Vad ska du bjuda på om du får oväntat besök?
Baconlindad kycklingfilet med ris och grönsaker. Mumsigt. Jag intog den lite sena middagen vid TVn och jag hade sällskap av en ung kille. Det var trevligt och inte planerat precis. Jag tände ljus här och där och marschaller på uteplatsen. Som efterrätt åt jag upp det sista av knäcken. Börjar det inte blir dags för de gamla vanliga och gråa vardagsvanorna nu? Man kan ju inte äta godis och god mat var tredje timme varenda dag särskilt länge. Det blir inte gott då.
Vadå? Den unga killen som gjorde mig sällskap till middagen?
Äsch, det var bara Harry. Harry Potter.
Nu börjar vi närma oss slutet på 2011. Det är en halvtimme kvar till midnatt och ute har en del tjyvstartat med fyrverkerierna och smällarna och blir det som tidigare år kommer det att hålla på i någon timme till eller så.
Till alla min vänner/bloggläsare vill jag säga att vi ses väl nästa år, på samma ställe och på samma sätt.
Gott Nytt År!
Nyårsbönen eller En gåta i Guds hus.
Jag stärkte mig med en kopp välling innan jag promenerade ner till kyrkan för lite andlighet så här på Nyårsafton.
Marschaller lyste upp utanför kyrkan och kring ingången.
Det var precis lika många besökare som personal denna dag i kyrkan. Det var jag och fem till som inte hörde till staben, så det var inte direkt trångt. Anna-Karin, som både spelade och sjöng, var en av Guds tjänare.
Hur många hade tagit sig till kyrkan denna nyårskväll?
Man måste kunna klockan för att göra rätt här.
Söta och glada Jeanette knackade på för att önska Gott slut, och med sig hade hon ett rött paket med silverknutar.
Jag säger inte att det var förutsägbart eller så, men formen på presenten och det faktum att det prasslade av något som liksom låg löst travat inuti, gjorde att jag kastade ur mig en chansning innan papperet var borta ens.
Låt oss säga som så, att det är förenligt med bestämda regler angående NÄR man får hugga in på det ätbara innehållet.
Gissning?
Nyårsafton hos mig.
Nyårsafton.
Jag har duschat och bytt om och målat på ögonbryn och gjort mig fin. Dricker te.
Det är festernas kväll. ALLA ska på fest. Middag. Temaparty. Alla sorters galej. Alla ska. Utom jag.
Jag ska iväg och vara kattvakt i stan några timmar. Sedan hem igen och då, då ni, ska jag göra precis som jag brukar. Upp i soffan, på med TVn och fram med frukt och godis. Så blir det hos mig. Lite av en tradition. Alldeles säkert är jag i säng före midnatt.
Vad ska du göra?
Vinnare igen?
God förmiddag, så här på årets sista dag. Jag sov länge även idag, och började med att se i ortstidningen att någon med mitt namn - jag? - har vunnit nättidningens Klappjakten, vilket innebär att jag får ett presentkort på 500 kr på en guldsmedsaffär. 
Årets sista frukost intogs sedan vid TVn.
Det är inte vin jag hällt upp, om nu någon trodde det. Det är Proviva, som tillsammans med Omeprazol, förhoppningsvis får bukt med mina magproblem. Det andra är te och lokalt bakat vörtbröd som såg så gott ut i affären. Det var det inte. Jag får nog gå ut i köket igen och göra gröt eller något. Det här smakade inte nyårsafton alls.
Huka er, för snart kommer min egenhändigt snickrade Nyårskavalkad med en sammanfattning av MITT 2011. Missa inte det!
2011 - som jag sett det.
Vad gjorde jag nu då under 2011? Låt oss ta en titt på ett sammandrag.
Jag firade min kompis Birgitta, som fyllde jämnt och jag skrev kontrakt på lägenheten i Järved den 25 januari. Tyvärr hade jag inte råd att bo kvar i min 4:a och det kändes spännande att se fram emot en flyttning under våren. Jag skulle bara ha vetat ...
I slutet av januari var jag och Jeanette var på arenan och såg förra årets Idoler uppträda. Minns ni Jay som vann?
Den 21 februari gjordes en benmärgsbiopsi och efter en analys beslutades att jag skulle få två helt andra läkemedel. Herceptin och Navelbine.
I början av april fick jag venporten inopererad för att kunna få cellgifter och den första behandlingen ges i Umeå. Jag bodde på patienthotellet i några dygn. Jag var negativt inställd till det här med att få cellgifter igen. Även fast det är över tio år sedan minns jag tydligt hur det var att må illa och tappa håret och även bli psykiskt nedkörd. Det var min största skräck men tack och lov visade det sig ju att det inte alls blev samma sak den här gången.
Bilden är inte tagen i år, men visar Sara och Emma och får symbolisera allt stöd och sällskap jag fått från mina fina döttrar under året. Den får också stå för den kärlek jag känner för dem och för allt vi upplevt tillsammas de senaste tolv månaderna.
I mitten av april hamnar jag på sjukhus eftersom magen helt stannat upp. Cellgifterna, den smärtstillande medicinen kombinerat med att jag ätit och druckit för lite och inte rört mig så mycket heller, åstadkom en cementpropp som gav mig stora besvär. Jag har varit med om mycket i mina dagar, men detta slår alla rekord. Vad ni gör, govänner, se till att skita regelbundet!
Jag flyttar till Järved i slutet av april och snart började mitt nya bostad ta form. Till en början verkade allt bra. Lägenheten var fin och nygjord, men snart kände jag att jag inte trivdes. Röklukten, ohyran, grannarna, hyresvärden ... ja det var många detaljer som klumpade ihop sig.
Midsommar firades med Susanne och Jeanette. Vi åt utomhus, precis som man ska den här dagen, och regnet höll sig borta.
I juli hände flera saker som är värda att komma ihåg. Jag åkte till Uppsala några dagar den 8 juli för att krama om fina Emma och se var hon huserade och så fyllde jag ju år också sedan när jag kommit hem, den 16 juli. I Uppsala gillade jag att strosa omkring på stan och längs ån och så var förstås kyrkan majestätisk. Det var varma och soliga dagar och helt enkelt en riktig semester.
Sommaren var en härlig tid och gav möjlighet till fotografering varthän jag gick. Nästa varje vecka deltog jag i fotoutmaningen, Fototriss, jag hittat på nätet. Kul och lärorikt. Jag har kameran med mig nästan jämt och känner att det här är en hobby som passar mig. Skulle vara kul bara med ytterligare några fina objektiv. Men, det får bli en senare fråga. Något att skriva om ett annat år kanske ...
Den 22 augusti fick jag se lägenheten som jag flyttar till i höst. 9 C, som jag kallar den, och som jag längtade till och tänkte på varje stund. Det gamla köket måste bort och lämna plats för ett nytt, ljust och modernt.
Emma lämnade Uppsala och bodde hos mig i perioder. Det var ovant att inte vara ensam drottning i riket men helt klart roligt och mysigt. Den sista augusti tog hon tåget med sitt pick och pack för att vara i Örnsköldsvik under obestämd tid.
I oktober fick jag äntligen flytta och jag och katterna trivdes omedelbart i den nya lägenheten i Gullänget. Rum för rum blir klart och utformat som jag vill ha det. Det känns i magen och i hjärtat att jag hamnat rätt. Det är också en lättnad att katterna verkar trivas och är harmoniska. Det här blir bra!
Parallellt med att jag försöker leva och uppleva, har jag fortsatt med mina behandlingar på sjukhuset. Tisdagar, två veckor efter varandra har jag fått cellgift och Herceptin och så varit ledig i två veckor. Följt av två behandlingsveckor och två lediga. Och så om igen. Dessutom däremellan ett antal provtagningar och undersökningar av annat slag. Plus röntgenresorna till Umeå.
Den 19 oktober fick jag det glädjande beskedet att tumörerna blivit både mindre och färre. Efter en kontrollröntgen igen i december, beslutade Dr Nisse att jag förtjänade ledigt från cellgiftet. Det känns bra och pirrigt på samma gång, men jag litar på Nisse.
Astrid, Stina och Georg hjälpte mig att vinna ett presentkort på 3 000 kr på en resa och en fotobok för en serie bilder jag skickade in till Fototriss. Vilken ära! Trissinlägget och de två andra bilderna kan du se här.
Ja, och så var det ju Jul också. Det var bara häromdagen, så det minns jag ganska klart. Julklappar, god mat och tomte, gran och allt annat. Så trevligt!
I övrigt har året varit fullt av skoj med vänner, stöd och blommor och presenter från vänner, telefonsamtal och SMS från vänner, besök av ... ja just det ... vänner. Jag har världens bästa vänner och de har alla funnits för mig hela året och jag har inte klarat allt utan dem. Två flyttningar på kort tid testar en vänskap, men ni har bitit ihop och stöttat och burit och hjälpt mig utan knota. Tack!
Det händer mycket under ett år. Det är 365 dagar med händelser varje dag. Små och stora. Mellansmå och superstora. Alla borde de väl ha nämnts här, egentligen. Men det går ju inte. Det går ju faktiskt inte. Om du vill kan du ju läsa om året i sin helhet från början om du vill ha alla detaljerna, menar jag. I MITT år. Då börjar du här, för då kommer du till 1 januari 2011.
Det var väl 2011 i ett nötskal det. Förutom själva Nyårsafton. Det ber jag att få skriva om senare.
Vi sov snart båda två.
Nyårsafton i morgon.
Den ensamma katten ska få sällskap en stund även på årets sista dag, men det blir nog någon gång under sena eftermiddagen.
Jag tog en titt på vad jag gjorde inför förra årets nyårsafton, eftersom jag inte kunde komma ihåg det alls. Vilken tur att jag skriver blogg!
Även idag har jag handlat lite matnyttigt för både mig och katterna. Kycklingfilet med bacon och ris ska jag äta, och katterna får det de föredrar, torrfoder. De blir nöjda för så lite.
Och, ja, jag hittade bilen under snön.
Stillsamma aktiviteter
Tio över tio vaknade jag med ett ryck och kände mig faktiskt utsövd. En fantastisk känsla! Minns inte när det hände senast. Tyvärr gäller nu varken rast eller ro eftersom jag snabbt måste få i mig frukost och sedan åka iväg till katten som vill ha sällskap. (Igår ordnade jag en ersättare) Det är också bra om jag kan helghandla några saker innan alla andra gör det.
Bara jag nu hittar bilen under all nysnö ...
En kommentar i rätt tid.
Du ska veta - CW - att din kommentar anlände i precis rättan tid. Orden värmde och förvandlades till den stötta jag behöver för att hålla mig uppe idag.
Natten har varit den värsta på mycket länge. Jag hade svårt att somna och befann mig snarare i en ytlig dvala på gränsen mellan vakenhet och sömn. Jag drömde fast jag var vaken, det var nästan som hallucinationer, och jag pratade och liksom agerade med dem som var med i drömmarna. Jag var medveten om att det inte var på riktigt med kunde inte låta bli att spela med. Dessutom kliade det frenetiskt överallt och det gjorde ju inte saken bättre.
När jag ändå inte kom till någon ro klev jag upp och åt frukost och läste morgontidningen. Trött var jag ju, men jag hade inte ont i magen och var inte illamående och inget förvarnade om att jag plötsligt befann mig på knä på golvet vid toalettstolen en minut senare. Precis som tidigare en gång mådde jag bra igen när jag tömt magen.
Det här kunde inte komma mera olämpligt. Jag har lovat vara sällskap till en katt under helgen och nu känns det som högst osäkert hur jag klarar av det. Det här kan ju bli hur som helst. Kanske mår jag bra igen efter lite vila eller så inte ...
Tack för titten!
Jag fortsätter i samma lugna tempo resten av kvällen, ser på TV och myser med katterna nära, och så vet jag ju att du tittar in till mig med jämna mellanrum. Eller hur?
Varning för trist läsning.
Om du ändå är kvar så kör vi då.
Det blir ingen bild till det här inlägget. Du får använda din fantasi. Jag ser ut som jag mår.
Man kan ju tänka sig att jag skulle må bättre och bättre under uppehållet från cellgiftet. Icke. Visst har det varit en och annan dag som jag känt mig "normal" och som vanligt under stunder någon dag, men inte så länge och inte ofta. Jag tror att jag vänjer mig vid att må på ett visst sätt. Det blir liksom förväntat att känna sig trött och må halvilla och att ha ont. Det blir normalläge, men inte lättare att stå ut med för det.
Jag minns den stora skillnaden i mående när jag började med cellgiftet. Jag mådde jättebra! Det hade jag verkligen inte väntat mig, men cellgiftets positiva påverkan på min kropp gjorde ju att jag blev starkare samtidigt som en nedbrytning satte igång. Motsägelsefullt, men så var det. Det kändes bra att vakna och att inte må illa eller ha ont. Det vande jag mig också vid. Jag trodde bara inte att jag skulle må sämre av att sluta med cellgiftet. Vem kunde tro det.
Jag är trött, mår illa och får halsbränna ibland, har ont och är stel och ... Sämst är det från morgonen. Jag är trögstartad, trött, illamående och yr. Blä! Bakis varje morgon. Utan festen innan. Roligare kan man ha det. Den här dagen är inget undantag. Jag kämpade mig upp ur sängen kl 10. Med ovanstående nämnda kroppssymtom. Jag kämpade på mig kläderna. Kämpade i mig två skorpor och några klunkar te. Sedan var det dags att kämpa på sig en filt och somna i soffan. Efter sisådär två timmar kämpade jag mig till vakenhet och kände att jag faktiskt mådde bättre. Värmde broccoligratäng och skar en skiva av julskinkan till det. En apelsin. Halv två är klockan och inte förrän nu känner jag mig "normal". Inte pigg och alert och sugen på att göra något. "Normal".
Ska det verkligen vara så här?
Så många avsked.
Emma har lyckats få en lägenhet i Uppsala och efter nyåret åker hon ner till sitt första alldeles egna boende. I somras delade hon ju med en kompis, men nu får hon regera själv. Hon längtar, och jag förstår henne. Jag ville själv flytta hemifrån redan när jag var sådär 14-15 år och önskan att få rå om och kontrollera några privata kvadratmeter är stor och ett tecken på självständighet.
Emma kom, utrustad med pappas Volvo, för att hämta lite saker hon rår om. Vi plockar här och där och Emma packar och bär ut till bilen. 6 st vinglas kan jag avstå utan problem. Det är ju inte ofta jag ens dricker från ett glas än mindre från de övriga i dussinet, och verkligen inte på samma gång. Några gamla kökshanddukar får hon också. De vältvättade är så bra för torkning och städning och kan helt enkelt inte köpas. En kasse klädgalgar och de gardiner och sängkläder hon haft på sitt rum tidigare, får hon också ta med sig.
Så nu sitter jag här med gråten som en klump i halsen. Ännu ett avsked väntar om några dagar. Jag har tagit farväl av Emma så många gånger de senaste åren och det är lika jobbigt varje gång.
Sånt är livet och en moders lott. Kanske kan jag åka ner och hälsa på henne under våren och alldeles säkert kommer hon och hälsar på mig snart igen.
Jag tror jag måste trösta mig med en knäck.
Tisdag 27 december 2011.
Kitty gjorde samma sak. Somnade alltså. Jag tror inte att hon mådde dåligt alls.
Tarzan kurade ihop sig också, intill mig.
Och det var här JAG låg och snarkade innan jag gick till "jobbet" och knäppte på datorn. Ett par timmars sömn och en värktablett gör susen. Helt och hållet balans i smärtlindringen har jag INTE, men dr Sandra och jag pratade om det sist, och det spelar ju faktiskt ingen roll om lindringen kommer från plåstret eller från tabletten (eller kapseln som det är i mitt fall, jag kallar det alltid för tablett ändå jag). Jag måste sluta sträva efter perfektion och kontroll och bara acceptera att jag behöver en kapsel eller två för att få det bra.
Nu har hyacinten vissnat också. Snygga är de inte, men doftar gör de fortfarande, så de får väl stå kvar en eller ett par dagar till.
Illamåendet har gett med sig och nu är jag hungrig. Upp och ner går det i livet. Hå hå ja ja.
Det säger pang och fräs och sedan är det över.
Det köps raketer och smällare för massor av pengar av såväl privatpersoner som företag och myndigheter inför nyårsfirandet. Någon statistik bjuder jag inte på nu och här, men en säljare av fyrverkerier har något som kallas Familjepaketet, och just de här pyrogrejorna kostar mellan 239 och 899 kronor. Avsikten är en grandios och maffig avslutning på det gamla året och ett symboliskt välkomnande av det nya. Antar jag. Det som verkligen händer är att man kastar pengarna i sjön för att få några minuters upphetsning av det meningslösa slaget, och resultatet är en hög aska som ingen minns nästa dag.
På Nyårsafton är det för många extra viktigt med fest och glam och skoj och att hålla sig till gamla traditioner, och kanske har du stålar så det räcker och blir över och kanske har du råd med dina Familjepaket. Då kan du väl ta samma belopp och skicka till cancerforskningen? Eller vavava? Är inte det en jättebra idé? Klicka på länken här nedan så får du veta hur man gör.
CancerfondenFruktlös apelsinbegränsning.
En fråga bara.
Vad betyder det när Coop skriver "max 5 kilo/person"?
Är det som med införsel av alkohol när man varit utomlands, att man blir stoppad i tullen/utgångskassan och blir arresterad för "försök att köpa för stor mängd frukt"?
Eller går det ett larm när jag försöker gå ut, wiiooowiiooowiiooo, och så tvingas jag lämna tillbaka allt som överstiger 5 kilo?
Vad är det som händer egentligen om jag är en uppstudsig och olydig kund och med berått mod köper för mycket apelsiner?
Jag får nog aldrig veta det, för jag hade tur idag. På kvittot såg jag att jag plockat för mig 4,98 kg apelsiner.
Det sitter nog i fingertopparna det där.
Nu är det jul ...
... igen ...
På något vis har vi sett till att inte träffas samtidigt någon gång i julhelgen. Sara har jobbat natt i tre nätter, tufft men man tjänar ju kosing ... Emma har firat jul med pojkvännen hos sin pappa. Och Christer har varit med sin familj. 
Vi tog en skinkmacka (att man inte tröttnar på det ... ) och en kopp te. 
Milla tyckte det var super med allt prassligt presentpapper och kartongerna. 
Emma slog in den här åt mig. Teet är Rooibos med kanel och apelsinsmak. Snyggt och smart!
Framsidan av katter och almanacka ...
... och baksidan av katter och almanacka! Så snällt och fyndigt av Christers föräldrar. Jag behöver verkligen skriva ner allt jag måste komma ihåg och den här får ju plats i handväskan också. Tack, Anders och Monica!
Jag tror att Sara och Christer köpte hela Oliv-serien åt mig i julklapp. Tusen tack, ungdomar. Men ju är det väl slutjulat i alla fall?
Glöm oss inte.
Andra omgångens hyacinter fyller hela rummet med sin intensiva och rika doft.
Allra mest känns det när man sitter på den plats i soffan där jag jobbar med min dator.
I vågor kommer den, doften, och jag drar djupa andetag för att riktigt ta till mig den.
Det här är jul för mig. Ingen jul utan hyacintdoften, och den lär vara starkast i de blå blommorna.
Jag kommer att sakna dem.
Mitt uppdrag.
Juldagen.
Juldagsmiddag på Dekarsön. I all hemlighet och i tysthet önskade jag mig något som inte låg på julbordet igår. Helst. Hungrig var jag men jag kände inte alls för kalvsylta och julskinka igen.
Amin, Emma, Daniel och mor låter Janne hälla upp måltidsdrycken. Ha! Jag blev bönhörd. Det blev en supergod kalkon med potatisbakelse och kålsallad. Hur gott som helst! 
När byggdes egentligen bron mellan ön och fastlandet? Amin googlade och forskade i saken och kunde berätta att det var 1960. Innan den fasta bron kom, användes en flytande brygga och innan det roddes man över. Det har någon berättat för mig tidigare, men i min hjärna har det blivit till minnen och jag är säker på att jag kommer ihåg rädslan när jag åkte bil över den flytande bryggan när jag var liten. Så kan det ju nu inte ha varit, eftersom jag är född 1963. Vad tokigt det kan bli. 
Genussnack.
Ska man verkligen inte få säga till en liten flicka att hon är lika fin som en prinsessa?
Julafton 2011, min julklapp.
Ja då, och han hittade helt rätt där i säcken! Tio nummer av en fototidning! Great! Tack, snälla Tomtefar!
Julafton 2011, tomten kommer!
Han kommer hit! Han kommer hit!
- Finns det några snälla barn här?
Det blir inte lika läbbigt när man får hålla mamma i handen.
God Jul Astrid!
God Jul, Stina!
Hej då, tomten! Kom gärna tillbaka nästa år!
Julafton 2011, julmaten.
Håkan bråkan får tiden att går snabbare. Astrid i morfars trygga knä.
Sex laxar i en lask ... äsch ... sex laxar i en laxask! Så ska det vara!
Britts havrekex går inte av för hackor. Ingen kan kavla dem lika tunna som hon.
Hela gänget hjälptes åt med julmatsbetyren i Linders kök.
Vi lät oss väl smaka av allt som hör julbordet till. Inklusive ett glas mjölk. Tankarna gick till jularna från förr, hos mormor Mary. Hur i hela världen fick vi plats alla i hennes lilla hus?
Julafton 2011, fler julklappar.
När det inte längre fanns några klappar kvar under granen och när allt prassel tystnat, lade sig lugnet över det julfirande hemmet. Nyfådda böcker snabb-bläddrades, väldoftande gåvor sniffades, tröjor provades och granskades, klänningar togs på och av och på igen och så var julklappsutdelningens efterskede över. Alla syntes vara nöjda med sina julklappar och inte ett enda kvitto efterfrågades för framtida byte. Fantastiskt!
Julafton 2011, glögg och pepparkaka.
Såväl gamla som unga uppskattade de hemgjorda pepparkakorna och de klassiska Disneysnuttarna. Jag passade på att sova en stund ... och jag har ju faktiskt sett det där programmet sisådär 40 gånger.
Julafton är över för den här gången.
Någon fick ett mycket viktigt uppdrag. Gissa vem och vad!
God Jul, alla!
Den här dagen är ju lite speciell.
Vissa kör solo, andra firar med varandra
men jag önskar er ändå en fröjdefull kväll.
Till dig, utan sällskap, en särskilt hälsning jag sänder
en kram, en tanke och en önskan om frid.
Här hemma, i Sverige och i alla andra länder
idag, nästa år och inom oöverskådlig tid.
Jag hoppas att du ändå får den jul du vill ha,
att du får mandeln där i gröten och sömn denna helga natt.
Att du i alla fall tycker att vädret var bra
och att du myser tillsammans med din spinnande katt.
Jag önskar dig knastrande brasa och varma fötter,
en spännande film på TV och en hel ask choklad,
att du slipper slåss om skålen med blandade nötter,
och får en stor mugg med glögg vid ditt julebad.
Fast du inte har nån, som sitter där brevé
vill jag att du ska tycka,
att när du ser på Kalle på TV klockan tre,
kan känna en aning julelycka.
God Jul, alla!
Hyllan.
Jag är långsam. Kan inte bestämma mig. Jag känner efter inåt i det oändliga för att komma underfund om hur jag vill ha det. Det är liksom inte förrän jag ser det i verkligheten som jag vet om jag gillar det. Jag är inte alls säker på vad som ska pryda hyllan utan jag kommer att prova mig fram. Den gamla och vackra ramen med det svart-vita fotot har jag dock bestämt mig för. Sovrummet börjar ta form.
Och den söta flickan på fotot är undertecknad herself!
Dan före dan ...
Jag tycker lite synd om min granne. Gissar att hon har åkt bort över helgen, för blombudet kom med den här påsen tidigt igår och den står kvar här fortfarande. Det är kanske en vacker julgrupp som hon alldeles säkert skulle vilja njuta av och så står den här och tynar bort.
I övrigt roar jag mig med att tvätta idag.
Så här fint är det i mangelrummet. Man kanske skulle ta och samla allt i en stor säck och - ho ho ho - gå runt och ge bort alltihopa till behövande.
Det är det här jag har målat och ska hänga upp. Inte katten - hyllplanet med konsoller - ska upp på väggen. Men jag blir lite osäker. Hur högt upp ska den sitta? På ögonhöjd, precis som en tavla, eller hur ska man tänka?
Med tanke på den senaste tidens flyt, var det nära att jag satte knäcken i halsen när jag slet upp det här brevet. Tänkte att jag hade vunnit pengar (till resan). Det hade ju varit mums. Och det är ju inte över heller. Tre månaders extra chans.
Hm.
Siffran 3 dyker upp i många sammanhang nu. Fick tre tialotter per post igår också, som tack för en enkät jag svarat på. Ingen vinst dock.
3
Kanske borde jag åka iväg och köpa tre trisslotter, eller satsa på häst nr tre i lopp tre eller köpa tre kilo apelsiner eller ...
Tomt?
Jag har inte bestämt mig för vad jag ska ha på mig i morgon. Garderoberna ekar tomma. Är inte det himla konstigt? Det hängde ju plagg på varenda galge så sent som igår. Äsch. Det är lika bra jag tar det jag hade förra julen.
Blir det bra med den här stassen, tro?
Undrar ...
Sprättat och klart.
Visst är det konstigt, att det inte finns örngott att köpa till de så kallade boxkuddarna? De som är lite fyrkantiga med måtten 50 x 60 x 10 cm. Vanliga kuddöverdrag passar inte riktigt. Det blir väldigt tight och kudden blir liksom stinn, som en mage efter ett julbord ungefär. Jag har såklart frågat på de ställen där kuddarna säljs, men några örngott i samma storlek kan man inte erbjuda. Istället tipsar man om att köpa ett örngott med vinge, du vet, och så får man sprätta upp sömmen så att vingen går bort. På så vis blir överdraget lite större. 
Men allvarligt! Hur svårt kan det vara? Kan butikerna verkligen inte skaffa tillbehör till kuddarna de säljer utan att kunderna ska måsta ändra dem, som standard, för att de ska passa? Bedrövligt. Fenomenet gäller för Hemtex och för Jysk. Två stora kedjor som borde skämmas, tycker jag. IKEA lär ha ett alternativ som är aningen för stort då istället. Köpte ett sådant gott när jag passerade för något år sedan, men skulle gärna ha ett eller två till.
Tänk att något så enkelt kan vara så svårt!
Vinsten.
Tack, ni som röstat på mina bilder. Jag är så glad och stolt och lite upprymd till och med, fortfarande. Det är inte varje dag man vinner 3 000 kronor! Giltighetstiden är tre år, enligt små bokstäver. Tre år har jag på mig att använda kortet. I tre år kan jag fundera på resmål och vart jag vill packa och åka. Hm.
Tänk om man kunde vinna ett presentkort på 3 år ...
Jag har glömt bocken i säkert 5 år.
Nu, äntligen! Nu, har den fått komma med i gemenskapen och vi gillar den allihopa. Visst är det fin? Och visst pryder den sin plats där på golvet bredvid krukan?
Förlåt, bocken! Välkommen!
never never give up!
Titta så fint halssmycke jag fått!
Det var Rosie som kom förbi för en pratstund och hon hade ett litet paket med sig.
Det hänger en ängel längst ner på kedjan.
Ser du vad det står på brickan?
never never give up!
En promenad i Museiparken på vintern.
Det ser helt annorlunda ut nu på vintern, såklart. Alla blommor är borta, eller dolda av snön. Av gräsmattorna syns inget alls och på vissa ställen misstog jag mig och gick utanför grusgången och hamnade på det frostiga gräset. Mörkret och den dalande snön förvandlade parken till ett månlandskap. Det var inte solen som lyste upp växter och träd utan starka strålkastare kämpade mot mörkret och för att nå ut till parkens yttersta delar.
Jag tog den här promenaden i Museiparken även i somras, i slutet av augusti, och då såg det ut så här.
Gåvan.
Vill du få tips om den ultimata julklappen, den största kärleksgåvan, den vackraste gesten?
Strunta i ännu en materiell present, ännu en pryl, inslagen i glittrigt papper och snöre. Ge en gåva som visar din kärlek och omtanke på en helt annan nivå.
Med en engångsgåva till Cancerfonden, i valfri storlek, från 50 kronor och uppåt, ger du från hjärtat.
Åtagandet.
Är inte det en god idé?
Och det borde verkligen inte vara betungande. Lite Pay it forward. En enda sak på ett helt år låter lite, men om alla gör det så blir det massor med goda gärningar där ute. Fundera på det!
Hinken.
För säkerhets skull får hinken stå kvar vid sängen. Det skadar ju inte. Får jag betona att den inte använts, jag berättade ju hur det gick till här.
Ryggen värker också. Har förstärkt med lite tabletter mot det onda och hoppas må bättre om en stund. Det brukar gå ganska snabbt.
Matematiskt uträknad mängd?
Det är så himla typiskt!
Jag älskar Rocky Road. Glassen. Och jag kan äta hur mycket som helst av den kalla och läckra desserten. Vad är det som är så bra med den då? Chokladsmaken, såklart. Det är liksom självklart. Och sedan de där små bitarna av något slags nötter. Pekannötter är det visst. Det är också gott. Men det är de små marshmallowsarna som gör det. De är liksom pricken över i. Det väsentliga. Hela poängen. Pudelns kärna. Det man gräver efter medan man skedar i sig av glassen. Du vet vad jag menar.
Men varför, VARFÖR frågar jag, finns det så lite marshmallows i glassen?
Är det uträknat så? Tillsätter man precis så lite av en lockande ingrediens så att kunden vill köpa en ask till för att få mera. Eller är det liksom en ekvation?
4chokladglass + 1pekannötter + 2marshmallows = lyckad och svindyr efterrätt.
Härom veckan hände något otroligt och oväntat. Förpackningen med Rocky Road-glass som jag köpte, var annorlundare än alla andra jag har köpt. I just den här glasslådan var det extra mycket marshmallows. Jättemånga var de och de var liksom ihopklumpade tio och tio på flera ställen och det hör ju verkligen inte till vanligheten. En och en brukar de dyka upp och det är frustrerande lite enligt min åsikt.
Kanske var glassupplevelsen ännu en av vågorna i min serie av flyt just nu. Bara att tacka och ta emot!
Jag känner mig helt ...
... knäck!
Fina va? Jag har inte gjort knäck på ... 5 - 6 - 7 år kanske. Jag minns att det var så bökigt och att det tog så lång tid. Den här gången använde jag mikron och tralala vad det gick snabbt! Efter drygt 7 minuters bubblande var det klart för formarna. Super!
På knä på badrumsgolvet.
Smörgåsen som Jea bjöd på, stannade inte kvar hos mig, utan den tog ett snabbt farväl och återvände brutalt samma väg den kom, och försvann ner i toalettstolen. Bye bye! Sedan kröp jag till sängs. Jag hade en hink på golvet bredvid sängen för säkerhets skull, men jag vågade inte somna, tänkte att jag kanske snart är tillbaka på knä där på badrumsgolvet igen, så jag låg i sängen och slumrade utan att sova.
Kvart över sju kom Sara. Med egen nyckel tog hon sig in i mitt sovande hem, och jag var inte alls utsövd, tvärtom, men jag klev upp ändå och gjorde henne sällskap. Hon hade jobbat nattpasset på sjukhemmet intill och ville inte gå hem och sova utan istället vända dygnet rätt.
Det var fortfarande mörkt och jag och äldstan åt skinksmörgås och drack te och pratade och båda försökte vi hålla ögonen öppna. Jag vet inte hur länge vi kommer att lyckazzz ...
Inga inköp bara fina bilder.
I en butik fann jag det här läckra och gigantiska spegelskåpet.
Jeanette var bussig och bjöd på te och smörgås på mitt favoritställe i Port 9, Coffehouse by George. Hon gratulerade mig till vinsten i fototävlingen och samtalet gled in på platser i världen som behöver utforskas närmare. Thailand nämndes, vem vill inte åka dit liksom. Vi pratade om Kroatien en stund, det lär vara paradiset för någon som gillar fotografering. Kanarieöarna dök upp i diskussionen men fick låg prioritet i alternativlistan. Vi pratade hit och dit, grunnade på när det är lämpligt att resa, hur länge jag kan tänka mig att vara borta och hur många timmar jag egentligen orkar och klarar av att sitta i en flygplansstol.
Killen i yvigt skägg, som delade bord med oss, såg ut att sitta försjunken i en bok, men han lyfte till slut blicken och bidrog till resediskussionen med att försynt föreslå sin egen favoritplats, nämligen Brasilien, där han varit flera gånger. Med denne obekante, men upperbarligen resvane cafébesökare kom vi att ventilera resande och resor och det blev en trevlig och givande stund.
Indiska är en butik som jag gillar skarpt och som jag gärna bara går runt och tittar i. Hade jag bara råd skulle jag kunna köpa något varje gång jag är där. Färgerna och inredningsdetaljerna och även kläderna tilltalar mig verkligen. Idag provade jag en klänning men köpte inget då det inte fanns min storlek. Lika bra det förresten. Nu gäller det ju att få pengarna att räcka till resan istället, men det är svårt att hålla sig när man ser något snyggt. Inget inköp idag alltså. Bara bilder på fina saker.
"långtbortivärlden"
Och så var det ett faktum. Jag vann! Ett presentkort på 3 000 kronor, är mitt. Det räcker ju tyvärr knappt för att ta mig till Arlanda, så nu gäller det att räkna på hur mycket av slantarna i sparbössan som ska få gå till semester. Hm.
Det börjar smälta in nu. (vilket konstigt uttryck egentligen, när man ser det i tryck ... smälta ... ) Nåja, smälter gör det, och jag ägnade hela kvällen igår, fram till midnatt, med att kolla in de olika alternativen som Solresor erbjuder. Om du inte klickat på länken själv redan, för att liksom följa med i handlingen här, så kan jag berätta att resorna går till allt ifrån "långtbortivärlden" som Thailand och USA och till närmare resmål som området kring Medelhavet. Jag har i alla fall kommit så långt i processen att jag bestämt att inte åka till någon plats som jag redan varit och på så sätt blev några länder avskrivna.
Jag har klickat, bläddrat, jämfört och funderat. Några alternativ känns mer åtråvärda än andra men inget är klart. Jag behöver din hjälp nu. Vart tycker du att jag ska åka? Har du något drömresemål att rekommendera? Och då ska det ju helst finnas med i Solresors utbud då. Kom med tips och förslag, tack!
Jag vann!
Jag VANN!
Tack till alla er som röstade på mina bilder. Tack, tack, tack!
Som finalist får jag välja en fotobok och som den av finalisterna som fick flest röster, får jag också 3000 kr i presentkort hos Solresor. Vilken otur att ingen av resorna bara kostar 3 000 kronor. Resten får jag nog med ett leende plocka ur sparbössan.
Vart tycker du att jag ska åka? Restips emottages tacksamt.
Minns var du läste det först.
En talangfull kille på trumpet - Rasmus Grip - blåste O Helga Natt så att ögonen tårades, det var också två duktiga pianister, Gullängets kyrkokör och så anledningen till att jag var där. Hanna Olsson. Minns var du läste det namnet först. Hon kommer att gå långt som artist den flickan. Om hon vill förstås. Hon har en röst så stark och så klar att både ängel och näktergal blygt drar sig tillbaka och bestämmer sig för att ägna sig åt idrott istället.
När kommer du hem?
Jag har vänner som är svårt sjuka och ligger på sjukhus. Någon håller på att återhämta sig och har den tuffaste tiden bakom sig och åter igen någon kämpar ännu för livet med ovisst resultat. Ödet är grymt och fördelar sina smällar utan medkänsla eller förståelse. Ödet tar inte hänsyn till barn som gråter och försöker förstå. Ödet sparkar undan fötterna på makar som plötsligt tvingas stå ensamma med ansvar, rädsla och frågor.
Jag önskar så att du snart får komma hem igen.
Tulpanerna.
Krispiga och julröda var de, och precis som så många gånger förut, tänker jag att från och med nu ska jag alltid ha en bukett levande blommor i en vas här hemma. Ständigt! Det är så vackert och gör att att det känns så fräscht. Det borde man verkligen kunna unna sig.
Vem ska man vända sig till?
Det har snöat i flera timmar nu. En kompis på Facebook skriver om hur hon känner sig så glad och vacker och att hon dansar med katten, nu när flingorna dalar mot marken. Vem är det egentligen man ska vänta sig till när man ber om lämpligt julväder? Går det bra med en allmän förfrågan? Då ber jag att alla får känna sig som Monica, hela veckan fram till jul, så att alla är på gott humör och i stämning när det är dags för Kalle på lördag. Det ber jag om..jpg)
Bild från Wikipedia.
Grattis Anna!
Jag ställde mig först i kön och tog för mig av sötsakerna.
Läcker smörgåstårta med tonfisk, ägg och räkor.
Jag frågade, men man fick inte äta upp pepparkakorna.
´Födelsedagsbarnet.
Man tar självklart på sig de finaste kläderna när det är fest.
Kanske blir Astrid hårfrisörska när hon blir stor. Det var kul att träna på Saras svans.
Stina sov ute i vagnen under hela festen, och när hon kom in ville alla mysa och kramas med henne.
Nästa gång det här sköna gänget återses, blir på julafton, om en vecka.
Trisstävlingen, igen.
Lördagen.
Det är Anna och Magnus som bjudit in oss andra att fira jul hos dem, och med dem, i år. De står för hus och sittplatser och mycket annat och så fördelar vi inköp av sill, skinka, lax, bröd, potatis och sånt på oss andra. Mammas stekta och inlagda strömming är given. Det kommer hon inte undan.
Vad som händer resten av lördagen vet jag inte ännu. Du milde, vad det lät spännande! Vad som helst kan ju ske!
Nu får han vad han förtjänar.
Hela undersidan är krossad och hålls ihop av lim, men är alldeles mjuk och liksom sviktar när man försiktigt rör där. Den är ful också. Har inget gulligt "snälltomtefar"-utseende precis, och den ser nästan smutsig ut.
Gammal är den också. Jag minns den från när jag var riktigt liten och jag tror att den är äldre än jag. Innan jag lärt mig hyfs och att ta hand om mina saker, tog jag fram en tuschpenna och skrev "bokstäver" på linjerna i boken. Tack och lov gick det att ta bort med hjälp av något lösningsmedel, för nu är kladdet borta. Den här tomten behöver inte ligga i en kartong, i mörkret, i källarförrådet bland det övriga julpyntet. Jag låter den bo i ett skåp i köket där den emellanåt kan titta ut och få lite kärlek eller sällskap.
Det är dags igen nu, det är högsäsong för tomtar av alla slag, och min barndoms vän får komma fram i ljuset och får den uppmärksamet han förtjänar.
Har du något julpynt eller annat minne från barndomen, som du nu plockat fram?
Saffransskorporna.
Vilken kul och god överraskning som väntade på mig när jag kom hem idag. Fast otur såklart att jag inte var hemma när Jeanette kom förbi. 
Det är Jeas goda och hemlagade saffransskorpor jag kan smaska på nu framöver.
Tack, snälla!
Det är över nu.
Inleder denna fredag ...
Så, ut i halkan är vad som gäller. Jag vill inte dratta på ändan eller glida in i någon eller något med bilen så håll tummarna för att jag snart är hemma igen utan hål i mun, plånbok eller bil.
Vinnare!
Så nu anhåller jag ödmjukast om att du tar en titt på finalisterna i tävlingen och att du sen röstar på den triss du gillar bäst.
Senast på söndag kl 17 måste du rösta för att din åsikt ska räknas.
Det är bilderna på de här gullungarna som juryn fastnat för, vilket jag förstår fullkomligt. Rarare barn får man söka efter.
Blomman.
December har varit så lång och utdragen att nu har även den andra stängeln med fina amaryllisklockor, för alltid vissnat och dött. Den sista klockan, som fortfarande levde men kippade efter andan, sparade jag och den fick ligga med ena foten i en skål med vatten. Och, se där, den spottade upp sig och klarar sig nog ett tag till.
Hyacinterna har också vissnat och gått bort, men en jul utan doften av hyacint, kommer inte på fråga, så de har jag köpt nya och bytt ut. Blå den här gången, det fanns inte annat. De har ännu inte slagit ut så kanske är de som vackrast om sisådär nio dagar.
Lycka för mig är ...
Lycka för mig är
mina starka, självständiga och vackra döttrar
att vara på rätt plats i livet i ett hem jag älskar
känslan av inre frid och trygghet
att må bra och känna energi och styrka
Andra små saker som gör mig varm inombords är
en varm kattkropp mot min när jag ligger sömnlös
att få en komplimang av någon jag inte känner
barnskratt
sms från en vän vid precis rätt tidpunkt
Jag kan inte låta bli att glädjas över
halva priset på en sak jag ändå tänkt köpa
en lyckad plåt med lussekatter
ett foto som blir särskilt bra
Jag bollar frågan vidare. Vad gör dig lycklig? Vad är lycka för dig?
Paketet.
Vad många frimärken du behövde använda! Blir jag skyldig något?
Rengöringsmedel för händerna, doftgran till bilen, lipbalm till lipparna, luftuppfräschare att ta med på resan om det inte är fräsch luft där jag är (allt har fräckare namn på engelska) låg i den sötaste lilla
necessär i rött och med snöflingor.
Och om du tänkte att "jaså man får öppna paket fast det inte är julafton" så har du alldeles rätt. Jag skulle aldrig kunna vänta ända till den 24:e. Inte ens till den 23:e efter midnatt. Och förresten är det redan för sent att ha den diskussionen. Öppnat är öppnat, och det var inte ens julpapper på paketet, så det så. Nog om det!
Skinkan.
När jag vaknade var klockan över 2. Hungrig var jag, törstig och svettig och darrig. Vad är på gång? Ett planerat besök hos mamma, tillsammans med Emma, fick ställas in.
Men så fick jag fart ändå, sakta kom orken tillbaka, och jag satte igång att griljera skinkan jag fick av Emma. Den stora, dyra (290 kr) som hon vann på ICA. Tack tack Emma. Den räcker nog så att även du får äta av den.
Doften spred sig i lägenheten och julkänslan försökte infinna sig, men man ska inte titta närmare på det där som blir över när man gör skinkan ...
... eller hur den ser ut INNAN den kommit in i ugnen ...
Hur som helst blev det gott!
Längtar.
Men, så spännande!
Längtar!
Katterna Östman.
Mulliga och gulliga Odette är Devon Rex och när hon inte sitter på köksbordet kan hon tänka sig att mysa i mitt knä.
Charmige Findus är Cornish Rex och när dammsugaren kommer fram tar han skydd under överkastet tills allt lugnat ner sig.
Herceptin nr 14.
- Nu har sändningen från Sundsvall kommit, din medicin är här. När kan du komma?
Jag fikade färdigt, förstås, innan jag halkade bort mot parkeringen och tog bilen till sjukhuset. Alltså, det är så halt överallt och man har inte hunnit med att sanda på alla platser. Idag är nog en hektisk dag för dem som jobbar på akutmottagningarna.
Det var lugnt på dagvården denna eftermiddag, och många sängar att välja bland. Lena kom snabbt till min säng och satte nålen i venporten och så droppade medicinen in i mig och gjorde sitt.
Varje gång jag har behandling kommer någon från PRIS - Palliativ Rådgivning, Information och Stöd, och pratar lite med mig. Idag kom Melvy och vi funderade kring smärtplåstren och dosen jag får, och hon såg också till att jag fick fler plåster utskrivna. Ses vi inte på sjukhuset, ringer de mig och kollar hur jag mår. Detta är superbra och gör att mycket blir lättare och det är också en trygghet och de är en mellanhand till läkarna som inte alltid är så lätta att nå.
Herceptin kräver ingen provtagning och inte heller kortison eller medel mot illamående. Behandlingarna går så mycket lättare och snabbare nu när jag inte får Navelbine. Det är tre veckor tills nästa gång, vilket blir den 4 januari enligt den kallelse jag fick i handen innan jag gick hem. Nästa år!
Inställd Lucia?
Visade man Lucia på TV? Det missade jag också i så fall. Förr brukade jag se glada, ibland lite fööör glada, ungdomar i olika åldrar på stan eller på bussen, med glitter i håret eller på mössan, men inte ens det har jag sett. Lussevaka, eller nåt. Har själva luciadagen kommit av sig? Kommer inte Lucia om det är för varmt eller om snön uteblir?
Vilken tur att jag fick se Lucia förra helgen då.
Jag har ett förslag till ny tradition. Kan inte Lucia med följe uppträda på gårdar och bostadsområden och gå runt och ringa på och sjunga hos folk likväl som de som går runt som spöken och gastar eller som påskkärringar? Då skulle jag (och en del andra) inte gå miste om stämningsfull sång och vackra ljus och glitter och allt det andra. Skulle inte det vara fint? Utan allt det där tiggandet då. Man kunde dela ut pepparkakor istället till dem som tittar och lyssnar.
Något för nästa år kanske?
Morgonvärk.
Jag krånglade mig upp till sittande och när Tarzan såg att jag var vaken sträckte han ut sig i hela sin imponerande längd och kom och hälsade godmorgon. Kitty låg kvar och hon lät sig bli smekt och kliad en stund innan även hon kapitulerade för dagen och hoppade ner på golvet.
Jodå, när jag mödosamt fått på mig kläderna och knäppt på vattenkokaren klingade värken av och smet ut genom ytterdörren med svansen mellan benen. Efter min utskällning kommer den förhoppningsvis inte tillbaka.
Suckar ...
Suck.
Jag var punktlig och kom till dagvården kl 14. Där tog jag en säng och en kopp choklad och gjorde mig hemmastadd. Med mig hemifrån hade jag två hembakade lussekatter och några pepparkakor. Jag tänkte fika lite gott medan jag väntade på att droppet skulle göra nytta. Maria satte en nål i venporten och sedan kom dr Sandra och satt på sängkanten för att prata lite och fråga hur jag mår. Inför en Herceptinbehandling behöver man inte ta några prover, om det inte är något speciellt som måste kollas. Det är inte som med cellgifter, att immunförsvaret påverkas och biverkningarna är ju också minimala eller obefintliga.
Jag och dr Sandra (hon är 26 år, flicksnärtan, men redan duktig läkare) pratade om ditt och att och lite allmänt om cancer och forskningen och annat intressant, och så kom syster Maria fram till oss med dyster min. Hon hade dåliga nyheter, sa hon. Jag hann ju såklart tänka mycket och alldeles fel och för långt innan hon hann förklara sig.
Herceptinen hade inte kommit. Mitt läkemedel hade inte kommit med sändningen från Sundsvall så jag kunde inte få någon behandling idag.
Suck.
Jag vet inte vem som klantat till det. Någons fel är det, alldeles klart. Man pratade om att göra en avvikelserapportering, för det här är naturligtvis inte bra, och jag fick lämna dagvården utan att ha fått min behandling. Tänk om jag varit en patient som hade långt att åka, en patient som mådde dåligt. Så hemskt.
Jag vet inte när det blir, men vi bestämde att de ringer när Herceptinet anlänt, och då sätter jag mig i bilen och åker in.
Suck.
Vinnarna.
Katternas matte heter Therese Öberg och det är nog hon som tagit det här kortet.
1 050 kronor skänks också till Djurskyddet och till deras fortsatta kamp för katter som inte har det lika bra som Max, Tuss, Tarzan och Kitty.
Konstiga tankar.
Min behandlingstid blev ändrad. Catarina från dagvården ringde i går och berättade att det var slut på Herceptin och att den nya sändningen inte skulle komma förrän på eftermiddagen så kan jag komma klockan 14 istället för på förmiddagen? Såklart! En sovmorgon säger jag aldrig nej till.
Tidsändringen var lyckad. Jag har haft en urusel natt med sömn bara ibland och låg kvar ända till klockan 10, och det skulle ju inte ha funkat med den ursprungliga behandlingstiden.
Så med täppt näsa, huvudvärk, sträv strupe och för lite sömn i kroppen inväntar jag nu rätt tidpunkt att åka hemifrån och få en Herceptinbehandling - och konstigt nog tänker jag på
K Ä R L E K
Hemma hos. Jeanette.
I bakgrunden syns mor Annlis som fick åka med mig för att uppvakta.
Det är de små små detaljerna som räknas och som får gästen att känna sig välkommen. Man behöver ju inte veta att värdinnan råkat bryta av blomman av misstag. Det är hur hon använder sig av den som betyder något. Själv skulle jag nog ha slängt den och inte tänkt på att använda mig av den alls. Men det är ju jag det.
Jea är ett ljusfan, precis som jag, och de fanns både här och där i lägenheten såväl hängande som stående. Här har hon monterat en gardinstång i taket för att kunna markera skillnaden mellan hall och vardagsrum med (just nu) ljusa panelgardiner.
Jag gillar metallstjärnan och minns att vi hade en liknande hemma hos mig när jag var liten.
Det knastrade och knäppte i veden och lågorna kastade sitt värmande ljus över oss där vi satt och myste och pratade i den bekväma soffan.
Grattis goa vännen Jea! Ha en alldeles underbar födelsedag!
Ingen rökare vill dö för att få behålla sin last.
Jag fnissar åt Ruthie i Sjunde himlen på Kanal 5, som säger åt sin vän att de inte kan träffas mer. Varför? Jo, för att han röker, och för att hon inte gillar sådana som röker. Även om de är hennes vänner. Så, hon säger att hon inte kommer att träffa honom igen. För att han röker.
Hm, Sjunde himlen har minst en sens moral i varje avsnitt, och det här med rökningen är nog en, men till och med jag tycker att det är en aning överdrivet. Skulle man sluta träffa alla man känner som röker? Då skulle jag bli rätt ledsen, för jag känner ju flera rökare, och inte vill jag säga till dem att vi inte kommer att träffas igen. För att de röker.
I slutet av avsnittet säger Ruthies vän att han slutat röka eftersom han hellre är med henne än är en dum rökare. En sådan klok kille.
En rökare tar ställning på ett liknande - fast motsatt - sätt. Genom att röka utsätter de sig för den ökade risken att bli svårt sjuk och att leva kortare och därmed, i förlängningen, tvingas säga farväl till sina vänner, för att de röker. Ja ja, jag vet att man dör av andra orsaker också och att ingen rökare vill dö för att få behålla sin last.
Men varför chansa?
Veckan före julveckan.
Ja då, även denna gång.
Måndag. Vad händer den här veckan då? Ja, trots att jag är ledig ett tag från cellgiftet slipper jag inte Herceptine. Var tredje vecka ska jag in till dagvården och få min medicin, så i morgon ska jag dit några timmar och få dropp. På torsdag är det sedan dags för utgifter igen. Tandhygienisten ska få greja på i mina tänder och få betalt för det dessutom, och innan jag går dit ska jag äta några stora antibiotikatabletter för den lilla inflammationen tandläkaren kunde se vid en tand. Måste sälja mer saker ...
Men allra först är det idag Jeanettes födelsedag och nu ska jag iväg till henne på lite mysigt gofika. Vi ses senare!
Mäktiga toner och kalla kårar.
När jag kom hem var jag både frusen och hungrig och fixade till varma smörgåsar i järnet och kokade en kopp te.
En liten slant till plånboken blev det också, när jag fick byta en ryggsäck som jag vunnit och som jag aldrig använder, mot pengar. Det känns bra. Jakten på sånt som går att sälja, fortsätter.
Den bitchiga kvinnan.
Jag är inte så kul på morgonen innan jag vaknat till helt. Blir jag dessutom väckt, är jag nog dessutom citronsur. Om man vill få mig citronsur, på gränsen till upprörd, ska man väcka mig med otrevliga ljud. Du förstår kanske?
I morse, kvart i sju, hörde jag att någon smällde i dörrarna till tvättstugan rakt under min lägenhet. I tankarna bestämde jag mig för att någon var morgonpigg och bara skulle hämta sin tvätt från igår. För det är ju faktiskt så, att man inte får tvätta förrän klockan 10 på lördagar och söndagar. Man får inte heller tvätta på kvällen mellan klockan 19 och 22 samma dagar. De reglerna finns uppsatta i tvättstugan och det är bland annat för inte störa DE SOM BOR NÄRMAST TVÄTTSTUGAN. Just det. Men antingen kan "dörrsmällaren" inte läsa eller så struntar h*n i reglerna, och i Sverige 2011 tror jag mera på att h*n inte bryr sig.
Jag somnade om, för klockan sju har jag inte sovit klart, vare sig vardag eller helg, bara för att vakna av centrifugen halv åtta. Och ett skrikande barn. Och våldsamt skrammel med tvättvagnarna.
Med ögonlocken på halv stång och kläderna bara nödtorftigt på plats, klampade jag en trappa ner för att se vem som inte lärt sig läsa. Alternativt inte bryr sig. Varpå jag förmodligen skrämde livet ur en thailändsk kvinna med sin söta dotter som hängde våta sängkläder i torkrummet. Jag försökte på ett trevligt och undervisande sätt påpeka för kvinnan att jag bor ovanpå tvättstugan och att jag blir störd av stöket i tvättstugan så tidigt. Hennes ögon var uppspärrade och hon såg rent av rädd ut och flickebarnet sa inte ett ord och rörde inte en fena.
Hon lovade att hon nästa gång inte skulle komma så tidigt, och det hoppas jag. Men varför känner jag mig så elak när jag bara sa till när någon gjort fel? Jag gissar att alla vant sig vid den 90-årige mannen som bodde i min lägenhet tidigare. Han kanske inte stördes av tvätt tidigt på morgnarna. Det vore ju inte kul att bli känd som "den bitchiga kvinnan som flyttat in på 9an efter den snälle gamle mannen".
Fototriss - tre.
Mitt tävlingsbidrag är tre bilder från i somras på de tre yngsta människorna jag känner. Att fotografera barn är en utmaning och det blir nästan aldrig som man tänkt sig.
Planen var att ta några bilder på Astrid, Stina och Georg när de satt ner på stolarna. Det var planen alltså, men nog tycker jag att det blir bättre när barnen själva får bestämma. Inte sant?
En vacker vacker dag ...
Plötsligt känns det möjligt att vinna. Det ser ut som att det kan bli en realitet. De vann ju! Någon gång måste det ju vara min tur. En kvinna intervjuas. Det är tredje gången hon vinner. Tiotusen för andra gången och i somras vann hon dessutom en cykel. Men jag då? Är jag bara dum och naiv och lurad. Borde jag spara pengarna istället och sätta beloppet på ett bankkonto istället? Kanske det. Men tänk om jag avslutar lottabonnemanget nu, och så går mitt postnummer och vinner! Jag skulle bli fullkomligt galen!
Jag får trösta mig med att mina pengar - de surt förvärvade - i alla fall går till en massa bra ändamål, och en dag, en vacker vacker dag, kanske jag vinner. Något. Kanske en biobiljett, eller en miljon. En kompis till mig vann 100 000 kronor och bilen. Faktiskt. En annan vann 2 x 10 000 kronor. Så det funkar ju.
Förmånstagare
Alzheimerfonden
Amnesty International
Astma- och Allergiförbundet
Barncancerfonden
BRIS
Cancerfonden
Diakonia
Erikshjälpen
ECPAT
Friends
Friluftsfrämjandet
Greenpeace
Hand in Hand
Hjärt-Lungfonden
Kooperation Utan Gränser
Kvinna till Kvinna
Läkare Utan Gränser
MinStoraDag
Naturskyddsföreningen
Neurologiskt Handikappades Riksförbund
Nordens Ark
Peace Parks Foundation Sweden
Plan Sverige
PostkodLotteriets KulturStiftelse
PostkodStiftelsen
Reumatikerförbundet
Rädda Barnen
Scouterna
Sjöräddningssällskapet
SOS Barnbyar
Svenska Röda Korset
Sveriges Stadsmissioner
UNHCR
UNICEF
Världsnaturfonden WWF
Ett ljus och en tanke till en vän.
För att påminna mig själv och andra om att inte ta något för givet tänder jag ett ljus, eller tre, här på bloggen och sänder också en tanke till dig, Gent, när du nu har flera operationer som väntar innan du är helt återställd.
Borde jag ha gjort annorlunda?
Jag har berövat mina barn en traditionsrik jul. Det inser jag nu. 
Emma bakar pepparkakor hos sin pappa och hans nya familj. Där bakar man pepparkakor varje år och är iförd förkläde och röd-vit-rutigt huckle. Jag tror att julmusik uppstår spontant direkt ur väggarna där.
Jag köper mina pepparkakor. Gillar ICAs. Oscars. Det mjölar inte så mycket i mitt kök då, när jag tar fram mina kakor. Och inte behöver jag kavla heller och inte heller dammsuga efteråt.
En julgran kommer inte in över tröskeln hos mig. Jag gillar inte känslan och vetskapen om alla kryp och kvalster som finns bland grenarna och så är jag rädd om mina krukväxter. De lär fara illa av gran. Och plats tar den också, och det är ju för en väldigt kort tid. Knappt värt besväret. Men jag minns att det doftade gott och var vackert tidigt om morgonen när jag lite sömndrucken tände ljusslingan i granen och såg på tecknade filmer på TV på jullovet när jag var liten.
Jag är sparsam med julpynt. Hos barnens far har man pynt på varje åtkomlig yta, vilket inte alls är min stil. Hyacinter och adventsstjärnor gillar jag. I lagom mängd.
Vi har inte firat jul hemma hos oss. Orsaken har varit brist på plats och kanske brist på ork.Det har varit enklare, trivsammare och bekvämare att vara hos mamma eller syrran och vi har alltid bjudits in att vara hos någon av dem. Trivsamt och mysigt har det varit. Det är i alla fall vad jag tyckt. För mig har det inte varit viktigt VAR vi firat julen. Huvudsaken för mig var att vi varit tillsammans, vi i familjen. Jag visste inte om barnen tänkte annorlunda. I år väljer Emma att vara hos sin far på julafton. Det respekterar jag såklart, och jag vet att vi kommer att träffas för en julkram eller två, men. Hon väljer att vara hos honom för att hon tycker om att fira jul HEMMA. Jag kan inte erbjuda henne det och det gör mig ledsen. Jag är bjuden att fira julafton hos min systers dotter och hennes familj tillsammans med alla andra.
Borde jag ha struntat i vad jag tycker själv, och tagit in mera jul i mitt - vårt - hem under åren, för barnens skull? Är det viktigt med julminnen som man kan ta med sig till vuxenlivet och som man kan ge som gåva till sina egna barn. Ska inte alla barn få chansen att uppleva gran, tomte, knäck i sitt eget hem och hur det tindrar i ögonen när man öppnar klapparna? Borde jag ha gjort annorlunda, med facit i hand?
På väg mot ett nytt bloggår.
Det är bra när läsarna kommenterar och har tips och åsikter. Feedback är bra! Nu tror jag ju inte att det är någon läsare som drar sig för att höja sin röst. Jag menar, du säger väl till om du undrar något eller tycker något om det jag skriver. Eller om mig. Eller något annat du tror jag kan svara på. Ska vi säga så? Tänk efter vad du vill att jag ska skriva om, om du vill fråga något eller om du tycker att jag tjatat nog om vissa saker. Skicka iväg en kommentar, vet ja. På det sättet blir vi ju mera överens om innehållet i bloggen. Det får ju inte bli så att jag sitter och jiddrar här på min sida om sådant du inte vill läsa om.
Så. Kom med frågor, önskemål och klagomål, så samlar jag alla kommentarerna i en liten säck och jobbar med dem och så lovar jag att 2012 blir ett nytt bra bloggår med fler intelligenta inlägg som är kul att skriva och givande att läsa.
Deal?
Deal!
Tantvarning?
Jag gillar när de är så här platta och släta och fina ... och doftar lavendel.
Gravida tonåringar på TV.
Danmark ligger ju så nära Sverige. Är det så med unga mödrar här i vår del av världen också? Att alla röker fast de är gravida och även i barnets närhet och att det festas och has dåligt omdöme? Föräldrarna till de unga mödrarna verkar inte heller särskilt ansvarsfulla.
Ja, hugaligen.
Jag vill också!
Jag har några frågor.
Varför krullar sig mitt smärtplåster i hörnen? Jag bytte igår och gjorde ingenting annorlunda och ändå sitter det här inte alls fast ordentligt. Suck.
Jag fick en liten present idag. En uppmuntran för att jag är "aktiv och intresserad" i den lokala hyresgästföreningen. Jojo. Ordföranden i området ringde på, önskade en God Jul och hoppas att fler ungdomar skulle engagera sig. Han sa faktiskt ungdomar, och jag skrattade lätt.
- Vet du hur gammal jag är? frågade jag, och det visste han nog på ett ungefär, men han var ju rätt mycket äldre än jag så ...
Är man ungdom tills man fyller 50 och vad kallas man i så fall sedan?
Ska jag skatta för slanten och skicka hälften direkt till Anders, och vad har han för plusgiro? Undrar jag.
Nya rön.
På den pågående bröstcancerkongressen i San Antonio i USA presenteras ett nytt läkemedel som har visat sig fungera bra på kvinnor med HER2-positiv bröstcancer, vilket är vad jag har. Det är pertuzumab som, precis som trastuzumab (Herceptin) är en antikropp. Man har gjort forskning på pertuzumab i kombination med cytostatika och även i kombination med Herceptin och sett att läkemedlen kompletterar varandra effektivt.
"Studieresultaten som presenterades visar att patienter som fick tillägg med pertuzumab levde längre utan att deras sjukdom försämrades (så kallad progressionsfri överlevnad, PFS) jämfört med dagens standardbehandling. PFS förlängdes med 38 procent."
Läkemedelsföretaget som har tagit fram pertuzumab, Roche AB, ansöker nu om att få det godkänt för att användas i behandlingar. Läs mer om forskningsframgångarna här.
Jag blir såklart hur glad som helst över att det, om det är som jag tror, finns alternativ till den behandling jag får nu. En plan B. Det är naturligtvis helt och hållet upp till dr Nisse, vilka beslut som tas, och det här har han säkert stenkoll på, men wohooo, vad spännande!
Galningen vid ratten, det är jag.
Jag har erkänt det förut, i ett tidigare inlägg, att jag ibland förvandlas till en galning bakom ratten. När mina medtrafikanter inte följer trafikreglerna eller bär sig rent allmänt dumt åt, rasar adrenalinet i min kropp. Jag försöker att inte visa de mest obscena gesterna för min omgivning, men om man sitter i bilen tillsammans med mig under körning, kan man upptäcka både det ena och det andra.
Likt de trafikpoliser som ibland ses dirigera fordon och gångare kan jag vifta på flera olika sätt med både öppen och sluten hand och emellanåt även med en eller flera fingrar i välkända tecken. De ord och fraser jag undslipper mig är inte direkt barnvänliga och det händer att jag rent av skrämmer mig själv och skäms en aning när jag lugnat ner mig och kommit till sans.
Vad är det då som får mig att bli så förvandlad där i bilen?
Jo, det är de där filurerna som glömmer eller avstår från att använda blinkers, de som låter ett filbyte ta två kilometer, de som parkerar så vindt och snett att två platser tas upp, de som kör lite hursomhelst i rondeller och där är de som kör IN i rondellen mitt framför nosen, en favorit. Här i Örnsköldsvik har man på senare tid byggt flera nya cirkulationsplatser, och jag tror inte att man vant sig riktigt vid det nya. Man har inte läst på liksom. Herreminje, vilka situationer som kan uppstå.
Ja, exemplen är många och jag som i vanliga fall är en vänlig och lågmäld själ, lever upp för ett ögonblick och rasar av mig för att avreagera mig och sedan bli den normala och vanliga/vänliga Sister Moonshine, när jag kliver ur bilen. Så äre. 
Det värsta är ... att det förmodligen är de som klagar högst på alla andra, som är de sämsta förarna. Utom när det gäller mig då. Jag är en utmärkt trafikant på alla sätt!
Fåglarna då?
Radion spelade julmusik, och plötsligt fick jag inspiration till att slå in de julklappar jag köpt så här långt. Papper och snöre, tejp och sax, färdiga påsar som jag fått i butikerna. Check! 
En kopp glögg är ju ett måste i samband med paketinslagning. Måste ha!
Jag gillar glögg och pepparkakor och lussebullar. Pippifåglar gillar sådant här. Jaja, smaken är som baken. Men om det är det här de vill ha, så ska de få det. Jag ska hänga upp dem i ett snöre i något av träden utanför, så att katterna ser bra från vardagsrumsfönstret. Det blir underhållning på hög nivå och något kul under de långa och kalla vinterdagarna. Och så blir ju de små fjäderfäna mätta och glada också.
Så, nu är julklapparna klara och såväl småflickor som småfåglar kommer att tindra med ögonen och fira en fröjdefull jul.
Hur brukar du göra? Slår du in alla klappar kvällen innan julafton och skriver rim?
Skopvis med cyklar.
För några veckor sedan skickade ÖviksHem ut ett blad till alla hyresgäster och varnade för en förestående rensning och städning av omärkta saker i källargången och gemensamma förråd. Jag gissar att åtminstone hälften av allt han nu tagit med sig, kommer att krävas tillbaka av någon förnärmad boende som inte läst meddelandet eller glömt budskapet. 300 kr kommer hyresgästen att få punga ut med för att få sin cykel eller sparkstötting tillbaka från magasinering.
Själv passade jag på att få hjälp med att få bort skräp från förrådet som jag inte åkt till soptippen med. Gubbarna var bara glada att hjälpa till.
Nu är det städat och fint i källarförrådet också!
Eller så får det bara stå och vara prydligt och snyggt.
Mitt soffbord ser ut som skrivbordet hos någon som aldrig lärt sig att organisera sin arbetsplats. Saker i massor, överallt. Av själva bordsskivan ser man inte så mycket, men så är det ju också den plats som jag tillbringar hela min dag. Här har jag min dator, morgontidningen, en skål med frukt, fjärrkontrollerna, en penna, ljus, just nu en grupp med hyacinter, en flaska vatten, telefonen, med mycket mera.
Titta vad fint! Det här bordet, med en marmorskiva, såg jag i en annons för 70 kr och jag köpte den direkt. Precis så här hade jag föreställt mig att det skulle se ut, bordet som ska få avlasta mitt belamrade soffbord. Eller så får det bara stå och vara prydligt och snyggt och inte göra något alls. Det kanske blir så också.
Med näsan bland de vita klockorna.
Doften är magisk och den för mig tillbaka till mina barndoms jular medan jag är hemma i mitt eget vardagsrum.
Den här koppen är perfekt!
Överallt glittrar det och blinkar och blänker. Det är jul på stan.
På Cervera finns det massor med fina saker. En del av dem skulle man kunna tänka sig att ta med hem.
- Den här koppen är perfekt, sa Emma. Helt perfekt.
- Kanske något för mig då, sa jag. 169 för två. Snygga. Ja, kanske. Vita eller svarta?
- Vita.
Emma gillar inte mina kaffemuggar, som faktiskt är jättefula och flera av dem har små skador och så ska man ju inte ha det. Feng shui.
Jeanettes fötter stod i ett provrum.
Så där ja. Det där var igår. Nu är jag ikapp.
Ett rostigt hjärta.
Den här otroligt snygga krukan med rostigt hjärta och suckulent kom fina Carina med när hon hälsade på idag. Carinas eget hjärta är stort och varmt, kan jag tillägga. Vi drack te och åt pepparkakor medan vi pratade bort en stund.
Tack, snälla vän!
Till avdelningen livsnödvändiga saker.
Specialgjorda.
Because you´re worth it.
Trendiga och exklusiva strumpbyxor.
Det här är mitt knä. Och mina sb. Jag hanterade jackor av olika slag och provade och höll på (se förra inlägget) och ett kardborreband fastnade i mina strumpbyxor och slet sönder dem direkt innan jag ens fattat vad som hände. Jamen, botten alltså!
... surar en stund ...
När jag tänker efter, tror jag att jag har läst någonstans att man till och med kan köpa sådana strumpbyxor. Färdiguppmaskade, så att säga. De är säkert dyra. Då så. Då är det ett par riktigt exklusiva och trendiga sb jag har nu då. Får jobba på dem lite till bara. Även det andra knät ska väl ha ett hål. Man kan ju bli halt annars ...
Ut med det gamla och in med det nya!
300 kr för din gamla jacka när du köper en ny!
Lämna in din gamla vinterjacka i valfri Stadiumbutik så skickar vi den till behövande, i samarbete med Human Bridge. Som tack för din insats får du 300 kr i rabatt när du köper en ny jacka hos oss för minst 499 kr.
Projektet genomförs i samarbete med Human Bridge som säkerställer att din jacka delas ut till behövande i främst Moldavien, men även Rumänien och Ukraina. Målsättningen är att dela ut största delen av jackorna i december, så att så många som möjligt kan få en varmare jul. Ju tidigare du kommer in med din jacka, desto större är chansen att den kommer fram innan jul.
Human Bridge har lång erfarenhet av att hjälpa behövande. Föreningen skapades 2001 genom att samordna materialbiståndsavdelningarna inom de två svenska biståndsorganisationerna Läkarmissionen och Erikshjälpen. OBS! Erbjudandet gäller i alla våra butiker (ej på stadium.se) och alla jackor. Du får lämna in hur många jackor du vill och och köpa samma antal nya jackor till rabatterat pris, max rabatt per jacka är dock 300 kronor. Kampanjen pågår 17/11- 11/12 2011.
Tack för din gåva, den värmer!
Jag nappade direkt på här med "300 kr för din gamla jacka", och så såg jag ju att Jeanette gjort samma sak. Fast egentligen skedde det i helt omvänd tidsordning. Jeanette var först och jag sedan. What ever. Det är en klok tjej med bra smak, så jag köpte en likadan. Nu gäller det bara att se till att vi aldrig har den på oss samtidigt när vi är på samma plats.
Svart igen! Jag vet, jag vet ... men man kan inte få tillräckligt många svarta kläder.
Kitty ville ta en ordentligt sista farväl av den röda jackan. Nu ska den snart värma någon annan, kanske i Rumänien, som behöver den bättre än jag. Hoppas h*n blir nöjd. Jag är det i alla fall.
Han var som hypnotiserad.
En kör inledde kvällen, och visst hade de vackra röster allihopa, helt klart och absolut, men förlåt, det var ganska trist. En tjej, i lång svart klänning med ärmar av spets utmärkte sig däremot. Hon heter Emma Hagström och tillsammans med en kille på piano, spelade hon Ave Maria på cello så jag fick ståpäls. Jag blundade och för en stund var det bara jag och tonerna och upplevelsen och jag bara njöt.
Den vackra Lucian med följe och en massa tärnor i olika åldrar sjöng fint och läste en text. En tonårskille i publiken förälskade sig omedelbart i de söta flickorna och som hypnotiserad stod han där med sin kamera framme vid scenen och knäppte bild efter bild efter bild efter ... Han förmådde inte flytta sig och gå tillbaka till sin plats förrän han mer eller mindre föstes åt sidan av en av arrangörerna. Rätt störande för publiken men framförallt för Lucia och tärnor som nog var tillräckligt spända och nervösa ändå inför sitt uppträdande.
Det var årets första Lucia, men förmodligen inte den sista.
Dagens outfit.
På utsidan.
Jag valde den längsta slingan, 16 meter, och är nöjd med resultatet. Lagom och utan att överdriva.
Slutligen hängde jag upp det här stilrena och enkla halmhjärtat på min dörr. Det innebär att jag har ett budskap till den som passerar:
Den som här träder in bjuds på kärlek, värme och ibland på gofika och är hjärtligt välkommen!
Mammas slinga.
Britt och Janne fick den efterlängtade gran- och ljusslingan på plats runt balkongräcket. Det blev jättefint och när det mörknar utomhus kan mamma sitta och njuta av ännu en vinterstämningsdetalj.
Nu måste till och med jag säga att det saknas lite snö. LITE snö. Ett tunt lager på marken och i träden, men INGET på vägarna, tack. Lite frost på fönstren skulle också passa bra. Ett stilla snöfall kan faktiskt vara vackert, men något sådant är inte i sikte idag heller.
Sovmorgon eller snöskottning?
Och Andra Advent! Grattis på Adventdagen!
Jag vaknade redan klockan åtta, men ögonen ville inte öppna sig så jag fortsatte att blunda och då gick det ju som det gick. Jag somnade om. Till klockan tio. Nu är ju det inte hela världen att sova till klockan tio, men jag brukar inte göra det. Åtta kanske, eller halv nio. Jag får sällan vara ostörd till klockan tio.
OK.
Nu är det som det är.
Är det det här vi längtar efter?
Fototriss - röd.
Att agera eller att inte agera. Det är frågan.
Det kan ju också vara så att det inte alls är ärftligt. Att jag fått cancer av en slump och att det inte är högre risk för någon i min familj att bli sjuk, än för någon annan. Låt oss hoppas att det är så.
En annan sak.
Om jag nu får veta att det finns ärftlighet inblandat i den här trista historien, vad gör jag med den vetskapen? Jag måste ta reda på om det är fler än jag som än intresserad av den här informationen. Sedan är det upp till den att agera. Eller inte.
Varför är det på det viset ...
... att man inte kan köpa BARA de goda pärlpuckarna?
Folk tittar så snett på mig när jag står där och petar och plockar och håller på för att försöka få upp enbart dem på den klumpiga godissleven. Jag ska ju inte behöva köpa godisar som jag inte vill ha, bara för att komma åt de söta rosa och blå knapparna. Eller hur?
Eller är det med Liquorice Allsorts som det är med själva livet?
För varje önskad godbit finns det tio som man inte gillar så mycket och som man försöker peta undan, men det får en bara att uppskatta de läckraste bitarna mera.
Tänk om det hade fattat eld och förstört allt!
När en av plåtarna gräddades där i ugnen var det en annan lukt som kändes i köket. Jag kunde inte placera den, tittade i ugnen utan att se något avvikande och gick runt och sniffade i luften. Bränt papper? Vad i all världen? Jag kom inte på det. Men när jag tog fram de färdiggräddade bullarna såg jag vad det var som luktat så konstigt. På golvet i ugnen låg ett reklamblad som måste ha kladdat fast under plåten från köksbordet där jag höll till.
Herregud! Tänk om allt hade fattad eld och förstört både ugnen och köket och ...
Allt gick bra. 60 st fina lussekatter kan levereras till mamma i morgon, och nu väntar Idol.
Djurskyddet gör ett utmärkt jobb.
Sara har fått sin Milla genom Djurskyddet i Örnsköldsvik. Den lilla katten hade vandrat omkring i flera månader i kylan vintern för två år sedan utan att hitta hem. Trampdynorna var frostskadade, torra och nariga och det var en spänd och känslig liten katt som kom till en mycket längtande matte efter kastrering och öronmärkning. Det finns inte sötare "mor och dotter" och det här är ett bra exempel på när en historia slutar lyckligt. Djurskyddet gör ett superjobb för de stackars katterna som inte har något hem.
Till tävlingen Årets Lussekatt där man kan rösta på söta julkatter. Mina heter Tarzan och Kitty om du vill rösta och samtidigt stötta Djurskyddet.
Vi kunde lika gärna vara gifta.
När solens decemberbleka strålar letade sig upp över hustaken, parkerade jag än en gång min bil vid sjukhuset för ett besök på Fys labbet.
Örnsköldsviks sjukhus är en ganska vacker byggnad. De olika delarna sitter ihop med varandra med en glastunnel ovan jord och under det senaste året har den allra äldsta delen, tidigare belägen till höger i bild, rivits och jämnats med marken. Trots mina täta, och inbland ganska jobbiga orsaker till vistelser här, får jag inte illamående av att gå in genom svängdörrarna. Så var det med det annex, numera rivet alltså, där jag fick mina cellgifter år 2000. Jag "huskes" när jag såg det huset lång tid efteråt.
Det är på den här britsen och med den här maskinen som Eva granskar mitt klappande hjärta.
Hon är snabb och rutinerad och hennes fingrar far fram över tangenterna snabbt som små lärkvingar. Men småprata med patienter kan hon inte. Jag ställde några frågor, men när hon bara svarade enstavigt, blundade jag och försökte slappna av. Det gör ordentligt ont för mig att ligga på sidan med min cancerstinna höft nedpressad i den hårda dynan i nästan en halvtimme. Jag kände att en tår rann på min vänstra kind, den som låg neråt, så hon såg den nog inte.
- Det här var sista gången då, utbrast Eva käckt när undersökningen var klar.
You wish!
När jag förklarade att det inte alls var sista gången, eftersom jag ska fortsätta med Herceptin, och att hon nog snart får en ny remiss, lät hon lite misstrogen, bläddrade bland sina papper och hade sig.
- Jag ska säga till doktor Kjell, sa jag, så att du får besked. Du kan vara rätt säker på att jag ska kallas igen om tre månader.
Nej, så lätt blir hon inte av med mig.
Vi börjar bli kompisar, eller vad vi nu ska kalla vår relation. Vi pratar inte så mycket med varandra, men när man träffas var tredje månad, på ett så här intimt sätt, skapas ett band. Jag menar, där ligger jag ju med mina bara bröst och hon sitter bredvid mig och är mera intresserad av bildskärmen än av mitt hjärta IRL. Vi kunde lika gärna vara gifta!
Jag har slutat att be henne.
Not.
OK. Det är jättebra att man håller koll på att allt är som det ska med pumpen, eftersom den kan ta stryk av Herceptin-behandlingen, men ...
Det är något med den där platsen. Och det är inte bara för att jag rök ihop med den där läkaren som saknar hyfs, vilket du kan läsa om i det här inlägget.
Jag gillar inte att ligga där med bar överkropp i en obekväm ställning med en kvinna som inte säger många ord under undersökningens gång. Trots att jag uttryckligen sagt att jag vill att hon berättar då jag är intresserad och vill veta vad hon gör. Jag har slutat att be henne om information. Nu lägger jag mig bara där och drömmer mig bort till andra platser där solen skiner och där det är roligare att vara.
Jag känner frid.
För att förstå vart man är på väg, måste man lära sig om var man varit ...
Ja, något i den stilen i alla fall.
Jag tittade tillbaka på vad jag skrev i bloggen för ett år sedan och hittade en dikt som jag skrev i början av december 2010.
Jag känner frid
Vi trotsade stormvindarna.
En påse chips med salt och vinägersmak, som den bara kan smaka utomlands. Den som Estrella producerar är inte tillräckligt sur för mitt tycke. Den här blir smaskens vid något tillfälle ganska snart.
Emma, jag och mamma trotsade sedan stormvindarna och åkte in till stan. På Kappahl fyndade jag den här omlott-topen i jätteskön bomull för bara 50 kronor. Vad jag inte fick med på bild var luvan och att den är rå och rundad i nederkant. Perfekt vardagströja. Det är den mörka färgen på den första bilden som är närmast verkligheten.
Några små julklappar blev det också, till småflickorna i släkten, samt ett par strumpbyxor och ett par trosor till mig. Sådant måste ju en stor flicka också ha.
När jag kom hem igen tände jag ljus så det kändes mysigt och varmt (det blev 11 st såg jag ... ) och kokade ett jättegott te som heter Julte och som jag köpt på ICA. Den har inte så mycket smak, så man får låta den dra lite extra. Till det tog jag en halv lussekatt (de blev ju så stora!) och några pepparkakor.
Mamma köpte den här tidningen till mig. Det är ett helt nytt blankt och fint magasin med allt ifrån mode till inredning och resor. Det första numret kostade bara 29 kr och man fick dessutom en DVD med på köpet. Måste kollas! Alltså, tidningen. Filmen får vänta. Tidningen först!
