Sister Moonshine

Under mina tretton år som cancerpatient har jag blivit fantastiskt väl omhändertagen och emottagen för det mesta. Jag har mött läkare, sköterskor och undersköterskor med stor kunskap och gudomlig empati och som arbetar på precis rätt plats och med rätt uppgifter. Min alldeles egen onkolog, Dr Nisse, är en unik man som jag inte vill förlora för allt i världen. Att få träffa samma läkare under så lång tid är en ovanlighet men borde vara en rättighet. Jag är mycket tacksam.

 

 

Men nog lyssnar man ändå ibland för lite på de erfarenheter och kunskaper som patienten faktiskt har om sig själv och sin egen sjukdom och kropp. Att göra sig hörd är inte alltid så lätt, men jag försöker orka att säga ifrån och att säga till när jag upplever att man inte tar hänsyn eller när jag inte blir lyssnad på, och när jag blir hårdhänt behandlad eller när man gör fel. Det är min rättighet och inget att bita ihop och hålla tyst om. Det tjänar ingen på. Jag drar mig inte för att hindra en personal från att göra något med mig utan att förklara vad hon gör eller varför. Jag ställer frågor och ber om förklaring för tredje gången om det är nödvändigt och om jag glömt svaret eller inte förstått. Att det tar tid bryr jag mig inte om. Det är MIN tid. 

 

All vårdpersonal är också bara människor, det handlar inte om att passa på att ge orättvis kritik bara för att man kan, men personalen måste också ha ett stort mått ödmjukhet i mötet med såna som mig, och andra, som varit med ett tag. Att säga ifrån när något blir fel är vi skyldiga dem som kommer efter, såväl vårdgivare som vårdtagare, anser jag. Jag har tagit upp mina klagomål såväl direkt med vårdpersonalen ifråga som genom anmälningar till ansvarsnämnden. Hur ska vården annars kunna utvecklas och vårdinrättningarna bli en tryggare och bättre plats för oss som måste ta del av den? Det gäller ju faktiskt de allra flesta människor någon gång i livet.