Ja, då så. Då vet jag det. Hade det på känn. Hur kunde jag tro för ett ögonblick att det skulle gå så lätt? Än en gång ... jag kände det på mig ... Ja, ja, då har jag i alla fall fått vara ett livs levande mirakel ett tag i alla fall. Det är inte alla som får vara det.

 

Britt-Marie (PRIS) har ringt runt lite och fått besked angående mina hjärnmetastaser. Så här är det. Det röntgenbesked av hjärnan, som visade det mirakulösa att bara en tumör återstod efter strålningen, var fel. Såklart. Utlåtandet från den förste röntgenläkaren var fel. Såklart. Tre metastaser kunde ses på båda bilderna, inte en som det stod i texten. Dr Nisse ska nu se till att få dem noggrant uppmätta och jämföra storleken. Det intressanta är ju om de vuxit eller krympt. Det är det viktiga nu när antalet är klart.

 

Dr Nisse sade också till Britt-Marie att han ville träffa mig på fredag, på den tid vi redan bokat in. Då hoppades han även ha besked från den CT-thorax som jag gjort. Den som säger hur det ser ut i levern. Ursäkta mig, men ett 'jaha' är vad jag kommer att tänka på. Kommer informationen att vara riktig och kan jag lita på vad jag får veta? Det är tillräckligt mycket osäkert i livet när man lever med cancer. Jag ska inte dessutom behöva tvivla på vad jag får höra av läkarna. En bedömning kan vara tveksam och även en läkare får vara osäker, men då ska patienten få veta det. Inte få glädjebesked som sedan tas tillbaka. Hur kul är det?