Planer för i morgon.

Jag funderar och planerar angående kalaset i morgon. Räkor, ost och bröd, tänkte jag. Enkelt och gott och brukar gillas av alla som kommer. Något gott att dricka till också. Vin och/eller vatten. Kanske lite godis efteråt. Det blir inte så många gäster, men intimt och mysigt är också kul. Det är synd att vädret förutspås bli regnigt. Men jag gissar att födelsedagsbarnet ändå vill att vi håller till inomhus. Mörkt och murrigt ute gör det ännu mysigare inne. Lite tända ljus och kramar för värmens skull. Kanske några lekar. Det blir bra. Jag längtar.



Jag kanske inte dör ...

Det är så himla viktigt att man, som vårdgivare, tänker på att patienten inte är en ensam ö. Att patienten är en människa, kanske med familj; partner och barn. Att patienten har föräldrar, arbetskamrater, släktingar, grannar, vänner, klasskamrater. Ett cancerbesked påverkar så många fler än den som sitter där och får veta att hela framtiden förändrats.

Det är så himla viktigt att den cancersjuke känner att läkaren tror på en framtid. Att det finns hopp. Att man efter den mest akuta tiden med operation och behandlingar, faktiskt har en plan på att få tillbaka människan i ett "normalt" liv med skola eller arbete eller vad man nu vill och känner för. Att man arbetar i den riktningen.

 Dr Nisse

Det är så himla viktigt för mig och de jag har omkring mig att man tror att jag ska överleva den här pärsen. Att man inte tänker ge upp "förrän den feta djävla kärringen sjunger". Visst, det är viktigt med forskning kring mediciner och behandlingar. Men det får inte utesluta att vi satsar även på den friska framtiden. Utanför själva vårdapparaten. Vi måste ju satsa även på själva livet.

Svenska Dagbladet har publicerat en artikel som andas hopp för oss med cancer och de vi har omkring oss. Nu måste vårdgivarna sluta vara överraskade över att cancersjuka överlever. För det ska vi fortsätta med. Punkt slut.

Feng Shui och positiva tankar.

En mysig söndagskväll i soffan med dotter och sömnig katt. Vi såg på TV och pratade ibland och bara umgicks. Det kommer att bli långt mellan gångerna i framtiden.

Vi mjukstartade måndagen med sovmorgon för Emma och förmiddagslur för mig. Tills det ringde på dörren halv tolv. Mamma/mormor hälsade på med en bukett rosor till mig. Vilken överraskning! Tack mamma!




Så var det dags att ta itu med dagen. Emma hjälpte mig att bära två gamla byråar och lite annat till bilen och vi lyckades faktiskt få plats med allt i min lilla bil. Och så åkte vi till soptippen med ratet. Skönt! Brukar du känna den känslan när det städas och rensas ordentligt? Att man liksom blir lättare i hela kroppen när man städar och slänger grejor från exempelvis källarförrådet. Och när man gör sig av med sånt som påminner om negativa saker från förr, kan man bli gladare och piggare när "ryggsäcken" töms. Feng Shui. Det ligger massor i den gamla vetenskapen. Man borde göra det oftare bara.

Väl hemma igen tog vi itu med ett borrprojekt jag gruvat mig lite för. Vi mätte, borrade och donade och resultatet blev mycket bra. Se bara!



Nu är hyllorna på plats. Ja, det har tagit tid, men nu är det kirrat. Och jag är nöjd. Och Kitty var också nöjd. Särskilt när jag ställde undan dammsugaren och lade bort borrmaskinen. De maskinerna ogillas.

Emma ska tillbringa kvällen med sin pappa och sina systrar och jag ska tillbringa den med att sakna henne. Man vänjer sig fort vid sällskapet. Men jag och katterna får gosa och rå om varandra istället. Det kommer nog fler mor/dotter-tillfällen. Det får man ju se till. Vill man, går allt att ordna. Kanske kan jag åka ner till Emma i Uppsala någon gång i sommar. Jag ska kolla det. Ingenting är omöjligt!


RSS 2.0