Varför gör jag inget?

Jag läser flera bloggar som skrivs av tjejer med bröstcancer. Vissa är mycket sjuka med spridning till ställen både här och där i kroppen, och andra har lagt behandlingstiden bakom sig och kämpar med att komma igång med arbetsliv och LIV. Alla har de upplevt sin sjukdomstid och sina krämpor på olika sätt och hanterat den olika. Många saker har vi dock gemensamt. Vi vill inte lämna våra vänner, våra anhöriga - barnen - efter oss när vi dör. Kanske är det tanken på att aldrig få se sina barn växa upp som är den jobbigaste. Att aldrig få se dem växa upp, sluta skolan och se dem få egna familjer. Bara tanken på att de egna barnen ska förlora sin mamma är en ångest.
 
Många kvinnor försöker därför planera och förbereda ett slags avsked som barnen kan få. Kanske senare om de är mycket små. Ett sätt är att skriva en blogg. Vissa omvandlar den sedan till bokform när sista kapitlet skrivits, som Elisabeth gjort. Ett annat sätt är att samla foton och andra minnessaker i en låda som barnet kan få vid lämplig ålder och tidpunkt. Ett sätt för barnet att minnas och för mamman är det antagligen en känsla av att "finnas kvar" i någon form. För barnet och för dem som finns kvar. Återigen andra filmar eller fotograferar och skriver avskedsbrev. Det finns många sätt.
 
Jag har själv funderat på mitt avsked. Räcker det med bloggen? Fotografierna? Nu har jag ju vuxna barn och vi har levt tillsammans i hela deras liv. Nog kommer de att minnas mig ändå. Jag menar, vare sig jag lämnar efter mig en blogg, en bloggbok eller miljoner foton. Jag vet att de kommer att komma ihåg sin mamma. Inte tvekar jag på det. Det dumma är att jag tänkt att jag kan fundera vidare på det. Att jag har tid på mig att överväga. Att jag inte behöver bestämma mig nu, genast. Dumt, som sagt. Jag har inte alls all tid i världen. Allt kan hända. Det kan hända att tumörerna i hjärnan gör så att jag inte kan prata, inte kan skriva, inte kan kommunicera alls. Det KAN faktiskt bli så.
 
Som dr Nisse sa. Skjut inget på framtiden. Gör idag det du vill göra.
 
Det är så klokt. Så varför gör jag inget då?
 
 
GeddFish
2012-11-15 @ 22:56:02
URL: http://gerd-geddfish.blogspot.com/

Kära Åsa! Ja, varför gör du inget? Därför att du behöver inte göra något, allt är klart - med dig och dina barn, precis som du skriver.
Min man satt och filade på mycket, men det var därför att han hade en son, min styvson - blir det, och han ville måna om mig så mycket som möjligt.
Jag idag. Behöver inget göra. Så enkelt är det.
Varm kram ♥

Svar: Det är nog så, Gerd. Dr Nisse frågade om jag inte ville besöka Järna men jag känner att jag hellre är hemma med familjen och katterna. Allt är klart.Kram.
Sister Moonshine

Cheeky Malin
2012-11-16 @ 06:41:51
URL: http://cheekymalin2.blogspot.se/

Morgontårar och kramar skickas över elektroniskt. Ord är svårvalda just nu.

/Malin

Svar: Kram tillbaka. Ha en bra dag, även om den började med tårar.
Sister Moonshine

maria
2012-11-16 @ 09:13:43

Tänk så lätt det är att skjuta allt till sen-då i framtiden..
Min mamma dog som gammal och ändå var det frågor jag inte ställt...Tänkte minsann direkt efter begravningen ta med mig moster och besöka alla platser och människor från min barndom mm-men jag hann inte för bara 5 dagar efter mamma så gick hennes syster oväntat vidare.... Nu har jag börjat skriva mina minnen, det jag vet om mina anor -för att mina barn och barnbarn en dag ska kunna läsa och kanske förstå en del saker...Så vad jag egentligen vill säga är att det kan vara skönt även för vuxna barn ...så här hemma finns fortfarande avskedsbrev när en del av mina anor lämnade jorden och vi är rädda om dem för det ger oss en tanke på allt som varit innan oss och allt som kanske kommer....

Svar: Ja, det är viktigt med anor. Men familjeminnen och sånt som är speciellt för just er. Klokt.
Sister Moonshine

AtillA
2012-11-16 @ 09:47:25

Du har rätt, Åsa, dina flickor kommer att minnas dig utan bok eller fotografier. Min mamma dog för nio år sedan, och hon finns med mig varje dag! Som jag sa till en vän som var så ledsen och saknade sin pappa som dog för inte så länge sedan; det finns en glädje i att sakna också, att ta fram alla minnen och känna tacksamhet över det som har varit. Men jag hoppas naturligtvis att det ska dröja länge innan den dagen kommer för dina flickor! Kram.

Svar: Det är nog svårare för riktigt små barn, men en mamma (förälder) glömmer man aldrig helt! Kram
Sister Moonshine

maria
2012-11-16 @ 13:18:05

Just nu fick jag ett kort på min mamma på min mobil från dottern- precis sån som jag vill minnas henne. Glad pigg och med, fast hon redan då var riktigt sjuk så njöt hon...Har andra bilder i datorn som jag ska slänga idag-vill inte se dem....det var inte längre min mamma.
Jag menar inte att man ska känna sig tvungen att lämna dokument och bilder efter sig-men för mig är det glädje... Jag är sån alla är vi olika. Mamma hade också lämnat ett brev till mig och mina syskon ( inklusive vår extra bror) där hon skrev tankar som jag aldrig trott att min mamma haft-det värmde då när vi fick dem och även idag när sorgsenheten ramlar över en....

Anna
2012-11-16 @ 16:41:23

men kan det inte vara så att man ändå inte förstår riktigt? Inte kan ta in att snart kan det vara slut? även om det inte är det. Jag vet inte vad jag skulle göra om jag blev svårt sjuk ( som min pappa) och bara hade en månad kvar, vad gör man? Blir man rationell och sparar saker som en tok till barnen eller hur blir man? Ett råd från mig som inte riktigt fick och hann säga det jag ville sagt till min pappa är att PRATA, även om det är svårt, så säg det du vill säga till dina barn. LÄmna inget osagt.

Svar: Kloka råd. Prata och umgås och säga det man vill säga. De finaste orden tex. Jag älskar dig ...
Sister Moonshine

Lotta F
2012-11-16 @ 18:17:21


Svåra frågor du kommer med, men det är ju svårt. Jag har tänkt, utan att för den saken nu gå och bära på en sådan sjukdom. Men vi ska ju alla dö nån gång. Vad vill jag ge mina barn. Jo jag har ett livsarkiv hemma jag ska fylla i, så att det blir minimalt med bekymmer. Så att jag får det som jag vill, absolut inte överdådigt. Sedan har jag tänkt att jag vill skriva ett personligt brev till varje barn om hur mycket dom betytt för mig. Vilka personliga egenskaper dom har som jag skrattat mest åt eller njutit mest av.... eller ja personligt liksom. Hur stolt jag är att få vara deras mamma. Nu vet mina barn det där redan, men ett brev är liksom mera beständigt.

Annars det som du redan gör: Du är en aktiv mamma som visar vad du tycker på ett rättframt och ärligt sätt ♥

Kram Lotta F

Gina
2012-11-16 @ 22:56:15

Det är så svårt att skriva något till detta inlägg. Du är redan så klok Åsa och som någon innan skrev, viktigt att få sagt det man vill säga. Kram!




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0