Är man funtad på ett speciellt sätt när man skriver en blogg och låter sitt liv i ord och bild bli offentligt? Är man nåt slags exhibitionistiskt freak som behöver visa upp sig för andra? Är man galen och lite skum rent av? Bloggarna blir ju fler och fler och det verkar finnas ett oändligt och växande behov av att bli uppmärksammad, sedd och bekräftad även av (inledningsvis) helt okända människor. Varför är det så? Somliga står på scen och sjunger eller deklamerar, andra jobbar som modell, stå-uppare eller med annat där man har allas ögon på sig. Det är inte bara ett jobb för dem. De får utlopp för sin kreativitet och skapande ådra och alla verkar de njuta när andra ser på dem.

 

Jag skriver min blogg för att jag tycker att jag har en historia att berätta och för att jag har förstått av kommentarerna att jag rätar ut frågetecken som inte vården gör. 

 

Men bloggbilderna då? Det är ju inte bara foton som föreställer solnedgångar, den nybakade sockerkakan eller de gulliga husdjuren, som får komplettera texterna i många bloggar. "Dagens outfit" kan vara nog så avslöjande. Jag censurerar nästan inte alls mina foton. Det blir ju inte hela sanningen då, tycker jag, om jag skulle dölja operationsärr eller det kala och hårlösa huvudet. Att jag visar det ingår i dealen liksom. Antingen eller.

 

Så, hur ligger det till nu då? Är vi bloggare bara en flock lystna hyenor som egentligen vill skrika "titta på mig" mellan gläfsandena eller har vi funnit ett sätt att ge utlopp för känslor och kreativitet? Jag bara undrar.