Söndagsmiddag med familjen.

 
Vi bokade bord och samlade familjen för söndagsmiddag på restaurang Linnéa & Peter.
 
 
    
           
    
 
Det är en speciell miljö i den här restaurangen. Ingen tar illa upp när barnen tar fram medhavda block och pennor när de vuxna äter och äter i evigheter.
 
 
    
 
 
Jag satte i mig en trerätters middag bestående av tomatsoppa med fläsk, persilja och creme fraiche, till varmrätt entrecôte och spansk fläskfilé med potatis som stekts med citron, stuvad spenat och till efterrätt kaffe med sorbet, lemon curd och kaksmulor jättegulligt serverat i en glasburk. Nåja, om jag skulle ha läst ur menyn skulle det nog beskrivits med andra ord och kanske har jag glömt någon del i måltiden, men gott var det i alla fall. Och trevligt.
 
 

Varför gör jag inget?

Jag läser flera bloggar som skrivs av tjejer med bröstcancer. Vissa är mycket sjuka med spridning till ställen både här och där i kroppen, och andra har lagt behandlingstiden bakom sig och kämpar med att komma igång med arbetsliv och LIV. Alla har de upplevt sin sjukdomstid och sina krämpor på olika sätt och hanterat den olika. Många saker har vi dock gemensamt. Vi vill inte lämna våra vänner, våra anhöriga - barnen - efter oss när vi dör. Kanske är det tanken på att aldrig få se sina barn växa upp som är den jobbigaste. Att aldrig få se dem växa upp, sluta skolan och se dem få egna familjer. Bara tanken på att de egna barnen ska förlora sin mamma är en ångest.
 
Många kvinnor försöker därför planera och förbereda ett slags avsked som barnen kan få. Kanske senare om de är mycket små. Ett sätt är att skriva en blogg. Vissa omvandlar den sedan till bokform när sista kapitlet skrivits, som Elisabeth gjort. Ett annat sätt är att samla foton och andra minnessaker i en låda som barnet kan få vid lämplig ålder och tidpunkt. Ett sätt för barnet att minnas och för mamman är det antagligen en känsla av att "finnas kvar" i någon form. För barnet och för dem som finns kvar. Återigen andra filmar eller fotograferar och skriver avskedsbrev. Det finns många sätt.
 
Jag har själv funderat på mitt avsked. Räcker det med bloggen? Fotografierna? Nu har jag ju vuxna barn och vi har levt tillsammans i hela deras liv. Nog kommer de att minnas mig ändå. Jag menar, vare sig jag lämnar efter mig en blogg, en bloggbok eller miljoner foton. Jag vet att de kommer att komma ihåg sin mamma. Inte tvekar jag på det. Det dumma är att jag tänkt att jag kan fundera vidare på det. Att jag har tid på mig att överväga. Att jag inte behöver bestämma mig nu, genast. Dumt, som sagt. Jag har inte alls all tid i världen. Allt kan hända. Det kan hända att tumörerna i hjärnan gör så att jag inte kan prata, inte kan skriva, inte kan kommunicera alls. Det KAN faktiskt bli så.
 
Som dr Nisse sa. Skjut inget på framtiden. Gör idag det du vill göra.
 
Det är så klokt. Så varför gör jag inget då?
 
 

I Köpenhamn.

 
Lördag. Vi tog bussen till stationen där flickorna tog var sin kaffe på Starbucks.
 
 
 
Vi satte oss på tåget mot Köpenhamn. Nu bär det iväg! Snabbt gick det. Tog det 15 minuter? Och så var vi över Öresund och framme på utländsk mark. Bara några minuters promenad från stationen låg Scandic Webers där på Vesterbrogade och bara väntade på oss. Vi installerade oss i rummen (varför går man alltid fram till fönstret, det första man gör, och tittar ut när man kommer till ett hotellrum?)
 
 
 
Vi kastade oss över de lokala läckerheterna genast. Här tar Sara en röd pölse på stående fot. Precis som infödingarna. "Den var god" sa hon "smakar korv" utvecklade hon sedan sitt utförliga omdöme. Jag frågade två daner om hur man går tillväga vid dessa måltider, för att helt säkert göra rätt, och fick till svar att man doppar pölsen i den starka senap och ketchup som lagts på papperet och att man äter brödet vid sidan av liksom. Jaha. Inte värre än så. Det klarade jag av.
 
 
 
 
 
Gottegrisars himmelrike. Socker, färg- och smakämnen. Ujujuj. Och inte var det billigt heller. Det vet du kanske hur marknadspriser kan vara? Men handlas skulle det. Man är väl för tokig?! Fudge har jag ätit tidigare och jag vet att det bara är att stoppa i sig. Inga särskilda regler där inte.
 
Tillbaka på hotellrummet, i Junior sviten, vilade vi och återhämtade vi oss genom att tanka danskt öl och äta chips och wienerbröd. Vi bodde fint, i rum 122, i en tvårumssvit med högt i tak, morgonrock och tofflor (för två... ?) vattenkokare och ett stort badrum som hade både badkar och dusch. Rent och fräscht.
 
 
 
 
Vi hade inte bråttom på något vis. Det viktiga var att vi fick tid tillsammans. Det kan inte alla sevärdheter i världen slå.
 
 
 
Vi åt på en japansk restaurang alldeles intill hotellet. Asiatisk mat brukar vara fräsch och till och med vacker och det här var inget undantag.
 
 
 
Sen klämde vi ihop oss alla tre i dubbelsängen och pratade och såg på Avatar på TV. Det blev varmt och gemytligt. Jag kände mig lyckligt lottad och nöjd. Nöjd och glad och harmonisk och lycklig över att vara med mina fina döttrar. Tänk att de också verkade uppskatta att vara med sin gamla, trötta mamma som inte riktigt orkade med.
 
Fötterna svullnade och stumnade (kan det heta så?) allt mer och kroppen värkte från höfterna och nedåt. Det kunde varken värktabletter eller kärlek få bukt med. Men i denna unika och aldrig återkommande stund kände jag inget annat än tacksamhet. Jag lever här och nu och mina älskade döttrar likaså och just nu är vi tillsammans och det kan ingen ta ifrån oss.
 
 
RSS 2.0