När jag var klar med behandlingen promenerade jag ner mot stan. Det var plogat nu, och här och där fanns såna här områden som är extra hala av traktorskopan som skrapat bort snön. Jag gick just och tänkte att "nu måste jag gå försiktigt här så jag inte trillar" och så är det precis vad jag gör. Jag snurrar runt på stället och landar på mitt vänstra knä och låg sedan och sprattlade på trottoaren som en fisk på torra land.

 

Jag kom inte upp. Det gick bara inte utan något att ta tag i, benmusklerna orkar inte och väskan for åt ett håll och påsen åt ett annat och mittemellan låg jag. En bil stannade alldeles intill och en kvinna kom springande för att hjälpa mig. Jag sa att jag var OK och hon såg till att jag kom på fötter och hon hade en röst och ett tonfall och en myndighet som skvallrade att hon kanske jobbar inom vården. Hon åkte iväg i bilen när hon såg att jag inte var skadad.

 

Attans också att jag är så ... ramlig.