Pyton.

De senaste dagarna (eller kanske snarare nätterna) har varit jobbiga. Illamående, ont i magen och försök att kräkas utan att lyckas. Oron satte sina smutsiga och vassa klor i mig och jag kunde inte slå bort de ovälkomna tankarna.
 
Vad är det nu då? "Mitt" illamående brukar gå över när jag spytt och jag brukar inte heller ha så ont i magen. Plötsligt kom jag på det. Kan det vara gallan som spökar. Det går ju i familjen men jag har inte besvärats av det tidigare i livet. Vad kan sätta fart på gallkramper? Enligt google har päron, äpple, paprika, kål den effekten ... jahadu ... Och jag som ätit några extra päron varje dag på senare tid för att inte bli så hård i magen. Det var tacken det. Typiskt är ju att jag hann svälja en frukt innan jag hittade sambandet på nätet. Det kan ju vara nåt annat också, men det låter ju rimligt. Dessutom gjorde jag en rotfruktsgryta härom dagen. Mums.
 
Hur som helst mår jag mycket bättre idag och hoppas att det håller i sig. Det är ju hockey ikväll ju. Vill jag ut och se lite folk får jag väl mitt lystmäte ikväll,  med ... 5 000 modoiter på plats i arenan. Det känns bra. Om jag nu inte drabbas av nya gallattacker.
 
 

Att visa upp sig för andra.

Är man funtad på ett speciellt sätt när man skriver en blogg och låter sitt liv i ord och bild bli offentligt? Är man nåt slags exhibitionistiskt freak som behöver visa upp sig för andra? Är man galen och lite skum rent av? Bloggarna blir ju fler och fler och det verkar finnas ett oändligt och växande behov av att bli uppmärksammad, sedd och bekräftad även av (inledningsvis) helt okända människor. Varför är det så? Somliga står på scen och sjunger eller deklamerar, andra jobbar som modell, stå-uppare eller med annat där man har allas ögon på sig. Det är inte bara ett jobb för dem. De får utlopp för sin kreativitet och skapande ådra och alla verkar de njuta när andra ser på dem.
 
Jag skriver min blogg för att jag tycker att jag har en historia att berätta och för att jag har förstått av kommentarerna att jag rätar ut frågetecken som inte vården gör. 
 
Men bloggbilderna då? Det är ju inte bara foton som föreställer solnedgångar, den nybakade sockerkakan eller de gulliga husdjuren, som får komplettera texterna i många bloggar. "Dagens outfit" kan vara nog så avslöjande. Jag censurerar nästan inte alls mina foton. Det blir ju inte hela sanningen då, tycker jag, om jag skulle dölja operationsärr eller det kala och hårlösa huvudet. Att jag visar det ingår i dealen liksom. Antingen eller.
 
Så, hur ligger det till nu då? Är vi bloggare bara en flock lystna hyenor som egentligen vill skrika "titta på mig" mellan gläfsandena eller har vi funnit ett sätt att ge utlopp för känslor och kreativitet? Jag bara undrar.
 
 

Lyckad nålsättning och bilder av hjärnan.

Meeen så skönt det kändes att bara kliva ut genom porten i morse och in i taxin för sjukresan till sjukhuset. Snabbt och lätt gick allt och jag var inte ens andfådd när jag kom fram till röngtenavdelningen.
 
Och så var det, det där med nålen i porten då. Röntgensköterskan Jonas var förberedd och antagligen lite spänd och den här gången fick jag sitta upp när han stack. Och minsann funkade det inte alldeles utmärkt. Jonas blev så glad och han sa att den där framgången skulle han leva på hela dagen. Tänk att det är så lätt att göra vårdpersonal glad en stund.
 
Undersökningen genomfördes, jag klädde på mig och gick sedan till Sara. Innan hon skjutsade hem mig stannade vi till på ICA för att handla några saker. Dagen hade börjat så bra så jag köpte oss var sin trisslott, men där var turen slut. Ingen vinst. Den kanske kommer senare, när jag får beskedet om hur fotograferingen avlöpt.
 
Hemma igen var det vila som gällde. Inte för att jag var direkt slutkörd eller så, utan mest för att inte bli det. Och det är faktiskt mentalt jobbigt och tröttande med de här undersökningarna och funderingarna som sen börjar snurra runt i skallen.
 
 
RSS 2.0