Sofias kloka änglar.

Minns du Elisabeth som var med i Sofias änglar? Den 25 november 2012 slutade hon sin tid på jorden och trots att hennes blogg varit tyst så länge, i över ett år, tänker jag på henne ibland. Jag undrar hur familjen har det och kanske framför allt hur sonen Joel klarar sig utan sin mamma. Livet kan vara så orättvist.
 
Jag och Elisabeth hade flera saker gemensamt. Bröstcancern, såklart, som utbröt vid unga år för oss båda, och som spred sig från det ena organet till det andra. Till sist orkade hon inte längre och jag kan se flera paralleller mellan våra kroppsproblem. De tunga och svullna benen, den allt sämre orken och balansen, magen och magproblemen ... OK, de sambanden kanske man kan se hos många fler cancerpatienter, men på nåt sätt känner jag en samhörighet med Elisabeth. Vi mailade till varandra några gånger, men precis som jag gör, prioriterade Elisabeth sin familj, och energin och orken lades på den tid hon var med dem. Det är klokt att göra så och jag tror att man blir klok när tiden rinner ut.
 
 
maria
2013-01-26 @ 21:34:43

Läste Elisabeths blogg några gånger och förundrades över hennes styrka och "mod". Cancer är en förfärlig sjukdom och den slår så hårt och skoningslöst! Du har ju samma styrka och går igenom en liknande resa-men slutet på din resa vet ingen något om.....
Min bästis på äldre dar fick sin diagnos lungcancer höste 2011- Kronisk och med en massa tumörer ( även på flera andra ställen) plus hennes sjukdomsbild som redan var rejält tilltagen. Hon är så viktig för mig och många gånger har jag hängt med henne under behandlingar. Min första tanke var hon kan inte klara det här länge-men hon mår idag betydligt bättre!! Klart hon inte är frisk men hon har ett drägligt liv.....( Jag vill försöka förmedla lite hopp om att det kan vända och bli drägligt även om man inte blir helt frisk....) Hoppas du snart känner dig bättre!

Svar: Det är inte lika för alla trots samma sjukdom och alla uppblever det inte på samma sätt. Hur länge vi lever vet vi inte heller osv osv. Fundera kan man ändå när man mår särskilt dåligt nån dag. Inget man kan styra över.
Sister Moonshine

BP
2013-01-26 @ 23:10:58
URL: http://bp-computerart.blogspot.se/

Elisabeth somnade in den 25 augusti 2012 - inte ens ett år sedan. Min bästaste vän N lämnade jordelivet den 4 augusti, alltså 11 dagar innan. Både lämnar "småbarn" efter sig. Å jag får tårar i ögonen...
Faran med att läsa "cancerbloggar" är att man tror känna igen sig i andras biverkningar och åkommor. Å jag vet, man kan inte låta bli. N googlade alla symptom och fann dom, speciellt när han fick vänta på resultat från "röntgen".
Men ingen cancerpatient är den andre lik, vilket han fick klart för sig efter ett år eller så. Så han slutade "dra paralleller".
Å japp, han prioriterade familjen, mig och R. Vi var de enda som fick komma "nära".
Elisabeth hamnade på en hospice. Det gjorde N också, fast den kallas inte så här. "Palliativ vård i hemmiljö" - ja ett skämt i mina ögon. En låtsas miljö. Vem lurar man? De anhöriga? Besökarna? Vännerna? N lyckades de inte lura... han visste, han kände att det var slutstationen.
Vad jag vill säga är att hur det än går - "fejka" inte de sista månaderna/veckorna/dagarna. Det är alltför smärtsamt. Gör nå't annat i stället. N och jag var inne på det - men vi hann inte...

PS. Det är upp till dig att publicera inlägget eller bara läsa det och deleta det. DS

Svar: Där snurrade jag till det. Det är såklart inte ens ett år sen augusti. Tänk så tokigt det blir ibland.
Sister Moonshine

Elisabeth
2013-01-27 @ 12:31:27

Jag minns henne mycket väl och tänker ofta på henne och hur hennes familj klarar det.Sorgen är svår, kanske den bleknar till och från med tiden men den kommer alltid att finnas.Det är min erfarenhet.Varför fick inte jag behålla min mamma, alla andra hade en mamma, nu på äldre dar kan allt det tunga slå till med stor kraft.Jag var ju bara nyss fyllda 14 när det hände.
Dina fina flickor är stora nu och klarar sig bra men jag vet inte om det hjälper dig att tänka så.
Klart man alltid vill finnas till och vara med de sina och hjälpa om man kan.Du sister jämför dina svårigheter med Elisabets,ingen ide att spekulera,
jag skulle fråga doktorn om jag var orolig.Kan det vara till nån tröst så kan jag berätta att nästan varenda människa har problem med sina magar, men det pratar man inte gärna om. Info från en magtarmspecialist som jag gick hos.
Men det måste vara pyton att aldrig få känna sig frisk och pigg.Hoppas du orkar läsa inlägget och måendet ditt ska bli bättre. Kram

Lotta F
2013-01-27 @ 15:47:49


Vad gör det att det vart fel datum, jag är mest känd som Fort o Fel, hihi. Jag följde Elisabeths blogg länge och saknar hennes inlägg. Även hon var en stark kvinna som inte tvekade att säga sanningen. Sådant gillar jag ♥

Lite märkligt är att, efter hennes begravningsinlägg. Så fick jag ett märkligt mail från en gammal vän, om jag är jag. Så jag svarade och det visade sig att även hon följt Elisabeth. Men att min vän aldrig gått in på kommentarer innan och så hittade hon mig där. Som hon letat i flera månader. Märkligt och underbart ♥

Jag misste min bästa vän i somras, jag är förvånad över att man överlever sorgen. Men jag är grymt tacksam att hon klarade flera omgångar med bröstcancern, annars hade vi aldrig mötts.

Njut av dagen, gör det du orkar, vi är många här ute som tänker på dig. Säkert många som aldrig skriver en kommentar, men ändå har dig i sin tanke.

Alla dagens Kramisar till dig Åsa ♥
Kram Lotta F

Svar: Rätt datum - och rätt år, men påståendet att det var mer än ett år var ju fel. Kram Lotta.
Sister Moonshine

Gina
2013-01-27 @ 22:17:45

Jag har försökt skriva en kommentar flera gånger nu men allt jag skriver känns så fjuttigt. Jag skickar dig massor av kramar och jag tänker på dig varje dag.

Svar: Tänk inte så, Gina, jag blir glad för alla kommentarer. Det visar att du läser vad jag skrivit och jag vill ju gärna att någon läser ju ... Kram.
Sister Moonshine

Kerstin
2013-01-30 @ 20:13:11

Jag kollar din blogg efter uppdateringar nästan varje dag. Jag kommenterar sällan.

Nu väntar jag också på att resultaten från den senaste undersökningen ska vara så bra det någonsin kan!

Kram Kärran

Svar: Ja, vänta är det enda man kan göra ...
Sister Moonshine




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0