Sister Moonshine

Rena rama psykbrytet.

Jag bevittnade något så osvenskt som ett högljutt känsloutbrott från en vuxen människa ute på gården nyss. Ett gammalt hederligt psykbryt, om du förstår vad jag menar. Det var en kvinna i 40-årsåldern som höll på att packa sin bil. Möjligtvis för resa, eftersom det rörde sig om en hel del packning och påsar och så. Kanske var man på väg till trevligt midsommarfirande. Hursom. I bilen, overksam (och ointresserad) satt någon som verkade vara en tonårsson.

 

På bilens tak stod en plastpåse modell större och den rörde sig fram och tillbaka i den rätt hårda vinden. Kanske gled den något. Kanske välte den. Jag vet inte. Kvinnan - mamman - flyttade takpåsen till marken bredvid bilen istället och plötsligt hojtar hon till och skriker något. Ett spännband hon haft i handen slängs i marken under ångande besvärjelser och denne någon, som ställt påsen på biltaket utnämns till "idiot". Tydligen hade påsen orsakat skador på bilen, kanske var det lacken som repats, och kvinnar upplyste alla och envar om att hon redan kostat på fordonet ett antal pengar.

 

Jag har full förståelse för hennes irritation, ilska och reaktion. Sånt kan man klara sig utan (när man inleder sin semester), men att kalla sin son för "idiot" var inte sjysst, så gör man inte. Hur dumt än tilltaget var. Hon böjde sig senare in i bilen och pratade med lägre röst och kanske återfick hon kontrollen och bad grabben om ursäkt . Jag vet inte vad hon sa. Jag hoppas att även han bad om förlåtelse. För att han sabbat bilen och för att han inte hjälpte sin mamma med packningen utan satte sig i bilen och tittade på. Lika illa det.

 

Relationen mellan barn och förälder är svår. Hujedamej. Men, respekt gäller ömsiesidigt och har inte med ålder att göra och är obligatoriskt för alla. Jag hoppas att den här lilla familjen har en lång resa framför sig. Då får de en chans att träna på den stora konsten att ta hänsyn till varandra, bli varandras vänner och kanske några saker till.

 

Ta vara på kärleken till varandra.

 

 

 

 

 

Alltså helt ärligt och med handen på hjärtat: har du aldrig kallat någon för idiot???!!!

Jag är kanske mindre känslig för sådana "uttryck" då det låter mindre "grovt" på engelska.

Det är nog tur att vi inte har några barn, vi skulle nog inte vara bra förebilder...

Jag kan kalla mig själv och möjligtvis andra för idiot men aldrig mina föräldrar eller bröder. Har aldrig hört dem kalla mig det heller. Fast i stundens hetta kan mycket slinka förbi censuren kanske..

När man kör bil är det många idioter ute samtidigt som mig!
Men aldrig att jag kallat mina barn detta. Visst kan man bli arg, men sagda ord är sagda och kan sitta kvar och göra ont.

Jag och min nu 18-årige son ryker ofta ihop just när vi ska åka iväg på semester eller någon längre utflykt. Jag vet inte hur det började från första början...Numera är han "förväntans sur" redan från morgonen när vi ska åka. Annars, måste jag tillägga att han alltid annars är vänligheten själv. Nåväl, han surar, sätter sig framför datorn, hjälper inte till med något, något som jag tycker är otroligt provocerande. Så då blir jag irriterad och dessutom ängslig för jag vet att han kommer att bli otrevlig. Tråkigt men jag har en viss förståelse för kvinnans psykbryt. Dock kallar jag inte sonen för idiot.