen men vi kommer att göra så mycket som min hälsa och vädret tillåter. Hon åker söderut igen på söndag så det gäller att göra det bästa av den korta tiden vi har tillsammans. Hon har kommit in på sin utbildning och i september flyttar hon till Malmö för att plugga i tre år. För mig känns det som världens ände ... för henne är världen öppen.

 

 

30-åringen tog plats i gammelmansfåtöljen. Så passande för den mogne herre han nu blivit. På knäna - inte en rutig pläd - utan Hajen och de såg ut att trivas med arrangemanget båda två.

 

 

 

Mattes snygga ben ser ut att vara i farozonen, men hon hävdade bestämt att han vuxit ifrån orsaken till att han fick sitt namn.

 

 

Utomhus pendlade väderläget mellan värme och strålande sol och en lång stund även det häftigaste störtregnet hittills denna sommar. Vi hann inta gofikat sittande utomhus innan de mörka molnen tömde sig på både blixtar och vatten.

 

Syrran kom på besök. Den stackarn har så ont så ont i sin axel och arm. Frozen shoulder, visst. Inget man vill ha. Hoppas nu bara att kortisonsprutan hon fick, gör nytta. Det där kortisonet verkar vara något man kan ha användning av på många sätt. Har hen fått Nobelpriset, hen som upptäckte nyttigheten med det? Vem uppfann kortisonet, undrar jag? Någon som vet?

 

 

 

 

Jag var fortfarande trött och tung i kroppen, men kände ändå för att göra lite nytta när syrran åkt hem. En omgång chokladbollar och lite småkakor kan man ju svänga ihop utan att klappa ihop, tänkte jag. En viss persons födelsedag är ju i antågande och jag skulle vilja kunna bjuda på något hemgjort då, till dem som hälsar på. Sedan måste ju ansträngningen fördelas över dagarna fram tills dess, även om det skulle vara underbart att göra bort allt på samma dag, när ändå ugnen är varm och det kladdas och mjölas över hela köket och så. Det fick dock stanna vid två sorter den här gången. Tänk om man kunde lämna disk och övrig städning till någon annan ...

 

 

 

 

 

 

 

 

Födelsedagarna duggar tätt nu på sommaren bland mina vänner och i släkten. Idag var det Magnus tur och här omges han av egna och andras barn, hustru och andra gäster. Vi fikade gott i stugan vid havet och emellanåt smattrade regnet mot uteplatsens tak. Mysigt. Och doften sen, av nyregn. Den finns inte på flaska den inte.

 

 

 

 

 

 

Och så då till gåtan. Sara - inte jag den här gången - lade sig under nålen, och Jens på Big Street Tattoo förevigade text och bild på flickans arm.

 

 

 

 

 

 

 

Fina vingar och ... Mamma ... det är jag det. För alltid vid min dotters sida. Stolt och rörd.

 

 

 

 

 

Slutligen en bild på den tatuering jag har på handleden. Döttrarnas namn, som du ser.

 

 

 

Jag bevittnade något så osvenskt som ett högljutt känsloutbrott från en vuxen människa ute på gården nyss. Ett gammalt hederligt psykbryt, om du förstår vad jag menar. Det var en kvinna i 40-årsåldern som höll på att packa sin bil. Möjligtvis för resa, eftersom det rörde sig om en hel del packning och påsar och så. Kanske var man på väg till trevligt midsommarfirande. Hursom. I bilen, overksam (och ointresserad) satt någon som verkade vara en tonårsson.

 

På bilens tak stod en plastpåse modell större och den rörde sig fram och tillbaka i den rätt hårda vinden. Kanske gled den något. Kanske välte den. Jag vet inte. Kvinnan - mamman - flyttade takpåsen till marken bredvid bilen istället och plötsligt hojtar hon till och skriker något. Ett spännband hon haft i handen slängs i marken under ångande besvärjelser och denne någon, som ställt påsen på biltaket utnämns till "idiot". Tydligen hade påsen orsakat skador på bilen, kanske var det lacken som repats, och kvinnar upplyste alla och envar om att hon redan kostat på fordonet ett antal pengar.

 

Jag har full förståelse för hennes irritation, ilska och reaktion. Sånt kan man klara sig utan (när man inleder sin semester), men att kalla sin son för "idiot" var inte sjysst, så gör man inte. Hur dumt än tilltaget var. Hon böjde sig senare in i bilen och pratade med lägre röst och kanske återfick hon kontrollen och bad grabben om ursäkt . Jag vet inte vad hon sa. Jag hoppas att även han bad om förlåtelse. För att han sabbat bilen och för att han inte hjälpte sin mamma med packningen utan satte sig i bilen och tittade på. Lika illa det.

 

Relationen mellan barn och förälder är svår. Hujedamej. Men, respekt gäller ömsiesidigt och har inte med ålder att göra och är obligatoriskt för alla. Jag hoppas att den här lilla familjen har en lång resa framför sig. Då får de en chans att träna på den stora konsten att ta hänsyn till varandra, bli varandras vänner och kanske några saker till.

 

Ta vara på kärleken till varandra.

 

 

 

 

 

Duktiga Sara har precis avslutat sin utbildning till undersköterska. Hon har gjort ett fantastiskt jobb och har läst alla kurserna på distans med stort tålamod och en enastående ambition. Jag är så glad för hennes skull. Hon har fått flera jobberbjudanden och är jätteduktig på sitt jobb och alldeles säkert kommer hon inte att sakna jobb i framtiden heller.

Som lite uppmuntran åkte jag och mamma dit med gofika och små gåvor. Jordgubbar, krämbullar, bärmuffins och gigantiska chokladkakor hade vi med oss och Sara gjorde kaffe. Mamma gav henne en väldoftande kroppslotion, ljus och servetter och en av de vackra linnehanddukarna hon köpte i antikbutiken igår. Av mig fick Sara den undersköterske-brosch jag aldrig kom att använda eftersom jag blev sjuk innan jag började jobba, när jag just avslutat min utbildning. Sara får, så att säga, förverkliga min karriärdröm. Och det är jag övertygad om att hon kommer att fixa alldeles utmärkt.

Jag har en inneboende i några dagar. Kul som 17! Och ovant. Och jag vill suga på karamellen så länge jag kan. För snart flyttar hon ifrån mig igen.



Det är Emma som flaxar iväg ut i världen igen. För två månader sedan kom hon hem från sin tretton månader långa utflykt till USA. Och nu ger hon sig iväg igen. Inte så himla långt bort den här gången, men ändå. Hon håller sig inom Sveriges gränser. Tösabiten har skaffat jobb och boende i Uppsala. På onsdag åker hon söderut och lämnar Övik och mig på obestämd tid. Nåja, man kan ju hälsa på varann, såklart, men jag vill ju att hon ska vara på en armslängds avstånd och att det ska vara möjligt att krama om henne varje dag.

Missförstå mig inte. Jag tycker hon gör helt rätt. Jag unnar henne verkligen även detta äventyr. Hon tar för sig, flickan, och hon gör det bra. Mina känslor är helt och hållet själviska. Och kanske allra mest idag, på Mors Dag, känns bandet starkt och gör att det svider när jag tänker på att hon sticker iväg och lever sitt liv utan mig.

Jag tröstar mig med att jag ser att jag uppfostrat en självständig och företagsam ung kvinna och att hon verkligen kan ta vara på sig själv. Det är en tanke jag får ta med mig när det så småningom är jag som lämnar henne.

Puss och kram och lycka till, söta dottern min!