Trött. Sviterna av gårdagens behandling känns i hela kroppen. Dagen har gått i lågt tempo med en timmes eftermiddagslur, lite sudoko och fortsättningsvis mycket god aptit. Det tycks inget kunna ändra på. Jag diskuterade lite med sköterskan Melvy igår medan jag fick droppet, om kortisonet och varför man får det. Det är ju lite av en mirakelmedicin det där. Trots de negativa effekterna med svullet och fult ansikte och så. Man får liksom ta det dåliga om man vill ha det bra. Jag trodde tidigare att kortison enbart var något man smorde på eksem. Att man kunde äta det hade jag inte lärt mig.

Kortisonet motverkar illamående. Tänk om jag hade vetat det när jag mådde så himla dåligt under våren. Det ger bättre aptit. Jotack, det märker jag. Jag känner knappt någon mättnad över huvud taget. Innan jag ens har tuggat och svalt ner funderar jag på nästa smörgås/måltid/frukt/godis. Vad som helst går ner. Farligt farligt, men härligt härligt! Jag behöver energitillskottet.





Det senaste jag kommit på är att bryta fullkornsmörgåsrån i mindre bitar och äta som snacks. Inte vet jag om det är nyttigare än annat, när jag nu äter rätt mycket av det, men det funkar och distraherar från sötsaker en stund.

Kortison är också uppiggande och ger energi. Tack det har jag också märkt. Säkert därför jag har svårt att somna om när jag vaknar om nätterna, oavsett om jag drömt mardrömmar eller inte. Det är också smärtlindrande. Ja, det stämmer. Jag tar inte alls av vidbehovspillren längre. Plåstren räcker så bra så. Ont får jag bara om jag gör något extra, som att ränna på stan och shoppa eller lyfta något eller så.

Och det avslutar sammanfattningen om hälsoläget så här dagen efter Taxolbehandlingen.