Sister Moonshine

Jag har ofta slötid över om dagarna. Då kan jag se lite av de där såpoperorna när jag ändå inte orkar göra nåt annat. Har du sett de där som börjar med "The real housewifes of ..." och så kommer det Miami, New York eller annan ouppnåelig plats i världen? Först gillade jag att se lyxen och flärden och drömma mig bort en stund, men nu har jag tröttnat på att se hur olyckliga de blir över vad nån har sagt och inte sagt och de viftar med sina långa och förlängda hår och naglar och nu tycker jag bara synd om dem. Vackra, en del av dem? Visst. Men man kommer inte särskilt långt med det.

 

Men jag är avundsjuk emellanåt och skulle önska att jag fick uppleva en morgon då larmet på mobilen går en tidig försommarmorgon och jag måste skynda mig att äta frukost för hinna till jobbet och sen jobba en givande dag innan jag promenerar hem för att laga middan, lite ont i fötterna men lycklig. Ja, så är det för många, inte alla, men för många.

 

 

 

 

Är man funtad på ett speciellt sätt när man skriver en blogg och låter sitt liv i ord och bild bli offentligt? Är man nåt slags exhibitionistiskt freak som behöver visa upp sig för andra? Är man galen och lite skum rent av? Bloggarna blir ju fler och fler och det verkar finnas ett oändligt och växande behov av att bli uppmärksammad, sedd och bekräftad även av (inledningsvis) helt okända människor. Varför är det så? Somliga står på scen och sjunger eller deklamerar, andra jobbar som modell, stå-uppare eller med annat där man har allas ögon på sig. Det är inte bara ett jobb för dem. De får utlopp för sin kreativitet och skapande ådra och alla verkar de njuta när andra ser på dem.

 

Jag skriver min blogg för att jag tycker att jag har en historia att berätta och för att jag har förstått av kommentarerna att jag rätar ut frågetecken som inte vården gör. 

 

Men bloggbilderna då? Det är ju inte bara foton som föreställer solnedgångar, den nybakade sockerkakan eller de gulliga husdjuren, som får komplettera texterna i många bloggar. "Dagens outfit" kan vara nog så avslöjande. Jag censurerar nästan inte alls mina foton. Det blir ju inte hela sanningen då, tycker jag, om jag skulle dölja operationsärr eller det kala och hårlösa huvudet. Att jag visar det ingår i dealen liksom. Antingen eller.

 

Så, hur ligger det till nu då? Är vi bloggare bara en flock lystna hyenor som egentligen vill skrika "titta på mig" mellan gläfsandena eller har vi funnit ett sätt att ge utlopp för känslor och kreativitet? Jag bara undrar.

 

 

Meeen så skönt det kändes att bara kliva ut genom porten i morse och in i taxin för sjukresan till sjukhuset. Snabbt och lätt gick allt och jag var inte ens andfådd när jag kom fram till röngtenavdelningen.

 

Och så var det, det där med nålen i porten då. Röntgensköterskan Jonas var förberedd och antagligen lite spänd och den här gången fick jag sitta upp när han stack. Och minsann funkade det inte alldeles utmärkt. Jonas blev så glad och han sa att den där framgången skulle han leva på hela dagen. Tänk att det är så lätt att göra vårdpersonal glad en stund.

 

Undersökningen genomfördes, jag klädde på mig och gick sedan till Sara. Innan hon skjutsade hem mig stannade vi till på ICA för att handla några saker. Dagen hade börjat så bra så jag köpte oss var sin trisslott, men där var turen slut. Ingen vinst. Den kanske kommer senare, när jag får beskedet om hur fotograferingen avlöpt.

 

Hemma igen var det vila som gällde. Inte för att jag var direkt slutkörd eller så, utan mest för att inte bli det. Och det är faktiskt mentalt jobbigt och tröttande med de här undersökningarna och funderingarna som sen börjar snurra runt i skallen.

 

 

Minns du Elisabeth som var med i Sofias änglar? Den 25 november 2012 slutade hon sin tid på jorden och trots att hennes blogg varit tyst så länge, i över ett år, tänker jag på henne ibland. Jag undrar hur familjen har det och kanske framför allt hur sonen Joel klarar sig utan sin mamma. Livet kan vara så orättvist.

 

Jag och Elisabeth hade flera saker gemensamt. Bröstcancern, såklart, som utbröt vid unga år för oss båda, och som spred sig från det ena organet till det andra. Till sist orkade hon inte längre och jag kan se flera paralleller mellan våra kroppsproblem. De tunga och svullna benen, den allt sämre orken och balansen, magen och magproblemen ... OK, de sambanden kanske man kan se hos många fler cancerpatienter, men på nåt sätt känner jag en samhörighet med Elisabeth. Vi mailade till varandra några gånger, men precis som jag gör, prioriterade Elisabeth sin familj, och energin och orken lades på den tid hon var med dem. Det är klokt att göra så och jag tror att man blir klok när tiden rinner ut.

 

 

Jag har tänkt mig att förändra bloggen nu när vi har nytt år och allt. Jag vill förnya mig lite. Men hur? Några saker vet jag säkert att jag ska fixa nu när jag hållit på ett tag. Man märker ju om något funkar eller om man är fel ute. Är det något som du inte tycker om hos den nuvarande designen? Eller har du en idé om hur det borde se ut när det gäller färg eller typsnitt eller så? Det finns ju massor av saker att ändra och snygga till. Fundera och låt mig veta vad du tycker.

 

 

Jag tog en titt på Språkrådets lista över det gångna årets nya ord.

"Språkrådets årliga nyordslista är ett urval av de ord som tillkommit eller etablerat sig i språket under det gångna året. Vi har valt ut exempel på nya ord som säger något om samtiden och om språkliga trender. Vi har även tagit med ord som visar på språklig kreativitet."

conversesjukan

Hälsoproblem som kan orsakas av tygskor med platta sulor.

Min kommentar: korsetten som gjorde det svårt att andas, (under-) kjolen som gjorde det omöjligt att sitta ner, de snäva jeansen som man behövde hjälp för att få på sig och att stänga ... Det har i alla tider funnits plagg, skor eller attiraljer som varit obekväma eller rent av farliga att ha på sig, men som modet krävt att man använder. Ett nytt ord men inget nytt fenomen. (Tänker vidare på ... båg-BHn, stringtrosan, högklackade och trånga skor, stärkta kragar ...

kramtjuv

Ficktjuv som kramas för att komma åt offrets fickor.

Min kommentar: påhittigheten har inga gränser. Extra fult och fräckt är det då man använder (falsk) ömhet för att utföra ett brott. Fy skäms!

köttrymden

Inbitna datoranvändare gillar inte uttryck som "in real life". Livet vid bildskärm och tangentbord är, säger de, lika reellt som livet i den så kallade köttrymden.

Min kommentar: Hm. Jag vet inte det jag. När jag suttit med datorn i knäet en stund kan jag försvinna bort helt i min egen värld och jag märker inte hur snabbt tiden passerar. Jag är nog inte kvar på jorden vid de tillfällena. Var jag är vet jag dock inte.

nomofobi

Fobi mot att inte ständigt vara tillgänglig och uppkopplad mot nätet med mobiltelefonen, ett tillstånd som kan framkalla både stress och panikkänsla.

Min kommentar: Jag har inte tillgång till internet från min mobil, men jag ogillar att inte ha telefonen med mig. Har jag glömt den hemma vill jag gärna hämta den om jag ska vara borta en längre stund, för tänk om någon ringer och vill meddela att jag vunnit en ... ja, nånting som jag vunnit i alla fall ...

ogooglebar

Någon/något som inte går att hitta på webben med en sökmotor.

Min kommentar: Är det verkligen någon/något som inte går att googla ikapp?

spårtjuv, spårrånare

Person som stjäl eller rånar i spårtrafikmiljö.

Min kommentar: Det låter ju förstås som att någon stulit ett spår av nåt slag, men antagligen kommer ingen att någonsin glömma bilderna på och historien om mannen som kvarlämnades att dö på spåret efter att ha blivit rånad. Fy skäms! Igen!

 

Jag tog mig bussledes till ICA för att kompletteringshandla mjölk, apelsiner, bröd och sånt som tar slut även om kylskåpet är proppfullt. Är galen i apelsiner just nu. Måste ha flera stycken varje dag. De känns så fräscha, saftiga och energirika på nåt vis.

 

 

 

Det var så där lagom kallt ute, -4 grader, med ett lätt snöfall och skönt uppiggande efter ett slöardygn inomhus. Jag tog ryggsäcken och bestämde mig för att begränsa inköpen till vad som rymdes i den. Jag höll mig till den uppgörelsen med mig själv, men ryggan blev så full att inte ens en nagelfil skulle kunna pressas ner och tung blev den också. Jag fick inte upp den på ryggen av egen kraft utan frågade en kvinna om hjälp med den detaljen, så det ordnade sig.

 

Det är tomt utan Emma. Tänk att man vänjer sig så snabbt. Hon har varit iväg och träffat släkten på faderns sida och idag var de på hockey (heja Modo!). Jag vaknade några gånger inatt, gick på toaletten och undrade var hon var. Om hon låg och sov i gästrummet eller om jag bara drömt att hon kommit hem. Ja ... nyvakenhetsförvirringen du vet ...

 

Imorgon är det vardag igen och på fredag är det dags för nästa herceptinbehandling. Duns ner på jorden och tillbaka till jobbet, med andra ord.  

 

 

Man kan vara osäker på allt möjligt. På vilka kläder man ska ta på sig på morgonen. På var man ska sätta sig i bussen. På om man ska välja dagens rätt eller någon av alternativen från à la cartemenyn när det är dags för lunch. På om man håller på de onda eller på de goda. United eller City.

 

Det kan röra sig om svåra val som får stora konsekvenser eller så är det glömt nästa dag. Kanske får du inte tillräckligt med underlag för att känna dig helt säker. Och kanske får du inte de fakta som behövs för att känna dig övertygad.

 

Som förälder är kärleken och lojaliteten till barnen däremot som den autonoma delen av hjärnans centrala nervsystem. Den är inte viljestyrd utan fungerar på rätt sätt utan att du behöver fundera närmare på den. Det sker automatiskt. Det finns inga undantag. Barnen kommer först, oavsett hur gamla de är och vad det handlar om. Man kan inte välja bort dem. De är födda och har sin givna plats i ditt hjärta och i ditt liv. Det behöver man inte vara osäker på.

 

De finns dem som glömt eller som medvetet förkastat denna naturlag. Jag vet inte om de kan räddas, men jag hoppas det. För barnens skull. De förtjänar inget annat.

 

 

Dagens samhälle är ett hårt och grymt klimat att leva i för många ungdomar. I Göteborg tror man sig veta att en 17-årig flicka är den som startat häxjakten på Instagram genom att lägga ut bilder och påståenden. Hon säger att hon är oskyldig och kanske är även hon ett offer i den här hemska historien. I förlängningen har Instagramkontot lett till upplopp, stängd skola och ett antal unga som utsatts för förtal, anklagats för samma sak och att bilder och anklagelser av de mest hemska slag spridits. Att det får följder för dem som drabbas tänker anstiftarna inte på. De tar bara tillfället i akt att ställa till det för någon annan och att bråka.

 

Det fick inte samma verkan att sprida rykten och att snacka skit när jag växte upp på 70-talet, som det får idag. Offren blev inte mindre ledsna, men det fick inte de enorma proportioner som det fått i göteborgsfallet. Minsta knapptryckning ger en omedelbar mångdubbleringseffekt och man behöver aldrig se offrets reaktion på förföljelsen och man får därmed mycket svårt att förstå hur illa man gör någon. Konsekvenserna blir avlägsna och på nåt sätt anonyma.

 

Instagram och Facebook och andra sociala medier ger möjligheter som måste utnyttjas försiktigt. Jag läser ofta uppmaningar om att sprida bilder på människor som man påstår gjort både det ena och det andra och det är ju livsfarligt. Man kan inte bara ta tag i minsta påstående och rykte och sprida det vidare som en sanning. Tänk på konsekvenserna om du för lögner och felaktiga påståenden vidare.

 

Nej, bit ihop och tänk efter en gång till innan du utnämner dig själv till åklagare och bödel över andra människor.

 

 

Bokhyllan i gästrummet har äntligen fått sig en genomgång. Inspiration infann sig plötsligt och jag skyndade mig innan det gick över. Jag tömde alla hyllor, dammade av böckerna och satte tillbaka bara några enstaka av dem igen. Det var fotoböckerna såklart och så några klenoder som betyder mycket för mig. Ett fåtal gamla vackra böcker som får stå i hyllan mest för syns skull. Pappas psalmbok och Nya Testamentet från hans första nattvardsgång, enligt prästens sirliga handskrift på insidan av pärmen. Båda böckerna är från fyrtiotalet och har gulnade blad, är lite illaluktande och jättefina. Min pappa dog när jag var barn, vilket gör minnet än värdefullare. Jag är glad att någon beslutat att bevara dem för framtiden.

 

 

 

 

Jag vill skämma bort dem. Ge dem allt de behöver och lite till. Se hur glada de blir över minsta lilla, och så blir man ju lycklig själv också. Ända in i hjärtat. Det är en skön biverkning. De kanske inte alls ber om något. Det är sällan de gör det faktiskt. Men jag tror att de vet att de utan vidare kan göra det. De kommer inte med önskelistor eller hintar om små eller stora behov, men jag försöker räkna ut vad som skulle göra dem glada och försöker ge dem det. Om jag kan alltså. Jag lever och jag kan och jag vill ge dem allt. För sen, sen är det för sent.

 

Det gäller att hitta balansen, skrev jag till Helena. Att inte få panik över att dagarna går och när man förstår att tiden rinner ut. Tiden går så otroligt snabbt. Vem vet om det här är vår sista jul tillsammans. Den sista födelsedagen vi firar ihop. Ingen vet. Och varför vänta på högtider och fasta och förutbestämda dagar för att komma med gåvor?

 

Jag vill tro att jag även slösar med min kärlek. Det ska inte finnas någon tvekan om att jag finns där för dem i alla väder och att de kommer i första hand. Lojalitet, trygghet, kärlek, stöd. De vet att de får det av mig och att det inte tar slut så länge jag lever. Och kanske kan känslan finnas kvar, sen, att de hade en mamma som gjorde allt för sina döttrar, så länge hon kunde. Jag tror det.

 

 

Den 11 december klockan 11, kommer jag att få ett samtal från den Cancergenetiska mottagningen i Umeå. I ett brev som kom med posten fick jag veta att man ska ringa mig för inledande samtal. Skönt att slippa åka upp till Umeå för ett kort (?) samtal. Per telefon tar vi alltså nästa steg i utredningen kring frågan om min cancer är ärftlig. Man kommer att rita upp ett släktträd och sen göra en bedömning om det finns en ökad risk för tumörsjukdomar i just min familj. Tror man att det är så, upprättas ett kontrollprogram för att kunna förebygga och upptäcka fler fall i framtiden.

 

Snälla söta rara, låt min cancer vara en stor slumpmässig miss av vår Herre och inte något min familj och ättlingar kommer att tvingas ta ställning till. Jag avsäger mig alla julklappar som slagits in för min räkning om jag bara kan få den önskan beviljad.

 

 

Den här tiden på året vänder sig ... marknaden ... till din givmilda sida. Om du har någon. Nej, jag skojar nu. De flesta vill väl och försöker att tänka på andra. Året om. Även om det finns undantag till vänligheten överallt.

 

Förutom julklappar vill man att du ska ge bort getter och hönor, plantera träd, köpa skraplotter och ja, donera pengar så klart. Man vädjar till ditt dåliga samvete och om du köper trams, som fårskinnstofflor, parfymer och slipsar till släkt och vänner får du inte glömma dem i andra länder och de sjuka och fattiga. De måste ju också få något. Lika mycket, minst, som du köpt klappar för. Du är väl inte känslokall, snål och missunnsam?

 

Tänker du på vem som får dina pengar? Har du koll på ärligheten och på hur mycket som verkligen kommer fram till de behövande? Olika mycket procent dras av till administration och mutor och mygel lång innan det byggs skolor och brunnar i fattiga länder. Hur i hela världen ska man veta att man gör rätt och att pengarna verkligen kommer fram och inte bara hamnar i redan välfyllda fickor? Svaret är att ... det går inte att veta. Det är tragiskt men sant. Det är klart att det görs försök att kontrollera biståndsflödet, men det är många små sprickor i nätet och massor hamnar där det inte ska. 

 

För vissa, som för mig, innebär den insikten att man drar sig för att skänka pengar till olika verksamheter. Under flera år arbetade jag istället ideellt här hemma för Röda Korset. Jag satt i telefonjouren som tog emot samtal från ensamma och även i Första Hjälpen-gruppen som sjukvårdare. Min insats var min tid och mitt engagemang. Sen blev jag alltför sjuk för att orka vara med och så blev det med det.

 

Så var hamnar då dina surt förvärvade pengar om du vill bidra till cancerforskningen?

 

Cancerfondens insamlade medel går till forskning, opinionsbildning och kunskapsspridning om olika cancersjukdomar. På hemsidan kan man bland annat läsa om hur pengarna kommer att användas i forskning under 2013 och hur de använts tidigare. I år såldes ett rosa band och andra produkter, som designats av Dagmar och som såg ut så här.

 

 

 

Cancerfonden är en insamlingsorganisation. Klicka här om du enkelt vill bli månadsgivare och stötta forskningen om cancer i allmänhet. Enligt Svensk Insamlingskontroll som utfärdat bland annat Cancerfondens 90-konto, var det 94 % av de insamlade pengarna som utbetalades till ändamålet.

 

Sara kom på tisdagskvällen. Hon behöver glasögon, visade det sig, och hade med sig några ursnygga bågar som hon lånat hem. Vi var helt överens. De i silver. Lätt avgjort. Skulle vilja ha dem själv.

 

Och så åkte vi iväg till ICA för kvällsshopping. Det var lätt att fylla vagnen med ditt och datt och kanske la jag i lite extra grejor - nej, inte kanske, för det gjorde jag - eftersom jag hade en "storköpsrabatt" på 5 %. Det ger inte många kronor tillbaka men handlar, det gör man. Extra mycket. Sånt trams!

 

Väl hemma igen tog jag plats i soffan och knäppte på DVD-spelaren. Har spelat in en hel räcka av Hem till gården-avsnitt från tiden när jag var i Umeå och mer, och satte igång med att komma ikapp. Men-vad-är-det-med-de-dumma-skådisarna? En av dem hade drabbats av minnesförlust efter en olycka och han blev så knasigt behandlad av läkaren och sina anhöriga att jag blev galen. Inga vettiga människor kan väl i modern tid säga och göra så? Usch. Arg på dem blev jag.

 

Jag är irriterad. Kanske mest på mig själv. Jag stör mig på saker och ting och människor på TV. Finns det något mera fruktlöst att ägna sig åt, än att skälla på påhittade människor på TV? Suck. Tur att jag egentligen inte är sån.

 

 

Och hur är det med hälsan då?

 

Jag har försökt att ignorera symtomen. Rinnsnuva, kladdiga ögon, svidande hals, trötthet (fast tröttheten är ju förstås alltid närvarande och lurar ... ) men det fungerar uppenbarligen inte alls. Jag har försökt med varma drycker och snart har jag väl snytit bort huden på och runt nästippen helt och hållet och även decimerat en del av det inre skiktet. Man borde ju verkligen slippa drabbas av simpla gamla förkylningar när man är fullt upptagen med att vara sjuk i tuffare saker.

 

Behandlingsdagens morgon vaknade jag tidigt och kände direkt att det inte skulle bli något av. Alla ovanstående ingredienser i en bra förkylning härjade nu duktigt. Ingen feber, 37.2, men att ligga på dagvården bland infektionskänsliga cancerpatienter och snyta sig och hålla på är inte omtänksamt. Jag ringde och ställde in och vi bestämde att jag skulle komma på fredag om jag var bättre.

 

Så blev det med den här veckans planering. Herceptin nr 28 får snällt vänta.

 

Kvällen är min bästa tid. Utom när jag är så där vansinnigt trött, förstås, efter en behandling eller efter en ansträngning utöver det vanliga. På kvällarna är det lugnt i huset. Tystare och fridfullare. Det har mörknat ute och det är liksom legalt att slappa och ligga i soffan och se på TV. Där jag bor vaknar huset vid 6-7-tiden och utan öronproppar är det som förgjort att somna om. Sen är det ju vardagsljud hela dagarna. Det är som det ska. Bara att acceptera och det är mysigt ibland och bara som det är. Jag vill egentligen inte ha det annorlunda. Det är en trygghet med människor omkring sig och flera av oss håller koll. "Jag har inte sett dig på några dagar, hur mår du ?" Är inte det gulligt, så säg?

 

Jag har alltid varit morgontrött. Mår bäst om jag slipper att använda alarm för att vakna och helst vill jag ligga till 8 eller så. Kroppen går inte igång förrän då. Får väl se det som positivt i eländet att jag sällan behöver passa morgontider nuförtiden. Begär alltid eftermiddagstider när jag beställer tider inom vården eller så. Det funkar inte alltid men jag tacksom när det går.

 

Men kvällen är alltså min favorittid. Jag går ner i varv. Tänder mina ljus. Tar nåt gott att äta. Myser (de bra dagarna). Om jag inte redan lagt mig kan jag njuta av tystnaden och stillheten och har jag TV:n på har jag ganska låg volym. Det är ju oftast textat ändå, det jag ser på.

 

Man får njuta av det lilla och enkla i vardagen.

 

 

Den femte och sista strålningen gick bra. Men. En av sköterskorna hade för bråttom och när jag avverkat endast hälften av mina positioner, stängde hon av strålkanonen och man fick starta om den och datorn eller hur man nu gör. Det var ingen fara, det tog bara några minuter extra, men fick mig ändå att undra mera över slamsmajorna där.

 

Jag fick vänta en stund på mitt tåg men sen bar det av söderut mot Örnsköldsvik. Tåget var smockfullt som vanligt. Och ingen låter nån annan sitta om man lyckats få en stol. Eller en plats på golvet. Eller på sin väska. Det var knappt att det gick att få en ståplats vid något att hålla i sig på. Jag kan inte låta bli att filosofera över hur det kan vara så få - kanske bara jag - som tänker på mina medmänniskor och framförallt på äldre och uppenbart svårt sjuka. Ingen erbjöd mig att sitta. Jag frågade så småningom en ung kille om att få hans plats och det fick jag ju. Inget motstånd där. Men varför inte föregå frågan och vara omtänksam och göra en god gärning? Suck.

 

På grund av en urspårning av ett godståg var det problem och bussar insatta söder om min hållplats. Man ska ha tur ibland. Jag skulle inte ha gillat att bussas sista sträckan. Då kommer åksjukan som ett brev på posten. Jag kom hem i tid. Utan åksjuka.

 

 

Strålning nr 4 och idag var hon med igen. Favvosköterskan Nadja alltså. Jag kramade och berömde och tackade henne för god omvårdnad. Vi ses tyvärr inte i morgon (och kanske aldrig igen ... ?) då hon åker till Kanarieöarna ikväll. Det är hon värd.

 

När jag passerade centralhallen köpte jag en isglass i kiosen och satte mig sedan för att studera folklivet. Det är otroligt hur många människor som passerar in och ut på ett stort sjukhus. Långa, korta, smala och tjocka, män och kvinnor och barn från alla nationaliteter. Alla ser de olika ut. Människor med kryckor, omlindade huvuden, gipsade armar och krumma ryggar. Människor som rullas fram i sina sängar eller rullstolar, som haltar och som leds fram. Du milde vilka öden det finns och vad många som har det tufft här i livet.

 

Värst är det att se barnen, tycker jag. De som sitter eller ligger eller bärs av sina föräldrar, och man ser att de är svårt sjuka eller skadade och att de inte är som friska barn ska vara. Nämligen glada och starka och med glittrande ögon. De barnen och deras föräldrar tycker jag så synd om.

 

Plötsligt kommer där ett bekant ansikte. "Hej, kusin!" säger min kusin och kommer fram till mig där jag sitter. Hon hade haft vattenträning för sitt ryggskott och passerade centralhallen när hon fick syn på mig. "Hej, kusin!" sa jag, och sen kramades vi och trots att vi inte pratas vid särskilt ofta dök vi direkt in på det djupa och vi pratade om livet där vi stod och vi enades om att man borde glädjas mera åt livets små glädjeämnen. Hon pinnade vidare åt sitt håll och jag åt mitt. Patienthotellet.

 

 

Jag hade tid att träffa dr Nisse kl 15 för samtal och formell utskrivning. Det är en kort promenad från patienthotellet till själva sjukhuset och sen en promenad inomhus till onkologen. Det tar 10-15 minuter, skulle jag tro, beroende på hur mycket folk man nästan krockar med på väg till och i centralhallen. Vid den här tiden är det mycket folk i omlopp.Jag går inte så fort och just den här gången föll min blick på en bit ihopvikt papper som låg på golvet nära väggen inte långt från stora ingången. Jag sträckte mig ner efter det lilla papperet och såg att det var en sedel. En hundrakronorssedel!

 

Jag såg mig omkring. Människor skyndade på i olika riktningar och inte en enda såg åt mitt håll eller mot golvet heller för den delen. Ingen verkade ha tappat slanten eller vara intresserad av mig eller pengarna. Jag stoppade den i fickan och så gick jag några steg. Det etiska och moraliska i min ännu inte sönderstrålade hjärna satte igång att fundera. Jag stannade igen och såg mig om, beredd på att ta upp hundringen ur jackfickan och ge den till den kanske fattige stackare som letade efter den och behövde den, men alla skyndade likt myror vidare mot för mig okända mål. Jag gick till mitt läkarbesök men vände mig om vid ytterligare några tillfällen för att se om någon sett vad jag gjort och kanske ville ställa mig mot väggen och ifrågasätta det. Men ... ingen.

 

Jag gick till doktorn.

 

Hur mycket upphittade pengar tycker du är OK att stoppa på sig och behålla såna här gånger? En tjuga? En femtiolapp? En femhundring? Borde jag hojtat och gett mig tillkänna, frågat runt? Viftat med pengen och ansträngt mig mera för att göra allt rätt och riktigt. Gått till receptionen, kiosken eller restaurangen och frågat om någon saknade sin hundralapp? Och vem gör inte det? Saknar pengar alltså? Kan man verkligen njuta av hundralappen och göra ett inköp för den ej ärligt förtjänade inkomsten utan att sedan få dåligt samvete? Borde den läggas i någon kyrkas insamlingsbössa eller skickas till Cancerfonden eller till svältande barn i andra länder? Var går gränsen?

 

 

Jag tittar på alla ögonbryn omkring mig. Det är mitt största intresse numera.

 

Raka, sneda, tjocka, smala, tatuerade, svarta, vita, grå, ihopväxta, målade, plockade, buskiga ... frånvarande ...

 

You name it. Alla bryn tittar jag på. Det är kanske inte så suspekt att jag gör det. Egentligen. Jag menar. Om man inte har några själv blir det ju särskilt lockande att studera dem som har.

 

Och vad vackra de är, människorna som har ögonbryn. Jag avundas dem allihopa.