Själevads kyrkogård.
Göstas viloplats behövde snyggas upp inför vintern. Några krukor ljung lyser upp en aning tills vi får gravlyktan på plats. Vi gjorde detsamma med min mormors och morfars grav.
Jag har visat foton här på bloggen från Själevads kyrka och kyrkogård tidigare. Det är så fridfullt och vackert där vilken årstid det än är. På den nedre bilden står jag och fotograferar nedanför minneslunden. Man kan se delar av den och jag tänker mig att man kan minnas mig där jag inte längre är kvar bland dem som går upprätt.
Nu blir jag nyfiken och undrar vem var Gösta?
Verkligen en vacker kyrka, tycker det blir lugnt i själen när man promenerar på kyrkogården.
I luleå ligger vår vid en trafikerad väg, men det är så konstigt för när jag går där blir allt så fridfullt och jag hör inte trafiken. Vad kan det bero på månntro? Mina föräldrar ligger där och inger ro tänker jag. Saknaden är enorm och kommer alltid att finnas där.
Hoppas att du sister håller dig upprätt länge än, alla ska samma väg såsmåningom. Ingen kan orka för evigt.
Lagom är bäst.