Jag är så pass gammal att de inte är lätta att räkna, antalet människor som jag mött. Vissa har jag sett, kanske tagit i hand och blivit presenterad för och sen aldrig ägnat en tanke igen. Ingen skugga faller på dem för det. De är någon annans bästa vän, alldeles säkert.

Något färre är de, som jag lärt känna lite mera. Skolkamrater, arbetskompisar, grannar, kursdeltagare och andra som sen gått vidare med sina liv och gjort andra bekantskaper som liksom passar oss båda bättre. Inte bortglömda! Långt ifrån! Men med olika intressen har vi gått åt olika håll. Vi hälsar när vi möts och pratas vid när vi ses på stan nån gång.

Några få har satt ett lite djupare avtryck på min själ. Vänner som har visat sig stå vid min sida oavsett vad som händer. Som finns där, bara. Och när man blir sjuk kan det bli så, att vissa "vänner" försvinner medan andra, som du inte trodde var så "vänlika" visar sig vara pålitliga och lojala goda vänner. Man måste odla en vänskap. Den kräver värme, närhet och uppmärksamhet. En vänskap mår inte bra av att bli bortglömd. Men en riktig vänskap klarar av av stå i träda i perioder.

En riktig vän kan du lita på. Det du säger i förtroende förs inte vidare. En riktig vän respekterar dina åsikter. Hon har inte nödvändigtvis samma åsikter, men hon låter dig tycka vad du vill. En riktig vän dömer inte, hon lyssnar och erbjuder en axel att gråta mot. Och en famn att värma sig i. En riktig vän är ärlig men kritiserar inte.

Jag har flera mycket goda vänner. Flera av dem har jag presenterat här i min blogg. Men inte alla. Att gradera dem och att säga att någon är en bättre vän än nån annan, vill jag inte. Någon bästa vän tänker jag därför inte utnämna idag. Men jag är lyckligt lottad att kunna säga att jag har flera goda vänner som jag vet finns vid min sida, i vått och torrt. I glädje såväl som i sorg.