Morgontårar och kramar skickas över elektroniskt. Ord är svårvalda just nu.
/Malin
Tänk så lätt det är att skjuta allt till sen-då i framtiden..
Min mamma dog som gammal och ändå var det frågor jag inte ställt...Tänkte minsann direkt efter begravningen ta med mig moster och besöka alla platser och människor från min barndom mm-men jag hann inte för bara 5 dagar efter mamma så gick hennes syster oväntat vidare.... Nu har jag börjat skriva mina minnen, det jag vet om mina anor -för att mina barn och barnbarn en dag ska kunna läsa och kanske förstå en del saker...Så vad jag egentligen vill säga är att det kan vara skönt även för vuxna barn ...så här hemma finns fortfarande avskedsbrev när en del av mina anor lämnade jorden och vi är rädda om dem för det ger oss en tanke på allt som varit innan oss och allt som kanske kommer....
Du har rätt, Åsa, dina flickor kommer att minnas dig utan bok eller fotografier. Min mamma dog för nio år sedan, och hon finns med mig varje dag! Som jag sa till en vän som var så ledsen och saknade sin pappa som dog för inte så länge sedan; det finns en glädje i att sakna också, att ta fram alla minnen och känna tacksamhet över det som har varit. Men jag hoppas naturligtvis att det ska dröja länge innan den dagen kommer för dina flickor! Kram.
Just nu fick jag ett kort på min mamma på min mobil från dottern- precis sån som jag vill minnas henne. Glad pigg och med, fast hon redan då var riktigt sjuk så njöt hon...Har andra bilder i datorn som jag ska slänga idag-vill inte se dem....det var inte längre min mamma.
Jag menar inte att man ska känna sig tvungen att lämna dokument och bilder efter sig-men för mig är det glädje... Jag är sån alla är vi olika. Mamma hade också lämnat ett brev till mig och mina syskon ( inklusive vår extra bror) där hon skrev tankar som jag aldrig trott att min mamma haft-det värmde då när vi fick dem och även idag när sorgsenheten ramlar över en....
men kan det inte vara så att man ändå inte förstår riktigt? Inte kan ta in att snart kan det vara slut? även om det inte är det. Jag vet inte vad jag skulle göra om jag blev svårt sjuk ( som min pappa) och bara hade en månad kvar, vad gör man? Blir man rationell och sparar saker som en tok till barnen eller hur blir man? Ett råd från mig som inte riktigt fick och hann säga det jag ville sagt till min pappa är att PRATA, även om det är svårt, så säg det du vill säga till dina barn. LÄmna inget osagt.
Svåra frågor du kommer med, men det är ju svårt. Jag har tänkt, utan att för den saken nu gå och bära på en sådan sjukdom. Men vi ska ju alla dö nån gång. Vad vill jag ge mina barn. Jo jag har ett livsarkiv hemma jag ska fylla i, så att det blir minimalt med bekymmer. Så att jag får det som jag vill, absolut inte överdådigt. Sedan har jag tänkt att jag vill skriva ett personligt brev till varje barn om hur mycket dom betytt för mig. Vilka personliga egenskaper dom har som jag skrattat mest åt eller njutit mest av.... eller ja personligt liksom. Hur stolt jag är att få vara deras mamma. Nu vet mina barn det där redan, men ett brev är liksom mera beständigt.
Annars det som du redan gör: Du är en aktiv mamma som visar vad du tycker på ett rättframt och ärligt sätt ♥
Kram Lotta F
Det är så svårt att skriva något till detta inlägg. Du är redan så klok Åsa och som någon innan skrev, viktigt att få sagt det man vill säga. Kram!
URL: http://gerd-geddfish.blogspot.com/
Kära Åsa! Ja, varför gör du inget? Därför att du behöver inte göra något, allt är klart - med dig och dina barn, precis som du skriver.
Min man satt och filade på mycket, men det var därför att han hade en son, min styvson - blir det, och han ville måna om mig så mycket som möjligt.
Jag idag. Behöver inget göra. Så enkelt är det.
Varm kram ♥