Lillkyrkan i min by bjöd till barngudstjänst denna andra lördag i advent. Lite julstämning till livs, tänkte jag, och pinnade ner längs gatan mot de fladdrande lågorna i marschallerna som ställts fram utanför portarna till den röda tegelbyggnaden. Det var få bilar parkerade utanför, men den detaljen narrade mig, ety det var en månghövdad församling i Gullängets kyrka denna eftermiddag. Barn från miniorerna och deras föräldrar, syskon och alldeles säkert kusiner, bryllingar, grannar och flyktigt bekanta hade infunnit sig för att lyssna till och se barnens inövade repertoar.

 

Jag tog plats långt bak i lokalen. Spända föräldrar och mor-/farföräldrar hade anlänt tidigt för att få bra platser för att kunna fotografera när arvingarna tog ton vid framme vid altarringen. De allra yngsta församlingsborna låg i olika babyanordningar på golvet och sov eller satt i sina föräldrars knän och såg sig storögda omkring. De allra finaste festkläderna hade plockats fram, strukits och tagits på. Hårband och lackskor förekom.

 

Det var i grevens tid jag inträdde i Herrens hus, för knappt hade jag satt ner rumpan på den obekväma trästolen förrän man satte igång med den inövade föreställningen. Ett halvt dussin varianter på psalmer och sånger med temat ljus radades upp inför de samlade. Och som det sjöngs. Och som kamerorna knäppte. Klick klick klick. Från alla platser i kyrkan sprang man hukande och med mobiltelefoner eller kameror fram till den joddlande barnaskaran, för att föreviga den stora upplevelsen för all framtid.

 

Barn i alla åldrar sjöng, grät och pratade i munnen på varandra vare sig man befann sig framme vid mikrofonerna eller i åhörarposition. Det var oklart om det var samma sång man ägnade sig åt. Men kul hade de nervösa telningarna och det var nog fler än en av de unga bland åhörarna som lockades att stämma in i sina kamraters föreställning och att göra sin röst hörd från publikplats.

 

En mörkhårig ung man i miniorernas kör gäspade stort och ointresserat istället för att sjunga och han sträckte båda armarna i luften som för att åkalla Herren och den efterlängtade fikastunden som prästen lovat skulle belöna barnen efter uträttat verk. Längst fram stod en vithårig pojke som tidigare inte vågat sig fram till kören som uppgjort. Han vägrade blankt inledningsvis, men hans kloka mor tvingade honom inte utan lät honom mogna i egen takt. När han äntligen samlat kraft till uppdraget tänkte han minsann inte spara på krutet. Någon mikrofon för att förstärka sin röst var inte nödvändig i det här läget, för han hade nog sett och hört hur de stora stjärnorna gjorde. Med nyfunnet mod äntrade han området som utgjorde scen denna kväll och så böjde han sig fram och satte läpparna alldeles nära mikrofonen och tog i från en plats nära tårna. Att han överröstade sina kamrater och säkert hela den på avstånd närvarande och lätt uppskakade änglaskaran, tog han inte notis om.

 

Här kunde gossens sångkarriär ha fått sig ett snabbt och burdust slut. För så gör man ju inte. Man får inte ta plats och överrösta sina kamrater och inte heller ta över och skråla ut Herrens ord på ett sånt respektlöst sätt. Men si det fick han. Och den glädje som utstrålade ur gossens blå ögon och stämband var en ren fröjd för alla närvarande. Utom möjligtvis för någon av de äldre töserna i gruppen som fick se sin chans att glänsa som artist försvinna bort längs altargången och aldrig komma igen. Gossens ömma moder, med ytterligare två yngre barn vid sin sida, kunde lite och intet göra för att förhindra det pinsamma skådespelet, om hon nu alls önskade det. Här hade en ny liten tenor sett dagens ljus och efter att ha känt smaken av framgång spira i gomseglet skulle inget någonsin vara sig likt igen. Ett kvävande av den unge mannens ton och lust skulle ha varit förödande. Aldrig mera skulle han ha försökt sig på Det lilla ljus jag har, om han hade tystats ner. Nu visade han sin musikaliska sida, eller kanske var det en annan sida, men sidan visades och han växte minst en decimeter där framme vid kantorn och han ville aldrig sluta sjunga.