Jag känner styrkan återvända dag för dag och det är en helskön känsla. Att jag igår hade lust att äta räkor, ost och bröd och dricka ett glas julmust ser jag som ett tecken på att mitt vardagsjag är hemma igen. Det behövs verkligen inte mycket för att livsglädje och lust ska infinna sig och få en att orka le igen.

 

Det var dags för tvättstugan idag, men alla sysslor, även de allra enklaste, delas upp av vila för att inte bryta ner mig alldeles. Att duscha gör mig så svettig att jag måste ta en paus innan jag klär på mig och det är nästan så att jag måste tvätta mig igen av ansträngningen. Byte av sängkläder kan innebära att jag byter lakan och sen sätter mig en stund vid datorn för att hämta andan innan jag tar itu med örngott och påslakan. Rensning av katt-toa och uppsopning av sand från golvet ger sån hjärtklappning att jag måste vänta innan jag gör nåt annat. Men det är OK. Dels har jag ju ingen brådis utan hela dagarna på mig att utföra mina sysslor och när jag tänker på att det här sättet att arbeta gör att jag orkar mera så måste det ju bli så.

 

Och nu, som sagt, känner jag glädjen över att äntligen komma igen och då är allting bra. Allt!

 

Jag slänger väl in den här gamla klichén också då, som slutord på inlägget ... Carpe diem!