Planer för i morgon.
Jag funderar och planerar angående kalaset i morgon. Räkor, ost och bröd, tänkte jag. Enkelt och gott och brukar gillas av alla som kommer. Något gott att dricka till också. Vin och/eller vatten. Kanske lite godis efteråt. Det blir inte så många gäster, men intimt och mysigt är också kul. Det är synd att vädret förutspås bli regnigt. Men jag gissar att födelsedagsbarnet ändå vill att vi håller till inomhus. Mörkt och murrigt ute gör det ännu mysigare inne. Lite tända ljus och kramar för värmens skull. Kanske några lekar. Det blir bra. Jag längtar.
Jag kanske inte dör ...
Det är så himla viktigt att man, som vårdgivare, tänker på att patienten inte är en ensam ö. Att patienten är en människa, kanske med familj; partner och barn. Att patienten har föräldrar, arbetskamrater, släktingar, grannar, vänner, klasskamrater. Ett cancerbesked påverkar så många fler än den som sitter där och får veta att hela framtiden förändrats.
Det är så himla viktigt att den cancersjuke känner att läkaren tror på en framtid. Att det finns hopp. Att man efter den mest akuta tiden med operation och behandlingar, faktiskt har en plan på att få tillbaka människan i ett "normalt" liv med skola eller arbete eller vad man nu vill och känner för. Att man arbetar i den riktningen. 
Dr Nisse
Det är så himla viktigt för mig och de jag har omkring mig att man tror att jag ska överleva den här pärsen. Att man inte tänker ge upp "förrän den feta djävla kärringen sjunger". Visst, det är viktigt med forskning kring mediciner och behandlingar. Men det får inte utesluta att vi satsar även på den friska framtiden. Utanför själva vårdapparaten. Vi måste ju satsa även på själva livet.
Svenska Dagbladet har publicerat en artikel som andas hopp för oss med cancer och de vi har omkring oss. Nu måste vårdgivarna sluta vara överraskade över att cancersjuka överlever. För det ska vi fortsätta med. Punkt slut.
Feng Shui och positiva tankar.
Vi mjukstartade måndagen med sovmorgon för Emma och förmiddagslur för mig. Tills det ringde på dörren halv tolv. Mamma/mormor hälsade på med en bukett rosor till mig. Vilken överraskning! Tack mamma!
Så var det dags att ta itu med dagen. Emma hjälpte mig att bära två gamla byråar och lite annat till bilen och vi lyckades faktiskt få plats med allt i min lilla bil. Och så åkte vi till soptippen med ratet. Skönt! Brukar du känna den känslan när det städas och rensas ordentligt? Att man liksom blir lättare i hela kroppen när man städar och slänger grejor från exempelvis källarförrådet. Och när man gör sig av med sånt som påminner om negativa saker från förr, kan man bli gladare och piggare när "ryggsäcken" töms. Feng Shui. Det ligger massor i den gamla vetenskapen. Man borde göra det oftare bara.
Väl hemma igen tog vi itu med ett borrprojekt jag gruvat mig lite för. Vi mätte, borrade och donade och resultatet blev mycket bra. Se bara!
Nu är hyllorna på plats. Ja, det har tagit tid, men nu är det kirrat. Och jag är nöjd. Och Kitty var också nöjd. Särskilt när jag ställde undan dammsugaren och lade bort borrmaskinen. De maskinerna ogillas.
Emma ska tillbringa kvällen med sin pappa och sina systrar och jag ska tillbringa den med att sakna henne. Man vänjer sig fort vid sällskapet. Men jag och katterna får gosa och rå om varandra istället. Det kommer nog fler mor/dotter-tillfällen. Det får man ju se till. Vill man, går allt att ordna. Kanske kan jag åka ner till Emma i Uppsala någon gång i sommar. Jag ska kolla det. Ingenting är omöjligt!
Hon ska lämna mig igen.
Det är Emma som flaxar iväg ut i världen igen. För två månader sedan kom hon hem från sin tretton månader långa utflykt till USA. Och nu ger hon sig iväg igen. Inte så himla långt bort den här gången, men ändå. Hon håller sig inom Sveriges gränser. Tösabiten har skaffat jobb och boende i Uppsala. På onsdag åker hon söderut och lämnar Övik och mig på obestämd tid. Nåja, man kan ju hälsa på varann, såklart, men jag vill ju att hon ska vara på en armslängds avstånd och att det ska vara möjligt att krama om henne varje dag.
Missförstå mig inte. Jag tycker hon gör helt rätt. Jag unnar henne verkligen även detta äventyr. Hon tar för sig, flickan, och hon gör det bra. Mina känslor är helt och hållet själviska. Och kanske allra mest idag, på Mors Dag, känns bandet starkt och gör att det svider när jag tänker på att hon sticker iväg och lever sitt liv utan mig.
Jag tröstar mig med att jag ser att jag uppfostrat en självständig och företagsam ung kvinna och att hon verkligen kan ta vara på sig själv. Det är en tanke jag får ta med mig när det så småningom är jag som lämnar henne.
Puss och kram och lycka till, söta dottern min!
Grattis mamma!
Grattis alla mammor! Idag är det alla mammors dag. Ta hand om din mamma och uppmärksamma henne särskilt mycket idag. Hon älskar dig.
Mina goa jäntor uppvaktade mig med något jag har stor nytta av och som jag önskat mig. En fotobok! Jag har ju massor att lära om fotografering och boken dignar av inspiration och bra fototips. Huka er där ute! Nu ska det komma massor av proffsiga och snygga foton i bloggen framöver. 
I min familj gjorde vi ett hopkok av mammor och träffades flera generationer. Jag med Sara och Emma, syrran Britt med hennes dotter Anna och dotterdotter Astrid och slutligen övermamman, vår mamma/mormor/mormorsmor Ketty. Vi fikade god tårta och annat hembakat och njöt av spraket och värmen från kaminen hemma hos Britt och Janne.
Fototriss - Ljus.
Temat är LJUS. Jag tänkte genast på några vackra bilder från i vintras där solen gjorde sitt bästa för att lysa upp naturen. Den första bilden tog jag genom fönstret och jag stod länge och förundrades över hur solen kan färga de annars så färglösa molnen rosa med sitt ljus.
På de två sista vinterbilderna kämpar den bleka vintersolen med sina strålar. Det är knappt solen går över horisonten alls här uppe i Norrland mitt i vintern. Ljuset är magiskt och får alla att vända ansiktet mot värmen och solen så fort den visar sig.
Språkpolisen rycker ut. Eller in.
Tycker du att det är viktigt med regler? När är det oviktigt? Jag vet att det är långt ifrån alla som håller med mig i den här frågan. Och faktum är att jag ibland tycker att jag har svårt att bestämma mig för hur mycket jag ska kämpa för det här egentligen. Det finns massor med saker som borde prioteras högre. Det vet jag. Och jag gör det också. Men ändå. Det är nog fler som INTE tycker som jag än de som håller med mig.
Vad är det då för regler jag jiddrar om? Jo, skrivregler. Grammatik och stavning och sånt. Oj oj oj. Nu förlorade jag hälften av mina dagliga läsare. Boooring. Men, tänk efter. Om ingen skulle hålla sig till reglerna, om hur man skriver och stavar, skulle vi ju till slut omöjligt kunna förstå varandra skriftligen. Om alla skriver lite hur som helst och inte bryr sig om stor bokstav, skiljetecken och tillämpar särskrivningar kors och tvärs skulle vi ju börja missuppfatta varandra ännu mera än vi gör nu. OK. Jag är medveten om att jag emellanåt inte skriver helt 100%-igt korrekt. Att jag ibland kastar in lite talspråk och att jag kan göra slarvfel. Och ibland funkar det att göra det. Man blir förstådd i alla fall. Men jag försöker skriva korrekt. Och vill göra rätt. Det jag tycker är värst är att till och med journalister och andra skribenter och yrkesfolk skriver med så många fel i våra tidningar och magasin. Det är rent förfärligt. Finns det inte datorprogram för sånt längre? Eller som förr, de som inte gjorde annat än att korrekturläsa vad andra skrivit. Ett sånt jobb skulle passa mig. När jag läser en text blir stavfel och grammatiska fadäser formligen självlysande. Och jag kan inte låta bli att anmärka på det.
Jamen, finns det då inte viktigare saker i livet? Absolut. Skrivihop.nu (som inte längre är en aktiv hemsida) hade fler än 26 000 medlemmar som alla kämpade för rätten att särskriva. Jag lånar några riktigt bra exempel från ovanstående hemsida.
* Om det inne på en restaurangvägg sitter en skylt med texten "Rök fritt!", så betyder det att du får röka hur mycket du vill där. Om det i stället står "Rökfritt" betyder det att du inte alls får röka där.
* Om en butik har hängt upp fina skyltar med texten "SLUT REA" i sina skyltfönster, så betyder det att det inte är någon större idé att gå in dit eftersom realisationen är över. Hade det i stället stått "SLUTREA" så kunde det däremot ha lönat sig att handla där.
* Om du i en kontaktannons läser om en "kort hårig sjuk sköterska" bör du låta bli att svara om du inte föredrar sköterskor som är korta, lurviga och sjuka. En korthårig sjuksköterska är förmodligen mer attraktiv i de flestas ögon.
Alla blå bär är faktiskt inte blåbär.
Say no more. Say no more. Bra exempel. Mest gillar jag den där om rökning, som känns aktuell för mig. En förklaring till särskrivningar lär vara influenser från det engelska språket, som är uppbyggt på ett annat sätt än det svenska och därför har fler särskrivningar.
Felstavning då. Grammatiska misstag. Helt onödigt, enligt min åsikt. Man får väl anstränga sig litet om man ska publicera en text. Läs igenom (alt. stavningskontrollera) och rätta. Självklart. Och om man är osäker kan man rådfråga Språkrådet.
För mig är en felstavad text slarvig och ger ett ointelligent intryck. Många är de bloggar jag själv ratat och inte fortsatt att läsa enbart för att de är dåligt skrivna. Så är det bara. Andra lägger mera energi på själva budskapet än på att stava rätt. Och visst är budskapet också viktigt. Men en text som till exempel har för avsikt att förmedla något vackert och stämningsfullt och är dåligt skriven förlorar omedelbart sin effekt. Och visst är det väl synd om man lägger ner tid och energi på att skriva något och så förstår läsaren inte allt?
Så där ja. Nu känns det bättre. Och var så snäll och säg till om jag stavat fel eller glömt sätta ut punkt.
Armarna lever ett eget liv.
Vad kan detta vara? Har jag bara legat lite konstigt? Och så är det kotorna i ryggen, med sina tumörer, som spökar. Det handlar ju om millimeter i ryggen med nerver och sånt . Det kan vara det som händer. Jag ska träffa doktor Nisse på fredag och ta upp detta. Han kanske vet. Vet om jag ska vara orolig eller om han känner igen det.
Och blodvite uppstod ...
Jag och Kitty gick ut på gräsmattan utanför. Hon i sele och koppel, som vanligt. Jag hade satt fast henne i skuggan under trädet för att hon skulle kunna snegla på fåglarna som satt ovanför och tjattrade och hade sig. Hon nådde precis att dessutom klösa lite på stammen. Men så flyttade jag henne närmare och rätt som det var hade hon kastat sig uppför stammen - svisch - och så hade hon tagit sig upp bland grenarna och snurrat in kopplet runt stam och grenar och satt fast utan att kunna röra sig det minsta. Högt upp ovanför mitt huvud. Fasen! Hur kunde jag låta detta ske? Det gick blixtsnabbt! Tack och lov nådde jag henne genom att stå vingligt på en stol och lyckades knäppa upp selen och få ner hennes lilla darrande kropp medan kopplet satt fastsnurrat kring stammen. Hon var rädd och glad att jag hjälpte henne ner. Puh! Har man inget att göra så ordnar man det ...
Alltid ska det väl blöda någonstans. Det låter som ett ordspråk av något slag. Eller inte. Idag var det i alla fall dags för näsblod. Av det snabbt övergående slaget, tack och lov. Jag brukar inte råka ut för näsblod. Det har vi andra i familjen som är bättre på. Men, jag var inte ledsen länge över det. För snälla Anna kom på besök. Hon hade med sig gott fikabröd och jag kokade kaffe och där blev vi sittande och pratade bort en god stund.
Eftermiddagen tillbringade jag med Sara. Vi fikade på stan och handlade lite innan jag skjutsade henne hem. Jag tog en promenad med Kitty igen på kvällen och det syns att hon gillar det. Dofterna. Och att röra på sig lite. Extra spännande blir det när vi träffar på andra katter. Men något bråk blir det inte. Kanske för att jag är med. Och den här gången struntade vi i att klättra i träd ...
Och häggen doftade gudomligt.
Sotaren hade anmält sin ankomst någon gång mellan kl 8.30 och 11.30. Någon gång under dessa tre timmar kommer sotaren. Så vad ska jag då hitta på i - kanske - tre timmar medan jag väntar? Jag tänkte först att jag skulle tvätta bilen men såg ingen vattenslang någonstans. Så jag gick in och gjorde en kopp te och satte på TVn. Då kom sotaren. Och efter en kvart eller så var han klar med sitt. Jaha. Och jag hann inte ens dricka upp mitt te.
Det är bra att komma igång tidigt med dagen fast man inte har något särskilt planerat. Jag åkte hem, tog ur sängkläderna och gick till tvättstugan. När jag kört igång maskinen och skulle gå, träffade jag en granne. En kille i 20-årsåldern. Trevlig. Den andra grannen jag fått syn på och pratat med efter inflyttningen till mitt nya hem i Järved. Framgång. Den här killen skulle dock inte tvätta. Han skulle bara torka sina träningskläder. Urk. "Jag är ute och springer varje morgon och träningskläderna tvättas bara en gång i veckan för att inte slitas så mycket". OK. Mysigt. Nice. Jag skulle ändå inte använda torkskåpet.
Och så skalade jag potatis och gjorde en gratäng. Handlade. Satte blommor i en vas. Häggen blommar på flera ställen runt huset och doftar gudomligt när vinden ligger på åt rätt håll. Tog Kitty på en promenad och passade på att ta bort ogräs och gamla löv som samlats utanför badrumsfönstret. Snyggare så. Även fast det var på utsidan. Feng shui.
Ja, ungefär så var det den här onsdagen. Hyfsat för att vara dagen efter en cellgiftsbehandling. Det hade jag inte trott om någon sagt det tidigare, när jag fick höra att det var dags för cyto igen. Ja, jag är rätt nöjd med dagen så här långt. Trots att allt började med att jag fick mig själv att blöda. Dags nu för lite avkoppling. En film på TV får dra ner mig i soffan tillsammans med katterna. Rätt skönt med halvtaskigt väder ute. Då kan man med gott samvete vara inomhus. Jag och katterna. Tror jag det.
Carina och kinamaten.
Och när jag skulle handla middagsmat och stod där på ICA, ringde telefonen.
- Jag tar med kinamat och kommer och hälsar på. Är du hemma?
Carina, som inte hälsat på i nya lägenheten ännu, ringde i precis rätt ögonblick.
- Du är välkommen! Kom du!
Jag handlade färdigt och åkte hem och strax ringde hon på dörren. Och mat och present hade hon med sig. Vi smaskade på mycket delikat friterad kyckling och vårrullar och ris. 
Den här fina änglatavlan i tre delar fick jag också. Carina vet att jag tycker om änglar och den här söta amorinen blir lättplacerad. Fint! Det är kul med nya tavlor i ny lägenhet. Tack snälla kompis!
Navelbine nr 5.
Var på provtagning igår och har funderat lite på hur värdena ska visa sig vara. För säkerhets skull ringde jag i morse för att kolla om det fanns något hinder för dagens behandling. Jag litar inte riktigt på att de har koll på det nämligen. "Värdena är OK, sa Katarina, jag ser inget hinder för behandling, kom hit i eftermiddag du!". Det visade sig att Hb stegat sig upp till fantastiska 101 och att vita blodkropparna var på hisnande 7, någonting. Bra, får man väl säga. Eventuell blodtransfusion får diskuteras vid en eventuell sänkning av värdet vid en framtida kontroll. Det är inte behov av det nu, enligt läkarna.
Sköterskan Lotta skötte om mig idag, jag fick mitt Navelbine, och var på väg därifrån efter en och en halv timme. Jag känner inte av behandlingen alls. Förutom biverkningarna då. Håret fortsätter att lossna och även om min omgivning tycker att jag ser ut som vanligt, tycker jag att det är mycket obehagligt att se stråna dala mot axlarna när jag borstar mig. "Lätt håravfall" står det i FASS. Jag hoppas verkligen att det stabiliseras och att det fortfarande kommer nya strån som kompensation. Hursomhelst är jag tacksam för att Navelbine inte ger mig illamående eller andra jobbiga problem. Blir det inte värre än så här fixar jag det.
Vad skulle du ta med dig?
Familjen. Såklart. Och katterna. Tror i och för sig inte att varken familjen eller katterna skulle nöja sig särskilt länge med att ligga och vänta i den där lådan, men man får liksom tänka sig scenariot. Familjen och katterna alltså. De är ju självklara. Sen då? Foton är väl viktiga. Så om man har ordning på sig så ligger det väl även ett stort USB-minne eller en extern hårddisk där i lådan. Med alla foton man tagit. Och eftersom jag är gammal så ligger det nog även en diger hög med negativ och pappersfoton i lådan.
Och sen? Oersättbara saker. Hm. När allt kommer omkring är det få saker som är oersättbara. Några grejor är kanske dyra. Men oersättbara? Nä. Kameran ligger nog i lådan. Och om den får plats ... den nya TVn. Några pengar i madrassen har jag inte. Och inte ligger de någon annanstans heller. Men handväskan, inklusive plånboken, får nog hänga med. Om inte annat av instinkt. Handväskan ska med. Överallt!
Ja, vad skulle man ta sen då, av alla ägodelar? Det finns nog inte tid att stå och vela så särskilt länge om det flammar och brinner sprakar och har sig i huset där man bor. Då gäller det nog att veta var man har den där lådan. Och bara rycka tag i den och hoppa ut. Man bör fundera ut vad som är viktigt för en. Innan. Och lägga det i lådan, så man är förberedd, liksom.
Det gläder mig, att de viktigaste "sakerna" för mig är min familj och katterna och att jag har dem och att de är välbehållna. Då har jag ju inget att sakna eller att önska mig heller. Underbart! Vad bra jag har det!
Vad är det på TV ikväll?
Det är inget fel i att vara tjock och gammal. Verkligen inte. Om man inte är TV förstås. Den jag har, är både tjock och gammal, jättetjock faktiskt, och vänner och familj tycker det är dags att jag byter ut den. Därför fick jag i inflyttningspresent ett presentkort på en affär som säljer sådana mackapärer. Bra initiativ av dem, tycker jag. Mycket bättre än att få en blomma eller en ny prydnadssak.
Jag och Sara åkte iväg till butiken för att ta en titt. Men alltså ... varför måste det finnas så vansinnigt många att välja mellan? Längs väggarna och upphängda på väggarna fanns massor av TV-apparater. Säkert ... 50 stycken eller så. Himmel vad onödigt många. Och det enda som skiljer dem åt är priset. Typ. Varför inte ha sisådär 5 - 6 stycken i olika prisklasser bara. Det räcker väl?
En trevlig och kunnig säljare pratade lite om apparaternas många fina fördelar och så valde jag en. I det nedre prisintervallet. "Det finns ingen prisgräns uppåt", upplyste säljaren. Nähä då, vilken tur då, vad bra då. Förstod nästan det. När jag betalat var det en kille med toppluva som lätt som en plätt slängde upp kartongen med TVn på sin ena axel och bar ut den och lyfte in den i min bil. Snällt! Om man vill att butiken ska köra hem TVn kostar det 299 kr fram till tomtgränsen. Vadå "tomtgränsen"? Ytterligare 395 kr skulle de ha för att montera den på stativ och sätta i kontakten. Någon måtta får det väl vara?! Nä, jag och Sara fixade det alldeles själva. Mest Sara. De är smarta de där unga människorna.
Så nu är ny, smal och fin TV på plats hemma hos mig och nu väntar jag bara på bra program och spännande filmer framöver. Blir inte programmen också bättre när man har ny TV?
Mat i långa banor och fika på det.
Birgitta ringde. Hon undrade om jag ville äta middag med henne och hennes familj. Självklart! Hon och Åke bor ju så nära så jag tog en promenad dit. Och där var kocken, Åke, i full gång men matlagning på två ställen. Grillen på altanen och spisen i köket var fulla med läckerheter. Fläskfilet och revbenspjäll med kryddig och god yta, potatismos, grönsaker, bröd och dryck. Mums! Åkes pappa åt också med oss liksom sonen i huset, Magnus. Trevligt med lite större söndagsmiddag. Det blir inte så ofta på det viset.
Jag och Birgitta är vänner "från förr". När vi var unga och inte hade familj bodde vi nära varandra och umgicks dagligen. Flera resor utomlands blev det också och vi trivdes i varandras sällskap. Sen bildade vi familj på var sitt håll och kom ifrån varandra en aning, men höll alltid kontakt per telefon och mail så vi visste hur vi hade det. Med somliga vänner, riktiga vänner, är det så, att det spelar ingen roll hur lång tid som går, man finns till för varandra ändå. Och behöver liksom inte redogöra för varför man inte hört av sig eller så. Med Birgitta är det så. Vi är riktigt goda gamla vänner. Att jag nu flyttat så vi bor närmare varandra gör inte saken sämre. Jag hoppas att vi kommer att träffas ofta framöver. Man ska vara rädd om riktigt bra vänner!
Bara en stund efter att jag kommit hem, mätt och belåten, fick jag besök av Sara och Christer. De ville fika och hade dessutom med sig hemgjorda chokladbollar och kanelbullar. Efterrätt! Och en bra avslutning på dagen.
Fototriss - Platta.
På min promenad i solen idag fick jag syn på flera PLATTA versioner av mig vid sidan av vägen. Skuggbilderna avbildar mig på ett sätt som är förenklat och avskalat och utan detaljer men ändå är det jag, och skuggorna följer mig utan att tveka det minsta. Vilket är då den sanna bilden av mig? Ja, utan mimik och andra detaljer som förvirrar är det kanske skuggan som är den sanna - men mycket PLATTA - bilden av mig. Så här ser jag ut när jag har solen i ryggen utan möjlighet att förställa mig det minsta.
Världens bästa morsdagsgåva.
Här finns allt du behöver veta för att bidra till att fler kvinnor överlever sin bröstcancer.
Ta med dig en blomma till henne också. Det är hon värd!
Blondinbella, Kissie och jag.
Det brukar vara si så där 80 - 100 personer som varje dag läser mina ord. Tack för det. Jag passerade nyligen 17.000 besök, totalt sett, sen jag började att skriva. Grattis mig! Och tack för att ni tittar in.
Bloggvärlden intresserar mig. Jag läser några bloggar regelbundet, även om jag numera ägnar mera tid åt min egen blogg än åt andras. Ketchupmamman skriver vansinnigt kul och lättsamt. Men hon är inte bara rolig, hon är också lärare. Och mycket intresserad av genusfrågor. I ett av hennes senaste inlägg har hon fått ett stort gensvar av sina läsare och en annan bloggare hon hänvisar till har även hon fått en massa kommentarer. Otrevliga sådana. Hur kan det komma sig att man tror att man kan få uttrycka sig hur man vill bara för att det är på en blogg? Och ofta anonymt. Ja, elaka människor finns det överallt.
Tack för att alla mina läsare, i alla fall, är vänliga och omtänksamma. Ni betyder mycket för mig.
Saknar känslan av 'hemma'.
Att vara sjuk och vara hemma mycket var aldrig ett problem. Jag njöt av mitt hem och kände mig trygg och mysig. Nja, utom när jag var riktigt dålig då. Det är inte det jag talar om. Då mår man ju dåligt var man än är.
Jag kan inte säga att jag direkt går och längtar tillbaka och saknar mitt gamla hem. Det är mera så att jag saknar känslan. Den vill inte infinna sig här i Järved. Jag bodde ändå där i den där lägenheten i Gulllänget i tio år. Det är väl tillräckligt för att hinna få en hemmakänsla? När kommer den att infinna sig i Järved då? OK. Det tar nog längre tid än ... få se nu ... 26 dagar. OK. Det får jag räkna med. Jag får ge det tid. Mera tid. Och precis som Tarzan behöver jag tid för att komma på plats och känna mig hemma.
Jordgubbar och annat godis.
Och så kan jag meddela att ordspråket "man ska inte ropa 'hej' ... " har stämt in på mig idag. Jag trodde ju att jag sluppit biverkningarna från Neulasta-injektionen. Men ... de är här nu. Biverkningarna. Jag har värk i hela kroppen. Framför allt i ryggen, men jag får goa ilningar i benen och i höfterna också. Och jag är fortfarande trött. Så där ja. Det är kanske ett tecken på att det fungerar. Att nu håller jag på att framställa massor av vita blodkroppar så att jag blir riktigt stor och stark. Så är det nog.
Frasse och Texas.
Kitty och planerna.
Efter flytten till Järved har Kitty fått ha sele och koppel utomhus för att hon ska vänja sig vid miljön runt sin nya bostad. Hon finner sig i det mesta, men flera gånger har hon dragit sin finlemmade kropp ur selen, som är lite för stor för henne.
Väl inne igen, har jag haft selen och kopplet i en liten härva liggande vid den sidoingång som vi använder vid kattpromenader. Jag har skrattat åt Kitty som drar med sig kopplet från rum till rum och senast under min säng. Jag tänkte att hon kanske förknippar selen med promenader och positiva upplevelser och att hon vill ha den i närheten av sig. Nu har jag förstått mera. Vid närmare kontroll har jag sett, att Kitty har gnagt på kopplet och lyckats åstadkomma flera punkter som är försvagade och som bara består av trådar. Det är bara tur att kopplet inte brustit när vi varit på promenad. Hon skulle ju ha slitit sig och sprungit iväg direkt ifrån mig. Det har hon räknat ut bra! Den sluga lilla katten!
Torsdagsärenden.
En Foppa-toffel smög sig med ...
Jag är ju - var ju - på jakt efter en hylla till städskrubben. Annons på FB har inte gett någon utdelning. Second Hand-ställena hade inte vad jag ville ha. Till slut hittade jag en enkel hylla på Rusta. Metall. 149 kr. Måtten stämde, tyckte jag. Väggen jag skulle ställa hyllan är 78-79 cm, så hyllans bred på 75 kändes bra. Kruxet var att det kräver ju att man ställer hyllan på plats precis rakt in i utrymmet och det går ju inte eftersom dörröppningen är smalare. Hyllan fick ställas längs högra väggen istället. Det funkar.
Det tog sina modiga timmar att skruva ihop hyllan. Småpilligt var det också. Stora mansnävar göre sig icke besvär. Skruvar, brickor och muttrar i massor var det!
Behandlingen i tisdags, eller Neulastan-sprutan, har gjort mig trött som 17. Jag har sovit mycket och vad gör det, om det hjälper. Det har känts ok. Den väntade biverkningen efter Neulasta-sprutan, smärta i skelettet, influensakänslan, den har inte infunnit sig. Jag har varit mer aktiv än vanligt, tror jag. Det är ju bra!
Promenad i Bonäset.
I mammas bostadsområde samsas alla åldrar om parkeringsplatserna.
Lärkträdets vackra knoppar.
Mission impossible?
En liten liten yttepytte mini blodsdroppe var allt som trängde fram. Mission accomplished. Det var lättare än jag trodde, att sticka mig själv. Jag har gjort det tidigare. För flera år sedan. Det finns något inbyggt motstånd mot att sticka in en nål i sitt eget kött. Någon skyddsmekanism antar jag. Men det gäller att bestämma över instinkten att stanna upp rörelsen alldeles innan nålspetsen når huden. Jag koncentrerade mig på kameran som var inställd på självutlösare och som stod intill. Stick! Så där ja. Nu är Neulasta på plats. Och när kan man vänta sig biverkningarna då? Hinner jag ta en promenad med mamma tro? OK. Jag chansar.
Kvällsfunderingar.
När man är sjuk vill man inget hellre än att bli frisk. Kommer du ihåg när du var förkyld senast? När du vaknade på morgonen och halsen brände och både ögonen och näsan rann? Då längtade du till den dag då du kände dig stark och frisk igen och du svor att du skulle glädjas mera åt de friska dagarna. Du skulle glädjas mera och utnyttja dem mera, de friska dagarna. Minns du?
När man är sjuk vill man inget hellre än att bli frisk. När man har spridd cancer och inte kan bli frisk, vaknar man varje dag och önskar ... nä, man vet att man inte blir frisk och åtminstone jag har slutat att önska att jag ska bli frisk. Jag bara önskar att jag ska ha en bra dag. En dag när jag orkar mycket. Har bra med energi och inte alltför ont. En dag när jag får ha lite kul. Känna vänskap och kärlek. Kreativitet. Jag önskar att jag ska få en dag med frånvaro av illamående och aptitlöshet.
Förr tänkte jag ibland på att tiden är begränsad och att jag borde hinna göra saker jag vill göra medan jag kan. Men det var mest från början. När jag nyss fått veta att jag var sjuk. Jag drömde om att resa till Thailand och andra resmål. Jag försökte tänka ut vad jag inte ville missa att göra, medan tider är. Men tydligen ville jag inte det så himla mycket. För jag reste aldrig till Thailand. Och jag sitter inte med en Bucket List och sätter upp mål för min sista tid.
Märkligt egentligen. Vart tog den vägen, känslan av att det är viktigt att ta vara på tiden? Numera är jag nöjd med annat. Jag vill ha trygghet, lugn, hälsa, frid. Kärlek. Självklart kärlek. Det är inte fy skam det heller!
Skräpet. Det som blev kvar.
Idag syntes ett nytt ansikte bland oss sjuka. Trist när Cancermonstret värvat en ny medlem. Den här killen, jämnårig med mig, skulle precis påbörja en nio månader lång pappaledighet när han istället blir sjukskriven. Han har myelom, som är en cancersort som finns i ryggmärgen. Han hade sökt läkare för en envis hosta, och hoppats på penicillin och snabb bättring, när han istället får inleda en kamp mot sin cancer. Livet är inte rättvist. Jag håller tummarna för dig, Jan.
Jag ombads vänta. Ingen säng ledig för mig ännu, men en man längst bort i salen är snart klar, sade sköterskan. Och väntade gjorde jag. Och väntade. Jag fördrev lite tid med att läsa och lära om de läkemedel som ska in i min kropp och vara ammunition till min kamp mot sjukdomen. Och så fick jag en säng. Och så satte man en nål i min venport och startade Nacl-droppet. Och så väntade jag.
Efter en och en halv timme kom en underläkare och meddelade att mina värden var så dåliga att jag inte skulle få någon behandling denna dag. Vita blodkroppar var 1,0 och blodvärdet bara Hb 96. Kanske blir det även blodtransfusion igen. Öh. Efter en och en halv timme? Det hade ju varit bra att veta lite tidigare. Då hade jag ju inte kommit hit liksom. Proverna togs igår. Kunde ingen ha kollat? - Det är mycket nu, hävdade läkaren. Jovisst. Men det blir ju inte mindre att göra om man tar in patienter som INTE ska behandlas. Eller hur?
Jag känner inte alls av mina dåliga värden. Jag mår som vanligt jag. Efter ett dividerande mellan läkare och mellan mig och läkare, beslutades ändå att jag får min behandling. I morgon måste jag få en spruta med Neulasta för att aktivera mitt immunförsvar. Sprutan gör att ryggmärgen bildar mer vita blodkroppar. Det bestämdes att jag ska försöka ta den sprutan på mig själv. Kan bli tufft. Men jag försöker. Annars får jag åka in och få hjälp med det.
Nåväl. Det blev en lång dag. Inte förrän halv tre åkte jag hemåt. Hungrig och less. För att trösta mig stannade jag till på ICA och köpte lite godis. Vem vet om jag måste äta godis och se på film i dagarna två nu. Neulasta kan ge ont i kroppen och lite influensakänsla liksom. Med min tur kommer väl jag att känna mig jättesjuk.
Detta är inte kundkorgen från mitt besök på ICA utan resterna av mitt besök på dagvården. Varje patient har en sån här korg stående vid sin säng och alla dropp och slangar och mediciner som jag ska ha ligger här. Och nu ligger bara resterna. Skräpet. Det som blev kvar.
Något konstigt med det?
Råkade hitta en blogg som skrivs av en ung tjej med cancer både i levern och i hjärnan. Hon hade skrivit i ca 2 års tid och har beskrivit sitt liv i detalj och berättat om smärta, ångest och operationer och hon verkade ha många läsare och stort stöd. I en av de sista inläggen säger hon plötsligt att hon är cancerfri och att läkarna inte kan hitta några tumörer längre. Hon har bestämt sig för att sluta blogga och säger 'tack och hej'. Ena stunden är det si och andra stunden är det så. Något konstigt med det?
Finns det verkligen människor som - som ett projekt av något slag? - skriver en blogg och fejkar en cancersjuk människas historia? Eller är det ett omedvetet missförstånd av en bloggare med tvivelaktigt uttryckssätt eller är det kanske ett cancermirakel vi ska hurra och glädjas åt?
1, X eller 2. Eller helgardering. Inget konstigt med det.
En flygande matta.
Inte en av 150 miljoner.
Men åter till i år och årets tävling. Jag borde inte uttala mig alls, eller hur, eftersom jag inte såg spektaklet. Men det är precis vad jag gör. Azerbadjan vann. Stackars Azerbadjan. Landet ligger till största delen i Asien. Men en liten del ligger i Europa. Och landet är väldigt fattigt. I tv4s Nyhetsmorgon frågar man sig om det överhuvudtaget finns en arena eller liknande där man kan hålla tävlingen nästa år. Nu har de ett år på sig att använda folkets pengar till en musiktävling istället för till något som kan användas till folkets bästa.
Nä, slopa Eurovision Song Contest och använd pengarna till något vettigare i varje land. Det finns hur många andra användningsområden som helst, som skulle vara bra. Behöver jag ge några exempel? I Sverige skulle vi kunna ge pengarna till Bris. Eller till den fina stiftelsen Min stora dag. Eller varför inte till cancerforskning?
Självklart behövs även lite musik och glädje och glamour i våra liv. Men, allvarligt, var behövs pengarna bäst? Jag bara undrar.
Fototriss - Många.
Många. Många. Många. Jag tog kameran på lördagskvällen och gick ner mot den lilla gästhamnen och Järvedsstrand.
Många år har gått sedan sågverket tystnade. Det man ser är de kulturhistoriska resterna av gamla Järveds såg som började sin verksamhet 1865 och avvecklades 1926. Numera finns resterna av själva sågbyggnaden som en ruin lite längre upp på land och längs stranden finns det som är kvar av så kallade ribbkajer. Det består av en blandning av avfall från sågen, mest bakaved, och jord.
Av en man, som precis som jag var på promenad i området, fick jag veta att bakaved är det som blir över när man sågat ett träd till snygga plankor. Om du förstår. Träpålarna är rester av själva kajen.
Många träd är det som passerat detta såverk under åren. Och många är de kvarlämningar som man kan titta närmare på om man går längs Järvedsstrand. Upplevelserna är många och historiens vingslag hörs tydligt om man stannar upp och låter fantasin spela fritt. Jag är glad över att få veta mera om det område jag nyss flyttat till och jag kommer att återkomma många gånger.
Många djur hemma?
Emma kom förbi på fredagskvällen. Jag passade på att få bra smakråd och även hjälp med att borra upp en hylla och hänga upp en tavla. Vissa saker är svåra eller rent omöjliga att göra ensam. Två händer och armar räcker helt enkelt inte.
Jag gillar min gamla String-hylla. Inte för att den är hip och inne. Utan för att jag gillar de rena linjerna och enkelheten. Antagligen är det inte slutgiltigt vad som ska stå i hyllan. Kanske ändrar jag mig. Förmodligen ändrar jag mig. Det kommer nog att stå helt andra saker där om en vecka.
Lägenheten är lite kall. OK. Det är ju en källarvåning. Åtminstone delvis. Och i badrummet är det stengolv. Där är det extra kallt. Men med två element är luften i alla fall ganska varm. Men golvet är kallt. Två lurviga och tjocka badrumsmattor får täcka det mesta. Kitty gick och lade sig på en av dem. Jag vet inte om hon sökte svalka kombinerad med mjukhet eller om hon låg och spanade in en insekt eller nåt. Jag såg då inget när jag tittade närmare. Men i badkaret har jag hittat fler djur. Hm. Hur många ska anses vara acceptabelt innan Anticimex ska kallas tillbaka?
Men lägenheten känns kall, som sagt. Jag bävar för den kommande hösten och vintern. Eller kommer elementen att bli effektivare då, och värma upp ordentligt? Annars blir det kylslaget. Termometerna visar 20-22 grader inomhus, så det är inte så himla kallt. Det är väl jag som är frusen. Och i ärlighetens namn är det inte så varmt ute heller. Runt 10 grader kanske. Vart tog våren vägen?
Beach 2011?
Det senaste året har jag gått ner i vikt. Jag har inte försökt, precis. Tvärtom har det varit en tuff uppgift att försöka få i sig tillräckligt med näring för att orka med att kämpa mot min sjukdom. Aningen förbluffad har jag upplevt hur det känns att inte klara av att ta en tugga till av det som ligger på tallriken. Jag har suttit med matbiten på gaffeln och inte kunnat stoppa in den i munnen. Jag har haft favoritmaten framför mig men inte kunnat äta ens det minsta lilla av den utan att kväljas. Förvånad och frågande. Vid ett tillfälle satte ätproblemen mig i den tråkiga situationen att jag tvingades söka hjälp och blev inlagd på sjukhus för att vända trenden.
I fjol, 2010, besökte jag inte stranden en enda gång. Jag satt ofta i solen - eller i skuggan också för den delen - och njöt av värmen och sommaren på hemmaplan. Men stranden besökte jag aldrig. Jag tycker det är bekvämare hemma. Sanden är rätt läbbig också. Och det är ju närmare till toalett, kylskåp, vattenkran när man är hemma. Jag undrar om jag kommer att ta mig dit i år. Till stranden. Nu när jag uppnått den vikt jag drömt om i hela mitt liv. Fast nu tycker jag förståss att jag ser gammal ut. Gammal och mager och rynkig och tunnhårig. Man är aldrig riktigt nöjd.
Jag bestämmer själv!
TVn arbetar ensam i det ena rummet och tvätten hänger på tork i det andra. De rena kläderna doftar. Men kommer de att torka idag? Idag när luften är tung av annan fukt. Jag låter minuterna gå. Timmarna. Vad spelar det för roll om den här dagen försvinner? Om den försvinner till andra dagars begravningsplats.
Steg i trappan avslöjar att andra finns där ute. Jag vet inte vilka de är. Och det är lätt att glömma dem. Jag är ensam. Ler. Inte helt ensam. Katterna. De sover.
Det finns saker att göra. Jag borde göra nåt. Annat. Men jag bestämmer själv. Ha! Helt själv!
Jag är klokare numera.
Jag har tänkt en del på det här med rökning. Igen. Det är svår att glömma bort när det hela tiden stinker rök i ens hem. Jag väntar ännu på att få min innerdörr. Väntar med spänning. Snickaren hade ett annat jobb just nu och jag hoppas att det inte dröjer alltför länge tills jag hör från honom igen. Tills problemet är löst ser jag till att hålla husets ytterdörr på glänt med hjälp av en piassavakvast. Det gör att röklukten dras ut lite grann i alla fall. Jag märker skillnad.
Jag pratade med en rökare. Hon säger att hon känner sig jagad. Att en rökare liksom är ovälkommen överallt. Att det inte längre är tillåtet att röka någon annanstans än hemma. Och knappt där heller. Hon hade rökt på sin balkong när en granne - utan att ge sig tillkänna på annat sätt än med sin röst - ropat åt henne, att hon inte skulle röka där för att det spred sig till andra balkonger.
Vi hamnade i en diskussion utan slut. Jag hävdar att det normala är en rökfri miljö och att man inte får tvinga på andra sin rökning. Det är inte bara äckligt och obehagligt. Det är också dokumenterat farligt för hälsan även med passiv rökning. Jag anser också att det inte är en rättighet att röka så det stör andra. Däremot lägger jag mig inte i vad en rökare gör i sitt hem (så länge det inte stör andra). Eller på annan plats.
Jag är före detta rökare. Jag rökte i alltför många år tills jag slutade tvärt den 1 september 1999. Eller var det den 1 augusti? Nåja. Jag har inte rökt sen dess och mamma tycker att jag är känsligare för rök än många andra ickerökare som aldrig rökt. Det kanske är så. Men det betyder ju bara att jag blivit klokare och att jag numera har en sundare inställning. Eller hur?
Dagens ärenden.
Jag började dagens ärenderunda med ett besök på Bilbesiktningen. Kl 10.50 var jag inbokad men fick till och med komma in lite innan.
Det var en kvinnlig besiktningsmänniska. Hon var lite butter. Måste de vara det för att få jobba hos Bilbesiktningen? Hon var också mycket grundlig. Och varför är de så ovarsamma när de undersöker bilen när den är upphissad? Den kan ju gå sönder. Min bil fick godkänt av den buttra besiktningsmänniskan. Men hon hittade en spricka i avgasröret. Den måste lagas. Svetsas, fick jag veta. Jaha.
Vidare åkte jag in till stan och gick en sväng genom parken. De är så vackra, de japanska körsbärsträden!
Vad heter den här gulblommande busken?
När jag gick där och fotograferade ringde Sara. Hon var färdig med sitt skolbesök på en avdelning på sjukhuset och var sugen på lunch. Vi strålade samman i Oskargallerian och gick sen mot vårt favoritcafé. Café UH. Vi högg båda in på det som kallas Sideboard Sallad och som innebär grönsaker och sallader av olika slag och bröd. Soppan hoppade vi över idag.
Är den inte alldeles underbar den lilla pallen för kortvuxna och glass-sugna som inte riktigt når upp?
På Pingstkyrkans Second Hand fyndade jag ett nytt halsband till Kitty och en hållare för hushållspapper till mig. Och på Indiska träffade jag denna tänkande Buddha som fick följa med hem till mig.
Kaffe i massor.
Det är enklare än att undvika saker, antar jag. Enklare att lägga till än att dra ifrån, liksom. Eller hur? Det lär ju vara lättare att lägga till en vana än att ta bort en. Tänk rökning. Eller bantning. Visst är det lättare att börja äta mera grönsaker än att sluta äta exempelvis godis och fikabröd?
Man säger inget om huruvida det är nyttigt att sätta igång att dricka allt det kaffet när man redan är sjuk. Men jag kan ju gissa hur jag skulle må. Huga huga. Nä, jag avvaktar nog andra forskningsrön och hoppas på nyttigare hälsoråd. Och råden brukar ju komma. Ena året är det jätteviktigt att man äter det ena och det andra året är samma livsmedel livsfarligt. Väntar man bara tillräckligt länge så är det nog någon som upptäcker att man i och för sig slipper bröstcancer av att dricka fem koppar kaffe men att man istället får magsår eller kanske cancer i magen. Och det vill jag ju inte.
Fler besökare.
Mamma kom på visit. Hon hade promenerat hela vägen och sjönk ner på en stol i köket när hon kom fram.
- Ett glas vatten, tack! pustade hon.
Och det fick hon förstås. Sen blev vi sugna på lite fika så vi gick till ICA och köpte flera sorters bröd till kaffet och frossade ordentligt. Mamma tyckte att jag fått det fint. Vi valde att sitta inomhus, trots det fina vädret. En kall envis vind från "vänster" gör att det inte ännu är behagligt att slå sig ner i trädgårdsmöblerna. Ett snyggt vindskydd skulle göra susen.
Jag skjutsade mamma hem. Det är lite för häftigt för henne att gå båda vägarna. När jag kom hem kände jag mig städsugen. Jag tog fram hink och mopp och torkade golven i alla rum. De nya snygga golven blir så fina när de är rena och jag älskar känslan av smul- och dammfria golv mot nakna fötter. Visst är jag konstig! I Gullänget, med de fula gamla plastmattorna, föredrog jag att ha skor på mig inomhus ...
Jag fortsatte med badrummet innan städdillet gått över. Med engångshandskar på och rejäla och starka rengöringsprodukter gav jag mig på toalettstol och badkar med svinto och svällande armmuskler. Vid inflyttningen accepterade jag att såväl toastol som badkar hade gulnad emalj på sina ställen. Trodde att städfirman inte lyckats få det renare än så. Pyttsan! Det blev mycket fräschare! De kan inte ha försökt särskilt mycket. Men, jag borde inte vara förvånad. Ska man få något ordentligt gjort ska man göra det själv. Har jag sagt det tidigare? Nåja, helt perfekt blev det inte, men mycket mycket bättre. Ha!
Och så ringde det på dörren. Lars kom. Fastighetsskötaren. Han kom tillsammans med två av sina chefer från kontoret i stora huvudstaden. De frågade om de fick se hur deras senaste lägenhetsprojekt blivit. Och det fick de förståss. Den ene av cheferna var en ung tiopoängare med mörkt hår och bruna ögon (de som känner mig vet att bruna ögon är något alldeles speciellt ...). De gick runt och tittade och gillade vad de såg och tyckte att det var en hemtrevlig bostad. Tiopoängaren (Gustav?) gick fram och hälsade på Tarzan, som snällt låg kvar på min säng och lät sig bli klappad (de som känner Tarzan vet att det hör till ovanligheterna. Tarzan hatar nämligen män och flyr normalt så långt bort han kan ...)
När herrarna gått sin väg tog jag på Kitty selen och vi gick på långpromenad. Det vill säga ... vi går inte långt bort utan håller oss på området runt huset, men vi tar ordentligt med tid på oss. Hon tittar och snusar på allt och bekantar sig med allt större område.
Ja, det var tisdagen det. I en sammanfattning. Kvällen tillbringade jag i TV-soffan. Ganska trött. Men nöjd.
De magiska muggarna.
Först och främst blev det tydligt hur många jag har, när de skulle slås in och packas och bäras från den gamla lägenheten. Sen när samma muggar skulle packas upp och ges plats i det nya köket. Jag valde att begränsa mig till ett antal muggar som jag tycker är lite snyggare och som liknar varandra något. För annars har jag i de flesta fall bara ett enda exemplar av just den muggen. Möjligtvis har jag samma modell i flera färger eller mönster. I ett av de mindre köksskåpen ställde jag några som ska få räcka till när jag har tebjudning i framtiden. De övriga får ligga nedpackade i kartonger i förrådet i väntan på de riktigt stora tepartyna.
Men så, hittade jag till min stora förvåning, ytterligare en mugg-gömma i ett av köksskåpen. Jag hade ju hjälp av flera goda vänner i samband med flyttningen och uppenbarligen var det någon som packat upp och ställt in saker som skulle till förrådet. Hå hå ja ja! Fram med banankartongerna från förrådet igen för ny nedpackning. Och så fick jag plötsligt mera plats i ett skåp i köket. Utmärkt!
Dörrar.
Jag fick herrbesök så här på tisdagsmorgonen. Trots att han hade ett fint lager av vitt damm på axlarna och trots blåstället och de grova kängorna, var han så välkommen så. 
Med tumstock och arbetsorder i de händiga nävarna tog sig snickaren an mitt problem.
"Är det möjligt att sätta upp en innerdörr för att förhindra att röklukt tränger in i lägenheten?" löd frågan.
- Ja då, hävdade den hammarhändige mannen, det ska inte vara något problem. Höger- eller vänsterhängd? Välj själv!
Men det är nog bäst att ta bort hatthyllan också för att ge mera plats åt att öppna dörren och eftersom min egen är nättare och mindre bred får den sättas upp istället. Det ville jag ju egentligen från början också. Skohyllan blir nog också lite utsatt. Men den är ju rätt ful så då kanske jag köper en ny.
- Och själva ytterdörren ska korrigeras lite också. Den har hängt sig. Vill du ha trädörr eller vit?
- Hm. Vet ej. Vit kanske. Jamen, tror du att det blir riktigt tätt då?
- Ja, med en slanglist av silikon kan det bli så gott som helt tätt.
- Det låter ju alldeles underbart! Vad glad jag blir!
Ja, då får ovanstående foto gälla som före-bild då. Efter-bilden kommer senare. Men jag hoppas att den inte dröjer alltför länge.
En trevlig dag.
Dimmorna låg som en slöja över havsviken i morse. Vackert!
Eva, från Fyslab, ringde. Hon berättade att hjärtdoktorn tittat på hennes undersökning av mig och att han meddelat att nästan all vätska var borta. Så bra! Hon ville ändå att jag skulle komma tillbaka om ungefär en månad för att vara säker på att det inte kommit tillbaka. Jaha. Det ska väl gå bra. Inväntar kallelse per post.
Jag har tillbringat dagen med Emma. Vi gjorde några ärenden på stan och handlade sedan med oss lite mat och åkte hem till mig. Vädret var så skönt att vi satt ute en lång stund. 
En perlargon jag köpt fick stå mitt på bordet. Det är för tidigt att låta den stå ute dygnet runt. Låt se om jag kommer ihåg att ta in den ikväll.
Kitty var snabb och smet ut i ett obevakat ögonblick utan vare sig sele eller koppel och hon sprang i full fart över gräsmattan och fram till ett träd. Otroligt nog gav hon sig inte iväg ännu längre bort utan kom så nära sen att Emma kunde fånga in henne så selen kunde sättas på. Nej, hon är inte mogen för att utforska Järved alldeles själv. Det får vänta. Jag vet ju inte om hon hittar hem.
Emma hjälpte till med några synpunkter på var tavlor och en hylla ska hänga i lägenheten och när jag skjutsat hem henne hängde jag upp två tavlor i köket. Nu måste jag även köpa hem plugg så jag kan borra och hänga upp mera på väggarna. Lite gruvsamt är det. Det väsnas ju och skräpar ner så fasligt. Jäkla betongväggar!
Alltför många ...
Jag vill inte påstå att sjukdomar som inte syns är värre på något sätt. Att den som har en sjukdom som liksom är på insidan har det jobbigare. Det jag menar, är att det finns så många där ute i världen som går omkring med jobbiga upplevelser utan att vi - de andra - vet något om det.
Runt omkring oss finns människor som tålmodigt bär sitt öde i det tysta. Människor som hanterar sin smärta och sin rädsla och sin sjukdom på ett helt fantastiskt sätt. Helt tysta kanske de inte är. Familjen vet nog. Vännerna. Kanske arbetskamrater. Kanske fler. Vissa ventilerar via en blogg. Öppet eller anonymt. Men vi andra. Vi vet inget om det. Det känns konstigt att vi är ovetande om varandras plågor. Tänk vad vi skulle kunna stötta varandra om vi vetat. Nu vill ju inte alla tala om att de är sjuka. Det är ju valfritt förståss. Såklart.
Jag hittade en ny blogg häromdagen. Den skiljer sig från andra bloggar jag läst. Ärligheten och öppenheten slår som ett knytnävsslag rakt i magen. Hårt! Läs gärna Cancer i fittan och ge henne stöd i kampen.
Söndagsarbete.
Kitty är med. I sele och koppel, förlängt med en skärp till en gammal kofta, ligger hon och kollar på mitt arbete. Snart bekantar hon sig också med en liten svart-vit och långhårig katt som kommer fram och hälsar. Den verkar vänligt sinnad men situationen blir ändå lite spänd och Kitty söker sig till vår dörr som leder till säkerheten inomhus. Senare går vi en längre promenad för att hon ska få lukta och titta på området runt huset, så hon hittar hem sedan. När jag lyfter upp henne när det är dags att gå hem, morrar hon besviket och vill ner, ner, till äventyret och alla dofter runt järvedshuset. Jag säger att 'snart lilla gumman ska du få springa fritt och leka och busa som du brukar'. Och hon nöjer sig med det.
Det är fortfarande kalla vindar som snor runt huset och min stol där ute. En vägg att montera intill kommer att vara guld värd. Är det någon som har en över?
Fototriss - Drömma.
Jag drömmer om resor. Upplevelser och resor. Såväl i mitt inre som bland jordliga resmål.
Jag drömmer om tid tillsammans med mina döttrar. Tid med skratt, värme och kärlek.
Och jag drömmer om frid. Andlig frid och acceptans av mitt öde.
Slutligen drömmer jag om ljus och kärlek till vår jord och alla som bebor den. Det är vad mina drömmar består av.
Lätt håravfall.
Arbete på lördagsförmiddan.
Och så blev det lördagsmorgon efter en lugn natt. Halv nio klev jag upp och åt en god frukost. Tre skivor sportbröd med keso, skinka och paprika. En kopp rött te. Ett glas Proviva. Mums. En bra start på dagen. Solen skiner och lockar mig att komma igång. 
Sängen ska bäddas.
Disken ska diskas.
Kortbyxor på!
Kitty njuter av att se mig arbeta med trädgårdsmöblerna. Än så länge sitter hon i sele och koppel, men hon ser ut att ha det riktigt bra ändå.
Möblerna ska torkas, ställas på lämplig plats (marken lutar lite så man får pröva sig fram) och fimpar och annat skräp ska plockas runt min sidoingång. Krukorna står och väntar på jord och plantor och parasollfoten står oanvänd tills solen gassar lite mera.
Jamen, då kan sommarvärmen få komma nu då! Jag är beredd!
Fredagsmys.
Jag tog ett glas rött, melon och några kex med Blå Castello till filmen på TV igår kväll. Twilight. Den var ganska bra. Jag tror att jag sett den förut. Men jag är inte säker. Gott var det i alla fall och jättelänge sen jag åt och drack sånt där. Jag fick ju av några finfina ätbara gåvor av mina vänner, både ost och kex i inflyttningspresent.
Goda nyheter ...
- Hej, sa hon ... men ... har inte du nyss varit här ...?
- Joo, sa jag.
- Jaa, den 21a. Hur kommer det sig att du är här igen ...?
- Det hade jag nog hoppats att DU hade koll på, sa jag lite försiktigt, men det rörde sig om vätskan runt hjärtat, som skulle kollas igen.
- Ja! utbrast hon triumferande, så var det ja. Jag var rädd att jag gjort något misstag. Jag ber om ursäkt. Så var det förståss. Nu minns jag. Jag minns precis samtalet med dig förra gången. Harkel. Hur mår du?
Hm. Du milde vilken virrig människa. Kollar man inte upp vad man ska göra innan man går och hämta sin patient i väntrummet? Hon gjorde undersökningen på mig och när hon var klar log hon nöjt och sa att hon tyckte det verkade som att det var lite lite mindre vätska den här gången. Men att jag skulle få besked av remitterande läkare. Lika bra det, tänkte jag, och ställde inte fler frågor.
Bilden har inget med inlägget att göra.
Dåliga nyheter ...
Bra brud reder sig själv.
En ny pläd blev det också, till kattfåtöljen. Kitty har ännu inte sagt vad hon tycker om den, hon ber att få återkomma. Ja, varje dag blir någon sak fixad. Men fy 17 vad tid allt tar. Och ändå har jag inget arbete som konkurrerar om mina timmar. Jag har ju hur mycket tid som helst. Fast ... i ärlighetens namn ... inte hur mycket ork som helst. Men, nu känner jag mig rätt nöjd med mig själv. Det här blev riktigt bra!
Göstas viloplats.
Jag och mamma trotsade de halvkyliga vindarna och åkte iväg till Själevad och kyrkogården där Gösta ligger. Mamma och han var ett par i många år tills han somnade in på hösten 2005. Med oss hade vi små söta penséer för att pynta vid Göstas viloplats.
Jag gifte mig i Själevads kyrka. Och Emma är döpt där. Och här planerar jag att låta sprida min aska. Min mormor och morfar är begravda här också. Det är en otroligt vacker plats.
Ingefära mot illamående.
På hemvägen stannade jag till på Hemköp och trodde att jag skulle kunna köpa deras supergoda laxgratäng. Glömde gjorde jag att den manuella charken stänger kl 20. Och jag infann mig när klockan var över 21. Det funkade inte. Men gratängen är mumsig och jag ger inte upp utan ska försöka igen.
Det blev TV-soffan en stund innan jag hoppade i säng. Med förhoppning om en god natt. Pyttsan! Vilken konstig natt det blev. Jag har aldrig upplevt något liknande. Som en bloggläsare föreslog, ska jag äta Omeprazol i en kur och inte enstaka piller. Så på dag två i kuren räknade jag med att magen skulle må bra. Och att jag skulle få sova lugnt.
Men då inträffade följande. Jag somnade direkt men vaknade vid ett-tiden igen och kände att något inte stämde med armarna och ryggen. Det kändes som att armarna inte hörde ihop med kroppen, de var rastlösa och ville inte vara stilla. Jag hade inte 100 % känsel i dem och de behövde röra sig hela tiden. De behövde anstränga sig och spänna musklerna och ja, röra sig hela hela tiden. Jag flaxade som en väderkvarn där i sängen med armarna och blev rädd.
Har jag abstinens? Den här rastlösheten i kroppen kände jag igen från när jag missat värktabletterna för många timmar. Men nu har jag ju plåster. Och de ska ju räcka i tre dagar. Och det är inte dags att byta dem förrän på fredag morgon. Jag klev upp. Utan att veta säkert vad jag skulle göra tog jag ännu en Omeprazol och även de värktabletter jag tar vid behov. Och lade mig igen. Höger arm blev som vanligt igen efter ett tag men vänster arm kändes obehaglig en lång stund. Jag somnade så småningom. Mycket förvirrad och fundersam. Resten av natten blev sedan lugn. Men, vad i heeela världen var det jag råkade ut för?
Martin kom.
En gåva från Belulino.
Jag fick välja mellan flera snygga sjalar och valde en som kändes somrig och fräsch. Det var en kul avslutning på sjukhusbesöket. Så skulle det vara varje gång!
Natt-timmar.
Jag tyckte att jag kom i säng i bra tid. Ville få sova en hel natt och vakna utvilad. Med en tröttande och lite jobbig dag bakom mig trodde jag att det skulle bli lätt. Jag lade mig vid halv tolv och hängde för fönstren ordentligt för att inte väckas av morgonljuset.
Klockan ett vaknade jag. Och hade så där ont i magen som jag hade härom natten. Det värker och molar och gör ont. Jag klev upp och tog en Omeprazol och lade mig. Men det ville inte ge sig. Inte tillräckligt fort i alla fall. Det kändes bättre när jag var upprätt eller sittande i sängen. Ont direkt när jag lade mig. Kan det vara så vid magkatarr?
Jag pallade upp med flera kuddar och halvsatt i sängen en lång stund. Till slut gick jag upp igen och drack lite Proviva. När jag sen kom tillbaka till sängen, och satt där och tyckte synd om mig själv, somnade jag ändå. Sittande. Konstigt nog sov jag sen på det viset ända till klockan åtta. Jag hade glidit ner lite vid huvudändan men inte LÅG jag inte. Det går tydligen det också. Magvärken var borta men nu hade jag ont i nacken istället ...
Stadsbesök.
Jag skjutsade hem Sara och tog en sväng på stan. Jag skulle vilja ha något i sovrummet som komplement till de nya gardinerna. Kuddar i samma färg kanske. En ny pläd. Överkast eller en filt på sängen. Och persienner eller något annat att mörklägga med. Jag åkte hem igen tomhänt. Jodå, visst fanns det fina saker, men det var priset som avgjorde. Jag ska ta en titt på Jysk också. En annan dag. Det är nog så, att även om det känns rätt bra efter behandlingen, så är det ändå cellgifter, och jag kände mig rätt mör där jag gick på stan. Jag frös och svettades om vartannat. Magen kurrade också. Både för att jag började bli hungrig och även för att jag behövde ... besöka en toalett.
Jag valde att snabba på och åka hemåt. Jag hann precis. Alldeles precis.
Navelbinedags igen.
Frukosten intogs vid TVn, som jag brukar, men det känns inte som det brukar. Det är lite svalare i den här lägenheten. Det luktar annorlunda. Bortsett från röklukten luktar det annorlunda. Jag tänder doftljus och försöker hitta hemmadoften som jag gillar.
Dags för Navelbine idag klockan halv elva. Enligt behandlingsplanen ska jag ha påfyllning av det här i Övik idag. Jag frågade om Sara ville följa med och det ville hon. Hon kände att hon ändå inte fick något skolarbete gjort. Det är alltid skönt med sällskap. Tiden går fortare då.
Doktor Kjell kom till sängkanten med goda besked. Hb har gått upp till 112. Det var 105 sist, i Umeå. Han log lite när han sa det. Det är Herceptinet, sa han. Du svarar bra på det. Kjell tittade också på min hjärtröntgen och berättade att pumpfunktionen var bra. Den vätska man funnit runt hjärtat ska man ändå kolla, men det ser bra ut så här långt. Den här behandlingen gick fort. Det var fullt i alla sängar och stolar så lite väntetid blev det allt men vi var ute igen i bilen inom två timmar. Det får man kalla snabbt.
Jag mår inte dåligt av behandlingen. Det gör inte ont. Tar bara lite tid och kostar lite besvär. Det kunde vara värre. Och är det nu så att Kjell har rätt, att läkemedlen gör nytta, så är det ju helt klart värt besväret. Tjohoo!
Ögonen har vant sig.
Jag ringde mamma, och hon hängde med på Strömsknallen när jag ville titta på gardiner till sovrummet. Jag har hittat fina gardiner där förut och ville kolla i alla fall. Jag tänkte att om jag inte hittar några jag gillar, kan jag försöka hitta några i stan. Det är ju behandlingsdag i morgon så jag ska ändå den vägen.
Ganska omgående hittade jag en mörkt lila gardin som jag gillade. Vi fortsatte runt i affären men återkom till den lila ändå. Mamma var snäll och betalade för dem vilket gjorde köpet ännu mera lyckat förstås. Jag hängde upp dem omedelbart när jag kom hem för att kolla om de passade. Hm. Är jag nöjd eller ... ?
Jag slog på stort och köpte en vaskrensare och några doftljus. Eller ... det var mamma som betalade för det också. Hon är snäll hon, mamma.
Anticimex kom. Janne sprayade badrummet och förhoppningsvis slipper jag fler besök av mångfotingar i det rummet i alla fall. Om två timmar får jag gå in där igen men jag ska inte torka golvet där på flera veckor för att behålla effekten. Han sprayade även på utsidan av huset, för att förhindra myror från att komma in i köket.
Och så började det att snöa! Vad är nu det för dumheter. 5 plusgrader är det och 2a maj och så snöar det. Lika bra att bara krypa upp i soffan med en skön filt och vänta på bättre väder.
Lars lyssnade.
- Det borde vara en extra innerdörr hos rökaren! sa jag. Det är ju han som förpestar för oss andra.
Lars lovade i alla fall att höra med sitt huvudkontor vilka regler som gäller och vad som kunde göras. Jag sa att oavsett vad reglerna säger kan vi väl kanske prata med varandra och få till en lösning. Lars skulle se vad han kunde göra. Han kändes hjälpsam och sa att även om det inte finns gångjärn till en extra dörr hos mig nu, trodde han inte att det skulle vara något problem att fixa det. Låter bra! Det skulle ju även ta bort lite ljud från porten, som smäller väldigt.
Jag hoppas verkligen att detta kan lösa sig. Som jag sa till Lars, så vill jag ju verkligen bo kvar, men inte i ständig röklukt. Det klarar jag inte. Jag nämnde lite i förbigående att "jag inte är frisk i övrigt heller" men jag ska ju inte behöva anspela på min cancer för att få en trivsam boendemiljö.
Måndag förmiddag.
Tidningen blev i alla fall hängande i inkastet och ÖA-budet var nog lite konfunderad. Det gick antagligen inte att se utifrån vad som hindrade tidningen från att komma in i lägenheten.
Morgonen kom. Jag hade inte bråttom men behövde komma iväg på två ärenden. Alla nycklar som har med Gullänget att göra, ska tillbaka innan kl 12. Och så ska jag ta blodprover inför behandlingen i morgon. Kir/ortmottagningen före halv tio och medicinmottagningen före tre. Men jag tänkte alldeles fel. Tänkte jag alls? Jag parkerade bilen vid stora ingången istället för vid Wemer (det låg en krona i automaten) och anlände långt efter provtagningstiden på kirmottagningen. Jag fick fråga vackert och fina Carina ställde upp och tog lite blod från mig ändå.
Jag åkte raka vägen hem. Magen värker lite nu också. Och det känns som att smärtplåstren inte funkar heller. Vad är det frågan om? Får vila lite och se om det går till sig.
Intervju.
Jag norpade en slags frågeutmaning på Yvonnes blogg. Det är helt fritt att ta den av mig och svara på själv. Jag tycker att sånt här är lite kul ibland, och dessutom kanske du som läser får veta något helt nytt och onyttigt om mig som du inte visste tidigare.
1. Ta närmsta bok, slå upp sidan 18, rad 4. Vad står det där?
Hoppsan! Inte en enda bok i det rum jag sitter i. I sovrummet hittar jag ... Jonas Jonassons "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann". Har lånat den av Jeanette men inte börjat läsa den ännu.
"Det löftet höll han sedan ända till nästa dag."
2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
En svart-vit katt som heter Tarzan. Mysfarbrorn min.
3. Vad var det senaste du såg på tv?
Reprisen av Körslaget. Fast jag koncentrerade mig mest på datorn. Jag brukar ha båda på.
4. Utan att se efter, gissa vad klockan är?
Ett? Rätt svar: Nitton minuter över ett.
5. Bortsett från datorn, vad hör du nu?
Helge Skoog som talar på TV.
6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
Jag fotograferade blommor och cigarettfimpar ute på gården.
7. Vad tittade du på innan du började svara på detta?
Jag läste bloggar och tittade på Fototrissbidragen.
8. Vad har du på dig?
Jag har blå Foppatofflor, mysbyxor, t-shirt och svart kofta.
9. Drömde du något i natt – i så fall, vad?
Jag minns inte vad jag drömde i natt. Det brukar jag. Hm.
10. När skrattade du senast?
Igår. Middag med vin hos Åke och Birgitta. Say no more.
11. Vad finns på väggarna i rummet där du är?
Inte ett dugg. Håller ju på att flytta in. Tavlorna står i en kartong på golvet.
12. Har du sett något konstigt på sistone?
Hm. Konstigt? Obegripligt, duger det? Att man kan kasta cigarettfimpar rakt ut från sin balkong och ut på marken. I hundratal.
13. Vad tycker du om den här utmaningen?
Jamen, det här är väl lite kul. Jag gillar att bli intervjuad.
14. Vilken var den senaste filmen du såg?
En film med Robert Redford och Brad Pitt. Namnet minns jag inte. Den var rätt bra.
15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
Hade jag tillräckligt med pengar skulle jag köpa ett hus till mig. Och ge en massa pengar till cancerforskningen. Och till andra som behöver.
16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
Jag har kört bil och tvingat en polis att kasta sig i en snödriva för att inte bli påkörd.
17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vilken skulle det vara.
Hm. Fred på jorden? Rättvisa åt alla? Att sjukdomar och lidande försvinner? Hur kan man välja?
18. Tycker du om att dansa?
Nä, jag gillar inte att dansa. Rör mig lite i takt ibland. Om jag är riktigt på humör. Men "jag dansar aldrig nykter ..."
19. George Bush?
What about him?
20 + 21. Vad skulle dina barn, pojkar resp flickor heta?
Två namn är redan fixade. Sara och Emma. Fler alternativ är Johan, Max, Måns ... Anna är fint.
22. Skulle du någonsin överväga att bo utomlands?
Varför inte? Delar av året i alla fall. Men jag vill ha min familj i närheten. Kanske kan jag få alla jag känner att följa med?
23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till Pärleporten?
Välkommen! Varsågod och sitt! Det är någon som väntat på dig.
Fototriss - Så här ser det ut där jag är.
Jag har flyttat till ny lägenhet. Ett helt nytt område. Och ett helt nytt liv för mig. Det fanns mycket vackert att se och att glädjas åt när jag tog en promenad runt de två husen på fastigheten. Tulpanen har ännu inte vågat öppna sitt innersta för allmän beskådan. Hårt hårt knyter den sina kronblad och avvaktar med att avslöja sin färg. Röd kanske? Eller åt det orangea hållet? Svaret får jag nog om några dagar. Om vädret vill ...
Den här blå, (vad kan den heta? Pärlhyacint? Ingen aning.) ... den sträcker stolt på sig och räds inte kallgraderna som fortfarande drar fram på nätterna. Längs hela husets bredd växer den i hundratal och är outsägligt vacker i sin enkelhet.
Det jag hittade under grannens balkong växer också. Fler och fler blir de och luktar när man måste passera för att gå in genom porten. Rökning på andras bekostnad är ingen rättighet. Hänsyn tack!
Röklukt igen. Läsarkommentar.
En läsare, Rosie, skrev följande kommentar till mitt inlägg om röklukt i lägenheten. Ta också en titt på Rosies blogg.
Detta är ett evigt dilemma som aldrig tycks ta slut. När ska bostadsbolagen tillsammans med regeringen införa rökförbud? Det är rökförbud på allmänna platser, men man är inte skyddad i sitt eget hem. Skandal! Innan jag flyttade från Valla, hade jag en kedjerökande granne intill och en balkongrökare under mig. Jag kunde aldrig vistas på min egen balkong eller vädra. Jag tog upp det gång på gång med bovärdar och Övikshems VD. Jag kontaktade hyresgästföreningen lokalt och centralt. Jag har skrivit insändare och brev till regering. Svar som jag fått ( om jag fått något ) är att "Lägg ner, du kommer ingen vart! Detta inkräktar på den personliga integriteten och har redan prövats i domstol m m. Man tar ändå rökaren i försvar" Övikshems VD lovade mig att de skulle införa rökfria hus och trappuppgångar för ca 5 år sedan. Inget har hänt och idag svarar han inte på mina brev och mail. Jag kontaktade alla hyresgästföreningar i landet för att föra en gemensam debatt och ta ett gemensamt krafttag mot detta, men ingen av de 15 föreningarna har svarat mig. Dom är väl rökare själva, kan jag tänka.. Jag lider med dig, och hoppas att det ordnar sig. Dock vande jag mig till viss del med detta och försökte att inte bry mig för att inte bli en hysterika. Josefin som under den värsta perioden fick svår astma när grannen rökte på balkongen, tog de heller ingen hänsyn till. När jag talade med grannen ( jag bad vänligt flera ggr ) så sa han att "du får väl flytta om du inte står ut". Han gick ut på balkongen och rökte för att skona sina egna barn som brukade leka med Josefin. Att sedan röken kom till oss istället och gjorde Josefin sjuk, det sket han i. Fy vad arg jag blir!! Jag hatar rökare som inte tar hänsyn!
Över nu till mitt eget inlägg:
Innan jag ger upp kampen helt och hållet ska jag i tur och ordning vända mig till Fastighetsskötaren, -ägaren, Hyresgästföreningen och kanske, som Rosie, allra högsta ort. För nog borde det väl vara en rättighet att jag ska kunna slippa utsättas för gifter i min egen bostad. Om man, som fastighetsägare, inte kan styra över vad hyresgästen gör i sin lägenhet måste man väl kunna se till att ingen annan lider av det. Tätare dörrar, högre hyra ... vad som helst. Och jag vet ju att jag inte är ensam om att må dåligt av lukten.
Man kan också tycka att jag borde fått veta detta om röklukten i förväg och i så fall kunnat tacka nej till denna bostad. För jag skulle inte ha valt den här lägenheten om jag vetat. Aldrig. Fortsättning följer ...
Bilden har inget samband med bloggtexten.
