Att kliva upp före sju på morgonen får sina konsekvenser för min ork och jag somnade gott i soffan. Tills jag vaknade halv två av att jag hostade. Har det hänt dig nångång att du vaknar med ett ryck och det känns som att du svalt en fluga eller nåt ännu värre? Jag kraxade och hostade och frustade så jag trodde att jag skulle kvävas. Det var riktigt läbbigt och jag vill inte veta vad som åkt ner i luftstrupen och ville upp igen.

 

Hungrig var jag också när jag väl kommit till sans och jag gjorde iordning en god jultallrik som nåt slags mellanting mellan lunch och middag. Kalvsylta och rödbetor, lax med gravlaxsås, löksill, ett kokt ägg, potatis och två knäckemackor. Men innan potatisen kokat klart ringde mobilen.

 

Det var Emma. Det var skönt att höra hennes röst och nu när jag vet att hon snart kommer hem längtar jag efter henne mera än vanligt och jag känner mig otålig. På tisdag kväll kommer hon flygande till Umeå den här gången. Hennes pappa åker upp och hämtar och jag ber att vädergudar och alla andra gudar ser till att få hem henne helskinnad och på ett bra sätt. Jag vet ju att tiden går så snabbt och att hon snart åker söderut igen. Det gäller att njuta av yngsta dottern varje minut hon finns i närheten.

 

Det som gör mig nervös är att jag märker hur känslig och skör jag är just nu. Om jag överanstränger mig känner jag mig febrig och får huvudvärk och måste vila. Kanske en hel dag eller mera. Det finns liksom inga marginaler. Det kan räcka med att byta sängkläder och att handla samma dag. Och så är orken och energin slut och jag ligger kanske till och med på minus, om man säger så. Och nu är det ju så mycket som händer ett tag. Jag vill så mycket. Det som jag alltid har orkat och gjort och är van vid. Umgänge med familj och släkt och viljan att vara med på allt ... Det blir tufft och jag måste komma ihåg att tänka mig för och spara mig för det som är viktigt. Familjen. Det måste gå. Resten får vänta.