Sister Moonshine

Jag har tillbringat dagen med Sara på stan. Först gjorde vi ett besök på biblioteket och Sara hittade en bok som hon ska läsa som en del av en skoluppgift.

Sen apoteket. Jag har ju som vanligt med mig kameran och knäppte några bilder på Sara medan hon väntade på att bli betjänad. Men ... ooops ... det skulle jag inte ha gjort. En anställd på apoteket kom fram till mig och viskade att "på apoteket får man inte fotografera. Det är av sekretss-skäl". Jag stoppade förstås undan kameran och förklarade att vi var i sällskap och att vi kände varandra och att det var henne jag knäppte på. Inte visste jag att det var så stränga regler, men det är klart. Tänk om det skulle komma ut att fru Bengtsson köper apotekets mensbindor eller att herr Bengtsson hämtar sin blodtrycksmedicin på apoteket. Det är skvaller det. Och den informationen kan kanske utnyttjas till att ... Nä, det har jag inte aning om.

Dessa bilder smugglade jag med mig i alla fall. Och eftersom inga ansikten syns på fotot kan ingen identifieras och därmed skadas av mitt brott mot sekretessreglerna. Eller?






Sortimentet har förändrats. Inte kunde man köpa gosedjur och snacks på apoteket förr i världen. När jag var ung. Då kunde man bara köpa medicin på apoteket. Och sånt. Och jag finner det mycket genomtänkt att majsbågarna är greppvänliga och anpassade efter små munnar och händer. För 450 kr kilot. När jag var barn fick föräldrarna skära eller bryta mat och kex och snacks i lämpliga bitar. Nu är det nån på apoteket som fixar det. Jag börjar förstå varför man inte får fotografera här. Det handlar ju om sekretess och stora vetenskapliga kunskaper om hur stora munnar och händer barnen har.







Vi avslutade vår stadsrunda med att hämta mamma/mormor hos frissan och skjutsa henne hem. Inga foton får tas där heller. Hos frissan. Allt för att hålla hemligt var man kan klippa sig och permanenta sig för ynka 400 kr.

Jag planerade att äta lax med potatis och grönsaker till middag. Jag inköpte citron som jag anser är ett måste till dylika måltider, och tog fram fisken ur frysen för att den skulle hinna tina. Fryst fisk som tinar vill ju gärna vätska lite, så jag lade den på lite papper på diskbänken och lät potatisen koka och få lite försprång.

Jag försjönk i bloggvärlden under ynka tio minuter tills jag lystrade till märkliga ljud från köket. Jag rusade upp bara för att upptäcka att ... Neeeej! Kitty hade känt doften från fisken och hoppat upp på diskbänken och hon kunde naturligtvis inte stå emot lusten att tugga, slicka och dra i fiskstycket vilket hon också gjort. Ordentligt. Det som var kvar såg inte alls aptitligt ut längre utan åkte i soporna. Att snabbtina ett nytt laxblock kändes inte OK, och jag var hungrig och ville äta genast, så det blev till att äta potatis, morötter, grönsaker och avokado istället. Snopet! Jag lärde mig en läxa idag. Och alldeles säkert lärde sig Kitty något också. Att om man lyckas få lite ensamtid i köket runt middagstid kan man belönas med ett skrovmål.




En dillvippa och ett stänk citron är allt som behövs ... eller?

Det finns ju andra sätt också. Men det tar ju längre tid. Bilden på den läckra maten kommer från Wikipedia och bilden på den goda drycken har jag lånat från Apotekets hemsida.

Jaha ja, då får man väl anse att det är klart då. Över telefon har jag och den nye hyresvärden bestämt oss för att skriva kontrakt från den 1 maj. Och jag har besökt Övikshems kontor och sagt upp min nuvarande lägenhet idag. Lite sorgligt är det allt. Jag har ju ändå trivts så himla bra här i nästan tio år. Det är ju bara de sista kanske två åren som det varit lite turbulent i den här trappuppgången. Men nu kan jag inte dra på det längre. Jag har inte råd att bo kvar.



Nu ska det skrivas lista över sånt som ska göras och fixas. Det viktigaste är gjort. Uppsägning av lägenhet. Check. Dito av parkeringsplats. Check. Dito av internetavtal. Check. Av nån anledning har jag haft ett ganska dyrt avtal och ska byta nu i samband med flytten. Resten som ska göras är det inte lika bråttom med. Men det är mycket som ska ordnas och göras och det finns inte så mycket ork.

Märkte det när jag var på stan där jag flåsade runt och lät och hade mig. Hjärtat pickade snabbt snabbt och jag tuggade druvsockertabletter. Det var dumt att mig att vänta till sista dagen med Birgittas present. Jag ville ju så gärna köpa nåt som var bara från mig liksom och bara till henne. Nåt personligt och noga övertänkt. Men inte hittar man det när man lufsar runt på stan utan varken kondis eller inspiration. Jag ville inte ha det så här egentligen, men Birgitta påstår att hon regelbundet använder både duschtvål och kroppslotion, så då kanske det var lyckat ändå då.



Förutom smörgåstårta, marsipantårta med blåbär och kakor, kunde man frossa bland faten med kallskuret, potatissallad (med röd lök - tack för det, Åke), ostar och bröd samt grönsaker. Diverse drycker till det då. Kaffe, the, cider eller vin eller vad man ville ha. Mums! Presenter och blommor anlände under dagen till jubilarens stora glädje.



    

Birgitta och jag känner varandra sen lång tid tillbaka. Sen tiden före man, barn och villa. Vi har en hel del minnen från galna utlandsresor och annat bus som vi gjorde i 20-årsåldern. Det är obegripligt hur fort åren går men att tiden ändå tycks stå stilla för en vänskap som är som vår. Okomplicerad och trygg. Som det ska vara.

Ett stort grattis på födelsedagen, goa rara Birgitta!

Om du, precis som jag, äter värktabletter av det tuffare slaget, vet du kanske att en av biverkningarna kan vara problem med att få magen att fungera önskvärt. Och då menar jag att det är önskvärt att magen fungerar genom att ge plats för ny föda regelbundet, varför inte dagligen eller nästintill. Var detta alltför krångligt och inlindat? Det var ett försök att inte vara ofin eller onödigt (fniss) personlig nämligen. Men, det kanske är för sent ...

Om du, alltså, har intresse av att veta vart detta inlägg är på väg av ovanstående skäl eller andra kan du fortsätta att läsa.



Man tager ca 2 msk hela linfrön i ett litet snapsglas eller liknande. Fyll upp med vatten. Låt stå kallt i kylskåpet över natten. Det bildas ett geléliknande hölje på varje frö som är bra och smörjer tarmen liksom, om man har trög mage. Drick denna shot varje kväll. Prova!

Ja, det är faktiskt dags för den 36:e gången idag. Vid det här laget en rutin och inget märkvärdigt. Provtagning först då, på morgonen. Inget särskilt med den heller.

Kom i samspråk med fem pigga äldre herrar i väntrummet, som ville veta mera om att blogga. En av dem hade till och med dator med han trodde inte han skulle starta en egen blogg. Men alla tyckte de att det där med internet var intressant och lite magiskt.

På hemvägen handlade jag hem lite smått och gott och det viktigaste på ICA. Man vet ju aldrig om just denna behandling får mig att bli liggande eller får mig att känna mig så där extra mör. Då ska allt finas lättillgängligt om jag vill slippa åka iväg på affären.



 

Jag gjorde ett snabbt besök även på Lidl för att se om de hade de där goda Salt och Vinägerchipsen som jag fick av Rosis före jul. Jag brukar inte handla på Lidl och hittar inte så bra. Jag brukar heller inte hitta så mycket att köpa där. Lite konstiga varor i min smak. Vad sägs om motorolja, ved, läsk, tvättmedel och chips inom 2 kvadratmeter?



Det enda som fick följa med hem var fem kiwifrukter och så har jag ännu en gång bestämt mig för att inte handla på Lidl.

Jag åkte hem ett tag för att sen återkomma efter lunch för att få min behandling. Innan man satte igång kom doktorn för att stämma av att jag mådde bra och för att tala lite om mina prover och vad de visade. I stort sett såg det bra ut, men Hb hade gått ner till 106, vilket skulle kunna förklara varför jag var så kraftlös i går när jag skulle promenera. Doktor Kjell ville prata med Nisse om att påbörja en EPO-behandling som skulle kunna förbättra mitt Hb. Eventuellt skulle också en benmärgsbiopsi bli aktuell. Nisse får bestämma. Och så fick jag Zometa i dropp och Faslodex per injektion. Som vanligt. När allt var klart och fixat åkte jag hem.

Jag funderade lite på det där med EPO och läste på internet att det i nån undersökning visat att det kan vara gynnsamt för tumörerna och ge nån procent högre dödlighet. Hm. Det låter ju inte bra. Men man sa också att forskningen inte var säker på det här resultatet. Hur sjutton ska då JAG kunna ta ställning till EPO eller inte. Och skidåkarna lär ju dopa sig med det här. De borde väl vara måna om sin hälsa? Jag får en magkänsla här, att jag inte ska ge mig på nån EPO. Det kanske är effektivare med EPO, men man kan ju göra en blodtransfusion istället. Eller? Jag får ta ett snack med Nisse. Jag litar på honom.

Godis, frukt, vila och TV är vad som gäller resten av kvällen. Vatten får jag inte glömma! Och så får vi se hur kvällen blir och om jag påverkas av vad jag utsatts för idag. Jag återkommer!

Den fina och sköna toppen med knappar och liten ficka på bröstet jag köpte härom dagen ... Minns någon? Jag tänkte ta den på mig idag efter att ha avklarat fredagsduschen, men pyttsan! Den var för liten! Jag provade den inte i butiken men tyckte att den nog skulle passa. Ögonmåttet du vet ... Och så har den alldeles för trånga ärmar. Jaha, den får bytas. Och kvittot är ... borta.

Jag sparar alla kvitton. ALLA. Jag är en galen kvittosamlare och har kvitton på det mesta i säkert förvar för ett par år tillbaka. I tidsordning dessutom i prydliga buntar. Ja ja. Jag vet att det är lite överdrivet. Men ibland har det visat sig vara en bra idé att ha den vanan.

Och helt motsägelsefullt nog är alltså detta kvitto borta. ??? Nåja, jag var beredd att ge den här tröjan till nån annan något mindre person eller bara glömma hela inköpet. Men det kändes så omåttligt irriterande att just detta kvitto inte gick att finna. Och jag tänkte och funderade och försökte komma på var kvittot möjligtvis kunnat hamna. Den låg inte kvar i plånboken och jag letade och letade. Men den lilla pappersbiten var borta. Tills jag grävt ner till botten av sophinken bland skräp och klet och annat äckel päckel. För jag kom ihåg att jag slängde den lilla påsen som toppen låg i och gissade att kvittot låg kvar där. Det var det enda alternativet. Och, javisst, där låg det lilla pappersstycket.

Så åkte jag in till stan för att byta tröjan och passade förståss på att handla lite till. En jeansjacka och en snygg kjol fick också följa med hem. Det är svårt att motstå halva reapriset. Jacka och kjol för 199 kr på Lindex!




Dagens outfit alltså! Ja, huvudet kom inte med, men ni vet ju hur jag ser ut, och det är inte lätt när man är så lång som jag, att få plats helt och hållet på alla bilder.

De nya kvittona jag fick ska läggas på säkert ställe för eventuellt behov att plocka fram dem i framtiden. Ja, det hela blev ju lyckat till slut.

Jag fick ett mail häromdagen. Ett mail där skrivaren visade sin uppskattning för min blogg och faktiskt också för mig som människa. Åtminstone den människa hon lärt känna genom att läsa min blogg. Fantastiskt! Och roligt! Mailet gjorde mig glad. Skrivaren bjuder in mig att lära känna även henne. Men jag funderar ...

Vilken människa är det då som presenteras i min blogg egentligen. Några gånger har någon jag känner sagt, att man plötsligt sett sidor hos mig som ditintill varit okända. De har upptäckt egenskaper hos mig genom att läsa min blogg, som de inte alls sett tidigare. Nu förstår jag, sa någon. Eller, nu lär jag känna dig, som en annan sa. Det får mig att undra om Åsa är en person och Sister Moonshine kanske en annan ... Eller är det så att jag håller nåt tillbaka IRL. Som jag låter komma fram i bloggvärlden. Medvetet eller omedvetet. Jag tror förstås att man nog skulle ha upptäckt alla sidor hos mig om man verkligen tar sig tid lär känna mig. För jag finns ju här! Det är bara att fråga om något är oklart. Jag är inte särskilt hemlig.

Jag skulle gå och lägga mig och gick runt för att släcka alla lampor och "göra kväll" Det var då jag såg det märkliga och speciella ljuset och färgen på snön. Månen var nästan full och vacker som bara en fullmåne kan vara och snön var lila och slät och vacker. Egentligen är det bortkastat att ta kort på månen med min kamera på det där sättet, men jag gjorde det i alla fall. En bild gör inte verkligheten rättvisa, men jag minns känslan. På bilden är månen en liten prick men det jag såg, var en stor mäktig himlakropp som jag tycker om så mycket.

Det var en solig och vacker och alldeles lagom kall vinterdag. Perfekt för en promenad. Men jag sölade på så länge med ditten och datten här hemma och med stadsbesök, att innan jag kom mig ut hade solen dalat och det hade börjat mörkna. Fick duga ändå. Gick en kort sväng runt i byn bara och fascinerades av all snö som kommit. Vilka mängder, alltså! Kom det verkligen så här mycket snö i fjol? Jag tycker det ser ut som rekord. 

De här stackars postlådorna gjorde allt de kunde för stötta varandra i sin kamp för att synas och sticka ut där ur snövallen. Vilken tur att de är två.

Trots att jag var på stan i går lyckades jag inte göra alla ärenden då. Åkte därför in en sväng i dag igen. Jag lyckades hitta en plats i parkeringshuset under ICA. Så bra att bilen får stå varmt ett tag. Vänster bakdörr vill frysa fast, och en stund i värme och en torr trasa kan lösa det problemet, kanske, tänkte jag.

Jag köpte en svart långärmad top. Vilket jag ju redan har ett dussin av i garderoberna. Men den här skilde sig lite från de andra. Liten ficka och knappar har den och så är den mjuk mjuk av viskos. Bra pris också. 99 kr på Lindex.



Hög tid var det också att köpa kalenderblad för 2011 till filofaxen. Jag är ju en sån där omodern människa som har den i pappersform i en pärm och jag älskar den och skulle inte klara mig utan den. Är så vansinnigt glömsk nu för tiden. Och trots att jag ju egentligen är en högst oengagerad och inaktiv människa så tycks det finnas anledning att göra noteringar av olika slag mest varje dag.



Tillbaka till parkeringsgaraget kunde jag konstatera att jag hade 8 minuter kvar som jag betalat för. Och glad var jag för det, för parkeringsvakten hade precis passerat min bil och stod och lappade flera bilar i närheten och till och med hon, vakten, var förvånad över hur många det var som inte lagt i tillräckligt mycket slantar.

Fy vad sura de kommer att bli när de kommer tillbaka till sin bil med kassar av nyinköpta jeans, handskar eller kavajer som kanske blivit alldeles för dyra även förutan en extra kostnad på 400 kr. Illa illa. Sen kunde jag i lugn och ro torka av dörrlisterna och ge mig iväg hemåt utan att ha åkt på någon budgetknäckare. Skönt! Jag fick nästan lust att vända om och lägga i mera pengar och dra tillbaka på stan och köpa nåt för 400 kr. Men det gjorde jag förstås inte. Hur tokigt skulle inte det vara att göra så?

Och så har min skyddsängel varit aktiv igen. Det har kunna sluta riktigt illa om jag inte fått hjälp med detta. Jag tog fram dammsugaren för att hålla undan det värsta av dammråttorna. För ovanlighetens skull använde jag uttaget ovanför diskbänken och när jag var klar med att städa köket fortsatte jag i hallen och lilla toan och ett sovrum och badrummet. Jag nådde inte riktigt till mitt sovrum men innan jag bytte uttag gick jag tillbaka och tog även det mest av vardagsrummet. Det rummet tar lite extra tid, eftersom mattan framför soffan är lite svårsugen.

När jag höll på där under bordet kände jag en doft av matos. Inget konstigt med det i och för sig. Jag fortsatte att suga. Doften kändes tydligare, men nu inte riktigt som mat utan mera som nåt bränt. Jag rätade på mig, följde lukten och kände värmen formligen gassa från spisen när jag steg över tröskeln in till köket. Den stora plattan var varm. Het. Men avstängd. Jag backade ett steg, gnuggade ögonen och bekräftade för mig själv att "nä, plattan är inte på". Men varm. Jag listade snabbt hur det gått till. Sladden till dammsugaren hade legat över plattorna och förbi vreden och när jag ryckte till i dammsugaren för att få den med mig genom rummen, måste sladden ha knäppt på plattan. Ooops!

Att plattan nu var avstängd igen tackar jag den goa och omtänksamma ängel som jag alltid har vid min sida. Jag kan vara trygg.

Jag opererades ungefär en vecka efter att jag fick min dagnos i november 1999, och sjukskrevs samtidigt. Då trodde jag inte att jag skulle vara borta från jobbet så länge som det blev. Men hela den här cancerresan var jobbigare än jag trodde. För såväl knoppen som kroppen. Jag hade tid att tänka. Jag omvärderade mitt liv och vad jag tyckte var viktigt för mig. Det var nya tankar.

Mitt gamla jobb lockade mig inte längre. Det kändes till och med omöjligt att gå tillbaka till det. Jag trodde att jag skulle må dåligt och fara illa om jag fortsatte där. Jag jobbade på Kronofogdemyndigheten, med att beräkna och besluta om avdrag i de skuldsattas lön. Och dagarna som kronoassistent var knappast fyllda med uppskattning och kreativitet. Nej, jag ville göra nåt meningsfullt av den tid jag hade kvar. Hur länge det nu är.

Jag började med att ta tjänstledigt för studier och sökte till Hampnäs folkhögskola som är en liten och mysig skola i närheten av min hemstad, och som kändes intim och trygg. Jag var trött, lite förvirrad (det kan jag förstå nu), överviktig och orolig för framtiden. För mig kändes det rätt att plugga igen, så där lite lagom. Och att helt sadla om var också viktigt. Jag valde att läsa Friskvårdslinjen, som det hette då. Hälsopedagog heter det visst numera. Och jag trivdes som fisken i vattnet. Nya kunskaper, vänner och insikter var precis vad jag behövde. Mitt gamla liv saknade jag inte. Och året som skolelev gick rasande fort.

Jag sade upp mig. Jag slutade det jobb jag haft i nästan 20 år och mamma satte morgonkaffet i fel strupe och manade att: "Så gör man inte! Man säger inte upp sig om man inte har ett annat jobb. Det kan man inte göra om man har barn att ta hand om!" Men det kunde jag visst! Och så var jag arbetssökande. Jag vikade här och där och var arbetslös i perioder men hade det ganska bra. Jag hade aldrig pengar i överflöd, men jag har aldrig ångrat att jag sade upp mig. Det där gamla livet var inget för mig. I resten av mitt liv vill jag göra något som är glädjande och positivt och givande. Det kunde jag inte känna i min forna karriär.

Så småningom började jag 2007 läsa till undersköterska. Min drömutbildning. Jag älskade varje timme av studietiden. Nya vänner, kunskaper och erfarenheter även denna gång. Det var under praktiktiden i slutet av läsåret som mina problem började. Smärtorna i framför allt höger ben och höft var så svåra att jag knappt kunde stå ut. Jag var så rädd att inte klara av att slutföra min utbildning. Att jag inte skulle få min fina blå undersköterske-pin och bära den. Men jag fixade det. Undersköterska blev jag. Men sen var det stopp. Beskedet, i maj 2008, om cancerns spridning till skelettet satte punkt för min karriär. Tyvärr fick jag ringa och tacka nej till drömjobbet på sjukhuset, som jag skulle börja tre dagar efter skolslutet. Snopet! Jag hann aldrig börja. Där tog drömmen slut.

Jag somnade gott direkt när jag lade mig på torsdagskvällen. Och jag låg nog och snarkade på som bäst kl 2, när något väckte mig. Ingen aning vad. Och så, det var länge sen nu, men det var väl dags nu då. Jag gjorde något jag inte gjort på länge. Jag låg och grubblade. Eller. Funderade. Tänkte.

Det är det dummaste man gör mitt i natten. Då är det omöjligt att somna om. Men man styr inte alltid över vad man gör. Det var inga särskilt jobbiga tankar. Det var funderingar om lite av varje. Allt möjligt. Tankarna gick till en kommande flyttning. Var ska jag bo? Hur ska katterna ta det? Hur blir det med ekonomin? Ja, allt allt allt snurrade på i mitt huvud. Och tiden gick. Mitt i natten var det. Och inte alls lämpligt för diskussioner inombords. Och inte somnade jag om heller. Och där låg jag och tiden. Ja, den gick. Vet inte när jag somnade, men jag har fått alltför lite sömn i natt. Och halv nio, när jag som vanligt vaknade, var jag fortfarande trött, men klev upp ändå. 

Idag har jag en del saker att uträtta. Och kanske kan det hålla mig på fötter trots tröttheten. Kanske gör det att jag håller mig vaken. Kl 12 ska jag titta på en lägenhet som kan bli aktuell som min och katternas nästa bostad. Det känns spännande, vill jag lova. Det kan vara den lägenhet som kan lösa mina problem med ekonomin och min kamp med de störiga grannarna. Sara ska följa med. Sen ska vi helghandla innan vi åker hem. Ja, jag håller mig nog vaken tills jag kommer hem i eftermiddag. Men, sen finns inga garantier ...

Snälla söta underbara Sara! Medan jag tog ett skönt och avslappnande bad, dammsög hon hela lägenheten och gjorde så fint. Har jag det inte bra, så säg?! Och det passar särskilt bra att ha golven damm- och katthårfria när jag nu i morgon väntar besök av en som inte mår så bra av sånt. Jag hoppas att hon ska klara av besöket utan att må alltför dåligt av det efteråt.

Sara är en stor hjälp och stöd och sällskap. Det har jag sagt förut men det förtjänar att sägas igen. Hon är toppen!



Den här bilden är inte nytagen utan togs i samband med Saras studentbal 2008. Den duktige fotografen heter Jan Dufva.

Att drabbas av en sån jävulsk sjukdom som cancer, är inget man bett om eller önskar. Däremot tvingas man hantera det efter bästa förmåga. Vissa dagar känns det som att orken har sinat helt och andra dagar finns energi så det räcker till och med för andra. De dagarna ska vi minnas.

"Räkna de lyckliga stunderna blott"

Ja, fokusera på de ljusa och positiva stunderna. Tiden med familjen och vännerna och tiden när man känner sig lycklig och i balans med sitt öde. När kroppen sen säger ifrån är det dags för vila och återhämtning och sen kanske man orkar lite mera. Då kan man ladda upp batterierna igen inför en ny period av försök att leva livet.

Jag har lärt mig att känna när jag behöver vara ensam och när det är för jobbigt med intryck, livsbrus och uppmärksamhet. Då kan till och med ett telefonsamtal från en god vän vara för mycket. Då vill jag kunna dra mig tillbaka och jobba med att "komma ikapp". Sova, läsa, se på TV, ta en promenad. Ensam. Göra något som hjälper mig att orka.

Du, som försöker ta kontakt, som ringer och smsar utan att få svar från mig kan säkert känna dig frågande och frustrerad och kanske även orolig. Det förstår jag och det respekterar jag. Men ännu mera respekterar jag mina egna önskningar och behov just nu. Jag är faktiskt viktigast i mitt liv just nu. För om jag inte orkar finns jag inte ens till för mina närmaste, för mina barn och min familj.

Tack, goa vän, för att du bryr dig om mig. Jag älskar dig också!

Så där ja. Nu är julen 2010 ett minne blott. Kitty hjälpte till. Ivrigt. Och snart var allt tillbaka i julpyntskartongen och redo för källarförrådet i elva månader framöver. Nu är vi väl redo för våren, eller hur?

Det känns omedelbart bättre! Eller, det braiga började redan igår kväll när jag klädde av mig för att gå till sängs. Jag tog tag i bokhyllan lite för att hålla balansen och vred liksom överkroppen medan benen stod stilla. Går det att förstå? Det knakade till på flera ställen i ryggraden och smärtan försvann! Tänk så det kan bli! Jag brukar försöka åstadkomma detta medvetet ganska ofta, men utan att lyckas så här bra. Efteråt rörde jag mig mycket försiktigt och lade mig på rygg i sängen och slappnade av och var glad över det smärtfria tillståndet. Alltså, det hänger verkligen på millimetrarna. Jag är tacksam! Nattsömnen var sedan mycket god dessutom.

När jag vaknade på lördagsmorgonen åt jag frukost och knäppte sen på datorn för att se om Emma möjligtvis fortfarande är vaken. Och, det var hon. En och en halv timme pratade vi om allt som hänt sen sist. Hon har ju varit i Miami och firat nyår och varit på en massa roliga äventyr förutom de sedvanliga turistmåstena. Konsert och nya vänner finns bland upplevelserna. Vilket härligt liv hon lever!

Att vädret dessutom är fint, inget snöfall och att det inte är grått eller blåsigt, kan det bli bättre? Ja, det kan det förstås, men vår blir det inte ännu, det är bara att acceptera. Jag känner mig lockad att gå ut och så blir det nog också om en stund. Påtår i tekoppen först och morgontidningen ska granskas lite till. Sen ska jag gå ut. Jag lovar.

Vad finns att säga? Att vädret inte inbjuder (utbjuder?) till vistelse där. Att det är skönare att vara hemma, inomhus, i värme och bekvämlighet. Att det känns bra att sitta i soffan och mysa med datorn i knät. TVn babblar på i bakgrunden. Jag hör en katt röra sig nånstans i närheten. Jag är mätt, nöjd, varm och trygg. Tänker att det finns de som inte alls har det lika bra.

Vad ska den här dagen bjuda på då tro?

Kanske en hälsning från Emma i USA. Såg på Facebook att hon är tillbaka i San Diego efter resan till Miami, välbehållen och nöjd. Tidsskillnaden har än en gång gjort att hon sover nu, och jag är vaken. Men ikväll kanske vi kan hitta varann. När hon vaknar och innan jag går och lägger mig. Kanske kommer den här dagen sätta mig i kontakt med Emma. Jag ser fram emot att höra om hennes nyårsfirande med mera med mera. Kanske blir det så.

Kanske ska jag ta mig ett bad. Att bada är särskilt skönt på vintern och extra särskilt behagligt är det när det är snöyra och lite sämre väder på vintern. Så kanske blir det ett bad idag. När nu vädret inte är så kul. Ett bad är inte omöjligt.

Eventuellt blir det en liten tupplur. En liten stund med båda filtarna över mig och TVn på i bakgrunden och mobilen på ljudlös och kudden tillknövlad på lämpligt sätt. Eventuellt blir det så att jag sover en liten stund.

Möjligtvis får jag besök. Möjligtvis kommer Sara hit senare. Vi pratade igår om att hon skulle komma över en stund eftersom hon ville ha hjälp med en sak. Så det kanske kommer att ske. Ett besök. Låter bra. Möjligtvis kommer Sara hit under dagen.

Bloggen är självklar. De ska läsas och den ska skrivas. Det vill jag inte missa. När jag inte orkade blogga under den där jobbiga tiden före jul, kändes det så konstigt. Så självklart blir det lite bloggning idag.

Alldeles säkert ska jag ta mig något att äta. Resterna jag inte åt igår, får en ny chans idag. Äta bör man ... Det har jag ju både doktorns och dietistens ord på. Så mat ska ätas.

Jamen, se där! Då är den här dagen inplanerad. Kanske blir det inte exakt i den här ordningen, men på ett ungefär. Jag hinner inte mera än så här så långsam som jag är. För mellan de inplanerade punkterna ovan går det ju åt lite tid även till andra saker som är självklara men som jag inte går in närmare på. Som toabesök, transportsträckor, diverse sysslor som förknippas med aktiviteterna. Ja, ni vet.

Den här dagen hade jag egentligen inte tänkt hälsa på Gösta på sjukhuset. Jag var hos honom dagen innan och visste också att sonen från Umeå skulle komma så jag tänkte att det räcker väl med sällskap då. Dessutom hade jag bokat tid i tvättstugan. 

Lördag. Solen sken och det var varmt. Det var förmiddag och jag plockade iordning smutstvätten och gick ner till tvättstugan i källaren. Men, vad fasen nu då!? Jag hade inte alls bokat tid idag! Fel dag! Hmrf. Jamen, då tar jag en tur till Gösta ändå. För då har jag ju inget skäl att låta bli, tänkte jag.

När jag kom in på avdelningen fick jag veta att Gösta just då blev sängtvättad och därför bad man mig vänta en stund. Jag fick prata med den sköterska som haft hand om honom på morgonen och jag hade inte träffat henne tidigare så vi skakade hand och pratade lite. Han mår bättre idag, sa sköterskan. Jaså, sa jag, och tänkte att vad det kan svänga. Han var ju så himla trött och borta dagen innan när jag sist såg honom. Hur då bättre? sa jag. Jo, han har pratat med mig och han presenterade sig och han var så tydlig på rösten så, informerade sköterskan. Så bra då, sa jag, han ska ju få mer besök idag, så det var ju bra då att han är pigg.

Jag satt en stund i dagrummet och väntade och såg dörren till Göstas rum öppnas och stängas och några undersköterskor gick in och ut med ren respektive smutsig tvätt och sånt. Och så efter en stund var det fritt fram för mig att gå in.

Gösta låg på rygg i sin säng och tittade mot fönstret. Det tunna håret var kammat bakåt på ett sätt han inte brukade ha det. Sängkläderna var rena och släta och sträckta under och över hans gamla kropp. Det märktes att allt var bytt. Det doftade av rena sängkläder och tvål och handsprit. Jag gick fram till sängen och böjde mig lite mot honom och hälsade och sa att jag var där. Hur är läget idag? frågade jag och satte mig på stolen intill sängen. Syster sa att du var ganska pigg. Det var ju goda nyheter. Gösta sa Mmmm och tittade på mig istället för på fönstret. Mmmm. Hans ögon naglade sig fast vid mig och tårfylldes. Har du ont? sa jag. Gösta svarade inte. Men jag kände hans rädsla. Hans ångest. Han var rädd och orolig och hans ögon försökte förmedla ropet på hjälp. Hans ögon skrek. Och jag hörde det.

Jag hittade sköterskan i korridoren. Gösta behöver hjälp, sa jag. Han är mycket orolig och rädd. Kanske nåt lugnande ... ? Javisst, sa sköterskan. Jag kommer strax. Jag gick tillbaka till Göstas rum och satte mig på stolen vid sängens huvudände. Jag höll hans kalla beniga svaga hand i min. Hans ögon satt fast vid mina. Syster kom snart och Gösta fick en spruta med något i infarten i hans högra armveck och så gick hon igen. Väldigt snart såg jag att drogen gjorde verkan. Gösta fylldes med lugn och frid. Visserligen framkallad på medicinskt sätt, men han var lugnare. Vi satt så. Han tittade på mig och jag höll hans kalla beniga hand. Och då såg jag det. I hans ögon. Gösta närmade sig slutet på sin långa resa.

Jag gick in på toaletten som hörde till rummet och slog numret till mamma. Kommer du upp nåt idag? frågade jag lite i förbigående. Ja, jag tänkte ju det, sa mamma. Jamen, kom upp då, sa jag. Nu. Jag är också här. Jag var så himla rädd för att skrämma upp mamma så jag vågade inte säga hur bråttom jag trodde att det var. Jag ville inte riskera att hon körde i diket i sitt försök att skynda sig. Bara hon hinner! Och så ringde jag till Göstas dotter, Karin. Du ska nog ta och komma hit, kommenderade jag. Så fort du kan. Gösta mår inte bra, sa jag.

Jag gick tillbaka till Gösta och satt där, med hans kalla beniga hand i min, som tidigare. Jag har ring till mamma, berättade jag, hon är på väg. Och Karin kommer också. Och Glenn ska ju komma idag också. Kommer du ihåg det? Han kommer i eftermiddag. Han var mycket lugnare nu. Det såg jag. Men jag såg också att han försvann mer och mer från sig bräckliga kropp. Ögonen var stängda till hälften och andningen kom stötvis och oregelbundet.

Mamma kom. Hon visste inte, hade ingen aning om, att detta var hennes sista besök hos Gösta på sjukhuset. Hon satte sig och hälsade på sin man som vanligt och hon tog min plats vid hans säng på hans vänstra sida. Hon tog hans kalla beniga hand i sin. Minuterna gick. Jag satt på andra sidan sängen. Ibland tittade vi på varandra, mamma och jag. Men mest var vi tysta. Göstas andetag kom alltmer sällan. Jag sa till mamma, att nu är det snart slut. Hon tittade på mig. Vadå? Nu är det snart slut, sa jag och höjde rösten. Mamma stirrade på mig med ett klentroget uttryck i sitt ansikte.Jag såg att hon inte förstod hur allvarligt det var. Va? Jamen, fattar du inte att han håller på att dö? Sa jag med hög röst och den brutala och cyniska frågan ekade mellan väggarna i det sterila rummet, precis som det fortfarande ekar i mitt huvud. Fortfarande. Hur kunde jag säga så? Hur kunde jag säga så inför Gösta? Och hur kunde jag säga så till min mamma?

Mammas blick lämnade mig och fastnade sen vid den gamle mannens ansikte. Jag böjde mig fram för att han säkert skulle höra och sa till honom att Du behöver inte kämpa mera nu, Gösta. Det räcker nu. Mamma är här. Du behöver inte kämpa mera nu.

Avstånden mellan andetagen var nu så långa att jag flera gånger trodde att jag nyss hört det sista. Varje andetag var också så lätt, så kort, ineffektivt. Den andningen kan knappast ge nån syre, tänkte jag inom mig. Och så. Och så kom det bara inte ännu ett andetag. Det kom inte flera, bara. Det var slut. Tiden stod stilla. Jag satt där. Stirrade på den gamle i sängen. Och på mamma. Och så gick dörren upp. Dörren gick upp med ett frasande och 30 sekunder för sent kom hon. Dottern. Du hann inte, Karin, sa jag och reste mig. Du hann inte. Jag lämnade plats åt dottern och ställde mig vid sängens fotände.

Hon är 15 år. Han är 18. Han tog hennes oskuld för tre månader sen. Nu är hon arg. Arg och ledsen och svartsjuk. Han har ljugit. De är ett par och han har ljugit för henne. Rakt upp i ansiktet ljög han och hon är rasande.

Det var en ren tillfällighet att hon fick veta det. Någon pratade för högt och hon råkade höra om hans planer. De andra, hans kompisar, var nästan lika upphetsade som han, över vad som skulle hända. Upphetsade över det äventyr de hade att se fram emot. Men hon var iskall. Hjärtat och blodet var kalla, och magen var som en enda iskall klump. Hon ville testa honom. Testa hans kärlek och om han skulle välja henne eller den där andra. Ryktet sa att hon var gammal. Säkert 25. Hon var gammal och erfaren och hade svart hår och hon hade lockat honom och han hade fallit för hennes list och nu skulle han testas. Svartsjukan gnagde i den iskalla klumpen som nu fanns där hjärtat suttit förut. Flisor av is föll mot marken.

Hon lät ingen veta något. Att även hon hade planer för kvällen. Hon log lite. För att ingen skulle misstänka något. Hon log och hon frågade honom om kvällen. Och han svarade snabbt. Kanske för snabbt. Att han skulle tillbringa kvällen med polarna och bara polarna den här kvällen. Han sa det på ett sätt som fick henne att förstå att hon inte var välkommen. Det var polarna ikväll. Det var de som gällde. Inget annat. Han hade ingen aning.

Flera timmar senare hade hon planen klar för sig. Hon gick gatan fram och tillbaka för fjärde gången den här kvällen. Hon ville bevaka området. Det var kallt. Frostigt nästan. Och mörkt blev det för länge sedan. Men hon kände inte kylan. Hämnden är ljuv. Hade hon hört. Hon skrattade till. På insidan. Hennes ansikte var blekt och utan uttryck på utsidan. Hon skulle nog få sin hämnd. I sitt huvud utspelade sig det hela som ett tragiskt djävla drama från TV och hon upprepade varje replik om och om igen. Hon såg det inom sig. Hur allt skulle ske. Vem som skulle säga vad. Vad hon skulle göra. Vad han skulle göra. Och den andra. Vad hon, 25-åringen, skulle göra och säga. Hon tränade på alla repliker och hade allt klart för sig. Hon visste precis vad som skulle hända. Om nu ödet inte fixade det, måste hon ju faktiskt ta hand om det själv.

Hon gav ju honom nya chanser hela tiden. Nya chanser att ångra sig. Att ångra sig och komma till henne istället. Men hittills hade han följt dramats manus till punkt och pricka. Följt den olycksaliga vägen mot oundviklig katastrof.

Det svarta håret hade lockat honom. Det, och så hennes fräckhet. Hon var tuff. Hade varit med förut. Det syntes. Inte brydde hon sig om den här 18-årige spolingen. Han var bara ännu en kille hon fått att falla. Han kunde inte stå emot hennes flirt. Hennes utmanande klädsel. Hennes svarta hår. Även om han redan var tillsammans med någon, kunde han inte säga nej till den här andra. Hormoner och något annat som man inte kan förklara, gjorde att han valde att såra sin flickvän för att få chansen att ligga med den här svarthåriga slampan.

Hon hade ringt på hemma hos honom. Hos föräldrarna. För att dubbelkolla liksom. För att fråga hans mamma och för att vara säker. Hon lämnade inget åt slumpen nu. Det här ska gå i lås. Inget får gå fel nu. Sen gick hon tillbaka till den svarthårigas hus igen. Många var stegen denna kväll och natt. Det var ett gammalt trähus i två våningar. Man nådde lägenheterna genom stora träportar inne ifrån gården. Hon hade redan kollat vilken av dörrarna som var hennes. 25-åringens. Tur! Ytterdörren ifråga var grön och av det enkla slaget med en spröjsad glasruta. På insidan hängde en tunn vit gardin för att förhindra insyn. Man såg bara om det var mörkt dör inne, eller om någon lampa lyste. Det stod hennes namn på dörren. Hennes namn stod där i handskrivna svarta bokstäver på ett vitt pappersark.

Hon hade gått in i porten tre gånger och stått och lyssnat. Hon ville vara säker på alla detaljer. Slampan var hemma. Det visste hon. Det var den svarthåriga och en till. En blondin i samma ålder som slampan. Två slampor var där nu i lägenheten. Och så var det bara att vänta.

Hon var tacksam för mörkret. Det gjorde att hon inte syntes där hon stod dold inne på gården med de gröna dörrarna. Men hon fick vänta länge. I över två timmar fick hon vänta. Sen kom han. Han och två av polarna kom. Han bar en liten väska. Alldeles säkert var det öl i väskan. Han gillar öl. Hon tänkte på honom. Hon tänkte på honom och att han skulle gå in till den svarthåriga. Han skulle sätta sig i en soffa hos henne och han skulle dricka en öl och han skulle lägga sin arm om henne och hon skulle känna hans doft och värme och … Svartsjukan slet och drog och klöste i henne. Men hon kände sig konstigt lugn nu ändå. Hittills hade allt blivit exakt som hon tänkts sig det. Det tragiska djävla dramat skedde mitt framför hennes ögon.

När hon slutligen går in i porten känner hon sig lugn. Hon vet redan vad som ska hända. Hon går uppför trappan. Den är också grön. Den är grön och nött av myriader fötter före hennes. Och hon ställer sig bakom en vägg på samma våning. Hon kan se den svarthårigas dörr från sin plats. Och hon kan höra rösterna. Hon kan höra dem prata. De skrattar. Hon låter dem prata och skratta en lång stund. Och så knackar hon på. Någon hyssjar. Det blir tyst.

Det var ännu kallare ute nu. Den första snön var nog inte långt borta. Det var sent och hon ville hem. Ledsen var hon. Ledsen, arg och svartsjuk. Men nöjd. Allt hade gått som smort. Precis som hon iscensatt. Hon kände sig som Gud. Som en 15-årig gud som kunde bestämma över vad människor skulle säga och göra. Och hon var nöjd med sig själv. Konstigt nog var det inte svårt att somna.

När hon vaknade låg hon en stund och bara låg. Hon tittade i taket och låg så en stund. Sen klev hon upp. Ingen kunde se att något var annorlunda. Hon var som vanligt om man bara tittade på utsidan. Hon undrade vad som skulle hända nu. Hon var inte lika klar över det. Gårdagen hade hon planerat i minsta detalj, men hon visste inte vad som skulle hända idag. Allt hängde på om han skulle ringa. Om han skulle ringa eller om han skulle komma till henne bara så där liksom. Allt berodde på vad han skulle göra. För det var ju dags för själva finalen nu. Det var ju nu hon skulle tvinga ur honom det där sista. Det var ju nu han skulle testas. Allt skulle ju vara förgäves om det inte fungerade hela vägen. Men hon behövde inte vara orolig. Händelserna fortsatte att falla på plats och ske så som hon ville att de skulle göra.

Han kom till slut. Med bästa polaren i släptåg. De nästan gick hand i hand, så tätt anlände de. Han var spänd. Båda var det. Men hon tänkte inte låta honom få det skonsamt nu. Han hade ju plågat och sårat henne så mycket att en hämnd var absolut nödvändig.

Hon log. Han försökte också le. Hon drog ut på det. Som när man har ett alldeles för stort bugg i munnen drog hon ut på det, i en lång kletig och ljusrosa sträng.

Han nekade förstås. Försökte ljuga först. Hon lät honom ljuga. Ville det. Det var det hon velat hela tiden. Att han skulle ljuga och att hon skulle kunna sätta dit honom för det. Det var det hon gjorde nu. Hon hade ju triumf på hand. Han ljög och hon satte dig honom och hans polare var blek och ordlös och hämnden var ljuv. Trots att det var hon som blivit bedragen. Sviken. Sårad. Trots det, var det hon som gick vinnande ur striden. Hon hade satt dit honom och nu var han skyldig att vara henne trogen för evigt. Han hade en skuld till henne. Han skulle alltid få känna att hon låtit honom komma tillbaka till henne trots vad han gjort. Han stod i tacksamhetsskuld nu. Hon hade vunnit.

Hämnden är ljuv.




Åsa
jan 2011

Jag har fått en del kommentarer efter mitt förra inlägg. Några verkar tro att jag planerar att sluta skriva blogg. Men inget kan vara mer fel än det. Så länge jag tycker det är kul och så länge jag tycker att jag har något att säga, kommer jag att hålla bloggen vid liv. Den fråga jag ställde var, VAD jag ska skriva om i bloggen. Om det är OK att jag publicerar några kortare berättelser nån gång ibland till exempel. Det har jag inte fått nån synpunkt på, så då bestämmer jag alldeles själv att jag ska låta er ta del av en liten historia jag författat.

Med ryggen är det lite bättre. Jag känner dock att det är känsligt, så jag får tänka mig för vad jag än gör. Snabba rörelser med armarna - tandborstning, armarna utsträckta - sängbäddning eller att böja sig fram och sätta sig - vanlig- eller toasittning kan innebära ökad smärta. Vila och extra piller även idag misstänker jag.

Jag började känna tendensen till det redan igår, förra året, före tolvslaget. Men jag hoppades att jag skulle sova bort det. Jag hade fel. Det var kvar i morse och nu blir det värre och värre. Jag pratar om det ryggonda. På höger sida precis som tidigare. Det verkar vara min akilleshäl. Höger sida av ryggen.

Och inte blev det bättre av att jag var tvungen att ta fram dammsugaren. Och använda den. Kitty låg och sov på fönsterbrädan bredvid den där lampan med petrolblå skärm. Kanske drömde Kitty något eller så sträckte hon bara på sig, men plötsligt åkte lampan i golvet med en duns och ett krasch. Katten blev livrädd och sprang sin väg och glödlampan fick en smäll och gick sönder. Glasbitarna for iväg på golvet, vissa flera meter. Detta är självklart ett farligt scenario för ett hem med katter, så jag var tvungen att städa upp ordentligt. Och när man börjar fortsätter man ... Ja, jag dammsög lite halvhjärtat i några rum till också, men det gjorde så jäkla ont i ryggen att jag fick sluta. Jag kände mig rakt yr och nästan svimfärdig där jag stod och ojade mig och sög. Huvudsaken är att jag fick upp glaset så att ingen gör sig illa.

Nu ordineras ett extra piller och vila i ryggläge. Men, det är ingen anledning till oro. Så här har jag det lite till och ifrån. Det går över av sig själv. Det är så känsligt och kan handla om delar av en millimeter när man har att göra med ryggraden med kotor och nerver och tumörer i en salig blandning.