Tack, men NEJ tack!
Jag brukar försöka avsluta snacket lite snabbt genom att svara:
"jag är inte intresserad"
och med omedelbar reaktion får man då en motfråga i stil med:
"får jag fråga varför?"
Eller ...
"vill du verkligen inte ringa billigare?"
Eller andra sjukt irriterande frågor.
Nu har någon sammanställt ett formulär, eller flödesschema om du så vill, till hjälp för dem som inte finner sig i tid vid samtal med säljare som övat in oemotsägbara fraser. Eller för dig som inte klarar av att lägga på när du håller på att påtvingas att ta beslut om affärer du inte bett om, telefonledes. Eller för dig som en gång för alla vill klämma åt de där jobbiga människorna som säkert har alldeles för låg lön.
Motargumentation
Vågor, sol och frisk luft.
Jag gick ut själv istället. En hel timmes promenad i höstblåsten blev det och det kändes jättebra. Jag lät en tvättmaskin med sängkläder jobba medan jag promenerade. Jag började nere vid bryggorna, kände havet dofta friskt och unket på samma gång och lät vågorna spraya mig med havsvatten i ansiktet med hjälp av vinden. Jag vände för att inte bli helt genomvåt, men njöt ändå lite av ivern från havet och naturen innan jag vände om och gick inåt land igen. Det är otroligt hur ljum luften kan vara nu i slutet av september. Otroligt men härligt! Vad synd att kameran låg kvar hemma!
När jag kom tillbaka var tvätten klar och redo för torkning och jag var redo för middag. Jag kände mig oväntat stark och pigg och glad, känslor som hör ihop har jag märkt, men kan inte rå för att jag undrade varför och hur länge jag ska få känna så. Man kan aldrig riktigt slappna av och glädjas åt att må som en vanlig människa. Nog är det väl förbaskat!
Mycket finlemmade kunder?
Mot bättre vetande gjorde jag, i ett tidigare inlägg, reklam för armbandet som Lindex säljer till förmån för bröstcancerforskningen. 
Nåja, ändamålet är fortfarande en bra idé. Det är väl själva produkten som inte är genomtänkt.
De borde sälja det enbart på barnavdelningen, tycker jag, numera. Det är nämligen bara om man har väldigt tunna och smala handleder som man kan ha det på sig bekvämt. Jag kunde inte stänga det alls, och jag är väl inte direkt smällfet heller?
Nu är jag ju en sån där som inte kan hålla tyst eller hålla saker inom mig, så jag skrev till Lindex kundtjänst. Svaret jag fick gav mig rätt och jag var inte heller ensam om att ha haft synpunkter på storleken. Vad hjälper det? Inte lär de ta fram ett större alternativ i år i alla fall, men kanske till oktober 2012. Håller tummarna för det.
Bahnhof och det svåra pusslet.
De har skriftligen lämnat besked till mig att min uppsägning av avtalen är förenade med en uppsägningstid och att tjänsten avbryts 2012-01-05. Min motfråga blev då hur lång uppsägningstid de egentligen har, men det har man inte ännu svarat på. Det blir fyra månader, om jag räknar på fingrarna, men jag känner inte igen det från villkoren, så jag ville bara få det bekräftat.
I alla fall. Nu har jag ju både sagt upp avtalen och dessutom meddelat ny adress, och då kan de inte hålla isär begreppen längre. Idag fick jag ett mail där man undrar om jag ångrat mig och vill ta tillbaka uppsägningen eftersom de fått en flyttanmälan. Två saker blev tydligen alldeles för mycket. Det ska bli intressant att se om de klurar ut det här tvåbitarspusslet.
Kaffe? Te? Någon?
Jag är en ovanlig människa som inte började dricka kaffe förrän jag var över fyrtio år gammal. Under ett par år sippade jag dagligen och kände mig skärpt och pigg av den mörkbruna drycken. Snart upptäckte jag dock att jag även mådde dåligt av att INTE dricka, och det gillade jag inte. Det var ingen höjdare att inse att jag på sätt och vis var beroende av koffeinet för att fungera. Om jag avstod fick jag en fruktansvärd huvudvärd och blev till och med sängliggande. Snacka om abstinens! Jag beslutade helt enkelt att sluta med kaffe igen och drack istället te, precis som jag gjort hela mitt liv. Det händer dock, någon gång mycket sällan, att jag smakar, och visst är det gott, men det är inte värt det. Te är vad som gäller för mig, och det finns massor att välja mellan och jag saknar inte kaffet.
I mina skåp finns lite av varje att välja mellan för största möjliga valfrihet. Till och med koffeinfritt kaffe, vilket smakar alldeles utmärkt, kan jag meddela, om du inte redan provat det. Jag väljer dryck efter humör och tillfälle och föredrar te framför kaffe. Tänk dig en kopp doftande kanelte! Mmm. Det är grejor det, och fixar mina deppiga dagar på nolltid.
Glass efteråt är inte så dumt.
Det sägs ju att den plats i hemmet som är bäst för diskussioner och prat vänner emellan, är i köket. Det ligger mycket i det. Mamma dök upp först. Hon hade handlat på ICA i närheten och hälsade på en stund. Hon tog den första stolen vid mitt runda köksbord. Sedan kom Rosis promenerande och satte sig på stol nr 2. Jag damp ner på den tredje. Som akademiestolsittare att bästa sort.
Vi pratade om ditt och datt tills mamma tog bussen hem och jag och Rosis fortsatte ventilera livet och kärleken tills det mörknade ute och hon gav sig av mot stan igen. Det soliga, varma och fina höstvädret gick mig helt förbi denna dag, men jag får väl gå ut en annan dag. Kitty sa att det var OK.
Jag snodde ihop en sen middag bestående av spaghetti och köttfärssås och tog lite glass till efterrätt. Det kan man väl unna sig även på en torsdag, eller hur?
Tack för alla goda råd!
Tack också för fina ord och synpunkter på drömlyan. Jag tror också att det kommer att bli bra. I morse fick jag ett sms från bovärden i Järved, som sa att den nya hyresgästen INTE vill flytta in tidigare, och då kan jag inte heller flytta innan 1 november. Men det klarar jag. Det är inte länge kvar nu och jag tänker mig att börja packa när jag är hemma igen från besöket i Umeå den 19 oktober. Det blir nog lagom. Man kan ju inte börja för tidigt då det ska gå att bo där också, samtidigt.
Lägenheten i Gullänget är på 76 m², är en trea, och har egentligen ett rum för mycket för mig, men då allt annat föll på plats slog jag till och jag kommer nog att breda ut mig på hela ytan. Och kämpa ihop till hela hyran.
Det tredje och inte alls onödiga rummet.
Vad ska jag göra med orkidén?
Så på eftermiddagen idag vågade jag inte vänta längre utan åkte in och lade nyckeln i postlådan hos bovärdarna i Gullänget och tackade för lånet.
Jag stannade också till en kort stund hos Sara innan jag åkte hemåt igen. Till middag köpte jag med mig en Box to go med friterad kyckling, ris och sötsur sås. Knappt hade jag satt mig ner vid matbordet för att äta när det ringde på dörren. Där stod Micke och Martin med en blomma jag skulle få. Somsri och Patrik var också med på gåvan. Är de inte för söta, kompisarna från undersköterskautbildningen?
Vacker färg, inte sant?
Martin hade tagit tag i det hela och bjudit in alla från klassen till en enkel fika på UH ikväll. Tyvärr var det som vanligt få som kunde komma. Så är det när alla jobbar inom vården och är upptagna på kvällarna. Även jag tackade nej och kände mera för att vara hemma och vila i TV-soffan. Istället kom Micke och Martin till mig med en uppmuntrande blomma och jag blev så himla glad.
Det är lite konstigt. Jag älskar krukväxter av olika slag men har aldrig ägt en orkidé. Det här är min första och jag har inte en susning hur de ska skötas. Tips och råd emottages tacksamt!
Drömlyan i nya bilder.
Den fina nya diskbänken med fräcka handtag, modern kran och den läckra svarta bänkskivan.
- Vad ska det här skåpet vara till för? Utan hyllor eller annan inredning. Sara funderar.
Det syns inte riktigt här, men skåpens färg är inte riktigt bländvit utan snarare lite benvit eller äggskal. Snyggt!
Tapetvalet i köket. Vitt och diskret med svag glans. Lätt att kombinera med annat.
Det ljusa och trevliga vardagsrummet med utsikt mot innergård med lekpark och grönområde.
En vägg i mitt sovrum. Grått, precis som nu och funkar ihop med det jag vill ha i mitt sovrum.
Ena halvan av det stora badrummet som inte har badkar utan duschhörn. Jag gillar den grå färgen och det stora badrumsskåpet, samma lika som det jag har nu.
Det är bara hallen som inte fått ny tapet. Den är lite retro och rätt söt och fräsch trots åldern. Den här lilla hatthyllan kommer att räcka för mig till vardags.
Min balkong är den till höger och min finskbrytande grannfrus prunkande balkong till vänster. Som en bloggläsare påpekade, är det nog en smart idé att inte tävla med henne om titeln "den grönaste balkongen på Sörängetvägen" kommande säsong. För grannsämjans skull får hon gärna fortsätta vara "drottning av krukor och odling på liten yta" och jag är inte säker på att jag skulle slå henne heller eller om jag vill det.
Direkt till höger om min uteplats är porten. Antingen kommer jag att hata springet eller så kommer jag att njuta av att ha koll på vilka som kommer och går. Det vet man inte. Jag är ju lite sån. Och eftersom det inte finns något titthål i min dörr (ännu) måste jag ju se vem som rör sig i området.
Fler bilder kommer längre fram. När möblerna är på plats och när jag tagit lyan i besittning. Läntar ...
Vad består svetten av?
Tisdagskvällen var OK. De sedvanliga och otrevliga svettningarna såklart men inte så farligt. Strax före midnatt tog jag en dusch och lade mig sedan med en tidning. Om jag inte duschar svider det och sticker i huden av den intorkade svetten. Är det cellgifterna eller andra mediciner som utsöndras eller bara koncentrerade salter? Jag undrar det jag.
Man borde ju vara trött efter en sån här dag men kortisonet gör att det är svårt att koppla av, så jag tog en sömntablett och en tidning och kröp i säng och somnade efter bara några sidor i min Allas.
Kattliv hos Edlunds. The cat walk.
Det har alla förstått nu, att när det står Kattliv hos Edlunds på rubrikraden, är det inte mina ord utan Åke och Birgittas upplevelser som skildras och Birgittas fenomenala författarådra som luftas. Med Edlunds benägna tillstånd kopierar jag det hon skrivit och låter mina läsare få del av de spännande händelserna. Så även idag.
Fönsterputsning och katter
Härom helgen var det bara att ta itu med det oundvikliga – höstens fönsterputsning! När jag väl satt igång gick det riktigt bra i det varma soliga vädret, och trevligt sällskap hade jag. Tiger låg som en kung på det gamla bordet ute på altanen, och vi småpratade medan jag fejade. Plötsligt reste han sig, slank snabbt iväg över altanräcket med svansen mellan benen. – Vad nu, vill du inte vara med mig längre? undrade jag. Tiger svängde snabbt runt husknuten och försvann.
Jag konstaterade att jag behövde en ny trasa, så jag gick in. När jag rundade köksbordet hoppade jag till. Där nere på golvet satt nämligen Fräsis och såg uppfordrande på mig. - Var är maten?? För den oinvigde kan jag berätta att Fräsis är en gammal katt som plötsligen dök upp hos oss i sommar, han tog fönstervägen liksom våra egna två katter och norpade åt sig en bit mat emellanåt. De kom dock aldrig samtidigt, så hur vänskapen är dem emellan är jag lite osäker på. Förstod nu att Fräsis måste ha slunkit in genom den öppna altandörren medan jag putsade fönster och inget märkte, Tiger däremot noterade snyltgästen och drog iväg.
Gäster bör man ju bjuda på någonting, och efter ett litet mellanmål lunkade Fräsis iväg.
När fönstren var putsade tog jag fram min i grannstaden nyinköpta gardinkappa. Då jag inte riktigt hade koll på hur lång den skulle vara drog jag för säkerhets skull till med 7 m, vilket visade sig vara lite för långt. Jag sträckte ut de 7 metrarna på vardagsrumsgolvet och gick in i köket efter ett måttband. Kom tillbaka till vardagsrummet lämpligt för att se Yoshi spatsera på den fint utlagda catwalken! Av gräs och jord halvfuktiga katt-tassar som gör ett extra mönster på min gardinkappa i vit botten med höstfärger!
Snabba, långa kliv, lyfta upp katt, sätta ut katt på altanen, snabbt stänga altandörr!
När det "nya mönstret" torkat till lite kunde jag borsta bort det mesta. Yoshi blev så klart förlåten och sedan hade jag ett rent elände med att få upp gardinen eftersom jag i allt virrvarr lyckades klippa av den 4,8 cm till vänster om nålen jag markerat med, i stället för 4,8 cm till höger…Men det är en helt annan historia!
Det sitter inte fast för Eva, 96 år.
Det häftigaste med den här kvinnan är väl att hon är 96 år gammal och fortfarande resesugen. Maken dog för åtta år sedan och vännerna har också gått bort, berättar Eva.
Bilden är lånad av Aftonbladet.se
Och jag som tror att jag rest färdigt, tycker att jag inte orkar sitta och flyga långt igen, och vänjer mig med tanken på att stanna hemmavid i resten av mitt liv. Jag säger då det. Man vet aldrig. Kan Eva, kan väl jag!
Buzzar för Allas.
Vill du veta mera om vad en Buzzador är kan du läsa här eller fråga mig. Nu ska jag lägga mig och slappa och läsa veckans nummer och kanske lösa ett korsord. De är tydligen både roliga och lätta.
Navelbine nr 17.
Jag hade nästan en timme att slå ihjäl innan behandlingen halv elva, och gjorde som tidigare, jag lät Sara bjuda på en kopp te hos henne. Hon beslutade sig för att följa med och vi gjorde sällskap upp till Dagvården.
Vi slog vad. Eller snarare gissade Hb. För det var inget som stog på spel och inga pengar skulle satsas eller vinnas. Trist kanske, och inte spännande alls. Men vi hann liksom inte utveckla spelet i detalj förrän vi fick besked. Vi gissade alltså Hb. Efter förra veckans 114 och helgens stora och jobbiga trötthet, trodde jag på 103 och Sara på 106 denna vecka.
Till min, och flera andras, stora förvåning och glädje var proverna mycket bra. Hb 120! Och övriga provsvar var också bra. Så bra det kan bli, efter omständigheterna alltså. Man måste alltid tänka på omständigheterna.
När nålen är på plats i venporten är det bara att luta sig tillbaka och ta en kopp choklad eller något annat ur automaten med varma drycker. Efter bara ett par timmar var jag färdig och hade fått en ny behandlingstid om två veckor. Det var det det.
Gör om - gör rätt, Robban!
Först gjorde de reklam för programserien i flera veckor innan och fick åtminstone mina förväntningar att bli skyhöga. Han är ju störtkul, den där Robert Gustafsson. I vanliga fall. Gustafsson 3 tr visade sig vara Robert Gustafsson x 3 och jag gillade det inte alls. Inte alls.
Gustafsson, den äldste, var en äcklig och gubbsjuk farbror som inte hade ett enda uns av godmodighet i sig. Mellansnubben, vaktmästaren Gustafsson, var tragisk och otrevlig och inte ens snäll mot barn. Och slutligen, styrelseordföranden Gustafsson, en hunsad och bedrövlig stackare som utnyttjas av alla och envar.
Nej tack, jag kände mig mera äcklad och ledsen än road och kommer förmodligen inte att se programmet igen. Besviken, förvånad och avskräckt har Robert Gustafsson traskat flera steg i negativ riktning i mina ögon.
Gör om - gör rätt, Robban! Det där var inte roligt.
Bilden har jag lånat från Wikipedia.
Panglyan!
Hade jag varit en kalv om våren hade jag kesat, hoppat och ystert kastat med huvudet av glädje och iver och ren och skär upphetsning. Nu är jag ju inte kalv och inte ens en ko, så det gjorde jag inte. Men nästan.
Fasen vad fint! Vilket kök! Kanonsnyggt! Jag har valt rätt tapeter och färger. Det blir så himla bra. Kameran hade jag inte med mig, tyvärr, men det blir fler tillfällen till fotografering. Du ska få se du också. Jag lovar.
Jag vill flytta dit nu. NU. NU!!! Men det blir till att tålmodigt vänta i några veckor till.
Denna dagen, ett liv.
Jag är helt slut.
Dagen började med att jag svepte en kopp välling och åkte in för provtagning kl 9. Två undersköterskor fick sticka mig två gånger och gräva och mojsa innan blodet räckte för analys. Det är så fånigt att det måste vara en sjuksköterska för att få använda venporten till provtagning. Något att diskutera och kräva kanske, att det finns en sån tillgänglig då, när vi med cancer kommer.
Trots att jag egentligen inte orkade, följdes jag och Emma till stan och rände runt. Sara anslöt sig också och vi tog en fika på UH. För min del blev det tre par strumpbyxor och tre par trosor som sedan fick följa med hem.
Ska jag berätta en hemlighet? På H&M blev jag så trött att jag gick tomhänt in i en provhytt bara för att sätta mig ner en stund medan Emma provade kläder. Där satt jag och flåsade och bara satt i flera minuter. Bedrövligt.
Bokrecension - Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.
Jag skriver kanske för döva ögon här nu, för alla har väl redan läst den här omtalade boken.
Den handlar i alla fall om Allan, som precis ska till att fylla hundra år, när han istället kliver ut genom fönstret och lämnar sitt äldreboende för en massa äventyr och oväntade händelser. Jag tycker genast om gamlingen trots att han faktiskt stjäl och spränger människor i luften och är allmänt kriminell och begiven på alkohol. Han är gullig och rar ändå.
Författaren gör tillbakablickar i Allans långa liv där han lär känna olika historiska personer under sina resor. Jag fick påminna mig själv med jämna mellanrum om att det är en påhittad historia, för det är logiska och verklighetstrogna händelser som Allan har sitt finger med i. Lite Forrest Gump, faktiskt, om du sett den filmen.
Läs boken. Den är kul och annorlunda och får 3,5 av 5 möjliga poäng, getingar, stjärnor eller andra graderingar.
Oj då! Här går det undan.
Hade tänkt att uppmärksamma mitt tusende inlägg, men det gick obemärkt förbi. Nu står mätaren på 1036, and ticking, och något firande har jag inte sett röken av. Men låt oss, så här i efterhand, dansa och skåla och blåsa i trumpeter på var sitt håll och sjunga kreativitetens lov och vad ni vill. Nu siktar vi på stort party vid 1500 inlägg eller kanske 2000.
Översikt för Sister Moonshine
Snabblänkar
- Skapa
- Nytt inlägg
- Bild
- Arkiverade
- Inlägg
- Kommentarer
- Bilder
Sammanfattning
- 1036 inlägg
- Medlemsnivå: Bas
Sömn och barns skratt.
Det fick mig att minnas Saras och Emmas underbara skratt när de var små. De skrattar fint nu också, men just det där fria fnisset som kommer ändå från tårna och som växer till sig i magen och som bara barn kan få till, det minns jag tydligast. Finns det något som kan jaga cancermonstret på dörren så är det barns skratt.
De där Edlunds.
Jag mår bättre idag. Bättre än igår och bättre än i fredags. Inte så gräsligt trött längre, tycker jag, men jag mår ändå inte helt och hållet bra heller. Får jobba på det.
Det jag känner mig piggare av och får mera energi av, är mina kompisar. Goa vännerna Åke och Birgitta, de med Kattliv hos Edlunds ni vet, var på promenad i området och stannade till hos mig på besök. De är riktiga djurvänner. När Åke fick syn på en obekant men söt katt vid sidan av gångvägen sträckte han sig ner i matkassen och drog fram en bit av smärgåspålägget de nyss köpt. Katten lät sig väl smaka.
Vi pratade och skrattade och klagade på Botniabanan och hade det allmänt trevligt. Sånt lever jag upp av. Glada vänner som bryr sig om mig och vill se hur jag har det. Och jag och Birgitta känner varandra så väl sen lång tid tillbaka och jag behöver självklart inte krångla med att bjuda på något utan jag kunde lugnt ligga kvar i soffan med filten om mig och prata och och umgås i alla fall. Det är så det ska vara.
Tänk om jag hade en nytagen bild av dem ändå. Det har jag inte. Den här bilden togs i januari.
Rosa Bandet.
Lena Philipsson och Per Holknekt har i år designat sex olika omfamnande rosa band som finns att köpa under tiden 26 september - 31 oktober hos Lindex, Apoteket, Claes Ohlson med flera. Ett band kostar 25 kronor och 23 kronor går till bröstcancerkampen.
Lindex säljer också det här läckra armbandet i läder där man säger att hela överskottet går till Cancerfonden. Armbandet kan köpas i butik för 75 kronor eller i web-shoppen. Om man köper armbandet på lindex.se bjuder Lindex på hela fraktkostnaden. Schangdobelt, inte sant!
Jag är ju ingen rosa tjej, man jag ska definitivt in och kolla om armbandet passar mina grova handleder. Jättefint, tycker jag, och inte bara i oktober.
Familjemiddag.
Hur var det nu dr Nisse sa?
Tyvärr kan jag bara meddela att denna dag inte är annorlunda är de två tidigare. Jag är fruktansvärt trött, mår inte bra och orkar inte ta för mig något alls. Jag svettas och fryser. Jag gäspar så att käkarna nästan går ur led och så att tårarna sprutar.
Men ...
Ett telefonsamtal från goa dottern Sara gör att jag känner mig starkare och gladare och vill rycka upp mig. Och det ska jag. Men cellgifterna gnager och tär på kroppen för varje behandling och gör mig svagare. De första gångerna kände jag inte så mycket av det alls och återhämtade mig efter några dagar och sedan var det som vanligt igen. 
Hur var det dr Nisse sa nu då? Är det i november jag gör min sista behandling med Navelbine, eller hur var det vi bestämde?
Bahnhof använder nog snigelpost.
A-post? B-post? Finns det Ö-post? Kanske snigelpost? Ja, det är ju miljövänligt i alla fall.
En helt vanlig dag i mitt liv.
T-R-Ö-T-T
Liggande i soffan slösade/slöade jag bort ytterligare några timmar med TV-tittande, några telefonsamtal och lite halvhjärtat lunchätande. Alltså, det känns som att kroppen går på sparläge, som om det bara är det allra nödvändigaste som får del av den lilla energi som finns över när organen fått sitt. Det finns ingen ork längst ut i benen eller i armarna och ögonen får förbanne mig bara så mycket att de orkar blinka hjälpligt emellanåt. Stora blå-grå och pigga ögon är ett minne blott.
Med brist på ork följer brist på vilja. Jamen, jag ids inte ens bry mig om att jag inte orkar.
Men så blev jag nästan förbannad. Mest på mig själv, men också på min situation. Jag lyfte mig själv i nackskinnet och lurade min slappa lekamen att jag både ville och hade kraft till att klä på mig och gå ut lite i den syrerika luften. Jag tog med mig den stackars lilla hårbollen. Även Kitty blir ju förslöad och passiviserad. Det förtjänar hon inte. Tarzan, han gillar lugn och ro och slappar gärna hela dagar i mitt sällskap, men lillflickan hon har massor av överskottsork och behöver stimulansen. Vi var ute i höstluften en stund tills hon ville gå in och då gick jag istället upp på ICA och handlade lite för helgen.
När jag kom hem skar jag ihop en fräsch fruktsallad. Inte så högoktanigt bränsle precis, jag vet, men det var vad jag ville ha, och nu när jag kommit på fötter ska jag väl kunna tanka lite mera energi vad det lider.
Jag är en riktigt dålig kompis.
Jag gjorde ingen annan nytta än att dega på här hemma när Sara ringde. Hon var ensam hemma och hade tråkigt. Christer skulle jobba över och hon hade inget att göra. Jag erbjöd mig att komma och vara lite sällskap och att äta tillsammans med henne och åkte över till henne direkt. Vi pratade en stund innan Sara stekte chorizo i korvbröd och blandade oboy åt oss till middag. Mumsigt!
Men så gör jag det som bara usla vänner gör. Jag somnade i soffan. Javisst. Jag tuppade av från alltihopa. Det grå och trista vädret ute gjorde att jag drog en skön filt över benen och Sara hade tänt stearinljus överallt och TVn stod på och mumlade så ... jag somnade. Det var allt ett snyggt sällskap det. Sara, som är en snäll flicka, satt tyst för sig själv och löste ett sudoku och lät mig snusa på där i soffhörnet tills jag vaknade av mig själv. Inte ens katten Milla kom och störde mig.
Hm. Lika bra att åka hem, tänkte jag yrvaket. Och åkte hem. Jag kände mig helknäckt och var ändå till ingen nytta alls. Det verkar blir en tidig kväll.
Kallelse till röntgen.
Anders Borg ser himla glad ut.
Läser också att bostadstillägget för pensionärer med de lägsta inkomsterna ska höjas. Jippi! För dem. Jag är inte säker på om jag räknas in där eller om det bara är ålderspensionärerna som får lite mera bidrag. I samband med flytten snart ska jag än en gång ansöka om bostadstillägg. Så det lär ju visa sig.
Annars kommer en massa pengar att budgeteras för många olika ändamål, men vad jag kan se är det inte direkt något som kommer att ge mig mera pengar i plånboken. Kanske indirekt. Helt och hållet begriper jag mig inte på den här budgeten, så den som lever får se. Liksom.
Anders Borg ser himla glad ut. Han kanske vet något jag inte vet. Dessutom behöver han nog inte bekymra sig för om lönen ska räcka månaden ut. Hans fyra kompisar ser inte alls lika muntra ut. Få de kanske inte heller något ut av den nya budgeten kanske. Bilden har jag lånat från Aftonbladet.
Jag och Kitty och hela karusellen.
Jag och Kitty gick ut i höstsolen och jag med kameran om halsen. Vi såg båda fram emot en skön och lugn promenad, precis som det brukar vara, men så blev det inte. Efter bara några minuter satte karusellen igång. Min mobil ringde där i jackfickan och när jag skulle krångla fram den tappade jag koppeldosan i marken. Dunsen och skramlet skrämde vettet ur Kitty och hon sprang för livet. Värre blev det när kopplet dunsar och hoppar i marken två meter bakom henne hela tiden där hon flyr för livet springande i cirklar på gården. Jag försöker klumpigt springa i kapp med kameran i ena handen och iklädd kjol, istället för att genskjuta henne och jag lyckats såklart inte nå henne. Men snart hade hon varvat mig och jag satte ut foten alldeles efter att hon passerat för att stampa fast linan i marken, men icke. Hon var snabbare än mig, den lilla hårbollen. Förbi mig svischade hon, och upp i den stora lönnen mellan husen, och där tog det stopp.
Jag vet inte vems hjärta som slog hårdast. Jo, jag gissar att Kittys lilla hjärta slog som fasen. Mitt lugnade sig när dansen hade slutat. Så där satt katten i trädet och jag under. Koppeldosan hängde i linan precis inom räckhåll för mig men när jag försiktigt drog i det, drog jag det över huvudet på den stirriga katten som satt klorna i barken för att hålla sig fast och jag fick selen och allt i handen. Jaha. Där satt Kitty med stora ögon, aningen tufsig i pälsen bland grenarna och glodde på mig och på allt som rörde sig omkring. Hon hade nog en finfin utsikt. Jag satte mig gräset under trädet och funderade.
Och så fortsatte det.
För att korta ner fabeln gick jag in med kameran, hämtade kattgodis och drog sedan en bänk från gården, nära trädets stam. Jag lyckades locka henne närmare med godiset och tack vare att jag blivit en halv meter längre, nådde jag henne precis och kunde lyfta ner henne. Hon kämpade emot så gott hon kunde, men den här matchen vann jag, och hon var rätt nöjd när vi kom in. Hon åt och bajsade, och när hon gick lämnade de små tassarna fuktiga spår på golvet. Ett tydligt tecken på stress och rädsla. Vila gäller nu. För oss båda.
Att flytta är ett tufft jobb och att flytta åt någon annan är värre.
Det är när man blir sjuk som man kan skilja agnarna från vetet. Vännerna från de som bara är bekanta.
En gammal skolkamrat, Eva, har meddelat att hon och hennes man gärna hjälper till med flytten. Hon har problem med ryggen och kan inte bära, men vill dra sitt strå till stacken genom att underlätta för mig på något sätt. Vi känner inte varandra väl och har inte umgåtts alls, bara träffats och pratats vid lite och ändå känner hon att hon och maken vill finnas där för mig när jag behöver hjälp. Det finns så himla fina människor.
Den här typen av erbjudande hoppas jag få från nära vänner och familjen, vilket jag också fått, tack Jea, Anna och ni andra, men inte från människor som jag liksom inte har en nära relation med. Jag blir imponerad, glad och ledsen på en gång.
Att flytta är ett tufft jobb och att flytta åt någon annan är värre. Jag är glad att jag kan lita på mina vänner att de ställer upp när jag behöver stöd. Ni vet vilka ni är. Tack.
Är Bahnhof insnöade i Stockholm?
Du är säkert omåttligt intresserad och nyfiken på hur mina försök att kommunicera med Bahnhof går nu för tiden. Jo, då jag inte fått någon respons på min uppsägning av hela avtalen per mail, och inte heller uppgifter på när internet avbryts och resterande kostnader, skickade jag samma skrivelse som rekommenderat brev i fredags. I måndags anlände brevet till Bahnhofs mottagningsställe och man skickade en avi att de ska hämta ut sitt rekommenderade brev. Nu, idag, onsdag klockan 12, har de ännu inte gjort det.
Jag vet inte hur DU brukar göra om du får veta att du har ett viktigt rekommenderat brev som väntar på att bli utlöst. Jag brukar se till att legget är med och så kastar jag mig i bilen och kör och hämtar det på studs. Jag tror att om jag hade ett företag skulle jag vara ännu snabbare, och vara angelägen om att göra det som är rätt och riktigt för mina kunders skull. Men det är jag det. De kanske har svårt att ta sig fram eller något.
En dag med dig.
Kitty när det blåser och har sig.
På ICA köpte jag några gula och fina klementiner och äpplen som får gälla som kvälls-snacks och färska champinjoner till middagsomeletten. Jag skjutsade Sara och Emma till respektive hem innan jag fortsatte till min egen boning. Bara för att mötas av två lätt anklagande ögon och uppfordrande svansvirvlanden i hallen. Kitty såg ut att ha laddat en lång stund för en promenad och besvikelsen dröp om henne när hon såg mig komma in, ta av stövlar och jacka och vända ryggen åt henne där hon satt vid dörren. Jag förstod henne. Det var ju en riktigt fin höstdag tidigare och inte förrän på eftermiddagen mulnade det på och blev grått och lite kallare. Men har man bestämt sig så.
Jag skyndade mig att packa upp varorna och tog på mig kläderna igen. Det är klart att den lilla hårbollen ska få gå ut, om hon nu så gärna vill det! I nästan en halvtimme var vi ute. Kitty gillar inte när det blåser. Det prasslar och skrapar och hon hör ljud som hon inte kan bestämma ursprunget på. Öronen klipper och vänds framåt och bakåt och framåt igen. Löv och skräp och annat flyger fram över marken och hon tror att det är något som lever och hennes lilla huvud vänds från höger till vänster och tillbaka igen för att inte missa något. Hela tiden! Det verkar utmattande och när hon kissat och fått lukta runt lite var hon nöjd med att gå in igen. Och jag med.
Herceptin nr 10 och Navelbine nr 16.
Provtagning. Snabbt, lätt och smärtfritt.
Misstag nr 1: Jag sumpade att säga att jag ville att proverna skulle märkas AKUT för att hanteras snabbare.
Misstag nr 2: Jag kom på det på vägen ut till parkeringen, gjorde en snabb övervägning och bestämde mig för att inte vända om och säga till om det.
Sedan, det som blivit en tradition, en kopp te hos Sara, innan jag fick åka upp till Dagvården för behandling. Provsvaren hade fortfarande inte kommit och sköterskan fick ringa och be dem snabb-behandla dem och faxa upp svaret. Klantigt av mig det där. På labbremissen för nästa behandling om en vecka, markerade sköterskan redan nu att proverna ska skickas med AKUTfart. Så finurligt!
Proverna såg i stort sett bra ut. Hb hade gått ner till 114, men det är ju ändå bra för att vara mig. Kalium var också lite lågt. Precis som förra gången. Trots att jag ätit en hel banan. Hm. Idag hade jag besök av båda mina döttrar. Tiden gick fort och de vassa nålarna och elaka vätskorna gjorde sitt jobb på bara några timmar.
Det var det. För den här gången.
Bloglovin´-listan har setts över igen.
Nej, i bloggarna vill jag läsa om något kul, gripande, fängslande och något jag känner igen mig i. Bloggar som kan lära mig något får står kvar på listan. Några såna finns. Mindre kul är att ta bort bloggar på grund av att bloggaren dött. Det har blivit några såna och tyvärr kan det bli fler, eftersom flera av mina favoritbloggare delar mitt eget öde. De har också drabbats av cancermonstret.
Har du en blogg som är särskilt rolig eller spännande eller annorlunda? Eller brukar du läsa en sån, som du vill rekommendera? Tips emottages tacksamt.
Vill du, så är det helt OK för mig om du lägger till mig på din Bloglovin´-lista.
Bahnhof lovar "normala svarstider" inom kort.
Han konstaterar också att jag hört av mig flera gånger och ber att jag ska höra av mig igen om hans mail inte besvarar mina frågor. Öh. Han svarade inte på en enda fråga. Han bara lovade att skicka en kopia på den första olycksaliga fakturan, och den har jag ju inte sett ännu.
Han avslutar sedan mailet med ett käckt "Ha en trevlig kväll!"
Vilka killar det jobbar där på Bahnhof. Skräp, säger jag bara. Skräp.
Mitt i den stora upphetsningen.
När pulsen gått ner en aning, började hjärncellerna att arbeta. Inte fasen kan jag lägga
3 000 - 5 000 kr på dubbelhyror inte. De pengarna behöver jag till annat. Kvarskatten på 3 100 till exempel. Eller de nya vinterdäcken på 2 500 kr. Eller på ett dussin andra viktiga och stora utgifter jag har framöver. Nej, hur gärna jag än vill kan jag inte lägga pengar på den lilla lyxen att snabba på flytten.
En tjuga och några kvitton härskar ensamma i plånboken och alla tomflaskor och dito burkar är pantade. Någon hemlig miljonär är jag då rakt inte.
Det enda som kan lösa det här problemet är att hyresgästen till min lägenhet vill flytta in tidigare och är villig att betala för det, och det ska jag såklart ta reda på, men inte tror jag särskilt mycket på det inte. Jag får nog återgå till att ställa in mig på inflyttning den 1 november. Eller några dagar innan, om jag gullar lite med Övikshem. Några dagar kanske de kan bjussa på. Eller en vecka.
Nu njuter jag!
Det är bara att sätta igång nu då. Adressändring, flyttning av olika abonnemang, fram med kartonger och ditt och datt och så vidare. Härligt! Nu njuter jag!
Jublar, dansar och hoppar jämfota!
Åh, ljuva tanke! Tänk om jag skulle flytta redan 1 oktober!
*står och hoppar jämfota, dansar och jublar*
Min tur att gå ut.
Jag har inte planerat något mer den här veckan. Emma stannar hos sin pappa några nätter till. Hon svängde in hos mig med datorn i handen och ville ha synpunkter på den första inlämningsuppgiften i hennes distanskurs. Vad är det nu den heter? Interaktionsdesign? Om jag var till någon större hjälp vet jag inte, men jag blev i alla fall lite upp-piggad av besöket.
Söndagsvädret är lite höstigt, men skönt, och Kitty har fått sin promenad på drygt en halv timme. Nu är det jag som behöver röra lite på dököttet. Springskorna ska på och i dag tror jag det blir en tur längs vattnet. Kameran får stanna hemma så jag kan svänga på armarna obehindrat.
Hopp och kärlek.
Kojak och en träbåt som aldrig kom fram.
Under natten har jag drömt två drömmar (kanske fler, men två som jag minns). I den ena satt jag tätt bakom en man i en liten träbåt i ett hav av upprörda vågor och jag var tvingad att helt förlita mig på hans styrning av flytetyget. Han försökte styra in i en liten öppning, två pirar som pekade mot varandra, och innanför var vattnet lugnt och utan vågor. Dit ville vi, men vi lyckades aldrig.
Den andra drömmen handlade om en klassfest som jag arrangerade. Många gamla vänner dök upp och jag försökte fotografera alla, men det var alltid något krångel med kameran. Smuts eller frost och is (?) på linsen var vanligt. Vid ett bord satt Telly Savalas (kommer du ihåg honom?) och hans bröder och de åt rå fisk och annan mat som var rosa och såg äcklig ut.
Bilden på Kojak har jag lånat från Wikipedia.
Jag tror att jag behöver sova mera än jag gör och måste lägga mig tidigare. Klockan brukar passera midnatt innan jag släcker och eftersom jag oftast vaknar 8-8.30 så får jag nog för lite sömn. Ordning och reda från och med ikväll!
Kattliv hos Edlunds. Huvudrollsinnehavarna.
- Nu mina kära vänner kommer ni att bli kändisar! Åsa vill att jag skickar över några bilder på er som hon ska lägga ut på sin blogg, vad säger ni om det, killar?
Båda katterna verkar tämligen ointresserade.
- Jag har en jättefin bild på dig, Tiger, men du Yoshi, jag tror vi ska ta och fota dig. Förra sommarens bilder var inte särskilt bra, jag har kollat upp. Du ställer väl upp i morgon?
Detta utspelade sig på fredag kväll. Efter att ha slöat ett bra tag kilade katterna ut. Tiger kom in när det var sängdags, av Yoshi syntes inte ett spår. Men trots mörkret det var skönt ute, så han får väl sova på altanen då, resonerade vi.
Lördag morgon – fotodax! Men var är Yoshi? Vid frukostbordet ser vi honom komma promenerande över gräsmattan och ropar in honom. – Men hur ser du ut?! Om anledningen var att han inte vill bli kändis, eller om han tyckte att någon av kvarterets nyinflyttade katter skulle få lära sig veta hut, ja om det vet vi inget, men sårig på nosen och allmänt tilltufsad var han.
Fotograferandet sköts upp en vecka. Det var inte alls populärt att posera framför kameran, men här kommer några bilder på Tiger och Yoshi Katt. De är bröder och riktiga bondkatter. Födda 14 juni 2002 på en höskulle. När de var redo att lämna sin mamma flyttade de hem till oss, och har skänkt oss många glada stunder och mycket kärlek.
Katthälsningar från
Tiger, Yoshi och Birgitta
Bloggarens notering. Lika som bröder är ingen överdrift i det här fallet. Jag tycker ansiktena är förväxlande lika men resten av kroppen är inte lika lika. Det krävs nästan att de står intill varandra för att man ska kunna skilja dem åt om man är ovan. Tiger på de tre första och Yoshi på de tre följande. Vid kameran, Magnus Edlund.
Vad jag tycker är viktigt.
Min åsikt spelar roll.
Jag är viktig.
Nu ska det bli ordning på torpet. Tänk att ledningen vill veta min åsikt om saker och ting, och vad spännande det ska bli att se vilka förändringar det ska leda till när de får ta del av vad jag skrivit.
De var sura och sen dog de.
De hälsade inte, sa inte hej då när de gick hem, gav mig detaljerade och skriftliga instruktioner på arbetsuppgifter som en tioåring kunde klara av, de skällde ut mig inför patienterna, ljög för och om mig. Ja, listan kan göras lång.
Det var en energikrävande tid och jag var så glad när jag fick ett annat jobb och kunde sluta efter ca ett år. Något skumt och spöklikt jag fick veta om arbetsplatsen, är att så många av de anställda antingen drabbats av svår kris, sjukdom eller död. En kvinna fick missfall med sina tvillingar, en fick bröstcancer, en fick malignt melanom (hon dog kort efter sin pension), en fick hjärntumör (hon föll ihop på jobbet en dag och dog senare), en fick svår yrsel under lång tid pga något fel i innerörat, en fick infekterade ögon som aldrig läkte.
Jag är, som sagt, glad att jag kom undan med livet och sinnet i behåll!
Jag både vill och vill inte, men jag måste.
Det som är ironiskt med cancer, är att man från början inte mår så dåligt av själva sjukdomen, det är behandlingarna och medicinerna som får en att känna sig sjuk. Nu är det såklart cellgifterna som tär mest på kroppen, och för varje behandling byggs det på av gifter i kroppen och de lagras och bryter ner såväl cancerceller som alla som ska leva egentligen. Tänk om forskarna kunde komma på ett sätt, att bara kriga mot cancern och inte mot det lilla friska som finns kvar i människan.
Den allra första behandlingen i våras fick mig att må skitbra! Jag blev så förvånad, men dr Kjell sa med ett leende att det var för att behandlingen passade mig så perfekt. Sen började cellgifterna sin destruktiva men ofta framgångsrika dans, och nu mår jag sämre och sämre för varje gång. Det är därför det är så viktigt för mig med ett positivt besked vid nästa röntgenkontroll. Jag behöver hoppet och känslan av att vara på rätt väg, för det kroppen meddelar mig är att jag inte är det. Att jag blir sjukare. Dr Nisse pratade om röntgen i Umeå i oktober och jag både längtar och bävar för vad jag ska få veta.
Bahnhof har ignorerat även det tredje mailet.
Ensam igen (bortsett från de små håriga då). Jag har skjutsat Emma till hennes pappa över helgen. Vi körde förbi lägenheten på 9 C och genom fönstret kunde jag se att tapeterna i vardagsrummet kommit på plats, men städat hade de inte ännu.
På ICA besökte jag Posten också, och rekommenderade ett brev till Bahnhof med ännu en uppsägning av bredbandet. De har inte svarat på mailet jag skickade i måndags, som också blev det tredje mailet de ignorerat. Vilka skitstövlar! 61 kr kostade brevet, men det kan det vara värt för att få ordning på det här och avsluta kontakten med dem en gång för alla.
Jag helghandlade på vägen hem, och tur var det, för jag fick världens blodsockerfall där jag satt i bilen, med skakande knän och lite illamående. Fick sträcka mig efter kassen och dra fram påsen med godis och snabbsmaska på chokladkanoterna jag köpt. Jag blundade medan jag stod för rött ljus och föreställde mig hur energin kom tillbaka i blodet medan jag väntade. Det funkade och jag tog mig helskinnad hem igen.
Skådis från en skräckfilm eller bara kuddkramare?
Så här blir det när man är gammal och kramar kudden hårt på natten. Dessutom tar det bortåt en timme innan det försvinner helt eftersom huden förlorat en del av sin elasticitet. Suck!
Att drömma utan att glömma.
Men visst är det idiotiskt att längta till ett tillfälle som ligger ett halvår bort? Det innebär ju att jag längtar till ett tillfälle när jag förbrukat ytterligare sex månader av mitt liv. Så himla många månader jag ju inte att slarva bort. Nog borde jag njuta av livet idag istället, ta varje timme som en tid med chans till underbara upplevelser och så.
Jamen, jag slarvar inte bort tiden nu heller. Jag älskar att vara med Emma, prata, spela spel och umgås när hon är på besök och bor hos mig, även om det blir väldigt intensivt ibland. Jag älskar att prata med Sara och se henne lyckas med utbildning, arbete och kärlek. Jag älskar till och med att sitta vid datorn och läsa och skriva. Jag älskar också att fotografera och vara kreativ och experimentera med mina bilder och det är inte fy skam heller. Jag slösar inte bort min tid.
Till avdelningen Extra onödig information eller De sovande drömmarna:
Emma har avslöjat för mig att det händer något nästan varje natt i mitt sovrum. Jag pratar i sömnen och har mig jättemycket. Inatt hade jag högt och tydligt ropat efter hjälp med att komma i min overall. ? Vilken tur att jag lever ensam och inte har någon som sover i min säng. Den personen skulle inte få en lugn stund är jag rädd.
Soppa igår och nybakat idag. Tro mig!
Hon bjöd på en lunchbuffé med två olika soppor, bröd och olika pålägg.
Till efterrätt bjöd jag oss på var sin trisslott, men vi skrapade utan att få lön för mödan den här gången heller.
Vi får fortsätta att drömma. Om vi vinner mer än tusen kronor ska vi använda stålarna till att göra något tillsammans. Har jag bestämt. Vi har rest tillsammans många gånger under deras liv och gjort mycket kul. Det vore toppen att kunna göra något igen. Min vistelse på Masesgården, (vilket år var det nu igen då?) gav energi och gjorde gott på flera sätt. Tänk att få åka tillbaka några dagar tillsammans med Sara och Emma och äta nyttigt och bara vara, vi tre. Det önskar jag mig. Men det kostar massor och jag tror att bidraget man kan få inte täcker alla kostnader, men det har jag inte undersökt. Få kolla det. Jag har ju faktiskt varit en gång på andras bekostnad. Man ska inte gapa efter så mycket, då blir jag rädd att förlora det jag har.
Töserna kommer bra överens och det värmer ett gammalt mammahjärta.
Det var onsdagen det, idag hade Sara bakat så vi åkte dit igen för att få en skiva av hennes goda matbröd. Bregott och lite ost är allt som behövs på ett nybakat bröd och så en kopp te till då förstås. Du får tro mig på orden för idag tog jag inte ens med mig kameran.
Det är en luddig och varm känsla.
Nu är jag bara lite trött och hungrig, men det känns helt OK. Sara har bakat och vi ska åka dit för att fika. Det är en luddig och varm känsla att få vara tillsammans med båda tjejerna så här mycket. Jag kommer att leva på det länge men kommer också att sakna det när Emma försvinner iväg ut i livet igen.
Jag har ett rikt fantasiliv.
Man får ju inte sluta leva bara för att man har en svår sjukdom, man måste göra vissa saker på ett annat sätt bara. Kanske får man också avstå från vissa saker, ok då, men jag har märkt att jag inte är sugen på att göra samma saker som förr heller. Åldern spelar nog in lite. Men det är inte hela sanningen. Krogen intresserar mig inte alls, har jag upptäckt. Då räknar jag in alla slags pubar och musikställen i det också. Det är så stojigt och trångt och rörigt att jag inte vill vara där och knuffas. Volymen är för hög för mina öron också. Om orsaken är min sjukdom eller min mogna ålder, vet jag inte. Både och, säkert.
Bio har jag aldrig gillat. Där kan man snacka om hög volym. Nej, jag sitter hellre hemma och ser film, nära kylskåp, toalett och betydligt bekvämare i egna soffan. Jag kan resa mig upp, ta paus och röra på mig om jag behöver det. Dessutom får jag själv bestämma och kan snabbspola eller se en sekvens om igen, om jag vill.
Dansa gör jag inte och har aldrig gjort. Jag menar på lokal så där. Så det saknar jag inte.
Vad gjorde jag mera förr? Resor? Fortfarande lockande, men jag orkar inte numera. Trippen till Emma i Uppsala i juli var kul men efteråt märkte jag hur hårt det tog på kroppen. Jag var helt slut efteråt när jag kom hem igen. Och då hade vi ju inte "svirat" nåt eller så. Det jobbigaste vi gjorde var att gå en hel del. Det räcker för mig det.
Shoppa gillar jag, på riktigt eller att bara titta, men där sätter resurserna en gräns. I viss mån kan och vill jag göra det fortfarande. 
Allt jag hittar på att göra, får jag betala för, med dagar som jag blir liggande, dagar som jag har mera ont och dagar som jag inte orkar göra annat än att sova. Småkrämpor smyger sig på när jag kört lite hårdare. Herpesblåsor dyker upp runt mun och i näsa och en förlamande trötthet biter sig fast och går inte att sova bort.
Jag är ganska nöjd med mitt liv och med vad jag hittar på att göra. Ja, nöjd är nog ordet. Att umgås ibland med familj och vänner, se på TV, bloggandet, att läsa, katterna. Det räcker. Om jag däremellan kan drömma och fantisera om resor och upplevelser jag gjort en gång eller aldrig någonsin, då klarar jag mig. Jag har ett rikt fantasiliv. Det kommer man långt på. Och det gör mig inte ett dugg trött.
Vila i frid, Micaela.
Bilden har jag lånat från hennes blogg, På helig mark breder livet ut sina skadade vingar.
Vinner eller vinner inte, det är frågan.
Hos Reco får vi veta vad andra tycker.
Bilden på Grynet är lånad från Aftonbladet.
Mitt hår är kort och grått som på en dammråtta.
Vi trotsade ösregnet och åkte in till stan, Emma och jag. Första stopp var Djurmagazinet som fick släppa ifrån sig lite mat till katterna. Sen parkerade vi i Paradisgaraget och utgick därifrån för våra butiksanhalter. Emma hittade ett par svarta jeans som satt perfekt och hade bra pris och de fick följa med hem. Jag köpte dammsugarpåsar på Claes Ohlson. Det ville jag unna mig.
Regnet brydde sig inte om att jag blev ledsen, det droppade hejvilt i mitt redan tunna och svårkontrollerade hår, och förstörde den så kallade frisyr jag kämpat fram hemma vid spegeln. Testarna är inte bara tunna och fjösiga, nu är de för långa också, och det liknar då rakt ingenting. Jag drog en djup suck, där jag stod i entrén på Oskargallerian, och ringde min frissa, Jenny. Kom halv fem, sa den goa flickan, så ska jag fixa det där. Och så blev det. Vi tittade lite förstrött i några butiker tills tidpunkten närmade sig och då gick Emma till biblioteket och jag fick sätta mig och få huvudet omskött en stund. Gudomligt, är vad det är.
Så nu är håret kortare och mera grått har kommit fram. 
Jag önskar att alla på Bahnhof ska få vinterkräksjukan, den svårare varianten.
Storyn är följande. Jag ville ha bredband via Bahnhof, fick avtalshandlingarna i slutet av april i år, i samband med flytten, inklusive autogiromedgivande. Jag skrev under och skickade tillbaka det omedelbart. De första tre månaderna är gratis, så jag saknade inte direkt fakturorna därifrån. Den 19 augusti, en fredag, fick jag en påminnelse per mail av Bahnhof och jag mailade direkt och sa att något blivit fel eftersom jag ska betala via autogiro. Ingen ringde mig och jag fick inget svar på mailet. Onsdagen därpå, på tredje arbetsdagen efter att jag fått vetskap om skulden, ringde jag för att fråga efter svaret på mailet och på mina frågor. Det olyckliga samtalet har jag skrivit om här.
Han sa att om jag betalade nu ska inget hända. Jag betalade. Sen kom en ny påminnelse. Däremot har jag inte fått någon fakturaspecifikation som han lovade. Jag skrev ett nytt mail där jag frågar om jag möjligtvis kan få bli kontaktad för att få svar på mina frågor. Ingen har hört av sig. Då ringde jag idag igen. Det var det samtalet som så när gav mig hjärtproblem för all framtid.
Han vägrade erkänna att något blivit fel. Att de inte registrerat autogiromedgivandet förrän den 8 augusti fast de fick det av mig den 24 april är inget konstigt. Att de inte svarat på mailen jag skrivit är inte heller konstigt. De öppnar och läser dem, men besvarar dem inte. De har de inte hunnit.
Allt går ut på att jag har en skyldighet att se till att fakturan blir betald. Några rättigheter har jag inte som kund. De får göra hur de vill och är otrevliga under tiden.
Behöver jag säga att jag sagt upp bredbandet med Bahnhof? Det är synd att de knappast lär sakna mig. Men om fler byter till andra leverantörer så kanske ... nej, det är nog för mycket begärt ... eller ... ? ... får jag uppmuntra till allmän bojkott av bredband från Bahnhof?
Jag vet inte riktigt hur jag mår idag.
Först trodde jag att det var en överdos av smärtstillande, hur det nu skulle ha gått till, men det kändes faktiskt så. Jag tog ju 'vidbehovskapslarna' innan jag lade mig. Kanske låg de kvar i magen och hade inte börjat tas upp förrän jag klev upp, äh, jag vet inte.
I alla fall. Jag bytte till nya plåster, en 75 mkg och en 12 mkg, dvs samma dos och på samma ställe som tidigare, på morgonen och allt kändes som det brukar, till att börja med. Sen blev jag lite yr och tänkte att, jaha, nu har de nya plåstren "kickat in", men så blev det värre och värre och snart kunde jag inte röra mig alls för att allt snurrade. Jag tog bort 12-plåstret när jag spydde som värst och mådde bättre direkt efter det. Svårt att veta vad som fick det att vända. Att jag tog bort plåstret eller att jag tömde magen.
Jag och Emma har ätit i stort sett samma sak och hon mår bra. Mamma mår också bra. Jag kan däremot inte säga att jag mår 100 idag. Lite yr är jag allt, och tung i huvudet. Så är läget nu. Ingen bild på det.
Urk.
Jag blev yr, tung i huvet, illamående och fick ligga helt stilla för att inte kräkas. Platt på rygg och alldeles stilla fick jag ligga och på så sätt kämpade jag emot med både näbbar och klor, under flera timmar, och trodde att jag tyckte att jag blev lite bättre.
Jag hade fel, jag blev inte bättre.
Men när jag hade spytt ordentligt några gånger mådde jag bättre.
Urk.
Man ska hjälpa varandra.
Jag använde den aldrig. Dr Nisse sa att jag skulle komma att tappa allt hår i samband med cellgiftsbehandlingen och att jag skulle vända mig till Hjälpmedelscentralen och rekvirera en peruk, så det gjorde jag, men jag kände mig aldrig bekväm med den så den blev liggande. Det här var år 2000 och modet var väl lite annorlunda, så frisyren och färgen kan minst sagt ifrågasättas idag, men jag låter henne gärna testa och så håller jag tummarna för att den passar. Kanske tillsammans med en sjal. Ja, det finns flera möjligheter.
Lycka till, min vän!
Jag gillar att vara sambo.
Synen jag möttes av i morse var också minnesvärd.
Jag gillar att vara sambo.
Drick med måtta och inte på bild.
"Nu är det helg och jag häller upp det första vinglaset".
"Man mår som man förtjänar, det blev lite mycket igår ... "
Nej, det är inte bara fjortisar. Det är vuxna människor som gör så här.
Jag tycker att det bara är beklagligt och sorgligt när jag ser sånt. En Facebook-väns dotter, en vacker flicka i 20-årsåldern, har flera hundra foton på sig själv från resor över hela världen på sin profil. Med ett glas i handen. 90 % av bilderna föreställer flickan festande och jag blir bara ledsen. Varför vill man visa alla att man dricker titt som tätt? Det är väl inget att sträva efter.
Nej, jag är inte nykterist eller absolutist och jag kanske också finns på bild med ett glas i min hand, kanske till och med här på bloggen om man söker idogt, men jag passar mig noga för att framställa drickandet som det enda jag gör när jag vill ha kul. Jag har faktiskt med åren förstått att det kan räcka med ett glas vin i glada vänners lag eller till en måltid. Varför skulle jag vilja framställa mig som en som alltid dricker när jag roar mig. Så utbota dumt!
Här nöjer jag mig inte med ett glas utan bälgar i mig en hel tillbringare med kontrastvätska inför en röntgen.
Var nog lite tankspridd igår.
Borde: fara över med dammsugaren. Katterna slogs igår och nu rullar det katthårbollar omkring på golvet var man än vänder sig.
Känner: mig sådär. Ryggen värker lite och jag är trött.
Tar: en värktablett för att råda bot på föregående.
Försöker: ta mig igenom boken om den där 100-åringen, men den är ganska tjock och jag läser bara innan jag ska sova. Gillar den dock och kommer inte att ge upp.
Var: nog lite tankspridd igår. I morse när jag skulle göra frukost och letade kökshandduken, hittade jag den i kastrullskåpet.
Fick: mig i alla fall ett gott skratt. Det är inte alla dagar, om man säger så.
Må jorden och människorna hämta sig från all ondska.
Må det aldrig hända något liknande igen och må vår jord och människorna hämta sig från all onska som sker.
Fototriss - skugga.
I Fototriss denna vecka är det SKUGGA vi ska visa på våra bilder. Ironiskt nog lyste solen och det naturliga ljuset med sin frånvaro när temat presenterades. Hur ska nu detta gå? Ska jag tvingas ta till arkivbilder?
Efter lunch drog molnen undan och solen gav förutsättningar till finfina skuggbilder. Jag chansade och väntade ända tills kvällssolens sena och låga strålar kröp längs marken, innan jag knäppte mina bilder.
När Jea fick hålla i kameran.
Istället tog vi Kitty med på en promenad. Molnen försvann och solen värmde som mitt i sommaren. När katten fått sträcka på benen lite, fick hon gå in och jag och Jea fortsatte ner till havet. Det blåste men det var inte kallt och vi knäppte lite kort. Jea fick hålla kameran en stund idag. Se så smidigt jag klättrar bland stenarna!
Anna är en pärla.
Anna kunde inte läsa detta utan att göra något, och skickade genast sin oanvända och överblivna peruk till arvikakvinnan. Kanske är den inte alls i den hårfärg eller frisyr som hon önskar sig, men det är värt att prova.
Anna! Du är en pärla. Vi cancertjejer ska hålla ihop.
Mitt enda halmstrå.
Det krävs ingen större ansträngning för att få mig att tappa balansen.
Jag står precis på randen av en mörk och bottenlös ravin.
En tung och överpackad ryggsäck får mig att vackla från sida till sida.
Den dignar av sorg, rädsla och ångest och blir hela tiden tyngre.
Halmstrået jag griper efter ger liten tröst, men är det enda jag har.
Åsa, september 2011
Med pensel och färg igen.
Emma hade bokat en biljett till umeåtåget för att hälsa på kompisar under helgen. Att åka tåg från och till Övik är ett vågspel och en chansning och ofta ersätts tåget med buss pga olika tekniska fel på färdmedlet. Den här avgången var inget undantag. Den inställda resan hade tydligen något att göra med det dåliga vädret. Konstigt och irriterande! Så småningom kom en buss som styrde norrut, men chauffören var inte införstådd med hållplatserna och hoppade helt enkelt över en av de största stoppen och fick vända för att göra om och göra rätt. Suck! Emma smsade och meddelade att hon kommit fram. På söndag har vi returresan att våndas över.
Medan dottern satt på bussen gick jag tillbaka till Kicks och fick faktiskt lämna tillbaka ögonbrynsfärgen. Expediten föreslog ett annat fabrikat och målade mig med en mörkare färg som passade mig bättre. Snopet nog hade de bara tester-kakan och ingen oöppnad, så jag fick lämna butiken utan färg likt förbaskat.
Då försökte jag på Åhléns, men mer okunnig personal får man leta efter. Där blev det ingen affär.
Återstod att titta in till Make up store. Där blev jag väl omhändertagen av en duktig tjej som även sminkade mig och informerade helt gratis om mina alternativ och möjligheter. Självklart var det här jag spenderade mina pengar. Lite dyrare än jag tänkt mig, blev det allt, men jag gick därifrån och var nöjd, och det är väl det viktigaste. Återstår nu bara att träna på att färga brynen snyggt också, men det är en helt annan historia.
Kattliv hos Edlunds. Ett nytt avsnitt.
Varför är Birgitta så trött idag?
Vem har sovit tätt intill Åke i natt?
Vad tyckte egentligen Tiger på andra sidan sovrumsdörren?
Yoshi som tillbringat natten i garaget, vad vet han om nattens händelser?
Dessa och många andra frågor ställer vi oss efter nattens avsnitt av ”Kattliv hos Edlunds”:
22.30 Yoshi kommer in, tar sig en matbit och vill sedan sova i garaget. Där finns ingen bil, men bl a en skön kattbädd till Yoshi som själv har valt att få sova där emellanåt.
Strax efter kommer även Tiger in, tar sig ett skrovmål och kryper till kojs.
Åke sover, jag stänger dörren ut till hallen, drar igen sovrumsfönstret och somnar snabbt.
Vaknar av buller vi fönstret, en duns, Åke säger något. - Va?! Frågar jag yrvaket.
- Jag vaknade av ett jamande utanför fönstret, trodde Yoshi ville in så jag klev upp och öppnade, men nu när jag vaknat till begriper jag att det kunde ju inte vara Yoshi, för han kan ju inte jama! Svartkatten är här!
Jag tände lampan, klockan var 01.20 och ”Den främmande katten” även kallad ”Fräsis” (och som inte alls är svart, men han smyger in till oss emellanåt och ”svartäter”!) satt vid sovrumsdörren och ville vidare in till köket för att ta sig en matbit. Han jamade rart och tittade bedjande på oss. Jag frågade försiktigt om jag fick klappa honom och det gick bra. Plötsligt var den tidigare fräsande katten otroligt rar och gullig, stångades och gillade att bli omklappad.
- Jaha, vad gör vi nu? sa Åke. Om han kilar in till köket så finns det säkert lite matbitar där, sedan sticker han väl. Kolla om Tiger är utanför! Vilket han borde vara eftersom Fräsis pratat en hel del. Jag la mig på golvet och kikade under dörrspringan, fanns det någon skugga på andra sidan? Inte det, men för säkerhets skull öppnade jag dörren försiktigt. Och stängde den snabbt igen! På mattan en meter från sovrumsdörren satt Tiger och blängde. - Vad i hela friden försiggår där inne?! undrade han surt.
Jaha, det gick ju inte så bra. Vi la oss i sängen och Fräsis satt på golvet och gjorde sig fin. Är han en Main Coon? Inte omöjligt. - Synd att jag inte har mobilen här, sa jag. - Jaha, vad tänkte du göra då? Ringa ut till Tiger och be honom flytta sig?? – Nej, dummer, jag skulle förstås fota honom, han är ju så stilig!
Ingen av oss hade hjärta att hiva ut honom utan mat till mörker, kyla, snö och is…nä, nu gick jag för långt, men det var så det kändes. Åke vände helt enkelt på sig och somnade! Fräsis sträckte ut sig på golvet och efter en stund kände jag att John Blund var i antågande. Plötsligt dunsar det till vid fotändan, Fräsis trampar runt nere vid mina ben, men han går snabbt över till Åke, kurar ihop sig bakom honom och börjar spinna. Högt och ljudligt spinner han, sträcker ut sig och mår jättegott. De sover en stund, jag är förstås vaken. Åke rör på sig, jag viskar att han ska ligga still, Fräsis har det störtmysigt just nu. – Mm, muttrar Åke, han vet vem han ska ställa in sig hos. Hos dig är det ju redan klart, liksom.
Lämpligt är nu att kika om Tiger lämnat bevakningsplatsen, vilket han hade gjort, så jag smet ut i hallen. Där låg han på en stol och tittade undrande på mig. – Du, kom så får du lite käk, mutade jag. Hällde upp till honom och även på en tallrik till. Gick raskt tillbaka till sovrummet där Fräsis nu väntade vid dörren och försökte tränga sig ut när jag kom. Men när han såg matskålen backade han snällt in i sovrummet och smaskade i sig den goda kattmaten.
Därefter blev det en rejäl tvätt igen och så bestämde han sig för att lämna oss. Hoppade ut genom fönstret, men den stora vackra plymen till svans stannade innanför och han viftade på den till oss – Hej då!
Vi lägger oss till rätta för att sova, det här äventyret har tagit 1 ½ timme! Jag säger till Åke:
- Innan jul har vi nog 3 katter. - Va? - Innan hösten är slut har vi nog 3 katter! -Va? Jag har satt in propparna för att få sova, jag hör inte vad du säger!! - Lika bra det, flinar jag och vi somnar båda gott.
Kommer Fräsis att få torrfoder eller blir det bara mjukmat även nästa gång?
Varför är han alltid pyjamasklädd, var har halsbandet tagit vägen?
Är han en katt som får alltid får tillbringa natten ute?
Missa inte nästa spännande avsnitt!
Jag glömmer aldrig hennes blå ögon.
Jag minns inte hur gammal Sara var, men hon kunde sitta men inte gå, yngre än ett år var hon i alla fall. I ett obevakat ögonblick hade hon fått tag på något jag var rädd om och som hon inte fick röra. Nyfiket och intresserat hade hon tagit saken, vad det nu var, och jag trodde att hon skulle tappa ner den och kanske skada den. Jag reagerade instinktivt och daskade till hennes hand för att få henne att släppa den och det gjorde hon också. Dessutom tittade hon på mig med sina stora blå ögon utan ett pip, utan ett ljud, i flera sekunder. Jag kommer aldrig att glömma den stunden och de ögonen.
Förskräckelsen över att jag slagit henne gjorde mig iskall och jag svor inom mig att det aldrig skulle upprepas. Jag minns att jag skrämde mig själv. Att jag inte kände igen mig själv, och att jag skämdes oerhört efteråt. Hon grät inte ens. Blev mest förvånad. Det var inget hårt slag, men jag insåg att det var vansinne att slå sitt barn, oförlåtligt, och jag gjorde det aldrig igen.
Det finns ingen ursäkt. Man gör det inte bara. Man får inte slå sitt barn. A-L-D-R-I-G.
Ett bultande hjärta.
Sen tog jag med mig båda döttrarna på stan. Sara köpte ett par snygga låga stövlar och själv ville jag få hjälp att välja en produkt att måla ögonbrynen med. Eller rättare sagt, huden där ögonbrynen brukar sitta. Det är inte många strån kvar och jag tycker att jag får en konstig och väldigt blek uppsyn. De mörkare glasögonen kamoflerar en aning men inte tillräckligt. På Kicks fick jag hjälp av en ung mycket välsminkad tjej som lade en brun brynskugga, typ ögonskugga, för 80 kr, i min hand. Hon instruerade mig utförligt hur jag skulle gå tillväga och att jag skulle träna hemma. För jag har aldrig behövt måla mina ögonbryn, färgat dem har jag, men aldrig målat.
Suck! När jag kom hem och penslade så gott jag kunde, såg jag direkt att det inte var rätt färg. Det var en alldeles för rödbrun nyans och passade inte alls mitt ansikte och mina övriga färger. Mörkgrå eller svart blir bättre känner jag. Det är i alla fall den färg jag använt när jag färgat brynen förut. Typiskt då! Nu får jag säkert inte byta heller, utan jag måste nog köpa en burk till. Fråga kan man alltid göra. Det blir ännu ett besök i morgon.
Jag behåller dem som tillför positiv energi.
Idag rensade jag bort några bloggar som jag tröttnat på och som inte längre ger mig något. Man ska ju inte känna sig irriterad när man läser, då är det ju ingen vits. Så bye bye Vimmelmamman. Du får klara dig utan mig. Och det gör du ju alldeles utmärkt. Ytterligare några blev det som deletades från listan.
Jag behåller dem som tillför mig positiv energi. De som delar med sig av sitt liv på ett sätt som tilltalar mig. Favoriten just nu är Mumari med ljuvliga The Thelma & Bob Show. Helt unikt!
Kan du förlåta mig?
Lämpligt med en bra film en sån här dag. Emma föreslog The Tourist med bland andra Angelina Jolie och Johnny Depp så den lånade vi på ICA. Samhället går framåt. Nu för tiden kan man då köpa allt på affärn.
Lite kärlek, lite spänning och lite vackra bilder från Venedig. Helt OK rulle. Tre av fem poäng. Ett plus för att det inte var överdrivet mycket våld och ett minus för flera löjliga scener som kunde plockas bort utan att man skulle sakna dem. Spring på hustak i pyjamas och knuff av polis i vattnet var lite för mycket buskis för att passa in. Egentligen gillar jag inte Angelina, men hon skötte sig bra och Depp är ju snygg som vanligt. En oväntad detalj var reklamen för den rökfria cigarretten i filmen. Produkten finns ju i verkligheten och Depp använder den i flera scener och förklarar också hur den fungerar och hur bra den är. Alla möjliga filmer är ju fulla av reklam för olika märken och produkter som till exempel bilar och datorer utan att vi höjer ett ögonbryn och en rökfri cigarrett låter toppen tycker jag.
En aningen sen men god och nyttig middag åt vi efter filmen. Panerad spätta, potatis, morötter och spenat satt bra. Dagarna med Emma gör mig gott. Det är roligt att laga och äta mat med sällskap och det är lätt att hitta på något att göra och inte bara hänga över datorn eller vid TVn hela dagarna och kvällarna. Värst är att det blir långt mellan blogginläggen. Men du kanske förlåter mig?
Rökning fördummar.
– Jag är 53 år gammal, då ska inte någon komma och säga att jag ska sluta röka! Jag är medveten om att läkningsprocessen blir sämre men då är det mitt val om jag ändå fortsätter att röka.
Det är så dumt att jag blir mållös! Kvinnan har haft värk i knäna i tre års tid och nu ska hon få en titthålsoperation för att åtgärda problemen och förhoppningsvis bli besvärsfri och frisk. Men då passar det inte damen att anstränga sig en aning för sin egen hälsas skull utan hon ska minsann på pin kiv, få göra som hon vill, oavsett om det blir en misslyckad operation eller inte.
Jag stöder den här rökstopps-policyn till 100 % och hoppas innerligt att alla sjukhus i Sverige inför de här reglerna. Det är ju rätt logiskt att en patient som medvetet försämrar oddsen till ett lyckat vårdresultat inte ska få göra ingreppet. Om hon åtminstone vill försöka sluta röka, och visa lite god vilja, men nej, en barnslig "trotsåldermotivering" kommer hon med. Dessutom, sluta-röka-produkter kan hon väl kosta på sig ur egen börs, om hon tycks ha råd att röka ett dyrt paktet cigarretter varje dag.
Navelbine nr 15.
Det var fullt hus på dagvården. Alla sängar var upptagna och nästan alla fåtöljer. Personalen har utbildningsdagar på torsdag och fredag och hade bokat alla patienter måndag - onsdag istället. Inga problem för mig. Jag klarar att sitta och få behandling när den är så snabb som den som jag får idag. Navelbine tar bara ca 15 minuter när den väl satt igång att droppa.
Syster Christina satte nålen snabbt och smärtfritt i det så kallade VIP-rummet och sen gick vi tillbaka till "fåtöljsalen". VIP-rummet är ett rum med bara en säng och det används bland annat till de som mår mycket illa när de får behandling, eller de som får sin första behandling eller de som behöver vara för sig själv av andra skäl.
Jag och Sara busade lite och provade en massa olika smaker från dagvårdens kaffeautomat. Olika smaker med kaffe och choklad i en blandning eller separat och vi fnissade och hade oss och sprang och fyllde på våra muggar tills det bubblade i magen och det kändes som att jag hade dryckerna upp till öronen eller nåt. Äsch, man måste få skoja lite ibland!
Proverna var bra. Alltså, jag menar RIKTIGT bra! Inte ett enda av provsvaren hade en stjärna, vilket tyder på avvikelse av något slag. Hb 121. Wow! Vågar jag tro att Herceptinet har bitit sig in i tumörerna och slagit tillbaka? Är det ett tecken på framgång att jag har bra Hb och dessutom ökande, i flera mätningar på rad? OK, jag fick ju blod för bara några veckor sedan och det ska ju märkas, men tidigare blodtransfusioner har ju inte lett till så bra värden och inte heller i så lång tid.
Kanske dumt att överanalysera ett positivt resultat, men jag blir förstås glad och förhoppningsfull och vill smaka lite på den goda skörden när den nu för tillfället är god. Behandlingen gick bra i det stora hela och vi var på väg därifrån efter drygt 2 timmar.
Provtagning och kollision på parkeringsplatsen.
Det spöregnade och jag småsprang till bilen på parkeringen utanför sjukhuset. En äldre man backade ut från sin ficka och backade och backade och backade rakt in i baken på en annan parkerad bil. Det var igen hård smäll i hög hastighet men det ledde ju till tvärstopp och han borde ju ha märkt nåt, men han bara la i ettan och körde iväg utan att kolla eventuella skador. Så jäkla fräckt när de gör så! Jag memorerade hans reg nr och skyndade mig in i min bil för att skriva upp det. Sen körde jag sakta och nära den påbackade bilen för att kolla efter skador, men såg inget. Mina rutor var lite immiga och våta av regnet och jag vet inte riktigt var den blev träffad, så jag var inte säker på att det blev några skador, men om man efterlyser vittnen har jag ju i alla fall regnumret.
Jag har precis tjänat en hacka.
När bilen besiktades i våras sa besiktningskvinnan att avgasröret behövde lagas. En spricka behövde svetsas och fixas innan nästa bilkontroll. Dumt nog, visade hon inte felet för mig när bilen var upphissad, utan hon sa det efteråt som muntlig kommentar innan jag åkte iväg, så jag har ingen aning om var i virrvarret därunder som sprickan sitter.
Ikväll kontaktade jag en man som jag fått tips om av en kompis som en duktig svetsare. Jag känner honom inte, men han var villig att ta en titt på röret och om det var lite skulle han laga det direkt. Himla smidigt, tänkte jag, och hoppades att det inte skulle bli alltför dyrt.
Mannen höjde upp bilen, lyste, kände, lyssnade och höll för längst bak och undersökte avgasröret efter konstens alla regler. Utan att hitta en enda liten spricka. Jaha? Nähä? Bilens hela underrede var i bra skick, bedömde han, och jag fick åka iväg utan åtgärd. Utan att behöva betala något och utan att ha fattat någonting alls. Jag får ju lita på att hon på besiktningen såg något. Men sprickan kan ju inte ha självläkt. Konstigt alltihopa.
Hyggligt nog sa han att jag skulle få återkomma om och när jag upptäckte något problem med avgasröret i framtiden. Det känns tryggt.
Jag tror att jag precis har tjänat en hacka!
Projekt återtagande av kondition är påbörjad!
Vattengympan förra vintern var toppen. Det var skönt för hela kroppen och att röra sig mjukt i varmt vatten är lättare och utan belastning för skelettet. Varför slutade jag med det då? Ja ... hur var det nu jag tänkte? Det var ju faktiskt så att jag anmälde mig för en andra termin men hoppade av. Lite handlade det om pengar. Närmare 1000 kr kostade det, om jag minns rätt. Eller lite mindre var det nog, men med parkeringsavgifter varje gång så blev det nog en tusenlapp. Det är inte så mycket men ... Det blev som det blev.
Jag tänkte så här, att om jag skriver om det i bloggen, så kommer jag inte undan. Då är det några stycken fler än jag själv som vet vad jag lovat mig själv att försöka. Notera: Försöka. Jag måste försöka komma igång igen. Skulle jag inte kunna ta mig i kragen och komma ut och gå varje dag en kort men allt längre promenad? Nu är jag ute med Kitty och går men det är ju knappt styrfart på de promenaderna. Nej, om jag lämnar henne hemma och går en sväng varje dag borde jag snabbt förbättre kondisen.
Är vi överens då? Bra! Projekt återtagande av kondition är påbörjad!
Olydig eller bara smart?
På torsdag är det dags för ett ultraljud och kontroll av hjärtat. När man får behandling med Herceptin måste man hålla koll på att pumpen fungerar ordentligt och det görs ungefär var tredje månad. Vi min första undersökning såg man vätska runt hjärtat och jag fick göra flera återbesök tills man inte hittade mer av den varan. Jag hoppas verkligen att torsdagens koll blir prickfri. Det vore ju droppen att få veta att man har hjärtproblem också till råga på allt.
När jag får kvittera ut nycklarna.
Jag höll mig därifrån hela förra veckan och drömde om stora framsteg. Det var ju det här de varnade mig för. Att de hade massor att göra och att de skulle ta min renovering i mindre etapper under en längre tid. OK. Får gilla det.
57 dagar kvar. Det pirrar i magen bara av att skriva siffrorna. Tänk när den dagen kommer när jag får kvittera ut nycklarna och sätta igång med flytten!
Kan jag lura någon att jag har hår?
Kan halsduken och de mera markerade glasögonen få det att se ut som att jag har hår på både huvudet och runt ögonen? Vad säger du?
Näthatet får inte glömmas.
Jag blev glad när jag läste om uppmärksamheten det här fenomenet fick, och att man inte tänkte tolerera det. Hos Bloggportalen listades diskussionerna som det ämne det bloggades mest om under flera dagar. OK, jag inser att det gäller det mesta, att intresset svalnar och att nya nyheter tar gamla nyheters plats, men jag vill verkligen inte att detta ska glömmas bort.
Jag blir så illa berörd när jag skriver en kommentar till en blogg och ser hur jag själv och/eller även andra får kritik av det oförskämda slaget. Alla har rätt till en åsikt, men man behöver väl inte såra någon? Eller hur? De som skriver elaka saker i kommentarsfälten borde tvingas träffa den de kritiserar. IRL. Det är faktiskt på riktigt det här. Det är en verklig människa som läser och uppfattar det som skrivs. Man får inte säga vad som helst till en annan människa. Inte skriva heller. Det sårar och skadar och får andra att bli så himla ledsna. Varför ska man göra så? Vad får man ut av det egentligen? Att skada någon annan. Om en tidning skriver en artikel om en händelse av något slag får somliga för sig att till exempel kritisera utseendet på den det handlar om och att driva hatkampanj mot familjen och annat helt vansinnigt. Det är mobbing det, och borde vara straffbart.
Var snälla där ute! Säg och skriv vänliga saker till varandra! Har du inget snällt att säga kan du vara tyst!
Fototriss - skyltar.
Vi hyrde bil i Nice och jag körde de ca tio milen till Draguignan där vi skulle bo på en vingård. Det var inte alltid lätt att förstå instruktionerna och skyltarna om hur man skulle förfara i vägtullarna under färden till vår destination. GPS hade vi och det var inga större problem att följa den, trots att det var första gången jag gjorde något sånt. Det kändes bra att ha sällskap av mamma, syrran, Sara och Emma. Då blev det kul och spännande med äventyr.
Vi gjorde en dagsutflykt till Medelhavet och till St Tropez där vi strosade runt, åt på en gatuservering och badade på en nudiststrand. Det måste ha varit någon skylt vi inte förstått. Men det är en helt annan historia ...
Vi fick inte riktigt klart för oss vad skylten betyder, men eftersom familjens allra första barnbarnsbarn heter Astrid var det självklart med ett foto på "tre generationer".
Kära älskade barn.
Det går inte att vänja sig vid den där vidriga känslan av att sakna någon så där enormt. Det känns i hela kroppen och gör rent av ont. Å ena sidan ville jag ju såklart att Sara och Emma skulle träffa sin pappa men å andra sidan ville jag inte skiljas från dem en endaste minut. Även om jag visste att de hade de bra, behövde jag ju vara den som fanns där för dem alltid. Alltid. Hela tiden.
Sen när barnen inte är barn längre, utan tonåringar, kommer nästa separation. Sökandet efter självständighet som gör att vännerna är viktigare än mamma och pappa för en tid. Att vara förälder är tufft och en ständig källa till både glädje och sorg, men kärlek är det alltid.
Barn är barn oavsett ålder. Jag kommer ihåg när mamma gratulerade mig på 25-årsdagen och jag kände mig så vuxen och så mogen, men hon kramade mig och hade tårar i ögonen när hon sa att jag alltid skulle vara hennes lilla lilla flicka. Så är det. Att ha barn är en gåva som vi ska uppskatta och förvalta väl. För vi får bara låna dem. Glöm aldrig det!
Skruva, skruva liten möbel.
Jag och Emma började med att sätta ihop den lilla till synes harmlösa byrån och skruvade och hade oss på hallgolvet medan mamma/mormor grejade i köket med gofika åt oss. Med insexnyckel i min självsäkra hand inledde jag projektet som på intet vis såg ut att utgöra någon utmaning. Men där hade jag fel. Jag hade två möjligheter och valde självklart fel och fick börja om från början igen. Så typiskt! Nåja, det blev rätt och riktigt till slut och mamma blev nöjd över den lilla badrumsbyrån och fikat var gott och satt bra efter arbetsinsatsen.
Jag pyntar jag också.
Sen måste man ju byta till våruppsättningen. Ljusa gardiner ska upp och andra mattor ska rullas fram och så fortsätter det hela året och nästa år igen. Julen är nog värst. Nu riskerar jag att reta gallfeber på alla julfanatiker, de som har konstfrostade fönster, tomtestickers på kylskåp och kökskakel, och små röda nissar i olika form och utförande överallt. Är det inte så att det även finns sängkläder med julmotiv?
Halloween är väl en hyfsat ny och mycket amerikansk säsong i svenska almanackan. Den har verkligen hysteriskt mycket orange och pumpor och sånt. Gillas inte i mitt hem.
Jag kör en intredningsstil som kallas "helt-ok-för-hela-året-inredning", men jag ska medge att jag har några enstaka gamla pynt som åker fram till jul. En gammal tomte som läser en bok, den minns jag från barndomen, och den får komma fram då i mitten av december. Jag har även adventsstjärnor och många ljus med början den första advent och framöver. Men den första veckan i januari ska det bort igen. Ner i källaren med det hele. Fast ljus har jag året om. Av olika slag. Och glöm allt jag skrivit här ovan för nu har jag plockat fram jättefina höstljushållare som passar så bra på soffbordet den här årstiden. OK då. Lite säsongsaktigt håller jag väl på med. När jag tänker efter kanske jag inte är så olik de allra flesta när det gäller sånt här. Jag erkänner!
Hon kanske inte behöver mig längre ...
Hon kanske inte behöver mig längre, men jag kommer att finnas där för henne antingen i hennes närhet eller i hennes minne, och jag tror att hon kan få användning för allt det som jag försökt att lära henne sen hon var liten. Det som hon då inte visste värdet av. Nu är framtiden fylld av erbjudanden och möjligheter och hur många chanser som helst till ett liv med obegränsade upplevelser.
Hon kanske inte behöver mig längre, men att jag finns och har funnits kommer alltid att prägla henne och hennes framtid. Minnet av sånt hon lärt sig och fått med sig i livet kommer att vakna till liv närhelst hon behöver det och göra nytta när det ska.
Hon klarar sig själv, men hon behöver mig fortfarande, trots att hon är stark och målmedveten. Ibland vet hon det inte, hon tror att hon vet bäst, men mamma är alltid mamma och har massor att lära sin dotter som är på väg ut i livet och allt som finns outforskat.
Allehanda gott.
Räkor och kräftstjärtar åt vi, ett glas rött drack vi, ostar av olika slag och de andra klassiska tillbehören inmundigades likaså. Vi såg en film under tiden. Efter bröllopet med bland andra Lassgård och Mikkelsen. Hyfsad får jag väl säga om den, tre av fem getingar, stjärnor eller vad det nu är man har att dela ut.
Så fick jag chans till revansch i Alfapet. Vad hjälpte det? Jag har uppenbarligen legat av mig å det grövsta. Dylika ordlekar brukar ju vara min styrka. Icke, sa Nicke, denna gång. Emma vann stort igen.
Jag kunde inte motstå den sista blåbärskakan, och kan bara hålla tummarna för att mamma känner för att baka fler inom kort.
Rösta på din Blogg-mama!
Ny utsikt.
Allt blir annorlunda när man plötsligt får tillökning så här, men jag klagar inte. Sällskapet är kul och jag kommer att vänja mig snabbt vid att ha någon hos mig och jag kommer även att sakna lilljäntan oerhört när hon åker till pappa för att bo där ett tag. Även om vi båda sitter försjunkna i datorpyssel eller i ett TV-program, är man ju tillsammans, och jag känner mig inte lika ensam. Tarzan håller med.
Vi har tillbringat dagen hos Sara i solen på hennes balkong med kaffe och gofika och ett parti Alfapet. Grattis Emma, till vinsten. Får jag revansch?
Att bo på en soptipp.
Det fräcka fordonet längst till höger i bild är ingen tunna utan min alldeles egna fina farkost för fräcka fritidsfärder och ska inte förväxlas med föregående.
Shopping och smörgås på UH.
När vi kom hem lagade jag köttfärssås och spaghetti till middag och för första gången på länge hade jag sällskap vid matbordet i köket med en lagad måltid som jag gjort själv. Det smakade och kändes nästan som förr. Inte dumt alls. Det kan jag vänja mig vid.
Det glittrade som av diamanter i havsviken nedanför huset. När vi ätit tog vi var sin kamera och gick ner till Järveds strand. Rönnen intill huset dignar av bär som lyser orangeröda i kvällssolen. Jag må klaga en massa på platsen jag bor just nu, men den ligger otroligt vackert till.
Kvällspromenad på Järveds strand.
Min vackra dotter, say no more.
Det är okej att känna.
Denna film blev möjlig tack vare 12 modiga, starka o ärliga canceröverlevare. All kärlek till er!
Artist & låt: the Glass Child - I will lead you home
Köp soundtracket här:
http://itunes.apple.com/gb/album/i-will-lead-you-home-ung-cancer/id458035694
Foto: Emil Sergel
Regi: Maria Strengell
Make up: Sara Granberg Johansson
Ljus: Magnus Egger
www.ungcancer.se
Julia Mjörnstedt: Canceröverlevare, grundare av & ordförande i Ung Cancer – Det är okej att känna.
Det är okej att känna.
Julia Mjörnstedt, 26 år, canceröverlevare, grundare av & ordförande i organisationen Ung Cancer.
Jag pratar ofta om det där som hände för snart fem år sen. Om dagen, stunden, som förändrade mitt liv. Om den dagen då det overkliga steg in i mitt liv, utan hänsyn och respekt. Dagen då jag fick cancer.
Det går oftast inte en dag utan att det kommer på tals. Inte en dag utan att jag svarar på frågor, berättar min historia, delar med mig. Oftast blir folk obekväma när ämnet kommer upp. De vrider på sig, vet inte hur de ska bete sig. Men jag vet precis vad jag ska säga, hur jag ska säga det, för att ta bort den tyngd som ordet för med sig.
Jag är van. Jag har gjort det så många gånger förr. Jag vet hur jag ska säga ”men det var inga problem, jag var stark”, hur jag ska le mitt tröstande leende och få dom att känna sig trygga i samtalet. Hur JAG ska trösta DOM. Jag kan. Jag vet hur.
Vi lever i landet lagom. Landet lagom där till och med våra känslor ska hållas inom ramarna för vad som är ”normalt” och lagom. Du får vara glad, men inte så glad så att du dansar eller sjunger på offentlig plats. Du får vara arg, men inte så arg så att du skriker högt. Och är du ledsen, då ska det genast kännas bättre när någon klappar dig på ryggen och säger att allt blir bra.
Eller?
Vi är så rädda för starka känslor. Rädda för hur vi ska bete oss när någon annan känner och för vad det kommer att skapa för känslor i oss själva. Vi blir osäkra, känner oss obekväma och drar oss därför ofta undan.
Men med ett cancerbesked kommer inga lagom känslor. Med ett cancerbesked kommer känslor vi aldrig haft innan. Känslor vi aldrig lärt oss hantera, aldrig lärt oss prata om. Känslor som måste ut. Och låter vi dom inte göra det, om vi trycker undan, inte blir tillåtna att känna, kommer skadan alltid bli större än cancerbeskedet i sig.
Du kanske blir ledsen. Du kanske blir arg, förbannad och frustrerad. Du kanske gråter floder. Skriker, stampar, svär o slår.
Men då ska jag säga till dig, att det är okej.
Det är okej att känna, precis vad du vill.
Av Julia Mjörnstedt
Starkt, fint och känslosamt. Det är okej att känna.
Deklarationstips.
Pengar är inte allt. Absolut inte. Det finns så mycket som är viktigare. Inte så otippat nämner jag hälsan som första punkt. Prio ett. Kärlek. Familjens väl och ve. Vänner. Prio två, tre och fyra. Ja, det finns många saker som är viktigare än pengar. Fast det är väl så, att om man har stålar så man klarar sig är det inte så mycket man tänker på och inget man ordar om, medan om det fattas till räkningarna varje månad, är det ett jätteproblem. Logiskt.
Jag har vinterdäcken på något som så fint kallas för däckhotell. Jo, jag tackar. De bor till och med flottare än jag. Låter det som. Nu ringde han i alla fall, portiern eller vad han nu kallas, han som jobbar på däckhotellet. Han hade granskat mina däck och sa att två av dem måste bytas ut inför kommande vintersäsong. Jodå, jag är medveten om det. Insåg det redan när jag fick på sommardäcken i våras, men jag valde att skjuta dilemmat framför mig. Skjuta utgiften framför mig. Och nu är den stora dagen här. Två nya däck för tillsammans ca 2 500 kronor måste köpas. För säkerhets skull. Ska man spara på något är det definitivt inte på säkerheten. Då får man spara på något annat. Mynten måste vaskas fram. 
Men så hörde han av sig den där jäkla Anders Borg också. Han påstår att jag betalat för lite skatt under förra året och vill att jag skickar inte mindre än 3 100 kronor för att det ska bli rätt och riktigt. Alltså, 3 100 kronor!!! Vet du, att man inte kan skriva siffror med versaler? Jag försökte, men det går inte. Det får bli tre utropstecken istället. 3 100 kronor!!!
Om du inte redan summerat sekinerna här ovan så kan jag meddela att jag ska punga ut med 5 600 kronor inom kort. Lätt som en plätt! A piece of cake!!! Blaha.
Alla bidrag, stora som små, emottages tacksamt. Anders Borg lovar dig att göra avdrag för gåvan i din deklaration på sidan 2 punkt 12, allmänna avdrag. Kalla avdraget välgörande ändamål.
