Att slösa.

Jag vill skämma bort dem. Ge dem allt de behöver och lite till. Se hur glada de blir över minsta lilla, och så blir man ju lycklig själv också. Ända in i hjärtat. Det är en skön biverkning. De kanske inte alls ber om något. Det är sällan de gör det faktiskt. Men jag tror att de vet att de utan vidare kan göra det. De kommer inte med önskelistor eller hintar om små eller stora behov, men jag försöker räkna ut vad som skulle göra dem glada och försöker ge dem det. Om jag kan alltså. Jag lever och jag kan och jag vill ge dem allt. För sen, sen är det för sent.
 
Det gäller att hitta balansen, skrev jag till Helena. Att inte få panik över att dagarna går och när man förstår att tiden rinner ut. Tiden går så otroligt snabbt. Vem vet om det här är vår sista jul tillsammans. Den sista födelsedagen vi firar ihop. Ingen vet. Och varför vänta på högtider och fasta och förutbestämda dagar för att komma med gåvor?
 
Jag vill tro att jag även slösar med min kärlek. Det ska inte finnas någon tvekan om att jag finns där för dem i alla väder och att de kommer i första hand. Lojalitet, trygghet, kärlek, stöd. De vet att de får det av mig och att det inte tar slut så länge jag lever. Och kanske kan känslan finnas kvar, sen, att de hade en mamma som gjorde allt för sina döttrar, så länge hon kunde. Jag tror det.
 
 
RSS 2.0