Familjen Annorlunda.

Familjen Annorlunda. En ny serie program om familjer som är så annorlunda att de skaffat många barn. Typ 10 - 11 stycken. Oj oj oj, vilken rikedom! Och vilket arbete. Det blir ju liksom mycket av ALLT med så där många barn. Många näsor att snyta, skor att knyta, sår att plåstra om, sängar att bädda, mackor att smöra, tårar att torka, nappar att hitta och framförallt så fantastiskt mycket KÄRLEK.

Jag minns att jag och mina barns far en gång för mycket länge sedan sa - lite på skoj och lite på allvar - att vi nog gärna skulle vilja ha fem barn. Gärna fem döttrar. Fast jag tror nog att han hade gillat en son också.

Min familj är ju inte så stor, det är ju bara jag, Sara och Emma (och katterna), men ofta utbrister jag ändå, att nog är vi väl ändå ganska annorlunda i vår familj. Det går inte att återge så att någon utomstående förstår men det handlar om små och interna skämt, gester, ögonkast och nyanser i språk och röst, saker vi säger och gör och som bara vi fattar och allt det andra. Det här är ju vanligt i många sammanhang där människor lever nära varandra att det på något sätt till slut blir en liten och egen cirkus.

Ja, det tycker nog alla. Precis som jag, tycker nog alla att just de har den allra bästaste och mest unikt vanliga och annorlundaste familjen av alla.





Buzzar för Lovefilm.

Har jag berättat att jag är en Buzzador?

Nu har jag fått uppdraget att buzza om Lovefilms film- och speluthyrning. Jag borde ju hinna se hur många filmer som helst, jag som är hemma hela dagarna. Sitter som värst och bläddrar bland en oändlig mängd (nä, ok då, 20 000 är inte oändligt, men ganska många) filmtitlar för att välja vad jag vill börja med.


LOVEFiLM är en del av Amazon


De första titlarna jag valt är Apornas planet (R)evolution, Benjamin Buttons otroliga liv och Black Swan.

Vet du hur Lovefilm.se funkar? Jag får ha två filmer åt gången och får två nya direkt i postlådan när jag sett och returnerat de två jag haft hemma. För bara 139 kr/månad.

Har du någon favoritfilm? Tipsa mig gärna! Jag får prova det här konceptet i två månader och säga vad jag tycker och ska såklart i förväg anmäla vilka titlar jag vill ha hemsända.


Jäklar, tänkte jag.

Jag stod i gång 7 på Willys, bland krossade tomater naturell och smaksatt med chilli, i burk eller i tetrapak, när min mobiltelefon ringde i fickan. Cecilia på uthyrningen hos Övikshem hade fått ett samtal från en annan hyresgäst angående min bil. Den stod så parkerad att han inte fick plats med sin egen bil på platsen intill som han nu hyr. Med kepsen i handen hade han ringt och frågat om Cecilia kunde tänka sig att be mig - försiktigt, hade han betonat, försiktigt - flytta sig så att han fick plats med sin bil.

Jäklar också, tänkte jag, men det sa jag förstås inte till Cecilia. Till henne sa jag att jag skulle flytta bilen. Jag hade ställt den 2-3 dm åt vänster in på en parkeringsplats som var outhyrd, för att slippa åla in på framsätet som en pilsk poledansare när jag skulle in i bilen, och dessutom hade jag underrättat dem om vad jag gjort. Hade hon inte fått mitt mail med den ödmjuka förfrågan om att få ta de där extra decimetrarna i anspråk tillfälligt? Nädå, hon hade inte sett eller hör något om det. Nåja, sa jag, nu har jag flyttat på bilen och ska komma ihåg att den där platsen inte är ledig längre.





Jäklar! sa jag igen, men inte till Cecilia, utan till mig själv.

När jag handlat klart, betalat och åkt hem, vem parkerar precis sin bil på platsen intill min? Jo, mannen med det nya hyreskontraktet såklart. Nu svor jag igen. Men tyst och inom mig. Men sedan skrattar jag. Han som jag ska samsas med på en alltför liten yta är maken till den stackars thailändska kvinna som jag kommenderade över i tvättstugan tidigare i vinter. Jag trodde ju då att man inte fick tvätta kl 7 på lördagar och söndagar,  som jag var van vid, och jag sa strängt till henne att vara tyst när jag låg och sov. Nu har jag ju blivit varse att det är tillåtet att göra som hon gjorde. Det är väl klart att den här mannen vill att man ska vara f-ö-r-s-i-k-t-i-g i min närvaro. Annars vet man ju inte vad som kan hända.

I alla fall ...

Vi diskuterade de alltför små parkeringsytorna, ventilerade de därför omotiverat höga platshyrorna och enades om att det är nödvändigt att klaga till fastighetsägaren när man är missnöjd.

Vi ska nog komma överens.


RSS 2.0