Att slösa.

Jag vill skämma bort dem. Ge dem allt de behöver och lite till. Se hur glada de blir över minsta lilla, och så blir man ju lycklig själv också. Ända in i hjärtat. Det är en skön biverkning. De kanske inte alls ber om något. Det är sällan de gör det faktiskt. Men jag tror att de vet att de utan vidare kan göra det. De kommer inte med önskelistor eller hintar om små eller stora behov, men jag försöker räkna ut vad som skulle göra dem glada och försöker ge dem det. Om jag kan alltså. Jag lever och jag kan och jag vill ge dem allt. För sen, sen är det för sent.
 
Det gäller att hitta balansen, skrev jag till Helena. Att inte få panik över att dagarna går och när man förstår att tiden rinner ut. Tiden går så otroligt snabbt. Vem vet om det här är vår sista jul tillsammans. Den sista födelsedagen vi firar ihop. Ingen vet. Och varför vänta på högtider och fasta och förutbestämda dagar för att komma med gåvor?
 
Jag vill tro att jag även slösar med min kärlek. Det ska inte finnas någon tvekan om att jag finns där för dem i alla väder och att de kommer i första hand. Lojalitet, trygghet, kärlek, stöd. De vet att de får det av mig och att det inte tar slut så länge jag lever. Och kanske kan känslan finnas kvar, sen, att de hade en mamma som gjorde allt för sina döttrar, så länge hon kunde. Jag tror det.
 
 

Ljus och kärlek.

Ödmjukhet är svårt. Självrannsakan kanske ännu knepigare. Det kan vara bra att tänka på. Att lämna ut sig själv och sina känslor med minimalt av censur är energikrävande och jobbigt även om det ger mycket i retur. Mina läsare tolkar texterna på sitt sätt, med den begränsade kunskap och insikt de har av mig och mitt liv som Åsa. Inte ens JAG begriper vem jag är vissa dagar.
 
Jag begär mycket av mig själv, och det har jag alltid gjort, och jag glömmer ibland att jag är i en situation som få kan relatera till på ett personligt plan. Det jag skriver i bloggen är omedelbara känslor och upplevelser och inte alltid är orden övervägda på silvervåg. Jag tar inte tillbaka något. Det här är jag. Men jag förstår om vissa känner sig utpekade eller tycker att jag bedömer någon hårt eller orättvist. Jag vill inte såra någon. Varför skulle jag det? Men jag värnar om mig själv och min familj, mitt liv och min hälsa på det sätt jag klarar av. Är det något som får mig att må sämre eller bli ledsen, skyddar jag mig ifrån det så gott jag kan och så länge jag kan.
 
All ljus och kärlek.
 
 

Grannarna ovanpå.

Jag fortsätter att sova hela förmiddagarna och skulle nog ha snusat ännu längre om jag inte vaknat av ljud från huset. Så jag vacklar upp vid 11-11.30 och äter frukost och försöker komma igång. Det är imponerade av katterna att de låter mig hållas, men så ger jag ju dem mat också innan jag lägger mig på kvällen.
 
Idag är det varmt men ingen sol, vilket är bra väder i min värld. Jag har suttit ute en stund men vissa dagar orkar jag inte med grannarna ovanpå. Det är fina människorpå flera sätt, men jag önskar att jag inte behöver uppleva dem så inpå hela hela tiden. Tyvärr innebär det ibland att jag måste gå in för att slippa dem. Gå in från sommaren eller hantera problemet.
 
Som jag berättat tidigare är de båda rökare och av äldre årgång. Han, verkar vara svårt sjuk och lämnar aldrig lägenheten. Alltså, aldrig. Det här känner du igen som har läst bloggen tidigare. Han hostar och hostar och röker och röker och det låter som att kraxet ska kväva honom när som helst. Tänk dig att sitta där och fika och mysa och läsa eller äta något när han sätter igång. Krax krax krax. Eller prata med en vän. Krax krax krax. Hon, hon pratar och pratar och till slut krullar sig trumhinnorna. Visslar gör hon när hon inte pratar. Du blir överröstad av dem båda. Röklukten kan också förta den minsta måltid. Jag gissar att det är 10-15 minuter mellan cigaretterna de tänder. Vilka enorma summor de måste elda upp. Han är uppe även på nätterna och tidigt om morgnarna liksom sent på kvällen och röker då också. Och under den kalla årstiden sitter de där på balkongen båda två i sina täckjackor och gör samma sak som på sommaren. Jag måste skratta åt allthopa. När jag orkar.
 
Eftersom jag vill kunna sitta utomhus måste jag ju lära mig att hantera detta som jag faktiskt tycker är ganska jobbigt. Min hals och näsa påverkas av röken fast vi är utomhus dras samman på ett obehagligt vis och till och med ögonen kan svida vid fel vind. Jag kan inte komma på hur jag skulle kunna be henne vara tyst eller honom att inte hosta utan att förarga dem. Rökningen då? Ja, jag förstår ju att han röker för att mildra sin hosta, så ... ja, jag försöker att acceptera den här situationen så gott jag kan. Idag kan jag inte det. Ligger inomhus i soffan och njuter av frisk luft och de ljud jag väljer själv att höra. Skönt.
 
Tycker du att jag gnäller? Det får du.
 
Jag vill tillägga att jag någonstans i allt detta tycker innerligt synd om mina grannar ovanpå. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om en av dem eller båda faller död ner på grund av sitt rökande vilken dag som helst. Att de skulle sluta av något annat skäl finner jag inte troligt.
 
 
RSS 2.0