Tog halvtiobussen och flåsade mig upp till dagvården för att få min behandling. Det här var ingen lyckad dag för den äldre mannen som satt i fåtöljen intill mig. Inte heller var det en smidig och lättsam dag för personalen, som försökte få i den sjuke mannen två påsar blod. Hans hustru lät oss också alla veta att det var jobbigt och frustrerande och farbror Gösta själv, utropade sin förtvivlan på hörselskadades vis.

Det var något som inte stämde. Han reste sig ständigt ur sin fåtölj och ropade ut att han omedelbart måste få kissa. Att han satt fast med en slang i en droppställning, glömde han eller struntade i, vilket resulterade i att nålen lossnade och att man fick sticka om igen flera gånger. Hörselapparaten fungerade inte som den skulle, men dessutom verkade han inte riktigt vara med, om du förstår. Det var rörigt, skrikigt och en allmänt otrevlig stämning på dagvården idag.

Min cellgiftspåse började inte droppa förrän kl 13, och då tar det två timmar för att bli klart. Proverna var OK. Hb 106. Men inte var det så roligt inte. Värre var det för Gösta, stackarn.

Idag var det Martins tur att få hjälpa mig med matinköp och skjuts hem. Tack snälla. Jag var så himla trött när jag äntligen skulle få gå hem att buss kändes omöjligt.

Säng säng säng, soffa soffa ...