Som du vet är jag inte riktigt som andra, och det är något jag är stolt över. Jag vill tro att det är ett intressant drag hos mig, att jag är oberäknelig och konstig och annorlunda. Men det här hade du nog inte gissat om mig. Jag har en hemlig (inte så länge till nu va ... ) och udda dröm.

 

Jag vill åka väghyvel.

 

Jag vill sitta med i hytten i hyveln och dundra fram i djupsnön på vintervägarna med en massa nysnö som yr kring fören (?). Jupp. Så är det. Utan ansträngning skulle de vita massorna kastas åt sidan och göra höga bulliga snövallar. Och det ska inte vara en sån där mesig halvhyvel (finns det uttrycket?) där man fuskar och har kopplat själva hyveln längst fram på en lastbil eller så. Nej, det gills inte. En riktig hyvel ska det vara. Lång och gul och fin ska den vara och ha flera olika skär i olika storlek för olika uppgifter. Och jag skulle sitta där högt uppe som kaptenen på en skuta och jag skulle inte låta något eller någon hindra min framfart. Och ljudet, ja, det skulle skrapa hårt mot vägens snö och is det skulle mullra som åskan och efter oss skulle vi lämna en väg som blivit prydlig och körvänlig för alla andra som kör efter oss.

 

 

 

Det vill jag.

 

Jag hade möjligheten ett tag. Fick ett telefonnummer att ringa när det snöat, men ärendet kändes så kufiskt att jag inte vågade slå numret ens, än mindre presentera mig och min önskan för den som svarade. Jag slängde lappen. Vilken fegis jag är!