Jag fick inte lägenheten. Han, Sellin, ringde under färden till Umeå, men eftersom jag inte svarade fick jag beskedet per sms. Jag blev faktiskt inte så himla ledsen över det. Trean, eller Gullänget i alla fall, känns just nu mera lockande. Jag vill hem igen.



Men först Umeå. Jag lämnade mamma hos hennes syster Annika och åkte sen till NUS. Blodprovstagning och sen en spruta med isotoper på Nuklearmedicin. I tre timmar ska vätskan ta sig runt i kroppen innan röntgen ska göras. Under tiden gjorde jag mamma sällskap hos moster. Ännu en moster, Ulla-Britt, anlände och vi bjöds på en god lunch med morotssoppa, ost, bröd och dryck. Jag bad hela gänget posera i soffan.

 

Moster Annika, moster Ulla-Britt, morbror Kjell och mor Ketty är på bästa humör.



Man ska försöka dricka lite extra innan en skelettscintigrafi, och alldeles innan man lägger sig i röntgenapparaten måste man kissa för att inte den fyllda blåsan ska förvränga röntgenbilden.



Dagens outfit, eller varför inte, dagens Åsa.



När röntgen var avklarad återstod väntan. Jag satt ute i solen en kort stund, men det var alltför varmt där på gården och funderingarna började yra runt i huvudet och i hela kroppen och gjorde det odrägligt och omöjligt att stanna kvar sittande.





Har den nya behandlingen gjort nytta och bekämpat tumörerna i mitt skelett? Har tumörerna dragit sig tillbaka? Eller dröjde det för länge innan dr Nisse bytte behandlingsmetod i våras? Har de hunnit sprida sig vidare till nya ställen? Hjärnan? Är jag sjukare nu eller kanske friskare? Tankarna och frågorna snurrar runt som hjulet i en överspänd gnagares bur. Runt runt och fram och tillbaka. Än i negativa banor och än i positiva. Det är, att inte veta, som är värst.

I det här väntrummet måste det ha grubblats en hel del. Händer har knutits och öppnats i ängslig nervositet. Svettiga pannor har torkats. Tidningssidor har bläddrats men lämnats olästa. Förutom mig och min otåliga gestalt, var cancerlandets väntrum ganska tomt just denna eftermiddag. Jag väntade länge. Det var var inte bara som det kändes. Nästan en trekvart efter avtalad tid hämtade dr Nielsen mig, tog i hand och hälsade och bad mig följa med till hans rum. Äntligen! 

Den danske dr Nielsen bad mig sitta ner och han började med att säga att röntgenläkarna ännu inte granskat mina bilder. Snopet. Enligt hans vana öga såg det ändå ut att vara oförändrat jämfört med de förra bilderna som togs i början av april. Vilket är positivt. Det kan ta 6-8-10 månader innan det syns på röntgen. Det är lite klurigt också, informerade Nielsen, för de mörka områdena som innebär tumörer kan även betyda skelettuppbyggnad efter en framgångsrik läkning av ett ställe där det tidigare funnits en tumör. Så snart han visste mera exakt skulle han skicka ett skritligt besked till mig. I övrigt hade blodvärdet gått ner ytterligare. Hb 96. I Umeå ger man inte blod över Hb 90, men det får jag bestämma själv, sa han.



Jag önskar att det var dr Nisses erfarna ögon som tittat och bedömt mina bilder. Honom litar jag på. Dr Nielsen känner jag inte, men en bloggläsare kommenterade att han är bra. Jag hoppas det är så. Men idag lämnar jag NUS med den bestämda åsikten att jag i alla fall inte är avsevärt sämre och att jag när dr Nisse är tillbaka från sin semester kommer att få det bekräftat. Helt lugn kommer jag inte att vara förrän då.

Jag återvände till moster, morbror och till mamma och ett dukat middagsbord. Man är ganska trött i huvudet och i hela sig efter en sådan här dag, så vi åt snabbt och återvände söderut och hemåt igen. Vi hann också med en smärre felnavigering innan vi hittade ut till E4an. Men nu talar vi inte mera om det. Jag var nog bara lite distraherad och okoncentrerad. 

Det är skönt att komma hem efter de här kontrollerna i Umeå. Jag känner mig trött och lite tom och är inte mycket till sällskap resten av kvällen. Katterna och jag kramades lite och TVn fick underhålla fram tills läggdags. 3-4 månader kvar tills nästa pärs. Men det är då det.