Sister Moonshine

Jag vill skämma bort dem. Ge dem allt de behöver och lite till. Se hur glada de blir över minsta lilla, och så blir man ju lycklig själv också. Ända in i hjärtat. Det är en skön biverkning. De kanske inte alls ber om något. Det är sällan de gör det faktiskt. Men jag tror att de vet att de utan vidare kan göra det. De kommer inte med önskelistor eller hintar om små eller stora behov, men jag försöker räkna ut vad som skulle göra dem glada och försöker ge dem det. Om jag kan alltså. Jag lever och jag kan och jag vill ge dem allt. För sen, sen är det för sent.

 

Det gäller att hitta balansen, skrev jag till Helena. Att inte få panik över att dagarna går och när man förstår att tiden rinner ut. Tiden går så otroligt snabbt. Vem vet om det här är vår sista jul tillsammans. Den sista födelsedagen vi firar ihop. Ingen vet. Och varför vänta på högtider och fasta och förutbestämda dagar för att komma med gåvor?

 

Jag vill tro att jag även slösar med min kärlek. Det ska inte finnas någon tvekan om att jag finns där för dem i alla väder och att de kommer i första hand. Lojalitet, trygghet, kärlek, stöd. De vet att de får det av mig och att det inte tar slut så länge jag lever. Och kanske kan känslan finnas kvar, sen, att de hade en mamma som gjorde allt för sina döttrar, så länge hon kunde. Jag tror det.

 

 

Ödmjukhet är svårt. Självrannsakan kanske ännu knepigare. Det kan vara bra att tänka på. Att lämna ut sig själv och sina känslor med minimalt av censur är energikrävande och jobbigt även om det ger mycket i retur. Mina läsare tolkar texterna på sitt sätt, med den begränsade kunskap och insikt de har av mig och mitt liv som Åsa. Inte ens JAG begriper vem jag är vissa dagar.

 

Jag begär mycket av mig själv, och det har jag alltid gjort, och jag glömmer ibland att jag är i en situation som få kan relatera till på ett personligt plan. Det jag skriver i bloggen är omedelbara känslor och upplevelser och inte alltid är orden övervägda på silvervåg. Jag tar inte tillbaka något. Det här är jag. Men jag förstår om vissa känner sig utpekade eller tycker att jag bedömer någon hårt eller orättvist. Jag vill inte såra någon. Varför skulle jag det? Men jag värnar om mig själv och min familj, mitt liv och min hälsa på det sätt jag klarar av. Är det något som får mig att må sämre eller bli ledsen, skyddar jag mig ifrån det så gott jag kan och så länge jag kan.

 

All ljus och kärlek.

 

 

Jag fortsätter att sova hela förmiddagarna och skulle nog ha snusat ännu längre om jag inte vaknat av ljud från huset. Så jag vacklar upp vid 11-11.30 och äter frukost och försöker komma igång. Det är imponerade av katterna att de låter mig hållas, men så ger jag ju dem mat också innan jag lägger mig på kvällen.

 

Idag är det varmt men ingen sol, vilket är bra väder i min värld. Jag har suttit ute en stund men vissa dagar orkar jag inte med grannarna ovanpå. Det är fina människorpå flera sätt, men jag önskar att jag inte behöver uppleva dem så inpå hela hela tiden. Tyvärr innebär det ibland att jag måste gå in för att slippa dem. Gå in från sommaren eller hantera problemet.

 

Som jag berättat tidigare är de båda rökare och av äldre årgång. Han, verkar vara svårt sjuk och lämnar aldrig lägenheten. Alltså, aldrig. Det här känner du igen som har läst bloggen tidigare. Han hostar och hostar och röker och röker och det låter som att kraxet ska kväva honom när som helst. Tänk dig att sitta där och fika och mysa och läsa eller äta något när han sätter igång. Krax krax krax. Eller prata med en vän. Krax krax krax. Hon, hon pratar och pratar och till slut krullar sig trumhinnorna. Visslar gör hon när hon inte pratar. Du blir överröstad av dem båda. Röklukten kan också förta den minsta måltid. Jag gissar att det är 10-15 minuter mellan cigaretterna de tänder. Vilka enorma summor de måste elda upp. Han är uppe även på nätterna och tidigt om morgnarna liksom sent på kvällen och röker då också. Och under den kalla årstiden sitter de där på balkongen båda två i sina täckjackor och gör samma sak som på sommaren. Jag måste skratta åt allthopa. När jag orkar.

 

Eftersom jag vill kunna sitta utomhus måste jag ju lära mig att hantera detta som jag faktiskt tycker är ganska jobbigt. Min hals och näsa påverkas av röken fast vi är utomhus dras samman på ett obehagligt vis och till och med ögonen kan svida vid fel vind. Jag kan inte komma på hur jag skulle kunna be henne vara tyst eller honom att inte hosta utan att förarga dem. Rökningen då? Ja, jag förstår ju att han röker för att mildra sin hosta, så ... ja, jag försöker att acceptera den här situationen så gott jag kan. Idag kan jag inte det. Ligger inomhus i soffan och njuter av frisk luft och de ljud jag väljer själv att höra. Skönt.

 

Tycker du att jag gnäller? Det får du.

 

Jag vill tillägga att jag någonstans i allt detta tycker innerligt synd om mina grannar ovanpå. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om en av dem eller båda faller död ner på grund av sitt rökande vilken dag som helst. Att de skulle sluta av något annat skäl finner jag inte troligt.

 

 

Det är så trist att bevittna osämja. Det som hände var att några småkillar spelade fotboll nära våra balkonger trots att de inte får. Det är svårt att kontrollera vart bollen tar vägen i lekens hetta, och ibland åker den in i älskade små trädgårdar och gör vissa hyresgäster irriterade och ledsna. Grabbarna använder även ett vindskydd avsett för grillning, som fotbollsmål och det händer att lampor, dörrar och väggar får agera bollplank med eller utan vilje emellanåt. Det finns fotbollsplan och plats som är lämpligare, men de glömmer nog det ibland.

 

Den här gången rullade bollen in hos grannen E och han tog upp bollen och sa till killarna att nu skulle han ta vara på den för att de inte gjort som de var tillsagda och för att den hamnat hos honom liksom. Rabaldret startade när grannen L, mamman till en av killarna, fick nys om vad som hänt. Den korta versionen är att jag tror inte jag hört en ung kvinna använda så många fula ord till en harmlös pensionär på en och samma gång. Gubbe och polis var två av de mildare av dem. Jag förstår att sinnet rann på E, hon ville skydda sin son och 200-kronorsbollen, men att fara ut så mot en gammal man, nä det gör man inte.

 

Bovärden, som råkade befinna sig alldeles intill, försökte vara diplomatisk och medla, men kunde inte låta bli att hålla med om att fotbollsspel inte var tillåtet vid balkongerna. Detta var inget granne L lyssnade särskilt mycket på. Rosenrasande ryckte hon åt sig bollen som senioren tog fram åt henne.

 

Jag ruskade av mig det tråkiga jag sett och hört och skickade ljus och kärlek till mina grannar.

 

 

Min nyfunna styrka och framtidstro fick mig att inte hålla tyst. Inte för fem öre. Tvättstugan såg ut som om en hop dagisbarn hade skött (eller INTE skött) städningen där nere. För att kunna påbörja min egen tvätt-tid fick jag både sopa och våttorka och rengöra maskinerna. Nogärneväl ... Är det svårt cancersjuka som ska ta hand om att städa efter andra här nu? Morr!

 

 

Så när jag stod där och hängde min våta tvätt hörde jag att någon kom och jag gick direkt fram till mannen som hämtade sin torra. Jag förklarade att han måste ta sitt ansvar för städningen och han bara nickade och hummade utan att se mig i ögonen. Jag ställde mig i dörröppningen så att han inte kom förbi och sa att "nu har jag städat allt utom golvet, så det kan ju du ta då" och det gjorde han faktiskt. Men han sa inte ett ord till mig och sedan gick han.

 

Bara några minuter senare kom en annan man. Man. Typiskt. Den här blev aggressiv. Han hade minsann inget med ansvaret för städningen att göra. Det var tydligen någon annan det. Han hade nyss kommit hem efter att ha varit borta. (Nog var han borta alltid ...) Och jag, JAG skulle ta och lugna ner mig för nu hade han hört vad jag vill säga och han ville inte diskutera mera. Herreminje.

 

Så nu återstår att upptäcka om man blir utsatt för nattliga dörr-på-ringare eller för cykelstöld eller att någon rycker upp plantorna mina eller något annat läbbigt och elakt. Nåt straff ska jag väl ha för att jag vågar säga till. För så gör man ju bara inte.

 

 

Ja, vad är det egentligen OK att kalla sina barn? Knasboll? Tokskalle? Är det förlåtligt att i stridens hetta kalla sina familjemedlemmar för idiot eller något liknande? I vissa familjer ligger ribban högt. Man kanske brister ut i ett "men så där kan du väl inte göra, dumhuve" eller "det har jag ju sagt hundra gånger, är du döv eller". Kanske säger man och gör ännu värre saker. Hos Beate kan orden vara på engelska, vilket inte låter lika illa i hennes öron.

 

 

Byfåne?

 

 

Är det skillnad om man ler och stryker sitt barn på kinden och har en mjuk och kärleksfull röst när man säger: "du är väl en riktig liten idiot"? Javisst är det det. Men det är hårfint och åter igen en fråga om vilken norm man utgår ifrån och vad man är van vid innan. Samma ord kan bränna och skada i ett annat läge.

 

Anna sa i en kommentar att "ord som är sagda kan man inte ta tillbaka" och det bör man tänka på, tycker jag. Det sätter spår i en om man blir sårad och blir ledsen, även om sägaren omedelbart ångrar sig och ber om ursäkt. Jag tror också att man för det vidare. Språkbruket och sättet man talar till varandra blir en norm som man utgår ifrån och tycker är vardagsmat. Steget är kortare till svordomar och ännu hårdare ord om man redan tycker att det är normalt med "idiot" när man är upprörd.

 

Jag vill inte påstå att jag kan behärska mig i alla situationer och att jag aldrig sagt saker jag ångrat, jag är ingen ängel eller Buddha som du vet, men jag kan inte komma ihåg att jag skulle ha kallat mina barn eller någon annan vän eller familjemedlem för "idiot".

 

I Wikipedia kan man bland annat läsa:

 

 Idiot (grekiska idiotes, av idios, 'egen'), ursprungligen en enskild man eller kvinna i motsats till en offentlig,^[1] sedermera någon ur hopen, en okunnig, obildad person. Även föråldrat uttryck för en person som är oförmögen att begripa eller lära något (grav eller måttlig utvecklingsstörning; även: fåne, sinnesslö, förståndssvag, ärkedum, kretin). Ordet introducerades för att ta bort det tidigare mera nedsättande begreppet dumbe, men har senare fått samma stigmatiserande betydelse. ^[

 

Tilläggas kan att det i Karlstad finns en studentkår som kallar sig Föreningen IDIOT, och medlemmarna i den föreningen är nog inga dumhuven.

 

Gör ditt bästa för att använda ord som inte skadar eller sårar din omgivning. Be om förlåtelse om det ändå kommer ut något du ångrar i en het diskussion eller så och ... bjud gärna på ett snällt ord som kompensation. Och en kram. Det kan aldrig missförstås.

 

 

 

Jag bevittnade något så osvenskt som ett högljutt känsloutbrott från en vuxen människa ute på gården nyss. Ett gammalt hederligt psykbryt, om du förstår vad jag menar. Det var en kvinna i 40-årsåldern som höll på att packa sin bil. Möjligtvis för resa, eftersom det rörde sig om en hel del packning och påsar och så. Kanske var man på väg till trevligt midsommarfirande. Hursom. I bilen, overksam (och ointresserad) satt någon som verkade vara en tonårsson.

 

På bilens tak stod en plastpåse modell större och den rörde sig fram och tillbaka i den rätt hårda vinden. Kanske gled den något. Kanske välte den. Jag vet inte. Kvinnan - mamman - flyttade takpåsen till marken bredvid bilen istället och plötsligt hojtar hon till och skriker något. Ett spännband hon haft i handen slängs i marken under ångande besvärjelser och denne någon, som ställt påsen på biltaket utnämns till "idiot". Tydligen hade påsen orsakat skador på bilen, kanske var det lacken som repats, och kvinnar upplyste alla och envar om att hon redan kostat på fordonet ett antal pengar.

 

Jag har full förståelse för hennes irritation, ilska och reaktion. Sånt kan man klara sig utan (när man inleder sin semester), men att kalla sin son för "idiot" var inte sjysst, så gör man inte. Hur dumt än tilltaget var. Hon böjde sig senare in i bilen och pratade med lägre röst och kanske återfick hon kontrollen och bad grabben om ursäkt . Jag vet inte vad hon sa. Jag hoppas att även han bad om förlåtelse. För att han sabbat bilen och för att han inte hjälpte sin mamma med packningen utan satte sig i bilen och tittade på. Lika illa det.

 

Relationen mellan barn och förälder är svår. Hujedamej. Men, respekt gäller ömsiesidigt och har inte med ålder att göra och är obligatoriskt för alla. Jag hoppas att den här lilla familjen har en lång resa framför sig. Då får de en chans att träna på den stora konsten att ta hänsyn till varandra, bli varandras vänner och kanske några saker till.

 

Ta vara på kärleken till varandra.