Det var inte en av de bättre dagarna idag. Redan när jag klev ur sängen, hade jag huvudvärk och var tung i kroppen, så jag kollade genast om det kanske var feber på gång. 36.9 får väl anses vara feberfritt, men kan det vara bihålorna som ömmar då? Jag snyter mig ju rätt mycket fortfarande. Eller UVI igen? Mår jag inte bättre måste jag ringa Palliativa och rådfråga dem. Jag får inte glömma att det var plåsterbytardag också, och det är aldrig bra dagar.

 

Vänster ben är som en stock. Jag förväntar mig nästan att höra hur det skvalpar när jag rör mig. Huden liksom gungar kring de vätskefyllda vävnaderna. Det skiljer 4-5 cm på de båda benen, både runt vad och lår, och det vänstra är också mer svagt i musklerna än det andra benet. Jag orkar inte kliva på trapp-pallen med vänster ben före. Jag måste ta höger först och sen lyfta med mig vänster. Vid ett tillfälle fick jag en pirrande känsla från höft till fot på den sidan och jag stannade till där jag stod. Det kändes som att benet skulle domna bort, men jag kunde fortfarande stå och gå. Obehagligt var det, även om det gick över på några minuter. Också något att ta upp med Palliativa.

 

Att få en paus i cellgiftsbehandlingarna var något jag såg fram emot och det är också skönt att känna hur kroppen  återhämtar sig. Däremot är det ingen lättnad att upptäcka att kroppen förändras och faktiskt försämras och att det händer saker som är negativa. Det gör mig rädd att tumörerna lever rövare igen bland skelett och inälvor utan något som förhindrar tumörernas tillväxt och framfart, och det är ju inte bra. Inte alls bra.