Nej, helt kräkfri blev jag inte, men nästan. Har inte alls mått illa idag men istället kämpat på tills tårarna stod högt, i mina försök att tvätta några stackars maskiner kläder och handdukar och att gå upp och ner för trapporna. Krafterna är nästan slut och jag orkar snart inte lyfta benen i och ur bilen när jag ska åka iväg nånstans.

 

Det är såklart inget att skämmas för om jag behöver gråta en skvätt och när jag väl gör det, känns det ju bra. Efteråt. Men så är jag sån också att jag kämpar emot så länge jag kan. Dumt? Antagligen, men tänk om alla murar faller ihop och inte skyddar mig längre och tänk om det aldrig slutar att komma tårar och tänk om jag inte klarar av att hålla garden uppe mot monstren igen, och tänk om jag faller ihop som ett korthus och blir till en kladdig massa av saltvatten och smutstvätt?