Kortisonets verkningar.

Trött. Sviterna av gårdagens behandling känns i hela kroppen. Dagen har gått i lågt tempo med en timmes eftermiddagslur, lite sudoko och fortsättningsvis mycket god aptit. Det tycks inget kunna ändra på. Jag diskuterade lite med sköterskan Melvy igår medan jag fick droppet, om kortisonet och varför man får det. Det är ju lite av en mirakelmedicin det där. Trots de negativa effekterna med svullet och fult ansikte och så. Man får liksom ta det dåliga om man vill ha det bra. Jag trodde tidigare att kortison enbart var något man smorde på eksem. Att man kunde äta det hade jag inte lärt mig.

Kortisonet motverkar illamående. Tänk om jag hade vetat det när jag mådde så himla dåligt under våren. Det ger bättre aptit. Jotack, det märker jag. Jag känner knappt någon mättnad över huvud taget. Innan jag ens har tuggat och svalt ner funderar jag på nästa smörgås/måltid/frukt/godis. Vad som helst går ner. Farligt farligt, men härligt härligt! Jag behöver energitillskottet.





Det senaste jag kommit på är att bryta fullkornsmörgåsrån i mindre bitar och äta som snacks. Inte vet jag om det är nyttigare än annat, när jag nu äter rätt mycket av det, men det funkar och distraherar från sötsaker en stund.

Kortison är också uppiggande och ger energi. Tack det har jag också märkt. Säkert därför jag har svårt att somna om när jag vaknar om nätterna, oavsett om jag drömt mardrömmar eller inte. Det är också smärtlindrande. Ja, det stämmer. Jag tar inte alls av vidbehovspillren längre. Plåstren räcker så bra så. Ont får jag bara om jag gör något extra, som att ränna på stan och shoppa eller lyfta något eller så.

Och det avslutar sammanfattningen om hälsoläget så här dagen efter Taxolbehandlingen.


Är min tid ute nu?

Hur är det man säger? Är det TRE saker under en kort tid som ska krångla eller gå sönder för att ordstävet ska stämma?





Jag menar ... Den första saken var ju dammsugaren ... eller den där lilla blå saken då ... som gick sönder. Dammsugaren fungerar som den ska nu, efter filterbyte, grundlig rengöring och byte av blå plastdetalj. Puh! Det var nummer ett.

Och så nummer två av de tre. Nu är det väggklockan i köket som failar. När jag såg att tiden inte stämde med de andra uren i hemmet och att sekundvisaren stod och hoppade på samma ställe utan att komma vidare, var min första åtgärd att byta batteri i den. Som man brukar. Men inte hjälpte det inte. Att testa med ännu ett annat nytt batteri var inte heller någon lösning. Det kan ju faktiskt vara något fel även på ett batteri. Nope. Vad nu? Har den gamla billiga plastklockan somnat in till slut? Inte så överraskande i och för sig. Men, ändå.

Symbolik dök upp i mitt huvud utan att jag ville det. Är min tid ute nu? Eller handlar det om det motsatta? Kommer jag att köpa mig ett nytt väggur sprängfyllt med nya sekunder, minuter och timmar till nya upplevelser? Får man välja?

Åter till inläggets första av flera frågor. Vad är det för TREDJE pryl som ska gå sönder nu då?

Ha! Eureka! Jag kom på det. Den tredje grejen har ju redan gått sönder! Eller kronologiskt var det faktiskt den FÖRSTA! Glödlampan höger bak på bilen har mörknat och måste bytas. Javisst ja! Jamen, det här går ju bra. En ny köksklocka nu bara då, att hänga på den vanliga platsen. Annars kommer jag att vrida nacken ur led i mina försök att hålla koll på alla de tusentals miljoners miljarders minuter som är kvar av mitt liv.

Taxol nr 6.

Tog halvtiobussen och flåsade mig upp till dagvården för att få min behandling. Det här var ingen lyckad dag för den äldre mannen som satt i fåtöljen intill mig. Inte heller var det en smidig och lättsam dag för personalen, som försökte få i den sjuke mannen två påsar blod. Hans hustru lät oss också alla veta att det var jobbigt och frustrerande och farbror Gösta själv, utropade sin förtvivlan på hörselskadades vis.

Det var något som inte stämde. Han reste sig ständigt ur sin fåtölj och ropade ut att han omedelbart måste få kissa. Att han satt fast med en slang i en droppställning, glömde han eller struntade i, vilket resulterade i att nålen lossnade och att man fick sticka om igen flera gånger. Hörselapparaten fungerade inte som den skulle, men dessutom verkade han inte riktigt vara med, om du förstår. Det var rörigt, skrikigt och en allmänt otrevlig stämning på dagvården idag.

Min cellgiftspåse började inte droppa förrän kl 13, och då tar det två timmar för att bli klart. Proverna var OK. Hb 106. Men inte var det så roligt inte. Värre var det för Gösta, stackarn.

Idag var det Martins tur att få hjälpa mig med matinköp och skjuts hem. Tack snälla. Jag var så himla trött när jag äntligen skulle få gå hem att buss kändes omöjligt.

Säng säng säng, soffa soffa ...


RSS 2.0