Sister Moonshine

Denna Valborgsmässoafton och kungliga födelsedag fick jag besök av min vän Birgitta. Hon tänker alltid på både katterna och på mig och hade med sig veckotidningar till mig och godis till de små. Jag var en usel värdinna och frågade inte ens om hon ville ha något att äta eller att dricka, men hon förlät mig som tur är.

Jag åkte iväg och överraskade mamma med ett besök. Vi hade redan talats vid på telefon så hon väntade mig inte. Lite kul att se henne bli paff. Hon blev glad också såklart.

 



Väl hemma igen smaskade jag i mig denna fantastiska sista-april-middag vid TVn. Två kokta med bröd, ketchup och lök. Mmmmums. Till efterrätt planerar jag att äta det jag ätit varje kväll i flera veckor. Jag snöar ofta in på en och samma sak och äter sedan det tills jag blir så less att det dröjer lääänge tills det finns på menyn igen. Nu gäller det bär och glass. Gärna hallon. Fick nästan hjärtklappning när jag häromdagen tvingades åka till flera affärer innan jag kunde fylla på i bärförrådet. Skulle jag tvingas ändra mina vanor? Det var slut på frysta bär i lösvikt, på pappkartong och i påse. Samma gällde hos två ICA-ställen och på COOP. Är det 2011 års skörd som gått åt nu eller? Då får jag övergå till andra bär. Under protest. 





Detta är favorit-huvudbonaden just nu. Den är sammetsmjuk och värmer lite lagom när jag går omkring hemma. Bra också när jag sitter i solen och myser. Peruken gillar inte när det blir för varmt och inte jag heller. Den kan kännas som en mössa ibland. Grillad hjärna? Nej tack. Eller ... vem vet ... solstrålad skalle är kanske vad som behövs, även om dr Nisse ordinerat annat.

Ha en skön, lugn och mysig Valborg utan raketer och smällare!

Elisabeth, i bloggen Jag är Elisabeth, länkar till SvD och en artikel om "sjukdomsbloggar". Jag tycker som Elisabeth, att bloggen kan vara en dagbok som vi lämnar efter oss till barnen och de som vill läsa. Jag gillar INTE det kuratorn skriver och håller inte med. Det är viktigt att patienten är den viktiga i förhållandet läkare-patient. Att oroa sig för maktbalansen känns gammalmodigt och bakåtsträvande. Men jag ger henne rätt i att det är en slags terapi. Jag kan sätta ord på mina känslor och får dem faktiskt bekräftade av läsarna. Kuratorn skriver också att de flesta kommentarer verkar vara posivt inställda och stöttande, och det är väl bara bra?

Vad tycker du om alla sjukdomsbloggar? Läser vi dem för att vi gillar att läsa om människor som har dödliga sjukdomar?

Idag damp det ner med posten. Ett brev från Umeå med information om vistelsen där. Tider. Datum. Redan på torsdag ska jag infinna mig där för provtagning och träff med en läkare.  

Jag har fått frågan några gånger redan, om hur jag mår efter beskedet om metastaserna i hjärnan. Jag vet rakt inte. Det känns som vanligt tror jag. Kanske jag inte fattar hur illa däran jag är, eller så bryr jag mig inte längre. Det känns så onödigt och dumt. Jag mådde ju så illa i flera månader och när jag nu mår så bra ... det är bara den kala hjässan som skvallrar om allvarlig sjukdom just nu - därför känns det så konstigt.

Jag har på intet sätt gett upp alltihopa, men jag är så himla less på att vara sjuk. Så fruktansvärt less på att inte orka som förr och att känna mig som folk.

Måste tyvärr tillägga lite mindre kul information jag fick under dagens besök på dagvården. Ville inte skriva om det på bloggen förrän familjen fått veta. Svaret på röntgen av hjärnan visade två metastaser på ca 1 cm. Den ena i pannan på vänster sida och den andra mitt på huvudet, alldeles under den vassa rakstubben. Dessutom flera små som kan vara "något annat" enligt dr Kjell. Vad det nu är. Metastaserna måste strålas, så fort som möjligt, så det blir att bosätta sig i Umeå i några veckor för att attackare de illsinniga rackarna på effektivast möjliga sätt.

Och bilen då? Den gick igenom besiktningen utan anmärkningar ...

Sara blev supernöjd med resultatet - och jag med insatsen. Nu när jag vet att jag klarar av det, kanske jag syr en till. Eller två.

Mat får ju inte förfaras. Jag skulle skämmas om det hände. Därför trampade jag helt enkelt två trappor upp till singelkillen på tredje våningen och hoppades att han var hungrig. Och det var han och han ville gärna ha min kycklingrulle med curry!

Vad kul det hade varit om han bjudit in mig och om vi hade äta våra rullar tillsammans. Istället var han mycket tacksam och gav mig en flaska starköl i byte och sa tack och adjö. OK. En flicka ska väl dricka också. Men jag fick äta ensam. 

Man ska inte skynda sig. Det är bättre att se tiden an och att slå till när tiden är rätt. Så gjorde Sara och jag idag. Hon önskade sig nya gardiner i julklapp. 2011 alltså. Vi var aldrig och tittade på några, det blev liksom inte av, och så gick månaderna. Idag passade bättre. Bäst till och med. Vi tog en biltur till Strömsknallen, som är ett billighetsvaruhus en bit utanför stan där de bland annat säljer tyger och gardiner.

Sara bestämde sig snabbt för två längder i en snygg lila färg till det ena fönstret och ett tyg att sy en matchande hissgardin av till det andra. 





Sa jag att det var jag som skulle sy? Jodå, det är jag som ska sy. Jag har aldrig påtat ihop en hissgardin tidigare men jag tror nog att jag fixar det. Hemma väntar mammas symaskin och det handlar väl bara om raksöm och att vara lite noggrann? Eller?

Min kropp är mitt tempel. Den ska vördas och tas omhand inifrån och ut och kan inte värderas i pengar. För min egen skull och för min familjs skull har jag ansvar för den sköra och värdefulla juvelen. Jag har bara en chans. Det är min skyldighet att ta hand om den så gott jag kan. Hålla maskineriet smort och att inte medvetet tillföra något som gör mig sjuk eller som skadar mig. De flesta har kunskaperna. Förvisso matas vi från medias håll om uppgifter om att än det ena och än det andra är farligt att äta och det förändras hela tiden. Ofta kastas rönen om helt om hållet beroende på vem som presenterar dem.

Vanligt förnuft har glömts bort på något sätt, men nog kan vi vara överens om att det är bäst att äta lagom mycket av allt och att röra på sig varje dag? Det mår kroppen bra av. Att inte utsätta sig för onödiga gifter är också bra. Damm och avgaser är inte hälsosamt. Rökning är helt förkastligt och det finns inget positivt med det. Alkohol. Lite eller inget mår man bäst av. Stress kan på olika sätt försämra hälsan. Så här långt är de flesta överens. Allt det här vet vi, eller har i alla fall en aning om det. Att det ibland inte hjälper att man gjort sitt bästa hela livet beträffande de här aspekterna, är en annan fråga. Det beror på andra saker också, att man blir sjuk, jag vet det.





Det som gör mig galen är när människor medvetet eller av dumhet utsätter sig för risker som tveklöst leder till sjukdom eller i värsta fall döden. Rökarna. RÖKARNA. Alltså, hur tänker de? Jag har ju berättat om min granne ovanpå, som hostar dygnet runt och trots det röker både han och hans hustru vidare i mysig harmoni. Jag kan höra genom mitt tak hur han kraxar och kämpar med andningen på nätterna när det är tyst i huset iövrigt. Det är ju en kamp för syre den mannen ägnar sig åt, en kamp för livet som han väljer! Varför i himmelens namn fortsätter han den här IQ-befriade sysselsättningen? Han lämnar aldrig lägenheten, han hostar och spottar och har sig och får anstränga sig svårt för att få luft. Vad är det för slags liv? Han försämrar ju medvetet oddsen för en framtid, för tid tillsammans med de sina. Familjen får se honom långsamt kvävas och ta död på sig själv. Hur tänker han? Vad känner hans barn och barnbarn som får se honom tyna bort som en fisk på torra land? Under våndor.

Och så finns det dem som inte vill något hellre än att leva ett sunt och långt och hälsosamt liv efter bästa förmåga. Det är ett hån mot alla dem som genomgår plågsamma och jobbiga behandlingar för att bli friska och få leva. Mot de som inte har något val längre. Det är förbanne mig ett hån.