Sister Moonshine

Jag ser tillbaka på året 2010. Jag inledde kaxigt med att gå till tvättstugan den 1 januari 2010 kl 10 - 13. Allt enligt min almanacka.



Januari började annars lugnt och händelselöst. I slutet av månaden fick jag besök av Stefan, målaren, som tapetserade om mitt sovrum.

Jag blev mycket nöjd med resultatet. Det blev liksom en mysigare stämning och mera rofyllt. Ett lyft! Eller hur?

I februari och mars tuffade jag på med behandlingar varje månad, fler besök i tvättstugan, några besök i arenan för att se hockey och några fikadejter med kompisar. I början av april åkte jag till Masesgården i Dalarna för att bo på hälsohem och stärka mig med jättenyttig mat och örtteer och vila. Vulkanutbrottet på Island ställde till det för mig så att jag inte kunde flyga hem, som planerat. Det blev tåg och buss istället. Men hem kom jag i alla fall. Fräschare och lättare och med mera energi.



Våren och försommaren kom i april och maj och jag fortsatte med mina behandlingar och mina besök i tvättstugan och hos frissan. Den 12 maj besiktade jag bilen, utan anmärkningar. Den 6 juni, en söndag, på självaste nationaldagen, stod jag och sålde saker och ting som jag letat fram ur förråd och skåp, på en bagageloppis på Kempevallen. Hyfsat resultat ekonomiskt sett och så blev det väl lite städat här och där också.

Jag deltog också i en utlottning i ortstidningen, ÖA, och vann biljetter för två till Skulefestivalen den 9 juli. Det var varmt och mysigt och mycket folk och jag och Jeanette hade en härlig helkväll och såg på Martin Stenmarck med flera artister. Vi hade gott av olika slag med oss i kylväskan.

Jag fyllde år den 16 juli. 47 år närmare bestämt. Vänner och familj uppvaktade och gjorde dagen oförglömlig. Några bilder från det tillfället tycks jag inte ha.

Jag började blogga i slutet av juli. Mycket trevande tog jag mig an uppgiften som jag inledningsvis inte visste så mycket om. I samband med bloggstarten upptäckte jag hur kul det är med fotografering och det känns så himla kul att inse att man på gamla dar hittar en hobby. Den nya kameran har dock inte kommit hem till mig ännu.

Jag och Jeanette tog båten till Ulvön på minisemester den 5 - 6 augusti. Det var varmt och mysigt och vi strosade runt, åt gott och drack gott och snackade tjejsnack.





I september började jag med vattengympa, vilket till en början gjorde ont men efter ett tag gjorde gott i hela kroppen.

Jag åt lunch och fikade med vänner lite nu och då.









Aldrig har väl vänner visat sig vara just vänner så mycket som under 2010. Jag vill passa på att tacka alla för hjälp, stöd, kärlek och allmän omtanke under året.

I oktober var jag på föreläsning om Cancer i framtiden och fick tänkvärdheter med mig därifrån. Att forskningen går framåt och att cancer mer och mer blir en kronisk sjukdom man kan leva med, fick jag veta. Det känns hoppfullt.

Hösten kom och gick, även 2010. Den 22 oktober lades dubbdäcken på. Den 5 november gjorde jag något jag sällan gör. Jag gick på bjudningsdans. Inte min grej. Nog sagt om det.

Jag hade en jobbig höst och förvinter. Dålig aptit och illamående som blev allt värre och vikten gick ner och till slut bad jag om hjälp att vända den trista nedåtgående spiralen. Den 13 december lades jag in på sjukhus och fick dropp och ny kraft att gå vidare.

Orken återvände sakta men säkert och julhelgen firades med släkt och vänner med god mat och barn och julklappar och allt.



Så här sista dagen på året tycker jag faktiskt att det känns nästan som vanligt igen. Vikten går upp. Blandade känslor angående det. Men jag mår bättre även om jag fortfarande är trött och behöver sova mycket. Äter med större aptit och har bättre humör.

Med det senaste positiva beskedet i färskt minne, känns det som att året inte kan sluta bättre. Jag planerar att tillbringa kvällen som jag brukar. Med katterna och med TVn och lugnt och fridfullt. Jag ser hoppfullt på framtiden och tänker fortsätta med min positiva inställning och med att vara tacksam för att jag är med även i början av 2011.

Gott Nytt År!

Brukar du minnas det du drömt under natten? Oftast gör jag det. Det är lite svårare när man äter värk- eller sömntabletter eller annan medicin, för jag sover så himla hårt då och får svårare att komma ihåg. Men om jag kommer ihåg min dröm brukar jag försöka förstå den och kanske begripa om den försöker få mig att inse något. Drömmen är ju mina samlade erfarenheter och känslor och upplevelser och fritt blandat tror jag att man kan få ett budskap från det undermedvetna.

Härom natten drömde jag en kort men intensiv sekvens som jag har burit med mig sen dess. Ibland drömmer jag långa berättelser men det jag minns av denna natt var bara en liten snutt. 

Jag satt på en elefant. Jag red på den och satt alldeles bakom dess stora rynkiga gråa huvud med benen på var sida. Det var jag som styrde vår vaggande färd och jag såg snabeln svänga fram och tillbaka framför oss. Den stig vi färdades på hade inget ursprung, det fanns bara ett mål med vår resa, ingen orsak. Bakom oss fanns - ingenting. Inte heller hade elefanten någon kropp bakom oss. Bara framför oss fanns nåt. Vi gick där, tillsammans, som ett. Jag kände mig trygg och säker där uppe bakom hans huvud. Men så började något hända med det stora makliga djuret. Elefanten började flåsa. Andas tungt. Han fick allt svårare att andas. Han lyfte snabeln högt upp i luften, frustade, kastade med huvudet. Kämpade för att få luft. Frambenen vek sig. Han sjönk ihop, av brist på det livgivande syret och huvudet föll till marken. Jag kunde inget göra. Stod bara intill och såg det stora djuret kämpa och krampa och dö inför mina ögon.

Den första känslan efteråt, när jag vaknade, var sorg. Sorg över att min färdkamrat var död. Men sen förstod jag att jag kunde göra den här resan själv. Att jag klarar det utan hjälp. I Djurens språk av Carina Solöga Högman, kan man läsa om elefanten och dess symboliska betydelse.

"Din gåva är att minnas. Dela med dig av din visdom genom att vara en lärare. Din gåva är att föra visdom, traditioner samt berättelser vidare till andra."

Aha! Jamen, då är jag rätt ute, det är ju det jag gör!

Min dröm att köpa en ny kamera är fortfarande bara en dröm. Jag kommer i alla fall inte att köpa den på OnOff. Har alldeles för taskig erfarenhet av den butiken. Det tar jag inte upp nu. Hur som helst gick jag ändå in på OnOff för att bara jämföra priser och titta på kameror utan att köpa nån.

Mycket folk. Alla säljare är upptagna. Men det gör inget. Jag vill bara titta lite. Så jag står där och tittar lite. Kameror finns i alla prisklasser. Allt från 1700 till 7000 kronor. Olika egenskaper har de. Olika möjligheter. Hm. Ser då en ung kille komma fram till kamerorna och stå alldeles bredvid och titta precis som jag. Kort hår, rutig jacka, 30-35 år kanske. Snygg. Nåväl. Jag bestämmer mig för att be en säljare om hjälp ändå och går och tar en kölapp. Det blir snabbt min tur och en lång mörk säljare kommer för att ge mig viktig information om de olika kamerorna så att jag kan ta ett välgrundat beslut. Inte. Som svar på en av mina frågor sa han: "Det framgår om du läser instruktionsboken". Öh. Men jag är inte förvånad. Jag gillar inte OnOff. Bland annat för säljarnas attityd och/eller okunskap. Killen i rutig jacka tittar och lyssnar på vår dialog.

Hur som. Jag sa att jag behöver fundera och att jag skulle återkomma och säljaren gör sig beredd på att gå till en annan kund. Då haffas han av Killen i rutig jacka. "Jag tar den där" säger han. Killen pekar på kameran som kostar 7000 kronor. "OK" säger säljaren. Lite andlöst. (Har de provision numera? undrar jag) Säljaren går iväg på lagret för att hämta kameran och jag och Killen i rutigt står kvar och tittar på alla kameror. "Jaha, du, sa jag, du hade inte svårt att välja bland alla dessa kameror? "Nä", sa han. "Jamen vad fick dig att välja just den då? Känner du till den? Är den bra? Vad har du för modell sen förut?" Jag pressade honom på skälet till att han på typ fem minuter kunde välja just den av typ 20 olika modeller och då dessutom den allra dyraste. "Nja, jag har ingen kamera sen tidigare, knäpper med mobilen, det var mest ett impulsval ..." "Hoppsan, impulsköp i 7000 kronors-klassen? Grattis till det!" kläckte jag ur mig. Killen i rutigt ler lite. Säkert nöjd med sin affär.

Ja, alla kan ju inte vara som jag. Började titta efter kamera i början av november och har två månader senare inte gjort mitt val. Suck.

När jag gick ut ur OnOff höll Killen i rutigt fortfarande på att välja tillbehör till sin kamera, för si något minneskort ingick inte och ingen väska heller. Det blev nog dyrt det där. För Killen i rutigt.

En doft lär vara det vanligaste sättet att minnas något. Gamla och dementa kan till exempel minnas genom att känna doften från bakning i köket eller genom att få en droppe av favoritparfymen från förr på handleden. Man behöver inte ha svårt att komma ihåg för att plötsligt vara tillbaka i en annan tid genom att få en viss doft i näsborrarna.

Jag älskar doften av hyacinter. Det händer nåt i mig. Jag blundar, sätter näsan nära nära de små lockiga blomstjärnorna på stängeln i krukan och bara tar in blommans säregna doft. Den doftar jul, såklart. Men jag förs också tillbaka till alla mina upplevda jular med allt allt det innebär. Människorna, maten, väntan, julklapparna, glädjen, kylan, snön, granen, röster och andra ljud från julfiranden genom över fyrtio år. Allt det, och mer därtill, kommer tillbaka och blandar sig hyacintens doft och kommer med besked om minnen och känslor och upplevelser. Detta gör hyacinten. Inte rosen. Inte mimosan. Inte någon annan väldoftande blomma. Endast hyacinten gör detta med mig.


 Jag älskar den blomman.

Jag vill tacka för alla kommentarer jag fått. Ni är så snälla. Kuligt kuligt att ni uppskattar det jag skriver. Och vad kul att jag också tycker det är kul att skriva. Det är nog nåt uppdämt behov tror jag. För jag har inte skrivit på länge. När jag var mycket yngre och gick i ... kanske 5an eller 6an eller så, fick man ju skriva fritt på en del lektioner i skolan. Vad hette det? Var det på Svenskalektionen? Jag tyckte om att hitta på berättelser, gärna åt Fantasy-hållet eller andra mystiska saker. När man är så ung får man rätt fria händer. Då är man, från skolans sida, glad om eleven skriver alls. Och det är inte så noga vad det handlar om.

Det är annat när man går i gymnasiet. Då är titeln på uppsatsen bestämd i förväg. Ibland finns flera ämnen att välja bland, men man är ju rätt styrd ändå. Det inspirerar inte precis till kreativt tänkande och skrivande. Jag valde alltid att skriva om påhittade saker, om ett sånt ämne fanns. Det kunde gå till så, att man satt i aulan och skrev och skrev i flera, kanske 3-4 timmar. Man fick ta med en frukt eller halstabletter eller nåt, bara det inte hördes när man åt. Blyertspenna gällde på den tiden. Hur gör man idag? Dator?

Jag tyckte mycket illa om min lärare i Svenska. Barbro. "Kalla mig Barbro!" sa den vidriga tanten. Ok. "Fröken!" ropade vi. Tihi! Hon gillade inte mig heller. Personkemi kanske. Hon gav mig aldrig ett rättvist betyg. Jag hade henne under alla tre åren i gymnasiet.

Inför ett Svenska-prov som innebar uppsatsskrivning i 3 timmar, eller hur länge det nu var, meddelade hon att jag inte fick välja fritt bland titlarna. De andra eleverna fick välja. Men inte jag. Jag hade skrivit så många påhittade berättelser att jag nu måste visa att jag kunde skriva även mera "jordnära" handlingar. Den här olycksaliga dagen fanns det enbart katastrofala uppsatstitlar att välja ibland. Jag valde det minst jobbiga. "I huvudet på en kvinna från Västernorrland". Öh. Jag gav mig i kast med skrivandet med väl dold entusiasm. Presterade nåt halvdant men grammatiskt korrekt och välstavat och rätt komponerat och så vidare. Eftersom söta Barbro inte kunde hitta nåt att klaga på i det jag skrivit, hittade hon på. Hon kladdade med rött i högerkanten och hackade istället på själva storyn och hon gjorde mig allmänt förbannad.

En annan gång anklagade hon mig för att fuska! Hon sa att hon läst berättelsen nån annanstans. Att jag plagierat den och fuskat! Jag blev sååå ledsen och arg. Men bet ihop av rädsla för att få dåliga betyg. Det jäkliga är jag jag fick dåliga betyg i alla fall.

Nä, ta ingen skit! Har du rent mjöl i påsen och har rätt ska du inte ge dig och låte dig hunsas. Det ångrar jag än idag. Men nu kan jag i alla fall skriva precis vad jag vill. Bloggen är min! Länge leve bloggen!

Hjälp! Det skriker i hennes inre. Nej! Ögonen spärras upp och hjärtat slår i hennes bröstkorg hårt och mycket snabbt. Vibrationerna från hjärtslagen känns i hela kroppen, tycker hon. Hon ligger i sin säng och kan känna det skrynkliga lakanet mot sin kropp. Den känslan har hon aldrig gillat. Välmanglade lakan tycker hon är en självklarhet. Men hon känner sig svettig och förstår att hon rört sig oroligt i sängen för att kunna åstadkomma oredan under henne.

Det är mörkt i sovrummet men känslan av att något är fel är tydlig och när hon långsamt vrider huvudet åt sidan ser hon orsaken. Det ligger en man i sängen bredvid! Han ligger med ryggen mot henne och snarkar högljutt. Han har rufsigt, grått och tjockt hår och verkar ha en blårutig pyjamasjacka på sig. Hjälp! Varför ligger det en främmande karl i hennes säng? Jag måste bort. Bort härifrån. Snabbt.

Hon kliver smygande upp och försöker ignorera den värkande och stela ryggen. Hon går längs sängens kortsida och hukar sig lite när hon försiktigt kisar mot den sovande mannen. Nej. Helt obekant. Ingen aning. Vad i hela världen … Hon känner knäna darra och hon tar tag i ryggstödet till en blå fåtölj med sammetstyg som står i ett av sovrummets hörn. Hon sätter sig hårt och rakt på kläderna som hon minns att hon omsorgsfullt vikit ihop någon gång tidigare i en tillvaro som känns konstigt luddig och avlägsen.

Rädslan gör att hon blir sittande och stirrar framför sig. Hon stirrar på mannen där borta som andas tungt och hon förfäras över att han har haft mage att komma och lägga sig i hennes säng! Hon börjar dra på sig strumpbyxorna, mer arg än rädd nu. Det går en maska i strumpbyxorna, eftersom hon sliter ovarsamt i dem, men det är oviktigt. En tanke väcks i henne. Är han en inbrottstjuv kanske, som somnat mitt i sin gärning? Hon lutar sig långt åt vänster för att se bättre. Ett välrakat ansikte på en äldre man. Nej, detta blir hon inte klok på. Men, nu gäller det att komma ut ur rummet och bort härifrån. Plötsligt faller hennes blick på ett foto i en snygg guldram som står på byrån intill den fåtölj som hon nyss har sjunkit ner på. Fotot föreställer ett äldre par. En kvinna och en man. Välklädda och vända emot varandra i ett leende som inför ett jubileum av något slag. Omgivna är de av vaser fyllda av underbart vackra blommor. Rosor, hennes favoritblomma. Mörkröda. De allra vackraste. När rosor doftar som mest blir hon alldeles varm inombords. Och de där vita vackra liljorna. Vad heter de? Hon minns att hon tycker mycket om dem i alla fall. Hon stelnar till och sväljer hårt. Plötsligt går det upp för henne, att kvinnan på fotot är hon. Och att mannen med det stora leendet på fotot bredvid henne, är samme man som nu ligger och sover bara någon meter från henne. Men nu sover han inte längre.

– Karin! Är du vaken? Men, lilla vän, var ska du nu ta vägen? Mannen flyttar undan täcket i en enda snabb rörelse och sätter sig på sängkanten. Han tänder lampan som står på sängbordet. – Det är mitt i natten, gumman. Klockan är halv 3.

Hon kvider till och kommer på fötter men halkar och blir stående på knä på en mjuk vit matta. Det ömmar i högra knäet. Hon kommer inte upp. Hon får inte fram ett ljud, men hon lyssnar häpet på mannens röst som hon på något vis ändå tycker är behaglig.    

– Ska du inte komma och lägga dig igen?  Han reser sig upp ur sängen och går fram till henne med en utsträckt hand. Är han galen, människan? Varför skulle hon gå till sängs med en helt okänd man? Han ställer sig på knä bredvid henne och suckar tungt.

– Var inte rädd Karin. Du behöver inte vara rädd. Det är ju jag, Bengt, nog känner du igen mig? Lilla vän. Rösten är öm och kärleksfull. Han stryker mjukt hennes kind med sin stora hand medan han pratar, och någonstans djupt inne i henne är det något som vaknar till liv. Något som klarnar. Hon tycker om att han sitter där med henne. På golvet på den vita mattan. Den där mannen från fotot. När han pratar känns det liksom som hemma. Nåväl. Låt gå för det då. Hon behöver ändå lägga sig och sträcka ut sin onda rygg. Mannen i den blårutiga pyjamasen hjälper henne försiktigt på fötter och leder henne tillbaka till sängen.

– Jag ska sträcka på lakanen först, säger han, det tycker du ju om, eller hur, gumman. Hon ler, och låter honom snygga till sängkläderna och puffa till kudden. – Nu, säger han, nu kan du lägga dig igen. Hon sätter sig först, och skalar av sig strumpbyxorna igen, innan hon lägger hon sig i sängen. Hon känner hur trött hon är och hur skönt och svalt det känns under täcket.

– Vi kan ha lampan tänd, om du vill, säger han. Tills du somnar. Jag ligger här intill, så du behöver inte vara rädd. Kära du. Han lägger sig också. Den här gången med ansiktet mot henne. Han ler men är mycket trött.

– Sov gott, älskling. Hon svarar inte. Men hon ler. Och somnar snart. Han släcker lampan.



Den här lilla berättelsen skrev jag när jag fick se demens på nära håll under en period. Den har funnits att läsa i tidningen 7 också.

Tillbaka på dagvården igen då, för de två injektionerna med Faslodex som jag skulle fått igår. Även idag svamlade sköterskan - en annan sköterska den här gången - om att det berodde på julen att de inte fått hem min medicin.

Skitsnack! säger jag. Ska man inte kunna erkänna att någon inte gjort sitt jobb som man ska? Det är förbanne mig inte julens fel, den infaller vid samma tidpunkt varje år. Det är naturligtvis nån som inte kommit ihåg att ta hänsyn till en extra helgdag. Det är inte riktigt samma sak! Eller hur!?

Det var en mycket skum upplevelse att gå omkring i en helt öde korridor där på medicin-/kirurgmottagningen i morse. Det satt en ung tjej i väntrummet. Det var allt. Vilket var en stark kontrast till förra provtagningen inför behandling 34 för en månad sen. Då det inte fanns en enda sitsplats kvar i väntrummet, och jag fick vänta så länge.

Jag började med att snegla ut i korridoren, först åt vänster och sen åt höger och sen åt vänster igen (precis som när man står vid Herr Gårman). Inte en själ. Helt knäpptyst dessutom. Ingen som talade på avstånd. Ingen telefon som ringde. Inget larm som pep nånstans. Jag hängde dunjackan över armen och tog den röda provtagningslappen och labremissen och patientbrickan och travade iväg för att hitta nån stickare. Nope. Nada. Det kunde inte vara färre personal, om man säger så. Det var helt i klass med den ruggiga ödslighet man kan känna i en helt tom skola sent en kväll eller tidigt en morgon innan eleverna kommit, till exempel. I den här sjukhuskorridoren lyste det överallt och det kändes mest som att all personal hade gått upp i rök. I tomma intet.

Och så, när jag går där i den tomma korridoren, hörde jag det prassla från ett av undersökningsrummen. Först trodde jag att ljudet kom från min jacka, så jag stannade och lyssnade. Det prasslade igen. Och ljudet kom från ett av behandlingsrummen. Dörren stod på glänt och knappen med UPPTAGET lyste knallröd och varnande till höger om dörröppningen. Men jag lät mig inte skrämmas. Jag knackade lätt på väggen utanför och sa med svag röst:

- Hallå? Är det nån där? Får jag öppna dörren?

- Ja, det får du väl, svarade en kvinnoröst innanför dörren.

Jag puttade upp dörren, bara för att hitta ännu en patient som alldeles ensam och övergiven väntade på att få hjälp. Hon satt på en brits med ena foten blottad och med en kompress liggande på vristen och det låg diverse tänger och grejor och saker  och pryttlar på den gröna duken som låg under kvinnans fot.

- Aha, du är också patient, sa jag. Idiotisk kommentar.

- Ja, sa hon. Vilket ju faktiskt var ett lika idiotiskt svar, även om det var ärligt och sant. Jag väntar på min läkare, fortsatte hon. Men jag vet inte var han är. Han söker efter nån sköterska eller nån som kan hjälpa till här.

- OK. sa jag. Lycka till. Och så gick jag igen.

Jag gick vidare i korridoren, och plötsligt kom det människor från alla håll. Kvinnans läkare kom ut från ett rum och gick in i det rum jag nyss lämnat, och en kvinna med en massa journaler i en metallvagn kom från ett annat håll. Och rätt vad det var kom också en undersköterska som ville sticka mig, från sitt håll. Och med ens var det full aktivitet överallt. Och stucken blev jag. Fort och lätt och smärtfritt. Duktig flicka. Hon kanske varit i den där parallella dimensionen där man ägnar sig åt att träna på att sticka i låtsasarmar så att man inte gör fel när det kommer en människa. Som jag till exempel. När jag kommer för att bli stucken. Och nästan fick göra det själv.



Bilden visar en helt annan, men också öde, korridor på Örnsköldsviks sjukhus, inte att förväxla med den omskrivna.

När jag var liten firade vi alltid jul hos min mormor Mary och morfar Magnus. De bodde i ett litet litet hus med två rum och kök och badrum och när jag tänker på det nu, fascineras jag av att det aldrig kändes trångt fast vi var så många. Mary och Magnus fick sex döttrar. De gifte sig med sex herrar och skaffade barn. (Det låter nu som att jag ska berätta en liten matematisk gåta eller nåt, men det ska jag inte.) Vi var såklart olika många barn under åren, eftersom vi föddes eftersom, men det var jag och syrran och våra åtta kusiner när vi var som flest. Fjorton vuxna och tio barn. Herregud. Kan det stämma? Nå. Några kusiner föddes kanske när vi slutat fira i det lilla huset, och så gick både morfar och min pappa bort, men i stort sett var det så gänget såg ut, när vi firade jul förr.

Mormor stod vid spisen förstås. Mamma och hennes systrar hjälpte till med matlagning och dukning och all disk. Vilken disk det måste ha varit! Du milde! För inte fanns det diskmaskin på den tiden, förstår du. Mellan husets två rum var en bred dörröppning med skjutdörrar och den öppningen fick stå öppen så att långbordet kunde gå genom hela husets längd genom båda rummen. Det fanns alltid julgran och i slutet av julhelgerna brukade granen dofta så gott och topparna på grankvistarna brukade skjuta ljusgröna knoppar som hade mjuka barr.

Vi barn längtade alltid efter tomten och julklappsutdelningen. Någon av morbröderna brukade gå för att köpa kvällstidningen och det dröjde många år innan jag genomskådade bluffen. OK. Jag hajjade ju att det var nån av morbröderna, men eftersom vi var så många kunde jag aldrig lista ut vem av dem det var. När jag var liten alltså.
Jag är lycklig som kan se tillbaka på min barndoms jular och spricka upp i ett leende när jag minns små detaljer som jag trodde jag glömt. Jularna på 60- och 70-talet. Det var tider det!

Det händer ibland att julen är lite kortare än annars. Idag är det annandag jul och söndag och imorgon är det vanlig måndag och vardag igen. Jag ska på behandling på eftermiddagen i morgon. Cancern tar ingen hänsyn till jul eller påsk eller andra helger och firanden. Det känns faktiskt bra att få behandligen den här gången. Det har ju visat sig att den har effekt och då blir upplevelsen på nåt vis positiv även om man får åka in på morgonen för provtagning och sen tillbaka igen på eftermiddan och sitta på sjukhuset och bli stucken och så. Själva behandlingen går ju snabbt men sammantaget tar det ju några timmar. Men det är en bagatell. Inget gör särskilt ont och jag är ju snart tillbaka hemma igen utan värre blessyrer än några plåster och ömma skinkor.

Jag planerar att komma mig iväg på affären idag, så jag slipper göra det i morgon. Det ska finns lättsam och lättlagad mat hemma och frukt och lite godis och sånt. Det är viktigt. Det kan ju bli så att jag är lite mör i nåt dygn eller så och då vill jag att det är förberett för ryggläge om det är det jag känner för.

Ja, den här gången ser jag faktiskt lite fram emot min behandling. På nåt vis är det påtagligt att jag ska in och sparka de små monstren i arslet och jag tänker göra det hårt och med ett hånskratt. Moahahaha!

Hm. Jag har ju allt man kan önska, egentligen. Om jag börjar i den änden istället så, nog har jag allt. Två fina döttrar, som är intelligenta och snygga och väluppfostrade och duktiga och snälla. Jag har en övrig familj jag tycker om och umgås med och som bor nära mig. En syster och hennes familj. En omtänksam mamma. Andra släktingar på olika håll i Sverige.

Goda vänner har jag. Några mycket goda vänner, som jag kan lita på i alla väder. Bara det!

Jag har ett hem. En lägenhet som jag har inrett så jag trivs och som jag kan mysa i.

Jag får in pengar varje månad. Behöver inte svälta. Kan betala mina räkningar. Och kanske köpa nåt kul ibland om jag vill även om jag inte lever i nåt överflöd.

Jag har mina katter. Obetydliga små hårande odjur, enligt vissa. Ett stort sällskap, enligt mig. Kärlek på hög nivå. Osjälviska djur med stort hjärta. Mina små älsklingar. Jag känner mig aldrig ensam.

Men, jag har ingen man. Jag har ingen romantisk kärlek i mitt liv. Det saknar jag ibland. Den omtanke man bara kan få av den man älskar.

Och jag har inte god hälsa. Det är kanske det allra viktigaste. Får man bara önska en enda sak så är det nog hälsa man ska önska sig. 

Men jag går inte omkring och tänker på att jag saknar man och hälsa. Det känns som att jag fått väldigt väldigt mycket i mitt liv. Man kanske inte kan få allt?

Anna och Magnus bjöd på juldagsmiddag. Syrran hade ägnat daget åt att tillreda huvudingrediensen. En maffig och läcker kalkon på sådär 4 kilo. Mycket gott! Klyftpotatis, grönsaker, sås och tranbärsgele gjorde måltiden komplett. Jag var tydligen törstig, för jag drack upp en 33a must och en 33a Trocadero. Har väl aldrig hänt förut. Jag dricker ju typ aldrig läskeblask. Men det var gott det också. Och de andra drack ju vin ju, så då får jag väl dricka Troca?



Väggbonaden minns jag från det ljuva 70-talet, men jag vet att även syrran hade den på väggen runt jul, och hon är ju född på 50-talet. Än hänger den med! Kul att traditionen lever vidare.



Efter maten drack vi kaffe i salongen. Det vill säga, jag drack te och åt after eight. Sådär fem stycken tror jag. I kaminen brann vedträ efter vedträ och jag satte mig snabbt i fåtöljen bredvid, som jag brukar, för att kunna njuta ordentligen av värmen från den sprakande elden.

Astrid och Stina verkade uppskatta de eftersläntrande julklapparna och Anna ansåg att det var avgjort vilken klänning Astrid skulle ha på nyårsafton. Hon såg ut som en liten prinsessa.

Det värmer i hjärtat att se barnen och hur kul de tycker det är att öppna sina julklappar och se de stora ögonen när de får nåt de verkligen gillar. Men framförallt är det väl mysigt att vi träffas allihopa, hela släkten, och trivs tillsammans. Vilken tur att alla kunnat vara med i år, trots lite snuva här och lite hosta där. Nästa år, Emma, hoppas jag att du är med. Jag saknar dig.

Juldagen. Vaknade med nästäppa och kruttorr munhåla. Jag kan gissa vad jag sysslat med under natten, eller åtminstone på morgonsidan. Jag minns också att jag pratat i sömnen. Högt och tydligt. Som jag gör ibland.

Te och två skivor julvört. Nyhetsmorgon. Dagen börjar i sakta mak. Sen slår jag på datorn. Försiktigt. Inte hårt. Emma är vaken! Vi skypar i över en timme. Trotsar den dåliga överföringen som irriterar och bedövar trumhinnorna. Ändock. I USA är det dags för Emma att gå och lägga sig och vänta in tomten och Xmas day. Jag känner mig lite ledsen och vi bestämmer att fira nästa jul med dubbel kraft.

Skrivbordet på mitt kontor (= soffbordet i vardagsrummet) är stökigt och överbelamrat med prylar som jag behöver ha inom armlängds avstånd för att ha det så bekvämt och effektivt som möjligt. Här tillbringar jag dagarna och kvällarna när jag inte är nån annanstans och gör något annat.

Alla ingredienser som behövs för att tillreda Julfirande 2010 fanns på plats. Helt enligt receptet blandades: massor av snö, kyla (- 24 grader), glögg, som värmde gott i sällskap av mandel och russin, Kalle Anka och de andra som underhöll som så många andra år från TV-rutan, hyacinterna som doftade och påminde om forna tiders jular och självklart all julmaten som var god och närande. Syrrans spjäll och sillsallad samt mormors stekta och inlagda strömming är huvudingredienser och kan inte bytas mot något annat. Brinnande stearinljus och barns tindrade ögon tillsätts efter avsmakning.



Tomten kom på besök och på ryggen hade han en säck med julklappar att dela ut till det väntande sällskapet. Min önskelista var kort i år. Det är det bästa sättet att få allt man önskar.



Väldoftande kroppslotioner och duschcremer är en upp-piggande lyx och gör susen för en värkande kropp. Den vita ponchon var mjuk och varm och snygg, eller hur?



Lille Georg och Lillian kom ända från Narvik i Norge för att fira jul på Dekarsön. Daniel fick bland annat en kaffebryggare i julklapp och tackade tomten och bockade artigt. Mormor Ketty fick en kofta, Sara snygga muggar och te som doftade läckert och jag tror att alla var nöjda med julgåvorna.

God Jul alla goa vänner och bloggläsare! Jag önskar er alla en fridfull och mysig helg. Ta hand om varandra.

/Sister Moonshine

• Aerofobi - luft- eller vinddrag, alternativt lukter
• Aikmofobi - knivar
• Ailurofobi - katter
• Akrofobi - höjder
• Astrafobi - åskväder
• Bacillofobi - baciller
• Bakteriofobi - bakterier, smitta
• Bibliofobi - böcker
• Carcinomatofobi/cancerofobi - cancer
• Erotofobi - fysisk kärlek
• Erytrofobi - röd färg, rodnad
• Fobofobi - fobier
• Fonofobi - ljud, särskilt starka
• Klaustrofobi - slutna utrymmen
• Mysofobi - smuts och smitta
• Nekrofobi - döden, döda saker
• Ornitofobi - fåglar, i vissa fall fladdermöss
• Pedofobi - barn
• Zoofobi - djur

Tänk så förfärligt att ha pedofobi eller erotofobi. Eller så konstigt, att ha bibliofobi. Barn, kärlek och att läsa en god bok är ju så trevligt!

Greppet hårdnar
och de skoningslösa nävarna
nyper
klöser
och vill ha loss bitar av mitt kött och blod.

Luften går ur mig
och får mig att
flämta
sucka
och försöka få syre tillräckligt för att överleva.

Fler nu
från andra håll.
Som drar
sliter
kräver
utan hänsyn till mig och
min ångest och smärta.

Vill inte gå sönder mera,
jag är skadad nog.

Det kändes lite skumt först, men sen tyckte jag det var kul att höra de små bubblorna spritta och ha sig och gå sönder i mina öron. Och om man tittar riktigt noga, så ser bubblorna ut som små små pärlor som sitter ihop med varandra.

Efter att ha sett Tony Irving lära Adam Alsing att handarbeta på bästa sändningstid i TV4, kände jag mig inspirerad att knåpa ihop något jag också. Återstår att se vad det blir. Det var ju ett tag sen jag stickade nåt, så det ska bli kul att se vad jag kommer ihåg. Hur som helst blir det kul att försöka. Jag ska hålla er underrättade om hur det fortlöper.

Jag ska låta dej gå.

Jag lyckades aldrig med att vara ett hem för dej.

Måtte hon lyckas.

Måtte hon älska dej bättre.

Måtte hon läka alla sår jag förorsakat.

Måtte hon möta dej på halva vägen på alla vägar jag lät dej gå ensam.

Måtte hon aldrig förlora ur sikte hur vacker du är och alltid tala ditt språk.

Måtte hon hålla om dej tills du somnar. Men när du sover:

Måtte du viska mitt namn.







ur Nemi del 666 av Lise Myhre



 

"Det var redan slut när jag lämnade dej" sa du. "Vårt förhållande var dött för länge sen".

Måtte det hemsöka dej.

Måtte minnen om våra perfekta dagar smyga sej in på nätterna när ni ligger rygg mot rygg.

Måtte tanken på mina leenden vässa varje taktlöst ord från henne.

Måtte mitt namn spöka på dina läppar varje gång hennes naglar sjunker int där din ryggrad borde ha varit.

Måtte värmen från mej aldrig lämna din säng och bränna dej varje gång du sträcker dej mot henne.

Måtte allt vi var tillsammans inte finna vila förrän jag själv vilar i armar som är starkare än dina.







ur Nemi del 666 av Lise Myhre

Har fått en award igen! Så himla kul! Denna gång av Carina som skriver bloggen Tro, Hopp och Kärlek. Tanken är ju nu att jag ska rekommendera några böcker av bra författare och på så sätt tipsa om bra läsning. Dessutom ska jag ge den här awarden till fem bra bloggar som får samma uppdrag. Nu är det ju så att jag, till min stora glädje, har fått den här utmärkelsen flera gånger förut, så det är svårt att både tipsa om bra böcker och bloggar igen och igen. Men jag tackar och niger och är rörd över att man läser och uppskattar min blogg. Kram till er alla!

När jag filosoferar kring dagens tema, tänker jag på hur snabbt allt förändras. Både åt det bättre och åt det mindre bra hållet. Men framför allt. När man är i en jobbig situation, när man mår illa eller har ont eller är rädd. Det kommer att bli bättre. Det kan hända från ena stunden till den andra. Ge inte upp. Det är svårt att tro när det är som mörkast, men så är det. Tiden består av en massa ögonblick. Och just nu mår jag illa men om ett eller några ögonblick kommer jag att må bättre. Det vill jag tro.

Ögonblick är också, tänker jag, något som ÖGAT ser. Korta episoder som ibland knappt registreras för att det går så snabbt och för att det händer nåt nytt hela hela tiden. Är det inte på ett ögonblick mjölken kokar över när man tittar bort eller är ouppmärksam? Det händer massor på ett ögonblick. Var inte rädd för att hoppas på något av skälet att tiden inte ska räcka till. Det kan räcka med ett ögonblick för att livet ska få den där vändningen som man drömmer om. Känns inte det hoppfullt, så säg!

På språng och på väg till jobbet stannade Monica till med en ... JULROS! Ett kort som önskade att jag skulle krya på mig var undertecknat Bomans, och det betyder Monica och Anders det, och kanske söner och hundar. Tusen tack, jätteglad är jag!

Ja, tänk så det kan bli. Som många av er har märkt, och även kommenterat och frågat om, har jag inte skrivit nåt i bloggen på ett tag. Jag har inte orkat alls. Har inte ens startat datorn. Har bara legat - vilat och sovit. Så är det. När jag tittar i backspegeln har jag inte mått särskilt bra långt tillbaka. Långsamt långsamt har jag ätit för lite och druckit för lite pga aptitlöshet från början och sen illamående. Jag har blivit tröttare och tröttare och tyckte det var skönare att sova än att försöka att äta. Och det funkar ju inte. Och även om jag liksom varit medveten om vad som händer, har jag inte kunnat få den nedåtgående spiralen att stanna upp. Tröttare och tröttare har jag blivit och gått ner i vikt har jag gjort.

Som många av er vet, behöver man extra mycket energi och kalorier när man har en allvarlig sjukdom, och för mig har det blivit precis tvärtom. Jag har inte alls fått i mig tillräckligt av näring eller nånting. Till slut låg jag bara. Orkade och ville inte mera. Kräktes ordentligt i lördags och trodde att jag kanske haft magsjuka för det kändes bättre ett kort tag efteråt. Men så var det inte. Jag blev inte alls bättre. Det gick käpprätt åt fel håll. Och i måndags förstod jag att jag måste få hjälp. Gråtande ringde jag till Dagvården där jag får mina behandlingar.

Jag lades in på sjukhuset för att få näringsdropp och få hjälp att komma på fötter igen. Jag åt och drack och sov och fick träffa en dietist som skrev ut näringsdrycker som jag kanske kommer att ha lättare att få i mig. Även om jag inte blivit bättre med raketfart, känner jag i alla fall att det nu går åt rätt håll. Sakta åt rätt håll.

Mat och dryck och näring i flera olika former och varianter pressades i mig på kort tid. Jag blev väl omhändertagen, men i takt med att jag blev starkare ökade hemlängtan och eftersom min sängplats behövdes till en ännu sjukare herre, var jag glad att åka hem. Även om jag fortfarande var lite darrig i knäna. Och man sover ju allra bäst hemma. Väggen vid mitt huvud var även vägg till avdelningens läkemedelsförråd ... Say no more! Say no more!





Man kan inte klaga på vyn från sal 1. Havsutsikt, minsann!

Tack, alla ni som hört av er på olika sätt. Det känns skönt att veta att ni finns där när jag behöver er.

Hm. Det bör en flicka minnas. Men jag är inte säker. Med tanke på att jag tidigare berättat om Peter som var min första kärlek och att han och jag pussades en del och så, borde det väl vara han. Men jag har ett svagt minne av att det var Janne. Janne B. Vi hade två Janne med samma efternamn i vårt gäng, så till förnamnet lades första bokstaven i mellannamnet för att kunna skilja dem åt. B för Bertil. Janne B alltså. Det kan vara han. Jag minns att jag gillade det i alla fall ...

Om jag inte känt igen raraste vännen Birgitta, skulle jag ha trott att det var självaste tomtemor som kom på torsdagskvällen med en tidig julklapp. I paketet med det fina guldpapperet och kattmärket fanns ett alldeles speciellt stearinljus som tomtemor hittat i en kattbutik i stora huvudstaden. Såå gullig tomtekisse! Tack!

När man lever ensam är det vissa saker som känns svåra om inte rent av omöjliga att klara av själv. En sak som jag saknar varje dag, och som jag alltid fick hjälp med tidigare när jag hade flickorna i närheten, är att få någon som smörjer in ryggen när jag har duschat. Jag har inte kommit på nåt sätt att göra det ensam. Jag når inte hela ryggen hur jag än bär mig åt, och mina axelleder gör så ont när jag försöker.

Däremot har jag en fantastiskt enkel räddare i nöden för att lösa kruxet med att nå att klia sig på ryggen. Den här fick jag i julklapp för många år sen av tjejerna och den har varit så uppskattad och flitigt använd. I love it!

När jag läser mina cancervänners bloggar kommer jag att tänka på en sak. Det var något Solrosen skrev i ett inlägg som hon kallar sandpapper och gnissel. Läs det så förstår ni varför hon valde den titeln.

Det är pest och pina att vara svårt sjuk, att ha ont och att vara rädd. Det är fruktansvärt med cellgiftsbehandlingar, operationer och dödsångest. Men ibland måste man få klaga och oroa sig för de, i sammanhanget, småsaker man får på köpet. De biverkningar man får för att man försöker bekämpa den vidriga sjukdomen eller dämpa den smärta den innebär.

Solrosen nämnde slemhinnorna som blir torra, sköra och ömma och känns obehagligt. Det är munnen som är torr och som kan ge problem med tänderna, och det är de tunna slemhinnorna i underlivet som kan göra så ont att man avstår från någon som helst kontakt med någon eller något i det området. Vilka komplikationer får inte det på en romantisk relation?

En biverkning som jag lider av är klåda. På nätterna. Jag har provat olika antihistaminer som ska få det att sluta klia, och det funkade också till en början. Men nu vaknar jag på nätterna och kliar och kliar och kliar. På hela kroppen egentligen, och väldigt mycket i ansiktet. Jag är rädd att sprida bakterier med mitt kliande för jag har ju ingen kontroll över vad jag gör i det där halvsovande tillståndet. Jag försöker att inte använda naglarna men ibland kan jag inte låta bli. Och så man blir ju dubbelt störd när det kliar på natten eftersom man inte får sova riktigt heller. Det är inte konstigt att jag är trött på dagarna.

Det är också vanligt med förstoppning och andra magproblem när man äter starka värktabletter. Hur man mår när man inte får gå på toaletten på flera dagar vid nåt tillfälle, vet de flesta, men när det är så nästan jämt är det fördjävligt. Det finns saker man kan göra för att motverka det också, liksom det finns åtgärder mot torra slemhinnor. 

Det jag har lagt märke till, är att det är så mycket mer än det först verkar. Så mycket mera än det uppenbara. Listorna på biverkningar är kilometerlånga. Det blir smådjävligt lite här och där liksom och tycks liksom inte ha nån ände. Suck!

En liten vit tomte kände sig så ensam bland alla rödklädda, att han får bo hos mig bland mossa och hyacinter.

9 av 10 bloggar som jag läser, skrivs av kvinnor som har/haft cancer. Det är väl ganska naturligt i och för sig. Cancern är ju något vi har gemensamt. Vissa bloggar följer jag med stort intresse och klickar mig dit flera gånger samma dag för att inte missa något. Ibland kan det dock vara skönt att läsa om nåt helt annat än cancer.

Jag tänker på att jag tidigare i mitt liv ofta läste skönlitteratur, gärna lite fantasy och sånt. Romaner och varför inte, långa berättelser om vad som helst. Numera känner jag mig så splittrad. Jag orkar liksom inte ha fokus och läsa en hel bok. Bara om berättelsen klarar av av delas upp i korta avsnitt och att bli liggande i tre veckor för att jag inte orkar läsa alls, kan jag ta itu med boken. Numera läser jag Nemi, som är en tecknad serie för vuxna. Lite text. Många bilder. Snygga bilder.

Åter nu till mitt behov av variation i bloggläsningen. Alla borde ta en titt på Ketchupmammans blogg. Jag gissar att hennes blogg är en sån som man antingen älskar eller ogillar. Jag gillar den. Skarpt. Den faller inte under någon tidigare känd genre och liknar inget annat jag läst i bloggväg. Kolla in den! Om du inte redan är stammis.

Ett stort tack till er som svarat på min fråga om huruvida det är tillåtet att använda bilder man hittar på Google till exempel. www.jahhollis.blogspot.com bidrog med ett länk till en mycket användbar sida om man vill veta mera. www.blf.se/sv/fraga-blf/upphovsraett.html  Tusen tack!

Min allra snällaste Syster Yster heter Britt och hon är nio år äldre än jag. Åldersskillnaden gjorde att vi inte hade så mycket gemensamt under vår uppväxt. Syrran tyckte nog mest att jag var irriterande och besvärlig. Det kan bero på att jag ofta hittade på bus på hennes rum när hon inte var hemma och på att jag var jobbig när hon hade en kille eller kompisar på rummet.



På den här bilden förfäras hon över vattentemperaturen när vi besökte en strand i S:t Tropez under en resa tillsammans i maj 2009. Britt älskar katter, att resa och att laga och äta god mat. Hon är en fena på heminredning, att sy och att måla akvarell. Hon har vackra bruna ögon, som hon ärvt av vår pappa och dessutom har hon begåvats med hårda och snygga naglar som hon lackar ibland.

Min syster har varit gift med sin Janne i över 30 år och jag vill ge henne en alldeles egen award för det. Hon har också två barn och tre barnbarn som hon älskar. Britt har jobbat med barn i hela sitt liv och är specialpedagog och hon verkar förstå sig på barn på nåt sätt.

De finns de som säger att vi låter lika på telefon. Hon är lugn och stabil och har ett smittande skratt.

Ja, nu vet ni lite mera om den tjej som är min syster. Allra bästaste syster Britt.

Jag har fått ännu en award. Denna gång av söta Anna Lindkvist som ju också tidigare fick en av mig. Idag kommer jag dock inte att föreslå några favoritböcker. De jag skrev om tidigare, står sig fortfarande. Däremot vill jag ge en top Blog award till alla min bloggvänner som förgyller min vardag och får mig att orka vara nyfiken och intresserad och att vara på hugget. Jag har fått en del nya vänner. Tycker jag då. Ni vet förstås knappt att jag finns. Men jag känner mig delaktig i era liv och ni skriver så bra att det är lätt att se er i fantasin. Tack!

Jeanette hämtade mig och vi ställde kosan mot Boom, en perfekt butik när man går i julklapps- och presenttankar. Vi tog god tid på oss och gick flera varv i den stora lokalen. De här läskigt verklighetstrogna cirtusfrukterna är nästa vackrare än de man kan köpa i mataffären.




Efter ett tag fick jag lov att vila ben och rygg och sjönk ner i en snygg soffa.



Jag köpte en present till en vän som fyller år veckan före julafton. Men några julklappar har jag inte köpt ännu. Kanske är det dags att ta itu med det nu, så det inte blir så mycket på en gång. Jag tror jag vet vad jag ska köpa. Jag måste göra så, så att det inte blir så mycket spring mellan affärerna. Det är för jobbigt.

Att vara eller att inte vara ... Jeanette drog sig till minnes ett gammalt drama från förr. Men, nä, den fick inte följa med hem. Men grön och glittrig och vacker var den. Kulan.

Efter shoppingturen drog vi till Matkompaniet för lite käk. Jag högg in på de fräscha grönsakerna och lämnade knappt plats för varmrätten. Gratinerad pasta med kyckling och ananas. Det blev en doggiebag. Förmodligen kommer maten att räcka till två måltider till.

Är det uppgjort att vi ska spara in på ord numera? Är det nåt slags miljöbeslut? Ett gemensamt avtal som ingåtts för att förvirra alla andra? Vet alla utom jag, vilket ord som kommer efter, så man hoppar helt enkelt över det?

Jag tänker till exempel på kommentarer som i går efter Idol. "Olle måste lämna"

Här ska det väl normalt in ett ord till va?

"tävlingen" "Idol" "framgångssagan" "Göteborg". Eller något annat. Man kan inte bara sluta där.

Lämna.

Samma sak gäller andra tävlingars utröstningar. Robinson. Eller Big Brother. "Utröstningen är klar. X får lämna." Vadå? Varför fullföljer man inte meningen. Har jag missat nåt. Det här är inte vad jag lärde mig i skolan om meningsuppbyggnad.

Eller det lite mera fräcka. "Gör detta test och se om du får ligga i helgen"

Kan det stå på veckotidningens framsida. "Om jag får ligga" Vadå?

"bekvämt" "sked" "i manglade sängkläder"

Slarvigt och töntigt, tycker jag. Sluta med sånt trams!

Jag tror på en Mening med livet. En avsikt. Och jag tror att jag är här av ett skäl. Det kan inte vara en tillfällighet att vi finns här, du och jag. Jag tror inte på tillfälligheter. Det verkar så slarvigt.

Jag tror på nån slags slutlig summering. Vi, här på jorden, behöver inte bekymra oss för hämnd och bestraffning. Det kommer andra att sköta. Det finns noterat vad jag gjort, hur jag levt och vad jag tänkt. Mitt lidande finns noterat och min njutning. Och till slut får jag vad jag förtjänar. Det är lite skrämmande men också en lättnad. För de som gjort onda gärningar kommer att få sin dom och sitt straff. Det skipas rättvisa. Det är jag säker på.

Jag är inte rädd för att dö. Jag tror att jag kommer att får en upplevelse som går utanpå allt annat. Ljus och kärlek kommer att omge mig, när jag dör. Min kropp återgår till en ljus energi och jag kommer att lysa i evighet.

Jag tror att jag tills dess har änglar vid min sida. Guider om du vill. Som följer mig på resan på jorden och de älskar mig och försöker hjälpa mig och de vill mig väl.

Jag tror att allt kommer igen, liksom. Om jag är vänlig får jag vänlighet tillbaka. Om jag sprider kärlek möts jag av kärlek. Om jag ler får jag leenden tillbaka. Är jag hjälpsam så kommer man att erbjuda mig hjälp.

Jag går till kyrkan ibland. Sällan egentligen. För lika gärna kan jag tro hemma. Eller i naturen. För jag tror mest på insidan.

Jag är min egen andliga sal.

Dagarna går, men inte är det nån som hör av sig från den där butiken angående min kamera, inte. Jag kan inte förstå att det tar sån tid att få hem den. Det verkar mysko. Nu har det lett till att jag istället börjat fundera på om det är en annan modell jag ska ha. Ska jag ändå kosta på mig en riktig systemkamera när jag ändå håller på att byta? Nackdelen är ju storleken. Stort är inte alltid bra! Fördelen med en mindre kamera är ju att den är lätt att ta med sig och att det verkligen blir av. Att man tar med sig den i väskan eller i fickan. Det är den enda nackdelen jag kan komma på med en systemare. Och så att det är dyrare.

Jag får börja om från början i mitt letande. Är det nån av mina läsare som möjligtvis har en kamera att rekommendera?

Bad Hair Day, har man ju hört talas om, men Bad Eye Hair Day ...

Nä, se det kände jag inte till. Förrän idag då. Antagligen har jag knövlat ner ansiktet i kudden och myst riktigt ordentligt under nattens timmar, för fransarna på höger öga var alldeles vikta och böjda och liksom våffliga. Jag ska låna en platt-tång och mycket mycket försiktigt försöka åtgärda de misslyckade stråna.

Ängeln vid min sida gör mig trygg
och ger mig balans.
Jag är aldrig ensam.
En hand på min axel,
ett andetag på min kind.

Ängeln vid min sida gör mig lugn
och hjälper mig att vila.
Jag är aldrig ensam.
En arm om min midja
en sval hand på min panna.

Ängeln vid min sida är en vän
och lämnar mig aldrig.
Jag är aldrig ensam.
En skugga bredvid min
och fotspår bredvid mina.

Jag känner frid.




Åsa, december 2010