De nya elakingarna.

Jag vet inte om det framgick av inlägget om de nya metastaserna men de sitter tydligen i en annan del av hjärnan än de som strålats bort. Och med tanke på hur snabbt försämringen farit fran den senaste tiden, förstår jag att mina motoriska och andra problem, mycket väl kan ha med de nya elakingarna att göra, här är det inte sakta mak som gäller.
 
I all ödmjuhet "lyssnar" jag på allt ni skriver i kommentarerna men jag tar mig också rätten att ta till mig endast en bråkdel. Det är fortfarande läkare och andra kunniga som får lösa gåtorna. Jag får många tips och råd ska du veta. Att jag är stressad är säkert sant men det är den enkla lösningen på ett mycket komplicerat problem.
 
Metastaserna ska få sig bombardemang från topp till tå med cellgifterna xeloda och tyverb så snart operationen är över och jag har hämtat mig något.
 
Som alla vet är människor individer, och trots att vi får samma mediciner och behandlingar reagerar vi på olika sätt och får olika bra resultat på de läkemedel vi tillförs. Men spekulera kan man ju alltid göra och jag är såklart tacksam för intresset och önskan om bättring och mitt välmående.
 
Slutligen vill jag meddela att jag blivit något bättre på att be om hjälp och det är ett stort steg för mig.
 
 

Senil?

Jag vet inte hur det kommer sig, om metastaserna sitter på ett olämpligare ställe i hjärnan än tidigare, eller om det är en överbelastning av systemet  just nu och att det kommer att gå över. Jag upplever mig vara virrig, vet inte vad det är för dag, jag har kort stubin, har svårt att finna ord för att förklara och berätta det allra enklaste och, bara det, jag har svårare att komma ihåg hur hanterar mobiltelefonen Jag trycker på mobilens knappar, gång efter annan, men fattar ingenting av vad jag gör. Riktigt senil verkar jag vara, och det skrämmer mig.
 
Nu drömmer jag om när operationen är över och jag får vänta på resultatet. Bara att märka hur svullnaden går ner kommer att bli en lättnad och när det blir lättare att röra sig. Härligt! Men det är ju bara drömmar än så länge.
 
 

Självvald tystnad.

Dagen igår var rätt omtumlande. När Susanne hjälpte mig hem och ur bilen kom en kompis gående och berättade att en gemensam vän plötsligt dött. Då lossnade allt och tårarna kom. Jag vet ännu inget om omständiigheterna kring dödsfallet men fy så ledsamt kändes. Det var gudomligt att komma in hemma och höra tystnaden omfamna en. Kan man verkligen uppfatta ensamhet och tystnad som avslappnande? Ja, jag tror det. När tystnaden är självvald och man behöver det för att komma igen så att säga.
 
Det har varit mycket nu ett tag ...
 
 
 
 
RSS 2.0