Kortisonets verkningar.
Trött. Sviterna av gårdagens behandling känns i hela kroppen. Dagen har gått i lågt tempo med en timmes eftermiddagslur, lite sudoko och fortsättningsvis mycket god aptit. Det tycks inget kunna ändra på. Jag diskuterade lite med sköterskan Melvy igår medan jag fick droppet, om kortisonet och varför man får det. Det är ju lite av en mirakelmedicin det där. Trots de negativa effekterna med svullet och fult ansikte och så. Man får liksom ta det dåliga om man vill ha det bra. Jag trodde tidigare att kortison enbart var något man smorde på eksem. Att man kunde äta det hade jag inte lärt mig.
Kortisonet motverkar illamående. Tänk om jag hade vetat det när jag mådde så himla dåligt under våren. Det ger bättre aptit. Jotack, det märker jag. Jag känner knappt någon mättnad över huvud taget. Innan jag ens har tuggat och svalt ner funderar jag på nästa smörgås/måltid/frukt/godis. Vad som helst går ner. Farligt farligt, men härligt härligt! Jag behöver energitillskottet.
Det senaste jag kommit på är att bryta fullkornsmörgåsrån i mindre bitar och äta som snacks. Inte vet jag om det är nyttigare än annat, när jag nu äter rätt mycket av det, men det funkar och distraherar från sötsaker en stund.
Kortison är också uppiggande och ger energi. Tack det har jag också märkt. Säkert därför jag har svårt att somna om när jag vaknar om nätterna, oavsett om jag drömt mardrömmar eller inte. Det är också smärtlindrande. Ja, det stämmer. Jag tar inte alls av vidbehovspillren längre. Plåstren räcker så bra så. Ont får jag bara om jag gör något extra, som att ränna på stan och shoppa eller lyfta något eller så.
Och det avslutar sammanfattningen om hälsoläget så här dagen efter Taxolbehandlingen.
Kortisonet motverkar illamående. Tänk om jag hade vetat det när jag mådde så himla dåligt under våren. Det ger bättre aptit. Jotack, det märker jag. Jag känner knappt någon mättnad över huvud taget. Innan jag ens har tuggat och svalt ner funderar jag på nästa smörgås/måltid/frukt/godis. Vad som helst går ner. Farligt farligt, men härligt härligt! Jag behöver energitillskottet.
Det senaste jag kommit på är att bryta fullkornsmörgåsrån i mindre bitar och äta som snacks. Inte vet jag om det är nyttigare än annat, när jag nu äter rätt mycket av det, men det funkar och distraherar från sötsaker en stund.
Kortison är också uppiggande och ger energi. Tack det har jag också märkt. Säkert därför jag har svårt att somna om när jag vaknar om nätterna, oavsett om jag drömt mardrömmar eller inte. Det är också smärtlindrande. Ja, det stämmer. Jag tar inte alls av vidbehovspillren längre. Plåstren räcker så bra så. Ont får jag bara om jag gör något extra, som att ränna på stan och shoppa eller lyfta något eller så.
Och det avslutar sammanfattningen om hälsoläget så här dagen efter Taxolbehandlingen.
Är min tid ute nu?
Hur är det man säger? Är det TRE saker under en kort tid som ska krångla eller gå sönder för att ordstävet ska stämma?
Jag menar ... Den första saken var ju dammsugaren ... eller den där lilla blå saken då ... som gick sönder. Dammsugaren fungerar som den ska nu, efter filterbyte, grundlig rengöring och byte av blå plastdetalj. Puh! Det var nummer ett.
Och så nummer två av de tre. Nu är det väggklockan i köket som failar. När jag såg att tiden inte stämde med de andra uren i hemmet och att sekundvisaren stod och hoppade på samma ställe utan att komma vidare, var min första åtgärd att byta batteri i den. Som man brukar. Men inte hjälpte det inte. Att testa med ännu ett annat nytt batteri var inte heller någon lösning. Det kan ju faktiskt vara något fel även på ett batteri. Nope. Vad nu? Har den gamla billiga plastklockan somnat in till slut? Inte så överraskande i och för sig. Men, ändå.
Symbolik dök upp i mitt huvud utan att jag ville det. Är min tid ute nu? Eller handlar det om det motsatta? Kommer jag att köpa mig ett nytt väggur sprängfyllt med nya sekunder, minuter och timmar till nya upplevelser? Får man välja?
Åter till inläggets första av flera frågor. Vad är det för TREDJE pryl som ska gå sönder nu då?
Ha! Eureka! Jag kom på det. Den tredje grejen har ju redan gått sönder! Eller kronologiskt var det faktiskt den FÖRSTA! Glödlampan höger bak på bilen har mörknat och måste bytas. Javisst ja! Jamen, det här går ju bra. En ny köksklocka nu bara då, att hänga på den vanliga platsen. Annars kommer jag att vrida nacken ur led i mina försök att hålla koll på alla de tusentals miljoners miljarders minuter som är kvar av mitt liv.
Jag menar ... Den första saken var ju dammsugaren ... eller den där lilla blå saken då ... som gick sönder. Dammsugaren fungerar som den ska nu, efter filterbyte, grundlig rengöring och byte av blå plastdetalj. Puh! Det var nummer ett.
Och så nummer två av de tre. Nu är det väggklockan i köket som failar. När jag såg att tiden inte stämde med de andra uren i hemmet och att sekundvisaren stod och hoppade på samma ställe utan att komma vidare, var min första åtgärd att byta batteri i den. Som man brukar. Men inte hjälpte det inte. Att testa med ännu ett annat nytt batteri var inte heller någon lösning. Det kan ju faktiskt vara något fel även på ett batteri. Nope. Vad nu? Har den gamla billiga plastklockan somnat in till slut? Inte så överraskande i och för sig. Men, ändå.
Symbolik dök upp i mitt huvud utan att jag ville det. Är min tid ute nu? Eller handlar det om det motsatta? Kommer jag att köpa mig ett nytt väggur sprängfyllt med nya sekunder, minuter och timmar till nya upplevelser? Får man välja?
Åter till inläggets första av flera frågor. Vad är det för TREDJE pryl som ska gå sönder nu då?
Ha! Eureka! Jag kom på det. Den tredje grejen har ju redan gått sönder! Eller kronologiskt var det faktiskt den FÖRSTA! Glödlampan höger bak på bilen har mörknat och måste bytas. Javisst ja! Jamen, det här går ju bra. En ny köksklocka nu bara då, att hänga på den vanliga platsen. Annars kommer jag att vrida nacken ur led i mina försök att hålla koll på alla de tusentals miljoners miljarders minuter som är kvar av mitt liv.
Taxol nr 6.
Tog halvtiobussen och flåsade mig upp till dagvården för att få min behandling. Det här var ingen lyckad dag för den äldre mannen som satt i fåtöljen intill mig. Inte heller var det en smidig och lättsam dag för personalen, som försökte få i den sjuke mannen två påsar blod. Hans hustru lät oss också alla veta att det var jobbigt och frustrerande och farbror Gösta själv, utropade sin förtvivlan på hörselskadades vis.
Det var något som inte stämde. Han reste sig ständigt ur sin fåtölj och ropade ut att han omedelbart måste få kissa. Att han satt fast med en slang i en droppställning, glömde han eller struntade i, vilket resulterade i att nålen lossnade och att man fick sticka om igen flera gånger. Hörselapparaten fungerade inte som den skulle, men dessutom verkade han inte riktigt vara med, om du förstår. Det var rörigt, skrikigt och en allmänt otrevlig stämning på dagvården idag.
Min cellgiftspåse började inte droppa förrän kl 13, och då tar det två timmar för att bli klart. Proverna var OK. Hb 106. Men inte var det så roligt inte. Värre var det för Gösta, stackarn.
Idag var det Martins tur att få hjälpa mig med matinköp och skjuts hem. Tack snälla. Jag var så himla trött när jag äntligen skulle få gå hem att buss kändes omöjligt.
Säng säng säng, soffa soffa ...
Det var något som inte stämde. Han reste sig ständigt ur sin fåtölj och ropade ut att han omedelbart måste få kissa. Att han satt fast med en slang i en droppställning, glömde han eller struntade i, vilket resulterade i att nålen lossnade och att man fick sticka om igen flera gånger. Hörselapparaten fungerade inte som den skulle, men dessutom verkade han inte riktigt vara med, om du förstår. Det var rörigt, skrikigt och en allmänt otrevlig stämning på dagvården idag.
Min cellgiftspåse började inte droppa förrän kl 13, och då tar det två timmar för att bli klart. Proverna var OK. Hb 106. Men inte var det så roligt inte. Värre var det för Gösta, stackarn.
Idag var det Martins tur att få hjälpa mig med matinköp och skjuts hem. Tack snälla. Jag var så himla trött när jag äntligen skulle få gå hem att buss kändes omöjligt.
Säng säng säng, soffa soffa ...
Är det rimligt?
Nu är det ju så, att du som läser min blogg förmodligen vet mer om mina krämpor än vad min onkolog gör. Jag låter dr Nisse huvudsakligen koncentrera sig på det han är bäst på. Nämligen att planera mina behandlingar och vad som ska förlänga mitt liv. Jag och dr Nisse har träffats ända sedan 1999 när jag först blev sjuk, och han känner mig ganska väl vid det här laget. Vet inte vad jag skulle göra utan honom.
Småsaker som recept och praktiska frågor får jag hjälp med av mina kontakter på PRIS - Palliativ Rådgivning Information och Stöd. Det är två jätteduktiga och gulliga sköterskor som antingen söker upp mig när jag får min behandling på dagvården eller, om jag är ledig och är hemma, så ringer de och undrar hur jag mår och om jag behöver något. Det är en stor trygghet och förenklar då de tar nödvändiga kontakter så jag slipper. Dr Kjell och dagvårdens övriga personal är också till stor hjälp.
Melvy från PRIS.
De biverkningar jag syftar på att jag ska lista och svara om någon frågar, är ju sådana som de flesta får som behandlas för cancer och jag och många i min situation försöker acceptera dem som en billig kostnad för att få vara med lite längre. Riktigt vad som beror på vad går inte alltid att reda ut. Ibland är det själva sjukdomen och ibland kan det vara medicinerna som ställer till det. Ett nödvändigt ont liksom.
Så här ser min lista ut så här långt.
* torra och svidande och/eller tårande ögon
* rinnande näsa
* svidande munslemhinnor och tidvis blåsor
* blåsor runt munnen - herpes
* övriga slemhinnor är torra
* tunga ben med svullna fötter som även har torr och oelastisk hud som ömmar att gå på
* sömnsvårigheter (trots tröttheten ...)
* mardrömmar
* trötthet - av den förlamande sorten
* magkatarr
* naglar som skivar sig och går av
* sendrag, framförallt i fötterna och vaderna
Jag får inte glömma ...
* skalligheten
* det svullna ansiktet
* nedstämdheten och humörsvängningarna
* oron
* problem med viktupp-/nedgång
Jag kanske har glömt någon detalj. Det här är ju läget just nu. För några månader sedan var det illamåendet som överskuggade allt annat. Jag är så infernaliskt tacksam för att det inte är så nu. Det värsta är att det när som helst kan förändras och att jag kan komma att må på ett helt annat sätt. Trots listan här ovanför kan jag säga att det var länge sedan jag mådde så bra som jag gör nu. Det är därför det är lätt att bortse från de här sakerna när folk frågar hur jag mår. Verkar det rimligt alls?
Småsaker som recept och praktiska frågor får jag hjälp med av mina kontakter på PRIS - Palliativ Rådgivning Information och Stöd. Det är två jätteduktiga och gulliga sköterskor som antingen söker upp mig när jag får min behandling på dagvården eller, om jag är ledig och är hemma, så ringer de och undrar hur jag mår och om jag behöver något. Det är en stor trygghet och förenklar då de tar nödvändiga kontakter så jag slipper. Dr Kjell och dagvårdens övriga personal är också till stor hjälp.
Melvy från PRIS.
De biverkningar jag syftar på att jag ska lista och svara om någon frågar, är ju sådana som de flesta får som behandlas för cancer och jag och många i min situation försöker acceptera dem som en billig kostnad för att få vara med lite längre. Riktigt vad som beror på vad går inte alltid att reda ut. Ibland är det själva sjukdomen och ibland kan det vara medicinerna som ställer till det. Ett nödvändigt ont liksom.
Så här ser min lista ut så här långt.
* torra och svidande och/eller tårande ögon
* rinnande näsa
* svidande munslemhinnor och tidvis blåsor
* blåsor runt munnen - herpes
* övriga slemhinnor är torra
* tunga ben med svullna fötter som även har torr och oelastisk hud som ömmar att gå på
* sömnsvårigheter (trots tröttheten ...)
* mardrömmar
* trötthet - av den förlamande sorten
* magkatarr
* naglar som skivar sig och går av
* sendrag, framförallt i fötterna och vaderna
Jag får inte glömma ...
* skalligheten
* det svullna ansiktet
* nedstämdheten och humörsvängningarna
* oron
* problem med viktupp-/nedgång
Jag kanske har glömt någon detalj. Det här är ju läget just nu. För några månader sedan var det illamåendet som överskuggade allt annat. Jag är så infernaliskt tacksam för att det inte är så nu. Det värsta är att det när som helst kan förändras och att jag kan komma att må på ett helt annat sätt. Trots listan här ovanför kan jag säga att det var länge sedan jag mådde så bra som jag gör nu. Det är därför det är lätt att bortse från de här sakerna när folk frågar hur jag mår. Verkar det rimligt alls?
Tisdag.
Idag ...
... är det kallare. Solen orkar inte värma som den gjorde i söndags, men jag gillar att den är här. Tack.
Jag ...
... planerar att skriva ner alla de biverkningar jag fått den senaste tiden och istället för att säga 'Jorå, jag mår ganska bra' ska jag berätta om alla krämpor jag faktiskt har. För den som vill höra alltså.
En ...
... ny tanke, eller kanske ouppnåelig dröm, har dykt upp i min skalle. Köpenhamn. Har inte upplevt Köpenhamn. Borde se Köpenhamn. Gissar dock att doktorn avråder ...
Är ...
... det inte underbart när den som avviker från normen är så läcker som ett överraskande och dubbelt så stort chokladkex i en påse? Att fel kan bli så rätt liksom?
Ibland ...
... blir det som det är tänkt bara man tar det lite kallt. Svt verkat inte ha använt inslaget med min intervju trots allt. Det är inte utan att jag är aningen lättad. Ska väja för reportrar i framtiden.
... är det kallare. Solen orkar inte värma som den gjorde i söndags, men jag gillar att den är här. Tack.
Jag ...
... planerar att skriva ner alla de biverkningar jag fått den senaste tiden och istället för att säga 'Jorå, jag mår ganska bra' ska jag berätta om alla krämpor jag faktiskt har. För den som vill höra alltså.
En ...
... ny tanke, eller kanske ouppnåelig dröm, har dykt upp i min skalle. Köpenhamn. Har inte upplevt Köpenhamn. Borde se Köpenhamn. Gissar dock att doktorn avråder ...
Är ...
... det inte underbart när den som avviker från normen är så läcker som ett överraskande och dubbelt så stort chokladkex i en påse? Att fel kan bli så rätt liksom?
Ibland ...
... blir det som det är tänkt bara man tar det lite kallt. Svt verkat inte ha använt inslaget med min intervju trots allt. Det är inte utan att jag är aningen lättad. Ska väja för reportrar i framtiden.
Så fortsätter det när det väl har börjat.
Har du bra och livlig fantasi? Kan du föreställa dig hur det ser ut i en dammsugares innandöme och där damm, ludd, kattsand, flugor och spindlar (skriii) och allehanda annat skräp inte tagit sig in i själva uppsamlingspåsen utan påbörjat en ny livsform på sidan om och i maskinens luftfilter? Då vet du.
Det är ett rätt gammalt städredskap jag har, det medges, men jag anade aldrig att den skulle börja spontandegradera. En plastdetalj som håller påsen hade gått av rakt över alldeles av sig själv (förmodligen i maskopi med den där Sjörövarfabbe) och gjort att dammet inte hamnade rätt. Det såg jätteläbbigt ut när jag lyfte på locket och tittade. Har jag verkligen haft det där omkring mig i bostaden innan? Det kan aldrig vara sunt. Det lät konstigt också. Oroande var bara förnamnet. Det är ju sådant här som överhettar olika slags motorer till döds och gör att man måste uppsöka billighetskedjor för att köpa sådant som inte trodde man behövde slösa pengar på någonsin igen. Ever.
Jag fick avbryta städningen, nogsamt rengöra sugarens insida och helt enkelt ge mig iväg mot stan och herr Claes Ohlson för inköp av ny plastdetalj för att kunna fortsätta att suga. Efter min sanering låg det mesta på köksgolvet och det var ju inte så fräscht. Så fortlider det när det börjat med barnlåt i arla stund. Jag lovar.
Den här bilden togs vid ett helt annat tillfälle men visar min uppskattning över en väl fungerande maskinpark.
Det är ett rätt gammalt städredskap jag har, det medges, men jag anade aldrig att den skulle börja spontandegradera. En plastdetalj som håller påsen hade gått av rakt över alldeles av sig själv (förmodligen i maskopi med den där Sjörövarfabbe) och gjort att dammet inte hamnade rätt. Det såg jätteläbbigt ut när jag lyfte på locket och tittade. Har jag verkligen haft det där omkring mig i bostaden innan? Det kan aldrig vara sunt. Det lät konstigt också. Oroande var bara förnamnet. Det är ju sådant här som överhettar olika slags motorer till döds och gör att man måste uppsöka billighetskedjor för att köpa sådant som inte trodde man behövde slösa pengar på någonsin igen. Ever.
Jag fick avbryta städningen, nogsamt rengöra sugarens insida och helt enkelt ge mig iväg mot stan och herr Claes Ohlson för inköp av ny plastdetalj för att kunna fortsätta att suga. Efter min sanering låg det mesta på köksgolvet och det var ju inte så fräscht. Så fortlider det när det börjat med barnlåt i arla stund. Jag lovar.
Den här bilden togs vid ett helt annat tillfälle men visar min uppskattning över en väl fungerande maskinpark.
Barnlåt.
Barnröster är fina. Barnskratt gör mig lycklig. En glad unge som sjunger och skrattar är ett tecken på en sund värld och något att sträva efter. Men ...
Vaknade av en gäll barnstämma som för full hals skrålade Pippis Långstrumps Sjörövarfabbe. Inte det rätta versionen heller. Den med ord man inte riktigt uppfattat, och liksom chansar, på småfolks vis. Den med falsk stämma. Och den med omtagningar där man är osäker på fortsättningen.
Det är inte det sätt jag önskar att börja min måndag. Eller någon annan veckodag heller. Trappuppgångar och källargångar har blivit platser där man får göra vad och hur man vill och när. Man får springa, prata högt, sjunga, skramla, röka och skräpa ner i trappor och utrymmen mellan dörrarna till våra bostäder. Laglöst område.
Nej, det är inte det arma barnets fel. Det är föräldrarna som inte lärt barnet skillnaden på 'hemma hos mig' och 'en plats där jag kanske stör någon som sover tidigt på morgonen'. Jag älskar barn. Missförstå mig inte. Jag har två egna. Jag tror till och med att jag en gång varit barn själv. Det är inte något jag är säker på, men jag tror det. Det var bara det jag ville säga. Att det började fel redan i morse när jag väcktes av en arvinge till M A Numinen.
Vaknade av en gäll barnstämma som för full hals skrålade Pippis Långstrumps Sjörövarfabbe. Inte det rätta versionen heller. Den med ord man inte riktigt uppfattat, och liksom chansar, på småfolks vis. Den med falsk stämma. Och den med omtagningar där man är osäker på fortsättningen.
Det är inte det sätt jag önskar att börja min måndag. Eller någon annan veckodag heller. Trappuppgångar och källargångar har blivit platser där man får göra vad och hur man vill och när. Man får springa, prata högt, sjunga, skramla, röka och skräpa ner i trappor och utrymmen mellan dörrarna till våra bostäder. Laglöst område.
Nej, det är inte det arma barnets fel. Det är föräldrarna som inte lärt barnet skillnaden på 'hemma hos mig' och 'en plats där jag kanske stör någon som sover tidigt på morgonen'. Jag älskar barn. Missförstå mig inte. Jag har två egna. Jag tror till och med att jag en gång varit barn själv. Det är inte något jag är säker på, men jag tror det. Det var bara det jag ville säga. Att det började fel redan i morse när jag väcktes av en arvinge till M A Numinen.
Mödrar och döttrar.
Sara sov gott när jag klev upp. Nattskiften är över för den här gången och vi planerar att fira mig en annan dag när det passar oss bättre. Emma ringde från Uppsala och jag brast omedelbart i gråt av hennes 'Jag älskar dig, grattis på Mors dag'. Glädjetårar. Och tårar av saknad. Åh, om jag fått träffa henne just idag. Jag känner mig känslosam och skör. Men också älskad och välsignad. Tänk att jag har två så fina döttrar.
Vi andra samlades på ön för att fira oss mammor.
Jag tog ett eget bord under parasollen och tog för mig av syrrans goda bakverk. Sol, hav, barnskratt, doft av hallon och vågornas brus. Jamen, blir det så mycket bättre?
Töserna samsas i en stol. De påminner mig om när Sara och Emma var små. De befann sig sällan långt från varandra några längre stunder.
Min mamma, själva livmodern då, med familjens just nu yngsta medlem.
Ser att man 1920 fastslog regler för hur Mor ska firas.
1. Svenska flaggan hissas från hemmets flaggstång.
2. Mor hälsas om morgonen med sång av barnen.
3. Hon bjudes före uppstigandet på gott kaffe och bröd, berett av barnen. Hon hedras med blommor och en liten gåva.
4. Henne beredes, så långt det är möjligt, vila och frihet från allt hushålls-
arbete den dagen. Barnen bädda, sopa, laga mat och diska.
5. Vid eftermiddagskaffet eller på aftonen hålles en liten högtidlighet, där far i huset medverkar.
6. Frånvarande barn hälsa Mor med brev eller telegram eller vykort, som särskilt
gjorts och tillhandahållas för mors dag.
Det var ingen som sjöng för mig idag, men lika glad är jag för det. Mitt hjärta är fyllt av kärlek.
Vi andra samlades på ön för att fira oss mammor.
Jag tog ett eget bord under parasollen och tog för mig av syrrans goda bakverk. Sol, hav, barnskratt, doft av hallon och vågornas brus. Jamen, blir det så mycket bättre?
Töserna samsas i en stol. De påminner mig om när Sara och Emma var små. De befann sig sällan långt från varandra några längre stunder.
Min mamma, själva livmodern då, med familjens just nu yngsta medlem.
Ser att man 1920 fastslog regler för hur Mor ska firas.
1. Svenska flaggan hissas från hemmets flaggstång.
2. Mor hälsas om morgonen med sång av barnen.
3. Hon bjudes före uppstigandet på gott kaffe och bröd, berett av barnen. Hon hedras med blommor och en liten gåva.
4. Henne beredes, så långt det är möjligt, vila och frihet från allt hushålls-
arbete den dagen. Barnen bädda, sopa, laga mat och diska.
5. Vid eftermiddagskaffet eller på aftonen hålles en liten högtidlighet, där far i huset medverkar.
6. Frånvarande barn hälsa Mor med brev eller telegram eller vykort, som särskilt
gjorts och tillhandahållas för mors dag.
Det var ingen som sjöng för mig idag, men lika glad är jag för det. Mitt hjärta är fyllt av kärlek.
Grattis lilla mor!
Grattis alla mödrar på Mors Dag, vare sig du är ibland oss på jorden eller inte. Min mormor Mary fick en vackert rosa ros på sin viloplats av sin dotter och dotterdotterdotter dagen till ära.
Den nakna sanningen ...
Anfall är bästa försvar i flera sammanhang. Det är det definitivt när det handlar om kriget mot cancermonstret och kanske är det det också i försök att hantera ångest över sitt (förlorade) utseende.
Så här kan min förvandling se ut, från att jag stiger upp ur sängen till att jag lämnar lägenheten för ärenden eller så. Jag försöker inte fiska komplimanger (för slutbilderna). Det jag gör är att försöka avdramatisera det jag upplever och acceptera läget som det är och det jag har jobbigt med. Jag vill ju inte gömma mig, som jag gör nu, utan stå rak och stark i min verklighet.
Det är inte många strån kvar i ögonbrynen medan det mesta av ögonfransarna faktiskt är kvar. Jag väljer att ändå inte måla dem med mascara, jag gissar att själva rengöringen kan få dem att släppa om jag har otur. Bättre att de finns där som skydd till ögonen mot damm och smuts.
En mild kräm med solskyddsfaktor 15 får ligga till grund. Huden är känslig och kortisonet har tunnat ut den. Nästippen får en extra klick. Man anar att pannan fått lite färg trots parasollen.
Jag använder en liten dosa från Make-up store med tre färger och snedställd pensel. De två ljusare lägger jag som ögonbryn och de mörkare på och under ögonen efter humör. Jag blandar och duttar med färgerna tills jag blir nöjd och den ljusaste ger mer effekt än man kan tro.
Själva tekniken är inget märkvärdigt. Jag börjar mitt på ögonlocket och utåt och sedan om igen tills jag är nöjd. Samma med brynen. Det funkar bra.
Ögonen är klara. Och färdiga. Har jag så där mycket skrattrynkor? Jag måtte haft roligt i mitt liv ...
Sommarbågen har kommit fram. Jag har flera glasögon att välja mellan och den här är snygg när man blivit lite solbränd. Kanske skulle jag ta ett läppstift eller -glans till läpparna som jag tycker blivit strama och spända. Allt kan jag ju inte skylla på sjukdomen. Jag fyller ju faktiskt snart 50 om Gud vill.
Vinterbågen markerar ögonen bättre och de får hänga med den här sommaren trots löfte till den om vintervila. De svullna kinderna kan jag inte trolla bort. Lite av den varan gör ju att man ser frisk ut, i och för sig, men jag gillar det inte. Kortisonnedtrappningen pågår för fullt. Fyra piller om dagen i en vecka nu och sedan bara två. Kanske släpper den värsta bulligheten så småningom.
Och så har jag ju hår att hänga på mig också. Det är inte många som har en fix och färdig frisyr att slänga på när man går hemifrån. Jag har fått in rutinen nu och det tar inte mer än en minut att få den på plats.
Två olika bågar till peruken och jag kan se att den sista bilden mest motsvarar det jag strävar efter. Plus de olika halsdukarna och scarfarna jag har då. Möjligheterna är många.
Ja, det blev väl ganska bra med tanke på utgångsläget. Det är ju det här man ser när jag går och handlar men bilden av mig själv - minnet från spegeln - är en annan. Jag har aldrig ansett mig som en fåfäng person, men ännu accepterar jag inte helt ut hur jag ser ut inför andra. På något sätt vill jag förskona mina anhöriga från mitt "omålade" jag och när jag inte täcker huvudet. Ett tag till kommer det att vara hemmautseendet när jag är med mig själv och med katterna. De tycks inte lägga märke till annat än min goda och vackra insida. De är kloka de och det kanske jag också blir en dag.
Så här kan min förvandling se ut, från att jag stiger upp ur sängen till att jag lämnar lägenheten för ärenden eller så. Jag försöker inte fiska komplimanger (för slutbilderna). Det jag gör är att försöka avdramatisera det jag upplever och acceptera läget som det är och det jag har jobbigt med. Jag vill ju inte gömma mig, som jag gör nu, utan stå rak och stark i min verklighet.
Det är inte många strån kvar i ögonbrynen medan det mesta av ögonfransarna faktiskt är kvar. Jag väljer att ändå inte måla dem med mascara, jag gissar att själva rengöringen kan få dem att släppa om jag har otur. Bättre att de finns där som skydd till ögonen mot damm och smuts.
En mild kräm med solskyddsfaktor 15 får ligga till grund. Huden är känslig och kortisonet har tunnat ut den. Nästippen får en extra klick. Man anar att pannan fått lite färg trots parasollen.
Jag använder en liten dosa från Make-up store med tre färger och snedställd pensel. De två ljusare lägger jag som ögonbryn och de mörkare på och under ögonen efter humör. Jag blandar och duttar med färgerna tills jag blir nöjd och den ljusaste ger mer effekt än man kan tro.
Själva tekniken är inget märkvärdigt. Jag börjar mitt på ögonlocket och utåt och sedan om igen tills jag är nöjd. Samma med brynen. Det funkar bra.
Ögonen är klara. Och färdiga. Har jag så där mycket skrattrynkor? Jag måtte haft roligt i mitt liv ...
Sommarbågen har kommit fram. Jag har flera glasögon att välja mellan och den här är snygg när man blivit lite solbränd. Kanske skulle jag ta ett läppstift eller -glans till läpparna som jag tycker blivit strama och spända. Allt kan jag ju inte skylla på sjukdomen. Jag fyller ju faktiskt snart 50 om Gud vill.
Vinterbågen markerar ögonen bättre och de får hänga med den här sommaren trots löfte till den om vintervila. De svullna kinderna kan jag inte trolla bort. Lite av den varan gör ju att man ser frisk ut, i och för sig, men jag gillar det inte. Kortisonnedtrappningen pågår för fullt. Fyra piller om dagen i en vecka nu och sedan bara två. Kanske släpper den värsta bulligheten så småningom.
Och så har jag ju hår att hänga på mig också. Det är inte många som har en fix och färdig frisyr att slänga på när man går hemifrån. Jag har fått in rutinen nu och det tar inte mer än en minut att få den på plats.
Två olika bågar till peruken och jag kan se att den sista bilden mest motsvarar det jag strävar efter. Plus de olika halsdukarna och scarfarna jag har då. Möjligheterna är många.
Ja, det blev väl ganska bra med tanke på utgångsläget. Det är ju det här man ser när jag går och handlar men bilden av mig själv - minnet från spegeln - är en annan. Jag har aldrig ansett mig som en fåfäng person, men ännu accepterar jag inte helt ut hur jag ser ut inför andra. På något sätt vill jag förskona mina anhöriga från mitt "omålade" jag och när jag inte täcker huvudet. Ett tag till kommer det att vara hemmautseendet när jag är med mig själv och med katterna. De tycks inte lägga märke till annat än min goda och vackra insida. De är kloka de och det kanske jag också blir en dag.
Matar djuren.
Grässtrån är ju bara så himla smaskiga. Som innekatt får man snällt vänta tills matte serverar grönsakerna.
Lukta först.
Smaka sedan.
Och njut med stängda ögon. Milla är en riktig gourmand.
Lukta först.
Smaka sedan.
Och njut med stängda ögon. Milla är en riktig gourmand.
Hela fredagen.
Jag har lagt märke till dem tidigare, men försökt bortse från det. De svidande slemhinnorna och blåsorna i munnen alltså. I morse hade jag bestämt mig för en frukost bestående av ägg- och kaviarmacka. Det funkade inte alls. Sved som ... Fick lägga om planerna och göra en messmörsdito istället. Besvären har smugit sig på lite och jag försöker låtsas som ingenting, men nu gick det inte.
Sedan gjorde jag som igår. Sudoku ute i solen. Myste. Gillar. Semesterkänsla. Ja, det lär ju inte bli någon resa så ...
Fötter, anklar, handleder är svullna och stumma (av vätska?). Ansiktet av kortison. Åkte med Christer och Sara för att handla och jag tycker att alla tittar och tänker att 'stackarn, hon är sjuk hon', men jag kanske inbillar mig. Hoppas det.
Sara och hennes Milla ska bo hos mig i helgen. Mysigt med sällskap. Sara jobbar natt, så vi ses väl när vi ses, men det är kul i alla fall. Innan hon stack iväg på sitt pass satt vi ute i kvällssolen, alla katter likaså, åt jordgubbar med mycket grädde och pratade.
Jag måste fuska ibland. Det gååår bara inte med de svårare varianterna.
Milla hoppade helt sonika upp i den ännu tomma blomlådan för att se bra på gårdens aktiviteter. Alla sätt är bra utom de dåliga.
Rena sommarvärmen.
Den 24 maj bjöd på sol och värme och jag hämtade parasollen från källarförrådet för att kunna sitta ute. Det är lustigt att se hur människor kryper ut ur vinterskalet och hur barn, ungdomar och alla andra vistas tillsammans på gården och har det mysigt. Bollar, cyklar och andra leksaker kommer fram. Jag jobbade med ett antal sudoku eller satt bara och tittade på verksamheten omkring.
Jag gjorde en ny bekantskap. Livia, 6 år, lekte ensam på gården på förmiddagen, innan kompisarna kommit hem från skolan. Varför Livia var hemma och inte i skolan, vet jag inte, men den söta, trevliga och pratsamma flickan tillbringade en lång stund med mig. Det var nog när hon barfota hoppade ner på något vasst och började blöda från ett sår på hälen, som vi definitivt blev vänner. Jag rengjorde och plåstrade om och tröstade. Man kan inte få för många kompisar.
Halv åtta gick jag och katterna in och då var jag ordentligt trött men jättenöjd med den lugna dagen. Fler såna tack!
Äppelträdet och sommar.
Tvättstugan kl 13. Känns motigt men är nödvändigt. Jag förbereder mig mentalt och fysiskt. Och så vill jag byta sängkläder och jag är van att tvätta allt direkt och undvika att fylla tvättkorgen helt med sånt, så de grejorna ska med. Jag bytte till sommarpåslakanet. Jag har ett sånt. Det jag köpte på en antikaffär förra sommaren i form av två gamla och välanvända lakan, och som jag sedan sydde ihop till ett påslakan. Spets, helt vitt, romantiskt och TUNGT! Inte min stil egentligen, men vackert och jätteskönt mot kroppen. Hur kan något vara svalt och värma på samma gång?
När jag bäddar och ordnar i mycket sakta mak tänker jag på gamla tider och på Kristina och Karl-Oskar. Astrakanen. Du milde vad gråtmild jag blivit ...
När jag bäddar och ordnar i mycket sakta mak tänker jag på gamla tider och på Kristina och Karl-Oskar. Astrakanen. Du milde vad gråtmild jag blivit ...
Dagen efter.
Kroppen är så tung så tung. Jag är trött också, alltså sömnig, men det värsta är att jag måste tvinga armar och ben att lyda mig med all viljekraft jag kan uppbåda. Det kan ta en lång stund att komma upp ur soffan även om jag vill gå ut i köket i något ärende eller bara gå på toaletten.
Igår kväll kom jag i säng tidigare än jag brukar, jag sov före kl 23, tror jag, och det gjorde mig gott. Var bara upp en gång, vid 2-tiden, och annars sov jag lugnt utan skrämmande drömmar. Pratade gjorde jag, men det var någon som frågade mig om mitt jobb, det jag hade innan jag blev sjuk och jag berättade på medan jag lyssnade intresserat på hur jag försökte få mina meriter att vara längre i tid än i verkligheten. Jag är en riktig skojare tydligen. En annan del av drömmen bestod av att en okänd man hörde av sig och ville att jag skulle följa honom till Stockholm på en föreställning av Parlamentet. ??? Nej, nog om drömmar nu ett tag.
Annars är det ju bra!
Igår kväll kom jag i säng tidigare än jag brukar, jag sov före kl 23, tror jag, och det gjorde mig gott. Var bara upp en gång, vid 2-tiden, och annars sov jag lugnt utan skrämmande drömmar. Pratade gjorde jag, men det var någon som frågade mig om mitt jobb, det jag hade innan jag blev sjuk och jag berättade på medan jag lyssnade intresserat på hur jag försökte få mina meriter att vara längre i tid än i verkligheten. Jag är en riktig skojare tydligen. En annan del av drömmen bestod av att en okänd man hörde av sig och ville att jag skulle följa honom till Stockholm på en föreställning av Parlamentet. ??? Nej, nog om drömmar nu ett tag.
Annars är det ju bra!
Herceptin och taxol.
Jag vaknade kl 8 av mobilens larm och var förvånad. Som jag upplevde det, hade jag sovit lugnt hela natten utan att vakna. Och drömmen jag tog med mig in i dagen var betydligt behagligare än de jag haft tidigare. Det var fortfarande en kamp om liv och död, men den här gången var vi två lag, team, som stöttade varandra, så jag var inte ensam om att slåss och inte så rädd som i de andra marorna. Vi hade vapen nu och sköt hejvilt på stora avstånd så jag var inte så rädd och utsatt. Mycket bättre. Vem som vann, vet jag inte, kanske är det inte avgjort riktigt ännu.
På sjukhuset flöt det på bra, Hb 109 är väl inget att jubla över, men helt OK. Levervärdena var något förhöjda, men inget hinder för behandling. Venporten fungerade direkt. Ja, du hör ju. Det jäklas inte varje dag. Halv tre promenerade jag iväg från dagvården och handlade några saker innan jag tog bussen hem.
Jag åt i solen hemma på uteplatsen och satt och läste en stund, trots att jag vet att jag borde vara försiktig för hudens skull. Det var omöjligt att låta bli. Jag och tomatplantan har väntat och längtat efter sol och värme så vi sög åt oss för de dagar då det varit mulet. Trött är jag, men nöjd med att ha fått mina cellgifter. Nu är allt som det ska!
Till fabriken!
Stora behandlingsdagen! Det har inte känts bra att levern inte fått sig en omgång på länge, även om jag ju begriper att hjärnan behövt första prioritet. Jag förutsätter att mina värden ändå var bra i förra veckan då ingen hört av sig. Idag blir det både Herceptin och Taxol och möjligtvis även behandling av de "misstänkta" beläggningarna i venporten, som ställt till med krångel.
Med matsäck i handen sticker jag iväg med halvtiobussen för ännu ett heldagspass i vårdfabriken.
Med matsäck i handen sticker jag iväg med halvtiobussen för ännu ett heldagspass i vårdfabriken.
Repris.
Som flera av mina kloka bloggläsare förstått och kommenterat, beror det antagligen på min livssituation att jag har mina mardrömmar. Att jag slår, skriker och kämpar mot hot utifrån även när jag sover, verkar logiskt och väntat. Det är ett sätt att hantera det jag går igenom och hela jag, på alla nivåer, krigar mot Cancermonstret.
Söndagsnatten var inget undantag. Med drygt en timme emellan, vaknade jag svettig och hes efter mina fruktlösa fighter. En av marorna var mer påtaglig. Jag slet i en okänd mans ansikte med mina bara händer och naglar utan att han besvärades det minsta. Han flinade och verkade inte alls känna smärtan av mitt klösande. Jag gav upp och flydde istället.
Jag har läst någonstans, att för att få ett stopp på (den återkommande) mardrömmen, att få ett slut på det undermedvetnas försök att visa något, ska man ta kontroll över den och inte fly utan fäkta - även om man fäktar illa. Att man inte ska springa ifrån monstret man möter utan vända sig om och se plågan i vitögat och slåss. Lättare sagt än gjort, men det kanske fungerar.
Söndagsnatten var inget undantag. Med drygt en timme emellan, vaknade jag svettig och hes efter mina fruktlösa fighter. En av marorna var mer påtaglig. Jag slet i en okänd mans ansikte med mina bara händer och naglar utan att han besvärades det minsta. Han flinade och verkade inte alls känna smärtan av mitt klösande. Jag gav upp och flydde istället.
Jag har läst någonstans, att för att få ett stopp på (den återkommande) mardrömmen, att få ett slut på det undermedvetnas försök att visa något, ska man ta kontroll över den och inte fly utan fäkta - även om man fäktar illa. Att man inte ska springa ifrån monstret man möter utan vända sig om och se plågan i vitögat och slåss. Lättare sagt än gjort, men det kanske fungerar.
Bara till mig.
Jag skämdes inte ett dugg, när jag gav Jeanette uppdraget att baka åt mig. Som du vet är jag ett frossande mat- och kakmonster just nu, och jag bara måste ha. Hon har tidigare bjudit mig på en himmelsk Silviakaka och nu var det dags igen.
En hel långpanna med läckert luftiga rutor ... BARA TILL MIG!!!
En hel långpanna med läckert luftiga rutor ... BARA TILL MIG!!!
1 av 3 får cancer. Men alla berörs.
Det känns som att jag har varit sjuk i hela mitt liv, men riktigt så är det ju inte. Den här våren är det tretton år sedan jag satt där i godan ro där i TV-soffan och kände en knöl i mitt vänstra bröst. Sedan satte det igång och smärta, oro och den ständiga sjukhusapparaten är min vardag. Oboy, om jag vetat allt jag hade att vänta mig. Då, från början, var jag fylld av ett hundraprocentigt hopp. Det fanns inget annat. Då. Nu inser jag ju, att mina behandlingar har köpt mig en massa tid, och det är jag så tacksam över.
Runt omkring mig rullar livet på som vanligt för alla andra. Känns det som. Jag vet såklart att vi alla har våra ok att bära. Ingen går fri från sorg, sjukdom och kamp. Ingen. Jag är inte ensam, men på något sätt upplever jag det så. Trots all hjälp jag får, är det ju jag som ska uthärda det här. Ingen kan göra det här åt mig. Samtidigt är min familj drabbad hårt. Mina vänner. De som bryr sig om mig. Det är inte så lätt att står där bredvid, och jag önskar många gånger att jag skulle vilja kunna bespara dem jag älskar, den här upplevelsen. Man klarar sig utan det, om man säger så.
Tänker på Cancerfondens senaste kampanj. 1 av 3 får cancer. Men alla berörs. Det är sant.
Hos Cancerfonden kan du se fler filmer och även hur du gör för att stötta forskningen. Varje krona gör skillnad.
Runt omkring mig rullar livet på som vanligt för alla andra. Känns det som. Jag vet såklart att vi alla har våra ok att bära. Ingen går fri från sorg, sjukdom och kamp. Ingen. Jag är inte ensam, men på något sätt upplever jag det så. Trots all hjälp jag får, är det ju jag som ska uthärda det här. Ingen kan göra det här åt mig. Samtidigt är min familj drabbad hårt. Mina vänner. De som bryr sig om mig. Det är inte så lätt att står där bredvid, och jag önskar många gånger att jag skulle vilja kunna bespara dem jag älskar, den här upplevelsen. Man klarar sig utan det, om man säger så.
Tänker på Cancerfondens senaste kampanj. 1 av 3 får cancer. Men alla berörs. Det är sant.
Hos Cancerfonden kan du se fler filmer och även hur du gör för att stötta forskningen. Varje krona gör skillnad.
30% off.
Jag och Jea följdes till Coop på lördagen. Bambupinnar att så småningom stadga tomatplantan, inköptes. Två snygga vävda plädar fick också följa med hem. Jag har länge tänkt degradera de noppiga fleecefiltarna som jag har i soffan, till utomhusfiltar eller liknande och när man lockar med 30% rabatt på hemtextil får man hänga på. Snygga är di.
Några butiker på stan fick också påhälsning. Jag provade några par tunnare bomullsbyxor, men köpte inga. Fy sjutton vad det är jobbigt med provhytter och att klä av sig och på. Tycker du att jag shoppat loss på senaste tiden? Har egentligen inte råd och behöver egentligen inget alls, men det gör mig glad med små fynd och det är alltid upplyftande med nytt på sig eller till hemmet.
Vi avslutade med en fika på min favoritplats i Port 9. En macka fick utgöra lunch och jag behövde sitta ner och hämta luft och kraft innan Jea skjutsade mig hem. Det första jag gjorde var att göra det bekvämt för mig under en av de nya plädarna. Gillar.
Mardrömmar.
Jag drömmer livliga drömmar och minns oftast allt mycket väl. Ibland försöker jag förstå om drömmarna vill säga mig något, och att berätta om dem för någon annan brukar kunna sprida ljus över symbolik och konstiga detaljer. Jag pratar också. Inte sömnigt mummel utan tydliga haranger, högljudda uppmaningar och isande skrik är vanligt förekommande. Tur kanske att jag är ensam i sängkammaren. Fast, det är jag ju inte. Och i natt drabbades jag av en riktigt läbbig mardröm.
Runt omkring mig fanns hotfulla människor som ville mig illa och som kom allt närmare och jag slog omkring mig för att få bort dem utan att lyckas så bra. Jag slog och slog och slog och skrek samtidigt högt och ljudligt så att till slut väckte jag mig själv. Jag kunde höra mina egna skrik eka i betongtaket och väggarna och när jag tittade på klockradion var den nästan tre på morgonen. Du milde om grannarna hört! De måste ju tro att jag är galen. Eller har mardrömmar. Jag kanske får lov att förklara för dem någon gång.
Tarzan suckade från sängens fotände, hoppade ner på golvet och försvann till en lugnare plats i lägenheten.
Fredagsblues.
Tillsammans med Sara och Christer som chaufförer gjordes en utryckning på fredagen för att hjälpa mamma/mormor. Tyvärr var gravpyntning, bakning, tvättning och handling på en och samma dag för mycket för hennes rygg. Det borde vi ha tänkt på. Hennes ena ben var ont och stumt och sjukvårdsrådgivningen gissade ryggskott och rekommenderade voltaren som vi åkte dit med. Vila i rörelse, nu mamma!
Och så fick jag hem en Kitty som var bedrövad och kladdig av fågelskit på ett större område på ryggen. För att vara säker på att få bort allt fick jag ta fram saxen. Återigen: Vad gör den här damen när hon är ute och var är hon? Kan man montera någon slag webkamera på henne eller ska jag tvingas följa efter henne någon dag?
Och så fick jag hem en Kitty som var bedrövad och kladdig av fågelskit på ett större område på ryggen. För att vara säker på att få bort allt fick jag ta fram saxen. Återigen: Vad gör den här damen när hon är ute och var är hon? Kan man montera någon slag webkamera på henne eller ska jag tvingas följa efter henne någon dag?
När datorn är stängd.
Jag har bloggat ett tag nu. Fler än 1600 inlägg har det blivit, och det är så otippat och så kul. Det här har gett mig mycket mera än jag drömde om inledningsvis. Om jag ska vara ärlig är det många gånger när jag sitter där och skriver, som jag får påminna mig om att det faktiskt finns läsare till bloggen. Att det inte bara är min ventil, min dagbok, min egen slasktratt det handlar om. Självklart kommer era kommentarer som ett glädjande kvitto på att ni finns där. Det är inte så jag menar. Det är bara det att det är så svårt att fatta att mina ord, det jag upplever, kan engagera någon annan som aldrig träffat mig. En Annika i södra Sverige och en Elisabeth i norra. Och alla ni där emellan.
Ett stort tack vill jag skicka till er alla som läser bloggen varje dag eller ibland, och delar med er av er egen vardag, stöttar mig och pushar mig. Jag samlar alla fina ord och all uppmuntran i en vacker ask som jag kommer att ha intill mig när datorn är stängd.
TACK!
Ett stort tack vill jag skicka till er alla som läser bloggen varje dag eller ibland, och delar med er av er egen vardag, stöttar mig och pushar mig. Jag samlar alla fina ord och all uppmuntran i en vacker ask som jag kommer att ha intill mig när datorn är stängd.
TACK!
Det saknas något grönt.
Lunch. Är det någon som inte uppfattat att jag äter hela tiden? En tallrik av magra (utom den lagrade osten då ... ) och goda ingredienser är väl OK? Vattenmelon, kokt skinka, keso och grevé i bitar. Emma skulle säga att det saknas något i färgen grönt på den här tallriken, och jag ger henne rätt. Hon har öga för sånt, tösen.
Bröd och kakor från mor.
Som en riktig bakmormor hade min mamma bakat både en smaskig kavring med solrosfrön och en sats havrekakor med russin. Ah. Russin. Ett bröd, av vilket slag det än är, som innehåller russin, är gottigottgott! Jag och Sara tog gärna emot varsin laddning att ta hem.
Frukosten, denna syttende mai, blev extra god med en skiva av det mörka brödet och ost och paprika ovanpå. Havrekakorna är snart slut. Ja, jag vet. Men de är så möra och läckra att jag inte kan låta bli att stoppa en i munnen när jag passerar kakburken. Jag är en helt fördärvad människa. Erkänner.
Frukosten, denna syttende mai, blev extra god med en skiva av det mörka brödet och ost och paprika ovanpå. Havrekakorna är snart slut. Ja, jag vet. Men de är så möra och läckra att jag inte kan låta bli att stoppa en i munnen när jag passerar kakburken. Jag är en helt fördärvad människa. Erkänner.
Min kyrka.
En oväntat ledig eftermiddag passade bra. Jag promenerade ner till Sara efter besöket på dagvården och efter att ha kollat intresse hos mamma/mormor, hämtade vi henne för ett besök på kyrkogården i Själevad. Först inköptes penséer och så gjorde vi fint vid Göstas grav.
Jag tror att kyrkan och kyrkogården i Själevad är bland de vackraste jag sett. Nära vattnet, i en sluttning och med träd och buskar, promenadstigar och så min kyrka som övervakar det hela. Där gifte jag mig, där döptes Emma och där har jag tagit farväl av min mormor, av Gösta och av andra släktingar. Där tänkte jag mig att jag också skulle avsluta mina jordedagar. 
Vilovecka.
Det blir inte alltid som man tänkt sig. I måndags ringde jag för att kolla hur mycket kortison jag skulle ta inför cellgiftsbehandlingen på onsdagen. Jag kände mig förvirrad av motstridiga uppgifter i och med att jag ju faktiskt går på nedtrappning efter strålningsveckan. Klara besked hade jag, trodde jag, när jag infann mig på dagvården i morse efter en lyckad busstur. Med matsäck och allt. Och så blev det inget. Plötsligt funderade dr Kjell ut att detta var min vilovecka i behandlingscykeln. Jaha. Ja, det är ju bara att acceptera. Jag ifrågasatte det såklart, att man sagt mig annat först, men vad hjälper det?
Prover skulle tas i alla fall, för nästa veckas dropp, tänkte man sig, men si det gick inte alls. Venporten vägrade att samarbeta och det är förvisso inte första gången. Nu skickade man ner mig att röntga och kolla den och man "misstänkte en typ av avlagringar" i den, som kan uppstå, populärt kallat sjögräs. Det kan åtgärdas, men i mitt fall var det inte så mycket och dessutom tycktes porten fungera bättre efter en tur till röntgenavdelningen. Skrämselhicka kanske?
Jaja, vilovecka alltså! Vad härligt! Vad ska jag då hitta på, när jag oplanerat fått semester och allt?
Känd från TV.
Är det ödets ironi? Lagen om Alltings djävlighet? Eller bara svar på tal när man klagat för mycket?
För när jag och Sara gick där i godan ro på stan igår, dök plötsligt upp en man jag kände igen. Inte så att jag känner honom. Det var något välbekant över hans utseende bara. Känd från TV.
Hans vän hade en filmkamera i högsta hugg och själv hade han en stor och bullig mikrofon i handen med texten Svt. Målmedvetet styrde de kosan raka vägen mot mig och dottern som gick på trottaren fram.
TV.
MittNytt förvisso.
Men.
TV.
Jag menar. En dag när man är som mest osäker på sitt utseende, känner sig ful och förändrad, ja det är väl då man ska vara med på TV inför, hur många? Eller? Det föll mig aldrig in att avböja, när han började prata och fråga om ett ämne av lokalt intresse. När jag sa att jag egentligen inte var insatt fortsatte han ändå. Båda verkade aningen stressade och forcerade och de var inte intresserade av mina vaga försök att förklara att jag inte hade så mycket att säga.
Så. Jadå.
TV.
För när jag och Sara gick där i godan ro på stan igår, dök plötsligt upp en man jag kände igen. Inte så att jag känner honom. Det var något välbekant över hans utseende bara. Känd från TV.
Hans vän hade en filmkamera i högsta hugg och själv hade han en stor och bullig mikrofon i handen med texten Svt. Målmedvetet styrde de kosan raka vägen mot mig och dottern som gick på trottaren fram.
TV.
MittNytt förvisso.
Men.
TV.
Jag menar. En dag när man är som mest osäker på sitt utseende, känner sig ful och förändrad, ja det är väl då man ska vara med på TV inför, hur många? Eller? Det föll mig aldrig in att avböja, när han började prata och fråga om ett ämne av lokalt intresse. När jag sa att jag egentligen inte var insatt fortsatte han ändå. Båda verkade aningen stressade och forcerade och de var inte intresserade av mina vaga försök att förklara att jag inte hade så mycket att säga.
Så. Jadå.
TV.
Jag är olik mig.
Jag känner inte igen mig själv. Mitt utseende är så förändrat. Jaja, det var väl inte alla dagar jag var nöjd med nunan tidigare heller, men nu är det inte kul. Jag är kortisonsvullen, finnig och rödbrusig, skallig såklart, ögonbrynen har tunnats ur medan benen är håriga ... jag ser inte ut som tidigare och känner mig inte som jag. Jag har åldrats massor, ser härjad och sjuk ut (jotack, jag vet att jag ÄR sjuk). Det här borde ju inte vara det jobbigaste i allt elände, men det lägger definitivt sten på börda.
Ungefär så här kan jag se ut, där jag står och spanar efter bussar eller kanske i förhoppning om en förbipasserande vän i bil som ger mig skjuts till affär, hem eller på andra äventyr. Så, var uppmärksam, det kan vara jag även om jag är olik mig.
Och här sitter jag i solen på uteplatsen och tycker nog att det är ganska skönt ändå. Jag njuter av det lilla och försöker att inte tänka alltför mycket på sådant som egentligen inte spelar någon roll. Det lyckas inte alltid, men då får jag väl försöka igen då.
Ungefär så här kan jag se ut, där jag står och spanar efter bussar eller kanske i förhoppning om en förbipasserande vän i bil som ger mig skjuts till affär, hem eller på andra äventyr. Så, var uppmärksam, det kan vara jag även om jag är olik mig.
Och här sitter jag i solen på uteplatsen och tycker nog att det är ganska skönt ändå. Jag njuter av det lilla och försöker att inte tänka alltför mycket på sådant som egentligen inte spelar någon roll. Det lyckas inte alltid, men då får jag väl försöka igen då.
Gula små tomater.
Jag och Sara åkte in till stan. Har man nya bruna skor måste man ju ha en ny väska som matchar, eller hur? Denna fick jag för bara 130 spänn.
Ha! Konstigt nog ser den ut som en ansikte med både ögon, näsa och glad mun.
Och så den här då. 30 kr på HM. Ett kap.
Jag brukar ha en perlargon på bordet ute. Den här har väl en vacker färg? Eftersom man sålde 3 för 100 kr köpte jag flera. Kanske är det någon god vän som kommer att få en att ta med hem.
Söta, gula tomater, 50 - 100 st, utlovades på Blomsterhörnan. Det återstår att se. En rejäl kruka, god jord och något att binda upp den på och så är det bara vädergudarnas välvilja som fattas. Den har man ju inte sett så mycket av, men det hinns med. Det är hopp om livet när man planerar och planterar. Och så roligt det är sedan.
Ha! Konstigt nog ser den ut som en ansikte med både ögon, näsa och glad mun.
Och så den här då. 30 kr på HM. Ett kap.
Jag brukar ha en perlargon på bordet ute. Den här har väl en vacker färg? Eftersom man sålde 3 för 100 kr köpte jag flera. Kanske är det någon god vän som kommer att få en att ta med hem.
Söta, gula tomater, 50 - 100 st, utlovades på Blomsterhörnan. Det återstår att se. En rejäl kruka, god jord och något att binda upp den på och så är det bara vädergudarnas välvilja som fattas. Den har man ju inte sett så mycket av, men det hinns med. Det är hopp om livet när man planerar och planterar. Och så roligt det är sedan.
Nåja.
Jag var nog en skön syn igår på eftermiddagen. Rastlösheten trängde sig på, och nyfikenheten, på hur det skulle funka att ta bussen och handla, bara en bit bort här i Gullänget. Ja, du hör. Lite bortskämd med att ha bil är jag allt. Det var när jag gjort mina inköp, och skulle tillbaka till busshållplatsen för att åka hem, som det märktes hur orutinerad jag är. Plötsligt uppenbarade sig en buss på avstånd, och jag fann mig springande i motlut, i motvind och med en matkasse i ena handen. Det gick inte så himla bra, kan jag meddela. Flåsande och flaxande insåg jag att det var helt fel buss och jag förstod också att jag inte skulle ha hunnit, OM det hade varit rätt. Tack och lov fick jag några minuter på hållplatsens bänk för att samla mig, få hjärtat att slå normalt och för att att få andningen att sakta ner, innan jag klev på för hemresan.
Nåja, det gick ju.
Nåja, det gick ju.
Tvätta fönster?
Jag visste ju om det, så det var ingen överraskning precis, men jag blev inte mindre glad för det. När jag kom hem från Umeå i fredags hade jag renputsade fönster i hela lägenheten. Toppen va!? Och det var supersnälla och omtänksamma Jeas förtjänst. Hon gick och vann en utlottning av detsamma och inte tänkte hon på sig själv då inte. Nä nä. Hon gav mig vinsten istället. Så det var bara för mig att ringa och boka tid med en lokal fönsterputsarfirma och så kom riktiga proffs och snyggade till de vinterfläckiga och kattnossmetiga fönstren. Aah! Sånt är skönt att finna. Hon är en god vän, Jea. Vad gör man utan såna?
Tvättstugan, och vad man inte bör göra där.
Tadaa!
Innan jag ens ätit frukost eller fått på mig håret eller ens kläderna ordentligt, inledde jag måndagsmorgonen med mitt första officiella uppdrag som medlem i hyresgästföreningens arbetsgrupp. Någon hade höjt blicken, sett mitt namn på anslagstavlan i trappuppgången och ringde på.
- Kom får du se, sa den upprörda kvinnan, kom och titta hur det ser ut i tvättstugan!
Tillsammans gick vi en trappa ner för att se den värsta oreda jag sett åtminstone sedan jag flyttade in i oktober. Och värre än jag faktiskt sett under de många år jag använt gemensam tvättstuga. Det var så kladdigt, skräpigt och stökigt och med kvarlämnad tvätt sedan lång tid, att jag gissar att små barn varit inblandade. Eller onyktra. Eller vandaler. Det var helt klart något att uppmärksamma för arbetsgruppen. Herregud, jag tvättade ju på lördag kväll och städade efter mig. Detta har hänt under söndagen. Hm.
Jag kan bara notera eländet, just nu, och lämna den förtvivlade kvinnan att städa hjälpligt själv så hon kunde börja tvätta sin egen byk. Bedrövligt är bara förnamnet!
arkivbild
Innan jag ens ätit frukost eller fått på mig håret eller ens kläderna ordentligt, inledde jag måndagsmorgonen med mitt första officiella uppdrag som medlem i hyresgästföreningens arbetsgrupp. Någon hade höjt blicken, sett mitt namn på anslagstavlan i trappuppgången och ringde på.
- Kom får du se, sa den upprörda kvinnan, kom och titta hur det ser ut i tvättstugan!
Tillsammans gick vi en trappa ner för att se den värsta oreda jag sett åtminstone sedan jag flyttade in i oktober. Och värre än jag faktiskt sett under de många år jag använt gemensam tvättstuga. Det var så kladdigt, skräpigt och stökigt och med kvarlämnad tvätt sedan lång tid, att jag gissar att små barn varit inblandade. Eller onyktra. Eller vandaler. Det var helt klart något att uppmärksamma för arbetsgruppen. Herregud, jag tvättade ju på lördag kväll och städade efter mig. Detta har hänt under söndagen. Hm.
Jag kan bara notera eländet, just nu, och lämna den förtvivlade kvinnan att städa hjälpligt själv så hon kunde börja tvätta sin egen byk. Bedrövligt är bara förnamnet!
arkivbild
Kitty är tillbaka.
Kitty är hemma igen! Plötsligt satt hon bara där, på staketet till uteplatsen, och tittade in. Jag tyckte nog att svansen såg lite rufsig ut, som om den tappat päls på några ställen, men jag är osäker. Det behöver inte vara så. Jag släppte in henne, såklart, och kollade om hon verkade OK och sedan ville hon äta. Direkt efteråt ville hon ut igen! Skulle inte tro det va? Men hon jamade och hade sig en stund och jag blev stött och tänkte att jaha var det så mycket bättre där du varit va? Så avslöjade hon varför. Hon behövde göra både 1:an och 2:an och det var ju märkligt, tänkte jag då. Hon har alltså inte varit utomhus utan inne där hon inte kunnat gå på toaletten. Tänk om man ändå kunde få veta var hon varit.
Kvällen blev lugn och avslappnad för mig. Jag ägnade mig åt att äta äta och äta och se på TV. Katterna sov.
Kvällen blev lugn och avslappnad för mig. Jag ägnade mig åt att äta äta och äta och se på TV. Katterna sov.
Kortison och bortsprungen katt.
Mindre kul:
Kitty kom aldrig hem igår. Hon spatserade iväg i blåsten på förmiddagen och har fortfarande inte kommit hem. Det har bara hänt en enda gång tidigare att hon inte tillbringat natten hemma och det här känns inte alls bra. Orolig. Även om jag egentligen inte orkade gick jag i flera timmar i bostadsområdet och lockade och sökte henne tills sent igår kväll. Idag har Sara och Christer anslutit sig till drevet och vi gick med kattgodis och ropade och letade utan resultat. Jag tänker mig att hon tagit skydd från blåsten, som hon ogillar, i något skjul eller garage, och att hon sedan inte lyckats ta sig ut. Hoppas att samma skjulägare öppnar dörrarna idag för städning av tomten eller så. Hoppas, hoppas.
Grannpojken firar födelsedag idag. Säkert kul för honom. Tveksamt dock för mig, eftersom han och brorsan fått var sin visselpipa, typ domarblås, att leka med. Och det gör de. Oavbrutet. Han har också fått stora glaskulor alternativt dankar, jag ser inte så väl, och dessa slänger de nerför rutschkanan så det låter som åskoväder. När de inte blåser i piporna. Inte konstigt att katter går hemifrån ...
Matlusten är helgalen. Kortisonet ger mig sug på något att äta hela tiden. Jag försöker att bara äta mat och inte så mycket snask, men allt går ner, om man säger så. Det är tur att jag har en ganska snabb och kort nedtrappning av pillren och att det snart är klart. Annars är jag trött efter en natt i soffan på helspänn och där jag med jämna mellanrum gått fram till balkongdörren för att se efter Kitty i mörkret. Mår ganska bra i övrigt. Och tvättade, det gjorde jag igår kväll medan jag sökte katten. Alltid något.
Hem sköna hem!
Fredagskvällen tillbringade jag i soffan i någon slags medvetslöshet. Nej nej, ingen fara! Jag var bara så fruktansvärt trött att jag inte kunde hålla mig vaken tillräckligt länge för att kliva upp och lägga mig. Jag kunde inte hålla ögonen öppna. TVn gick för sig själv där i bakgrunden och själv sov jag som en gris. Skönt!
Vid 1-tiden masade jag mig i alla över till sängen och sov gott hela natten. Tarzan tätt intill. Han har nog saknat vår rutin att sova tillsammans, vilket vi ju gjort i stort sett varje natt de senaste elva åren.
Jag vaknade i morse före klockan tio och var hungrig. Det går fort att vänja sig vid att ha alla måltider lätt tillgängliga och framdukade i en restaurang. Det är slut på det nu för den här gången. Lika bra det. Dagen rullar på utan att jag gör något särskilt. Tvättkorgen svämmar över, men det får vänta. Orkar inte. Huvudet är tungt liksom, men inte direkt huvudvärk och jag är skakis. Lika bra att lyssna på kroppen och vila idag också.
Vid 1-tiden masade jag mig i alla över till sängen och sov gott hela natten. Tarzan tätt intill. Han har nog saknat vår rutin att sova tillsammans, vilket vi ju gjort i stort sett varje natt de senaste elva åren.
Jag vaknade i morse före klockan tio och var hungrig. Det går fort att vänja sig vid att ha alla måltider lätt tillgängliga och framdukade i en restaurang. Det är slut på det nu för den här gången. Lika bra det. Dagen rullar på utan att jag gör något särskilt. Tvättkorgen svämmar över, men det får vänta. Orkar inte. Huvudet är tungt liksom, men inte direkt huvudvärk och jag är skakis. Lika bra att lyssna på kroppen och vila idag också.
Strålning nr 5, och så där.
Eftersom jag liksom fått det ur systemet, mina klagomål och det där, hade jag inte tänkt mera på vad som hänt eller på den där Ulrica. Jag är inte ute efter att hon ska få repressalier eller anmärkningar utan jag kände att Åke, som lyssnade på mig, kommer att göra och säga det som behövs.
När jag jag kom till strålningen i morse märkte jag att snacket gått. Både Ulrica och Inger daltade med mig och Ulrica bad om ursäkt för vad som hänt. Jaja, tänkte jag, men har hon lärt sig något? Hon behandlade mig som ett barn och duttade och hade sig och lade sin arm om mig och föste mig framåt som om jag inte kunde gå själv. Äsch! Nu är det över (för den här gången) och jag orkar inte bry mig mera. Men jag kommer inte att låta det upprepas, det kan du skriva upp!
Jag tog 11.03-tåget hem och det var en skön syn när Sara mötte mig på Norra station i Ö-vik. Vi handlade helgmat och jag köpte och åt en hamburgare som jag längtat efter ett tag. Hemma väntade sedan några katter som saknat mig. Det märktes.
Nu väntar en lugn fredagskväll och jag sov bort min huvudvärk i soffan medan Sara och Tarzan satt vid mina fötter. Skönt att komma hem!!!
När jag jag kom till strålningen i morse märkte jag att snacket gått. Både Ulrica och Inger daltade med mig och Ulrica bad om ursäkt för vad som hänt. Jaja, tänkte jag, men har hon lärt sig något? Hon behandlade mig som ett barn och duttade och hade sig och lade sin arm om mig och föste mig framåt som om jag inte kunde gå själv. Äsch! Nu är det över (för den här gången) och jag orkar inte bry mig mera. Men jag kommer inte att låta det upprepas, det kan du skriva upp!
Jag tog 11.03-tåget hem och det var en skön syn när Sara mötte mig på Norra station i Ö-vik. Vi handlade helgmat och jag köpte och åt en hamburgare som jag längtat efter ett tag. Hemma väntade sedan några katter som saknat mig. Det märktes.
Nu väntar en lugn fredagskväll och jag sov bort min huvudvärk i soffan medan Sara och Tarzan satt vid mina fötter. Skönt att komma hem!!!
Hjärnspöken?
Usch! Hur går sånt där till egentligen? Samma joniska lukt som uppstår när man strålas, kommer smygande och irriterar (via mina näsborrar eller är det genom skallens vindlingar?) när jag minst anar det, när jag ligger där och ser på TV. Kan någon förklara det för mig?
Inte så konstigt att man fasar för hur hjärnan påverkas av detta ...
Inte så konstigt att man fasar för hur hjärnan påverkas av detta ...
Strålning nr 4, och allt det andra.
Så här var det.
Jag satt på hotellrummet och pratade i telefon med goa Jea, som undrade hur jag hade det och vad jag gjorde, när jag plötsligt blev mycket illamående. Fick avsluta samtalet snabbt och krama toalettstolen. Utan resultat. Det gav med sig rätt fort, men jag beslutade att skippa den tidigare så efterlängtade lunchen. Stekt strömming med mos. Har ju sett veckomenyn sedan jag kom i måndags och hade liksom ... ja, det var väl förresten mindre viktigt.
I alla fall. Så var det dags för strålning igen. Utan lunch i magen. Jag var fortfarande lite illamående och aningen svettig, så jag vände mig till personalmänniskan Ulrica, som varit med när jag strålats under veckan. Jag känner inte förtroende för henne. Icke. Och inte blev det bättre. Jag förklarade hur jag mådde och undrade om hon kunde hjälpa mig med några tabletter mot illamående då jag inte fått med mig några hemifrån. En spypåse skulle också vara bra, sa jag. Hon lyssnade inte ens färdigt utan visade mig ryggen och gick. Jag ropade efter henne att jag inte pratat klart, men hon bara vaggade vidare. Ville förklara att jag kände mig osäker inför att spännas fast i britsen i den där masken när jag mått så illa, men ...
Hon kom tillbaka med en karta primperan, en nypa pappersservett och en minimugg med vatten. Och så klämde hon ut en ynka tablett i min handflata. "Ja, det är ju en dag i morgon också, påminde jag, och jag ska ju åka tåg hem så om jag kunde få några till ... " Varpå hon pressade fram ETT piller till. "Jaha, suckade jag och trodde knappt mina ögon, kanske jag kan få hela kartan du håller i ...?" (= kanske tio stycken) Och så gick hon igen, utan att svara. Jamen, vad är detta?
Och så vällde illamåendet upp igen. Jag hann bara svälja pillret med en klunk vatten. Jag sprang iväg mot närmaste toalett. Upptaget. Jag sprang till nästa närmaste och där spydde jag upp frukost och allt i en rasande fart. Det kändes bra, även om jag kände mig rejält ynklig.
Tillbaka i väntrummet igen var det ingen som undrade var jag varit eller hur jag mådde. Jag kände mig väldigt ensam och osedd. Så kom Ulrica och meddelade att det var min tur. Jag berättade att jag kräkts och att tabletten kommit upp och att jag oroade mig för att spännas fast och att jag såklart önskade att man skulle skynda på. Gensvaret var minimalt, och jag fjättrades motvilligt vid britsen. Då, när jag ligger där och räknar sekunderna, med den stela masken tätt tätt om ansikten så jag inte ens kan prata eller öppna munnen ordentligt, börjar Ulrica att prata om att jag skulle fundera på om jag ville träffa en läkare för att få hjälp efter behandlingen. "Men herregud, låt oss nu får just detta överstökat först, bad jag flera gånger med gråt i rösten. En sak i taget, tack".
Strålningen sattes igång. Jag genomlevde det utan att spy i masken och väntade på att knäppas loss. Då får man inte loss skruvarna till masken utan strular och grejar och håller på. Jag får vänta ännu längre än tidigare och redskapet de använder om det kärvar, låg inte på plats utan fick eftersökas. Tänk om jag spytt! Jag skulle ju ha kvävts där jag låg! Panik!
När jag äntligen stod med fötterna på golvet och kunde andas ut, meddelade man att jag skulle få träffa en läkare direkt. Skönt! En ung och trevlig dr Ylva ändrade på kortisondosen och skrev ut primperan. Jag berättade om vad jag upplevt, men hon bara hänvisade till en chef och till formella klagovägar. Det nöjde jag mig inte med. Jag gick tillbaka till strålavdelningen och fick prata med Åke, som jobbar med samma strålkanon. Han lyssnade, var förstående och i sin vishet skulle han försöka hjälpa (framförallt) Ulrica med bättre patientbemötande. Det visade sig att hon var hörselskadad och det förklarar ju en del, men ursäktar inget ändå. Det var en jobbig upplevelse och jag hoppas att ingen behöver vara med om samma sak.
Efteråt mådde jag bättre, tog mig tillbaka till hotellet och vilade. Lugnast så. Strömmingen får jag väl njuta av någon annan gång. Nu ser jag fram emot middagen. Ugnsomelett. Man måste gå vidare ...
Jag satt på hotellrummet och pratade i telefon med goa Jea, som undrade hur jag hade det och vad jag gjorde, när jag plötsligt blev mycket illamående. Fick avsluta samtalet snabbt och krama toalettstolen. Utan resultat. Det gav med sig rätt fort, men jag beslutade att skippa den tidigare så efterlängtade lunchen. Stekt strömming med mos. Har ju sett veckomenyn sedan jag kom i måndags och hade liksom ... ja, det var väl förresten mindre viktigt.
I alla fall. Så var det dags för strålning igen. Utan lunch i magen. Jag var fortfarande lite illamående och aningen svettig, så jag vände mig till personalmänniskan Ulrica, som varit med när jag strålats under veckan. Jag känner inte förtroende för henne. Icke. Och inte blev det bättre. Jag förklarade hur jag mådde och undrade om hon kunde hjälpa mig med några tabletter mot illamående då jag inte fått med mig några hemifrån. En spypåse skulle också vara bra, sa jag. Hon lyssnade inte ens färdigt utan visade mig ryggen och gick. Jag ropade efter henne att jag inte pratat klart, men hon bara vaggade vidare. Ville förklara att jag kände mig osäker inför att spännas fast i britsen i den där masken när jag mått så illa, men ...
Hon kom tillbaka med en karta primperan, en nypa pappersservett och en minimugg med vatten. Och så klämde hon ut en ynka tablett i min handflata. "Ja, det är ju en dag i morgon också, påminde jag, och jag ska ju åka tåg hem så om jag kunde få några till ... " Varpå hon pressade fram ETT piller till. "Jaha, suckade jag och trodde knappt mina ögon, kanske jag kan få hela kartan du håller i ...?" (= kanske tio stycken) Och så gick hon igen, utan att svara. Jamen, vad är detta?
Och så vällde illamåendet upp igen. Jag hann bara svälja pillret med en klunk vatten. Jag sprang iväg mot närmaste toalett. Upptaget. Jag sprang till nästa närmaste och där spydde jag upp frukost och allt i en rasande fart. Det kändes bra, även om jag kände mig rejält ynklig.
Tillbaka i väntrummet igen var det ingen som undrade var jag varit eller hur jag mådde. Jag kände mig väldigt ensam och osedd. Så kom Ulrica och meddelade att det var min tur. Jag berättade att jag kräkts och att tabletten kommit upp och att jag oroade mig för att spännas fast och att jag såklart önskade att man skulle skynda på. Gensvaret var minimalt, och jag fjättrades motvilligt vid britsen. Då, när jag ligger där och räknar sekunderna, med den stela masken tätt tätt om ansikten så jag inte ens kan prata eller öppna munnen ordentligt, börjar Ulrica att prata om att jag skulle fundera på om jag ville träffa en läkare för att få hjälp efter behandlingen. "Men herregud, låt oss nu får just detta överstökat först, bad jag flera gånger med gråt i rösten. En sak i taget, tack".
Strålningen sattes igång. Jag genomlevde det utan att spy i masken och väntade på att knäppas loss. Då får man inte loss skruvarna till masken utan strular och grejar och håller på. Jag får vänta ännu längre än tidigare och redskapet de använder om det kärvar, låg inte på plats utan fick eftersökas. Tänk om jag spytt! Jag skulle ju ha kvävts där jag låg! Panik!
När jag äntligen stod med fötterna på golvet och kunde andas ut, meddelade man att jag skulle få träffa en läkare direkt. Skönt! En ung och trevlig dr Ylva ändrade på kortisondosen och skrev ut primperan. Jag berättade om vad jag upplevt, men hon bara hänvisade till en chef och till formella klagovägar. Det nöjde jag mig inte med. Jag gick tillbaka till strålavdelningen och fick prata med Åke, som jobbar med samma strålkanon. Han lyssnade, var förstående och i sin vishet skulle han försöka hjälpa (framförallt) Ulrica med bättre patientbemötande. Det visade sig att hon var hörselskadad och det förklarar ju en del, men ursäktar inget ändå. Det var en jobbig upplevelse och jag hoppas att ingen behöver vara med om samma sak.
Efteråt mådde jag bättre, tog mig tillbaka till hotellet och vilade. Lugnast så. Strömmingen får jag väl njuta av någon annan gång. Nu ser jag fram emot middagen. Ugnsomelett. Man måste gå vidare ...
Bilder.
Några bilder först, sedan en jobbig upplevelse i nästa inlägg.
Gympapåsen. Som i storlek är mindre än en traditionell sådan. Ca 20 x 25 cm skulle jag tro.
Utsikten från mitt rum på sjätte våningen.
Min luftiga garderob.
Den outnyttjade hårfönen ...
Fåtöljen får arbeta. Man kan ju inte ligga i sängen HELA dygnet.
Och så till slut mitt medicinförråd, som vidgats under min tid i Umeå. Trodde jag hade packat med mig det jag behövde hemifrån, men så var det inte.
Gympapåsen. Som i storlek är mindre än en traditionell sådan. Ca 20 x 25 cm skulle jag tro.
Utsikten från mitt rum på sjätte våningen.
Min luftiga garderob.
Den outnyttjade hårfönen ...
Fåtöljen får arbeta. Man kan ju inte ligga i sängen HELA dygnet.
Och så till slut mitt medicinförråd, som vidgats under min tid i Umeå. Trodde jag hade packat med mig det jag behövde hemifrån, men så var det inte.
Strålning nr 3, etc.
Morgonens strålning liknade de andra. Efteråt kände jag mig yr och lite illamående och skulle väl ha gått till sängs för att sova bort det, men jag valde den kreativa stämningen hos tjejerna på terapin istället. Man småpratar om allt och inget och det skingrar tankarna på ett skönt sätt med människor man inte känner och som man antagligen aldrig kommer att träffa igen. Jag blev häftigt förälskad i ett snyggt svart-vitt tyg och sydde en gymnastikpåseliknande sak efter ett mönster som bara finns i min skalle. Inget avancerat Jag tänkte mig att ha den för att hålla ordning på småsaker i resväskan eller så och blev mycket nöjd.
Vädret har grånat idag och det är kallare och blåsigt. Det lockar inte med promenader alls och jag håller mig på hotellet och sysslar med det vanliga. Vila, TV-tittande och mat. Håhåjaja.
Vädret har grånat idag och det är kallare och blåsigt. Det lockar inte med promenader alls och jag håller mig på hotellet och sysslar med det vanliga. Vila, TV-tittande och mat. Håhåjaja.
Onsdag.
Jag gick inte ens ner och åt middag på tisdagseftermiddagen. Var inte hungrig och kände inte för att lämna sängen och TVn. Less. Vilken tur att det är en kort behandlingsperiod jag har framför mig. Jag längtar hem. Pratade med Sara hemma, katt- och lägenhetsvakten, och fick höra att Tarzan varit iväg och fått öronen skadade i något litet bråk. Han passar då på när man vänder ryggen till, den gamle mannen! Han ska få höra ett och annat när jag kommer hem på fredag.
Nästa strålbehandling, nr 3, redan kl 9 på onsdagsmorgonen. Det blir tidig frukost och sedan iväg. Den hoppar jag inte över. Helt klart dagens bästa och viktigaste måltid. Blir det regnigt som meterologerna sagt, pinnar jag iväg genom sjukhuskulvertarna istället för utomhus, för att ta mig till strålkanonen och de söta sköterskorna.
Nästa strålbehandling, nr 3, redan kl 9 på onsdagsmorgonen. Det blir tidig frukost och sedan iväg. Den hoppar jag inte över. Helt klart dagens bästa och viktigaste måltid. Blir det regnigt som meterologerna sagt, pinnar jag iväg genom sjukhuskulvertarna istället för utomhus, för att ta mig till strålkanonen och de söta sköterskorna.
Cliffhangern ...
Är det någon som minns att jag lämnade er hängande angående något? Något som förvisso är viktigt för mig och kanske, eller alldeles säkert, mindre angelägen för dig? Men, ändå. Så här är det. Jag träffade ju inte dr Nisse i samband med inskrivningen i Umeå, utan istället en förträfflig dr Lindh. Det är bara det att jag känner Nisse, litar på honom och ville höra vad han tycker om saken. Också. Så jag smsade den gode dr Nisse och trots att han befann sig i Borås på jobb, ringde han upp mig och ville prata. Han är bra, Nisse!
Det handlar om hjärnmetastaser och bilkörning. Det är slut med det nu. Bilkörning alltså. Hur det nu ska gå. Kombinationen är olycklig, som du förstår, även om jag inte visat tecken på problem från hjärnan. Inga kramper, inga svimningar, inget sånt. Men tänk om det skulle hända en olycka. Ja, du vet. Ingen bilkörning. Får planera annorlunda nu. Lägga upp ett system, ett schema och fördela skjutsningar mellan andra chaufförer. Måste ju på fortsatta behandlingar hemma också, och handla mat, och kanske åka in till stan bara för att jag vill. Det får ordna sig på något sätt. Ett tag.
Dr Nisse och jag ska utvärdera läget om några månader. Strålning har bra effekt även på träskallar som mina. Vi får se. Jag får vänja mig vid detta också. Suck.
Ja, det var allt om det. Det var bara det jag skulle säga.
Det handlar om hjärnmetastaser och bilkörning. Det är slut med det nu. Bilkörning alltså. Hur det nu ska gå. Kombinationen är olycklig, som du förstår, även om jag inte visat tecken på problem från hjärnan. Inga kramper, inga svimningar, inget sånt. Men tänk om det skulle hända en olycka. Ja, du vet. Ingen bilkörning. Får planera annorlunda nu. Lägga upp ett system, ett schema och fördela skjutsningar mellan andra chaufförer. Måste ju på fortsatta behandlingar hemma också, och handla mat, och kanske åka in till stan bara för att jag vill. Det får ordna sig på något sätt. Ett tag.
Dr Nisse och jag ska utvärdera läget om några månader. Strålning har bra effekt även på träskallar som mina. Vi får se. Jag får vänja mig vid detta också. Suck.
Ja, det var allt om det. Det var bara det jag skulle säga.
Strålning nr 2 osv.
Ja, man bliiir fruktansvärt trött av strålningsbehandling och av att äta. Efter frukost lade jag mig för att vila lite och höll nästan på att missa både lunchen och behandlingen kl 14. Nåja, jag hann, men det var nära.
Behandling nr 2 gick snabbare än nr 1, men nu är jag säker. Det är en lukt, och visst läste jag väl någonstans att det är en joniserande strålning det rör sig om. Och doften/lukten är jonisk. Och jag kunde inte låta bli att påpeka det igen, att det är en mardröm för någon med känsliga trumhinnor, någon som behandlas med min typ av smärtlindring, att det smäller till så infernaliskt alldeles intill öronen när man knäpps loss. Det måste gå att göras annorlunda. Svaret jag fick, var även denna gång i stil med "jahaaa". Tack för att ni lyssnar, personalen.
Och här är han. Maken till den söta honan som jag fotograferade utanför onkologmottagningen förra veckan. Den här killen däremot, vaggade omkring utanför patienthotellet och då förstår jag hur det kommer sig att de inte hittar varandra. Det är för långt emellan. Se så vackert hans huvud blänker!
Behandling nr 2 gick snabbare än nr 1, men nu är jag säker. Det är en lukt, och visst läste jag väl någonstans att det är en joniserande strålning det rör sig om. Och doften/lukten är jonisk. Och jag kunde inte låta bli att påpeka det igen, att det är en mardröm för någon med känsliga trumhinnor, någon som behandlas med min typ av smärtlindring, att det smäller till så infernaliskt alldeles intill öronen när man knäpps loss. Det måste gå att göras annorlunda. Svaret jag fick, var även denna gång i stil med "jahaaa". Tack för att ni lyssnar, personalen.
Och här är han. Maken till den söta honan som jag fotograferade utanför onkologmottagningen förra veckan. Den här killen däremot, vaggade omkring utanför patienthotellet och då förstår jag hur det kommer sig att de inte hittar varandra. Det är för långt emellan. Se så vackert hans huvud blänker!
Strålning nr 1 med mera.
I strålande sol begav vi oss norrut, mamma och jag. Tåget var i tid på plats i Umeå inom en timme som utlovat. Moster Annika hämtade med sig sin syster hem till sig, medan jag intog mitt hotellrum igen. Jag åt lunch och promenerade bort till strålrummen.
Nja, jag tyckte nog att de två sköterskorna var aningen opedagogiska när de tog hand om mig, på min första strålning och allt. De pratade i munnen på varandra och gav mig ingen chans att fråga något eller ens dra efter andan medan de hasplade ur sig information och häktade fast mig i britsen. En mera orolig och känslig patient hade inte heller gillat detta. Jodå, jag berättade för dem vad jag tyckte och fick ett "jahaaa" som svar. Jag kommer att stå ut med dem i fem dagar, ingen fara. Jag är tillräckligt härdad för att ta hand om mig själv.
Det lät lite, syntes ljus och luktade svagt av något som jag tycker liknar tomtebloss, att strålas. Jag kan ha inbillat mig. Det kändes inte alls.
Moster gav mig ett fint kort att ha på rummet. Den här katten påminner mig om Kitty som kattunge och jag kan inte hjälpa att jag längtar hem en aning.
Det är tufft att hinna med att äta på patienthotellet.
Och blir man inte mätt kan man komplettera med glass, smörgåsar och choklad.
Eftermiddagsfikat idag var en läcker rabarberkaka med mmmumsig vaniljvisp. Tur att jag bara ska vara här i fem dagar. Det här kan blir förädiskt för bikiniformen ...
Jag tog en titt i terapins lokaler. I träslöjdrummet satt ett halvdussin män i olika åldrar och gjorde knivar. De tyckte att jag skulle stanna hos dem och "förkvinnliga" aktiviteten, men jag drog vidare till ett rum med bara tjejer. Glas-smycken verkade mera intressant i mina ögon. Jag undrar om jag lyckas åstadkomma något att ta med hem.
Jag oroade mig innan jag åkte hemifrån för att peruken skulle få vila obekvämt när jag nu inte tagit med mig frigolithuvudet. Det var helt onödigt. Funkar!
Dag 1 av strålningen är avklarad. Trött är jag och jag har lite känningar från magen, typ magkatarr. En extra omeprazol tar hand om det. Jag kommer att sova gott, tror jag och har sovmorgon i morgon glädjande nog. Strålning nr 2 är inte förrän kl 14 så jag hinner nog med ännu ett besök på terapin också. Det ser jag fram emot.
Myror.
Då inte John Blund behagade dyka upp alls igår kväll gick jag och lade mig vid 1-tiden för att försöka somna på egen hand. Somnade gjorde jag väl, antar jag, men det känns som att jag tillbringat natten med att bara dåsa och slumra istället för att sova. Kortisonet? Oro inför strålningsveckan? Jag vet inte. Jag funkar ju också så, att om jag ska göra något som avviker från det vardagliga, får jag svårt att sova natten innan. Det handlar inte nödvändigtvis om att jag är grubblar och är orolig, jag kan ligga där med myror i kroppen i alla fall. Hur som helst tar jag med några sömntabletter på resan. Jag tänker INTE sova dåligt en hel vecka på hotell i alla fall.
Så dagen börjar tidigare än jag tänkt, klockan sex iddes jag inte försöka längre. Istället fick jag extra tid till frukost och att lägga sista handen vid packningen. Inget fel på det. Sedan iväg för att hämta mamma för att efter ett tag hoppa på tåget strax före klockan tio. Det blir bra det också.
Tåget norrut.
Packningen pågår för fullt. Varma kläder, några plagg för soligare väder. Man vet ju aldrig. Två av de nya skorna får äran att följa med. Och så mediciner och sånt.
Jag tog åt mig varningen att det är lätt att stoppa i sig godis när kortisonaptiten ökar. Lite nyttiga nötter (är energirika, jag vet, men) är goda och bra och nyttiga att plocka med på hotellrummet när jag ser på TV. Jag försöker i alla fall, men eftersom du frågar så har jag lagt med lite sötsaker i väskan också. Det är så dyrt att panikhandla i receptionen eller i centralhallen när man bara måste ha.
Nog tror jag att strålningen kommer att gå bra och utan jobbiga biverkningar, så tänker jag, men jag gillar inte att vara borta hemifrån. Nu vill jag ha det här bortgjort och komma hem igen. Några dagar bara. Sara och Christer bor hos mig och tar hand om katterna. Det känns tryggt. Så, i morgon bitti hoppar jag på tåget och åker norrut. Mamma ska med. Hon ska hälsa på en syster, så jag får sällskap på denna den första etappen av projekt strålning.
Jag tog åt mig varningen att det är lätt att stoppa i sig godis när kortisonaptiten ökar. Lite nyttiga nötter (är energirika, jag vet, men) är goda och bra och nyttiga att plocka med på hotellrummet när jag ser på TV. Jag försöker i alla fall, men eftersom du frågar så har jag lagt med lite sötsaker i väskan också. Det är så dyrt att panikhandla i receptionen eller i centralhallen när man bara måste ha.
Nog tror jag att strålningen kommer att gå bra och utan jobbiga biverkningar, så tänker jag, men jag gillar inte att vara borta hemifrån. Nu vill jag ha det här bortgjort och komma hem igen. Några dagar bara. Sara och Christer bor hos mig och tar hand om katterna. Det känns tryggt. Så, i morgon bitti hoppar jag på tåget och åker norrut. Mamma ska med. Hon ska hälsa på en syster, så jag får sällskap på denna den första etappen av projekt strålning.
Nya fotdon.
Är det ett tecken på framtidstro och hopp när man drar in till stan och köper tre par nya skor? Kanske. Dessutom var det akut och mycket nödvändigt. I samma butik och inom en halvtimme hade affär gjorts och så prutade jag en femtiolapp på grund av en felaktig söm också. Nu ska jag slänga tre par smutsiga, fula och förbrukade skor som ligger i källarförrådet och skäms. I sommar ska jag bara ha nya och fina fotdon. Det känns bra. Sara följde med som smakråd, och ... ja, jag köpte ett par till henne också.
Cocktail.
När hjärntumörerna strålas kommer de att svullna något och för att motverka det ska jag ett tag framöver äta extra kortison. Inte bara som tidigare, i samband med cellgiftsbehandlingarna alltså. Eftersom kortisonet kan reta magslemhinnan ska jag också varje dag äta omeprazol. Det är det nya. Så efter frukost är det denna cocktail jag får njuta av.
Kortison är också uppiggande och kan ge mera ork och aptit. Fantastiskt med positiva biverkningar ibland. Man kan också bli röd i framförallt ansiktet, ibland så att det blossar ordentligt. Det är mindre kul, men inte det värsta man har att stå ut med. Nej då, det finns värre ...
Kortison är också uppiggande och kan ge mera ork och aptit. Fantastiskt med positiva biverkningar ibland. Man kan också bli röd i framförallt ansiktet, ibland så att det blossar ordentligt. Det är mindre kul, men inte det värsta man har att stå ut med. Nej då, det finns värre ...
Så länge jag förmår.
Tro inte att jag bagatelliserar min sjukdom. Eller förlöjligar eller hånar min egen eller andras kamp för livet. Tro inte det. Jag uppfattar inte mig själv som märkvärdig för att jag ibland vågar och orkar le när andra skriker och gråter av smärta och sorg i samma stund. Jag är smärtsamt medveten om min situation och mina taskiga odds. Och andras. Vet att andra just nu befinner sig i samma jobbiga sits. Och värre. Många gånger värre. Utan att dra på smilbandet det minsta.
Jag vet att orken tryter vissa timmar-dagar-veckor-långa tider, för alla, men också att det är livgivande att kunna skratta mitt i gråten emellanåt. För vad ska man annars göra?
Titta igen på mitt förra inlägg.
Vad har jag egentligen att glädjas åt? Min finniga och kala skalle? Tortyrmasken som ska bli min nära (?) vän under strålningstillfällena? Min ovissa framtid? Nej, de sakerna är kanske inte så upplyftande. Men de andra sakerna då? Min familj, vännerna, katterna? Självklart. Glädje, stolthet, enorm bubblande kärlek. Om man inte kan ha lite roligt nu och då mitt i den förfärliga verkligheten, hur blir då vår sista tid på jorden? En skyndsam marsch mot slutstationen?
Jag vill inte gråta - även om jag gör det ibland. Jag vill inte ha mardrömmar - även om de dyker upp oanmälda ibland både om dagarna och nätterna. Jag vill inte vara rädd för det jag inte känner till - även om det är oundvikligt att hamna i dystra funderingar. Däremot vill jag definitivt känna skrattet bubbla upp ur kroppen emellanåt och buslusten smyga sig på även i de mest olämpliga tillfällena. Jag vill inte sluta mina dagar som en bitter, besviken och sorgtyngd varelse. Så länge jag förmår vill jag leva tills jag dör.
Jag vet att orken tryter vissa timmar-dagar-veckor-långa tider, för alla, men också att det är livgivande att kunna skratta mitt i gråten emellanåt. För vad ska man annars göra?
Titta igen på mitt förra inlägg.
Vad har jag egentligen att glädjas åt? Min finniga och kala skalle? Tortyrmasken som ska bli min nära (?) vän under strålningstillfällena? Min ovissa framtid? Nej, de sakerna är kanske inte så upplyftande. Men de andra sakerna då? Min familj, vännerna, katterna? Självklart. Glädje, stolthet, enorm bubblande kärlek. Om man inte kan ha lite roligt nu och då mitt i den förfärliga verkligheten, hur blir då vår sista tid på jorden? En skyndsam marsch mot slutstationen?
Jag vill inte gråta - även om jag gör det ibland. Jag vill inte ha mardrömmar - även om de dyker upp oanmälda ibland både om dagarna och nätterna. Jag vill inte vara rädd för det jag inte känner till - även om det är oundvikligt att hamna i dystra funderingar. Däremot vill jag definitivt känna skrattet bubbla upp ur kroppen emellanåt och buslusten smyga sig på även i de mest olämpliga tillfällena. Jag vill inte sluta mina dagar som en bitter, besviken och sorgtyngd varelse. Så länge jag förmår vill jag leva tills jag dör.
När lammen tystnar - på mitt sätt.
Ljusgården i väntrummet för strålning. Ett strömavbrott på torsdagen fick konsekvenser för många patienter som fick flytta sin behandling till senare på dagen.
Möbler size small. Det finns små patienter också. Eller så följer de med sin sjuke förälder.
Den här masken blöts upp och värms och formas för att passa mitt huvud och ansikte perfekt. Jag får inte röra mig det minsta när strålningen sker. Det tog inte många minuter att forma den och det var inte så läskigt. Det jobbigaste var det hårda ljudet av när jag skulle knäppas loss från britsen. Jag var helt oförberedd på det och det gick vågor i mina trumhinnor.
Markeringarna gör att strålkanonen riktas mot precis rätt ställe. Det är starka grejor det här!
Nå, vad tycker du? Är jag snyggare med eller utan mask?
Lite "När lammen tystnar" så här på fredagskvällen?
Och, ja, tjejerna på strålningen trodde nog att jag var lite skruvad. Eller att tumörerna redan skadat mitt omdöme. Själv hade jag det lite kul bara.
Möbler size small. Det finns små patienter också. Eller så följer de med sin sjuke förälder.
Den här masken blöts upp och värms och formas för att passa mitt huvud och ansikte perfekt. Jag får inte röra mig det minsta när strålningen sker. Det tog inte många minuter att forma den och det var inte så läskigt. Det jobbigaste var det hårda ljudet av när jag skulle knäppas loss från britsen. Jag var helt oförberedd på det och det gick vågor i mina trumhinnor.
Markeringarna gör att strålkanonen riktas mot precis rätt ställe. Det är starka grejor det här!
Nå, vad tycker du? Är jag snyggare med eller utan mask?
Lite "När lammen tystnar" så här på fredagskvällen?
Och, ja, tjejerna på strålningen trodde nog att jag var lite skruvad. Eller att tumörerna redan skadat mitt omdöme. Själv hade jag det lite kul bara.
Plats för fordon?
Umeåborna har ingen respekt för sina egna skyltar ...
Kvällen och morgonen.
Kvällen på patienthotellet var lugn. Jag sov och hade TVn på tyst i bakgrunden tills jag lade mig "på riktigt" vid 22-tiden. Sängen var så himla skön! Jag vaknade till några gånger under natten, precis som hemma, och gladdes varje gång åt att det var långt kvar tills det var dags att kliva upp.
Jag såg till att ha gott om tid till frukostätning i morse. Man måste ju testa allt! Hälsofil med olika slags flingor och frukter, proviva, kokt ägg, flera mackor, en tallrik med skinka och ost och praprika, keso med ananas, en kopp te. Var det allt? Det var mumsigt och jag åt med god aptit. Då jag inte visste hur det skulle bli med lunchen, gjorde jag en extra smörgås och tog med mig.
Jag såg till att ha gott om tid till frukostätning i morse. Man måste ju testa allt! Hälsofil med olika slags flingor och frukter, proviva, kokt ägg, flera mackor, en tallrik med skinka och ost och praprika, keso med ananas, en kopp te. Var det allt? Det var mumsigt och jag åt med god aptit. Då jag inte visste hur det skulle bli med lunchen, gjorde jag en extra smörgås och tog med mig.
Andlös i Umeå.
Nu är jag framme och välbehållen i Umeå. Körningen gick bra, tidvis såg jag inte en enda bil varken i backspegeln eller framför mig. Skönt. Provtagning först och läkarbesök sedan med nya bekantskapen dr Margareta Lindh. Gissar att dr Nisse var fullbokad. Det har ju gått rätt snabbt på slutet här ... Mycket trevlig och förtroendegivande kvinna var det i alla fall. Vi pratade bland annat om vad som väntade när det gäller strålningen och hon skrev ut kortison och omeprazol som jag ska äta ett tag framöver mot svullnaden i hjärnan som kommer att uppstå. Hon sa att hon tyckte att jag verkade stark och lugn inför min situation och det får jag väl hålla med om. Tror jag. Det är inte lätt att helt och hållet ta till sig det faktum att jag blivit sämre så snabbt och att läget är allvarligare än på länge. Doktorn var ändå hoppfull angående att behandlingarna nu ska göra nytta och det är också positivt att cancern reagerar så bra på Herceptin. Hon kunde också berätta att Hb gått upp till 113 och att övriga prover också var bra. Vi pratade om en del annat också, som jag vill fundera mera på innan jag skriver om det här. Cliffhanger ...
Jag möttes av en oväntad syn när jag kom ut från onkologibyggnaden. Det var en näpen gräsandshona som förirrat sig från den intilliggande dammen och hon stod nu alldeles utanför ingången. Hon verkade fundera på att ta sig in i värmen från de aningen kylslagna vårvindarna. Helt orädd var hon för både bilar och människor. Pratsam var hon också men hon hörde inte alls på det örat att hon borde återvända hem till mera andvänliga miljöer. Hon vaggade fortfarande omkring utanför huset när jag åkte iväg. Bilder finns självklart. Jag laddar upp dem på fredag kväll när jag är hemma igen, så titta in på samma ställe då, om du är nyfiken på mitt fågelmöte i Umeå.
Jag installerade mig på mitt rum på sjätte våningen på trevliga hotell Björken och gick sedan ner och åt lunch. Efter det var det skönt att räta ut ryggen i sängen på rummet och vila en stund. Det här är bara början, och ändå är jag redigt trött.
Jag möttes av en oväntad syn när jag kom ut från onkologibyggnaden. Det var en näpen gräsandshona som förirrat sig från den intilliggande dammen och hon stod nu alldeles utanför ingången. Hon verkade fundera på att ta sig in i värmen från de aningen kylslagna vårvindarna. Helt orädd var hon för både bilar och människor. Pratsam var hon också men hon hörde inte alls på det örat att hon borde återvända hem till mera andvänliga miljöer. Hon vaggade fortfarande omkring utanför huset när jag åkte iväg. Bilder finns självklart. Jag laddar upp dem på fredag kväll när jag är hemma igen, så titta in på samma ställe då, om du är nyfiken på mitt fågelmöte i Umeå.
Jag installerade mig på mitt rum på sjätte våningen på trevliga hotell Björken och gick sedan ner och åt lunch. Efter det var det skönt att räta ut ryggen i sängen på rummet och vila en stund. Det här är bara början, och ändå är jag redigt trött.
Taxol nr 4.
Jag hade satt mobilens larm på klockan 7 för att hinna få i mig premedicineringen - kortisonet, enligt instruktionerna jag fått. Minst två timmar före besöket på dagvården hade Christina präntat på den lilla tablettpåsen. Muntligt sa hon att de 16 små pillren skulle upplösas i ett glas vatten och sedan drickas. Efteråt skulle jag också skölja munnen för att få bort den beläggning som ger svamp om jag har otur. "Ett glas vatten" var väl en dålig beskrivning. Det var tur att jag kände mig tvekande till mängden och valde att googla på det och söka information. Det räcker att lösa upp dem i en liten liten mängd vatten. En matsked eller så. Det smakar inte gott alls så det räcker med en munfull och att sedan försöka spola bort smaken med en stort glas vatten och sedan tandborstning.
Väl på plats på dagvården gick allt idag som det skulle. Jag slapp allergireaktion på taxolet och det var en stor lättnad. Kanske kommer jag att få många behandlingar med det här medlet i framtiden. Hb hade gått ner till 94 och med tanke på den väntade strålningsveckan tyckte dr Kjell att jag skulle få blod för att höja orken en aning. Jag tackade ja till en påse då jag var så fruktansvärt less och bara ville hem. Det tar 1,5 timme/blodpåse och jag ville inte stanna en minut till.
På bilens vindruta väntade ännu en parkeringsböter. Inte oväntat den här gången heller. Jag ska skriva till min kontakt på Landstinget och diskutera den nya kommande parkeringsmodellen och avskrivning av boten. Sen. När jag orkar.
Väl på plats på dagvården gick allt idag som det skulle. Jag slapp allergireaktion på taxolet och det var en stor lättnad. Kanske kommer jag att få många behandlingar med det här medlet i framtiden. Hb hade gått ner till 94 och med tanke på den väntade strålningsveckan tyckte dr Kjell att jag skulle få blod för att höja orken en aning. Jag tackade ja till en påse då jag var så fruktansvärt less och bara ville hem. Det tar 1,5 timme/blodpåse och jag ville inte stanna en minut till.
På bilens vindruta väntade ännu en parkeringsböter. Inte oväntat den här gången heller. Jag ska skriva till min kontakt på Landstinget och diskutera den nya kommande parkeringsmodellen och avskrivning av boten. Sen. När jag orkar.
Verkligen inte.
Jag har tagit mig ur sängen nu, trots att jag mycket hellre legat kvar under täcket, men solen skiner och veckan kräver vettiga dygnsvanor, så det var bara att ta sig upp.
Igår kom jag i säng vid 23-tiden men hade svårt att komma till ro. Vid midnatt var det något pucko som trodde att man måste bete sig som på nyårsafton, för några minuter innan tolv tände man i närheten av mitt hus, stubinen till en tirad av fyrverkerier och smällare som höll på i nästan tjugo minuter. Kitty kröp ihop, stel av skräck och sökte upp ett ställe i lägenheten som inte flammade av ljus och ljud. Senare kräktes hon också.
När det tystnat ute satte istället oväsendet igång i mitt huvud. Tankar och funderingar och gamla och nya dialoger snurrade runt som i den värsta tvättmaskinen. Klockan 4 var jag fortfarande vaken och nu är jag så himla trött att jag är illamående. Jag hoppas att det fina vädret och lite frisk vårluft kan få mig piggare för jag har verkligen inte tid och lust att sova bort den här dagen.
Igår kom jag i säng vid 23-tiden men hade svårt att komma till ro. Vid midnatt var det något pucko som trodde att man måste bete sig som på nyårsafton, för några minuter innan tolv tände man i närheten av mitt hus, stubinen till en tirad av fyrverkerier och smällare som höll på i nästan tjugo minuter. Kitty kröp ihop, stel av skräck och sökte upp ett ställe i lägenheten som inte flammade av ljus och ljud. Senare kräktes hon också.
När det tystnat ute satte istället oväsendet igång i mitt huvud. Tankar och funderingar och gamla och nya dialoger snurrade runt som i den värsta tvättmaskinen. Klockan 4 var jag fortfarande vaken och nu är jag så himla trött att jag är illamående. Jag hoppas att det fina vädret och lite frisk vårluft kan få mig piggare för jag har verkligen inte tid och lust att sova bort den här dagen.
