Skepp ohoj!
Shamrock från Stockholm hade lagt till i Örnsköldsviks gästhamn med sina 32 personer ombord. Det var elever och besättning som under en månad åkte längs kusten för att lära sig mera om sjövett och allt vad det innebär. Josefin och Alice berättade för oss om vad de gjorde och vad som händer ombord. Jag tog chansen att äntligen få styra över så många människor som bara hade att lyda och följa med.
Det blåste en aning men vi satte oss ändå och tog en glass och tittade på skeppet lite på avstånd när vi klivit iland igen.
Att komma ut - på riktigt.
Det är ingen bra ordning på kuddarna här ... om man skulle flytta den här till andra sidan och så sätta ner priset lite på den här ...
Kolla in de svulla fötterna/vristerna. Sicken tur att det är sommar och att vädret tillåter öppna skor. Hur gör man på vintern egentligen?
Jag har varit på sjukhuset och fått min behandling, där bryr sig ingen om ett naket huvud, Jag har suttit på balkongen hemma, gått med soporna och varit på gården med katterna - allt utan att dölja min flint. Däremot har jag inte varit ute bland folk, på riktigt, som mitt skalliga jag. Någonsin.
Jeanette hade ärende till Jysk och jag följde med. Jag har kommit ut ur garderoben. På riktigt. Och du var med!
Magnetröntgen genomförd.
Jag har skrivit och raderat och skrivit och raderat. För att inte kräkas på mig själv för alla negativa och klagande ord, väljer jag att inte gå inte på andra detaljer än att magnetröntgen genomfördes och att jag åkte hem med ett blodigt bandage och ett fult svart-blå-märke i armvecket på grund av att jag är så svårtstucken. Det får räcka så. Det är ju ändå resultatet av fotograferingen som är det viktiga.
Ny MR.
I morgon väntar MR av min hjärna. Åsså ska jag träffa dr Nisse på fredag.
Jag oroar mig inte nämnvärt för skelettet. Det har pumpats fullt av stärkande medicin under en tid. Levern verkar också kunna ta vara på sig. Det är min lilla knopp jag har i tankarna nu. Ingen mening dock med gissningar. Det är bara att le brett på bilderna i morgon och sedan föreställa sig den gode doktorn meddela att strålningen gjort ett fantastiskt jobb och att mitt IQ tycks ha ökat med massor av steg? grader? nivåer? och att MENSA hört av sig och vill att jag blir hedersmedlem och ... Nej, så jag tramsar. Jag är glad om jag slipper ytterligare strålning. Jag nöjer mig med det.
Får jag be om ditt stöd vid 13-tiden i morgon då? Tackar ödmjukast.
För soffliggare och andra.
Innan vi satte Emma på Uppsalabussen testade vi hennes städkunskaper. Hon har ju ett städjobb där nere sedan någon månad och när hon frågade om jag ville ha hjälp med något, svarade jag ja.
Soffan har en benägenhet att bli en riktig degarplats för mig och det är ju inte så charmigt. Nu tog Emma kommandot och visade var skåpet skulle stå. Eller kuddarna då. Alla plymåer är vändbara och så bör göras också, för att de inte tappa formen och så. Med gemensamma krafter, Saras starka armar bidrog också, flyttade vi hela ekipaget och dammsög och torkade bakom och under soffan.
Varför gör man en sittmöbel så låg att man inte kommer under med dammsugarmunstycket? Dumheter. Det uppdagades inte en enda skum hemlighet under den stora soffan. Endast dammormar, aftereightpapper och annat "boss". Nu är det fint och fräscht igen och jag tycker det blivit lättare att andas till och med. Lägg märke till den genomtänkta fast till en början helt slumpmässiga inredningsdetaljen med de rektangulära dukarna som kommer igen i mattans mönster. Jojo. Jag kan om jag vill.
Bygglovsmatte i svartbygge.
Äntligen en nattlig dröm utan otäcka inslag. Det förtjänade jag. Så här var det. Jag var en i Bygglovgänget och läckre Bygglovsmatte kom för att ge mig betalt för mitt utomordentligt utförda snickeriarbete. (Ha! Skulle vilja se det hamrandet och mina tummar efteråt ... ) 10 000 kr fick jag av honom rakt i handen och det var den minsta sedel jag sett. Det var knappt att nollorna fick plats. Fast det gjorde ju inget.
Natten bjöd inte bara på killar med långt hår utan även på regn och när jag klev upp var det grått och tyngande väder. Kroppen värkte från höfterna och ända ner i fötterna och för att krångla till det har jag inte noterat mitt senaste smärtplåsterbyte. Var det i onsdags när Emma kom? Näää ... torsdag kanske. Ja, så var det väl ... eller ... nä ... inte när vi var på Ulvön ... det måste varit i fredags. Eller ... Det här var klantigt av mig. Men jag har ju haft annat att tänka på än att skriva i almanackan och så. Jag bestämmer mig för att byta plåster idag och förhoppningsvis bli av med värken. Så får det bli.
När Emma är hemma.
Det lär ta fjorton dagar för en ny vana att etablera sig på riktigt, men jag är tydligen snabbare än så. Dagarna med Emma har jag vaknat av att flickan plockar fram frukost i köket både till oss själva och till katterna. Det är så mysigt att vakna av de små välbekanta men ändå så nya ljuden.
Idag lämnar hon mig för att tillbringa tid med sin pappa och det ger mig en chans att vila och göra det jag brukar annars. Inte för att jag klagar över hennes närvaro, men det tar på krafterna att vara på hugget hela tiden och ... som vanligt vill jag mera än jag orkar.
Det gick alldeles utmärkt att ha värmeljus i min födelsedagskandelaber. Och se vad jag hittade när jag blåste ut ljusen!
LJUS OCH KÄRLEK!
Värdefull tid tillsammans.
Tid. Den tycks aldrig räcka till. Emma fördelar norrlandstiden med att träffa sin farmor, sin mormor, mig och systern såklart och kompisar. Om bara några veckor åker hon ju mot Malmö för att bo där i tre år och då kommer det inte att vara lika lätt att komma hem och hälsa på.
Tiden idag ägnade vi åt ett besök på stan. Solen sken på oss även nu, vilket fick humöret och orken på topp (även om jag får lov att sätta mig ner ibland i butiker som kan erbjuda den lyxen). Jag köpte en god lotion och ett par mjuka "isbjörnstofflor" på rean på Åhléns. De kommer att blir sköna i höst - äsch - de är mysiga redan nu - varför vänta?
Innan Emma försvann iväg på fest med vännerna åt vi oss mätta på jordgubbar vi plockat hos Anna och Magnus. Tusen tack. De smakade sötare och bättre än några köpta bär. Som små smultron var de.
Några timmars vila i soffan med katterna fick avrunda fredagen. Hujedamej. Är jag 49 eller 89 år gammal? Jag kan knappt hålla mig vaken. I morgon är det lördag och ny dag med nya timmar.
Ulvön hela dagen.
Emma anlände sent på onsdagskvällen och vi planerade för en heldag på fina Ulvön redan på torsdagen. Efter en biltur till kajen i Köpmanholmen åkte vi iväg på en perfekt och mysig båtresa på 1,5 timme. Alldeles lagom. Solen gassade och jag fick tillfälle att ta fram solglasögonen.
M/F Ulvön tog oss till vår destination. Det blåste knappt och jag hade ingen anledning att oroa mig för sjösjuka.
På Ulvön kan man strosa längs små hus och fiskebodar. Bilar och andra motordrivna fordon finns, men är sällsynta.
Ungdomarna bjöd mig på mat på Alma gränd. Jag valde kycklingfilet med pommes och grönsaker. Det är något visst med att sitta så nära havet och höra vågor och måsar medan man äter.
Kyrkan var stängd och låst så vi fick stanna på utsidan.
Efterrätten hade vi med oss hemifrån och den intogs i kvällssolen medan vi väntade på båten och hemresan.
Vi var hemma igen vid 22-tiden och det kändes i hela kroppen hur mycket jag gått och suttit den här dagen. Det fick det vara värt. Det är inte ofta jag tar mig för såna här heldagsutflykter i sällskap av familjen. Jag får vila sedan någon gång ...
En efter en försvinner de.
Det är inte många kvar nu ...
Ögonfransarna alltså. Man blir påmind om hur viktiga de är. Att de skyddar och håller damm och skräp borta från ögonen.
Taxol nr 12.
Himlen var grå och tung och det såg ut att bli regn så jag tog bussen till sjukhuset. Värdena var bra och det fanns inget hinder för att behandlas med den tolfte taxoldosen. Jag diskuterade kortison och sendrag med dr Meeri och vi bestämde att jag ska gå ner till en underhållsdos på två piller per dag istället för fyra. Det är kanske ett slag i luften och kanske gör det mig ingen större skillnad, men jag provar det. Det jag önskar och drömmer om är ju att slippa kortisonet helt och hållet och att svullnaden i ansiktet går ner. Det är ju inte säkert att det inträffar i första taget men ...
Jag tog en säng vid fönstret och slappnade av. Jag blir alltid så trött av tavegyl som ges innan så jag sov mig igenom hela behandlingen och då går tiden snabbt.Det är nästan så, att när jag ser sprutan tömmas börjar ögonenlocken klippa och falla ihop.
När jag var klar gick jag ner på stan och handlade på ICA och sedan ringde jag efter Sara och Christer som hämtade upp mig och varorna och körde mig hem.
Ny vurpa.
Sicken tur att jag hade kjol när jag nu skulle göra en vurpa på vardagsrumsgolvet. Jag menar, hade jag haft långbyxor eller mina vanliga "hemmatights" hade jag säkert delat mig på mitten i en otrevlig split. Heter det så? En spagat? Nu förhindrade jeanstyget att benen delade på sig fööör mycket. Tack för det.
Jag hade vattnat blommorna ute och blött ner tofflorna utan att jag lagt märke till det, och när jag tog det första steget inomhus var det halt som såpa på golvet och jag flög raklång in i rummet. Häpen låg jag kvar och kände efter hur det kändes i någon minut eller så. Tur man är av segt virke. Höger knä ömmar något och ser lite svullet ut men annars gick jag segrande ur den här striden också. Puh!
Biffar.
Har stekt köttfärsbiffar av 2,2 kilo nötfärs.Tänkte att jag ville ha något färdigt när Emma kommer på besök, så vi slipper stå i köket mer än nödvändigt. Det gick ganska snabbt och de blev ganska goda. Stack fast och åt ett par av dem direkt från gaffeln, som en klubba.
Jag tycker att smaksinnet är lite förändrat sedan en tid tillbaka. Smörgåsgurka har en tendens att smaka beskt. Jag har nog kryddat biffarna för lite nu för andras smak, för jag tycker allt är för starkt och för salt. Apelsinjuicen känns slemmig på något sätt och även om jag borstat tänderna känns det som jag nyss ätit något sött. Håhåjaja.
Min trädgård.
Den första blomknoppen på krassen har äntligen kommit och slagit ut. Själva bladen är enorma och rankorna snart meterlånga.
En thailändsk kvinna, som bor på området, frågade om plantan och tyckte att bladen liknade hennes hemlands lotus. Men ... jag vet inte jag, kanske själva bladet då, inte blomman.
Tomatplantan tar sig också. Många gula små blommor trängs på den, men inga små tomater ännu tyvärr. Jag har inte gett mig på den med kärleksfull pensel utan tänkte låta naturen befrukta den på sitt sätt.
Dahlian föder nya knoppar och blommor hela tiden och verkar ha en härlig växtkraft och hortensian och perlargonerna kämpar också för att visa sig från sin bästa sida.
Det är små saker att glädja sig åt. Jag sitter ofta och bara tittar på mina enstaka växter och känner ro och harmoni. Det är verkligen en trädgård i liten skala men jag tycker om den och det är bara min.
En vit pöl.
Ett besök hos min nya granne, Second Hand affären, resulterade i IKEAs pöl i naturvit bomull för 30 kronor. Såg en liten fläck men efter vädring och tvätt blir den nog OK.
Om jag inte kommer ifrån känslan av att någon annan myst med kudden med sin orakade kind, får jag väl sy ett enkelt fodral att dra utanpå. Andra förslag?
Andra utsikter.
Utsikten genom mitt vardagsrumsfönster var förändrad denna tisdagsmorgon. Det ska bytas markplattor på området framför porten och två unga herrar kom körande med maskiner och nya stenplattor och allt vad det var. Omöjligt såklart att njuta av att sitta utomhus i dag, men det blir nog fint när de är klara. Jag håller mig inne och får tid att skriva inlägg istället.
Vecka med fint besök.
En bra vecka väntar. Jag kommer inte undan behandlingen på onsdag, eller, det kanske jag kan. Jag har aldrig försökt tacka nej någon gång, det kanske går alldeles utmärkt ... jaja, det är inte aktuellt i alla fall.
Sent på onsdag kväll kommer Emma hem till mig från Uppsala för att stanna några dagar. Vi har inget bestämt eller planerat för vistelsen men vi kommer att göra så mycket som min hälsa och vädret tillåter. Hon åker söderut igen på söndag så det gäller att göra det bästa av den korta tiden vi har tillsammans. Hon har kommit in på sin utbildning och i september flyttar hon till Malmö för att plugga i tre år. För mig känns det som världens ände ... för henne är världen öppen.
Utan cykelkorg?
Den här fina tvåhjulingen är kreerad av Ulf Jon Hörnfeldt. Jag gillar den, men jag har inte kommit på var jag ska hänga cykelkorgen ...
Grattis Danne!
30-åringen tog plats i gammelmansfåtöljen. Så passande för den mogne herre han nu blivit. På knäna - inte en rutig pläd - utan Hajen och de såg ut att trivas med arrangemanget båda två.
Mattes snygga ben ser ut att vara i farozonen, men hon hävdade bestämt att han vuxit ifrån orsaken till att han fick sitt namn.
Utomhus pendlade väderläget mellan värme och strålande sol och en lång stund även det häftigaste störtregnet hittills denna sommar. Vi hann inta gofikat sittande utomhus innan de mörka molnen tömde sig på både blixtar och vatten.
Ljus och kärlek.
Ödmjukhet är svårt. Självrannsakan kanske ännu knepigare. Det kan vara bra att tänka på. Att lämna ut sig själv och sina känslor med minimalt av censur är energikrävande och jobbigt även om det ger mycket i retur. Mina läsare tolkar texterna på sitt sätt, med den begränsade kunskap och insikt de har av mig och mitt liv som Åsa. Inte ens JAG begriper vem jag är vissa dagar.
Jag begär mycket av mig själv, och det har jag alltid gjort, och jag glömmer ibland att jag är i en situation som få kan relatera till på ett personligt plan. Det jag skriver i bloggen är omedelbara känslor och upplevelser och inte alltid är orden övervägda på silvervåg. Jag tar inte tillbaka något. Det här är jag. Men jag förstår om vissa känner sig utpekade eller tycker att jag bedömer någon hårt eller orättvist. Jag vill inte såra någon. Varför skulle jag det? Men jag värnar om mig själv och min familj, mitt liv och min hälsa på det sätt jag klarar av. Är det något som får mig att må sämre eller bli ledsen, skyddar jag mig ifrån det så gott jag kan och så länge jag kan.
All ljus och kärlek.
Mycket firande.
Lätt febrig, 37,8 och med värk i alla muskler. Ont i ryggen och frusen. Mysig lördag. Hm. Ute är det soligt men blåsigt och båda katterna föredrar att hålla sig inomhus tillsammans med mig för att slippa kastvindarna. Man kan ju faktiskt lösa sudoku i soffan också, även om solstolen har blivit den vanligaste platsen.
Någon promenad eller cykeltur blev det inte idag. Det blir TV och ryggläge istället och på så sätt sparar jag kanske ihop energi så jag orkar gå på kalas i morgon. Det är mycket firande i min familj under sommaren. Inte så dumt det heller.
Hur kan man undgå att märka det?
Att binda ris åt egen rygg.
Att göra sig själv en björntjänst.
Det verkar ju dumt att göra så, och ibland är det verkligen inte meningen. Men man kanske tycker att ett positivt sinnelag och humor är nödvändigt och något bra och en viktig del av att orka med. Det kanske är en egenskap man haft med sig hela livet och varför ska man ändra sig bara för att man är sjuk? Man kanske inte kan göra annorlunda just nu, just då, för att orka. Man vågar inte sänka garden. Man försöker själv. Vill så mycket men förmår så lite. Egentligen.
Och ibland kanske man oftare borde be om hjälp med praktiska saker för att kunna använda den lilla energin man har till sånt som att vara med familjen eller att bara vila. Men. Man vill försöka. Känna att man duger till fortfarande. Och man önskar att någon ändå ska förstå. Att någon ska se igenom försöken att vara stark, glad och positiv. Att någon har den där röntgensynen som kan tränga igenom alla skyddsmurar.
För hur kan man inte märka att en vän behöver stöd? Sällskap? Kärlek? Är det inte självklart? Är det inte så givet? Slutar de behoven vara viktiga när man är sjuk?
Måste man bryta ihop för att få en kram?
Grön av avund?
Ett litet bus på en oskyldig varelse eller ett försök att skada och skrämma? Jag vet inte. Men eftersom Tarzan på sätt och vis är min son och eftersom katter är oskyldiga och försvarslösa varelser i allmänhet, kände jag mig lätt kränkt å hans vägnar och förskräckt å mina egna, när grabben kom hem från sin promenad idag. Först kunde jag inte se vad som var fel på bilden liksom och lade huvudet på sned och kisade i solen. Jag trodde inte mina ögon. Katten var grön! Hela kattryggen, från nos till svans, glittrade och skimrade av grön färg. Ungefär som när man man ser de svarta fjärdrarna på en skata, om du förstår, och som kan se ut att ha andra färger i olika vinklar.
Jag tog in honom för att kunna undersöka honom noggrannare. Med hjälp av ett vått papper kunde jag rykta pälsen och torka av den så att det mesta av färgen försvann. Tarzan var mer än medgörlig vilken får mig att tro att även han tyckte att grönt inte riktigt var hans nyans.
Ingen fara skedd, kan man tycka, men var går gränsen till att istället spraya ett värnlöst djur med något som är giftigt eller frätande eller som kan skada på annat sätt. Katter rengör sig ju faktiskt genom att slicka i sig det som ska bort. Tarzan har aldrig behövt bada i hela sitt elvaåriga liv och han skulle nog chockas svårt om jag skulle försöka. Hoppas bara att jag nu fått bort allt.
Tack tack tack!
Jag tog bussen in till stan idag. Det är så svårt att få med sig både handväska och kameragrejor i cykelkorgen. Först strosade jag omkring och knäppte lite kort i parkerna och på museet, vilket jag ju skrivit om i ett annat inlägg. Men jag hade några ärenden också. Sulor att lägga i skorna längst bak under hälarna liksom. Fötterna bränner och sticker av cellgiftsbehandlingen och när jag går och står mycket är det som eld i huden under. Kanske kan sulorna göra det uthärdligt.
På Lindex skulle jag se mig omkring på det övre planet och tog trapporna upp. Kanske jag skulle ha tagit hissen, för jag var rätt tung i benen efter parkfotograferingen. Men trapporna blev det alltså. Och jag föll som en fura. Tack snälla den ängel jag hade med mig idag för att jag inte slog i värre. Och tack tack tack för att jag var på väg uppåt och inte nedåt. Det hade inte slutat bra alls om man säger så. Jag flaxade med båda armarna och fläskade i med båda händerna i stentrappan för att inte stöta i smalbenen och knäna. Du milde vad man hinner tänka mycket ... Nåja, allt gick bra, men pulsen gick upp en aning. Något inköp blev det inte och egentligen vet jag inte vad jag skulle på barn- och sminkavdelningen att göra.
Jag fick halvspringa hem i regnet från bussen och en svart-vit katt låg på uteplatsen och var sur. Inte våt. Sur. Jag måste rakt skratta åt Tarzans min. Han blev dock glad när han fick komma in från spöregnet och så var det glömt från hans sida. Han är en förlåtande natur.
Kämpa inte emot. Flyt med istället.
Om det dyker upp situationer man inte helt och hållet är överens med omgivningen om. Hur ska man ställa sig till dem? Ska man svära, spotta och förbanna? Ska man kritisera, anklaga och analysera? Eller finns det andra sätt? Bättre sätt. Mera positiva sätt. Kanske kan man följa flödet och flyta med istället för att kämpa motströms? Det låter ju onekligen lättare. Kanske är det många gånger bättre och lättare och mera givande att se nya möjligheter till att lära sig något av det motstånd man möter istället för att hävda att alla andra har fel och att du har rätt. Bara du. Det var bara det jag ville säga. Att man kan välja. Välja glädje.
Känner du till Kay Pollak? Ta en titt på hans hemsida. Han är en inspiratör, författare och föreläsare med mera, och som förändrat mångas liv.
Bilden har jag lånat från hemsidan.Kulturtorsdag i Örnsköldsvik.
Med kameran i högsta hugg gick jag runt i parkerna och sköt.
Det är säkrast att jag på detta tidiga stadium varnar känsliga och extra emottagliga bloggläsare för att det i det här inlägget finns motiv som kan kännas stötande eller kanske upphetsande eller något helt annat. Jag tar inte ansvar för de känslor som uppstår hos bloggläsaren. Eller vad känslorna leder till. Jag bara tar bilderna.
Nåja, det rök varken fjädrar eller krut när den här pippin satte sig i kornet. Missade dock helt vad den heter. Ska ta reda på det.
Jörgen Nilssons bronsskulptur heter Darwins dagbok och står ståtligt i Museiparken. Harkel. Jamen, bronsskulpturer är rätt tunga och står nog stadigt. Det var bara det jag menade.
Örnsköldsviks museum.
En av utställarna i museet just nu var Marielle Nylander. Jag gillade hennes bilder, men jag tyckte också om den text hon förklarade sina foton med.
De här verken är av en av vår tids störste keramiker och konstnär Hans Hedberg (1917-2007).
Bror Marklund (1907-1977) är mannen bakom denna bronsskulptur som kallas Sittande yngling. Ser han inte ut att vara särskilt nöjd med livet, kärleken och framtiden?
Och medan jag väntade på att ta tioöverfyrabussen hem, spelade solen på sina allra vackraste strängar över Örnparken. Själva örnen, som på min bild bara är en miniörnunge mitt i fontänen, är tillverkad efter en modell efter självaste Bruno Liljefors. Och i och med det är det slut på kultur för den här gången. Over and out.
En förfärlig natt.
Min plan var att komma i säng tidigt på tisdagskvällen på grund av det arla dörrplinget av snickaren och eftersom jag ju måste orka upp och komma iväg till sjukhuset på onsdagsmorgonen. Det sket sig, kan man säga. Jag somnade i soffan och upptäckte förbluffad att klockan passerat midnatt när jag äntligen vaknade till. Svettig och lite yr och förvirrad var jag och behövde duscha. Det hoppade jag inte över trots att klockan var mycket. Och så bytte jag smärtplåster. Det kändes som att det var dags fast det var ett halvt dygn kvar egentligen.
Så kom jag äntligen i säng vid ett-tiden. Men John Blund var på annat håll. Långt borta var han. De irriterande tankarna på snickarens uppförande kom tillbaka och så snurrade alla möjliga tankar i ett enda virrvarr. Och så kom väderkvarnen flaxande. Jag fattade att det hade med plåsterbytet att göra, och avvaktade, men det är så obehagligt att det inte går att tänka på annat när det sätter igång. Jag klev upp och sysselsatte mig med att rengöra katt-toan, byta vatten åt katterna, titta ut genom fönstret, vandra omkring och pusta och stöna och oja mig och flaxa med armarna. Jag lade mig i sängen igen på försök ibland, men kom inte till ro och somnade inte heller. Till sist gav jag upp och tog mina oxynormkapslar så att inte hela natten skulle ticka iväg. Klockan var över fyra när jag äntligen somnade av ren utmattning.
Taxol nr 11 och herceptin nr 23.
Jag tog tjuren vid hornen - det vill säga styret i händerna - och skyndade iväg mot sjukhuset lite försenad. Jag tog med mig två påsar kanelbullar till sköterskorna som en liten tack för allt och så. Mutan påverkade inte dagens förlopp utan det tog precis lika lång tid som det brukade. Dr Sandra satt vid sängkanten och frågade om den senaste tiden. Hon påpekade det smått felaktiga i att jämföra en CT med en MR men tröstade mig med att jag får göra en MR på Dr Nisses begäran den 31 juli plus en hel CT av kroppen i slutet av augusti. Det känns tryggt.
Något märkligt i hela historien är att urinprovet från akuten inte fanns noterad i journalen samt att odlingen på densamma inte visade på några som helst onormala bakterier, enbart såna som ska finnas där. Att det fanns spår i provet av nitriter?/nitrater? stod inte alltså. Det är "hörsägen". Att jag nu ändå mår ganska bra och allt bättre tyder ändå på att jag behandlats rätt mot rätt diagnos. Äsch, nu orkar jag inte mer av detta. Så rörigt för bara en liten UVI!
Hjärtklappning.
Kvart över sju i morse väcktes jag av dörrklockan. Alltså, varför gör man på det viset? Jag blev alldeles kall och varm om vartannat och fick hjärtklappning som inte gick över på en lång stund. Det visade sig vara områdets snickare. När jag tittade efter hade han ringt också, samtidigt och sedan lade han en lapp i brevlådan, att han hade sökt mig. För kanske en månad sedan hörde jag mig för om jag kanske kunde få en grind i staketet på uteplatsen. Jag borde ha skrivit att jag inte ville störas så tidigt när jag fick svaret. Nu vet jag det. Suck. Jag låg kvar i sängen men kunde inte somna om utan jag bara slumrade och låg och var irriterad på allithopa.
På eftermiddagen vågade jag mig på en cykeltur - den första på länge - för att kolla om jag orkade. Jag köpte några saker på ICA och cyklade så sakta och försiktigt man kan göra utan att stå stilla. Det gick ganska bra. Kanske kan jag cykla till behandlingen i morgon också.
Sister Moonshine har födelsedagskalas.
Ett år äldre är jag och mycket visare bara sedan igår. Vad konstigt det kan bli.
.Tårta, bullar och kakor. Det mesta hembakat. Lite stolt är jag allt. De som känner mig vet att jag inte är en så van bagare. Under en lång tid var jag också ovillig och försökte inte ens eftersom jag bara misslyckades med det jag gjorde.
Några av gästerna.
Stina gillade glass och festis medan Astrid lekte med mina nallar i sovrummet.
Presentbordet.
Blommor (så vackra rosor - vad heter färgen?), kort, lotter, plånbok, pengar, filmer (första säsongen av The Big Bang Theory) som kommer att roa mig många timmar, och en alldeles underbar kandelaber. Så fina saker. Tusen tack! Och syrran hade med sig en läcker päronkaka och Anna och Magnus en låda jordgubbar.
ANGEL. De här bokstäverna fick jag också. Man kan möjligtvis skriva NAGEL. Eller GALEN, om det är en sådan dag. Det är jag som liten på fotot som syns bakom, men någon ängel tror jag inte att jag var även om jag var söt som en sådan. Syrran, som ju är nio år äldre än jag, skulle nog säga att det passade bäst med NAGEL, vissa dagar.
Det är roligt men jobbigt att fylla år. Vilken tur att fick hjälp med både det ena och det andra före, under och efter firandet, för allt hade jag inte orkat själv. Tack Jeanette för diskning och städning!
Positiv utveckling.
Sista tabletten i antibiotikakuren är svald. På onsdag, när jag gör nästa cellgiftsbehandling, ska jag lämna ett nytt urinprov och får kanske även svar på odlingen man skickade iväg på provet från akuten. Jag mår fortfarande lite illa, men det är ju en av biverkningarna på antibiotikan också och dagarna börjar också med huvudvärk. Kanske sover jag väldigt djupt och hårt de 10-12 timmarna jag ligger där. Vem som helst skulle nog ha ont i huvudet efter sådana sovpass. I det stora hela känns det som en positiv utveckling. Nu ska jag skala bort de resterande negativa detaljerna i måendet och bara bli starkare och starkar så jag kan ta itu med den verkliga kampen. Det här var bara en olycklig och onödig parentes.
Näckrosor?
Lördagen den 14 juli kl 20.47. Dr Anna på akuten ringde för att äntligen skingra den sista dimman kring röntgen av mitt lilla värkande huvud. Eller ... ja ... lite dimma dröjer kvar trots allt. Det går inte att säga något klart. Den CT man tittat på nu är inte lika detaljerad som MRn från tidigare och det går inte riktigt att jämföra. Det man ändå ser är att det inte är några stora förändringar åt något håll alls, och som många i min situation brukar hävda så är oförändrat så nära positiva besked man kan komma. Åh, som jag önskat att man skulle säga att mina problem definitivt inte hade med hjärnan att göra. Att strålningen gjort succé och huvudet var fyllt av näckrosor och hundvalpar och drömmar och kärlek och ... Nåja, det mesta tyder på att det är UVIn som är trollet i historien och det är bra. Ju.
Oro?
Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om den gången, när jag under en promenad, stannade till och besökte EFS-kyrkan som ligger nära där jag bor. Varje måndag träffas de, församlingsmedlemmar eller förbipasserande som jag, och fikar och pratar eller bara sitter där, bara för att det så trevligt. Den som kommer dit för första gången blir bjuden på fikat och det var vad man erbjöd mig. Gulligt!
Trevliga och välkomnande var de alla. Något de brukade göra, var att dra ett kort från en bunt med budskap och citat ur bibeln. Det var valfritt, men de flesta läste upp texten från det dragna kortet och kanske hade versen en speciell betydelse eller var svaret på något. Jag sa som det var, att jag gillade de fina korten och då fick jag den bunt som gruppen hade använt och pratat om den här dagen.
Efteråt har jag lyft ett kort, inte varje dag, men ibland, och begrundat vad som står där. Och så i dag när jag skulle koppla in mobilen på laddning, föll min blick på det översta kortet ...
Tretton år som cancerpatient.
Under mina tretton år som cancerpatient har jag blivit fantastiskt väl omhändertagen och emottagen för det mesta. Jag har mött läkare, sköterskor och undersköterskor med stor kunskap och gudomlig empati och som arbetar på precis rätt plats och med rätt uppgifter. Min alldeles egen onkolog, Dr Nisse, är en unik man som jag inte vill förlora för allt i världen. Att få träffa samma läkare under så lång tid är en ovanlighet men borde vara en rättighet. Jag är mycket tacksam.
Men nog lyssnar man ändå ibland för lite på de erfarenheter och kunskaper som patienten faktiskt har om sig själv och sin egen sjukdom och kropp. Att göra sig hörd är inte alltid så lätt, men jag försöker orka att säga ifrån och att säga till när jag upplever att man inte tar hänsyn eller när jag inte blir lyssnad på, och när jag blir hårdhänt behandlad eller när man gör fel. Det är min rättighet och inget att bita ihop och hålla tyst om. Det tjänar ingen på. Jag drar mig inte för att hindra en personal från att göra något med mig utan att förklara vad hon gör eller varför. Jag ställer frågor och ber om förklaring för tredje gången om det är nödvändigt och om jag glömt svaret eller inte förstått. Att det tar tid bryr jag mig inte om. Det är MIN tid.
All vårdpersonal är också bara människor, det handlar inte om att passa på att ge orättvis kritik bara för att man kan, men personalen måste också ha ett stort mått ödmjukhet i mötet med såna som mig, och andra, som varit med ett tag. Att säga ifrån när något blir fel är vi skyldiga dem som kommer efter, såväl vårdgivare som vårdtagare, anser jag. Jag har tagit upp mina klagomål såväl direkt med vårdpersonalen ifråga som genom anmälningar till ansvarsnämnden. Hur ska vården annars kunna utvecklas och vårdinrättningarna bli en tryggare och bättre plats för oss som måste ta del av den? Det gäller ju faktiskt de allra flesta människor någon gång i livet.
Orolig?
Om jag är orolig? Ja, när jag vaknar på morgonen med huvudvärk och när jag mår illa. För då undrar jag om inte det här kommer att leda till ett trist besked på skallröntgen ändå. Men det är väl inte riktigt så att jag ligger och grubblar eller går omkring och inte tänker på annat, men visst är det oroande. Men jag kan inget göra. Bara vänta.
Nix. Nope. Nada.
Nix. Inget nytt. Dr Anna ringde ändå bara för att meddela att hon inte hade något att meddela. Tydligen var det svårt att få någon att granska plåtarna. Doktorns teori var ändå att det var positivt och att man skulle gett mig förtur om något var allvarligt eller om det fanns något att reagera på. Tydligen gör man en första grovgallring och tittar sedan i lugn och ro och mera fördjupat på plåtarna allt eftersom. Fast - plåtar hör väl till medeltiden - numera ser det inte ut så. Låt oss tro att den teorin stämmer. Och Britt-Marie från PRIS ringde också och frågade hur jag mådde och om jag hört något. Söta människor.
Och hur mår jag då? Sisådär. Efter frukost somnade jag om i soffan i några timmar. Jag kan bara inte hålla mig vaken. Jag kände mig tvungen att byta sängkläder och tvätta då jag redan skjutit på det ett tag. Om det var ansträngningen som gjorde det, vet jag inte, men plötsligt blev jag så himla illamående. Jag slapp kräkas, men det var nära. Med den gröna plasthinken i handen hängde jag tvätt i torkrummet och tyckte rätt synd om mig själv.
Svar bara till hälften.
Dr Anna från akuten ringde.
Hon frågade hur jag mådde och hon kunde också berätta att blodproverna som tagits idag varit ungefär som de från igår. Normala eller närapå det alltså. Bra det då i alla fall. Därmot hade hon ännu inte fått något svar på CT-skalle-röntgen. Hon skulle ringa mig imorgon eller - om det var lämpligare - så skulle någon läkare från dagvården höra av sig. Jag förstår så väl hur hon tänker. Är det tråkiga besked om hjärnan och svullnader och metastaserna kanske det är skonsammare om det är någon av mina behandlande läkare som släpper den bomben.
Angående UVI:n trodde hon att jag skulle märka effekt av antibiotikan omkring dag tre - fyra, och det är ju inte riktigt ännu, så jag får väl vara tålmodig lite till då. Om hjärnan ser bra ut måste jag ju hoppas att det är bakterierna i urinvägarna som orsakar hur jag mår. Att kroppen liksom inte orkat kämpa emot infektionen själv och att det är därför jag känner så här. Klart bästa scenariot. Visst?
CT-skalle och nya prover.
Kl 07.22 väcktes jag av de nitiska vaktmästarmänniskorna som trimmade och klippte gräset på området med hånfulla leenden i sina ansikten och ondska i sina hjärtan. De surrar på extra mycket med trimmern under alla sovrumsfönstren och tar några varv med åkgräsklipparen på det greenkorta gräset bara för att det är kul. För dem. Nej, det det där sista tror jag inte på egentligen. Däremot tror jag att det är en av de mest trista sätten att vakna och att börja sin dag. Mobilen var ställd på tio men det får bli en annan dag det. I morgon kanske.
På akuten igår kläckte någon idén att vi skulle vara smarta och förberedda och sätta en koppling i venporten som kunde användas till kontrastinsprutningen på röntgen och som skulle sitta kvar över natten hemma. Ingen var särskilt van vid att sticka i venportar, allt tog en evinnerlig tid och till slut fick Lotta komma från dagvården och styra upp. Därför var jag utrustad med en slang som var fasttejpad på bröstet när jag åkte hem i går.
Kl 11.40 hade jag tid på röntgen och som vanligt var jag ute i för god tid och fick vänta en bra stund. När jag kommer in till röntgenrummet säger killen att "nä, här står inget om att du ska ha någon kontrast insprutad". Jag mulnade, med tanke på alla de tidsödande förberedelserna dagen innan på akuten, men jag sa inget. Jag fick lägga mig på kamerabritsen och man spände försiktigt fast mitt huvud i en form för att jag skulle ligga helt stilla. Då kommer en kvinna in som säger att "jodå, du ska visst ha kontrast". Det var man tydligen tvungen att läsa sig till på datorn, och killen hade bara läst på en papper han fått, och nöjt sig med det. En kvinna kommer sedan fram till mitt ansikte och gnuggar sina nyspritade händer i luften alldeles intill. Jag fräser till och frustar att "snälla du, ta bort sprithänderna om jag får be! "Ojdå, tål du inte ... " "Tål och tål ... vem gör det då? spottade jag. Vem gillar att få nyspritade händer mitt i plytet när man inte kan flytta sig?" Hon fann för gott att backa och hålla sig på lite avstånd tills spriten och min ilska ångat bort. Detta skedde ungefär samtidigt. Hon drog och slet i mina kläder också och var allmänt klantig. Usch. Henne ska jag se upp för.
Vi mellanlandade på akuten för nya blodprover och fick såklart vänta där också. Jea, den sötnosen hade med sig bitar av honungs- och vattenmelon i en låda som vi smaskade på medan vi väntade. Vad skulle jag göra utan den flickan?
Än en gång ångrade jag att jag gått med på att ha klisterplast sittande på huden i ett helt dygn. Det gjorde brännande ont att få bort och det blev rött och irriterat som sjutton då det lossnade hud samtidigt.. Hoppas att det ger med sig snart. Jag ska smörja med något och vara så snäll så med portområdet och aldrig göra om det igen.
Nåja. Bilderna var tagna och proverna likaså och vi kunde åka hem. Nu är det bara resten kvar. Bra eller dåliga besked? Hur står det egentligen till med hjärnan på Sister Moonshine nu för tiden? Dr Anna lovade ringa så snart röntgenläkaren sagt sitt.
Besök på akuten.
Jag kände att det inte direkt gick åt rätt håll det här, så jag rådgjorde med dagvården och åkte in på akuten medan jag orkar. På nolltid blev jag anvisad ett rum och snart blev jag mätt, stucken och utfrågad enligt alla konstens regler. Allt var normalt eller nära det och inget visade på någon glasklar förklaring på mina problem. För att dessutom utesluta svullnad i hjärnan eller något lurt med metastaserna där, fick jag en tid för röntgen redan i morgon. Här sitter det inte fast! Dessutom ville doktorn att jag skulle komma tillbaka direkt efter det för att lämna samma prover igen för att kunna se om det var någon försämring eller tendens till det. Det känns bra att man inte lämnar något åt slumpen.
När vi bestämt oss för den strategin föreslår doktorn som sista åtgärd innan jag åker hem, att jag ska lämna ett urinprov, trots att jag inte har varken sveda eller illaluktande urin eller så. För säkerhets skull liksom och för att man då har kollat allt. ALLT typ. Och tror du inte att det visar sig att jag har en urinvägsinfektion? Jag fick det förklarat för mig, att när man får cellgifter och har vajsing på immunförsvaret kan det bli så att man inte har särskilt uttalade symptom från själva problemstället. Däremot kan ju UVI ge dåligt allmäntillstånd och illamående, en infektion i kroppen kan ge trötthet och huvudvärk etc. Jag fick utskrivet en femdagarskur antibiotika och sitter nu och håller båda tummarna hårt för snabb effekt.
Röntgen av skallen var beställd och får stå kvar för säkerhets skull, kom vi överens om, så i morgon kollas ännu en pusselbit i det här sökandet efter svar på varför jag mår som jag gör.
Botten.
OK. Måndagen i korta drag. Jeanette ringde. Kylskåp och skafferi ekade tomma så vi åkte på Willys och handlade. Efteråt var jag till en början rätt trött, men efter en liten uppiggande pratstund med min goa vän kände jag mig starkare än på länge.
Vi satt i solen och pratade och arbetade upp var sin aptit och sedan gick vi ner till Thairestaurangen intill och åt middag. Förutom att det är så infernaliskt gott är det skönt att bara välja och vraka ur buffén och sedan lämna över disken till någon annan. Övermätta - varför gör man så? - blev vi båda och Jea åkte hem till sig och jag somnade som en liten gris i soffan.
Det är fortsatt så att jag inte mår så bra. Lätt illamående, ont i kroppen, trötthet, huvudvärk, ingen ork, lust eller energi. Är det något med kortisondosen? Med smärtplåstren? Är det "bara" de senaste cellgiftsbehandlingarna som bråkar?
Jag känner mig ur balans såväl fysiskt som psykiskt. I botten av pottan. Där hittar ni mig.
Från blogg till bok.
Klickade runt lite och kollade in vilka alternativ som finns för att göra en bok av sin blogg. Elisabeth har planerat att göra så med sin blogg för att barnen ska kunna få ett eget exemplar att läsa när de blir äldre och hon gått bort i sin sjukdom. Vännerna har lovat att ordna med detta. När jag frågade, nämnde hon ett tryckeri i Sundsvall, men jag har inte hittat det. Därmot fann jag den här sidan, som jag tittade närmare på.
Jag vet inte om det finns något intresse för min bloggbok för andra än för mina allra närmaste. Min tanke är ju att bevara mina texter och bilder som ett minne av mig. Kanske kan i alla fall ett urval av inläggen vara något att bevara. Somligt jag skrivit är ju rena tramset och inget att spara i all framtid. Tål att funderas på. Det går ju också att göra en bloggbok om sjukdomen och en bok med dikterna och ... jag vet inte.
Vad tycker du?
Hem ljuva hem.
Tänk så underbart det skulle vara om man fick välja helt fritt var man skulle bo. Jag menar, om man bara kunde peka ut lägenheten, fastigheten, orten, landet, världsdelen där man vill leva sitt liv och så får man bo där. Bara så där liksom. Ja, du hajjar. Nu är ju det inte möjligt för de allra flesta av oss. Men, tänk om. Oändliga möjligheter!
Men, seriöst.
Om jag vill slippa rökare, hostare, visslare, pladdrare, fotbollsspelande barn, mobbande barn, frågande barn eller alla andra barn, halvgamla och vuxna, ja, då kan jag väl bara göra som eremitern då och bosätta mig på landet eller i bergen eller så. Långtbortistan. Eller? I en avlägsen stuga långt från andra och där jag inte behöver låter mig störas och irriteras av grannar som inget hellre vill än leva sina egna liv. Jodå, visst. Men jag vill inte. Jag vågar inte. Kan inte. I min situation är det en nödvändig trygghet och ett måste att finnas nära sjukhus och anhöriga och min familj. Jag behöver hjälp med saker och ting. Vare sig jag gillar det eller inte.
Även om jag är i behov av ostörd nattsömn för att må bra, måste jag välja ett boende med andra omkring och stå ut med att det hörs och låter. Jag kan inte välja vilka somska få bo i lägenheten ovanpå och jag kan inte påverka vad som luktar, hörs eller sker i min omedelbara närhet. Jag önskar att jag kunde. Men jag kan inte. Jag har inte heller den ekonomiska möjligheten att välja helt fritt. Det finns ju anpassade bostäder och kanske blir det aktuellt längre fram för mig när jag inte längre klarar mig själv. Eller så bor jag kvar på 9 C tills jag flyttar till vår Herre.
Jag har bott här sedan i oktober nu och trivs bra. Inte med rökningen och inte med kraxet eller med att bli störd och väckt, men med i stort sett allt det andra. Jag försöker hantera ogillandet och det är en prövning men jag lyckas ganska bra med det om jag får säga det själv. Bara jag får använda bloggventilen. Den känner du väl till. Den är bra den.
Pippi på kollisionskurs.
Tidigt i morse väcktes jag av ett ljud, en ordentlig duns var det, och som jagkänner igen och har hört förut. Jag gissade utan att titta efter just då om jag hade rätt. Så småningom, när jag klev upp, kunde jag se att det var som jag trodde.
Det var svårt att få med på bild, men jag kunde tydligt se dammet och kladdet av en pippi som kraschat mot fönsterrutan i vardagsrummet. Inget stackars fjäderfä låg kvar på plattorna under, vilket jag tolkar som att den återhämtat sig och flaxat iväg. Tur. Uppenbarligen var ändå smällen så pass kraftig att den tryckte ur sig lite ... ja, du ser ju, så det lutar åt fönstertvätt någon gång under dagen.
En värmande handling som kylde.
Fyra tvåliters plastlådor med vaniljglass med caramelsmak och en ask chokladpraliner. Den var utdelningen på att grannen M passerade min uteplats efter att ha fått godsaker av sin vän glassbilsföraren. Vissa grannar är bättre än andra (det kan spela in att vi känner varandra sedan förr ...)
Puh! Nu gäller det att få plats med allt i frysen nu också nu när jag har 90 kanelbullar i frysen förutom allt det övriga. Att tacka nej? Kommer inte på fråga!
Linda Blair. Eller bara jag.
Det är ingen bra dag idag för Sister Moonshine. Orken finns inte här alls och när jag reser mig ur soffläget dunkar och spränger skallen som om den ska gå i bitar och hörseln liksom försvinner för ett ögonblick. Det går över när jag ligger ner som tur är. Och så är jag trött. Hungrig dessutom. Kroppen värker och jag har ont i ryggen. Kinkig är jag också.
Sara och Christer kom hit med min pizzamiddag. Cappricciosa. Den kan jag inta medan jag ligger ner.
Det var plåsterbytesdag i dag. Det har inte betytt något negativt på länge, men idag kändes det av. Jag har fått komplettera med oxynormkapslarna för att inte ha ont. Det otrevliga väderkvarnssymdromet gäckade mig också tills kapslarna kickade in, och det var länge sedan det hände. Första gången var väl här tror jag, och sedan här förra sommaren. Jag kunde knappt ligga stilla för allt obehag och höger arm fladdrade, ryckte och for som tidigare. Jag skulle vilja likna det vid att vara besatt. Du har väl sett Exorcisten? Eller någon annan lika skräckinjagande film?
Måtte det här gå över snabbt.
Medicin att kämpa för.
Hur kan man bara tillverka medicin och liksom försegla kapslarna i något som kräver tång eller andra vassa verktyg för att inte skada naglar och fingertoppar i försöken att få tag på dem?
Jag blir galen.
Nu satte jag mig ner och tömde alla björnsaxarna en gång för alla. Något ska man väl göra en lördag kväll.
Killen som frågade.
Minns du småtjejerna som gjorde mig så ledsen? De som viskade på avstånd och fick mig att känna mig som ett freak? Som kontrast till det inlägget, kan jag berätta om killen på sådär 4-5 somrar, som fick syn på mig idag där jag satt på uteplatsen.
- Haru klippt dig?
... var vad jag tyckte att han frågade.
- Ja, svarade jag.
- Nä, upprepade han. VEM har klippt dig? Och så drog han med handen över sitt eget huvud, som för att förtydliga sin fråga.
- VEM? Det som är Jeanette som har klippt mig, sa jag sanningsenligt.
- Jaha.
Och med det nöjde han sig och tog itu med andra och viktiga saker.
Kanske ville han faktiskt bara veta vem som klippt mig så snyggt och fikade efter namnet på den skicklige frisören. Man vet ju hur svårt det kan vara att få till en klipptid mitt i sommaren och på kort varsel.
Grannarna ovanpå.
Jag fortsätter att sova hela förmiddagarna och skulle nog ha snusat ännu längre om jag inte vaknat av ljud från huset. Så jag vacklar upp vid 11-11.30 och äter frukost och försöker komma igång. Det är imponerade av katterna att de låter mig hållas, men så ger jag ju dem mat också innan jag lägger mig på kvällen.
Idag är det varmt men ingen sol, vilket är bra väder i min värld. Jag har suttit ute en stund men vissa dagar orkar jag inte med grannarna ovanpå. Det är fina människorpå flera sätt, men jag önskar att jag inte behöver uppleva dem så inpå hela hela tiden. Tyvärr innebär det ibland att jag måste gå in för att slippa dem. Gå in från sommaren eller hantera problemet.
Som jag berättat tidigare är de båda rökare och av äldre årgång. Han, verkar vara svårt sjuk och lämnar aldrig lägenheten. Alltså, aldrig. Det här känner du igen som har läst bloggen tidigare. Han hostar och hostar och röker och röker och det låter som att kraxet ska kväva honom när som helst. Tänk dig att sitta där och fika och mysa och läsa eller äta något när han sätter igång. Krax krax krax. Eller prata med en vän. Krax krax krax. Hon, hon pratar och pratar och till slut krullar sig trumhinnorna. Visslar gör hon när hon inte pratar. Du blir överröstad av dem båda. Röklukten kan också förta den minsta måltid. Jag gissar att det är 10-15 minuter mellan cigaretterna de tänder. Vilka enorma summor de måste elda upp. Han är uppe även på nätterna och tidigt om morgnarna liksom sent på kvällen och röker då också. Och under den kalla årstiden sitter de där på balkongen båda två i sina täckjackor och gör samma sak som på sommaren. Jag måste skratta åt allthopa. När jag orkar.
Eftersom jag vill kunna sitta utomhus måste jag ju lära mig att hantera detta som jag faktiskt tycker är ganska jobbigt. Min hals och näsa påverkas av röken fast vi är utomhus dras samman på ett obehagligt vis och till och med ögonen kan svida vid fel vind. Jag kan inte komma på hur jag skulle kunna be henne vara tyst eller honom att inte hosta utan att förarga dem. Rökningen då? Ja, jag förstår ju att han röker för att mildra sin hosta, så ... ja, jag försöker att acceptera den här situationen så gott jag kan. Idag kan jag inte det. Ligger inomhus i soffan och njuter av frisk luft och de ljud jag väljer själv att höra. Skönt.
Tycker du att jag gnäller? Det får du.
Jag vill tillägga att jag någonstans i allt detta tycker innerligt synd om mina grannar ovanpå. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om en av dem eller båda faller död ner på grund av sitt rökande vilken dag som helst. Att de skulle sluta av något annat skäl finner jag inte troligt.
Gammal man gör så gott han kan ...
Det är så trist att bevittna osämja. Det som hände var att några småkillar spelade fotboll nära våra balkonger trots att de inte får. Det är svårt att kontrollera vart bollen tar vägen i lekens hetta, och ibland åker den in i älskade små trädgårdar och gör vissa hyresgäster irriterade och ledsna. Grabbarna använder även ett vindskydd avsett för grillning, som fotbollsmål och det händer att lampor, dörrar och väggar får agera bollplank med eller utan vilje emellanåt. Det finns fotbollsplan och plats som är lämpligare, men de glömmer nog det ibland.
Den här gången rullade bollen in hos grannen E och han tog upp bollen och sa till killarna att nu skulle han ta vara på den för att de inte gjort som de var tillsagda och för att den hamnat hos honom liksom. Rabaldret startade när grannen L, mamman till en av killarna, fick nys om vad som hänt. Den korta versionen är att jag tror inte jag hört en ung kvinna använda så många fula ord till en harmlös pensionär på en och samma gång. Gubbe och polis var två av de mildare av dem. Jag förstår att sinnet rann på E, hon ville skydda sin son och 200-kronorsbollen, men att fara ut så mot en gammal man, nä det gör man inte.
Bovärden, som råkade befinna sig alldeles intill, försökte vara diplomatisk och medla, men kunde inte låta bli att hålla med om att fotbollsspel inte var tillåtet vid balkongerna. Detta var inget granne L lyssnade särskilt mycket på. Rosenrasande ryckte hon åt sig bollen som senioren tog fram åt henne.
Jag ruskade av mig det tråkiga jag sett och hört och skickade ljus och kärlek till mina grannar.
Semester hos mig.
Denna, kanske årets varmaste dag i mina trakter, har jag tillbringat på uteplatsen under parasollen med läsning och sudoko som vanligt. Ibland känns det som en OK sysselsättning och som exakt det jag vill göra. Idag var jag lite rastlös igen, men jag höll mig ifrån att baka eller styra igång något annat. Några maskiner tvätt fick gå runt medan jag satt där i alla fall, så helt onyttig var jag inte.
Egenhändigt bakat smakar alltid bäst, eller hur? Undrar du över proportionerna? För, nej, jag hade inte sällskap, Jag är så glupsk och har alltid svårt för lagom. Alltihopa var till mig.
Tarzan var en klok kattherre och uppsökte den relativa svalkan i skuggan hos mig.
Grannens vackra lupin har fått besök av en humla.
Peos blåa cykel.
Man är ganska oskyddad och sårbar som cyklist där ute i trafiken. Oftast har man ju bara hjälm ... harkel hm harkel ... och inget annat skydd mot den farliga och hårda omgivningen. Jag märker det allt oftare nu när jag trampar runt i alla möjliga miljöer, och jag tänker också på hur det skulle vara att cykla omkull och få skrubbsår och ont och ock ock ock. Så, liiite rädd är jag allt. Om mig själv och för att trilla.
När jag cyklar min runda runt sjön får jag vara uppmärksam på mötande trafik. Ja, det måste jag väl vara överallt, men särskilt på sjörundan. På vissa ställen är stigen rätt smal och den rika växtligheten gör sikten dålig så att det ibland inte går att se de mötande förrän man än alldeles inpå, om man nu dessutom susar på lite fortare som jag gör ibland när andan faller på.
Sedan är det det där med de okopplade hundarna. De är ju ett gissel för både cyklister och gående och det på flera sätt. Jag är inte rädd, men har respekt för hundar som går en liten eller lång bit från sin matte eller husse, och gillar det inte när jag ser dem komma emot mig. Det funkar ju inte som med en människa, att vi kan se varandra i ögonen och avgöra om vi ska mötas vänster eller höger. De har liksom aldrig lärt sig det, vovvarna. Det vet jag. De bara går. Eller stannar mitt på eller byter sida plötsligt eller ... ja, du förstår ... man kan aldrig vara säker. Jag stannar jag, och kliver av cykeln och väntar tills de passerat, om jag inte vet var pälsdjuret ska ta vägen. Och husse och matte tittar så konstigt på mig så.
Jag erkänner att jag vinglar en del. Inte av något särskilt skäl alls. Det är bara det att jag är så försiktig och kör sakta när jag blir osäker på underlaget eller så eller i kurvor, och det är inte så lätt att cykla sakta. Det är enklare att styra med lite fart.
Bilister behöver ta mera hänsyn till cyklister, den saken är klar. Det tar jag med mig till mitt kommande bilförarliv. Jag känner mig alltid osäker på om de ens ser mig och om de tänker stanna eller köra på mig. Ögonkontakt tack! Och varför inte en vänlig gest med handen, om att du låter mig åka före? Så jag vet vad som gäller, liksom.
Men, framförallt. Vad glad jag är över att ha återupptäckt cyklandet. Det har inte varit så roligt att pedala sedan i barndomen. Den här ljusblå tvåhjulingen har räddat min sommar. Tusen tack, igen, Peo!
Hoppas att ni inte tröttnar på mig.
Tack för alla kommentarer! Jag får dem - ingen fara, men, Blogg.se håller på och strular och grejar och då ser det tydligen ut som att de inte går fram.
Ett tips är att ligga lågt med kommentarerna ett tag, så du slipper slita alltför mycket, eller använda min mailadress, det är ju ett annat sätt att nå mig.
Jag kan säga att jag inte är nöjd med Blogg.se just nu. Det är inte helt besvärsfritt att skriva och producera inlägg heller. Hoppas innerligt att det snart ordnar upp sig och att ni inte tröttnar på mig och Sister Moonshine innan dess.
Inte redo att komma ut riktigt ännu ...
Jag vet inte varför jag blev så ledsen att det hela slutade med att jag svalde gråten där jag satt och att jag sänkte blicken i skam, sorg och förundran. Det borde ju inte ha varit så.
Jag hade sett dem tidigare. Tre tjejer på ... låt oss säga 12-13 år ... som på tjejers sätt cirkulerar, småpratar och fnissar lågt tillsammans när de går. De passerade mig på ganska nära håll i eftermiddags, där jag satt hemma på uteplatsen under parasollen med skallen naken. De stannade till en bit bort i lekparken och en av dem viskade till de andra att "där sitter hon" och alla tre vände de sig om, tittade mot mitt håll, storögda och med halvgapande munnar.
Jag tittade tillbaka.
"hon har fått nåt medel" informerade en de andra och det var inte alls svårt att höra deras viskningar och vad de sa till varandra. Jag fattade ju att någon vuxen berättat om mig, men insåg också att det fanns glapp i vad de visste och jag ropade därför så snällt jag kunde att "kom gärna hit och fråga om ni undrar något, det är helt OK". Väl medveten om det jobbiga och känsliga i situationen för deras del.
En av tjejerna började gå i min riktning när de andra förskräckta hindrade henne. "neeej, Sandra", manade de. Och deras kroppsspråk och röster var så fyllda av rädsla att jag stelnade till, och jag blev osäker, men jag sa ändå, fast nu med darr på rösten, det hörde jag, att "Jo, kom du Sandra". Jag lirkade med rösten, men kompisarnas uppmaning avgjorde. Jag ville ju bara att de skulle få veta det de nästan dog av nyfikenhet att fråga om, men kompistrycket var för stort och själva situationen så oöverkomlig att de hellre gick längre bort än att komma fram till mig. Jag kunde inte längre se dem, men hörde dem, det gjorde jag.
"hon har cancer"
"hon har cancer"
... hörde jag dem säga. Två gånger hörde jag dem säga det. Inget annat lät de mig höra. De andra orden höll de för sig själva.
Blev jag ledsen för att tre unga kvinnor missade en kanske livsviktig chans till kunskap om en sjukdom som, enligt statistiken, en av dem ska drabbas av i framtiden?
Blev jag ledsen för att jag och mitt utseende för vissa är skrämmande och avvikande?
Blev jag ledsen för att jag tydligen inte är redo för att "komma ut som skallig cancersjuk bland andra" ännu?
Jag vet inte. Jag kanske bara var trött. Men tårarna fortsatte att bränna bakom ögonlocken en lång stund efteråt.
Däckad.
Vad ska man säga om någon som har dåligt omdöme? Annat än att hon gjorde det hon trodde var rätt just då. Utan att ens äta middag satte jag igång att baka kanelbullar som om mitt liv hängde på det. Samma dag som jag fått min cellgiftsbehandling. Hur tänker man då? Varför låter man kortisonspeedet bestämma istället för hjärnan? Kul och bra och fina ungefär 90 st bullar blev det ändå. Sen ska man ju diska och städa också. Varför är det alltid så?
Middag intogs halv tio. Efteråt såg jag på TV och sneglade mot klockan då och då. Kitty har inte kommit in. Hm. Så henne gick jag ut och letade vid halv elva och vid Brännavägen kom hon gående med svansen rakt upp och följde glatt med mig hem. Bra! Lite efter elva kom jag slutligen i säng och somnade direkt. Det är dumt att försöka lura Tavegylen på dess John Blund-effekt, det straffar sig.
Jag klev upp klockan 12. I morse alltså. Eller idag. Några toabesök under natten, har det varit, men katterna har varit tålmodiga och legat vid mina fötter större delen av tiden. De vet att jag ändå inte släpper ut dem eller ger dem något att äta om jag ligger och snusar i sängen.
För himmel vad trött jag är! Trots nattens sovtimmar känns det som att jag behöver lägga mig igen. Och det gör jag nog senare. Lite vakentid behöver jag ha. Det är superfint väder ute och inte ett enda moln på himlen. Ut ska jag. Kanske en försiktig promenad ner till blomaffären eller så kan kännas bra och lagom.
Och mellan näsan och överläppen håller ett herpesutbrott på att växa fram. Det tyder ju på att kroppen är nedgången och vill bli lyssnad på. Tur att jag kan ta mitt aciklovir mot det och få det att stanna upp.
Kanelbullar också!
Kolla vad jag har gjort!
Solroskärnor.
Jag lärde mig något nytt idag. Det gör man kanske alla dagar utan att tänka närmare på det ibland, men just idag var det om solroskärnor och det är ju inte varje dag man gör det. Den fillimpa jag bakar ibland, kan jag ha solroskärnor i. Det är gott och nyttigt. Men, det händer att de möglar. I nästan nybakat bröd, alltså. Och det är ju snopet. Alldeles gröna och läbbiga blir de och då är det ju bara att slänga det fina brödet. I morse när jag skulle äta av brödet hade kärnorna möglat igen. Det var bara att äta tunnbrödsbryta till morgonmål istället. Jag slängde det som var kvar av limpan, men valde att googla på fenomenet. I den ordningen. Slänga först och kolla sedan. Klokt va? Jag hittade en sida hos Saltå Kvarn med lämplig information. Det borde ju vara en pålitlig källa.
Se på de grönskimrande små bitarna av kryptonit.
Det är alltså inte alls mögel eller något farligt. Kärnorna reagerar på hjorthornssalt och bikarbonat, vilket det alltså finns i receptet. Tänk vad lite man vet egentligen.
Att jag plockade upp brödet (i sin stängda påse) ur sophinken är det ju ingen som vet, så i morgon kan jag äta limpa till frukost igen. Tadaa!
Taxol nr 10.
Det gick som det skulle med det mesta och behandlingen sattes igång. Hb 106, vilket har legat stabil där den senaste tiden och det är ju positivt. Det var rörigt på dagvården idag. En kvinna mådde mycket illa och man gav syrgas, man kallade på hjärtläkaren, gjorde ett EKG och flera personal ägnade sig åt henne en lång stund. Alla droppställningar tycktes ha fått fnatt och pep med korta uppehåll. Det var bara jag som snällt låg där med mitt sudoku och åt skorpor. Jag bad dr Kjell komma och svara på några frågor och han tog datorn med sig och satte sig på sängkanten hos mig.
Det gick liksom så snabbt det där underbara samtalet i fredags med dr Nisse och det han kunde berätta om levern. Nu ville jag veta HUR bra det var. Ja, man är då aldrig riktigt nöjd. Men, jag behöver något påtagligt och konkret till det abstrakta BRA. Hur bra mår jag då? Dr Kjell hade tänkt visa leverbilderna men det var problem med röntgenavdelningens datorer. De låg nere och man kunde inte lösa problemet. Texten från den som analyserat bilderna kunde vi se i alla fall, och dr Kjell läste:
... metastaserna i levern har både minskat och blivit färre ... bla bla bla ... och förtjockningarna/förändringarna på lungsäcken är borta ... bla bla bla ...
Här hejdade jag den gode doktorn. Lungsäcken? Har den också varit i farozonen? Det hade jag ingen aning om. Jodå, fortsatte han, förtjockningar på lungsäcken. Men de kan ha berott på att du haft en infektion. Eller metastaser. Borta är di i alle fall. Jag försökte ta in det han sagt. Oj. Jag har alltså bröstcancer med spridning till skelettet, till levern och till hjärnan, kanske även till lungorna. Behandlingarna har dock fått bort förändringarna på lungorna och nu återstår att se om strålningen givit god effekt på hjärnmetastaserna. Deep shit, liksom. Och inget har de sagt om lungorna till mig, förrän de var borta. Kanske bäst att jag ber om en utskrift av journalerna för att kolla med egna ögon och läsa mig till hur sjuk jag är. Eller inte. Det räcker nu va?
Cellgiftsbehandling väntar.
Efter en tveksam start på sommaren tycks den nu kommit på allvar.Varmt och soligt säger meterologerna om mitt område den därmaste tiden. Trist då att tillbringa dagen inomhus på dagvården. Men ... det är ju för ett gott syfte, om man säger så. Och när krafterna kommit tillbaka, om dnågra dagar, hade jag planerat att baka kanelbullar, men ... jag vore väl tokig om jag håller till i köket vid en het ugn när det är finväder ute? Vågar jag hoppas på en mulen och sval dag efter helgen? Och vågar jag skriva här att jag inte vill ha mera värme?
Hur som ... nu är det hög tid att ta tvåhjulingen och åka mot sjukhuset. Liten matsäck i form av skorpor (choklad tar jag ur automaten på plats) en risifrutti och lite godis. Jag brukar ju sova mig igenom jipppot ändå så det är inte vits att ta mycket med sig. Jag hinner inte få i mig det förrän jag ska åka hem. Och hemma i kylskåpet väntar en färdigfräst köttfärssås och kokt spaghetti att värma som jag förberedde i går. Man är väl smart. Jag är inte upplagd för matlagning när jag kommer från en cellgiftsbehandling. Däremot vill jag äta ...
Sol ute och i sinne.
Så onödigt, dumt och orutinerat av mig att sitta alltför länge i solen. Jag tyckte bara att jag skulle försöka jämna ut solbrännan som placerat sig så fult, ojämnt och fläckvis på mig, med vita partier på axlarna och där jag haft något på skallen och i skuggan av glasögonen. Det är lättare sagt än gjort när man egentligen borde skydda huden helt och hållet, så det struntade jag i idag. Helt medvetet. Jag körde blankt, så att säga, med skalpen bar och hade bara ett linne och en kjol på mig där jag satt. Fast brillorna tog jag inte av mig. Inte trodde jag att det skulle ta så himla bra. Solskyddsfaktor 15 i ansiktet trodde jag skulle räcka, men jag blev lika röd i plytet som pionerna som håller att slå ut hos grannen. Tanken var att bara sitta där ute i govärmen en liten stund, men hur är det då, när man börjar njuta och ha det bra? Nåja, det lägger sig väl. Bränd till oigenkännlighet är jag ju inte.
Tarzan föredrar att ligga i hel- eller halvskugga och hålla mig sällskap. Klok kille. Han tar det lugnt.
En tur på cykeln har jag hunnit också. En låda jordgubbar till mig köpte jag och en till Sara som kurerar sin onda hals idag. Jag ska jag frossa på de goa bären ikväll. Finns det bättre godis?
I morgon väntar ännu en behandlingsdag på dagvården och då blir jag ju inomhus mest hela dagen och kan vila huden, och blir det som förra onsdagen sover jag hela kvällen när jag kommer hem också.
En ensam tvestjärt?
Har mardrömmen börjat all over?
Om du läste min blogg förra sommaren, från den tid när jag bodde i Järved, förstår du varför jag känner som jag gör. En av tillbakablickarna finns här. Jag ska berätta vad som hänt nu. I fredags köpte jag på ICA en sån där genomskinlig plastlåda med gröna fina och kärnfria druvor. Smaskigt tänkte jag, när jag tog fram den från kylskåpet och ställde den i diskhon för att skölja klasarna i kallt vatten. Då. Då simmar det fram en läskig och ful tvestjärt. Japp. Den piggaste och mest alerta och aktiva tvestjärt jag har sett, simmar omkring bland de ljusgröna små druvorna och gör små dyk och hopp och volter och - nä, det där sista var inte sant.
Men nu till den stora frågan. Följde den lilla besten med druvorna från affären, så att den har levt loppan i mitt kylskåp sedan jag köpte den, eller makade den sig upp genom avloppet just då jag ställde ner druvlådan där? Eller är det ett tredje alternativ? Att den lille gynnaren bott i mitt kylskåp en tid och såg sin chans till flykt så den hoppade ner i druvlådan. Nä. Kan det vara så? Fast jag tror att jag vet att de normalt inte gillar de temperaturer och miljöer som ett normalt kylskåp representerar. Jag vet inte vilket jag tror mest på. Eller hoppas på. Kanske att den låg i druvorna. Det är ju ett bättre läge på nåt sätt. Jag vill ju inte att han (han?) är den förste av en hel armé tvestjärtar som nu kommer att invadera mitt hem genom att komma upp genom avloppet.
Oavsett "ursprungsmärkning" kunde jag såklart inte låta det oinbjudna djuret göra detta ostraffat. Jag vill ha mina druvor för mig själv. Varmvattenkranen fick stå och rinna på den tills jag bedömde den kokad och klar ...
En stärkande resa.
I hög (nåja) fart trampade jag på runt sjön med ett leende i ansiktet. Jag tänkte mig att jag kunde ta in allt omkring mig genom ögonen, genom huden och genom öronen. Att kroppen förmedlade allt jag upplevde och tog det med till mitt inre för att hela mig på alla nivåer. Att den tog med doften av den regnvåta marken, den från träden och blommorna. Att den tog med synen av allt det gröna, det vita från de meterhöga hundkexen, det gula från smörblomman som nästan täcker marken helt på vissa ställen, det lila från midsommarblomstren och alla de andra nyanserna av Guds rika natur. Att allt det där fanns till för mig.
Medan jag susade fram där på den knastrande grusstigen tänkte jag mig att allt liksom absorberades och togs upp i mig och gjorde mig starkare och friskare och gladare för varje varv som cykelhjulen lade bakom oss. Emellanåt plingade det till av en liten sten i stänkskyddet och det liksom påminde om det sköra i det stora som skedde.
Det regnade.
Jag tänkte mig hur himlavattnet som mjukt landade mot mig, tog sig genom huden och stärkte mig för varje mjuk droppe som hittade till mina blossande kinder. Med varje andetag fick jag del av livgivande syre och naturens enorma läkekraft. I en sekund nu och då blundade jag och förstärkte känslan av att vara ett med allt jag passerade och allt vad jag var en del av. Stärkt och laddad med naturens outsinliga energier kände jag ingen trötthet, bara eufori, tacksamhet och hopp.
Vilken resa!
En "kort" sammanfattning.
Jag har funderat. Det förvånar ingen, tror jag. Den här gången tänkte jag på om det är på sin plats med någon slags sammanfattning avseende min sjukdom. Jag har ju levt med min diagnos ganska länge. Om jag ska ta läsarstatistiken på allvar finns det några nya bloggläsare där ute. På min blogg alltså. Det är kanske några som inte har kläm på hur det började.
1999. Jag hittar en knöl i vänster bröst och tar genast kontakt med vårdcentralen. Remiss till kirurgmottagningen som just denna period bemannas av odugliga läkare. Det tar 18 månader tills man ställer rätt diagnos, trots mammografi och finnålspunktion. Något ultraljud gjordes inte.
November 2000. Tårtbitsoperation. Spridning konstateras till lymfkörtlar. Cellgiftsbehandling 6 gånger med FEC. Strålning sedan i 6 veckor följt av hormonbehandling i fem år. Provade både Arimidex och en sort till, vad den nu hette.
Jag trodde faran var över, men hej vad jag bedrog mig.
Hösten 2007. Jag satt på skolbänken och hade en intensiv period med studier och praktik och trodde att mina besvär från ryggen och smärtan ut i höger ben, berodde på stillasittande och på påfrestande arbete. En naprapat behandlade besvären utan att lyckas särskilt bra och tog ordentligt betalt för det. Han borde såklart ha förstått ...
Mars - maj 2008. Ett flertal besök hos sjukgymnast och läkare på vårdcentral. Röntgen av ryggen etc. Jag gissar på diskbråck eller utsliten höftled då jag knappt tar mig fram gående utan att grina illa.
Samma vecka som jag blir färdig undersköterska kallas jag till läkaren för att få besked angående röntgen. Beredd på att bråka för att få snabb operation så jag kan börja mitt drömjobb, blir jag paff och mållös för kanske den första gången i mitt liv. Metastaser i hela ryggen. Det finns i stort sett ingen frisk yta i hela kotpelaren. Även bäcken, axlar, fram på revbenen och nacken är fulla av tumörer.
Juni 2008. Behandling av skelettmetastaserna sätts igång omedelbart. Faslodex och Zometa. Till en början med positivt resultat, men när värdena förändras och när blodvärdet ständigt går ner, tas prov på benmärgen och man ser att cancern ändrat egenskaper. Den rackarn. Men sådan är cancermonstret. Omöjlig att förutspå.
Jag märker nu - när jag sitter och skriver och tänker tillbaka - att jag inte minns alla turer och datum. Jag berättar det jag kommer ihåg.
Nu är cancern Her-2-positiv och ett nytt läkemedel är nödvändigt. Herceptin sätts in.
Och så det som hänt på senaste tiden då, spridningen till levern och till hjärnan, som upptäcktes ungefär samtidigt nu i våras och som återigen lett till nya läkemedel. Navelbine till en början och sedan taxol, som är det jag får nu. Herceptin fortsätter jag att få var tredje vecka.
Maj 2012. Hjärnan strålbehandlas fem gånger. Jag vet ännu inte effekten av den behandlingen. Röntgen blir i slutet av juli.
29 juni 2012. Glädjande besked. Metastaserna i levern har minskat. Ingen tillväxt i skelettet. Levervärdena är "normaliserade", som dr Nisse kallade det. Hoppfullt mitt i eländet. Jag gör mitt bästa och tar beskeden som de är och som de kommer. Den "lilla detaljen" med hjärnmetastaserna får jag tampas med när den dagen kommer. Kanske har de dragit och försvunnit till samma ställe som levermetastaserna. Dit där pepparn växer.
Sunshine Award.
Cheeky Malin har nominerat mig till en Sunshine Award. Hm. Jag som ju faktiskt är det diametralt motsatta.Hajjar du? Fast man kanske kan vara både och ... Man ska svara på några frågor också. Har alltid tyckt om att berätta om mig själv. Så ... here goes ...
Favoritfärg: Om man tittar i garderoben skulle man ju kunna dra slutsatsen att det är svart, för visst kan man ju ha det till det mesta. Praktiskt. Varför försöker jag då alltid hitta nya plagg i andra färger? Bra alternativ tror jag är jordfärger, typ beige och brunt. Men det är ju kläder det. Blått som himlen och rött som kärlek är andra favoriter.
Favoritdjur: Katter!!! Och så de här fruktansvärt näpna surikaterna. Hundar såklart. Och ... i stort sett alla djur utom insekter.
Favoritnummer: Tursiffror? Jag har använt mig av mina "tursiffror" hela livet men har nu accepterat att de inte fungerar. Eller så är det någon annans tursiffor. Snopet.
Favoritdrink: Strawberry Daiquiri. Eller vatten.
Facebook eller Twitter: Vad är twitter?
Min passion: Oj, livet kanske. Jag känner en stor passion för livet!
Ge eller få presenter: Jag är barnsligt förtjust i att få överraskningsgåvor. Små omtänksamma och kärleksfulla. Men det är också en höjdare att lyckas komma på den där allraste bästaste och fyndigaste presenten att ge till någon. Det är väl kul. Att få se hakan droppa och ögonen spärras upp och så frågan "Huuur har du fått tag på den här?" Det är nästan som att få ett paket själv.
Favoritmönster: Mönster? Vadå mönster?
Favoritveckodag: Tja, måndagar är väl alldeles utmärkta dagar. Eller tisdagar ... Varför inte söndagar? Det beror väl på vad man fyller dem med.
Favoritblomma: Gillar flera. Det har med doften att göra. Syren, hägg, hyacint, ginst ... Åh, det finns många.
Är det redan slut på frågor? Då återstår bara att nominera någon ny till denna fina award. Eftersom Cheeky Malin redan fått den vill jag ge den till Lite som vi. Avskalat men samtidigt känslofyllt och poetiskt skriver hon om en vardag som anhörig till en cancersjuk. Hon beskriver det svarta på ett ljust och hoppfullt sätt och imponerar i sin styrka.
Vilodagen.
Jag har sovit massor i helgen och natten mot söndag var inget undantag. Kanske släppte en massa oro och funderingar i och med det positiva beskedet från dr Nisse. Tröttheten har inte släppt riktigt ännu, men då får jag väl sova mera då!
Vilodagen har jag ägnat åt just att vila. Hjärnan har fått arbeta i alla fall, då sudokuhäftet var framme medan jag satt i solen och njöt av värmen.
Ett besök av goda Jea resulterade i en kort och lugn promenad på eftermiddagen och när hon åkt fixade jag till och åt en omelett med korv och lök.
Ja, ungefär så var det idag.
Javisst ja! Och så den här vackra knoppen från nyponbusken vi passerade. Tänk att något så litet, skirt och blygt kan dofta så mycket!
