Efter några telefonsamtal vaskades en halvakut röntgentid fram åt mig. En flebografi med kontrast skulle kunna visa om det finns proppar i mitt onda vänstra ben. Är inte flebografi ett skojigt ord, så säg? Vad hjälper det. Sköterskans försök att spruta in konstrastvätska misslyckades och hon, och kollegan som också försökte flera gånger, fick ge upp när min onda och svullna fot blev allt blåare och prickigare av sticken. Det fick bli ett ultraljud istället, utförd av en inkallad läkare. Men hur hon än sökte och letade kunde inte heller hon förklara smärtorna och problemen jag haft.

 

 

 

Det är såklart positivt att man inte kunde hitta några proppar, men jag skulle så gärna vilja få en förklaring på mina besvär som ju blir allt värre. Jag ska inte ge mig den här gången. Något ska väl vårdmänniskorna kunna hitta på att göra för mig. Nånstans måste finnas en doktor som varit med om det här tidigare. Så himla unik kan jag inte vara. Men det är en senare fråga. Nu vet jag i alla fall att jag inte behöver vara rädd för att dö av vandrande proppar just nu i alla fall, så nu tar jag julledigt och försöker slappna av tills den 28:e när det är dags för behandling igen.