Ljus och kärlek.
Ödmjukhet är svårt. Självrannsakan kanske ännu knepigare. Det kan vara bra att tänka på. Att lämna ut sig själv och sina känslor med minimalt av censur är energikrävande och jobbigt även om det ger mycket i retur. Mina läsare tolkar texterna på sitt sätt, med den begränsade kunskap och insikt de har av mig och mitt liv som Åsa. Inte ens JAG begriper vem jag är vissa dagar.
Jag begär mycket av mig själv, och det har jag alltid gjort, och jag glömmer ibland att jag är i en situation som få kan relatera till på ett personligt plan. Det jag skriver i bloggen är omedelbara känslor och upplevelser och inte alltid är orden övervägda på silvervåg. Jag tar inte tillbaka något. Det här är jag. Men jag förstår om vissa känner sig utpekade eller tycker att jag bedömer någon hårt eller orättvist. Jag vill inte såra någon. Varför skulle jag det? Men jag värnar om mig själv och min familj, mitt liv och min hälsa på det sätt jag klarar av. Är det något som får mig att må sämre eller bli ledsen, skyddar jag mig ifrån det så gott jag kan och så länge jag kan.
All ljus och kärlek.
Helt rätt tänkt, vissa dagar förstår man inte ens sig själv och sina handlingar, knepigt att vara människa. Svårt att vara sjuk, känslorna åker berg och dalbana, tungt för vänner och anhöriga, döttrarna har svårt att tackla och förstå.Allt detta vet du sister och har hört ofta. Jag har varit i dina döttrars situation och nästan nästan i din också,man slår ifrån för att orka,förtränger så ofta man kan.Försöken att normalisera lyckas inte alltid. I sin ensamhet sörjar man det som kunde ha varit.Tårarna har varit många i många år. Tiden läker sägs det men jag vet inte.Glad får man vara att ta sig ur sängen på morgnarna iaf och att barnen är friska och har det någorlunda bra. Du är så ung Åsa och har förhoppningvis många år ännu kvar. Kram från Elisabeth i Luleå