Med tomten i knät.
På kylskåpet sitter den, labremissen, som en påminnelse om vad som ska ske i morgon. Ja, det är dags för behandling igen. Fyra veckor går så fort. Jag åker in till sjukhuset imorgon bitti, med remissen i min hand, för att ta blodproverna som doktorn vill ha. Själva behandlingen sker efter lunch när jag åker tillbaka. Jag försöker skicka positiv energi till medicinen jag ska få och för att själva behandlingen ska bli effektiv. Allt hänger ju på att det här fungerar nu. Den här behandlingen, i morgon, och så hinns det kanske med en behandling till, innan röntgen som kommer att visa om jag ska få cellgifter eller inte. Faktum är att det känns mer och mer ok, allt eftersom tiden går, att få cellgifter. Tidigare slog jag ifrån mig med båda händerna och spottade och fräste och sa att "aldrig mer det där rävgiftet!". Men på nåt sätt har jag vant mig vid tanken och mentalt förberett mig på att gå igenom det igen. Det som jag då uppfattade som ett helvete. Det är ju tio år sen. Det behöver inte vara lika jobbigt den här gången. Det får inte bli lika illa den här gången. Får inte får inte får inte ...
Slapp söndag.
För en gångs skull fixade jag det. Jag kom ihåg att ställa tillbaka klockan innan jag lade mig. Har haft en något orolig natt. Ingen särskilt mycket klåda, men jag kände mig störd och irriterad på katterna och väckte mig själv flera gånger genom att med hög och ilsken röst ropa på Tarzan fast han var helt oskyldig och låg vid mina fötter och sov. Han tittade upp på mig och såg mäkta förvånad ut när jag hojtade. Jag vet inte om jag drömde eller om jag verkligen hörde något.
Dras med ischias nu. Det är mindre kul. Det ilar och värker på höger sida och jag bestämde mig för att bara ta en kort promenad i det ganska fina vädret. Morgonen började med dimma men efter lunch sprack det upp. Det jag är ute efter är ju inte träning eller motion utan framförallt att få frisk luft och lite dagsljus i huvudet. Så det är välgörande även med korta och långsamma promenader. Numera tar jag kameran med mig när jag går ut, och tar på mig "fotografglasögonen". Kikar och kisar och försöker tänka "outside the box" på motiven för bilderna. Går närmare, backar lite, ser på detaljerna och gör på ett sätt och sen det motsatta. Det är kul och jag längtar efter den nya kameran. Den gamla har sina begränsningar och jag tror att det blir spännande att utforska fotografen i mig i kombination med funktionerna i den nya.
Naturen är så vacker, och jag älskar detaljerna. Jag tar många närbilder och imponeras av nyanser och de små variationerna. Närbilder är inte gammkamerans starka sida, men det här nyponet blev fint, eller hur? Den övre bilden visar bron som delar Höglandssjön. Också fin.
Efter prommisen blir det lite vila av högerben, och sen ska jag till syrran på middag. Slappa söndag!
Lyxig lördag.
Årets Mama 2010.
Jag tog min antihistamintablett i går kl 21 och natten har varit lugn, utan klåda. Jippiii! Och jag var bara lite extra trött i morse vid halv nio. Jag planerar att göra på samma sätt ikväll för att kolla så att det inte är en tillfällighet. Kanske ska jag ändå ta pillret ännu lite tidigare, kl 20 för att mer ska hinna försvinna ut ur kroppen innan morgonen. Jag vill upprepa att hon var duktig och hjälpsam, den där tjejen på Apoteket ♥ som tog sig tid att hjälpa mig välja läkemedel. Emma hette hon, men efternamnet har jag glömt. Tack Emma!
Den snö som sakta dalade mot marken när jag gick till sängs i går, har idag smält bort, och nu regnar det istället. Trist. Jag tror jag bestämmer mig för att inte gå ut alls idag. Jag har allt jag behöver här hemma och kan njuta av värme och lördagsmys inomhus för hela slanten. De kära katterna verkar inte förstå att det är bättre inomhus, och i alla fall Kitty sitter och jamar vid balkongdörren och hoppas få gå ut. Men jag gissar att om jag låter henne gå ut, kommer hon in som en smutsig och illaluktande och blöt ... katt.
Det går åt stora mängder ljus av olika sort för mig den här årstiden. Jag tänder ljus i stort sett hela min vakna tid på flera ställen i lägenheten. Inte när det är soligt kanske, men även när det är dagsljus bidrar ljuset till en mysig stämning och en värme som tar sig djupt in i kroppen och själen. Att bara sitta och titta in i den fladdrande lågan gör det lättare att slappna av och komma till ro. Emellanåt tänder jag ljus som doftar för en extra njutningsdimension. Ibland tänder jag rökelse en stund också.
Även om jag inte precis befinner mig i någon avundsvärd sits, finns det många som har det värre. Många som, precis som jag, kämpar mot Cancermonstret som slagit sig ner hos någon anhörig eller hos en själv. Barn borde inte få drabbas av den här vidriga sjukdomen, och inte av någon annan sjukdom heller för den delen, och ibland tänker jag att det är ju bättre att jag drabbas om det kanske skonar mina döttrar. Bättre jag än de, helt enkelt.
Det finns massor av modiga, starka och imponerande kvinnor och mammor där ute, som gör ett otroligt jobb varje dag i sitt krig mot cancern. Några har nominerats för sin alldeles speciella situation. Titta på årets kandidater och rösta fram Årets Mama 2010. Linda får min röst för att hon sprider hopp och tro för framtiden med sitt leende och sin inspirerande blogg.
Du är en riktig vän.
att jag inte klarar av det
att det inte räcker med bara jag
att jag inte tror det utan vet.
Vill du hjälpa mig då,
finnas där för mig när jag vill
finnas stadig när jag inte kan stå
finnas när jag inte orkar finnas till?
Om jag känner att jag ger opp
och inte vågar mera nu
och inte längre känner hopp
och inte vågar - vågar du?
För det skrämmer att vara en
när jag har ont och är rädd
när jag blir sämre, kanske, sen
när jag fylls av ångest i min bädd.
Tack snälla för att jag får
ringa dig när det blir tufft
ringa dig när åskan går
ringa dig när jag inte får luft.
Du är en riktig vän! Tack!
Åsa, okt 2010
Fredagsgodis.
Senare får jag veta om det funkar att äta skinka när man inte ätit kött på flera månader. Det var ganska gott, men inte riktigt så salt som jag hoppats. Jag får göra ett nytt försök sedan.
Torsdag natt var lite jobbig, med två timmars klåda mellan kl 2 och 4 ungefär. Det kliade värst i ansiktet och på brösten och under armarna. Jag funderade med tjejen på apoteket om att välja en annan antihistamin som går ur kroppen snabbare och förhoppningsvis inte gör mig så trött på morgonen och förmiddan. Cetrizin Mylan heter denna nya sort. Experimentet startar ikväll.
Planerna för fredagskvällen annars, är Idol på TV och lite godis och kanske lite glass. Jay och Rocky Road är fortfarande favoriter.
Hip hip hurra!
På torsdagskvällen hade jag möjlighet att gå på kalas igen. Det var Monica, som är mamma till Christer som är Saras sambo och fästman, som fyllde år. Hon bjöd på en läcker smörgåstårta med massor av räkor och hon uppvaktades med ett presentkort på Varma Händer. Ett ställe där man kan få olika skönhetsbehandlingar och massage av olika slag bland annat. Monica, som älskar ljus, hade arrangerat sitt brickbord på detta stämningsfulla sätt.
Vårt samtal kompades av en vedbrasas sprakande och familjens fyra hundar myste av värmen på golvet intill oss. Tack för en trevlig kväll!
Jag är snygg, duktig och glad!
Har piggat upp mig med att gå till frissan. Det känns som evigheter sen jag var där. När man har kort hår får man gå så ofta, om man vill bevara samma frisyr vill säga. När jag kom hem färgade jag håret också. Sammetsbrun heter nyansen. Jag blev riktigt nöjd. Det är alldeles för dyrt att färga hos frissan och än så länge kan jag ju själv. Men jag kunde inte låta bli att undra om det var en onödig kostnad. Om jag ändå kommer att tappa allt hår snart, menar jag. Det är ju så, om ni minns, att om den nya höjda dosen inte är tillräcklig, kommer doktor Nisse att besluta om cellgifter. I samråd med mig då förståss. Det blir röntgen i december och allt hänger på resultatet då.
Och så fick jag fint besök av min systerdotter, Anna, och hennes yngsta Stina som blivit sex månader gammal. Hon är en riktig gulleplutt och jag fick även tillfälle att testa om jag kommer ihåg att byta blöjor. Handgreppen finns där, minsann. 
Jag vill också ta tillfället i akt och tacka från hjärtat för alla kommentarer, alla tips, alla uppmuntrande ord, alla kärleksfulla önskningar och andra hälsningar. Tack!
Vid det här laget har jag kommit på att jag gillar att blogga och att jag mår bra av det. Jag kommer att fortsätta så länge jag kan och orkar. Det är inte längre ett experiment och något jag provar på, utan min blogg har utvecklats till en plats för terapi och en kanal för mina känslor och åsikter. Att jag dessutom har läsare som uppskattar det jag skriver får mig att förstå att jag i alla fall gör något rätt.
u.a.
En äckelpäckelvidrig upplevelse.
En konstig sak är att det inte är första gången jag har en spindel i bilen. Har någon en förklaring på fenomenet? Kan det betyda något? Annat än att jag inte kör bilen så ofta, alltså. Tacksam för förslag på hur jag undviker en upprepning.
Min bekännelse.
Jag finns till, precis som tidigare. För ett oinvigt öga, ser det ut som att jag besöker en av stadens butiker lätt till sinnet och planerar alldeles säkert för en fest eller en middag kommande helg, där jag står med en galge på rakt utsträckt arm och med huvudet på sned, och granskar ett modernt plagg, antagligen svart. Någon som inte vet, och ser mig gå på promenad, tänker att "jaha, hon går på promenad, tränar kanske, hon ser ju pigg och fräsch ut". Så ser det ju ut. Som om allt är i sin ordning. Det syns inte att jag kämpar. Om man inte vet. För kämpar gör jag ju, så gott jag nu kan. Snälla och kunniga doktorer, som jag överlämnar mig helt och hållet åt, ser till att jag förses med de vapen som är de mest effektiva, just nu, just för mig. I just detta krig.
Jag är omgiven av familj, släkt, vänner och bekanta och gamla arbetskompisar, som alla visar mig sitt stöd och hjälper mig på många olika sätt. Alla har de också reagerat så olika på det som drabbat mig. För det som drabbat mig har också drabbat dem. Eller hur? Jag dömer inte och kan inte värdera eller gradera vad som är en rimlig reaktion på någon annans - min - sjukdom. Det är självklart att min familj och mina vänner lider med mig i den här jobbiga situationen. Det gör de ju för att de bryr sig om mig. Det har jag förstått.
När jag precis hade fått min senaste diagnos, den om att cancern spritt sig till i stort sett hela skelettet, valde jag att bara berätta för dem som står mig allra närmast. Det kändes lite som att föra folk bakom ljuset när jag inte berättade för alla om min ohälsa. Men jag gjorde så i många fall för att skona andra människor. Jag sa det inte om det inte var en nödvändig information. Jag tänkte mig att det skulle kännas fördjävligt att stå på stan, fråga en bekant hur hon mår och få till svar att "Jorå, jag har cancer i hela ryggen och vet inte hur länge jag kommer att klara mig". Nu är det över två år sedan jag fick veta om spridningen och numera vet alla (?) hur det ligger till.
Jag arbetar på det här. Jag försöker verkligen vara ödmjuk och förstående. Men, hur mycket ska jag orka egentligen? Ska jag orka med både min egen strid och tänka mig för och vara varsam med andras reaktion på den förhatliga sjukdomen? Ska jag dessutom orka bära andras ångest inför en sjukdom som betyder så mycket skräck för vissa? En del människor sitter plötsligt och förklarar hur jobbigt de har det med att jag är sjuk och att de inte ens kan prata om det för att det är så tufft för dem.
Så långt det är möjligt ska jag tänka på att detta med svåra sjukdomar uppfattas så olika. Vi har alla olika erfarenheter och packning i vår ryggsäck. Alla hanterar det inte så bra och orkar inte riktigt ta in att någon man älskar riskerar att dö i förtid på grund av cancer. Jag jobbar på det, och blir bättre och bättre på det. Men jag orkar inte bära även din ångest, jag har nog med min egen.
En turgumma.
Goda vänner ska man vara rädd om. Jag försöker vara det, även om jag inte alltid orkar vara världens bästa vän. Flera av mina vänner hänger med från barndoms- eller ungdomstiden, medan några är såna bekantskaper jag gjort som vuxen. De godaste vännerna jag har, är de som finns kvar i vått och torrt och ställer upp för mig även nu när jag är sjuk. Det är bättre med några riktigt goa än med massor av ytliga vänner, tycker jag.
Man kan ju tycka att jag skulle vara less på sjukhusmiljön. Att jag tröttnat på sjukdom, tuffa diagnoser och sjukvårdspersonal. Men inte då! Goa och omtänksamma vännen Martin delar ett intresse med mig. Dr House. Läkaren som löser de mest märkliga sjukdomsgåtorna på de mest okonventionella sätten. Jag har fått låna Martins DVD-boxar med åtskilliga timmar underhållning. När jag inte hittar nåt att se på TV har jag massor av annat att se precis när jag vill.
Jag är en liten turgumma. Det kanske man inte kan tro, med tanke på min jätteotur att bli sjuk, men jag brukar vinna saker ibland. Inga stora värden, bara små kuliga saker ibland på utlottningar eller korsord och så. Idag med posten kom en skojig bok som jag vann i en utlottning i tidningen Hem och Hyra, som man får när man är medlem i Hyresgästföreningen. Det är en tecknad bok för vuxna och sånt gillar jag. 
Slutligen en presentation av dagens middag. Grönsaksfyllda vårrullar med massor av tomater, soja och vinäger. Till det, ett stort glas vatten. Lätt, gott och snabbt. Så det så!
I Cancerlandets väntrum 2.
Den här jämarns väntsalen i Cancerlandet är så tråkigt inredd och dåligt utrustad. Inga stolar, inga fönster, ingen uppvärmning och inget att läsa medan man väntar. Ibland är vi många som väntar samtidigt. Vi hälsar varann med blickar och nickningar, men ingen orkar prata. Men, vi vet ändå. Alla väntar vi på besked. Besked om att vi ska gå hem och leva eller kanske besked om att vi ska gå till en annan avdelning för fler undersökningar eller behandlingar. Väntsalen är kall och ogästvänlig. Det finns ingen anslagstavla med information eller lucka för upplysningar. Inga broschyrer med svar på våra vanligaste frågor. Men i Cancerlandets väntsal finns det på den ena väggen, en klocka. Dess visare är svarta och tunga och för varje sekund som går dunsar den till, den svarta visaren, och ekot av tiden som passerar får oss som väntar att rycka till en aning. För varje sekund som går. I Cancerlandets väntrum.
Har du tid ett ögonblick?
Vår tid är dyrbar, och det stämmer faktiskt, att tiden tycks gå snabbare ju äldre man blir. Många säger, att sen ska jag resa på min drömresa, sen när barnen är större ska jag börja plugga igen, sen ska jag göra det och det. Men vänta inte! Det kan faktiskt bli för sent. Njut istället av all tid du har. Värdera all tid som vore den din sista. Jag menar då inte att du ska få panik över att din tid håller på att ta slut, att du ska börja rusa fram som en skållad råtta och skynda dig att uppleva eller göra saker och ting, för att det är bråttom. Nej, jag menar att man ska värdera även vardagen som om den tiden är speciell. Det är inte fel, att festa på en trerätters måltid en tisdagskväll om man känner för det. Festmat måste inte sparas till lördagar och söndagar. Om det är utlandsresor som är din passion, sätt upp ett mål, spara ihop till resan och kom iväg på den resa som du drömt om så länge. Det finns ingen bättre tidpunkt än nu. Kom igång med att förverkliga dina drömmar och lev ditt liv. Låt inget hindra dig.
Det värsta som kan hända, när man gör misstaget att dröja med något man tänkt göra, är väl att din gamla släkting, vän eller barndomskamrat hinner dö för att man tänkt att "det tar jag sen, jag har inte tid just nu, jag ringer henne i morgon" istället för att ringa eller besöka som man tänkt.
Och har du tänkt på att alla har samma mängd tid till förfogande? Alla tilldelas vi 24 timmar per dygn, men ändå tycks tiden inte räcka till för vissa. När man jobbat sina 8-10 timmar på den avlönade arbetsplatsen har många (kvinnor) ett lika långt pass hemma, med man och barn och hushåll att sköta. Då är det inte ovanligt att man önskar sig fler timmar på klockan för att hinna med någon tid för egen del också. Kan det handla om prioritet? Eller en oförmåga att prioritera? Många sätter ju alltid andra än sig själv i främsta rummet i alla situationer. Och får därför ingen tid över till sig själv. Vissa verkar hinna hur mycket som helst. Efter jobbet deltas det i kurser och gympapass, det bakas och städas och inreds, böcker läses och scrapbookingträffar hinns med. Fantastiskt.
Nej, hör du, nu har du ägnat 3,47 minuter på att läsa ett inlägg om tid. Hade du verkligen inget viktigare att göra? 
Helgskinka.
Vi åkte iväg och handlade när vi vaknat till, och jag syndade och köpte en "helgskinka", som det kallas. Ja, egentligen äter jag ju inte kött. Egentligen. Men en skinksmörgås kan jag inte motstå, och ända till i jul kan jag inte vänta. Den här ska bara griljeras och sen skivas och läggas på en knäckesmörgås tillsammans med lite senap. Mums!
Apropå mat. Man talade om mat hos Malou i förmiddags. Jag kan inte fatta att maten till våra gamla och även skolmaten ofta är så dålig. Man tvingas ibland ge extra vitaminer på äldreboendena för att maten de får inte är tillräckligt näringsrik. Och skolbarnens mat tillagas ofta på annat håll i stora mängder och skeppas ut till skolorna för bli nedfrysta och uppvärmda efter flera dagar. En hemsk jämförelse är väl, att maten som serveras på våra fängelser får kosta ungefär tre gånger så mycket som en portion mat till våra skolbarn eller våra gamla föräldrar som bor på sjukhem. Det är så att man blir galen!
Jag tänker i alla fall äta en god sushi till middag. Eftersom jag kan välja vad jag vill och bestämma alldeles själv! Hurra för det!
Ensam.
Ensam
Fryser utan dig
Längtan gör ont
Värker
Svider
Och så
Din röst, dina ord
Varma, kärleksfulla, ömma
Att se dig
Smeka dig
Att bli sedd
smekt
Jag blir hel
Blodet fylls av små, små bubblor a glädje
Jag minns din doft
Alltid
Åsa, januari 2007
Hem ljuva hem.
Nä, det här funkar ju inte! Jag inser att jag måste vidga sökområdet när det gäller valet av ny lägenhet. Hittills har jag bestämt mig för att det är viktigt att bostaden ligger i "markplan i kattvänligt område", så att Kitty och Tarzan ska få frihet att springa ute lite. Det finns inte så många såna lägenheter, har jag märkt, om jag nu inte kan tänka mig att bo i nån av "förorterna" några mil från stan, och det kan jag inte. Månaderna går, och jag använder numera mina surt förvarvade sparpengar för att få mina inkomster att räcka till att betala hyran, och så kan det inte fortsätta. Jag har hittills glatt mig åt att se hur sparandet till en go resa växer, men nu minskar beloppet hela tiden. Ledsamt.
Ett nytt alternativ, som tankarna leker med, är att testa om katterna klarar av att vara inomhus på heltid. Tarzan skulle klara det bättre än Kitty, gissar jag. Hon har ju massor av energi som måste ut, medan Tarzan, som ju är äldre och makligare, gärna vilar och tar det lugnt och tittar på naturen genom fönsterrutan istället. Plötsligt skulle det finnas massor av lägenheter att välja mellan.
Ååh, tänk om jag hade råd att go kvar, helt enkelt! Nåja. Tankarna får mogna lite lite mera, men snart är det dags att ta ett beslut.
Cheesecake.
Jag tog en lördagspromenad i solen. Lite kallt men skönt. Snön som kom igår ligger kvar, så det är riktigt stämningsfullt. Det blir så mycket ljusare när det ligger snö på marken. Men, snön dolde en liten isfläck, som jag naturligtvis hittade. Jag ramlade inte, men höger fot gled iväg åt sidan och jag hoppade till lite. Ingen fara! Men när jag kom hem kände jag att jag nog sträckt mig lite. Aj aj aj! Jag tog ett par värktabletter extra och lade mig i den kära soffan.
Som om hon kände på sig (tankeöverföring?), att jag behövde något att trösta mig med, kom gulligaste Jeanette på besök med en nygjord cheesecake. Inget funkar bättre på en sträckning än en cheesecake! När Jea gått lade jag mig i soffan igen och den här gången sov jag gott i flera timmar. När jag vaknade var jag hungrig så jag gjorde några läckra varma mackor med tomat och en skiva kalkon och massor av Västerbottenost på. Mumsfilibabba! Efterrätten var given. Cheesecake. Mycket krämig och god! Tack Nettan!
Efter vila och lite till livs kände jag mig bättre och var redo för lördagskvällen. Men mer avancerat än en TV-kväll blir det inte. Det får räcka just nu.
Jag blev glad över en kommentar efter ett besök på min blogg. Tack http://lilitha.blogg.se. Din blogg är också trevlig läsning.
Nya bilringar?
Kamera! Känner mer och mer att jag vill unna mig en ny. Den jag har fungerar. Men uppmuntrar inte till några utsvävningar. Jag är en nyfiken amatörfotograf som gärna vill lära mig mera, och utvecklas som fotograf. Jag tar ju mest bilder av vännerna, katterna och på det jag ser när jag är på promenad och så. Jag tror, att med rätt kamera för just mig, kan jag experimentera lite, göra nåt kul av det här. Jag har ju inte direkt nån hobby, men vill gärna att fotografering blir en. Det är ju bara det där med kostnaderna då, för att köpa en ny kamera med tillbehör. (När nu däcken måste bytas också ...)
Jag besökte några butiker i stan, som säljer kameror, och hittade en modell jag gillar. Om några veckor ska man sälja just den kameran till ett tillfälligt lägre pris, och killen i butiken ska ringa mig när man får in den kameran jag tycker verkar bra, så jag kan titta närmare på den. Det känns spännande, och jag längtar nästan.
På eftermiddan satt jag med goa Jeanette och fikade i Port 9. Efter mackan delade vi på en negerboll *ähum*. Det brukar ju vanligtvis vara en smaskig upplevelse, men den här var inte god. Vi kunde inte bestämma oss för om det var bakfettet som var unket/härsket eller om det var brist på något i den här negerbollen *harkel*. Jeanette lämnade tillbaka det vi inte ätit upp - det gick verkligen inte att få i sig så mycket av den - och hon fick pengarna tillbaka. Det är något vi gör för sällan, tycker jag. Att vi säger till, vänligt naturligtvis, om vi som kunder inte är nöjda med något. Om maten på restauranden inte är god eller vällagad eller om tjänsten vi betalat för inte är väl utförd. Många rycker på axlarna, om det rör sig om små värden, och säger inte till förrän det kostar lite större summor. En eloge till Coffehouse by George för att de ersatte kunden som inte var nöjd. Det är service.
Fredagskvällen bjöd sen på Idol på tv och godis i soffan. Min favorit är Jay. Det är hans sträva och läckra hårdrocksröst som attraherar mig och naturligtvis även hans råa och lite pojkaktiga charm. Jag gjorde också nåt jag inte gjort på länge. Jag lade mig tidigt, tog en tidning med mig till sängen och låg och löste korsord och läste lite Nemi innan jag släckte och somnade. Annars är jag så trött att jag inte orkar läsa utan somnar direkt.
Jag har fått några frågor om Cancerföresläsningen jag var på. Professorn hade mycket intressant att berätta om såväl nya som gamla rön. Som jag skrev i bloggen för den kvällen, tog jag för min egen del särskilt fasta på uppgiften om att det finns så mycket nytt när det gäller läkemedel och behandlingar för oss med bröstcancer. Att det kommer nya rön och upptäckter hela tiden. Några detaljer gick han inte in på. Föreläsningen var på en övergripande och sammanfattande nivå och det är jättesvårt att återberätta för er vad jag hört. Mitt minne är inte heller det bästa. Så tyvärr kan jag inte säga mer om vad som sades, än vad jag redan gjort. Men jag kan säga, att professorn var hoppfull inför framtiden för oss med cancer. Allt fler överlever sin diagnos och det forskas hela tiden på lösningar på cancergåtan. Jag kände mig också hoppfull när jag lämnade föreläsningen. Man kämpar på där ute för oss! Heja på!
Tänk vad fantastiskt det hade varit ...
Tänk vad fantastiskt det hade varit, om man kunnat meddela att man nu hade svaret på cancergåtan. Att alla som idag är sjuka i någon form av cancer, kan få en behandling som botar. Och att man vet varför och vem som riskerar att insjukna och därför kan erbjuda ett läkemedel som förhindrar att sjukdomen bryter ut. Tänk vad fantastiskt det hade varit!
Forskningen går framåt, och enligt Ringborg, riktar man mer och mer in sig på individuella behandlingar. De flesta överlever sin cancerdiagnos och istället för att dö får allt fler leva med cancer som en kronisk sjukdom istället för med en dödlig. Det låter hoppfullt, tycker jag, och för att forskningen ska kunna fortsätta göra dessa stora framsteg, och rädda ännu fler av våra cancersystrar och -bröder till livet, måste vi alla hjälpas åt. Bidra med vad du kan, smått eller stort, till en insamling mot cancer. Inte bara i oktober, utan även årets andra månader. Besök gärna www.cancerfonden.se om du vill veta hur man gör.
Vatten, vatten, bara vanligt vatten.
Tusan, vad man har vatten till allt! Till gröten. Till morgonhygienen. Och inte minst, till kattornas vattenskålar. Nå, katterna brukar ju dricka även ur regnvattenpölar utomhus (hur gott kan det vara?), så de bryter nog inte ihop över att dricka av gårdagens vatten en stund till. För som tur är finns det lite kvar i skålarna. De klagar inte. Katterna. Men jag klagar.
Jubel! Det finns en skvätt kvar sen i går i vattenkokaren! Det räckte precis till en kopp te till mig och Sara. Extra gott var det. Vem vet när man får en kopp te nästa gång?
Och plötsligt har man ett stort behov av att diska bort och göra snyggt i köket. Det som vanligtvis kan vänta väldigt länge utan att det gör nåt. Och jag som ska bort i kväll, på den där föreläsningen, och hade tänkt tvätta håret för att se åtminstone lite snygg ut. Inget vatten.
Plötsligt hörs ett bubblande och fräsande från husets vattenledningssystem. Aha! Nåt är på gång! Jajamän. Vattnet är tillbaka. Till en början, lite tveksamt och med sämre tryck, men på gång i alla fall. Vilken lättnad. Jag kan återgå till mitt alldeles vanliga slösaktiga lyxliv där jag får livets dryck direkt ur min kran utan att anstränga mig det minsta.
Omgiven av idioter.
När jag kör bil är jag en liten aning konstig. Lite annorlunda jämfört med annars. För det är stor skillnad. Utanför bilen hör du mig sällan svära eller se mig brusa upp. Jag är lugn. Kolugn. Annars.
Något jag ofta säger, hojtar eller skriker (helt beroende på graden av upphetsning) när jag kör omkring i trafiken, är "Jag är omgiven av idioter". Detta utbrister jag när någon byter fil som en klant alldeles framför mig, eller låter bli att använda blinkers eller kör 35 kmh där det är 50. Jag kan bli fullkomligt galen ibland, och svär och förbannar både förarna och deras avkomma. Det brinner totalt när jag ser någon prutta på i sitt fordon och stirra enbart rakt fram utan att se åt varken höger eller vänster och inte vara medveten om att det finns annan trafik runt omkring.
Jag retar mig mera på klantskallar än på farliga tokdårar. De som placerar sig fel i korsningar eller parkerar så att även platsen intill blir oanvändbar så att säga, får mig att gå i taket direkt. 
Det här fenomenet är lite märkligt, egentligen, eller så är det helt naturligt. Jag är ju alltså jättesnäll när jag inte sitter i bilen. Lugn, lite tystlåten och avvaktande, snäll och omtänksam, medkännande och tillåtande (ja, du ser hur man kan beskriva sig själv när ingen ser och kan hindra en). I och med att jag sätter mig i bilen förkortas min reaktionsstubin till millimeterlängd.
Kan det vara så enkelt, att jag lever ut mina aggressioner under bilkörning? Att jag inte skulle vara lika snäll om jag inte körde bil då och då? Kanske skulle jag vara en elak kärring dygnet runt i alla möjliga situationer, om jag inte ventilerade lite ilska med att ratta runt några kilometer regelbundet?
Innan jag vet säkert, kommer jag att sätta mig bakom ratten varje dag, för att få behålla mina vänner och inte bli vräkt från min bostad. För att vara på den säkra sidan, helt enkelt.
Jag är kär.
Hon är en underbar mix av Pippi Långstrump och Lisbet Salander. Hon lever ett alternativt liv som festprisse, goth, djurrättsaktivist och vegetarian. Hon älskar choklad och hårdrock och Sagan om ringen. Om du inte redan upptäckt henne så rekommenderar jag att du läser berättelserna om denna härliga tjej. Jag älskar henne.
Grodgröna tentakler.
Vilket höstregn! Jag sover som allra bäst när det regnar och blåser ute. Som om jag njuter mera av att få ligga under täcket i värmen och gosa. Det gör inget om jag bara dåsar, om jag inte sover hela natten, det känns bra ändå. Jag hör nånstans långt borta att det är busväder, och så somnar jag om bara. Så var det denna natt. Kom i säng i bra tid också, vilket innebär att jag fått bra med vila och återhämtning denna natt.
Som hon brukar, kom Sara för att slippa hantverkarna i sitt hus och för att får plugga i lugn och ro. Idag kom hon särskilt tidigt, redan kvart i sju, så jag klev inte upp på en gång. Kvart över åtta masade jag mig upp och ut i köket för att göra min morgongröt. En rejäl klick av Marinas äppelmos passar bra också.
Tvättdag. Inte så mycket tvätt dock. En par maskiner bara. Sen åt vi lunch och efteråt hjälptes vi åt att ta ut mattorna och dammsuga överallt. Tack, snälla Sara! Du är en klippa.
För att det ska bli roligare att dammtorka (gissar jag i alla fall) har man uppfunnit och tillverkat denna "vante". Den ena sidan är som en vanlig mikrofibertrasa och den andra sidan har massor av tentakler. Det läckra grodgröna färgen stimulerar också till städning. Eller hur? 19 spänn på Claes Ohlson. Naturligtvis kan den tvättas i maskin på 60 grader. Oh, så praktiskt! Omedelbart när jag tog på mig den magiska gröna vanten kände jag hur inspirerad jag blev att sätta igång att städa och göra fint. Eftersom det är en känsla som blixtsnabbt kan gå över, satte jag igång med helgstädningen även om det kanske är nån dag tidigt. 
Julklappstips.
Min goda vän Christina bjöd på lunch idag. Vi träffades på Coffehouse by George i Port 9 och jag valde en mycket god sallad med räkor och bröd. Vi har inte träffats på hela sommaren, påstod Christina, och jag är inte övertygad, men eftersom jag inte minns säkert, så säger jag inte emot. Vi pratade och skrattade och C visade bilder i mobilen på den fantastiska brudklänning hon sytt, och den mysiga stugan hon köpt. Jo, jag tackar jag. Vi lovade varann att det inte skulle dröja så länge till nästa gång vi ses. 
När vi skilts åt besökte jag en butik i stan som säljer bland annat kameror. Jag har på senare tid blivit sugen på att byta ut min gamla kamera till en som passar min nya behov bättre. Alltså, min kamera fungerar ju. Den ger ganska bra bilder och är enkel och lätt att hantera, men ... Den är ganska klumpig, jämfört med de som tillverkas nu för tiden, och den kommer inte alls upp till det antal pixlar som rekommenderas. Jag vill ha en som lätt slinker ner i handväskan för att det verkligen ska bli av att använda den oftare, och jag vill ha en som tar snygga närbilder. Butiksförsäljaren hade förstås inga svårigheter att visa mig en modell och snacka vackert om den, men jag hajjar inte varför kameran liksom inte är komplett till det pris som anges. Man måste köpa mera grejor för att det ska bli riktigt bra. Det ingår ett litet minne på ca 10 bilder, och alltså måste man köpa ett sånt för ca 300 kronor. Och eftersom kameran har en stor och utsatt display behöver man även en kameraväska - för 200-300 kronor. Det blev ingen affär idag och dessutom kan man ofta köpa varorna billigare på nätet.
Nu fick jag en ljus idé! Jag skulle ju kunna önska mig en ny kamera i julklapp. Eller bidrag till en ny. Så blir det. Jag vill ha en kamera av tomten till jul. Jag har varit jättesnäll och kan fortsätta med det ett tag till. Jag lovar.
Loppcirkus?
Jag är väldigt känslig för insektsbett överhuvud taget, och sommarens allra första myggbett kan vara väldigt jobbiga. Vid något tillfälle har jag sett en spindel bita mig och då ser det ut och känns ungefär så här. Utom de små prickarna då. Jag har även just nu några stycken på ryggen i svanken på vänster sida. Hörrni, vad ska jag göra? Jag har granskat sänghalmen men inte sett några som inte ska vara där. Jag har hört att eftersom vi reser utomlands så mycket numera så tar vi med oss hem i resväskorna, olika slags ohyra och insekter och kackerlackor, som tidigare har varit sällsynta i Sverige. Jag tycker att det kryper och kliar på hela kroppen och undrar vad jag drabbats av. Detta är ju både äckligt och obehagligt.
Zzzzzz
Jag kände det på mig. Tröttheten smög sig på redan på söndagens eftermiddag och jag förstod att det skulle vara lätt att komma till ro om jag bara lade mig ner. Och så gjorde jag som jag brukar. Lägger fram fjärrkontrollerna, telefonen (på ljudlös), några satsumas inklusive servett och ett fat för skalet, en Japp och filt och kudde naturligtvis. Jag kollade in kvällens TV-utbud, utan att hitta nåt speciellt som lockade att se, och sen kröp jag ner i älsklingssoffan i favorithörnet. Katterna lade sig också, på sina respektive favoritplatser, så lugnet lägrade sig. Jag hann inte ligga länge förrän jag kände vartåt det lutade. Och kände att det inte gör ett dugg heller om jag somnar. Så det gjorde jag. Nånstans långt långt borta hörde jag telefonen vibrera, tittade efter vem det var och bestämde mig för att återkomma till henne senare, och somnade om. Kroppen var tung och varm och ögonen var små och grusiga och öppnade sig inte mer än till en tredjedel - innan de stängdes helt igen.
Och så var den söndagskvällen borta. Jag fick tänka efter, när jag till slut vaknade, vad det var för dag. Jag kände mig hungrig och gjorde en tunnbrödsmacka med skivad kalkon och senap - och några satsumas. Sen var jag pigg. Såg på TV länge, och avslutade vid datorn och då var klockan över ett på natten. Jag gick och lade mig i sängen men det dröjde innan jag somnade.
Det här var ett förfärligt trist inlägg. Jag kunde ha nöjt mig med att skriva att jag sov bort söndagskvällen. Det är det korta versionen.
Hurra för bloggarna!
Jag bara undrar. För dessutom kan man i bloggarnas universum hitta alldeles fantastiska livsskildringar och genomtänkta berättelser med bilder som gör mig andlös. De bloggarna har ett budskap, ett djup och en innerlighet vare sig det handlar om heminredning, gjorda drömresor eller svårt cancersjukas kamp för att överleva.
Det är inte upp till mig att döma och att dissa och avgöra vems blogg som har ett existensberättigande, men jag oroas över vad som är viktigt för de unga tjejerna som lever idag. Det är tur att alla får uttrycka sig och säkert finns det undantag till mina observationer. Det hoppas jag i alla fall.
För mig utvecklas bloggandet hela tiden. Jag skrev i ett tidigt inlägg att "det här är ingen cancerblogg", men jag känner att det är dags att ta tillbaka det nu. Jag är så mycket mer än bara min sjukdom, det gäller fortfarande, men cancern är en så stor del av mitt liv att det nog är läge för ett nytt erkännande. Det här är en cancerblogg. Den handlar om mig och hela mitt liv. Inklusive sjukdomen. Och jag mår bra av att blogga. Och av att läsa andras bloggar. Av att gråta och skratta tillsammans med helt okända människor som lever och dör i sina bloggar. Okända helt fantastiska människor som med sina kommentarer ger mig den omtanke och kärlek som jag behöver så väl. Länge leve bloggandet!
Havregrynsgröt och blåbär.
Iförd den nya fina kjolen åkte jag in till stan och köpte presenten. Jag vet inte om Carina läser det här blogginlägget, så det är bäst att jag inte skriver vad som ligger i det fina paketet (förrän på onsdag). Jag kikade lite i affärer, men gjorde inga fler inköp. Jag avslutade stadsbesöket på ICA med att köpa lördagsgott bestående av Rocky Road-glass, ni vet den där av choklad och med marsmallows, en påse av de större ostbågarna (synd, Rosie, men jag är inte allergisk om ostbågar) mer satsumas och blåbär. Färska blåbär. Bären ska jag ha till gröten i morgon, tänkte jag, och är min favvokombination. Havregrynsgröt och blåbär. Mums!
På eftermiddagen ringde det på dörren och en tacksam hundägare dök upp med en bukett blommor och hon ville än en gång tacka för att jag förhindrade en olycka när hennes hundar kommit lös. Hon hade nu ordnat med nycklar till de dörrar som hundarna lyckats forcera och förhoppningsvis händer det inte igen. Det hoppas jag verkligen!
Kvällen inleddes med bloggläsning, och jag blir både ledsen och imponerad och inspirerad över alla dessa kamper som pågår runt omkring oss. Kämpa på! Du fixar det! önskar jag mig själv och er andra som just nu behöver lite omtanke och uppmuntran.
Tack för att du hörde av dig, Rosis. Ditt samtal piggade upp! Hoppas du kryar på dig!
Små gula frukter.
Jag lyckades med att hålla en lugnare tempo på bassängplaskandet precis som jag bestämt mig för. Men jag fick verkligen tänka mig för. Det är så himla lätt att ryckas med och att låta musiken styra. Jag passade också på att anmäla mitt intresse för nästa termin, efter jul. Det här är ju bra för mig om jag bara kan hitta rätt nivå på övningarna. Gruppen är nog rätt, det är jag som måste behärska mig. Så funkar jag ju i många andra sammanhang också, jag har bara ett läge. Maxläge. Men nu är det inte jag som bestämmer, det är kroppen. Lugna och kontrollerade rörelser är det som gäller i framtiden.
Hade spanat in ett kjol som jag gillade, på Lindex, men tyckte att priset var lite högt, 349 kr. Det har jag inte råd med. Så jag gick och hoppades på en rabattkupong, som ju brukar anlända med jämna mellanrum, eftersom jag är medlem. 30 % rabatt på ett damplagg. Stod det på kupongen som kom med posten idag. OK. Bara kjolen finns kvar nu då. Skyndade mig fram genom staden, letade frenetiskt när jag kom innanför dörrarna, marscherade formligen in i butiken, rädd att se en annan kund norpa den sista kjolen alldeles framför näsan på mig. Inte en enda kjol fanns, där de hängde förut, för bara några dagar sedan. Jämarns! Kan de verkligen vara slutsålda? Varenda en! Sökte med blicken efter någon personal samtidigt som jag hastade runt för att söka igenom hela butiken. Och där! Där hänger den ju! Provade snabbt ut rätt storlek. Att jag ville ha den visste jag ju redan, så det var raskt avgjort. Och det blev affär till ett betydligt bättre pris. 244 kr. Nöjd.
Så här ser den ut då, kjolen, och den kommer att passa bra till mina nya stövlar, som jag också har presenterat här på bloggen. De som känner mig, vet att det här med kjol är något relativt nytt i min garderob. Det kan ha att göra med att jag gått ner i vikt. Det är helt enkelt roligare att klä sig lite snyggt när kläderna sitter bättre.
Och, hörrni, är det inte helt ljuvligt med den nyss påbörjade apelsin- och satsumassäsongen? Jag köper hem säckvis och njuter flera stycken efter varann bara för att de är så läskande och goda. Sämre vanor kan man ha. Läste i en annan blogg om en tjej som ägnade sig åt att hitta de frukter och grönsaker som har mest antioxidanter för att på så sätt bekämpa sin cancer med en annan sorts ammunition. Säkert klokt. Och i citrusfrukter finns det ju massor med antioxidanter, så det är bara att tugga på. Så här ser det ut på mitt köksbord, och jag plockar åt mig en frukt nästan varje gång jag passerar. Och de gånger jag inte äter dem, njuter jag av att titta på det vackra stillebenet.
Hälsostatus.
Klådan fortsätter. Jag har experimenterat med en hel tablett, en halv och att inte ta något piller alls. Det kliar inte när jag tar en hel tablett, men då är jag istället så trött och mosig att jag nästan mår illa och tar mig knappt upp ur sängen morgonen efter. Med en halv kliar det lite mindre men jag känner mig fortfarande dimmig och bakisaktig när jag vaknar. Utan någon medicinering alls kliar det förvisso på natten, men jag känner mig nästan utsövd på morgonen och kommer lättare på fötter. Ja, det är ett dilemma. Jag tror att jag föredrar att vara alert. Kanske går kliandet över med tiden. Jag hoppas.
Annars då? Jag funderar en hel del. På vad röntgen kommer att visa i december och vad som händer sen. Jag funderar på praktiska frågor som att orka med städningen och ekonomiska frågor som att mäkta med min höga hyra. Jag undrar om jag kommer att hitta en billigare lägenhet som jag och katterna trivs lika bra i. Och jag undrar om jag ska sälja bilen så jag får råd att bo kvar ett tag till istället. Jag funderar på mycket. Och svaren låter vänta på sig.
Tre goda vänner.
En annan djävulsk sjukdom.
Damer på vift.
Ut flög jag, på gräsmattan, och bort mot den balkong där Elsa och Klara bor. - Är det dina hundar? skrek man uppifrån vägen då man såg mig. - Nej, de är inte mina, svarade jag. Och jag kutade runt för att försöka hitta hundägarna, men de syntes inte till. Rädda och arga började människorna på vägen att gå ner mot mig för att få klarhet i vad som händer. De ropar: - Ta reda på dina hundar, omedelbart! Samtidigt springer de lösa pitbullhundarna runt runt omkring oss och verkar tycka att det är kul och spännande med frihet. Jag upptäcker att deras balkongdörr är öppen och lyckas faktiskt locka hundarna tillbaka in i lägenheten och stänga om dem genom att barrikadera dörren med en stol som jag klämmer fast i trappsteget under balkongdörren. Men jag kände mig rätt liten och utsatt när jag befann mig på någon annans balkong och såg i ena ögonvrån hur hundarna närmade sig. Jag gjorde alldeles säkert en massa fel, men min instinkt var att förhindra en olycka. Och allt gick bra, den här gången.
Senare gick jag bort till ägaren och berättade vad som hänt. Hon blev bestört förstås och jag hoppas att hon inser att hon måste ta bättre hand om sina hundar innan något händer, att någon blir skadad, och att hon i förlängningen kan tvingas ta bort sina hundar. Hon har fått flera par ögon på sig, den kvinnan. Och det är bra.
Husets vita.
Kvart i 12 parkerade jag utanför Örnsköldsviks sjukhus. En vänlig man, som var färdig med sitt ärende på sjukhuset, och skulle lämna parkeringen, frågade om jag ville ha hans parkeringsbiljett. Vad gulligt! Tyvärr hade jag inte någon nytta av den eftersom jag beräknade att min bil behövde stå parkerad i nästan två timmar och det räckte inte den erbjudna biljett-tiden till. Tack i alla fall. Det var en vänlig man. Väl inne i sjukhuset behövde jag inte vänta länge på min tur.
Sköterskan Birgitta hade vänligheten att servera den dryck som är en del av förberedelserna. Under en timmes tid ska jag fördela drickandet av ungefär en liter kontrast och vatten. Det smakar inte mycket, men man blir ganska less efter ett tag i alla fall. Så där satt jag i ett väntrum och läste tidningar och sippade på Landstingets "vita vin". För att fördriva tiden småpratade jag lite med både röntgenpersonal och andra patienter. Och när ingen såg knäppte jag kort på mig själv både med och utan självutlösaren.
Röntgensköterskorna Sonja och Karin var duktiga och snälla, och kunde till och med knäppa snygga bilder. Förutom den kontrastvätska jag har druckit ska jag också få kontrast i blodet. Sonja satte en nål i mitt högra armveck utan att det kändes alls. Det är en märklig känsla, att få kontrastvätska i blodet så där. En varm känsla sprider sig i kroppen och man är säker på att man ska kissa på sig. Det gjorde jag förstås inte.
Det var inte bekvämt att ligga med armarna bakåt så där. Det gjorde ordentligt ont i höger axel och vänster är ju den sida jag är bröstopererad på och den armen har aldrig återfått sin rörlighet till 100%. Tack och lov tar inte undersökningen många minuter. Vid ett par tillfällen ber man mig att hålla andan och jag gör snällt som jag är tillsagd. Det här rummet är lite svalare än andra rum eftersom röntgenapparaten behöver avkylning. Karin var bussig och lade på mig en filt eftersom jag nästan huttrade där jag låg. Resultatet av den här undersökningen går via doktorn (Nisse skulle jag tro) Han brukar höra av sig med ett brev. Jag förväntar mig att han inom ett par veckor mig meddelar att allt ser bra ut. Punkt slut.
Min historia - i ett nötskal.
Jag satt och såg på TV den där lördagskvällen i maj 1998. Lite halvtrött så där letade sig handen in under tröjan och jag kliade mig lite i armhålan och en bit bredvid. Men vad är nu detta? I det vänstra bröstet kände jag en knöl stor som en druva ungefär. Jag är en sån där tjej som alltid läser veckotidningarnas frågespalter och ser alla TV-program om operationer eller sjukhusserier. Bröstcancer? Ut i badrummet gick jag, tog av tröjan och såg på bröstet ur alla vinklar. När jag lyfte armarna över huvudet blev det en indragning precis där knölen sitter. Hm. Knöl och indragning av huden. Letar i hjärnans kunskapsarkiv och minns att den kombinationen inte är bra. Inte bra alls. Jag sänkte armarna och stirrade på mig själv i spegeln. Shit!
Direkt på måndagsmorgonen ringde jag till vårdcentralen och fick komma samma dag för att träffa en läkare. Hon tittade och klämde och höll med mig. Detta måste undersökas närmare. Remiss till kirurgmottagningen.
5 maj 1998 - Läkare tittar och klämmer. Mammografi och punktion av knöl. På mammografin är det "lite tätare" där knölen känns, men inget som direkt pekar på cancer. Inte ett ord i journalen om den indragning som syns.
13 maj 1998 - Enligt cellprovet finns det inte cancer i knölen. I journalen funderar läkaren på ny punktion, men släpper tydligen den tanken eftersom det inte blir så. Man bestämmer sig för att kalla mig på ny koll om tre månader.
12 augusti 1998 - Ny läkare frågar om jag märkt någon förändring sen senast och när jag inte har det tycker han att jag ska kallas igen om ett halvår. Men tiden går och inte förrän ...
11 november 1999 - Ny läkare undersöker mig och känner en knöl i bröstet, ser indragningen (för första gången) Ingen åtgärd eftersom jag snart har tid för mammografi.
24 november 1999 - Mammografi visar cancer. Läkare ser indragning och känner knölen.
3 december 1999 - Tårtbitsoperation vänster bröst.
5 januari 2000 - Venport opereras in.
10 januari 2000 - Cellgiftsbehandling nr 1.
24 maj 2000 - 7e och sista cellgiftsbehandlingen.
31 juli 2000 - Strålbehandling påbörjas.
5 september 2000 - Strålbehandling avslutas.
Och Tamoxifen påbörjas. Pga väldigt jobbiga biverkningar byter jag efter ett tag till Arimidex som funkar bättre. Får också Zoladex var tredje månad. Jag var sjukskriven under hela behandlingstiden. När jag började jobba igen, på deltid, drabbades jag dessutom av en jobbig depression med bla sömnsvårigheter och blev helt sjukskriven igen.
Ja, de klantade alltså till det. Jag fick vänta ett och ett halvt år på den diagnos jag redan ställt själv. Jag anmälde de inblandade läkarna till ansvarsnämnden, men det lades ner pga preskription. Anmälan måste komma in inom två år från den dag felbehandlingen skedde. Allt för att, som det heter att läkaren ska ges möjlighet att bemöta anmälan. Att jag inte visste att jag var felbehandlad förrän det var för sent, tar man ingen hänsyn till. Jag kokade av ilska och skrev till och med till statsministern och begärde en lagändring, men det brydde man sig inte om heller. Sen sökte jag ersättning från patientförsäkringen och fick först avslag. Överklagade - och fick ersättning. Överklagade igen - och fick mera pengar. Man ska inte ge upp. Jag är tjurig som få och har haft mycket nytta av den egenskapen.
Åren gick. Jag gick på kontroller och läkarbesök och tid passerade och jag började andas ut och känna att "kanske har jag fixat det här", när ...
hösten 2007 - fick allt mer problem med ryggen. Skyllde på mina "kontorsaxlar" och att jag var otränad. Köpte årskort på gym och storsatsade trots stora smärtor i ryggen och höger höft och ben. Sökte läkare och misstänkte diskbråck men ...
maj 2008 - cancern har spritt sig till skelettet i i stort sett hela överkroppen inklusive höfter och bäcken. Börjar genast behandling med skelettstärkande läkemedel med mera. Där står jag idag, och har du läst min blogg kanske du vet att tumörerna har vuxit lite på senare tid och att man nu dubblerar dosen medicin jag får för att kriga mot den försämringen.
Ja, det var nog allt. I korta drag. Fråga gärna om du undrar något.
I Cancerlandets väntrum.
Jag är inte orolig för morgondagens röntgen. Inte alls. Jag tror inte man hittar något fel där. Jag har bestämt mig för att det är så. Så får det bli. Punkt slut. Men, man kommer inte undan tiden i Cancerlandets väntrum. Jag lär nog våndas lite i alla fall innan svaret kommer. Så funkar det bara. I Cancerlandet.
Och så börjar denna nya dag ...
Det där med att ta en halv tablett mot klådan funkar så där. Tabletten är inte gjord för att delas. Den är liten och rund som en pärla ungefär och har inte någon skåra, men jag försökte med en riktigt vass fruktkniv och lyckades till slut. Det smulade bara lite. När jag tar en halv tablett kliar det mindre under natten, och det är bra och nästan tillräckligt, men jag är jättetrött på morgonen, och det är tärande. Det känns som när man vaknar efter att ha tagit en sömntablett kvällen innan. Om ni vet hur det känns. Mosig, yr, trött. Jag vill inte gå ur sängen utan bara ligga kvar och fortsätta att sova sova sova.
Men det går ju inte för sig, jag behöver komma igång med dagen, ta mina värktabletter, komma på fötter och sträcka ut ryggen, ge katterna mat och göra min morgongröt, leva denna nya dag.
Vilken tur att Sara kommer halv åtta och finns där i lägenheten och gör att jag lättare vaknar. Hon dukar upp sin dator och sina skolböcker och tar en kopp te och det låter så trevligt med någon som stökar omkring där hemma och ljuden tränger igenom sömndimmorna och väcker mig helt så småningom. Och så börjar denna nya dag ...
Gratis lotter!
Vem vet, det kan vara just precis de lotterna som jag får som gör att jag kan förverkliga alla mina (materialistiska) drömmar!
Mormors trosor?
När Birgitta var tvungen att infinna sig på sin arbetsplats igen, strosade jag runt på stan lite. På Lindex hittade jag denna ursöta "mormorstrosa".
Inte sexigt precis, jag vet, men mjukt och skönt och jag lovar att alla delar av både baken och frammen ryms och får plats. Det är ingen garanti i utbudet av underkläder nu för tiden, tycker jag. Tydligen ska delar av rumpan vara synlig för att det ska vara läckert. Det gillar inte jag. Och se den söta spetsbården!
Och så var det dags för kompis nr 2 och mer att tugga i sig. Josephine bjöd på morotskaka och te och vi satte oss hos Coffehouse by George i Port 9. Det här stället är något av en favorit för mig och det är oftast hit jag går när det vankas fika. Jag och Josephine har inte känt varann lika länge som jag och Birgitta har, så vi hade inga gamla minnen att vädra, men att blogga eller inte blogga var en av de stora frågorna vi ställde oss idag. Tack för fika Josephine!
Höstvind.
Likt hungrande fågelungar flämtar de,
postlådornas lock, i vinden.
Och de gula lönnlöven springer
över gräsmattan som för att undkomma
en osynlig fiende.
Vinden är skoningslös,
och tar sig in under kappan,
runt huttrande husknutar
och över tomma torg.
Den tar med sig vad den behagar,
och lämnar kvar det den vill.
Var den har varit och vart den tar vägen,
är det ingen som känner till.
Åsa, 2010-10-10
Det kliar under täcket.
Natten har varit jobbig också. Utan antihistaminerna småkliar det på hela kroppen hela tiden känns det som. Egentligen kliar det även dagtid, men det är mest störande på natten så klart, eftersom jag vaknar av det. Men med antihistaminerna känner jag mig trött och degig. Vad göra? Jag ska prova med en halv tablett i kväll. Det kanske räcker.
Nog med tråkigheter nu. Det kunde vara värre. Det är en sagolikt vacker höstdag med sol och blå himmel även om det blåser så att löven virvlar runt runt och aldrig tycks landa igen, så det blir mössa på när det är dags för promenad om en stund.
Skitkul i Dalarna.
I början av april i år fick jag, tack vare Cancer- och Trafikskadades riksförbund - CTRF (www.ctrf.se), vistas en vecka på en alldeles fantastisk plats. Hälsohemmet Masesgården (www.masesgarden.se) nära Leksand i Dalarna.
Jag behövde komma bort, äta nyttig mat som ger energi, vila mycket, motionera lite och hämta kraft och lust att fortsätta bråka med cancermonstret. Våren gjorde entré i Dalarna just den här veckan och jag njöt verkligen av solen och ljuset i de vackra omgivningarna.
Alla rum var olika och charmigt inredda och mycket fräscha. Jag hade ett enkelrum i en byggnad intill huvudbyggnaden, så det var lugnt och tyst och vilsamt. Jag tog promenader varje dag, badade och simmade i poolen (ofta helt ensam), åt mängder av nyttig mat och drack litervis med goda teer. Kroppen fick bestämma vad jag skulle göra, och när. Jag mådde som en drottning. 
Om man vill kan man delta i olika föreläsningar och motionspass. Jag prövade på en "skrattgrupp". Det var kul.
Jag passade på att botanisera bland teer av olika slag. Många sorter kom från gårdens egna odlingar och hade olika intressanta effekter på kroppen.
Mot en extra peng kan man på gården få olika behandlingar. Fotvård, massage och skönhetsbehandlingar av olika slag. Jag valde att istället sola, läsa och promenera och att bara vara. 
Det var inte enbart rårivet. Min favoritmåltid var frukosten då man kunde välja mellan olika gröter och massor av frukt och bär. Lunchen var dagen största måltid med varm vegetarisk mat. Middagen var en soppa och det enda tillfället man serverade bröd, smakrika bröd som ofta var gjorda på den gröt som var kvar från frukosten.
Även om jag tycker att jag äter hyfsat nyttigt även hemmavid, är det en omställning för magen med alla dessa fibrer och den stora mängd vätska man rekommenderas att dricka. Redan dag två visade det sig genom en totalrensning som efteråt kändes som en en en, ja, jag vet inte. Jag blev en ny människa. Det kändes som att alla gifter, alla läkemedel och jävelskap som fanns i kroppen försvann ut. In kommer istället mat som har så mycket vitaminer och mineraler och andra nyttiga saker som äntligen ges möjlighet att läka kroppen. Jag stannade bara en vecka på Masesgården, men det kändes som en ny start och en ny chans att komma igång med nya krafter i kriget som pågår inom mig.
Näbbmusänglar.
Precis som igår, kom Sara flyende från oväsendet hemma. Katterna blir så himla glada när hon kommer. Tarzan känner igen hennes fotsteg innan hon ens öppnat dörren och han springer henne till mötes i hallen.
Jag har hållit Tarzan inomhus för att kunna ha koll på vad han äter. Han får sin mat som är bra för "Sensible cats" i små portioner med långa mellanrum och han är så hungrig och frustrerad, men om vi ska få nån rätsida på hans kräkningar måste jag vara sträng. Kitty har också varit inne lite mera, fast mest på grund av vädret. Jag släppte ut henne på förmiddan och det dröjde inte länge förrän hon återvände med en liten stackars söt darrande och livrädd näbbmus. Jag bedömde att den skulle återhämta sig och lade den på uteplatsen i skydd av några stolar, och såg till att katterna inte gick ut. Tyvärr hämtades den lilla näbbmusen senare av några näbbmusänglar och jag gissar att den hade fått en hjärtinfarkt, för den såg helt oskadad ut, och att den inte orkade leva längre. Naturens gång.
För min del blev det sen vattengympa, vilket som vanligt känns mycket bra för hela kroppen. Har du hört talas om miljökompensation? Jag kände att jag behövde nyttighetskompensera efter badet, så jag köpte lite godis för TV-kvällarna i helgen.
Efter träningen behöver jag vila. Jag tror att jag tog i extra mycket i dag. Det syntes på ansiktsfärgen, men känns framför allt i kroppen. Några timmar under en filt i soffan med godiset inom räckhåll och jag är fit for fight igen. Härliga fredag!
En grovis med mera.
Jag glufsade i mig en "grovis med kalkon och pesto", ett knäckflarn och två koppar te. Men då var jag mätt.
Dagens outfit.
Jag köpte ett par stövlar/kängor härom året. Svarta med grov sula och spännen, inte så dyra. Men efter ett tag märkte jag nåt konstigt. Hälen sjönk liksom ner i klacken. Den var tom. Ihålig. Och bar inte foten, så sulan gick sönder och hälen åkte ner i klacken. Jag reklamerade skon, inga problem, och fick en liknande känga som ersättning. Jag tyckte till och med bättre om den nya. Jag hade inte använt den så länge när jag ställde undan stövlarna i våras, så när jag tog fram dem härom dagen kändes de alldeles nya. Döm om min förvåning - och besvikelse - när samma sak händer med detta exemplar. Klacken är så ihålig och mjuk att den inte tål tyngden av foten utan faller ihop. Värdelöst!
Eftersom jag är Bror Duktig, har jag kvittot kvar, så jag gick till butiken för att klaga. Inga problem nu heller. Bara att byta. Och, precis för första gången, har de aaaldrig sett nåt liknande förut. Det måste vara en fabrikationsfel. Snick snack, säger jag. Man har sparat in på materialet i klacken och sulan och chansar på att folk inte klagar. Det är vad jag tror.
Jag fick, även den här gången, en ny känga. Nu valde jag en lite dyrare och högre modell och fick lägga 50 spänn emellan. Men det är OK. Jag gillar de här ännu bättre än de förra. Och de här verkar inte vara uppbyggda på samma sätt. Materialet känns annorlunda och jag tror att de här klackarna kommer att klara av mig. Annars får jag väl fortsätta att byta upp mig lagom till varje ny säsong. På det här sättet får jag ju nya snygga stövlar ofta.
Ja, så här ser de ut då, den senaste modellen. Dagens outfit, kan man väl säga!
Oklokt?
Mailade då istället till kundservice och blev så glad när jag fått svar. Det ska sägas att blogg.se tidigare har varit mycket snabba och hjälpsamma. Jag kan vara ganska besvärlig när det gäller sånt här. Eftersom jag inte fattar nåt. Jamen, då skickar de en länk till precis den instruktion jag nyss har kämpat med och inte klarat av! Jag ger upp. För att inte riskera hela bloggens själva existens är det lika bra att jag inte går vidare med det här. Det får räcka just nu med att jag kan skriva text och lägga ut bilder. OK?
En speedad geting med megafon.
Att småregnandet mot fönsterblecket gjorde att jag sov extra bra just idag ändå. Men doktorn sa ju faktiskt att det förekommer att man äter detta piller för att få sova, inte för att slippa allergisk reaktion. Så egentligen vet man kanske inte om klådan är borta eller om man sovit så hårt att man inte lagt märke till klådan. Det krävs nog ytterligare några dagar innan jag vet hur det funkar för mig.
Hörde genom drogruset att Sara kom ungefär kl 8. Hon förvarnade om det redan igår. Man jobbar ju med stambyte i hennes fastighet och det är så störande att Sara föredrar att tillbringa delar av dagen hos mig för att få studiero. Jag mindes detta, även om jag inte vaknade till tillräckligt för att orka kliva upp, och somnade sen om. En timme senare vaknade jag igen. Nu har man börjat renovera en toalett i tvättstugan i källaren alldeles under min lägenhet. Just nu verkar det vara dags för slipning av det tidigare murningsarbetet. Jahaja. Ljudet av en speedad geting med megafon gör att jag bestämmer mig för att kliva upp. Hade det varit tyst hade jag nog kunnat sova lite till. Så ironiskt! Sara kom ju till mig för att få arbeta i tystnad och så är det lika illa hos mig!
Snart bytte getingen till tystare arbetsuppgifter och friden lägrade sig över hemmet igen. Den ylande hunden har lämnat huset men dess öde är okänt för mig. På grund av min oplanerade sovmorgon blev förmiddagen lite kort. Jag åt grötfrukost och gjorde mig i ordning för en fikaträff med en vän på stan. Jag återkommer om detta. Hej hej!
Äppelkaka och vaniljvisp.
Onsdagen blev så småningom en ganska bra och produktiv dag. Tvättade, bytte sängkläder, dammtorkade. Att torka damma är det tråkigaste jag vet. Blä! Sara och mamma kom och hälsade på. Inte tillsammans, men nästan samtidigt. Mamma hade med sig en äppelkaka hon gjort och vaniljvisp. Mycket gott. Men bara en liten bit. Sen tog det stopp hos mig. Ville inte äta mera. Vi fikade och pratade en stund.
När mamma åkt, tog jag och Sara bilen till apoteket på sjukhuset. Man har ju skrivit ut nåt mot den klåda jag känner över hela kroppen ibland på nätterna. Antihistaminer av nåt slag. De lär göra mig trött och ska tas innan jag lägger mig. Som om jag behöver nåt som gör mig trött. Jag somnar när jag lägger huvudet på kudden ändå. Doktorn skrev också ut aciklovir så att jag är beredd när jag får nästa utbrott av herpesblåsor. Då ska jag äta tabletterna ett längre tag i en följd, eftersom jag återfår blåsorna hela tiden.
Angående följetongen "den ylande hunden" kan jag berätta att grannens dotter kom hem från skolan på sin lunch, lät hunden rastas utomhus i ca 10 minuter och lämnade den ensam igen efter ytterligare 20 minuter. Först sov den nog en stund, men började sen med sitt ylande igen. Jag hoppas verkligen att grannen håller vad hon lovat och att hunden får vara hos någon annan som tar hand om den bättre.
Onsdagskvällen tänker jag tillbringa i soffan med att titta på TV och jag vill inte göra någonting annat. Är trött trött trött.
Livets lotteri.
Djurplågeriet fortsätter! Grannens hund gråter och ylar timme efter timme trots att jag smsat och ringt och försökt att prata med min granne. Jag känner mig maktlös och ledsen och upprörd över hur man kan behandla djur - och medmänniskor - på detta vis! Hon svarar mig att någon snart ska komma till hunden och att det här är sista dagen den ska vara hos henne, men tiden går och ingen kommer och djuret bara lider och lider. Om jag inte var en så stor djurälskare, skulle jag gå till grannens dörr och slänga in bitar av kryddstark korv till hunden ...
Jag är så glad över att jag börjat blogga och över att jag hittat så fina bloggar att följa och läsa och leva mig in i. Att läsa om mina medsystrars kamp gör min egen kamp så mycket lättare. Jag är inte ensam om detta. Det finns lyckliga slut på vissa sagor. Och det finns faktiskt skäl att le varje dag.
Jag fascineras över hur olika vi hanterar sjukdomen i vår vardag och jag är glad över att de möjligheterna finns. Några av oss arbetar fortfarande och vill göra det trots att det är jobbigt. Andra är helt sjukskrivna och vill ha det så. Några är unga, lever med man och små barn och kämpar med en vardag som går ut på att vara ett stöd för andra medan åter andra kan på heltid ägna all ork och tid och energi åt enbart sig själva. Som jag. Ibland har man givetvis inget val, men det jag menar är, att både sjukdomstiden och tillfrisknandet kan fungera oavsett våra olika förutsättningar. Alla kan vinna! Men det är inte vinst varje gång ...
Äpplen och kanel.
Snabba ryck. När jag var i Umeå bestämde doktor Nisse att det var dags med en röntgen av även den mjuka delen av kroppen, så att säga. Han måste ha agerat direkt för idag kom med posten en kallelse till CT thorax-buk kl 12 på onsdag nästa vecka här i Ö-vik. Innan röntgen ska jag dricka en liter kontrast/vatten under en timmes tid. Det är inte så lätt som det låter, det sista skvätten brukar ta emot. Men det är då det. Bra att det gick så snabbt.
Jag mår mycket bättre nu än när jag vaknade i morse och känner mig till och med lite hungrig. Tyvär har jag inte så mycket i kylskåpet och får nog lov att göra en djupdykning i frysen istället. Sara dök upp på förmiddan och satt i köket och pluggade några timmar. Trevligt med lite sällskap! Jag tog också en mycket kort promenad i blåsten och kände mig piggare efter lite syre och att få sträcka på benen. Fast lite varm känner jag mig allt ännu, så jag måste nog lägga mig i soffan och mysa igen.
Först kokade jag en äppelkräm som jag planerar att äta till middag om en stund och njuter nu av doften av äpplen och kanel som dröjer kvar i luften. Aahh!
Här kommer dagen!
Igår när jag kom hem från behandlingen kändes allt som vanligt. Jag satt vid datorn en stund och gjorde sen allt iordning för en mysarkväll vid TVn. Jag brukar spela in Glamour halv sex och Biggest Loser kl sju varje dag. Ja, jag vet att det är nördigt med Glamour. Men kul! Det är perfekt att spela in avsnitten för då kan jag se dem när det passar mig.
Att göra sig i ordning för myskväll innebär att puffa till kuddarna i soffan och lägga fram båda filtarna (man vet aldrig om man fryser och vill ha två), godis (igår blev det en Japp), frukt (hade köpt säsongens första satsumas och den jag åt var lite sur men mycket god), båda fjärrkontrollerna och telefonen inom räckhåll och ett tänt ljus. Om båda katterna kommit in och gjort kväll kan jag koppla av helt och så kan mysandet börja. Ja, jag vet inte riktigt vad som hände egentligen. Jag såg lite TV, men kunde helt enkelt inte hålla mig vaken. Kroppen kändes tung tung tung, säkert 835 kilo. Jag somnade och vaknade flera gånger och tänkte varje gång jag vaknade att jag skulle gå och lägga mig i sängen, men jag förmådde inte ta mig ur soffan. Det krävdes mycket vilja och en stor kraftansträngning för att till slut släcka och stänga och krypa till sängs. Och jag slocknade direkt.
Jag vaknade tidigt. Av att Tarzan spydde. Vad är det nu då? Han har precis avslutat sin behandling med kortison och antibiotika och är avmaskad. Är det nåt med maten nu igen då? Är han allergisk mot allt eller? Jag torkade upp spyorna (alltid två) och lade mig igen. Jag vaknade efter en liten stund. Grannen ovanpå har en hund tillfälligt och den började yla genast när han blev lämnad ensam. Och ylandet fortsätter ... Efter lite detektivarbete fick jag tag på grannens mobilnummer och jag ringde och talade om för henne att hunden lider. Det lät som att hon skulle skynda sig att hjälpa hunden och att någon skulle komma och hämta den, men nu har det gått en timme och ingen har kommit och hunden ylar och gråter hela hela tiden. Bedrövligt.
Själv känner jag mig ungeför som hunden. Men jag ylar inte. Jag känner mig varm och febrig, tung i kroppen och darrig i knäna och mår lite illa. Den dubbla dosen Faslodex har kickat in. Det var så här jag mådde från början också, när jag började få mina behandlingar för drygt två år sedan. Och jag vet att det då i alla fall blev bättre för varje behandling. Återstår att se. Jag hade planerat att äta lunch med min kompis Birgitta idag, men jag tror inte att jag skulle uppskatta restaurangmat idag. Det är fel dag att betala dyrt för mat man inte äter upp. Synd på daten med Birgitta i alla fall, det var jättelänge sen vi träffades. Men vi har bokat in, inte mindre än två alternativa lunchdater längre fram istället. Om vi är ihärdiga lyckas vi nog snart hitta ett tillfälle som passar oss båda.
Nä, den här dagen får jag ägna åt att vila lite och få lite luft. Jag har fått i mig morgongröten och känner mig sugen på frisk luft, även om vädret inte är det bästa. Jag får gå med soporna och sen ta dan som den kommer. Här kommer dagen! Fånga dagen!
Behandling nr 32.
En ny läkare idag, en ung och duktig Isabella, var den som nu formellt ordinerade denna dags läkemedel. Hon skrev också ut antihistaminer mot den klåda jag haft lite nu och då, oftast på nätterna. Det kan vara en biverkning av Zometa. Klådan uppstår oftast på natten och är på hela kroppen och ibland vaknar jag av att det kliar.
Sköterskan satte en nål och kopplade in mig på Zometa-droppet. Det tar inte mer än 15-20 minuter och är det läkemedel som är skelettstärkande.
Under tiden sitter jag och Sara och dricker choklad och pratar i de bekväma fåtöljerna. Man kan göra det riktigt bekvämt för sig och till och med fälla ner ryggstödet och få sin behandling liggande (det finns förstås sängar också om man hellre gillar det). Lokalerna är nyrenoverade, jättefina och fräscha och den här avdelningen har en särskilt gullig och kunnig personal, tycker jag.
Slutligen ska jag då få de två Faslodex-injektionerna. En i var skinka. Vätskan är lite trögflytande och det krävs lite kraft från sköterskans, Siv-Inger, sida för att få den in i muskulaturen. Hon trycker in den magiska vätskan under några minuters tid och avslutar med ett litet plåster. Man kan se på fotot att jag håller en spruta i handen medan jag injiceras med den andra och det gör jag för att värma upp den och göra den mera lättflytande.
Var tredje månad får jag även en dos Zoladex. Det är ett implantat som sticks in i maghullet och fungerar på så sätt att den minskar mängden östrogen i min kropp, vilket är bra då min tumörtyp frossar på östrogen och svälter om den inte får hormonet. Det är två månader kvar till nästa Zoladex-spruta.
Jag uppfattar mina behandlingar som i det närmaste smärtfria. Biverkningarna är bland annat trötthet, sämre aptit och alla de problem som uppstår vid östrogenbrist. Och så kanske den senaste också då: klådan. Enligt FASS är det inte den vanligaste biverkningen men det är nog den troligaste orsaken.
Innan jag går får jag en tid för nästa behandling. Den 1 november kommer jag tillbaka för behandling nr 33.
All kärlek till Linda med familj.
Jag åker hem och laddar med att tända ett ljus, läsa blogg och dricka te.
Jag blir jätteledsen för Lindas (www.lindaskriver.blogspot.com) skull och för den genomvidriga situation hon är i, och jag känner mig maktlös och samtidigt tacksam för min egen jämförelsevis lättsamma situation. I Sverige 2010 ska det inte få förekomma att samhället sviker en familj i kris på det här sättet. Man borde självklart stötta med alla de praktiska detaljerna utan dröjsmål så att familjen orkar kämpa mot cancern tillsammans och med all kraft. För Linda och hennes familj är tiden så otroligt värdefull och den byråkratiska trögheten är ett övergrepp, en förolämpning och en skandal som borde uppmärksammas åtminstone nationellt. Ja, jag är riktigt förbannad!
I morgon tar vi nya tag.
Jag har träffat samma onkolog, jag kallar honom Nisse, ända sen den första diagnosen 1999. Han är en skicklig onkolog och jag litar helt på honom.
Tiden mellan behandlingarna går blixtsnabbt och behandlingen i morgon blir den 32:a i ordningen. Två sprutor Faslodex och en påse Zometa är vad jag ser fram emot. Den nya känslan är förhoppningen att den högre dosen är effektivare och att detta är tillräckligt för att hålla cellgifterna borta i åtminstone 32 behandlingar = månader till.
Att le även i snålblåst.
Dagens promenad, för att orka le igen, var lite kall och blåsig. När jag tittade på termometern innan jag gick hemifrån och den visade på 11 grader beslutade jag mig för att inte ta mössa på mig. Så himla kallt är det inte, tänkte jag. Men det var ett dumt beslut. Vinden låg på från det kalla vattnet och borrade in sig i min vänstra kind och öra och förde allt hår i en strut mot andra sidan huvudet. Och näsdukarna hade jag glömt. Snorande och snörvlande gick jag där med min kalla kind och bestämde mig för att gå en längre tur en annan dag när jag har utrustning för det så att säga.
Och när jag kom hem, log jag faktiskt igen. Man kan inte annat.
Hakuna matata.
With a little help from my friends.
Jag saknar, redan innan, tryggheten med att ha någon som sover bredvid mig när jag vaknar olycklig mitt i natten, någon som finns där när jag vaknar till en ny dag, ja, någon som finns där bara för mig helt enkelt. Eller kommer jag kanske att tycka att det är en lättnad att vara i lugn och ro hemma och inte störas av någon annan eller behöva ta hänsyn till någon annan? Ja, det vet man aldrig. Förra gången jag fick mina cellgiftsbehandlingar (våren 2000), flyttade en före detta pojkvän in för att "hjälpa till". Hans vanor passade inte ihop med mina (det fanns ju skäl till att vi inte var ett par längre ...) Nej, det funkade inte särskilt bra och när mina behandlingar var över flyttade han ut och försvann ur mitt liv. Så med det i färskt minne kanske jag kommer att gilla att sköta om mig själv, med bara "a little help from my friends".
Exakt hur det blir kan jag inte veta idag. Det visar sig, som jag brukar säga. En dag i taget.
En present.
Tack för tipset om att gå med i Cancertjejer. Jag ska ta en titt på det forumet.
I dag på morgonen kunde man inte komma in på min blogg. Jag hoppas det går till sig fort! Man kan ju missa något spännande!
Sara och Emma.
Mina älskade och fantastiskt vackra döttrar.
Det här fotot är inte nytaget, men jag tycker så mycket om det. Sara, till vänster är egentligen blond, men jag gillar henne som brunett också. Emma, vad jag saknar dig! (hon är i USA sen ett halvår)
Vilken rikedom!
Men jag får inte glömma, att min vän också är min dotter. Hon har en särställning i mitt liv och hon kommer alltid att vara min första prioritet (tillsammans med min andra dotter förstås) i alla sammanhang. Jag tar hennes parti gentemot alla andra och jag beskyddar henne med mitt liv om det är nödvändigt.
Det bästa jag har gjort är mina barn och jag kan känna mig nöjd när jag ser de unga vuxna de blivit. Vilken lycka! Vilken rikedom!
Judit är feg.
Det är i de svåra stunderna man upptäcker vilka som är ens vänner. När jag fick min diagnos 1999 väntade en tuff period. Jag opererades, behandlades med cellgifter och sen med strålning och var sjukskriven i ungefär ett år. Dessutom drabbades jag dessutom efteråt av depression och tvingades äta sömntabletter en lång tid för att kunna fungera. Familj, arbetskamrater och släkt och många vänner stöttade på flera sätt och visade sitt stöd genom att erbjuda mig hjälp med praktiska saker eller att bara hålla mig sällskap.
En av mina äldsta, närmaste och bästa vänner - vi kan kalla henne Judit, (jag låter henne vara anonym, hon vet själv vem hon är om hon läser detta, det är ingen mening att hänga ut henne här, men skämmas borde hon) slutade plötsligt att höra av sig. Inte ett besök, inte ett kort, inte ett telefonsamtal på hela tiden. Jag tyckte naturligtvis att det var mycket trist, men jag hade ju helt andra saker att tänka på och ville inte fokusera på så tråkiga saker.
Jag pratade med Judits man, långt efteråt, och han sa att orsaken var att Judit var så rädd för sjukhus, rädd för allvarliga sjukdomar och att hon tycker det är obehagligt med sjukdom att hon inte klarat av att träffa mig när jag var så sjuk. När jag pratade med Judit om detta, frågade hon bland annat hur jag klarat av att visa mig bland folk när jag tappat håret. Om jag hade "hållit mig nära väggarna och smugit för att undvika att bli sedd". Jag blev ledsen över hennes inställning och brist på förståelse men förstod då hur omogen och empatibefriad hon måste vara. Detta hade inte visat sig under hela vår vänskap och gjorde mig förvånad. Jag beslutade mig ändå för att ge henne en andra chans eftersom hon faktiskt bad om förlåtelse och vi umgicks sporadiskt ett tag, men jag tror att vår relation fått sig en stå stor knäck att den inte gick att rädda. Av helt andra orsaker slutade vi helt att ha kontakt för ca sju år sedan. Men trots att hon för två år sedan fick vetskap om min nya försämrade tillstånd hörde hon inte hört av sig då heller.
Jag behöver inte Judit. Jag har andra vänner. Vänner som visar sin kärlek och sitt stöd. Men visst är det trist när människor sätter sig själv före en vän som är sjuk. Rädsla och okunnighet är orsaken. Att skylla på att man tycker det är obehagligt att vistas på sjukhus därför inte visar sitt stöd för en vän som har det svårt, är fegt.
Förlust.
På torsdagskvällen blev det MoDo - Timrå på plats i arenan tillsammans med Sara och Christer. Superbra platser upå rad 3 alldeles bakom MoDos bås. Det var underhållande att på så nära håll se grabbarnas glädje, ilska, frustration och inlevelse. Tack, Sara och Christer, för att ni bjöd mig på en spännande upplevelse och för mig, var det årets första men inte sista match. Jag hade det jättetrevligt, även om det slutade med förlust för MoDo.
