Väggkalendern.
Den här superfina broderade och gamla väggkalendern sitter på väggen hemma hos Astrid och Stina numera, men den har även glatt deras mormor och mig när vi var små, liksom deras mamma och hennes bror. Jag vet inte säkert, men jag tror att min mamma skaffade den när syrran var liten någon gång på 50-talet. Ack, vilka minnen som kommer upp. Obestämbara men varma minnen. Det är kul att den finns kvar för kommande generationer.
Vid varje datumsiffra på kalendern finns som brukligt en möjlighet att fästa en liten julklapp. På den här finns en ring med en grön papperslapp istället. Ingen liten julklapp. Inte 24, eller i det här fallet 48, klappar till de två små kalenderöppnarna. För man kan ju inte ha en klapp bara till det ena barnet, eller hur? Helt genialt uttänkt finns istället en lapp med titeln på en bok. Boken i sin tur, är lånad på biblioteket sen tidigare och när bokens titel och författare är känd, tas den fram för högläsning av mamma eller pappa och/eller egenhändig bläddring av flickorna. Är inte det världens bästa kalender så säg!
Hur många kreativa och påhittiga föräldrar kämpar inte för att komma på något roligare än russin och nötter, ballonger eller annat enkelt och billigt och varierat att knyta fast i ringarna? Eller känner sig tvingade att köpa små leksaker till varje dag och finner att det i slutändan blir en allt annat än billig och krävande historia och att de små klapparna liksom måste överträffa den från dagen innan.
Något att testa nästa år?
