Hemmafruarna och jag.

Jag har ofta slötid över om dagarna. Då kan jag se lite av de där såpoperorna när jag ändå inte orkar göra nåt annat. Har du sett de där som börjar med "The real housewifes of ..." och så kommer det Miami, New York eller annan ouppnåelig plats i världen? Först gillade jag att se lyxen och flärden och drömma mig bort en stund, men nu har jag tröttnat på att se hur olyckliga de blir över vad nån har sagt och inte sagt och de viftar med sina långa och förlängda hår och naglar och nu tycker jag bara synd om dem. Vackra, en del av dem? Visst. Men man kommer inte särskilt långt med det.
 
Men jag är avundsjuk emellanåt och skulle önska att jag fick uppleva en morgon då larmet på mobilen går en tidig försommarmorgon och jag måste skynda mig att äta frukost för hinna till jobbet och sen jobba en givande dag innan jag promenerar hem för att laga middan, lite ont i fötterna men lycklig. Ja, så är det för många, inte alla, men för många.
 
 
 
 

Att visa upp sig för andra.

Är man funtad på ett speciellt sätt när man skriver en blogg och låter sitt liv i ord och bild bli offentligt? Är man nåt slags exhibitionistiskt freak som behöver visa upp sig för andra? Är man galen och lite skum rent av? Bloggarna blir ju fler och fler och det verkar finnas ett oändligt och växande behov av att bli uppmärksammad, sedd och bekräftad även av (inledningsvis) helt okända människor. Varför är det så? Somliga står på scen och sjunger eller deklamerar, andra jobbar som modell, stå-uppare eller med annat där man har allas ögon på sig. Det är inte bara ett jobb för dem. De får utlopp för sin kreativitet och skapande ådra och alla verkar de njuta när andra ser på dem.
 
Jag skriver min blogg för att jag tycker att jag har en historia att berätta och för att jag har förstått av kommentarerna att jag rätar ut frågetecken som inte vården gör. 
 
Men bloggbilderna då? Det är ju inte bara foton som föreställer solnedgångar, den nybakade sockerkakan eller de gulliga husdjuren, som får komplettera texterna i många bloggar. "Dagens outfit" kan vara nog så avslöjande. Jag censurerar nästan inte alls mina foton. Det blir ju inte hela sanningen då, tycker jag, om jag skulle dölja operationsärr eller det kala och hårlösa huvudet. Att jag visar det ingår i dealen liksom. Antingen eller.
 
Så, hur ligger det till nu då? Är vi bloggare bara en flock lystna hyenor som egentligen vill skrika "titta på mig" mellan gläfsandena eller har vi funnit ett sätt att ge utlopp för känslor och kreativitet? Jag bara undrar.
 
 

Lyckad nålsättning och bilder av hjärnan.

Meeen så skönt det kändes att bara kliva ut genom porten i morse och in i taxin för sjukresan till sjukhuset. Snabbt och lätt gick allt och jag var inte ens andfådd när jag kom fram till röngtenavdelningen.
 
Och så var det, det där med nålen i porten då. Röntgensköterskan Jonas var förberedd och antagligen lite spänd och den här gången fick jag sitta upp när han stack. Och minsann funkade det inte alldeles utmärkt. Jonas blev så glad och han sa att den där framgången skulle han leva på hela dagen. Tänk att det är så lätt att göra vårdpersonal glad en stund.
 
Undersökningen genomfördes, jag klädde på mig och gick sedan till Sara. Innan hon skjutsade hem mig stannade vi till på ICA för att handla några saker. Dagen hade börjat så bra så jag köpte oss var sin trisslott, men där var turen slut. Ingen vinst. Den kanske kommer senare, när jag får beskedet om hur fotograferingen avlöpt.
 
Hemma igen var det vila som gällde. Inte för att jag var direkt slutkörd eller så, utan mest för att inte bli det. Och det är faktiskt mentalt jobbigt och tröttande med de här undersökningarna och funderingarna som sen börjar snurra runt i skallen.
 
 
RSS 2.0