Röklukt.
Ja, jag vet inte riktigt hur det går till, men när min granne röker i sin lägenhet kommer röklukten in genom min ytterdörr. Kanske öppnar han sin lägenhetsdörr eller så kommer röken ut genom hans postlåda och in genom min. Det är så infernaliskt otrevligt! Jag känner smaken i munnen och självklart sätter sig röklukten även i mina saker. Jag mår illa av det! Och han röker hela tiden. HELA TIDEN! Äckelpotta! Vad ska jag göra?
Kan man täta brevinkastet på något sätt? Måste jag begära en dörr utan inkast och med postlådan på utsidan? Helt OK för mig, bara det fungerar. Blir det månne tillräckligt tätt då? Jag kommer inte att klara av att bo här om jag ska känna röklukt hela tiden. Det är olidligt!
Jag har läst om hyreshus där man har rökförbud. Det skulle helt klart vara värt det att betala extra för att slippa den stinkande ovanan som vissa har. Det är till och med skäl för att flytta. Jadå, jag kan inte bo här om jag ska känna den här lukten hela tiden. Omöjligt! Jag menar, om det stannar i DERAS lägenhet gör det ju ingenting. Men nu sprids stanken ju i hela huset. Fastighetsskötaren nämnde något när jag tittade på lägenheten alldeles från början, men jag trodde ju aldrig att det skulle märkas så här mycket. Han sa att det var någon som rökte mycket och att andra hyresgäster hade klagat. Uppenbarligen är det något som inte stämmer med ventilationen eller luftcirkulationen eller något. Detta måste jag ta itu med direkt efter helgen.
Kan man täta brevinkastet på något sätt? Måste jag begära en dörr utan inkast och med postlådan på utsidan? Helt OK för mig, bara det fungerar. Blir det månne tillräckligt tätt då? Jag kommer inte att klara av att bo här om jag ska känna röklukt hela tiden. Det är olidligt!
Jag har läst om hyreshus där man har rökförbud. Det skulle helt klart vara värt det att betala extra för att slippa den stinkande ovanan som vissa har. Det är till och med skäl för att flytta. Jadå, jag kan inte bo här om jag ska känna den här lukten hela tiden. Omöjligt! Jag menar, om det stannar i DERAS lägenhet gör det ju ingenting. Men nu sprids stanken ju i hela huset. Fastighetsskötaren nämnde något när jag tittade på lägenheten alldeles från början, men jag trodde ju aldrig att det skulle märkas så här mycket. Han sa att det var någon som rökte mycket och att andra hyresgäster hade klagat. Uppenbarligen är det något som inte stämmer med ventilationen eller luftcirkulationen eller något. Detta måste jag ta itu med direkt efter helgen.
Valborg.
Birgitta, som också är järvedsbo, hälsade på med en härlig inflyttningspresent. Två påsar fyllda med tidningar, grönsaker, juice, ost och kex och frukt. Toppen! Dessutom kom hon med en middagsinbjudan. Maken stod hemma och lagade mat och jag var välkommen.
Vi promenerade dit. Tog det 10 minuter? Nära och bra. Åke hade dukat upp en tvårätters middag med kaffe/te och kaka som var jätteläcker. Först en tapastallrik med ost, bär, korv, melon, kapris och annat gott. Sen en mustig och smakrik gryta med kyckling, svamp och paprika och pasta till det. Ett glas rött smakade gott och Åke hade stekt bröd i olivolja med citronsmak. Vilken middag!
Maten och vinet gjorde mig trött och Birgitta följde mig en bit på vägen hem. Smällare hördes på avstånd och någon spelade musik högt från en öppen balkongdörr. Säkert har firandet bara börjat när jag går hem för att göra katterna sällskap i TV-soffan.
Jag bytte till bekväma kläder och tjocka sockar då jag kände mig jättefrusen. Skönt att slippa stå och huttra ute i aprilkylan. Jag väljer att vara hemma. Hemma?
Vi promenerade dit. Tog det 10 minuter? Nära och bra. Åke hade dukat upp en tvårätters middag med kaffe/te och kaka som var jätteläcker. Först en tapastallrik med ost, bär, korv, melon, kapris och annat gott. Sen en mustig och smakrik gryta med kyckling, svamp och paprika och pasta till det. Ett glas rött smakade gott och Åke hade stekt bröd i olivolja med citronsmak. Vilken middag!
Maten och vinet gjorde mig trött och Birgitta följde mig en bit på vägen hem. Smällare hördes på avstånd och någon spelade musik högt från en öppen balkongdörr. Säkert har firandet bara börjat när jag går hem för att göra katterna sällskap i TV-soffan.
Jag bytte till bekväma kläder och tjocka sockar då jag kände mig jättefrusen. Skönt att slippa stå och huttra ute i aprilkylan. Jag väljer att vara hemma. Hemma?
Tvättar.
Hänger tvätt! Det går ju bra det här också! Tack, Jeanette för att jag får låna tvättställningen.
Vår tid på jorden.
Vimmelmamman skriver om Linda i sin blogg. Om Linda och kärlek och sorg och hur vi behandlar vår jord och våra medmänniskor. Att det gått en hel månad sen Linda gick bort. Och även jag hoppas och tror att Linda har det bättre nu och att hon är på en bättre plats. Nu slipper hon smärta, illamående och rädsla. Hon kan inte vara med sin familj. Inte ännu. Men jag vill tro att hon ser dem. Barnen och maken. Och att hon ser att de kan vara lyckliga ibland ändå.
Vi förstod aldrig hur nära döden Linda var. Inte jag i alla fall. Hon skrev sina blogginlägg från sin sjuksäng ända in i det sista. Och ända in i det sista ville hon dela med sig till sina läsare om sitt liv. Linda var en god människa. Det vågar jag skriva trots att jag aldrig träffade henne. Jag kan inte minnas att hon någonsin på något ställe i sin blogg skrev en elak eller kritisk kommentar om någon. På slutet var hela familjen i kris - vilket är helt förståeligt. Detta speglades i det hon skrev. Men Linda bar sitt öde med en livslust och en gnista som jag aldrig upplevt. Jag kommer att minnas henne länge.
Vimmelmamman tänker sig att vår jord omöjligt kan vara meningen med allt. Att det måste finns en bättre plats. Vår planet är ju inte ett särskilt bra ställe för väldigt många människor som far illa. På så många olika vis. Svält, krig, sjukdom och andra otäckheter. Åh, vad jag hoppas att hon har rätt. Att det är så att vi slipper våra plågade kroppar och orättvisa öden när vi dör. Att vi kommer till ett ställe där vi existerar i harmoni med varandra och vår värld. Det önskar jag för oss alla.
Vi förstod aldrig hur nära döden Linda var. Inte jag i alla fall. Hon skrev sina blogginlägg från sin sjuksäng ända in i det sista. Och ända in i det sista ville hon dela med sig till sina läsare om sitt liv. Linda var en god människa. Det vågar jag skriva trots att jag aldrig träffade henne. Jag kan inte minnas att hon någonsin på något ställe i sin blogg skrev en elak eller kritisk kommentar om någon. På slutet var hela familjen i kris - vilket är helt förståeligt. Detta speglades i det hon skrev. Men Linda bar sitt öde med en livslust och en gnista som jag aldrig upplevt. Jag kommer att minnas henne länge.
Vimmelmamman tänker sig att vår jord omöjligt kan vara meningen med allt. Att det måste finns en bättre plats. Vår planet är ju inte ett särskilt bra ställe för väldigt många människor som far illa. På så många olika vis. Svält, krig, sjukdom och andra otäckheter. Åh, vad jag hoppas att hon har rätt. Att det är så att vi slipper våra plågade kroppar och orättvisa öden när vi dör. Att vi kommer till ett ställe där vi existerar i harmoni med varandra och vår värld. Det önskar jag för oss alla.
Smakliga bilder?
Och så några bilder från min nya tvättstuga för att förgylla Valborgsmässoaftonen!
Tvättmedelsfacket
Torkskåpet
Klara och (över-)tydliga skyltar informerar om hur man bär sig åt i en allmän tvättstuga. Så bra! Jag trodde det var OK att röka bland nytvättade kläder ...
Jag valde i alla fall att noga rengöra den ena tvättmaskinen som såg fräschast ut och köra en nödvändig maskin smutstvätt. Jag kommer att hänga tvätten i min lägenhet för att - om möjligt - bibehålla den nytvättade känslan.
Det är för mig helt obegripligt hur man kan acceptera att det ser ut på detta sätt där man ska tvätta sina kläder och sängkläder. Mögel i maskinerna och smuts och damm överallt. Hur kan man lämna det så? Vems ansvar? Jo, hyresgästernas. Bedrövligt. Enligt fastighetsskötaren städas tvättstugan ordentligt 2 ggr/år och däremellan ska vi som bor här städa när vi tvättar. Självklart! För mig. Men tydligen inte för andra. Är då detta en strid jag orkar och har lust att ta? Tveksamt. Vill/kan jag köpa mig en egen tvättmaskin att ha i lägenheten? Hm. Tål att tänka på.
Om jag städar och visar hur det ska se ut, kommer då de andra boende att fortsätta att hålla snyggt efter sig själva? Eller kommer de att utnyttja mig och min arbetsinsats och tycka att det ser bra ut och så är det jag som städar åt andra varje gång jag ska tvätta min tvätt? Troligen. Känns inte bra! Inte alls.
Mörkt och tyst?
Hm. Det här blir spännande. Är det någon som vet vad som händer när man glömt att anmäla ny adress till elleverantören? Jag gissar att de vill att man hör av sig i god tid och inte som jag gjorde. Jag skickade ett mail igår kväll att jag vill ha deras el från och med den 1 maj. Jag undrar om det blir becksvart och tyst här i morgon ...
Mera flyttbestyr osv.
Det ordnade sig. Jag ringde efter honom - vaktisen - och fick honom att komma tillbaka och göra om och göra rätt. Nu är det mesta som det ska. Utom flyttröran då, som kvarstår.
Mamma kom på besök och tyckte precis som jag att lägenheten har potential. Några bilder nu, så ni kan bilda er en egen uppfattning.
Den vackra blombuketten kom Anna Ö med.
Havsutsikt minsann!
Jag har upptäckt att jag inte namngivit de som hjälpte mig med flytten. Det var min syster Britt och hennes man Janne, det var Jeanette, Anna Ö och Sara och Christer och det var Emma och det var Magnus. Som gjorde ett alldeles fantastiskt jobb och snabbt gick det. Man skulle kunna tro att de inte gjort annat i sina dar än att bära och hålla på.
Jag, Jeanette, Sara och Christer hann också med att ta lastbilen till soptippen på torsdagskvällen med grejor som skulle skulle slängas. Och du milde vad många andra som hittat på samma sak. Köerna ringlade med bilar, med och utan släpvagnar lastade med skräp av olika slag. Vet folk inte att Valborg är i antågande och att man kan bränna upp det mesta på stora brasor överallt. Det tänkte i alla fall inte jag på. Som slängde trämöbler, som mycket väl skulle kunna få gå upp i lågor. Nåväl. Det är gjort nu.
Familj och vänner hade också en överraskning åt mig. En inflyttningspresent i form av ett presentkort på Elgiganten som kommer att bli ett mycket bra bidrag till kanske en ny TV framöver. Det finns ingen ände på hjälpsamheten och givmildheten. Tusen tack!
På hemväg från soptippen stannade jag till och köpte en grillad kycklig, potatissallad och pommes pinnes och skyndade hem för att äta en sen middag vid TVn. Gottigottgott!
Mamma kom på besök och tyckte precis som jag att lägenheten har potential. Några bilder nu, så ni kan bilda er en egen uppfattning.
Den vackra blombuketten kom Anna Ö med.
Havsutsikt minsann!
Jag har upptäckt att jag inte namngivit de som hjälpte mig med flytten. Det var min syster Britt och hennes man Janne, det var Jeanette, Anna Ö och Sara och Christer och det var Emma och det var Magnus. Som gjorde ett alldeles fantastiskt jobb och snabbt gick det. Man skulle kunna tro att de inte gjort annat i sina dar än att bära och hålla på.
Jag, Jeanette, Sara och Christer hann också med att ta lastbilen till soptippen på torsdagskvällen med grejor som skulle skulle slängas. Och du milde vad många andra som hittat på samma sak. Köerna ringlade med bilar, med och utan släpvagnar lastade med skräp av olika slag. Vet folk inte att Valborg är i antågande och att man kan bränna upp det mesta på stora brasor överallt. Det tänkte i alla fall inte jag på. Som slängde trämöbler, som mycket väl skulle kunna få gå upp i lågor. Nåväl. Det är gjort nu.
Familj och vänner hade också en överraskning åt mig. En inflyttningspresent i form av ett presentkort på Elgiganten som kommer att bli ett mycket bra bidrag till kanske en ny TV framöver. Det finns ingen ände på hjälpsamheten och givmildheten. Tusen tack!
På hemväg från soptippen stannade jag till och köpte en grillad kycklig, potatissallad och pommes pinnes och skyndade hem för att äta en sen middag vid TVn. Gottigottgott!
Fjädern gick sönder.
Så här stavas det: S E R V I C E. Eller varianten: V A N L I G T H Y F S. Fastighetsskötaren till min nya lägenhet dök upp med borrmaskin i högsta hugg för att sätta upp handdukskrokar i badrummet. Allt väl så långt.
- Men hur gör man för att sätta upp duschdraperiet då? sa jag.
- Så här!
Och så liksom tryckte han ihop stången på mitten och sa att det är en fjäder här som håller stången mot vardera väggen och så drog han loss den från väggen. Sätt den på samma ställe igen bara.
- Jaha, vad enkelt, sa jag, men lät stången ligga medan han borrade och hade sig och stängde in honom i badrummet för att skona katterna från det värsta oväsendet. När han var klar med det sa jag till om gardinstångsfästena.
- De sitter inte fast, sa jag, det måste vara plugg till de skruvarna. Varpå han plockar fram plugg i olika storlek till mig och sa att jag skulle göra det själv.
- Men ... sa jag ...
- Ja, det finns dem som tar med sig fästena också, när de flyttar.
- Öh, jaha ...
Och så ringde min telefon och då passade han på att vinka och gick ut genom dörren och försvann. När jag sen skulle sätta upp duschdraperistången var den trasig. Den fjäder som ska hålla stången på plats fungerade inte längre.
Jag blir så ledsen ... Jag tycker inte om den där mannen.
- Men hur gör man för att sätta upp duschdraperiet då? sa jag.
- Så här!
Och så liksom tryckte han ihop stången på mitten och sa att det är en fjäder här som håller stången mot vardera väggen och så drog han loss den från väggen. Sätt den på samma ställe igen bara.
- Jaha, vad enkelt, sa jag, men lät stången ligga medan han borrade och hade sig och stängde in honom i badrummet för att skona katterna från det värsta oväsendet. När han var klar med det sa jag till om gardinstångsfästena.
- De sitter inte fast, sa jag, det måste vara plugg till de skruvarna. Varpå han plockar fram plugg i olika storlek till mig och sa att jag skulle göra det själv.
- Men ... sa jag ...
- Ja, det finns dem som tar med sig fästena också, när de flyttar.
- Öh, jaha ...
Och så ringde min telefon och då passade han på att vinka och gick ut genom dörren och försvann. När jag sen skulle sätta upp duschdraperistången var den trasig. Den fjäder som ska hålla stången på plats fungerade inte längre.
Jag blir så ledsen ... Jag tycker inte om den där mannen.
Hon kom med gåvor.
Åsså kom Rosie på besök på onsdagskvällen. Som första gäst hos mig på Järvedsvägen kom hon och med sig hade hon gåvor. Te, bröd, jordgubbar, smoothies, choklad, nötter och mera och ett fint paket. Kuligt! Vi fikade och pratade och det var skönt att inte tänka på att packa ner eller att packa upp för en stund.
Den andra natten var lugnare och jag sov bättre. Tarzan har lämnat soffan och har sett sig omkring, ätit och varit på lådan. Men han är fortfarande rädd och osäker. Så fort han hör ljud från trapphuset springer han och gömmer sig. Inte trodde jag att han skulle ta flytten så hårt.
Idag ska jag ägna mig lite åt förrådet. Jag har flera kartonger mitt på köksgolvet som ska dit. Det gäller bara att få plats med det.
Jag kan inte påstå att jag känner mig som hemma redan, men det känns bra. Och det kommer att bli bättre när jag kommit iordning. Och på måndag vet även Posten att jag flyttat, så jag slipper åka till Gullänget och plocka upp morgontidningen och eventuella räkningar (det duger tydligen inte att låta räkningarna ligga eller försvinna i flytten, man måste betala dem ändå ...)
Den andra natten var lugnare och jag sov bättre. Tarzan har lämnat soffan och har sett sig omkring, ätit och varit på lådan. Men han är fortfarande rädd och osäker. Så fort han hör ljud från trapphuset springer han och gömmer sig. Inte trodde jag att han skulle ta flytten så hårt.
Idag ska jag ägna mig lite åt förrådet. Jag har flera kartonger mitt på köksgolvet som ska dit. Det gäller bara att få plats med det.
Jag kan inte påstå att jag känner mig som hemma redan, men det känns bra. Och det kommer att bli bättre när jag kommit iordning. Och på måndag vet även Posten att jag flyttat, så jag slipper åka till Gullänget och plocka upp morgontidningen och eventuella räkningar (det duger tydligen inte att låta räkningarna ligga eller försvinna i flytten, man måste betala dem ändå ...)
Internet funkar!
Natten var lugn. Lite för varm. Elementen var på så jag stängde dem när vi gick till sängs. Lite för ljust på morgonsidan. Jag har inga persienner eller gardiner och försökte hänga för fönstren så gott det gick. Kitty kom och lade sig hos mig på morgonsidan och var som vanligt på bra humör. Tarzan fortsatte att trycka i soffan tillsammans med Emma som sov där denna natt.
När vi vaknat åt vi frukost och satte sen igång med att försöka få någon ordning på eländet. Var ska man börja? Vi plockade här och där. Hjälptes åt med tunga saker och vilade emellanåt och funderade tillsammans ut lösningar på möblering och inredningsdetaljer. Hon är bra på sån, dottern min!
På eftermiddan åkte vi tillbaka till Gullänget och hämtade några eftersläntrande saker. Jag skjutsade Emma till sin pappa, där hon ju kommer att ha sin bas, även om hon kommer att bo hos mig också ibland. Fast hos sin pappa har hon eget rum, vilket förståss är viktigt. Snart flyttar de också ut till sommarstugan och då får hon hela huset för sig själv. Det är nog rätt skönt!
Jag handlade lite och åkte hem. Hem! Ja, det är Järved som gäller nu då. Jag fick rakt tänka till när jag körde iväg från parkeringen på Willys.
Och så gav jag mig på att få internet att fungera. Och, se det gick alldeles utmärkt! Jag är inte så dum som jag ser ut! Så nu är det ordning på det mesta i lägenheten även om det är fruktansvärt stökigt och rätt smutsigt på golvet. Men jag kommer att ta det hela lite pö om pö. Jag har ju hela dagarna på mig.
När vi vaknat åt vi frukost och satte sen igång med att försöka få någon ordning på eländet. Var ska man börja? Vi plockade här och där. Hjälptes åt med tunga saker och vilade emellanåt och funderade tillsammans ut lösningar på möblering och inredningsdetaljer. Hon är bra på sån, dottern min!
På eftermiddan åkte vi tillbaka till Gullänget och hämtade några eftersläntrande saker. Jag skjutsade Emma till sin pappa, där hon ju kommer att ha sin bas, även om hon kommer att bo hos mig också ibland. Fast hos sin pappa har hon eget rum, vilket förståss är viktigt. Snart flyttar de också ut till sommarstugan och då får hon hela huset för sig själv. Det är nog rätt skönt!
Jag handlade lite och åkte hem. Hem! Ja, det är Järved som gäller nu då. Jag fick rakt tänka till när jag körde iväg från parkeringen på Willys.
Och så gav jag mig på att få internet att fungera. Och, se det gick alldeles utmärkt! Jag är inte så dum som jag ser ut! Så nu är det ordning på det mesta i lägenheten även om det är fruktansvärt stökigt och rätt smutsigt på golvet. Men jag kommer att ta det hela lite pö om pö. Jag har ju hela dagarna på mig.
Flytten.
Behandlingen gick bra. Ryktet gick bland syrrorna att jag ville snabbt hem och flytta, så alla gjorde sitt bästa för att snabba på. Tyvärr hade Nisse hunnit gå hem innan jag var klar. Han skulle ju försöka få tag i faxet från Övik som handlade om mitt ultraljud på hjärtat. Kanske ringer han med besked.
Hemfärden gick bra och snabbt men jag var ändå inte hemma förrän kl 18. Då var familj och vänner i full färd med att lasta och bära och kånka. Skönt med såna goa människor. Jag pekade och dirigerade lite innan jag tog katterna i bilen och åkte till Järved där jag fortsatte att svara på frågor om var saker och ting skulle placeras. Oj oj vad alla var duktiga och effektiva och samarbetade bra. Halv nio var allt på plats i lägenheten och de duktiga bärarna kunde åka hem.
Kitty tog flytten med ro. När det lugnat ner sig lite gick hon runt och kollade och snusade på allt och verkade acceptera läget. Tarzan däremot blev jättestressad och gömde sig under kuddar och filtar i soffan och mådde inte alls bra. Trots att jag lockade med godis och försökte lugna honom ville han inte fram från sitt gömställe. Stackarn!
Sara, Christer, Emma, Jeanette och jag pustade ut med kvällsfika och lite avkopplande prat mitt i all röran. Sängen var bäddad, köket och badrummet funktionella men stökiga, TVn och DVDn inkopplad. Det viktigaste först. När alla åkt hem vilade jag och Emma i soffan och såg lite på TV och pratade. Vi försökte täcka fönstren för att slippa morgonsolen och känslan av att någon skulle titta in på oss på natten/morgonen. Vid midnatt somnade vi. Första natten som järvedsbo.
Herceptin och Navelbine nr 2
Färden till Umeå gick snabbt och lätt. Jag hade gott om tid och vid det här laget styr bilen nästan själv när vi ska den här sträckan. Umeå var dock som vanligt späckat av tillfälliga omdragningar av vägar och andra vägbyggen. Men fram kom jag i alla fall. Jag hittade en parkeringsplats med något lägre avgift än den som ligger alldeles nära ingången till Onkologen. Jag tror det ska kosta (endast) 50 kr/dag.
Provtagning först. Väntan i ca 1 timme. Skönt att träffa Nisse igen. Han hade inte fått faxsvaret han begärt angående ultraljudet av hjärtat. Hur svårt kan det vara? Han/vi beslutade ändå att sänka dosen Navelbine till 80% av det normala för att minska påfrestningen jämfört med förra gången. Om det nu var det som var orsaken till min förstoppning. Det är ju inte säkert. Raskt klev jag sen vidare till Dagvården för att få min behandling. Sköterskan Bettan tittade på mitt papper och sa:
- Välkommen tillbaka om två timmar då. Klockan kvart i två.
- Vadå?! utbrast jag.
- Ja, det tar så lång tid att för Apoteket att blanda och få hit dina cellgifter.
- Näää, sa jag, det går inte alls. Jag har en tid att passa hemma. Jag hade inte en aning om att jag måste vänta så länge. I Övik får man fram medicinen i ett nafs.
Och sen tar själva behandlingen tre timmar. Fasen också. Jag hade hoppats att jag skulle vara hemma vid fyra-tiden. Flyttningen för sjutton! Men men. Vad göra? Jag ringde hem till Emma och meddelade vad jag fått veta. Vi vet ju båda att det är en del kvar att packa. Snopet. Nåja, det ordnar sig nog.
Så istället för att snabbt komma igång med min behandling gick jag bort på Hotell Björken och åt lunch. Kycklingfilet med sauterade grönsaker, potatis och mojo rojo. Och vad är då mojo rojo? Ja, det smakade lite och såg ut lite som hummus och var mycket gott. Jag sneglade lite på kylväskan med den matsäck jag tänkt äta medan jag fick cellgifterna. Onödigt! Men kanske någon vill äta mackorna ikväll. Under flyttningen. Som nu kommer att hålla på längre än jag tänkt.
Fast allt kanske inte står och faller med att jag infinner mig? Man vill ju gärna tro att inget fungerar om man inte är där och styr upp. Ni ska se att Emma tar sin delegering på stort allvar och reder sig helt utan mig. Det skulle inte förvåna mig. Så, nu tar jag det lugnt. Jag kan ju inte göra annat. Jag går tillbaka till Onkologen och stirrar ut sköterskorna där. Kanske skyndar de sig lite då? Vad tror ni om det?
Provtagning först. Väntan i ca 1 timme. Skönt att träffa Nisse igen. Han hade inte fått faxsvaret han begärt angående ultraljudet av hjärtat. Hur svårt kan det vara? Han/vi beslutade ändå att sänka dosen Navelbine till 80% av det normala för att minska påfrestningen jämfört med förra gången. Om det nu var det som var orsaken till min förstoppning. Det är ju inte säkert. Raskt klev jag sen vidare till Dagvården för att få min behandling. Sköterskan Bettan tittade på mitt papper och sa:
- Välkommen tillbaka om två timmar då. Klockan kvart i två.
- Vadå?! utbrast jag.
- Ja, det tar så lång tid att för Apoteket att blanda och få hit dina cellgifter.
- Näää, sa jag, det går inte alls. Jag har en tid att passa hemma. Jag hade inte en aning om att jag måste vänta så länge. I Övik får man fram medicinen i ett nafs.
Och sen tar själva behandlingen tre timmar. Fasen också. Jag hade hoppats att jag skulle vara hemma vid fyra-tiden. Flyttningen för sjutton! Men men. Vad göra? Jag ringde hem till Emma och meddelade vad jag fått veta. Vi vet ju båda att det är en del kvar att packa. Snopet. Nåja, det ordnar sig nog.
Så istället för att snabbt komma igång med min behandling gick jag bort på Hotell Björken och åt lunch. Kycklingfilet med sauterade grönsaker, potatis och mojo rojo. Och vad är då mojo rojo? Ja, det smakade lite och såg ut lite som hummus och var mycket gott. Jag sneglade lite på kylväskan med den matsäck jag tänkt äta medan jag fick cellgifterna. Onödigt! Men kanske någon vill äta mackorna ikväll. Under flyttningen. Som nu kommer att hålla på längre än jag tänkt.
Fast allt kanske inte står och faller med att jag infinner mig? Man vill ju gärna tro att inget fungerar om man inte är där och styr upp. Ni ska se att Emma tar sin delegering på stort allvar och reder sig helt utan mig. Det skulle inte förvåna mig. Så, nu tar jag det lugnt. Jag kan ju inte göra annat. Jag går tillbaka till Onkologen och stirrar ut sköterskorna där. Kanske skyndar de sig lite då? Vad tror ni om det?
Bubbel!
Flyttbestyren fortsätter. Jag och Emma packar och packar. Tar det aldrig slut? Och grejorna i förrådet känns som en inflammerad blindtarm som man inte vill röra i med tång ens. Dessutom är förrådet i Järved mindre än det jag har nu, så det gäller att pussla och komprimera ordentligt för att få allt på plats.
Det känns skit att jag måste åka till Umeå i morgon och vara borta hela dagen när jag så mycket hellre vill vara hemma och ha koll på flytten. Upp tidigt och sen hela dagen i Umeå och dessutom med cellgiftsbehandling nr 2. Nåja, vid det laget är det mesta packat, och det som ligger efter fixar Emma medan jag är borta. Ingen panik! Bara irriterande.
Det känns skit att jag måste åka till Umeå i morgon och vara borta hela dagen när jag så mycket hellre vill vara hemma och ha koll på flytten. Upp tidigt och sen hela dagen i Umeå och dessutom med cellgiftsbehandling nr 2. Nåja, vid det laget är det mesta packat, och det som ligger efter fixar Emma medan jag är borta. Ingen panik! Bara irriterande.
En stjärna blänker.
Ibland liksom blänker det till på himlen.
I en stjärna blänker det till och temperaturen på jorden och i våra hjärtan höjs en aning. Mellan en människa och en annan sker det något. Något enkelt men ändå outsägligt vackert och som gör att inget någonsin är som förut.
Det allra godaste. Att osjälvisk tänka på någon annan och förstå vad som gör gott. Att inte tveka om man kan göra skillnad. Att inte tveka när man förmår göra skillnad.
Alla förmår det inte. Kan inte se behovet och längtan hos den andre. Kan inte se utanför sin egen sfär. Andra ser. Känner och förstår. Tänker på andra och inte bara på sig själv.
Ja, ibland liksom blänker det till på himlen. När godhet får råda och när kärlek får ta rädslans plats i våra hjärtan. Då blänker det till på himlen.
Sammanfattning.
Packa, packa upp, packa, packa upp. Att flytta är ganska tråkigt. Men, sen blir det fint. Jag känner mig mer och mer nöjd med att lämna Gullänget och bli järvedsbo.
Mamma bjöd på lunch idag. Skönt att slippa tänka på att laga mat en dag ibland. Påskinspirerat och gott! Jag, Sara, Christer och Emma lät oss väl smaka.
Och så körde vi igenom biltvätten på väg hem från mamma. Min stackars bil har inte fått duscha på hela vintern och han njöt i fulla drag av en Guldtvätt. Snygg blev han också!
Jag mår ganska bra. Lite trött är jag allt. Och visst får jag ont i ryggen av att hålla på med flytten. Men på det stora hela känner jag mig ganska bra. Jag äter bättre och de nya plåstren, som ersätter värktabletterna, funkar bra. Jag byter dem var tredje dag och känner inte alls någon svacka på dag tre när det är dags. Samma effekt hela tiden. Dagarna börjar inte heller med att jag känner mig "bakis". Inte alls. Jag mår som man ska när jag vaknar. Och det där problemet jag hade. Ni vet. Det funkar bra det också.
Mamma bjöd på lunch idag. Skönt att slippa tänka på att laga mat en dag ibland. Påskinspirerat och gott! Jag, Sara, Christer och Emma lät oss väl smaka.
Och så körde vi igenom biltvätten på väg hem från mamma. Min stackars bil har inte fått duscha på hela vintern och han njöt i fulla drag av en Guldtvätt. Snygg blev han också!
Jag mår ganska bra. Lite trött är jag allt. Och visst får jag ont i ryggen av att hålla på med flytten. Men på det stora hela känner jag mig ganska bra. Jag äter bättre och de nya plåstren, som ersätter värktabletterna, funkar bra. Jag byter dem var tredje dag och känner inte alls någon svacka på dag tre när det är dags. Samma effekt hela tiden. Dagarna börjar inte heller med att jag känner mig "bakis". Inte alls. Jag mår som man ska när jag vaknar. Och det där problemet jag hade. Ni vet. Det funkar bra det också.
Hjärtat mitt.
Javisst ja! När jag var i Umeå sist, och gjorde den där MUGA-scinten, som blev tekniskt dålig, bestämdes ju att den måste kompletteras med ett ultraljud. Den gjorde jag i torsdags här i Övik. Undersökningen tog ungefär en halvtimme. Jag fick ligga både på rygg och på sidan och man använde en sån där kall gel och undersökte hjärtat ur alla vinklar med hjälp av nedfällbara luckor i min brits. Människan som på detta sätt fick ta del av mitt allra innersta hade nån slags Biomedicinsk titel och var lite beige.
Jag bad henne att berätta lite om vad hon gjorde och vad hon såg, men hon var inte särskilt informativ och pedagogisk. Jag slutade snart lyssna och tänkte på annat. Till slut sa hon att jag var klar, men att jag skulle ligga kvar lite till och så lade hon en sån där grön duk över min nakna överkropp och så gick hon. Kissnödig var jag och less på att ligga där lite obekvämt. Den kalla gelen som höll på att torka kändes obehaglig och kylde och stramade och jag torkade av mig på den gröna duken. Och så kom hon då tillbaka.
- Du undrar kanske varför jag gick iväg? sa hon.
- Öh, ja? sa jag.
- Jo, du förstår, att du har perikardvätska runt hjärtat.
- Jag har vadå?
- Jo, det finns en hinna runt hjärtat och där ska det inte finns någon vätska men det har du. Jag har pratat med hjärtläkaren och vi vill att du kommer tillbaka om två veckor för kontroll av detta. Och om du känner dig dålig, blir andfådd eller så ska du omedelbart in på akuten.
-Öh?
Jag blev mer förvånad än rädd men kan ju inte låta bli att undra om hon fortsatte vara opedagogisk och opsykologisk och överdrev eller om jag är illa däran.
- Jamen, fortsatte jag, hur allvarligt är det här då?
- Ja, du bör ju inte ge dig ut och jogga tre kilometer eller träna på något annat sätt i alla fall.
Det här samtalet fortsatte en stund på samma sätt. Jag ställde frågor och hon svarade ganska dåligt. Hänvisade till sin läkare och till min och frågade slutligen hur det kändes. Och det vet jag inte riktigt. Jag smsade sedan till Dr Nisse och han sa att han behövde veta mera om hjärtultraljudet och om hur mycket vätska det var och att vi skulle prata i Umeå när jag kommer på tisdag.
Har någon erfarenhet och /eller kunskaper om perikardvätska runt hjärtat?
Jag bad henne att berätta lite om vad hon gjorde och vad hon såg, men hon var inte särskilt informativ och pedagogisk. Jag slutade snart lyssna och tänkte på annat. Till slut sa hon att jag var klar, men att jag skulle ligga kvar lite till och så lade hon en sån där grön duk över min nakna överkropp och så gick hon. Kissnödig var jag och less på att ligga där lite obekvämt. Den kalla gelen som höll på att torka kändes obehaglig och kylde och stramade och jag torkade av mig på den gröna duken. Och så kom hon då tillbaka.
- Du undrar kanske varför jag gick iväg? sa hon.
- Öh, ja? sa jag.
- Jo, du förstår, att du har perikardvätska runt hjärtat.
- Jag har vadå?
- Jo, det finns en hinna runt hjärtat och där ska det inte finns någon vätska men det har du. Jag har pratat med hjärtläkaren och vi vill att du kommer tillbaka om två veckor för kontroll av detta. Och om du känner dig dålig, blir andfådd eller så ska du omedelbart in på akuten.
-Öh?
Jag blev mer förvånad än rädd men kan ju inte låta bli att undra om hon fortsatte vara opedagogisk och opsykologisk och överdrev eller om jag är illa däran.
- Jamen, fortsatte jag, hur allvarligt är det här då?
- Ja, du bör ju inte ge dig ut och jogga tre kilometer eller träna på något annat sätt i alla fall.
Det här samtalet fortsatte en stund på samma sätt. Jag ställde frågor och hon svarade ganska dåligt. Hänvisade till sin läkare och till min och frågade slutligen hur det kändes. Och det vet jag inte riktigt. Jag smsade sedan till Dr Nisse och han sa att han behövde veta mera om hjärtultraljudet och om hur mycket vätska det var och att vi skulle prata i Umeå när jag kommer på tisdag.
Har någon erfarenhet och /eller kunskaper om perikardvätska runt hjärtat?
Flytten har börjat.
Tiden efter sjukhusvistelsen har bestått av att hämta kraft och energi bara för att orka vara. Emma har funnits hos mig hela tiden och vi håller varann sällskap och hon hjälper mig med allt möjligt. Från början handlade hon, lagade mat och snyggade till så jag slapp ägna mig åt sånt. Och numera hjälps vi åt. För jag orkar mycket bättre nu. Och aptiten är bättre! Jag äter lite och ofta och sakta men säkert har jag hittat ett sug efter mat och en längtan efter att äta. Vilken känsla! Att känna orken återkomma är skönt och behövligt.
För nu har stora flyttröran satt igång. Jag fick nycklarna i torsdags och jag och Jeanette har med var sin liten bil lyckats köra iväg med en hel del kartonger och blommor och annat. Emma har gått runt i lägenheten med verktyg och skruvat ner hyllor, tagit ner gardiner och -stänger och mycket annat. Det är bra med goda vänner och familj när man ska flytta och inte orkar själv. Städningen är ju ett annat kapitel. Ju fler desto bättre om man säger så! På tisdag och onsdag borde det gå att sätta igång med sånt.
Tyvärr måste jag upp till Umeå på tisdag. Som om att jag inte har annat att göra! Det är dags för ny behandling och Dr Nisse har funderat på en anpassning av cellgiftsdosen för att den ska passa mig bättre. Så att jag inte hamnar på sjukhus igen. För det har jag verkligen ingen lust med. Och inte tid med heller!
För nu har stora flyttröran satt igång. Jag fick nycklarna i torsdags och jag och Jeanette har med var sin liten bil lyckats köra iväg med en hel del kartonger och blommor och annat. Emma har gått runt i lägenheten med verktyg och skruvat ner hyllor, tagit ner gardiner och -stänger och mycket annat. Det är bra med goda vänner och familj när man ska flytta och inte orkar själv. Städningen är ju ett annat kapitel. Ju fler desto bättre om man säger så! På tisdag och onsdag borde det gå att sätta igång med sånt.
Tyvärr måste jag upp till Umeå på tisdag. Som om att jag inte har annat att göra! Det är dags för ny behandling och Dr Nisse har funderat på en anpassning av cellgiftsdosen för att den ska passa mig bättre. Så att jag inte hamnar på sjukhus igen. För det har jag verkligen ingen lust med. Och inte tid med heller!
Urdålig!
Så här kan det ju inte vara! Sedan tiden med magkrångel och sjukhusvistelse har jag varit dålig på att sköta bloggen. Urdålig! Beklagar. Det vore ju trist om ni slutar att läsa om mina vedermödor. Jag lovar att försöka höra av mig oftare från och med nu.
En liten förklaring ...
Du milde vad det finns många vänliga och medkännande människor runt mig. Tack för mail, SMS, telefonsamtal såväl till mig som till andra, där man frågar efter mig och hur jag mår. Jag har inte alls orkat svara någon men ska förklara varför jag tystnat.
Som ni kanske minns har min mage krånglat. Dumt nog trodde jag att tiden skulle lösa problemet och jag väntade alldeles för länge med att söka hjälp. I tisdags åkte jag in akut med mycket jobbiga problem med magen. Det var helt stopp och inte ens gaser klarade sig förbi det som måste ha varit ett riktigt "betongstopp". Den som upplevt det, vet vad jag pratar om och den som inte har det kan skatta sig lycklig. Det här är nog det jobbigaste jag upplevt i ohälsoväg. Och då har jag ändå - som ni vet - spridd cancer.
Jag blev alltså inlagd på sjukhus och har behandlats med olika typer av lavemang. Både typen som man använder i rumpan och några drick-varianter. Det ena är lika jobbigt som det andra. Fick även en behandling med akupunktur av sjukgymnast och hjälp med magmassage, djupandning med mera. Hela nätterna har jag kräkts. 5 - 15 gånger skulle jag tro. Har således sovit mycket illa och inte orkat hålla mig på benen särskilt mycket.
Personalen på Kir avd, Öviks sjukhus, har varit helt fantastisk, men inte förrän i lördags upphörde mardrömmen. Jag kämpade mig igenom några klunkar av ett dricklavemang som smakade så illa att jag knappt klarade av att få i mig det trots att jag så gärna ville. Att slutligen höra det bubbla till i tarmarna och sen känna behovet att gå på toaletten var en en stor lycka! Jag kan inte kalla det något annat.
Jag åkte hem på eftermiddagen igår söndag, och mår bra nu, även om jag är svag i benen och har en del att hämta igen. Jag SMSade till Dr Nisse, som återkom från sin resa i Sydafrika med lugnande ord. Han ska se över dosen på cellgiftet och så får vi se när och hur vi fortsätter behandlingen.
Förmodligen var det flera faktorer som spelade in för att det skulle bli så här tokigt. Först var det ju operation av venporten. Fasta och kräkningar och obalans i magen började redan där skulle jag tro. Sen tre dagar i Umeå, där jag faktiskt tog upp problemet på dagvården utan att jag, så här efteråt, tycker att de tog det riktigt på allvar. Men det största felet var nog att jag lät det gå alldeles för långt. Jag skulle ha larmat mycket tidigare. 14 dagar blev det. Innan trycket lättade. Ja, huvva!
Nu ska jag bli starkare och starkare. Försöker äta lite och ofta. Är lyhörd på magens inre liv. Och hoppas hoppas hoppas innerligt att jag aldrig kommer att uppleva ens något liknande igen. Håll tummarna för mig!
Som ni kanske minns har min mage krånglat. Dumt nog trodde jag att tiden skulle lösa problemet och jag väntade alldeles för länge med att söka hjälp. I tisdags åkte jag in akut med mycket jobbiga problem med magen. Det var helt stopp och inte ens gaser klarade sig förbi det som måste ha varit ett riktigt "betongstopp". Den som upplevt det, vet vad jag pratar om och den som inte har det kan skatta sig lycklig. Det här är nog det jobbigaste jag upplevt i ohälsoväg. Och då har jag ändå - som ni vet - spridd cancer.
Jag blev alltså inlagd på sjukhus och har behandlats med olika typer av lavemang. Både typen som man använder i rumpan och några drick-varianter. Det ena är lika jobbigt som det andra. Fick även en behandling med akupunktur av sjukgymnast och hjälp med magmassage, djupandning med mera. Hela nätterna har jag kräkts. 5 - 15 gånger skulle jag tro. Har således sovit mycket illa och inte orkat hålla mig på benen särskilt mycket.
Personalen på Kir avd, Öviks sjukhus, har varit helt fantastisk, men inte förrän i lördags upphörde mardrömmen. Jag kämpade mig igenom några klunkar av ett dricklavemang som smakade så illa att jag knappt klarade av att få i mig det trots att jag så gärna ville. Att slutligen höra det bubbla till i tarmarna och sen känna behovet att gå på toaletten var en en stor lycka! Jag kan inte kalla det något annat.
Jag åkte hem på eftermiddagen igår söndag, och mår bra nu, även om jag är svag i benen och har en del att hämta igen. Jag SMSade till Dr Nisse, som återkom från sin resa i Sydafrika med lugnande ord. Han ska se över dosen på cellgiftet och så får vi se när och hur vi fortsätter behandlingen.
Förmodligen var det flera faktorer som spelade in för att det skulle bli så här tokigt. Först var det ju operation av venporten. Fasta och kräkningar och obalans i magen började redan där skulle jag tro. Sen tre dagar i Umeå, där jag faktiskt tog upp problemet på dagvården utan att jag, så här efteråt, tycker att de tog det riktigt på allvar. Men det största felet var nog att jag lät det gå alldeles för långt. Jag skulle ha larmat mycket tidigare. 14 dagar blev det. Innan trycket lättade. Ja, huvva!
Nu ska jag bli starkare och starkare. Försöker äta lite och ofta. Är lyhörd på magens inre liv. Och hoppas hoppas hoppas innerligt att jag aldrig kommer att uppleva ens något liknande igen. Håll tummarna för mig!
Sommardags.
Jag fick sommardäcken pålagda i går. Jag har dem på däckhotell (det låter väl snoffsigt?). Det är så skönt att bara köra in med bilen och lämna nyckeln till en ung man som redan har smuts under naglarna och så är det klart på ett ögonblick. Jag grymtade lite om att det var dyrt och att jag funderade på att ta hem däcken och så prutade han 150 kr alldeles själv. Så behändigt. Jag får fundera på att ta hem däcken sen när det är dags att lägga på vinterdäcken, i höst någon gång. Huvva! Tur att det är långt dit. Vår och sommar först, tack!
Stopp i kanalen?
Ja, knappt hinner man tro att man ska få må lite bättre förrän man är tillbaka på ruta ett igen. Förutom värktabletternas biverkningar har även cellgiftet den effekten, att man blir förstoppad. Och det är inte kul! Att ha en fungerande mage är guld värt och något jag varit tacksam för ända tills nu. Visserligen äter jag inte mycket men lite lite borde ju få komma ut i alla fall. Alla försök är förgäves. Magen värker och sticker. Varken huskurer eller medicinska kurer jag testat biter på't. Har du något tips? Och hur länge törs man vänta, månntro, innan man måste vända sig till doktorn med dilemmat?
Fototriss - Stilleben
Veckans trisstema är STILLEBEN. Jag tänker omedelbart på klassiska ätbara stilleben. Frukter och grönsaker är inte bara goda utan även mycket vackra. Hur andra fotografer tänkt kan du se här.
Behandlingsplanen.
Undersökningar av olika slag och behandlingar byter av varandra. På måndag är det dags för röntgen av buk och thorax, som det heter. Det man vill veta är om det finns någon spridning till något av de inre organen. Och innan ska jag som vanligt dricka den där kontrastvätskan som många har svårt att få i sig. Jag tycker att det går ganska bra, jag. Det obehagliga med undersökningen är, att det känns som att man kissar på sig när de sprutar in kontrasten i blodkärlet. Men det är ju en snabbt övergående känsla och inget som gör ont.
På torsdag ska jag upp till Umeå igen för en extra skvätt av cellgiftet, Navelbine. Behandlingsplanen är ju följande. Dag 1 får jag Herceptin och Navelbine. Dag 8 får jag enbart Navelbine. Två veckors vila följer sedan. Och så Herceptin och Navelbine igen. Och så fortsätter det. Tills vidare och så länge det verkar fungera. Och när Nisse anser sig säker på att jag klarar av behandlingen och mår bra, får jag göra behandlingarna i Övik istället för i Umeå. Det beskedet ser jag fram emot. Som tidigare ska jag kontrollröntga skelettet men nu även hjärtat ungefär var tredje månad. Det, eftersom Herceptin kan påverka hjärtat negativt.
Så ser det ut, så får det bli!
På torsdag ska jag upp till Umeå igen för en extra skvätt av cellgiftet, Navelbine. Behandlingsplanen är ju följande. Dag 1 får jag Herceptin och Navelbine. Dag 8 får jag enbart Navelbine. Två veckors vila följer sedan. Och så Herceptin och Navelbine igen. Och så fortsätter det. Tills vidare och så länge det verkar fungera. Och när Nisse anser sig säker på att jag klarar av behandlingen och mår bra, får jag göra behandlingarna i Övik istället för i Umeå. Det beskedet ser jag fram emot. Som tidigare ska jag kontrollröntga skelettet men nu även hjärtat ungefär var tredje månad. Det, eftersom Herceptin kan påverka hjärtat negativt.
Så ser det ut, så får det bli!
Fredagen.
Jag och Emma följdes åt och handlade på fredagseftermiddagen. Jag laddade upp med massor av näringsrika ingredienser till min planerade grönsaksdrink. Väl hemma igen tog jag fram saftcentrifugen och satte igång: romansallad, broccoli, morötter, persilja, äpple ... var det något mera? ... Det blev en vackert grön-orange dryck som nästan vibrerade av nyttighet. Och god var den. Det är ju så mycket lättare att dricka maten än att tugga den. På det här sättet får jag i mig mycket mer nyttiga saker än annars. Till efterrätt mixade jag en banan i youghurt med glass och lite mjölk och oboy. Allt för att få i mig mera kalorier. När man har cancer behöver man få i sig 50 % mera kalorier än när man är frisk. Det får jag jobba på om jag ska orka detta.
Emma, Sara och deras halvsyster Sanna hade planerat en tjejkväll hemma hos Sara. De skulle laga mat tillsammans, kanske se en film och även sova över hos Sara. Aawwh! Så gulligt att de är tillsammans. Det känns bra i en mammas hjärta.
Barnfritt för mig alltså. Jag låg i soffan och såg en massa som jag spelat in och inte hunnit/orkat se förut. Halv elva hade jag dock kämpat emot John Blund en längre stund och gav upp. Somnade på studs.
Emma, Sara och deras halvsyster Sanna hade planerat en tjejkväll hemma hos Sara. De skulle laga mat tillsammans, kanske se en film och även sova över hos Sara. Aawwh! Så gulligt att de är tillsammans. Det känns bra i en mammas hjärta.
Barnfritt för mig alltså. Jag låg i soffan och såg en massa som jag spelat in och inte hunnit/orkat se förut. Halv elva hade jag dock kämpat emot John Blund en längre stund och gav upp. Somnade på studs.
Blixtsnabb?
Efter en efterlängtad kväll i hemmets lugna vrå var det underbart att lägga sig i sin egen kära säng. Den allra skönaste! Mmmm. Jag somnade ganska omgående men vaknade några gånger och undrade var jag var. Det blir så när man sover borta emellanåt. Och så vaknade jag tidigt också, men somnade om.
Jag mådde ovanligt bra när jag vaknade igen klockan halv nio. Jag kokade en kopp te, tog en macka och ett glas Proviva och naturligtvis mina piller. Nu återstår att se om trenden fortsätter. Om jag kommer att fortsätta att må ovanligt bra. Kan det verkligen ge effekt så snabbt?
Monstren.
Det här fotot på Nisses bildskärm visar var tumörerna finns i min kropp. De mörka fläckarna är monstren jag har att kämpa mot.
Behandling nr 1.
Jag vaknade tio i sex efter en läbbig mardröm som fick mig svettig och fylld av samvetskval. Jag hade burit mig dumt åt och hade ångest av värsta slag. Jag somnade om i en timme, men sen var det dags att kliva upp. Jag åt frukost och packade och checkade ut. Jag gjorde en smörgås att ta med till behandlingen för tydligen bjuder de inte på något. Inte ens när man tillbringar hela dagen där.
Klockan 10 var nålen satt och dropparna anlände sakta men säkert. En skärm med möjlighet till såväl TV som internet hängde över varje plats. Sköterskan Ellenor, som tidigare jobbat på dagvården i Övik, var den som tog hand om mig från början.
Först fick jag vanligt vätskedropp följt av Herceptin, något mot illamående, Navelbine och sist mera vätska. Jag blev lite frusen men annars mådde jag bra. Efter halva tiden åt jag min medhavda matsäck och i övrigt läste jag och såg på TV. Och så var det klart. Den första av den helt nya behandlingen är avklarad.
Klockan 16 fick jag äntligen ge mig iväg hemåt mot Övik igen. Körningen gick bra. Det regnade bara lite och det var mycket trafik bara närmast Umeå. Och halv sex klev jag in över tröskeln i Gullänget. Jag packade upp genast och Emma gjorde iordning en kopp te och en smörgås. Hembakt minsann! En lugn kväll vid TVn väntar nu. Inte ett dugg mera ska jag göra.
Jag har lagt in några nya bilder på de tidigare inläggen också. Ta gärna en titt!
Klockan 10 var nålen satt och dropparna anlände sakta men säkert. En skärm med möjlighet till såväl TV som internet hängde över varje plats. Sköterskan Ellenor, som tidigare jobbat på dagvården i Övik, var den som tog hand om mig från början.
Först fick jag vanligt vätskedropp följt av Herceptin, något mot illamående, Navelbine och sist mera vätska. Jag blev lite frusen men annars mådde jag bra. Efter halva tiden åt jag min medhavda matsäck och i övrigt läste jag och såg på TV. Och så var det klart. Den första av den helt nya behandlingen är avklarad.
Klockan 16 fick jag äntligen ge mig iväg hemåt mot Övik igen. Körningen gick bra. Det regnade bara lite och det var mycket trafik bara närmast Umeå. Och halv sex klev jag in över tröskeln i Gullänget. Jag packade upp genast och Emma gjorde iordning en kopp te och en smörgås. Hembakt minsann! En lugn kväll vid TVn väntar nu. Inte ett dugg mera ska jag göra.
Jag har lagt in några nya bilder på de tidigare inläggen också. Ta gärna en titt!
Det glömde jag.
Hur glömsk får man lov att vara? Jag glömde inte bara att ta med mig de där små morötterna, näringsdrycken och frukten när jag åkte hemifrån. Jag tog heller inte med mig några strumpor. Nu har ju vädret tillåtit stumpbyxor och kjol, (15 grader idag) men om jag har jeans har jag inget att ha på fötterna i stövlarna. Det känns ju inte så skönt och det blir alldeles för varmt med både strumpbyxor och jeans. Men det får väl gå på något vis.
Värre är att jag tydligen inte förstår konceptet med nyckel och att man ska låsa dörren när man går ut. Allra viktigast kan det ju vara när det gäller hotellrum och när man har dator och kamera med mera liggande på rummet. Flera gånger har jag lämnat rummet olåst och obevakat i tron att man inte behöver låsa utifrån. Oj oj oj. En sån katastrof, som att bli bestulen på mina favoritprylar skulle få mig att knäa och trilla omkull helt klart.
Nä, nu får jag skärpa mig. Jag kan ju inte skylla på den berömda cytohjärnan innan jag har fått någon cyto. Eller hur?
Bilderna är tagna av fontänen i sjukhusets korridor i centralhallen.
Min idol Nisse.
Umeå bjöd på skönt vårväder och det kändes skönt att gå mellan hotellet och sjukhuset några gånger. Skelettröntgen var över på ca 25 minuter och sen fick jag sitta och vänta en stund på Nisse som idag hade en kvinna från ett läkemedelsföretag som ville sitta med under samtalet. Det fick hon väl.
Nisse kunde sen berätta att MUGA-scinten av hjärtat inte blev så bra. Tekniskt alltså. Det måste kompletteras med ett utlraljud vid nåt tillfälle snart. Sen till själva skelettröntgen då. Tumörerna är fler men framför allt större. Även blodproverna visade på en försämring, utom Hb då, som klättrat upp till 126 tack vare blodtransfusionen. Jag kände mig nedslagen trots att jag väntat mig detta. Man kan inte förbereda sig på sån här tror jag. Men Nisse sa så här:
- Vill du ha en bild? Vill du höra om hur hoppfullt det ändå är och hur bra det funkar med den här behandlingen?
- Såklart jag vill!
Och så berättade Nisse om några sjuka och mycket sjuka kvinnor som svarat så bra på den behandling jag ska få, att tumörerna inte bara bromsat sin framfart utan att kvinnorna i flera fall blivit mycket bättre. I ett fall han berättade om gick inte tumören att återfinna efter två behandlingstillfällen. Både Nisse och jag vet att det inte finns några garantier, men han sa det för att jag skulle förstå att det är långt ifrån förlorat. Kampen är inte över för mig, även om det känns så ibland. Det finns fortfarande en chans att att jag kommer att må mycket bättre och få mindre ont. Så har jag knappt vågat tänka.
Planen för i morgon är att jag infinner mig kl 9 för att få Herceptin och Navelbine tillsammans med medel mot illamående. I sex timmar måste jag stanna för att man vill övervaka mig och se hur jag reagerar och mår. Sen får jag åka hem. Och Nisse tror att jag kommer att orka att köra själv. På fredag om en vecka ska jag tillbaka för ytterligare en skvätt Navelbine. Förmodligen blir det då man ultraljudar hjärtat också. Eller så blir det i Övik. Det blev jag inte klok på.
Så får det bli. Det känns bra mitt i bedrövelsen att komma igång med detta som jag gruvat mig så för. Nisse har verkligen en förmåga att se att man behöver peppas upp och säga det som man behöver höra. Han är bra, Nisse. Gud förbjude att något händer med honom. Han betyder så mycket för så många människor. Om ni vill hålla en tumme för mig, så håll den andra för Nisse. Han gör ett viktigt jobb.
Fortsättning följer.
Nisse kunde sen berätta att MUGA-scinten av hjärtat inte blev så bra. Tekniskt alltså. Det måste kompletteras med ett utlraljud vid nåt tillfälle snart. Sen till själva skelettröntgen då. Tumörerna är fler men framför allt större. Även blodproverna visade på en försämring, utom Hb då, som klättrat upp till 126 tack vare blodtransfusionen. Jag kände mig nedslagen trots att jag väntat mig detta. Man kan inte förbereda sig på sån här tror jag. Men Nisse sa så här:
- Vill du ha en bild? Vill du höra om hur hoppfullt det ändå är och hur bra det funkar med den här behandlingen?
- Såklart jag vill!
Och så berättade Nisse om några sjuka och mycket sjuka kvinnor som svarat så bra på den behandling jag ska få, att tumörerna inte bara bromsat sin framfart utan att kvinnorna i flera fall blivit mycket bättre. I ett fall han berättade om gick inte tumören att återfinna efter två behandlingstillfällen. Både Nisse och jag vet att det inte finns några garantier, men han sa det för att jag skulle förstå att det är långt ifrån förlorat. Kampen är inte över för mig, även om det känns så ibland. Det finns fortfarande en chans att att jag kommer att må mycket bättre och få mindre ont. Så har jag knappt vågat tänka.
Planen för i morgon är att jag infinner mig kl 9 för att få Herceptin och Navelbine tillsammans med medel mot illamående. I sex timmar måste jag stanna för att man vill övervaka mig och se hur jag reagerar och mår. Sen får jag åka hem. Och Nisse tror att jag kommer att orka att köra själv. På fredag om en vecka ska jag tillbaka för ytterligare en skvätt Navelbine. Förmodligen blir det då man ultraljudar hjärtat också. Eller så blir det i Övik. Det blev jag inte klok på.
Så får det bli. Det känns bra mitt i bedrövelsen att komma igång med detta som jag gruvat mig så för. Nisse har verkligen en förmåga att se att man behöver peppas upp och säga det som man behöver höra. Han är bra, Nisse. Gud förbjude att något händer med honom. Han betyder så mycket för så många människor. Om ni vill hålla en tumme för mig, så håll den andra för Nisse. Han gör ett viktigt jobb.
Fortsättning följer.
Skalliga och hungriga.
Natten var lugn. Jag sov oväntat bra och vaknade utan larm redan kl 7. Som vanligt är uppvaknandet ingen trevlig upplevelse. Jag känner mig bakis helt enkelt. Jag drack av Provivan som jag har på rummet, tog mina värktabletter och idag även en tablett mot illamående och gick sen ner för att äta frukost.
Matsalen är fylld med människor med olika öden bakom sig och framför. Det är huvuden med olika grad av skallighet pga strålning eller cellgifter. Det är små helt nybildade familjer med ögon gnistrande av outsäglig lycka. Det är andra familjer med barn som istället får föräldrarnas ögon att grumlas av oro. Och det är andra människor med kroppar som på något sätt måste lagas av duktiga läkare. Vissa av människorna i matsalen är just läkare eller andra som bor på hotellet för att delta i en konferens. Alla dessa åt frukost tillsammans med mig.
Fil och nyttiga flingor, ännu ett glas Proviva och en kopp te fick lägga sig underst i magen denna dag. Och så var det dags för dagens första medicinska uppgift. Efter en promenad på ca 15 minuter var jag tillbaka på den del av sjukhuset som specialiserar sig på såna som jag. Jag fick en spruta med isotoper i min högra arm. De ska sen leta sig till tumörerna i mitt skelett och vackert lysa upp så att man ser om det finns spridning eller tillväxt. Jag känner mig otäckt säker på att det inte ser bra ut den här gången. Jag har mer ont än tidigare och även på nya ställen. Så jag räknar inte med positiva besked idag. Men låt oss inte går händelserna i förväg. Kl 12.30 ska jag tillbaka för skelettscintigrafin och en timme senare ska jag träffa dr Nisse och få besked.
Jag återkommer.
Matsalen är fylld med människor med olika öden bakom sig och framför. Det är huvuden med olika grad av skallighet pga strålning eller cellgifter. Det är små helt nybildade familjer med ögon gnistrande av outsäglig lycka. Det är andra familjer med barn som istället får föräldrarnas ögon att grumlas av oro. Och det är andra människor med kroppar som på något sätt måste lagas av duktiga läkare. Vissa av människorna i matsalen är just läkare eller andra som bor på hotellet för att delta i en konferens. Alla dessa åt frukost tillsammans med mig.
Fil och nyttiga flingor, ännu ett glas Proviva och en kopp te fick lägga sig underst i magen denna dag. Och så var det dags för dagens första medicinska uppgift. Efter en promenad på ca 15 minuter var jag tillbaka på den del av sjukhuset som specialiserar sig på såna som jag. Jag fick en spruta med isotoper i min högra arm. De ska sen leta sig till tumörerna i mitt skelett och vackert lysa upp så att man ser om det finns spridning eller tillväxt. Jag känner mig otäckt säker på att det inte ser bra ut den här gången. Jag har mer ont än tidigare och även på nya ställen. Så jag räknar inte med positiva besked idag. Men låt oss inte går händelserna i förväg. Kl 12.30 ska jag tillbaka för skelettscintigrafin och en timme senare ska jag träffa dr Nisse och få besked.
Jag återkommer.
Gravid?
Upp och iväg. Inte i ottan, tack och lov, men ändå ingen sovmorgon. Halv tio lämnade jag parkeringsplatsen hemmavid och styrde norrut. Givetvis glömde jag flera viktiga saker, som jag så duktigt inköpt för att ta med mig. Små söta babymorötter tänkte jag skulle passa perfekt i bilen eller i hotellrummet, de är kvar hemma. Frukt, några äpplen, som är så frasiga att bita i även om man mår illa. Kvar i fruktskålen. Några flaskor näringsdryck för de stunder när jag inte vill äta annat. Fortfarande i kylskåpet hemma. Nåja.
Jag kände för att stanna till på en Statoilmack och köpa en korv. Säljer man inte helt vanliga kokta eller grillade längre? Jag valde till slut en chillikorv som fick gå i soptunnan för att den var för starkt kryddad. Brödet åt jag. Och drack lite vatten till. Mumsigt värre.
Själva färden gick alldeles utmärkt. Det var lite trafik och jag var framme i god tid. Första anhalten var provtagning. Jag hann med ett toabesök innan sköterskan hämtade mig i väntrummet.
- Och så vill vi ha ett urinprov av dig också, för att vara säkra på att du inte är gravid.
- OK. Bussigt. Jag har precis varit ... Vad bra det skulle vara med information om det i kallelsen. Räcker det inte om jag lovar att jag inte är gravid?
Sköterskan kunde inte acceptera det utan gick istället och hämtade två muggar med drickbart till mig och bad mig försöka igen. Jorå. Det funkade. Man kan göra det mesta på order tydligen. Efter några minuter kunde sköterskan meddela att jag inte väntade något kärleksbarn. Bra! Det skulle ha förvånat mig mycket. Jag menar, jag som inte ens ...
Sen gick jag och fick hjärtat MUGA-undersökt. Det är viktigt att veta att jag klarar av att få cellgifterna och det ser man på den kontrollen. Och så var den medicinska delen klar för idag. Halv två checkade jag in på Hotell Björken och parkerade på långtidsparkeringen bakom hotellet. 50 hutlösa kronor/dygn. Trots att man är hotellgäst. Dåligt tycker jag. Och dyrt.
Jag åt en liten portion fisk med äggsås och sen drog jag mig tillbaka. Det finns ju inte så mycket att göra på ett hotellrum så jag somnade förståss. Skönt. Lite middag fick jag i mig också. Kalops denna gång. Jag kännde mig måttligt frestad men vet ju att jag måste. Efter en kort promenad fick det bli rummet resten av kvällen. Lite bilder finns från dagens aktiviteter men jag ber att få återkomma med dem. Jag står nämligen i receptionen och skriver. Snål som jag är sparar jag in några kronor på så sätt.
Jag kände för att stanna till på en Statoilmack och köpa en korv. Säljer man inte helt vanliga kokta eller grillade längre? Jag valde till slut en chillikorv som fick gå i soptunnan för att den var för starkt kryddad. Brödet åt jag. Och drack lite vatten till. Mumsigt värre.
Själva färden gick alldeles utmärkt. Det var lite trafik och jag var framme i god tid. Första anhalten var provtagning. Jag hann med ett toabesök innan sköterskan hämtade mig i väntrummet.
- Och så vill vi ha ett urinprov av dig också, för att vara säkra på att du inte är gravid.
- OK. Bussigt. Jag har precis varit ... Vad bra det skulle vara med information om det i kallelsen. Räcker det inte om jag lovar att jag inte är gravid?
Sköterskan kunde inte acceptera det utan gick istället och hämtade två muggar med drickbart till mig och bad mig försöka igen. Jorå. Det funkade. Man kan göra det mesta på order tydligen. Efter några minuter kunde sköterskan meddela att jag inte väntade något kärleksbarn. Bra! Det skulle ha förvånat mig mycket. Jag menar, jag som inte ens ...
Sen gick jag och fick hjärtat MUGA-undersökt. Det är viktigt att veta att jag klarar av att få cellgifterna och det ser man på den kontrollen. Och så var den medicinska delen klar för idag. Halv två checkade jag in på Hotell Björken och parkerade på långtidsparkeringen bakom hotellet. 50 hutlösa kronor/dygn. Trots att man är hotellgäst. Dåligt tycker jag. Och dyrt.
Jag åt en liten portion fisk med äggsås och sen drog jag mig tillbaka. Det finns ju inte så mycket att göra på ett hotellrum så jag somnade förståss. Skönt. Lite middag fick jag i mig också. Kalops denna gång. Jag kännde mig måttligt frestad men vet ju att jag måste. Efter en kort promenad fick det bli rummet resten av kvällen. Lite bilder finns från dagens aktiviteter men jag ber att få återkomma med dem. Jag står nämligen i receptionen och skriver. Snål som jag är sparar jag in några kronor på så sätt.
Rättvisa?
Det här inlägget har tagit tid att skriva, eftersom jag skrivit och sen raderat och sen skrivit igen. En person i min närhet har burit sig så illa åt att jag är ordlös, men för den skull inte åsiktslös. Den dagen jag inte tycker något har inte kommit ännu. Den här kvinnan har i alla fall tagit sig rätten att lägga sig i en konflikt och ägnar sig nu åt att förvärra den för alla inblandade parter. Hon ljuger och hittar på och ringer och gör människor ledsna och upprörda. Kan det verkligen vara nödvändigt? Hon talar illa om såna som hon borde värna om och sprider osämja och negativa känslor där hon drar fram.
Det enda hennes agerande leder till är att hon själv kommer att förlora på det. Hon och dem hon tror att hon förespråkar kommer att förlora mycket på detta. Själv har jag länge tigit och försökt bete mig vuxet och moget och inte låtit mig beröras av kvinnans dåliga uppförande men nu är tålamodet slut. Hon kommer alldeles säkert inte att sakna mig i sin omgivning men kanske ställer hon också till så att hon själv förlorar mer än hon tänkt sig. Jag kommer helt klart inte att sakna henne i mitt liv. Så elak är jag, att jag inte är bekymrad för hennes skull, trots att jag ser henne färdas snabbt och utan säkerhetsbälte rakt in i trubbel. Hon har förtjänat det. Det är skönt att jag inte behöver ansvara för att rättvisa ska skipas. Min tro på fröken Justitia är solid. Det är inte mitt ansvar att hämnas. Den här kvinnan kommer att dra på sig straffet alldeles själv.
Känsliga ögon varnas!
Någon skrev i en kommentar om min positiva inställning. Det var duktigt av mig att få det att verka så. Jag känner mig inte alls positiv just nu. Jag har gått ner ytterligare i vikt och har allt ondare i höger höft. Så där ilande ischiasaktigt, fast uppåt, mot ryggen. Det är jobbigt att äta och jag får inte alls i mig tillräckligt. Sitter eller ligger jag alldeles stilla känns inte porten alls, men den ser läbbig ut. (Och du milde vad jag har många leverfläckar! Jag har ett eget stjärnsystem som jag bär med mig!)
Emma vill få i mig lite vitaminer och tar fram juicecentrifugen (eller vad det nu är den kallas ...) Morötter och äpplen blev en smaskig och vacker kombination. 
Tänka att få såna frukt- och grönsaksdrinkar varje dag! Det blir allt mer sällan att maskinen används, det var vanligare från början, när den var nyinköpt. Det är helt klart lättare att dricka sin mat än att tugga den. Kanske något jag ska satsa på?
Post-op-depp?
Det kunde ha varit bättre. Men naturligtvis även mycket mycket sämre. Det är förmodligen bara vad man kan vänta sig när man opererat sig, även om ingreppet inte är av särskilt avancerad typ. Det stramar i såren. Jag ogillar känslan av att kunna känna något underhuden som inte har där att göra. Lite Alienaktigt, liksom. Jag känner mig kallsvettig och trött. Den där värken jag brukar ha i höften på höger sida, gör sig påmind igen just nu. Jag gruvar mig för vistelsen i Umeå och den första cellgiftsbehandlingen på torsdag.
Jag tänker en massa på Linda också, och blir så himla ledsen för hennes familjs och vänners skull. Döden kommer närmare, på något vis, när sånt händer. Oron för min egen framtid blir tydligare. Hur lång tid har jag? Små förändringar, små nyanser, blir mer uppenbara och mer hotande. Allt jag känner blir ett hot. Vad betyder huvudvärken jag haft?
I tre dagar i Umeå ska jag undersökas och behandlas och ingen vet vad som kommer att uppdagas. Jag är så himla trött. Trött på att alltid må dåligt på något vis. Inte en enda dag kan jag ärligt säga att jag mår bra. Det är skit och jag blir så trött på det. Dessutom sa den söte narkossköterskan, Oskar, att jag hade så högt blodtryck och att jag borde låta kolla upp det. Jamen, räcker det inte nu? Ska jag få såna problem nu också? Onödigt.
Snälla och söta vänner hör av sig och vill hjälpa. Tack och 1000 pussar och kramar ska ni ha för att ni bryr er om mig.
Jag tänker en massa på Linda också, och blir så himla ledsen för hennes familjs och vänners skull. Döden kommer närmare, på något vis, när sånt händer. Oron för min egen framtid blir tydligare. Hur lång tid har jag? Små förändringar, små nyanser, blir mer uppenbara och mer hotande. Allt jag känner blir ett hot. Vad betyder huvudvärken jag haft?
I tre dagar i Umeå ska jag undersökas och behandlas och ingen vet vad som kommer att uppdagas. Jag är så himla trött. Trött på att alltid må dåligt på något vis. Inte en enda dag kan jag ärligt säga att jag mår bra. Det är skit och jag blir så trött på det. Dessutom sa den söte narkossköterskan, Oskar, att jag hade så högt blodtryck och att jag borde låta kolla upp det. Jamen, räcker det inte nu? Ska jag få såna problem nu också? Onödigt.
Snälla och söta vänner hör av sig och vill hjälpa. Tack och 1000 pussar och kramar ska ni ha för att ni bryr er om mig.
Porten på plats.
Så där ja. Nu är jag både skuren och tråcklad. Fredagen började, som väntat, med illamående då jag inte fick äta. En stackars kopp te drack jag kl 8, men det blir man ju inte dirkekt mätt på. Men duscha fick jag. Med den väldoftande Descutan. Det är en pärs att inte få smörja in sig och använda diverse medel på hud och hår, som man är van. Men jag fick snart annat att tänka på.
Jag anlände kl 10 och fick genast byta om till trendig sjukhusskjorta med maxhög slits bak. Läckert och lättillgängligt! Om bara någon varit intresserad ... Sen hade jag otur. Första april är tydligen den dag man opererar lite annorlunda människor, som jag då. Och vissa andra. På min högra sida låg en funktionshindrad man som oavbrutet, som en papegoja, och i hög volym, hojtade att han varit duktig. Duttiiiii!!! I två timmar. Hans assistenter försökte förgäves få honom att tystna. På min vänstra sida låg en dement kvinna med millimeterkort minne som pratade utan uppehåll om sina krämpor bland annat. En bit bort låg också en äldre kvinna med Downs syndrom. Hon pratade inte så bra utan skrek ut sin frustration när läkaren ville ta henne med sig för att operera något. I två timmar underhölls jag på detta sätt, och förvisso kände jag mig aningens distraherad och förmådde inte alls oroa mig för mitt eget ingrepp, men båda öronen värkte när det till slut var min tur att rullas iväg.
Snygga och duktiga Susanne, 30 år och överläkare, var den som skulle hålla i kniven idag. Jaha. Nu har man alltså uppnått den åldern då man tänker att "nog ser den här läkaren lite ung ut ändå va?". Men hon var mycket duktig och korrekt.
Jag förbereddes på alla sätt och vis och jag som är så intresserad av allt som sker uppskattade att doktorn undervisade en ung AT-läkare, Miriam, vilket gjorde att jag fick höra allt de gjorde med mig. Proceduren gick bra. Mycket tack vara den otroligt charmige narkossköterskan Oskar. Hans blå ögon stöttade mig under den timme som det tog att få porten på plats.
Jag mådde bra och skulle bara vila lite innan jag fick åka hem, men så mådde jag plötsligt mycket illa. Oskar stannade kvar hos mig och gav mig medel mot illamående och syrgas och stod kvar vid min säng tills jag mådde bättre. Vilken man! Vilken charm! Men snart var han tvungen att jobba vidare så han gick. Jag mådde bra efter bara några minuter och fick varm choklad och smörgås som jag fick av den söta undersköterskan. Hon verkade så orolig för mig och ville till och med följa med på toaletten. Och det måste hon ju få om hon vill!
Halv tre var jag mogen för hemfärd och Emma plockade upp mig utanför sjukhuset. Puh! Äntligen var det över. Det värsta i alla fall. Jag räknar med att ha ont och ömmande sår några dagar men det är ju inte så farligt. Det finns ju värktabletter.
Väl hemma lade jag mig i soffan för att vila ett tag. Emma värmde lite mat åt mig och efteråt slumrade jag till medan Emma diskade och snyggade till i köket. Plötsligt hojtade hon till. Vad är klockan? Jag måste ju iväg! Köksklockan hade stannat så Emma trodde att hon hade gott om tid tills tåget gick. Men det var fel. Hon hade planerat att gå, men det skulle hon inte ha hunnit, så trots att jag inte alls egentligen orkade, tvingades jag skjutsa henne till tåget.
Men sen, när jag var hemma igen, tog jag det lugnt och bara vilade tills det var dags att nanna. Trött var jag och ganska lättad. Dagen för operation av porten var slut.
Jag anlände kl 10 och fick genast byta om till trendig sjukhusskjorta med maxhög slits bak. Läckert och lättillgängligt! Om bara någon varit intresserad ... Sen hade jag otur. Första april är tydligen den dag man opererar lite annorlunda människor, som jag då. Och vissa andra. På min högra sida låg en funktionshindrad man som oavbrutet, som en papegoja, och i hög volym, hojtade att han varit duktig. Duttiiiii!!! I två timmar. Hans assistenter försökte förgäves få honom att tystna. På min vänstra sida låg en dement kvinna med millimeterkort minne som pratade utan uppehåll om sina krämpor bland annat. En bit bort låg också en äldre kvinna med Downs syndrom. Hon pratade inte så bra utan skrek ut sin frustration när läkaren ville ta henne med sig för att operera något. I två timmar underhölls jag på detta sätt, och förvisso kände jag mig aningens distraherad och förmådde inte alls oroa mig för mitt eget ingrepp, men båda öronen värkte när det till slut var min tur att rullas iväg.
Snygga och duktiga Susanne, 30 år och överläkare, var den som skulle hålla i kniven idag. Jaha. Nu har man alltså uppnått den åldern då man tänker att "nog ser den här läkaren lite ung ut ändå va?". Men hon var mycket duktig och korrekt.
Jag förbereddes på alla sätt och vis och jag som är så intresserad av allt som sker uppskattade att doktorn undervisade en ung AT-läkare, Miriam, vilket gjorde att jag fick höra allt de gjorde med mig. Proceduren gick bra. Mycket tack vara den otroligt charmige narkossköterskan Oskar. Hans blå ögon stöttade mig under den timme som det tog att få porten på plats.
Jag mådde bra och skulle bara vila lite innan jag fick åka hem, men så mådde jag plötsligt mycket illa. Oskar stannade kvar hos mig och gav mig medel mot illamående och syrgas och stod kvar vid min säng tills jag mådde bättre. Vilken man! Vilken charm! Men snart var han tvungen att jobba vidare så han gick. Jag mådde bra efter bara några minuter och fick varm choklad och smörgås som jag fick av den söta undersköterskan. Hon verkade så orolig för mig och ville till och med följa med på toaletten. Och det måste hon ju få om hon vill!
Halv tre var jag mogen för hemfärd och Emma plockade upp mig utanför sjukhuset. Puh! Äntligen var det över. Det värsta i alla fall. Jag räknar med att ha ont och ömmande sår några dagar men det är ju inte så farligt. Det finns ju värktabletter.
Väl hemma lade jag mig i soffan för att vila ett tag. Emma värmde lite mat åt mig och efteråt slumrade jag till medan Emma diskade och snyggade till i köket. Plötsligt hojtade hon till. Vad är klockan? Jag måste ju iväg! Köksklockan hade stannat så Emma trodde att hon hade gott om tid tills tåget gick. Men det var fel. Hon hade planerat att gå, men det skulle hon inte ha hunnit, så trots att jag inte alls egentligen orkade, tvingades jag skjutsa henne till tåget.
Men sen, när jag var hemma igen, tog jag det lugnt och bara vilade tills det var dags att nanna. Trött var jag och ganska lättad. Dagen för operation av porten var slut.
