Du milde vad det finns många vänliga och medkännande människor runt mig. Tack för mail, SMS, telefonsamtal såväl till mig som till andra, där man frågar efter mig och hur jag mår. Jag har inte alls orkat svara någon men ska förklara varför jag tystnat.

Som ni kanske minns har min mage krånglat. Dumt nog trodde jag att tiden skulle lösa problemet och jag väntade alldeles för länge med att söka hjälp. I tisdags åkte jag in akut med mycket jobbiga problem med magen. Det var helt stopp och inte ens gaser klarade sig förbi det som måste ha varit ett riktigt "betongstopp". Den som upplevt det, vet vad jag pratar om och den som inte har det kan skatta sig lycklig. Det här är nog det jobbigaste jag upplevt i ohälsoväg. Och då har jag ändå - som ni vet - spridd cancer.

Jag blev alltså inlagd på sjukhus och har behandlats med olika typer av lavemang. Både typen som man använder i rumpan och några drick-varianter. Det ena är lika jobbigt som det andra. Fick även en behandling med akupunktur av sjukgymnast och hjälp med magmassage, djupandning med mera. Hela nätterna har jag kräkts. 5 - 15 gånger skulle jag tro. Har således sovit mycket illa och inte orkat hålla mig på benen särskilt mycket.

Personalen på Kir avd, Öviks sjukhus, har varit helt fantastisk, men inte förrän i lördags upphörde mardrömmen. Jag kämpade mig igenom några klunkar av ett dricklavemang som smakade så illa att jag knappt klarade av att få i mig det trots att jag så gärna ville. Att slutligen höra det bubbla till i tarmarna och sen känna behovet att gå på toaletten var en en stor lycka! Jag kan inte kalla det något annat.

Jag åkte hem på eftermiddagen igår söndag, och mår bra nu, även om jag är svag i benen och har en del att hämta igen. Jag SMSade till Dr Nisse, som återkom från sin resa i Sydafrika med lugnande ord. Han ska se över dosen på cellgiftet och så får vi se när och hur vi fortsätter behandlingen.

Förmodligen var det flera faktorer som spelade in för att det skulle bli så här tokigt. Först var det ju operation av venporten. Fasta och kräkningar och obalans i magen började redan där skulle jag tro. Sen tre dagar i Umeå, där jag faktiskt tog upp problemet på dagvården utan att jag, så här efteråt, tycker att de tog det riktigt på allvar. Men det största felet var nog att jag lät det gå alldeles för långt. Jag skulle ha larmat mycket tidigare. 14 dagar blev det. Innan trycket lättade. Ja, huvva!

Nu ska jag bli starkare och starkare. Försöker äta lite och ofta. Är lyhörd på magens inre liv. Och hoppas hoppas hoppas innerligt att jag aldrig kommer att uppleva ens något liknande igen. Håll tummarna för mig!